Ute på vischan, i ett litet hus.

"När jag kommer till mitt lilla hus, då är jag ensam om natten. Då tänder jag mitt lilla ljus, då har jag ingen mer än katten."
Ur Lotta på bråkmakargatan, Astrid Lindgren.

Ja nu sitter jag alltså långt ute på vischan, i ett litet hus. Men utan katt (precis som Lotta!) och därmed helt ensam. Jag har nu två veckor ledigt från jobbet och har därför åkt till Eriks lya, som han har valt att placera långt ute i sjottaheiti i Norge :) Nejdå, så farligt är det inte, det tar bara en halvtimme att cykla till stan. Och jag måste säga att det är oerhört lugnt och skönt här ute, det är verkligen knäpptyst i huset. Utanför finns inga bullriga bilar, inga avgaser, bara ren och frisk luft. Fågelkvitter. surr från flugor. Lukt av kobajs. Lite sådär lagom lantligt!

Erik är på jobbet, vilket ger mig hela dagen för mig själv. Än så länge har jag ätit frukost i lugn och ro, tittat lite på nyhetsmorgon och härnäst tänkte jag ta mig en långpromenad i skogen. Kanske vågar jag till och med belasta foten lite ytterligare? Kanske vågar jag ta ett par löpsteg? Kanske kan jag till och med jogga en liten runda?

Jag brukade älska att springa. När jag var liten kunde jag springa runt runt och runt huset, och nästan varje dag sprang jag omkring i vår ridpaddock och hoppade över hinder. Låtsades ömsom att jag var den feta och lata ponnyn Winny som tog tunga galoppsteg och med möda hoppade över hindren, ömsom var jag någon ståtlig och eldig springare med namnet Star eller liknande och som krumbuktade sig, sprang fort och hoppade över hindren med bravur och glans! Jag var ganska ensam som barn, då jag växte upp långt ute på landet på en hästgård, och fick snällt leka själv tills dess att min lillasyster blev gammal nog att vara med (hon är åtta år yngre än jag).

Jag har som sagt växt upp med hästar, och jag red innan jag ens kunde gå. Min första egna ponny fick jag när jag var fyra, han hette Don och var fruktansvärt elak. Bets och sparkades, kastade av mig så fort han kunde och ställde sig demonstrativt på min fot och vägrade gå av när jag skulle sadla honom i stallgången. Vi var inte direkt överförtjusta i varandra ;)

Därefter ansåg mina föräldrar att vi kunde tjäna pengar på att ha ponnyer. Att köpa in ponnyer, rida till dem och tävla dem, och sedan sälja dem och tjäna en slant. Dvs de köpte och sålde, jag red och tävlade. Jag red den ena ponnyn efter den andra, det utvecklades till stora hästar som jag red in och tävlade, och detta fortsatte tills den dagen då jag flyttade hemifrån, två veckor efter min 18e födelsedag. För problemet var att i min familj var det hästarna som gällde, inget annat, medan mitt intresse låg på annat håll. Jag ville mest göra allt annat än att vara ute i stallet, jag hade inga hästbilder i varken mitt rum, på mitt pennskrin eller på mina böcker, och jag ville absolut ABSOLUT inte definieras som en häst-tjej! När alla andra småtjejer sa till mig "Ååå, så lycklig du är, tänk att du har egen häst, så underbart" osv. så fnös jag mest och sade att det var jag inte alls det (lycklig alltså) för jag ville inte jobba i stallet och jag ville inte tävla. Men det var det man gjorde i min familj, och som barn har man inte mycket annat val än att göra som det förväntas av en.

Och vilket pris har man inte betalat för dessa hästar? Jag hade aldrig tid att träffa vänner efter skolan, för då skulle jag hem och rida. Jag sov alldeles för lite eftersom att jag var tvungen att göra läxorna efter stallet om kvällarna, dvs efter att ha ätit middag vid tiotiden på kvällen. Dessutom var man tvungen att gå upp vid 05.30 om morgnarna för att hinna mocka och fodra innan skolan. På helgerna tävlade jag och kunde inte heller då umgås med vänner. Att jag dessutom bodde långt ifrån stan och närmaste busshållplats var 6 km bort gjorde inte det hela lättare direkt. Och hur många sår och blåmärken har man inte gått omkring med, blivit trampad på och översprungen. Och det som har gett mig störst men är den gången då jag krossade foten.

Jag tränade min häst Virvelvind, och vi galopperade i padocken. Plötsligt snavade hon, på något sätt tappade hon totalt balansen, och föll huvudstupa ner i sanden. Min fot lossnade ur stigbygeln, som då hamnade mellan mig och underlaget. När hästen reste sig upp så som hästar gör, de tar sats och trycker ifrån med kroppen mot underlaget, krossades min fot mellan häst och stigbygel. Hästen sprang iväg ett par steg och tittade förvirrat på mig. Jag som lärt mig att man alltid måste få tag i hästen, annars finns risken att den springer iväg och kanske springer ut på vägen, reste mig upp för att gå. Jag föll. Jag förstod ingenting, svor och ställde mig upp igen för att gå. Jag föll. Scenariot upprepades ytterligare en gång, jag föll igen, innan smärtan kom. Denna smärta var det mest fruktansvärda jag någonsin varit med om! Det slutade med att jag låg i sanden och grävde med mina händer, grävde djupa spår i marken, och skrek, skrek och skrek.

Läkarna sade att jag aldrig skulle kunna gå utan att halta, och aldrig mer kunna springa. Det tog tre operationer på en vecka att åtgärda skadorna, som var som ett brett band rakt över foten. De fick sätta i spikar och gipsa om ett par gånger, och länge länge därefter var jag tvungen att ha två storlekar större skor eftersom att min vänstra fot var så svullen. Men jag hade tur. Det blev inte riktigt så illa som de hade sagt, utan jag kunde faktiskt springa en del igen. Med speciella inlägg i skorna gick det ganska bra och jag var ganska snabb också för den delen. Var med i skolans löpartävlingar och stafetter, och var bland de första i mål på långa distanser. Men det gick inte att springa längre än en ca 5 km innan jag började halta, och jag fick fruktansvärt ont i foten när jag hade klackar på skorna, men det kunde jag leva med.

Tyvärr stukade jag foten, samma fot, för två år sedan och sedan dess har jag inte kunnat springa mer. Efter att ha gått ett par kilometer börjar jag halta trots bra skor och inlägg. Det är som att eftersom att min fot är felställd och sned så kan inte min stukning läka? Jag har gått hos sjukgymnast och röntgats och allt möjligt, och fortfarande vet man inte varför det gör så ont så fort jag tar ett löpsteg - det enda som syns på röntgen är lite artros i de leder som jag krossade för länge sen.

Hmmm, ja detta blir något att bita i när jag ska läsa ortopedi på läkarutbildningen ;)

I vilket fall som helst så funderar jag på att belasta lite i alla fall, trots att det gör ont? Om jag bara gör det lite försiktigt, tar det lite peu à peu? Problemet är ju att jag felbelastar så jag dessutom får ont i höften på den motsatta sidan och bäckenet blir snett, men tja... vad ska jag annars göra? Jag vill så gärna börja springa igen... Och här ute på vischan i Norge kan jag ju inte gå och träna annat som dansaerobics och funk som jag brukar göra, utan annars blir det bara att jag sitter här. Yogan räknas ju inte riktigt som träning tycker jag...

Men men.

Om vi återgår till början på dagens inlägg - Lotta på bråkmakargatan - så måste jag erkänna att jag har roat mig med att titta på barnfilm den här första ensamma veckan i Norge. Och det är helt underbart! Tänk vad liten man var när man såg de här filmerna sist, och så annorlunda man ser på livet nu?

Som Lotta på bråkamakargatan. När jag var liten och såg på den serien tyckte jag bara Lotta var en dum och jobbig unge, som var bortskämd och bråkig. En riktig snorunge helt enkelt! Men idag, åååh... Denna söta lilla egensinniga flicka! Hade det varit mitt barn skulle jag älskat henne gränslöst, hon är så galet gullig där hon står och försöker hantera sina vilda känslor som istället bara bubblar över och sprutar åt alla håll och kanter.

Och Ronja Rövardotter... Jag satt i två timmar och grät konstant, mest för att jag var så rörd. Det livliga, lekfulla, trogna, ädla, starka, vackra livet som strålar inom Ronja och Birk, och deras kärlek till varandra. Ja blir man inte rörd av det så har man ett hjärta av sten :)

Astrid Lindgren har gett oss en fantastisk gåva, en sådan skatt att bevara, dessa underbara sagor som tåls att berättas om och om igen. Härnäst tror jag att jag ska se Bröderna Lejonhjärta. Eller kanske Mio min Mio? Jag var dödskär i Mio när jag var liten! Eller kanske borde man ladda ner Madicken? Nils Karlsson Pyssling? barna i bullerbyn? Emil i Lönneberga? Den enda jag inte gillar är Karlsson på taket.

Nej, nu är det dags att stänga fönstret, släcka skärmen och lägga undan datorn, och börja leva den här dagen. Och kanske gå ut och springa? För jag kan visst springa... Jo tänk för att jag kan det - i smyg!