Fortsättning Clinical story...

Fortsättning Clinical Story - en fiktiv dagboksberättelse

Klockan 20.00

Jag hann!

Nu sitter jag på min yogamatta inne i en stor mörk sal, lugn musik spelas
ur dolda högtalare och längst fram på podiet är stearinljusen tända och
sprider sitt varma ljus. Jag sitter på golvet i sällskap av ett trettiotal andra
som är redo att mjuka upp, sträcka ut och andas. Jag har fått skynda från
tåget och hem för att byta om, och sedan varit tvungen att småspringa hit
för att hinna i tid. Det kan låta lite paradoxalt att stressa till ett yogapass,
men när man väl är på plats så har man en lång och skön session framför
sig. Kroppen blir mjuk och varm, spänningarna kring kotpelaren släpper
och sinnet får en liten stunds avslappning.

Yogan ger fysisk styrka, smidighet och balans, men hjälper även till att
träna upp en mental styrka och en medveten närvaro i nuet. Genom att
koncentrera sig på sitt andetag och på sensationerna i kroppen landar
man här och nu, och man ser det som finns med klarare blick. Du kan inte
ljuga för dig själv när du tvingas stå ansikte mot ansikte med din egen
kropp och betrakta ditt eget sinne. Jag har tränat yoga i många år, och
yogan har hjälpt mig att hitta tillbaka till mig själv när jag gått vilse.

För ett par år sedan utbildade jag mig till yogainstruktör, och varje gång
jag instruerar känner jag en oerhörd tillfredsställelse. När jag står där på
podiet är jag fullkomligt närvarande och ger mitt allt, jag vänder ut och in
på mig själv för att deltagarna ska få en så givande upplevelse som
möjligt. Min belöning kommer under slutet av passet, när jag ser
halvslutna ögon och leende läppar, mjuka ansikten som lyser av känslor,
ibland tårar som rinner och blandar sig med svetten på deltagarnas
kinder. Ingen kan fly från sitt inre när man tränar yoga.

När man tränar power yoga, som jag gör, lägger man stort fokus på
andningskontroll. Med ett avsmalnat svalg skapar man ett susande

brusande ljud, det liknar nästan ljudet av vågor som slår upp på en strand, och man andas långsamt genom näsan. Musklerna i magen och bäckenbotten hjälper till att tömma lungorna fullkomligt på luft, och
musklerna kring revbenen expanderar bröstkorgen 365 grader på varje
inandning. Det är en kraftfull andning som ger inre lugn och styrka den
dagen man väl behärskar tekniken. Utan denna teknik tror jag inte att jag
hade levt idag.

Andetaget är så essentiellt, utan det skulle vi inte kunna leva. Andetaget
ger ny energi till kroppen, för in det så viktiga syret, för med sig koldioxid
på vägen ut. Det var just mitt andetag som nära på fick mig att falla över
kanten, en natt i slutet på maj. Kroppen sköter andningens rörelser
perfekt i vanliga fall, men denna gång var jag tvungen att hårdnackat
kämpa emot den fysiska drivkraften att andas fortare och fortare, reflexen
att hyperventilera, och hur banalt det än må låta kändes det oerhört svårt
att inte lyda det kroppen sade till mig att göra. Jag överlevde, och här
sitter jag idag på min matta och andas.

Någon som inte överlevde på grund av sitt andetag var en patient jag
hade i min vård för några år sedan, på den tiden då jag arbetade som
undersköterska i Norge. Jag kommer aldrig att glömma denna kvinna, som
på så många sätt påminde mig om min egen mamma. Hon var döende i en
lungcancer, jag spenderade många timmar att vårda om henne, och för
varje dag som gick blev det allt svårare för henne att andas. När andnöden
trängde sig på fick hon en obeskrivlig ångest, och mitt jobb var att finnas
där, stötta och trösta, och om möjligt hjälpa till att lindra hennes vånda.

Jag gjorde så gott jag kunde, använde mig av övningar i medveten
närvaro, och vi utvecklade ett nära band. Hon kallade mig sin skyddsängel,
och jag gjorde det till min uppgift att sitta vid hennes sida så snart jag
påbörjade mitt arbetspass, eller ”vakt” som det passande nog kallas på
norska.

Jag visste att hon var döende, annars hade hon aldrig befunnit sig på den
palliativa avdelning som jag tjänstgjorde på, men jag kunde inte se slutet
komma och föreställde mig att det nog inte var så allvarligt i alla fall, inte
just då. Men vid avrapporteringen en eftermiddag fick jag beskedet att
hon hade gått bort under förmiddagen. Det kom som en chock för mig
och jag började gråta, grät som jag aldrig gråtit över en patient förut. Jag
är oerhört tacksam för mina kollegor som, istället för att förebrå mig för
att jag fäst mig så vid en patient och säga att jag måste lära mig att
hantera det faktum att patienterna dör, gav mig tröst och en stund att
samla mig, och sedan frågade om jag ville utföra tvätt och svepning.

När jag sedan tvättade, kammade och klädde den avlidna var det en viss
befrielse att se att det inte längre var min patient. Hon hade lösgjort sig
från sin kropp, gett sig av och kvar fanns bara hennes skal, tomt på liv och
känsla. Jag hoppas hon kom till en godare och mer rättvis värld, fått börja
om på nytt i en friskare kropp, eller åtminstone bara får existera i alltet
och intet, lyckligt ovetandes om att hon en gång har varit fången i en
världslig kropp.

Klockan 21.00

Jag hackar grönsakerna grovt och häller ner dem i en skål, öser på några
droppar olivolja och vinäger, saltar och pepprar. Ägget knastrar i pannan,
och jag vänder det snabbt för att därefter placera det ovanpå
grönsaksblandningen innan jag strör över min kokta quinoa. Ingen
kulinarisk läckerhet, men det är näring som går snabbt att tillaga. Min
sambo äter inte hemma ikväll och jag kan inte förmå mig att göra något
avancerat när jag bara ska laga mat till mig själv.

Jag äter vid köksbordet och tar fram mitt anteckningsblock för att skissa
en Att göra - lista.

Snabbt. Fort. Hastigt. Kvickt. Den svirande pennan stryker de streck som
ska likna bokstäver, men oftast är jag den enda som kan tyda dem. Det är
lustigt att det är allmänt känt att man har dålig handstil som läkare. Förr
brukade jag säga "jag har så dålig handstil, jag är visst född till att bli
läkare". Hur många gånger har man inte försökt läsa doktorns recept på
läkemedel och undrat vad kråkfötterna betydde? Tur då kanske att man
numera inte längre får recept i handen, allt skickas elektroniskt.

Snabbare. Fortare. Hastigare. Kvickare. Min hypotes till varför läkare är
kända för nästintill oläslig handstil är att läkare alltid gör allting väldigt
snabbt. En läkare sitter inte och funderar länge på vad hon eller han ska
skriva, en läkare präntar inte ned varje ord med eftertanke och med
långsam noggrann handskrift - en läkare krafsar snabbt ned det viktigaste,
helst i punktform utan bindeord på en avriven papperslapp. Det är inte
sällan som en bit av skyddspappret från patientbritsen får offras för att
läkaren ska plita ner viktiga fynd eller mätvärden. Ibland kan man undra
om läkare av naturen är slarviga människor, utan känsla för stil och hyfs?
Kanske handlar det snarare om att läkare under hela sin studietid och
karriär har skyndat, stressat, stegat, sprungit, joggat, ilat och hastat vidare
till nästa steg, nästa utmaning, nästa placering, nästa patient. Det finns
helt enkelt inte tid eller utrymme för finlir och eftertanke. Nästa patient
väntar, du är redan sen för att sjukhusets tidsplanering aldrig håller,
kanske är du konsult och flera kollegor ringer dig från alla håll och kanter.
Du måste infinna dig där, nu, med en gång, helst igår.

Läkare skriver snabbt. Läkare talar snabbt. Läkare äter snabbt. Läkare går
snabbt. Läkare avverkar patienter snabbt. Läkare fattar snabbt
situationen. Läkare fattar snabbt beslut.

Denna hets sitter redan djupt rotat i mitt system och jag känner en
konstant stress av att behöva skynda, skynda och skynda. Ofta måste jag
medvetet bromsa mig själv och försöka tvinga min kropp att röra sig i
ultrarapid bara så jag hinner andas. Jag är så oerhört tacksam för yogan,
hade det inte varit för den hade jag inte ens märkt hur fort allt gick. Förr
var jag som en liten Duracellkanin som spann på tills jag for med huvudet
rätt in i väggen.

Någonstans där i all hast så är risken stor att man glömmer att leva. Att
man äter upp sin goda middag utan att egentligen ha smakat den. Att
man sätter i halsen eller biter i gaffeln. Att man lägger plånboken i kylen
och ställer mjölken i sovrummet. Att man hoppar på tåget åt ena hållet
fast man skulle åt det andra. Att man skriver ut antidepressiva till en
sorgsen människa som egentligen bara behövde få lite mänsklig kontakt.
Att man opererar fel ben på fel patient.

Risken finns att man glömmer att vara närvarande, att man inte lyssnar på
sin vän, inte finns där för sin partner och inte visar sina barn hur mycket
man älskar dem. När allting måste ske snabbt måste tanken redan har
farit vidare till att planera vad du ska göra härnäst. Läkare är ofta skickliga
på att göra saker fort, vi har blivit tränade på att fatta snabba beslut och
oftast så besluten de rätta. Risken med detta beslutsfattande på löpande
band är dock att den medmänskliga och empatiska sidan hos läkaren inte
hinner ta form under de korta femton minuter man har per patient på en
mottagning.

Tidsbristen är ett faktum när man arbetar som läkare. Hela tiden ska
sjukhuset effektivisera och man skär ner på personal och omorganiserar.
Läkarna får fler administrativa uppgifter som stjäl ännu mer tid från
patienterna, sjuksystrarna blir färre så de får ännu fler patienter att ta
vårda och operationssalarna måste stängas på nätterna för att man vill
spara på personalkostnader. Resultatet blir att såväl vårdpersonal som
patienter blir lidande och läkekonstens uråldriga devis Sällan bota, ofta
lindra, alltid trösta får stå tillbaka för sjukvårdens ökade besparingar.

Snabbt. Fort. Hastigt. Kvickt.
Noggrant? Medkännande? Eftertänksamt?

Klockan 22.00

Jag lovar, jag tjuvlyssnar inte. Det är bara helt omöjligt att inte höra vad
grannarna skriker till varandra, de hjärtskärande meningar som kastas
mellan de två. Jag ryser. Skriken och gråten samt det enträgna bankandet
gör mig illa berörd. Det låter säkert mycket värre än vad det är.
Jag undrar hur många gånger jag själv varit den som fräst elaka ord och
skrikit saker jag inte menat. Säkerligen många, när jag var yngre var jag
temperamentsfull och kunde explodera för det minsta. Men så
vedervärdigt som dessa två behandlar varandra kan jag inte minnas att jag
har egen erfarenhet av. Jag undrar hur två människor som älskar varandra
kan behandla varandra sämre än de någonsin skulle behandla någon
annan, hur de kan kalla varandra skällsord som subba eller idiot, hora eller
skitstövel.

Anser människor att de har besittningsrätt till den personen de lever ihop
med? Att de har rätt gå över gränsen och kränka den andre? Jag har svårt
att tro att de skulle bete sig likadant mot kollegor, vänner och bekanta,
för det är inte socialt accepterat. Utanför hemmets sfär ska allt verka
polerat och perfekt. Men hemma bubblar plötsligt detta beteende upp
där de destruktivt och ohämmat går loss på sina känslor och fastnar i en
virvel av ilska, sorg och skuld. Den enes besvikelse resulterar i
skuldbeläggande av den andre, och den andre svarar med att gå in i
försvarsställning och kasta tillbaka skulden som en dynga av koskit. Sedan
fortsätter det, timme ut och timme in, tills paret till slut däckar av
utmattning och förtvivlan.

De bråkar ofta och länge, paret i lägenheten bredvid. Nu avslutas bråket
med att han slänger igen ytterdörren med ett brak medan hon lämnas
gråtande. Jag föreställer mig att hon ligger på golvet, i fosterställning, inte
långt från min vägg där jag nu sitter med datorn i knät och alltså inte
tjuvlyssnar. Hennes ansikte är strimmigt av tårar och smink, och håret
hänger i testar kring hennes ansikte. Jag lägger min hand mot väggen,
som om den kunde skicka min välvilja och tröst genom lagret av gips och
betong. Jag känner min egen oro i röra sig i den nedre magtrakten, det
känns nästan som om krälande maskar gnager där inne på mina inälvor.

Jag avskyr att bevittna gräl, bråk och slagsmål. Det värsta jag vet är att se
föräldrar skälla på sina barn och missbruka sin makt över dem, jag får
alltid en instinktiv önskan att ingripa. Det är alldeles för många föräldrar
som låter sitt eget dåligmående gå ut över barnen, de oskyldiga barnen.
En förälders vassa tunga kan skada mer än ett fysiskt slag på kinden. Att
det är en av de viktigaste personerna i deras liv som de pryglar upp med
hårda ord tänker de nog inte på just då.

Plötsligt ringer min telefon och jag kontrollerar snabbt numret innan jag
svarar, jag svarar aldrig när det ringer från ett okänt nummer. Hanna. Jag
går ut ur rummet innan jag trycker på den gröna knappen, om jag kunde
höra deras gräl så kan min granne höra min röst, och det sista hon
behöver just nu är den förödmjukande vetskapen om att hennes granne
sitter vägg i vägg och hört allt.

”Hej Hanna!” utropar jag när jag väl är i köket. ”What’s up?”.

Hanna är en av mina bästa vänner, vi har känt varandra sedan gymnasiet,
och det är uppfriskande att umgås med henne för att få distans till
läkarvärlden, om så bara för en liten stund. Det faller sig lätt så att man
umgås mycket och intensivt med sina kursare under utbildningen, många
finner både en och två och tre älskare i klassen under läkarprogrammets
gång, och det bildas fort intima konstellationer med mycket internt prat.
Samtalsämnena under luncherna handlar alltid om det senaste skvallret i
klassen eller om något patientfall som man stött på under sina
placeringar. Men med Hanna, som inte alls är läkare utan är
samhällsvetare, blir samtalsämnena helt annorlunda. Vi talar mycket mer
om sådant som berör, som känslor och relationer, eller aktuella
samhällsfrågor.

Hanna är för närvarande fast i Arbetsförmedlingens klistriga nät, där hon
visserligen får ekonomisk hjälp i form av betalda resor men där
pappersarbetet närmast blir ett heltidsjobb och hon tvingas söka tjänster
hon inte vill ha i städer där hon inte vill bo.

”Det är hopplöst” suckar hon. ”Jag söker den ena tjänsten efter den
andra, men antingen är den redan tingad för någon annan eller så tycker
de inte jag är rätt person för jobbet, för de hör aldrig av sig och svarar inte
på mina mail.”

Det är tur att mitt yrke inte är fullt så drabbat av den ekonomiska krisen
som Hannas. För mig finns ändå goda chanser att få jobb, jag skulle kunna
få en ny anställning imorgon så länge jag är beredd att flytta till en annan
ort och jobba inom en minde populär specialitet. Trots det känner jag mig
drabbad då de rådande besparingarna gjorde att jag inte kunde få mitt
eftertraktade vikariat på Kvinnokliniken på grund av anställningsstopp.
Dessutom är det en kamp om de få och hett åtrådda AT-tjänsterna, för att
inte tala om de icke-existerande ST-tjänsterna.

Folk talar om en allmän läkarbrist i Sverige, men jag vill påstå att det råder
en brist på specialister, inte läkare över lag. Tusentals studenter läser till
läkare utomlands och bidrar till den stora massan legitimerade men icke
specialiserade läkare som längtar efter att få sluta vikariera och hoppas på
en fast anställning i form av en ST-tjänst.

Hanna verkar dock ha svårt att hitta något jobb över huvud taget. ”Snart
får jag väl börja jobba på McDonalds igen” klagar hon i telefonluren och
jag försöker trösta. Det är svårt för oron är stor, vi åttiotalister har
invaggats i en tro att allting kommer att lösa sig, allt kommer bli bra, men
det är vi som nu får kallduschen att behöva städa upp efter föregående
generationer. Bubblan har spruckit, ekonomin har rasat och det svenska
välfärdssamhället har nästintill gått om intet. Medan generationerna före
oss har kunnat tjäna stora pengar på att bostadspriserna sköt i höjden har
vår generation ingen ekonomisk möjlighet att skaffa en egen bostad. CSN
har dragit in möjligheterna till lån eller bidrag efter sex års studier, vilket
gör att färre kan skola om sig ifall de valt fel när de var alltför unga för att göra kloka val, och löneutvecklingen har alltmer avstannat trots stigande
levnadsomkostnader.

”Men du då?” undrar Hanna och vänder fokuset till mig. ”Hur mår du nu
efter allt? Du måste ju vara helt slut. Har det blivit bättre på jobbet? Och
känner du dig helt frisk nu?”

Jag vet knappt vad jag ska svara. ”Jag är väldigt trött, men det är okej. Jag
önskar att jag inte hade behövt jobba nu i sommar efter allt som hänt,
även om det är en väldigt bra erfarenhet och merit såklart, men jag hade
ju inget val…”

Vi pratar ytterligare en halvtimme innan vi till slut lägger på, båda något
lugnare och gladare än när vi hade börjat samtalet, och jag sätter mig i
soffan en stund för att samla tankarna. Imorgon är det min sista dag som
underläkare, åtminstone för den här sommaren, och om ett par veckor
börjar höstterminen med allt vad det innebär. Jag känner mig splittrad.
Samtidigt som jag längtar innerligt efter ledighet, att slippa de tidiga
morgnarna och den dagliga stressen, så känns det vemodigt att säga adjö
till mina kollegor och de vänner som jag fått på sjukhuset. Nåväl, tänker
jag. Jag ska ju söka AT där, har jag tur så blir vi snart kollegor igen.

Klockan 23.00

Jag ligger i soffan med armarna om kroppen, kramar mig själv med
uppdragna knän, och vaggar lätt från sida till sida. Den molande smärtan i
buken har tilltagit, det är den lilla djävulen i min mage som griper tag i
tarmarna, drar i dem från sida till sida och slår en knut. Stundtals sätter
han sina vassa tänder i min mjälte och tar ett saftigt bett medan han
sparkar med sina smutsiga klövar på min lever. När han är riktigt exalterad
trycker han upp de spetsiga hornen mot mitt mellangärde, och jag kan
nästan palpera det rytmiska dunkandet strax till höger och norr om
naveln.

Det rytmiska dunkandet är såklart min bukaorta, och den lille djävulen är
antagligen ett fantasifoster skapat av min egen stress, även om jag aldrig
fått någon tydlig diagnos. Stressmage och IBS är de förslag på diagnoser
jag fått efter att distriktsläkarna tagit några prover och gjort några tafatta
undersökningar. Jag har haft besvär med magen sedan jag var liten och
tror själv att det är en kombination av känslig magslemhinna och IBS, för
den ena veckan lindras mina symptom med protonpumpshämmare
medan en annan vecka finns det ingenting som hjälper. Jag har haft
många teorier och prövat många diagnoser under årens lopp, allt från
bukmigrän till Crohns sjukdom då det verkar gå i skov, till glutenintolerans
då jag tillfälligt upplevde mig förbättrad utan gluten. Det var återigen ett
dött spår, snart fick jag ånyoväldiga smärtor och blev snarare förbättrad
av att återigen äta bröd och pasta.

Jag har gått till ett flertal distriktsläkare, och jag minns dem allihop. Jag
minns den förste doktorn med den tjocka bruna kalufsen som jag träffade
när jag var tio år gammal, han som drog på sig en tunn blå gummihandske
och hytte med två grova fingrar i luften samtidigt som han frågade ”Får
jag… känna lite?” Han syftade alltså på att han ville köra upp sina två feta
fingrar i min bakdel. Jag skakade förskrämt på huvudet och fick tårar i
ögonen, Snälla mamma, låt honom inte röra mig där! Han godtog dock
mitt avslag och ställde i gengäld ingen diagnos. Ingen åtgärd.

Jag minns doktorn med det kritvita håret som jag träffade i tonåren, som
under läkarbesöket frågade mig om jag inte hade för mycket press i mitt redan unga liv, var jag inte en så kallat duktig flicka? Han frågade mig framför min mamma, som satt med i rummet, och hon skakade frenetiskt på huvudet. ”Nej då, vi pressar henne inte, eller hur gumman? Du pressar
dig själv kanske, men hemifrån finns det inga krav.” Jag tittade ned på
mina händer och skakade på huvudet. Jag vågade inget säga när mamma
var med. Ingen åtgärd.

Jag minns när jag sexton år gammal fick åka själv till lasarettet för att
genomgå en gastroskopi, för det hade en annan distriktsläkare sagt att jag
skulle utredas med. Jag var livrädd. Jag fick ingen bedövning, inget
sederande, och jag minns skräcken när de brutalt körde ner skopet i min
hals och jag trodde jag skulle kvävas. Kräkreflexen gjorde sig konstant
påmind, det spände i halsen, och tårarna strömmade nerför mina kinder.
Jag lovade mig själv att om jag överlevde ingreppet skulle jag aldrig
utsätta mig för något liknande igen, det var det värsta jag varit med om
och då hade jag ändå varit med i en traumatisk ridolycka fem år tidigare
där jag hade krossat alla ben i min vänstra fot. Efter undersökningen gav
de mig beskedet att de inte hittade något onormalt i min magsäck, och de
visade mig en kopia på information om IBS. ”Det är IBS du har” sade de
och stack pappret i handen på mig. Ingen åtgärd.

Jag insåg snart att IBS är en så kallad slaskdiagnos, en diagnos läkare ofta
ställer när de inte hittar något annat uppenbart fel på det
gastrointestinala systemet. Jag gick så småningom till ännu en
distriktsläkare, en utländsk man med tunt svart fjun på huvudet, som var
den förste som tog en serie blodprover för att vidare utreda mitt tillstånd.
Förutom en lätt hypotyreos, låg koncentration av sköldkörtelhormon, så
fann han inget avvikande. Inga glutenantikroppar, inget förhöjt
kalprotektin. Ingen åtgärd.

Nästa doktor jag träffade, en lång och spenslig herre med mycket pondus,
sade att vi nog fick göra en ny gastroskopi, det hade ändå gått tio år sedan
sist. Jag stelnade till och blev alldeles kallsvettig. Jag hade ju lovat mig
själv att aldrig göra om det. ”Bara om jag får sederande” krävde jag, och
tänkte att då skulle jag nog klara det en gång till. Det gick ju trots allt bra
förra gången, och vid det här tillfället var jag läkarstudent och borde inte
vara rädd för en simpel rutinundersökning som en gastroskopi.

En månad senare var det dags, undersökningen gick allt annat än
smärtfritt men jag härdade ut. Undersökaren var en barsk man i
femtioårsåldern, jag kunde inte något av hans hår för han hade en grön
mössa på huvudet, och han torkade av gastroskopet efteråt samtidigt som
han blickade ogillande ned på mig.

”Självfallet hittade jag ingenting, som förväntat. Du som är läkarstudent
borde förstå bättre” förebrådde han mig och skakade på huvudet. ”Ingen
mening med att göra en gastroskopi nu när det bara var tio år sedan sist.
Du har ett litet bråck i diafragma, annars är allt prima, det finns ingenting
på slemhinnan. Bara strunt att göra den här undersökningen.”

Jag minns att jag blev så arg att mina händer darrade, jag tittade på
honom med ilsken blick och fick anstränga mig å det yttersta för att inte
börja gråta. ”Mina besvär är mina, och även om du nu inte hittar något så
kan man ju bocka av ett magsår, eller?” Jag darrade på rösten, men
lyckades hålla tårarna borta. Han ska inte få se mig gråta.

Tidigare den här sommaren sökte jag igen för mina magbesvär, det hade
varit lugnt ett tag och jag hade glömt hur det kändes att ständigt gå med
en uppspänd och ömmande buk, men plötsligt blev jag återigen sämre
och min sambo bönade och bad mig att söka läkarvård igen. ”Kanske hittar de någonting den här gången” insisterade han, och jag kunde inget annat göra än att boka en tid. Denna gång var det en kvinnlig doktor, hon var i fyrtioårsåldern och hade ljust hår i en kortklippt frisyr. Hon var först
vänlig och tillmötesgående, men från den stunden jag nämnde att jag var
läkarstudent förbyttes hon till en saklig och okänslig kliniker som snarare
handledde mig som läkarstudent än behandlade mig som en patient.

Hon tyckte vi skulle göra en gynekologisk undersökning, fast hon själv inte
var gynekolog utan allmänläkare, och tog in mig i ett mörkt rum med en
gynstol som i vanliga fall brukades av vårdcentralens barnmorska. ”Sitt
upp och sära på benen” sade hon och drog på sig handskarna. Det
märktes att hon inte var van, undersökningen var hårdhänt och snudd på
brutal. ”Nej, jag såg ingenting konstigt” meddelade hon när hon var klar
och drog av sig handskarna. ”Du kan ta papper där borta om du vill torka
av dig” sade hon och pekade mot ena hörnet i rummet, och såg sedan på
när jag med stapplande steg tog mig ned från stolen mot det
efterlängtade torkpappret.

”Jag vet inte vad du lider av” konstaterade hon med en axelryckning. ”Du
har väl IBS, helt enkelt. Du får tänka på vad du äter och dricka mycket
vatten. Har du prövat fiberbulk förresten?” fortsatte hon och lade handen
på dörrhandtaget. ”Jag har prövat allt” mumlade jag. ”Du får sluta dricka
kaffe” sade hon som avsked. Jag skulle just berätta att det, av någon
underlig anledning, snarare blir värre om jag inte dricker kaffe. Vissa dagar
när det krampar och står still så blir det bättre med en kopp kaffe, så
länge jag tar en skvätt mjölk till. Men det hann jag aldrig berätta för just
då öppnade hon dörren och gick.Ingen åtgärd.

Så här i efterhand kan man undra varför jag gett mig in i denna jakt på
diagnos, varför jag inte bara accepterat mitt öde. Jag kommer alltid att ha
besvär med min mage, även om det kommer att gå upp och ned med
såväl smärtfria som oerhört smärtsamma perioder... Kanske för att jag
känner att den molande buksmärtan, som påverkar humöret och dränerar
en på energi, inte är förenlig med att arbeta som läkare.

Som doktor ska du kunna lägga allt ditt fokus på din patient, du måste ha en stor dos
energi och ork, och de dagar då jag har ont i magen känns det nästan
omöjligt. Vissa dagar kan jag ju inte ens stå rakt. Som tur är har jag blivit
bättre med åren, men när det väl slår till blir jag alldeles
handlingsförlamad och förpassas till en hopkrupen position i
horisontalläge.

Det finns också den där längtan efter diagnos, en längtan efter att förstå,
och en längtan efter åtminstone lindring om det inte finns någon bot. Jag
har såklart utvecklat tekniker för att lindra mina besvär på egen hand med
årens lopp. Vila, värmedyna på magen och lättsmält föda brukar hjälpa
efter ett par dagar. Träning och yoga kan hjälpa en del. Men det som har
hjälpt mig mest har varit att ändra mitt tankesätt kring mina besvär. Mina
instinkter säger mig att det är en djävul som bor i min mage, jag erkänner
inte magen som en del av mig utan som något främmande ont som jag
helst bara hade velat skära ut ur min kropp, som man skär bort en rutten
del av ett äpple.

Problemet är att det som händer när jag alienerar mig så från en del av
min kropp, när jag visar ett så starkt ogillande för en del av mig själv, så
odlar jag ett självhat och en nolltolerans mot att vara bräcklig och svag.
Samma sekund jag markerar att detta inte är en accepterad del av mig, så
slutar jag upp med att vara en hel människa. Jag slutar känna min kropp,
jag skjuter den ifrån mig och ignorerar de tecken som kroppen använder
sig av för att säga ”Du måste vila!”. Jag har märkt att när jag upplever min
mage som ett hinder och försöker ignorera den delen av mig själv så förvärrar jag situationen ytterligare. Det tar längre tid att bli smärtfri och jag dömer mig själv hårdare.

När jag istället försöker möta min lilla djävulsmage med omtanke blir
historien en annan. Jag försöker ge min kropp den vila som behövs, jag
tänker snälla tankar om mig själv, och istället för att tänka ”den här
förbannade magen ska alltid vara i vägen” så försöker jag tänka ”kära lilla
du, vad behöver du nu för att må bättre?” Istället för att ta avstånd från
mig själv och sluta känna kroppens signaler försöker jag närma mig den
delen av mig som gör ont.

När jag vågar stå där ansikte mot ansikte, så ser
jag att det egentligen inte är någon djävul med klövar och horn som
möter min inre blick. Det är ett litet olyckligt barn som bråkar, sparkar och
slåss för att det längtar efter tröst och omtanke.


fortsättning följer...