Clinical story - del 4

fortsättning på tidigare inlägg... Clinical story - en fiktiv dagboksberättelse

Klockan 16.00

När jag denna gång stegar fram i korridoren på väg mot läkarexpeditionen
är det med rak rygg, spänstiga steg och ett leende på läpparna. Jag har
just haft ett utskrivningssamtal med en patient, han hade många frågor
och jag tog mig tid att lyssna, svara och förklara. Det blev ett fint sista
möte, givande för både mig och patienten, och när vi tog farväl var det
med innerlig värme från båda parter. Sådana här stunder känns det
fantastiskt att vara läkare! Det är precis det här jag vill göra; jag vill möta
patienter, lyssna till deras historia, klura på deras tillstånd, vara
närvarande och förklara så att de förstår varför det är så viktigt att de tar
sina mediciner. Inte sitta fastkedjad bakom ett slitet skrivbord.

The greatest gift you can give to your loved one is your true presence. 

Den finaste gåvan man kan ge är sin fulla närvaro, citat Thich Nath Hanh, en av
de få människor som jag skulle buga för om jag en dag skulle möta
honom. Han är en liten, kort och skallig vietnamesisk buddhistmunk med
ett enormt hjärta som på 1960-talet skapade den filial av buddhism som
kom att kallas Engaged Bugghism. Istället för att munkar och nunnor
skulle dra sig undan på sina kuddar och meditera hela dagarna ville
ThichNathHanh att de skulle ut bland folket, engagera sig socialt samt
sprida det buddhistiska budskapet om No harm. Själv åkte han till USA för
att leda kampanjer mot Vietnamkriget och 1967 blev han nominerad av
Martin Luther King till Nobels fredspris.

Thich Nath Hanh har skrivit ett stort antal böcker och många av dem tar
greppet om den västerländska vardagen och ger förslag på hur man skulle
kunna implementera ett kärleksfullt engagerat synsätt i den värld vi idag
lever i. Jag anser att hans böcker skulle vara lika mycket värda som någon
annan lärobok på läkarutbildningen, medan de sistnämnda utmanar ens
intellekt och väcker nyfikenhet så väcker Thich Nath Hanhs böcker ens
förmåga till medkänsla och omtanke till de människor man möter i sin
omvärld.

Behovet av förebilder är stort hos en blivande läkare. Jag har funnit ett
fåtal förebilder bland mina mer erfarna kollegor, men ofta känns de
otillräckliga. Många läkare är oerhört kunniga och skickliga inom sitt
område, och de flesta har goda patientmöten när allt löper smärtfritt,
patienten har blivit friskförklarad och får gå hem. Det är betydligt färre
läkare som lyckas få till stånd ett gott patientmöte när komplikationer
inträffat, där patienten är fortsatt orolig och läkarens dyrbara tid rinner
ut. Jag har sett många exempel på patientsamtal där läkaren bryskt har
deklarerat att det inte finns något mer att göra, man hittar ingen diagnos,
eller lämnat cancerbesked utan större eftertanke och där patienterna
lämnats i ett tillstånd av chock, förvirring och uppgivenhet. Flera gånger
har jag som läkarstudent gått in till patienterna efteråt för att släta över
min handledares misstag och för att ge dem det stöd de behöver.

Aldrig skada, sällan bota, ofta lindra, alltid trösta. Många läkare fallerar
på den sista punkten, och där finner jag ofta mina förebilder utanför

läkarvärlden, som exempelvis buddhistmunken Thich Nath Hanh. Efter att ha läst många av hans böcker och lyssnat på flera ljudupptagningar från hans föreläsningar så har han fått mitt fulla förtroende och min respekt,
inte för att han är buddhistmunk utan för att han är den människan han är
– en sann ledare i kärlekens tjänst. En kärlek som sträcker sig utanför den
innersta kretsen, en kärlek som omfattar alla människor oavsett hudfärg
och trosuppfattning.

Jag öppnar dörren till läkarexpeditionen som står mörk och tom. Jag är
fortsatt ensam läkare på avdelningen, och jag har lite hopp om att
överläkaren ska komma tillbaka från mottagningen för att hjälpa mig med
utskrivningarna. Jag slänger ett öga på klockan, kommer jag att hinna med
tåget idag? För att göra det krävs det att jag lämnar avdelningen prick
klockan fem, och det börjar se mörkt ut då jag har flera utskrivningssamtal
kvar. Livet är kort men timmarna är långa, sade Francois Fénelon. Livet är
kort men timmarna är ännu kortare och alldeles för få, skulle jag vilja
säga.

På mitt skrivbord ligger en post it-lapp med hög prioritet. Handstilen är
förfärlig, knappt läsbar, och jag lyckas med näppe uttyda ”Marianne. Ny
medicin. Ring ASAP” och ett nummer. Tur att det är jag själv som skrivit
lappen, annars hade jag fått ta den till Statens Institut för Knäckning av
Koder i Skrift.

Marianne, ja. Denna pigga lilla dam som var patient på avdelningen för ett
par veckor sedan. Hon hade blivit utskriven med ett par recept på nya
mediciner i fickan och hade ringt mig, sin doktor som hon kallar mig, ett
par dagar senare då hon hade fått en hel del biverkningar och hade frågat
mig om hon skulle fortsatta ta de nya medicinerna. Jag hade lovat att höra
av mig igen då jag var osäker på svaret och hade därefter läst om
medicinen i FASS – om patienterna fick den här typen av biverkningar skall
de omedelbart avsluta medicineringen. Jag hade då vänt mig till
överläkaren som arbetade på avdelningen den veckan och frågat vad jag
skulle meddela patienten. ”Hon skall inte sluta ta den medicinen. Den är
viktig för hennes sjukdom” hade varit hennes svar. Jag hade förhört mig
ytterligare, berättat vad som stod i FASS och frågat om patienten
verkligen skulle fortsätta medicinera med tanke på just dessa
biverkningar, men då hade överläkaren blivit ilsken och sagt att hon
minsann är specialist, och att jag inte behöver informera henne om vad
som står i FASS.

Jag hade lämnat besked till patienten, men jag hade inte känt mig nöjd.
Jag var orolig att hon skulle försämras, och när denna veckans överläkare
avlöste förra veckans passade jag på att diskutera fallet med honom
istället. ”Nej det låter inte alls bra” sade han efter att ha hört min
sammanfattning. ”Man ska inte ta det läkemedlet om man får de
biverkningarna, det kan vara direkt farligt. Du får ringa och höra med
patienten hur hon mår, om hon fortsatt har dessa besvär ska hon sluta
med de tabletterna genast och boka en ny tid till mottagningen.” Jag
ringde hem till patienten samma dag, men det var ingen som svarade.

Jag plockar nu upp min sjukhustelefon ur fickan och slår numret. Det
långsamma välbekanta tutandet i luren stressar mig, tänk om hon blivit så
dålig att hon fått åka in akut? Jag svär tyst över den överläkare som fick
mig att meddela patienten att fortsätta medicinera trots farliga
biverkningar.

Efter fem toner ger jag upp, jag får försöka igen senare. Jag
rycker åt mig nästa patients handlingar, en medicinlista och en
utskrivningsinformation, och jag beger mig mot rum 2:3. Jag är beredd på
att det kan komma att bli ett utmanande patientmöte för mig då
patienten nu har vårdats för sin fjärde hjärtinfarkt, är storrökare och har
absolut inga som helst planer på att sluta röka.

”Så min gode herr Ljunggren” börjar jag och ler mot mannen i
sjukhussängen framför mig. Han har tunt grått hår som han kammat åt
sidan i ett försök att gömma sin flint. Mannen ler tillbaka med gula
missfärgade tänder. Han fullkomligt osar rök, det är som att röklukten är
inetsad i hans hud och kött och utsöndras i hans svettporer. Jag förklarar
sjukdomsförloppet, vad som hänt här på sjukhuset och vad den fortsatta
planeringen är för hans del.

”Du kommer att få komma tillbaka hit på
återbesök hos en hjärtspecialist om en månad. Hur tycker du att det har
fungerat med dina nikotinplåster?” Han rycker på axlarna. ”Märker inte av
dem” svarar han. ”Kunde lika gärna varit utan. Nu ser jag fram emot en
god cigg när jag kommer hem!”

Hela hans yttre strålar nonchalans, och han småler lite arrogant åt min
förvånade min. Jag börjar angeläget förklara varför det är så viktigt med
rökstopp, jag berättar om hans kraftigt försämrade förutsättningar för
läkning av hjärtmuskeln och den höga risken att drabbas av ytterligare en
hjärtinfarkt, för att inte tala om risken för i princip alla andra sjukdomar
som är kraftigt förhöjd av rökning.

Linjerna i hans ansikte börjar långsamt formas om till ett uttryck som jag
nästan skulle vilja kalla hotfullt. ”Lilla doktorn tror väl inte själv på allt det
där? Det är bara skitsnack, du överdriver. Jag vet att det inte är röken som
gjort mig sjuk, det är alla kemikalier.”

Jag börjar enträget informera om alla de studier som enhälligt visar mot
samma sak, att rökning är oerhört skadligt, men han avbryter mig
irriterat. ”Det är ju kemikalier överallt, se i luften, alla avgaser, i vattnet,
överallt! En liten cigg då och då gör ingen jävla skada. Ge hit mina papper
nu så jag kan gå hem, jag har inte tid med att lyssna på ditt tjafs!”

Jag tappar nästan andan, hur vågar han? Jag märker att min anhämtning
är snabb, nästan som att jag har sprungit, och jag känner mina handflator
bli alldeles våta av svett. Adrenalinpåslaget är ett faktum - jag är
ursinning. ”Andas… andas…” tänker jag och räcker fram hans papper.
”Varsågod” väser jag fram mellan sammanbitna tänder. ”Lycka till!” säger
jag ironiskt, vänder på klacken och går ut ur rummet.

”Jäkla idiot” muttrar jag tyst. Nu hade jag verkligen behövt den där
förebilden…

Klockan 17.00

”Fan!” svär jag inombords när jag kastar en hastig blick på klockan. Jag
sitter mitt i ett patientsamtal och kan inte sluta nu, patientens dotter
verkar ha hundratals obesvarade frågor kvar medan patienten själv mest
sitter och ler i sin egen drömvärld. Jag avundas henne, själv måste jag vara
på alerten och svara på alla de frågor som kommer mot mig i svindlande
fart. ”En fråga i taget!” skrattar jag ansträngt och fortsätter leverera svar
på svar. Skrattet fastnar i halsen, men jag lägger mycket energi på att vara
välvilligt inställd. Jag är så trött, oerhört trött. Just idag hade det varit
skönt att få komma hem i tid, få slänga mig på soffan och småslumrandes
krama en kudde. Men nej, inte tänka på det nu. Fokus.

När alla frågor besvarats ett dussin gånger med allt mindre tålamod och
leende från min sida, kramar jag vänligt men bestämt patientens och
dotterns hand och säger att nu är jag tvungen att gå till nästa patient. ”Nu
får ni ta hand om er, och så får ni lycka till fortsättningsvis” avslutar jag
och släpar mig tillbaka till läkarexpeditionen, detta rum som stundtals är
mitt fängelse men i stunder som denna också min fristad.

Jag har redan missat tåget, och nu är det ingen idé att jäkta. Istället ska
jag återigen försöka ringa Marianne, patienten med biverkningarna, och
passa på att tala lite extra med de patienter som inte blev utskrivna idag.
Jag suckar och drar ut hårsnodden ur mitt blonda hår som fått ett distinkt
märke, en lustig vågform, just där hårsnodden suttit. Jag masserar min
hårbotten, den strama hästsvansen har genom sitt drag framkallat en
spänningshuvudvärk och jag fäster håret i en lös knut i nacken istället. Det
ser lite ovårdat ut, men vid det här klockslaget struntar jag i det.

Jag grämer mig över att ha missat tåget idag igen. Ska det alltid vara
såhär? Kommer jag för all framtid - eller nåväl, all min yrkesverksamma
framtid - behöva jobba på övertid? Kommer jag aldrig kunna sluta när jag
ska, kommer jag bli den där föräldern som alltid hämtar sina barn på dagis
sist av alla?

Där sitter de små med sina heltäckande overaller på, fötterna
är nedstoppade i prickiga gummistövlar, och väntar på att mamma ska
komma och hämta dem, möter mig med tårfyllda ögon och blossande
kinder. Sedan när de blir äldre kommer de med ett rungande raseri
anklaga mig för att aldrig finnas där, att jag varit en frånvarande förälder
och att de nu minsann tänker börja supa och knarka och leva rövare bara
för att straffa mig.

Kommer detta att bli min framtid? För det finns alltid någon bland alla
dessa patienter som behöver mer tid, behöver tala med sin doktor,
behöver få mer information, lindring och tröst. Mitt samvete säger mig
dagligen att jag måste stanna kvar, jag måste ge patienten den tid och
närvaro som han eller hon behöver. Jag måste finnas där, som läkare, för
mina patienter. Min perfektionistiska sida gör inte heller mitt liv enklare,
även om det säkerligen gagnar patienterna, för jag måste kontrollera att
alla medicinlistor flera gånger för att se att allt blivit rätt, och jag lägger
ned stor tid och möda på att patienterna ska känna sig hörda och sedda.

Men det finns ett pris.

För tillfället har jag inga barn, jag riskerar ingen
gråt och inga anklagelser för att jag kommer hem sent, men jag har
vänner och en sambo som gärna vill träffa mig. Dessutom har jag ju mig
själv att tänka på, även om jag har en tendens att glömma bort just detta
lilla ansvarsområde. Även jag har behov, som allt oftare får lämna
företräde för andras, såsom behov av träning, vila och andra hälsosamma
aktiviteter. Jag har också andra begär, såsom att titta på TV, gå ut och
dansa eller att ta ett glas vin med en kär vän. Jag försöker desperat
klämma in alla mina behov och begär i min vardag för att göra den mer
lättsam, försöker att minska den tyngd och det allvar som börjar ta över
allt mer.

Läkaryrket är ett kall, du inte bara arbetar som läkare, du ÄR läkare med
allt vad det innebär. Man får hög status, tryggad inkomst och ofta en
givande vardag och mycken tacksamhet i utbyte mot att du gifter dig med
ditt yrke. Läkaryrket blir ditt liv och allting kretsar där kring. Är priset värt
att betala? Jag känner mitt kall, jag vill vara läkare, men inte på bekostnad
av mina framtida barn… De har inte förtjänat det. Egentligen inte heller på
bekostnad av mig själv, helst skulle jag vilja vara läkare enbart på vardagar
från åtta till fem. Men detta känns skamligt att erkänna, det är sådant
man inte får yppa högt, för då är man ingen riktig läkare…

Och hur skulle man då få en AT-tjänst? Konkurrensen gör att de vid
tillsättningen av tjänsterna väljer den som är mest lämpad. Jag tror att det
vill säga den som är mest stresstålig och som ställer sig klart positivt till att
arbeta långa jourer och extrapass om det skulle behövas, inte den som
helst jobbar åtta timmar om dagen och drömmer om barn och ett
familjeliv. Man får inte vara dum, det gäller att spela sina kort rätt i
dagens samhälle.

Jag har många gånger upplevt att äldre läkare anser att läkarstudenter
och unga läkare är slöa och bara klagar när de vill ha kortare arbetstider
och färre jourer. ”Har man gett sig in i leken får man leken tåla” och ”har
man valt att bli läkare så köper man hela paketet”.

Under min akutplacering på läkarutbildningen sade min handledare att som läkare
ska man vara beredd att jobba en hel dag utan att varken hinna äta eller
gå på toaletten, och att de läkare som sjukskriver sig för ryggont eller
liknande borde skämmas. Hon sade att vi alla måste dra vårt strå till
stacken.

Det kan uppfattas som ett logiskt sätt att tänka, men jag upplever att man
glömt vem det är som bär ansvaret för den rådande situationen. Under en
kort period kan man låta läkarna jobba övertid på övertid, men så
småningom kommer sjukskrivningarna bland vårdpersonalen strömma in.

Är det den enskilde läkarens ansvar att bära situationen, att bita ihop och
göra jobbet, eller är det sjukhuschefens ansvar att värna om sin personal?
Politikernas ansvar att göra vården till en mer hälsosam arbetsplats
genom utökade resurser? Men ingen tar sitt ansvar och läkarna klagar
inte då de tjänar mer pengar på sin övertid och gör karriär genom att bli
uppskattade för sin flitighet och goda arbetsmoral.

Jag har aldrig sett mig själv som en karriärist. Mitt mål med att bli läkare
har alltid varit att jag ska få ett meningsfullt arbete där jag kan hjälpa
andra människor och samtidigt trivas med mitt jobb. Jag vill ha ett arbete
som utvecklar mig, som får mig att växa, och som bistår mig till att bli den
personen jag vill vara. Det är dessutom en fördel att det är en säker
arbetsmarknad där jag kan vara trygg i att jag alltid kommer att vara
behövd, oavsett vad som händer kommer jag ha en plats att fylla och jag
kommer med största sannolikhet aldrig behöva stå utan arbete.

Men den verklighet som har mött mig på sjukhuset motsvarar inte mina
förväntningar på hur det skulle vara att vara läkare. En värld med långa
tunga jourpass, konstant tidspress och resursbrist ingick inte i min dröm.
För det var just en dröm för mig att bli doktor, när jag var liten låg jag en
vecka på sjukhus efter en allvarlig ridolycka och det var då drömmen
föddes i min lilla hjärna. Min framtidsdröm var kraftigt romantiserad, men
trots det vill jag fortfarande inte riktigt ge upp den –min utopi om att få
hjälpa människor samtidigt som jag själv får utrymme att må bra.

Jag har ett stort behov av space, utrymme, och kanske blir det min
undergång som läkare. Förutom behovet av tid för att handla, laga mat,
tvätta och städa så behöver jag dessutom utrymme för umgänge med
nära och kära, jag behöver vila och tid för träning, yoga och meditation.

Jag längtar ständigt efter att få vara ute i naturen, att få vandra i skogen
eller att få stilla blicka ut över havet. Jag önskar att dygnet hade fler
timmar, att veckorna hade fler dagar och att årstiderna hade fler månader
att förfoga över så att möjligheterna till att få vila och uppleva livet blev
större.

Jag får ibland höra att jag i så fall valt fel yrke. Vill man bli läkare är det en
dygd att jobba mycket, man ska gärna ta fler jourpass än nödvändigt, och
man ska arbeta hårt. Men i min värld innebär det att jag måste trycka
undan mitt känsloliv och ignorera kroppens signaler. Hur ska jag då kunna
känna medkänsla och ha förstånd till att hjälpa mina patienter om jag inte
har någon kontakt med mitt eget inre? Hur ska jag kunna uppmana till
stressreducerat leverne, hälsosam kost och daglig motion om jag själv
stressar, pressar mig själv till mitt yttersta, äter dålig mat på
oregelbundna tider samt aldrig har tid eller ork över för träning och
rekreation?

Klockan 18.00

Äntligen! Min svarta faran skär genom kurvorna och i sagolik samklang
ilar vi fram genom staden. Det är underbart att känna vindens fläkt i
ansiktet och mitt frigjorda hår piskar bakom mitt huvud. Cykeln följer min
tanke och lyder min minsta vink, och de ilskna bilarna tutar där vi far fram.
Men vi bryr oss inte, vi kör vidare, snabbare, snävare, och med allt mindre
hänsyn till dem runtomkring.

Jag har alltid varit vårdslös i trafiken, närapå livsfarlig, och kanske är det
tur att jag ännu inte försökt ta körkort. Det är något med den kittlande
farten, det oförutsägbara och farliga, som lockar mig. Kanske för att det
påminner om hur jag galopperade fram på mina hästar när jag var liten,
jag växte upp på hästryggen och det fanns alltid ett ännu högre och ännu
mer utmanande hinder att ta mig över. För att kunna hoppa riktigt höga
hinder måste man ha en stor dos vilja och minst lika mycket våga, annars
blir en fullkomlig krasch ofrånkomlig, och många gånger har jag ridit med
livet som insats.

Jag älskade mina hästar och det finns mycket vackert i det nära
förhållande man får till sin tävlingshäst, utan ömsesidig omtanke och
respekt mellan häst och ryttare har man ingen chans i denna sport, men
tävlandet tärde på mig och gnagde bort min tro på mig själv. Mina nerver
tålde inte pressen av allas förväntningar på att jag skulle lyckas. Min mage
vände sig ut och in av nervositeten inför en tävling. Ju högre upp i
klasserna jag kom desto värre blev det. I samma takt som hindren blev
högre, bredare och mer komplicerade gav mitt självförtroende mer och
mer vika. Men mina föräldrar hade satsat både tid och pengar och krävde
att jag skulle bli bäst, hamna högst på rankingen och ta mig vidare.

Att jag skulle vinna många tävlingar var inte enbart för familjens goda
namn och ryktes skull. Vi bodde ute på landet, på en stor hästgård mitt
ute i ingenstans, där den närmsta grannen bodde mer än en kilometer
bort. Fågelvägen. Detta innebar att jag kunde skrika och gapa, samt
sjunga för fullhals utan att någon hörde mig, något jag tog tillvara på
under min uppväxt genom att med jämna mellanrum ge mig hän åt Ronja
Rövardotters vårskri. Denna gränslösa frihet, utan grannar som klagade på
mitt ylande, var också mitt fängelse – det fanns inga bussförbindelser så
långt ut på landet, och mina föräldrar hade sällan tid eller lust att köra mig till
närmaste byhåla med en busshållplats.

Avsaknaden av tid gällde dock inte enbart mina föräldrar, utan minst lika
mycket mig själv då jag skulle träna, rida in och tävla familjens hästar. Jag
hade aldrig något val, och att träffa vänner fanns inte på kartan.
Hela min existens handlade om att prestera, att göra det som andra ville
att jag skulle göra, och var jag inte dem till lags blev jag straffad. Jag led av
att inte känna mig sedd, men när jag försökte få mina föräldrar att förstå
blev jag tillrättavisad. Den dagen jag bad om att få sluta rida och slippa
tävla replikerade min mamma att hon inte älskade mig mer. Ett par dagar
efter min artonårsdag packade jag mina få ägodelar och stack hemifrån,
för att därefter inte sätta min fot i mitt barndomshem på många långa år.

Uppväxten på landet var självfallet inte bara svart som sot och kall som is,
det fanns varma stunder som jag lär mig att uppskatta mer och mer med tidens gång. På många sätt är jag tacksam för att jag fått växa upp på landet med de vackra vyerna, bergen och skogarna, de milslånga åkrarna. Det är en ynnest att ha den närheten till naturen och att få leva i symbios
med underbara djur som hundar, hästar och katter. Den oändligt friska
luften har säkerligen gjort gott för både kropp och själ, och jag har en
stark tro på att det är därför jag inte har några allergier eller liknande
besvär.

Det har varit ett privilegium att ha fått springa fritt och leka ute på
ängarna, det fanns inga gränser för vad min fantasi kunde åstadkomma.
Materialet till mina fantasier fanns ständigt runtomkring mig i form av
dundrande åskoväder och skyar, luddiga moln som bredde ut sig från
horisont till horisont samt enorma regnbågar och stjärnklara nätter. Jag
har, till skillnad från många andra i dagens samhälle, fått uppleva världen i
en fullkomlig stillhet. Jag tänker på de stunder då jag vilande på rygg ute
på åkern, bland de gyllene axen och de små sköra blekgröna grässtråna
som kittlade kinden, blickade upp mot den blå himlen och var fullkomligt
närvarande.

Nej, uppväxten på landet var inte bara svart som sot och kall som is, men
den gjorde mig till ett ensamt barn.

Klockan 19.00

”Mamma? Mamma? Macka!”

En liten gosse med rosiga kinder blickar upp på sin mamma under brättet
på sin krokodilkeps. Hans blonda lockar sticker ut under kepsen som en
liten änglagloria, och han är alldeles rödbrun och kladdig runt munnen.

”Mamma? Macka?” Pojkens mamma, som ser ut att vara höggravid,
skrattar och plockar upp en smörgås som fallit ned bredvid pojken i
barnvagnen. ”Hittade du inte den? Du lade ju den här!” Han börjar
mumsa förnöjt på sin smörgås samtidigt som han betraktar sin omvärld
med nyfiken blick. Han möter min ett par gånger, och ler stort med bröd,
smör och sylt mellan tänderna varje gång han får min uppmärksamhet.

Plötsligt öppnas tågdörren och in kommer en stor brun långhårig hund
som placerar sig med sin husse i mittgången. Den lille pojken ser storögt på hunden, och mitt i sin förvåning tappar han återigen sin smörgås. Mamman ser trött ut, men hon ler och plockar upp
smörgåsen, tar bort något hårstrå eller liknande och ger den till pojken
som frånvarande börjar tugga igen.

Jag undrar hur det är att vara hon.

Jag längtar efter att befinna mig i hennes situation, den biologiska klockan
tickar och hela min kropp uppmanar mig att bejaka mina instinkter.
Samtidigt säger mitt huvud att jag måste ta vara på tiden jag har, det finns
så många saker jag vill göra innan jag bildar familj. Men jag har en oro i
mitt bröst, en känsla av att åren springer iväg. Jag har gått en lång
utbildning med flera uppehåll och jag har haft lång tid på mig att växa
upp, men ändå känner jag mig ännu inte vuxen.

Min största rädsla är att inte kunna få barn. Jag tänker ibland på alla mina tidigare år av
ohälsosamt leverne, på alla de gifter som samlats i min kropp efter all
skräpmat och oåterhållsamt drickande. Jag är glad att jag tidigt slutade
feströka, jag kan inte ens minnas varför jag började. Jag inser att min
rädsla för infertilitet är obefogad, men trots det är jag livrädd att det ska hända mig. Under läkarutbildningen spenderade jag en dag på fertilitetscentrum, och särskilt ett patientmöte gjorde stort intryck på mig.

Det var en kvinna, blott 34 år gammal, som visserligen hade rökt i hela sitt
vuxna liv men hade nu inte längre några menstruationer. Vår
undersökning visade att hon inte hade några ägg kvar i sina äggstockar, de
var slut. För mig var det ofattbart, hon är inte så många år äldre än jag! Kvinnan blev förkrossad, men kunde åtminstone glädja sig över det faktum att hon skaffat barn tidigt i livet och hade en elvaårig son sedan
ett tidigare äktenskap.

”Mamma? Mamma?”

Hunden och dess ägare har just stigit av tåget och pojken vaknar upp ur
sin hänförelse. ”Mamma! Macka?” Mamman tittar upp från sin tidning
och skakar på huvudet. ”Nej, min lille älskling. Mackan är slut, du har ju
ätit upp den!” Pojken ser förvånat på henne, sedan tittar han snabbt ned
på sina händer, undersöker sina spretande fingrar efter tecken på att
smörgåsen verkligen inte längre finns.

”Slut?” upprepar han med en
förundrad min. Mamman skrattar och klappar honom på kinden, ger
honom en pekbok och återgår till sin tidning.

Mitt hjärta bultar varmt i mitt bröst och mina ögon tåras. All lycka till er,
tänker jag.


fortsättning följer...