Den sista delen på A Clinical Story - en semifiktiv dagboksberättelse
Klockan 03.00
”Vi måste operera. Du ser själv!”
Jag betraktar röntgenbilden på väggen. Han har rätt, min njure har
vandrat i min kropp, man ser dess spår. Den har redan kolliderat med min
lever, nu befinner den sig i min ena lunga, på väg mot hjärtat som
kommer att krossas av dess framfart.
”Vi måste operera. Nu. Du har femtio procent chans att överleva, femtio
procent risk att dö.” Jag möter den grönklädde kirurgens blick. Han pekar
mot mitt mellangärde och jag ser ned på min mage. Min crèmefärgade
patientskjorta är redan dränkt i blod. ”Du ser själv. Din tid är nästan slut.”
Tårarna forsar nerför mina kinder, och jag griper hans hand med mina
båda. ”Gör det!” gråter jag, jag skakar i hela kroppen. ”Men snälla, snälla.
Om jag inte överlever, vill ni säga till min pojkvän att jag älskar honom?”
Kirurgen svarar inte, och en okänd sköterska räcker honom en mask. Med
en tom blick trycker han masken över mitt ansikte och allt tynar bort
framför mina ögon.
Klockan 04.00
De säger att jag blev traumatiserad av händelsen som utspelade sig i
våras, under den där natten i slutet på maj då jag blev så allvarligt sjuk.
Jag vet inte om traumatiserad är rätt ord, men det hemsöker mig ofta,
särskilt om natten.
Jag befann mig då i England för att skriva min masteruppsats inom
medicin, och bodde tillsammans med två okända engelsmän i ett hus i
förorten. Fem dagar innan den ödesmättade natten hade jag fått en
urinvägsinfektion som jag nonchalerade med att dricka stora mängder
tranbärsjuice. Efter några dagar fick jag feber och ont i ryggen och gick till
Englands motsvarighet till vårdcentralen. Jag var då så sjuk att jag borde
ha åkt till sjukhuset istället, men doktorn sade att det inte var nödvändigt
och skrev ut antibiotikatabletter och smärtstillande. Det var först när jag
kom hem som jag insåg jag att jag hade fått fel antibiotika, men jag tänkte
att det nog skulle gå vägen ändå – jag har alltid haft en övertro på mig
själv.
”Jag har ett kick-ass immunförsvar”sade jag till min pojkvän som
oroligt bad mig åka till sjukhuset. ”Det går över snart.” Men min hybris
straffade sig snart.
Ett dygn senare skedde allt på en gång. Febern steg i taket, frossan
skakade min kropp, tänderna hackade utanför min kontroll och kroppen
dröp av svett. Illamåendet förvärrades och snart låg jag och kräktes på
golvet. Jag försökte stå upp, men föll genast ihop och låg sedan darrande
kvar. Jag var ensam hemma, de andra två var ute och drack öl på puben.
Jag ringde desperat efter ambulans två gånger utan resultat, jag hackade
tänder så jag knappt kunde få fram ett ord och de förstod inte vad jag
sade. Jag lyckades få tag på min pojkvän som ringde ambulans från
Sverige via London. Till slut fick vi även tag i en av engelsmännen, Paul, som
lovade att ta sig hem så fort han kunde.Telefonens batteri tog slut och min pojkvän försvann.
Det kändes som att min kropp brann upp av febern, det gjorde så ont överallt att jag var
övertygad om att mina inre organ höll på att sprängas.Efter vad som
kändes som en evighet, i efterhand vet jag att det rörde sig om tjugo
minuter, kom Paul och en ambulansman in genom dörren. Jag var då
knappt vid medvetande, jag var fullkomligt förvirrad men
ambulansmannen envisades med att ställa frågor som jag inte förstod tills
han till slut mätte min kroppstemperatur. Jag hade 43 graders feber.
Plötsligt fick han bråttom, och tillsammans med Paul bar han mig ut till
ambulansen. Det var dock ingen riktig ambulans utan en bil där de
placerade mig i framsätet. Hade jag inte haft bilbälte hade jag nog inte
kunnat hålla mig upprätt.
Resan till sjukhuset var de längsta och värsta tjugo minuterna i mitt liv.
Kroppen tvingade mig att hyperventilera, men det ledde till att jag
började tappa känseln i mina extremiteter och jag kände hur mitt
medvetande började flyta bort från mig.
”Jag får inte förlora medvetandet!” tänkte jag förskräckt. ”Hur ska det gå
om jag blir medvetslös här i framsätet? Vem ska hålla fri luftväg på mig
när den enda sjukvårdskunnige sitter bredvid mig och kör bilen?”
Jag insåg att jag måste kämpa för mitt liv. Jag gjorde allt i min makt för att
sänka min andningsfrekvens, allt mitt fokus koncentrerades på att andas
långa djupa andetag genom näsan. Jag var hela tiden tvungen att kämpa
emot kräkreflexen, för när jag kräktes förlorade jag kontrollen över
andetaget, så jag smalnade av bak i svalget och skapade det kraftfulla
andetag jag lärt mig på yogan. Det hjälpte mig att fokusera, och det gjorde
det lättare att svälja undan kräkreflexen som kom gång på gång på gång.
”Breathe slowly!” uppmanade ambulansföraren mig gång på gång, och
varje gång jag kopplade på mitt yogaandetag berömde han mig genom att
säga ”Yeah! You’re a man! You’re a fucking beast! Breathe, girl. Breathe!”
Det var den mest surrealistiska situation jag varit med om.
Trots min kamp började jag tappa känseln i armar och ben, allt nedanför
mina knän var helt avdomnat, och jag kunde inte längre kontrollera den
nedre delen av kroppen. Plötsligt kände jag hur uretrasfinktern slappnade
av och blåsan tömde sig utan att jag hade en chans att stoppa det. Jag
tappade greppet. Jag kunde inte längre känna mina händer, och min syn
blev alltmer dimmig. Jag försökte läsa skyltarna för att förstå hur långt det
var kvar, men allt var suddigt. Andetaget blev allt svårare att hålla i schack,
kräkreflexen blev mig övermäktig och jag började känna att jag började
försvinna.
”Nu dör jag.”
Den natten kommer alltid finnas närvarande i mitt bakhuvud, den har
etsat sig fast i min hjärna. Ambulansbilen i natten, ljusen från mötande
bilars framlyktor, det suddiga minnet av en kamp om liv och död.
Det kändes som att jag blödde ur alla kroppsöppningar, tydligen skrek jag
"I'm bleeding!" flera gånger under bilfärden. Annars var jag mest tyst för
att kunna ha kontroll över andetaget, men någonstans på vägen hade jag
gråtit "I'm dying..."
Jag ville inte dö, jag kunde inte dö! Inte nu, inte såhär. Jag såg min
pojkväns ansikte framför mig, och jag det kändes som att mitt hjärta
skulle brista när jag tänkte på hur förstörd han skulle bli när han fick veta
att jag hade dött i ambulansen.
”Jag vägrar! Jag ska leva. Bit ihop för helvete, gör det bara. Andas.”
Jag bet ihop och spände hela kroppen. Jag har en vilja av stål, och det var
dags att använda den. Jag struntade i resten av kroppen, min enda uppgift
nu var att hålla mig vaken, hålla luftvägen öppen, hålla mig vid liv.
Till slut kom vi till sjukhuset och man konstaterade snabbt att jag drabbats
av en blodförgiftning. De satte genast in behandling, intravenös vätska
och antibiotika, men kroppen hade gått in i chock och det tog många
timmar innan de lyckades sänka min puls och höja mitt blodtryck. Dagen
därpå steg febern igen till 41 grader, trots antibiotikabehandling och
fulldos av febersänkande läkemedel. Det var först ett par dagar senare
som temperaturen landande under fyrtiostrecket.
Jag minns inte mycket av de första timmarna på sjukhuset förutom att jag
var oerhört förvirrad, jag förstod inte deras frågor och jag svarade dem på
svenska. De bad mig säga mitt namn och mitt födelsedatum, frågade om
namn på anhöriga, men jag kunde inte komma ihåg något av det.
Efter en vecka blev jag utskriven, jag hade fortsatt feber men läget var
inte längre akut och jag ville hem. Jag fick med mig antibiotika i
tablettform och blev sakta men säkert bättre. Kroppen var dock
mörbultad, jag hade gått ner fem kilo och hade en blekgul färg i ansiktet.
Blodproverna hade visat allmän organpåverkan, och jag kände knappt
igen min kropp. Den som tidigare varit så stark, så motståndskraftig, var
nu bräckligt skör och darrade av minsta ansträngning.
Två veckor senare började vikariera som underläkare.
Klockan 05.00
Jag är vaken.
Vad är klockan?
”Åh nej” stönar jag och trycker huvudet i kudden. Det är långt ifrån dags
att stiga upp. Varför måste jag alltid sova så oroligt när jag har en tid att
passa? Det är som att kroppen är på helspänn, rädd att försova sig och
komma sent till jobbet.
”Slappna av” säger jag tyst till mig själv. Jag kommer inte att försova mig,
och om jag nu gjorde det – skulle det vara en sådan katastrof? Det är klart
att det skulle vara pinsamt, men det skulle inte innebära världens
undergång. Varför är jag så rädd för att göra fel?
Jag sluter mina ögonlock och faller åter in i sömnens rike.
Klockan 06.00
Jag är vaken.
Det är min första sista dag som underläkare innan examen.
Klockan 03.00
”Vi måste operera. Du ser själv!”
Jag betraktar röntgenbilden på väggen. Han har rätt, min njure har
vandrat i min kropp, man ser dess spår. Den har redan kolliderat med min
lever, nu befinner den sig i min ena lunga, på väg mot hjärtat som
kommer att krossas av dess framfart.
”Vi måste operera. Nu. Du har femtio procent chans att överleva, femtio
procent risk att dö.” Jag möter den grönklädde kirurgens blick. Han pekar
mot mitt mellangärde och jag ser ned på min mage. Min crèmefärgade
patientskjorta är redan dränkt i blod. ”Du ser själv. Din tid är nästan slut.”
Tårarna forsar nerför mina kinder, och jag griper hans hand med mina
båda. ”Gör det!” gråter jag, jag skakar i hela kroppen. ”Men snälla, snälla.
Om jag inte överlever, vill ni säga till min pojkvän att jag älskar honom?”
Kirurgen svarar inte, och en okänd sköterska räcker honom en mask. Med
en tom blick trycker han masken över mitt ansikte och allt tynar bort
framför mina ögon.
Klockan 04.00
De säger att jag blev traumatiserad av händelsen som utspelade sig i
våras, under den där natten i slutet på maj då jag blev så allvarligt sjuk.
Jag vet inte om traumatiserad är rätt ord, men det hemsöker mig ofta,
särskilt om natten.
Jag befann mig då i England för att skriva min masteruppsats inom
medicin, och bodde tillsammans med två okända engelsmän i ett hus i
förorten. Fem dagar innan den ödesmättade natten hade jag fått en
urinvägsinfektion som jag nonchalerade med att dricka stora mängder
tranbärsjuice. Efter några dagar fick jag feber och ont i ryggen och gick till
Englands motsvarighet till vårdcentralen. Jag var då så sjuk att jag borde
ha åkt till sjukhuset istället, men doktorn sade att det inte var nödvändigt
och skrev ut antibiotikatabletter och smärtstillande. Det var först när jag
kom hem som jag insåg jag att jag hade fått fel antibiotika, men jag tänkte
att det nog skulle gå vägen ändå – jag har alltid haft en övertro på mig
själv.
”Jag har ett kick-ass immunförsvar”sade jag till min pojkvän som
oroligt bad mig åka till sjukhuset. ”Det går över snart.” Men min hybris
straffade sig snart.
Ett dygn senare skedde allt på en gång. Febern steg i taket, frossan
skakade min kropp, tänderna hackade utanför min kontroll och kroppen
dröp av svett. Illamåendet förvärrades och snart låg jag och kräktes på
golvet. Jag försökte stå upp, men föll genast ihop och låg sedan darrande
kvar. Jag var ensam hemma, de andra två var ute och drack öl på puben.
Jag ringde desperat efter ambulans två gånger utan resultat, jag hackade
tänder så jag knappt kunde få fram ett ord och de förstod inte vad jag
sade. Jag lyckades få tag på min pojkvän som ringde ambulans från
Sverige via London. Till slut fick vi även tag i en av engelsmännen, Paul, som
lovade att ta sig hem så fort han kunde.Telefonens batteri tog slut och min pojkvän försvann.
Det kändes som att min kropp brann upp av febern, det gjorde så ont överallt att jag var
övertygad om att mina inre organ höll på att sprängas.Efter vad som
kändes som en evighet, i efterhand vet jag att det rörde sig om tjugo
minuter, kom Paul och en ambulansman in genom dörren. Jag var då
knappt vid medvetande, jag var fullkomligt förvirrad men
ambulansmannen envisades med att ställa frågor som jag inte förstod tills
han till slut mätte min kroppstemperatur. Jag hade 43 graders feber.
Plötsligt fick han bråttom, och tillsammans med Paul bar han mig ut till
ambulansen. Det var dock ingen riktig ambulans utan en bil där de
placerade mig i framsätet. Hade jag inte haft bilbälte hade jag nog inte
kunnat hålla mig upprätt.
Resan till sjukhuset var de längsta och värsta tjugo minuterna i mitt liv.
Kroppen tvingade mig att hyperventilera, men det ledde till att jag
började tappa känseln i mina extremiteter och jag kände hur mitt
medvetande började flyta bort från mig.
”Jag får inte förlora medvetandet!” tänkte jag förskräckt. ”Hur ska det gå
om jag blir medvetslös här i framsätet? Vem ska hålla fri luftväg på mig
när den enda sjukvårdskunnige sitter bredvid mig och kör bilen?”
Jag insåg att jag måste kämpa för mitt liv. Jag gjorde allt i min makt för att
sänka min andningsfrekvens, allt mitt fokus koncentrerades på att andas
långa djupa andetag genom näsan. Jag var hela tiden tvungen att kämpa
emot kräkreflexen, för när jag kräktes förlorade jag kontrollen över
andetaget, så jag smalnade av bak i svalget och skapade det kraftfulla
andetag jag lärt mig på yogan. Det hjälpte mig att fokusera, och det gjorde
det lättare att svälja undan kräkreflexen som kom gång på gång på gång.
”Breathe slowly!” uppmanade ambulansföraren mig gång på gång, och
varje gång jag kopplade på mitt yogaandetag berömde han mig genom att
säga ”Yeah! You’re a man! You’re a fucking beast! Breathe, girl. Breathe!”
Det var den mest surrealistiska situation jag varit med om.
Trots min kamp började jag tappa känseln i armar och ben, allt nedanför
mina knän var helt avdomnat, och jag kunde inte längre kontrollera den
nedre delen av kroppen. Plötsligt kände jag hur uretrasfinktern slappnade
av och blåsan tömde sig utan att jag hade en chans att stoppa det. Jag
tappade greppet. Jag kunde inte längre känna mina händer, och min syn
blev alltmer dimmig. Jag försökte läsa skyltarna för att förstå hur långt det
var kvar, men allt var suddigt. Andetaget blev allt svårare att hålla i schack,
kräkreflexen blev mig övermäktig och jag började känna att jag började
försvinna.
”Nu dör jag.”
Den natten kommer alltid finnas närvarande i mitt bakhuvud, den har
etsat sig fast i min hjärna. Ambulansbilen i natten, ljusen från mötande
bilars framlyktor, det suddiga minnet av en kamp om liv och död.
Det kändes som att jag blödde ur alla kroppsöppningar, tydligen skrek jag
"I'm bleeding!" flera gånger under bilfärden. Annars var jag mest tyst för
att kunna ha kontroll över andetaget, men någonstans på vägen hade jag
gråtit "I'm dying..."
Jag ville inte dö, jag kunde inte dö! Inte nu, inte såhär. Jag såg min
pojkväns ansikte framför mig, och jag det kändes som att mitt hjärta
skulle brista när jag tänkte på hur förstörd han skulle bli när han fick veta
att jag hade dött i ambulansen.
”Jag vägrar! Jag ska leva. Bit ihop för helvete, gör det bara. Andas.”
Jag bet ihop och spände hela kroppen. Jag har en vilja av stål, och det var
dags att använda den. Jag struntade i resten av kroppen, min enda uppgift
nu var att hålla mig vaken, hålla luftvägen öppen, hålla mig vid liv.
Till slut kom vi till sjukhuset och man konstaterade snabbt att jag drabbats
av en blodförgiftning. De satte genast in behandling, intravenös vätska
och antibiotika, men kroppen hade gått in i chock och det tog många
timmar innan de lyckades sänka min puls och höja mitt blodtryck. Dagen
därpå steg febern igen till 41 grader, trots antibiotikabehandling och
fulldos av febersänkande läkemedel. Det var först ett par dagar senare
som temperaturen landande under fyrtiostrecket.
Jag minns inte mycket av de första timmarna på sjukhuset förutom att jag
var oerhört förvirrad, jag förstod inte deras frågor och jag svarade dem på
svenska. De bad mig säga mitt namn och mitt födelsedatum, frågade om
namn på anhöriga, men jag kunde inte komma ihåg något av det.
Efter en vecka blev jag utskriven, jag hade fortsatt feber men läget var
inte längre akut och jag ville hem. Jag fick med mig antibiotika i
tablettform och blev sakta men säkert bättre. Kroppen var dock
mörbultad, jag hade gått ner fem kilo och hade en blekgul färg i ansiktet.
Blodproverna hade visat allmän organpåverkan, och jag kände knappt
igen min kropp. Den som tidigare varit så stark, så motståndskraftig, var
nu bräckligt skör och darrade av minsta ansträngning.
Två veckor senare började vikariera som underläkare.
Klockan 05.00
Jag är vaken.
Vad är klockan?
”Åh nej” stönar jag och trycker huvudet i kudden. Det är långt ifrån dags
att stiga upp. Varför måste jag alltid sova så oroligt när jag har en tid att
passa? Det är som att kroppen är på helspänn, rädd att försova sig och
komma sent till jobbet.
”Slappna av” säger jag tyst till mig själv. Jag kommer inte att försova mig,
och om jag nu gjorde det – skulle det vara en sådan katastrof? Det är klart
att det skulle vara pinsamt, men det skulle inte innebära världens
undergång. Varför är jag så rädd för att göra fel?
Jag sluter mina ögonlock och faller åter in i sömnens rike.
Klockan 06.00
Jag är vaken.
Det är min första sista dag som underläkare innan examen.
Bravo! Vilken snygg historia! Jag gillar verkligen upplägget med en dag och en timme i taget. Det finns många intressanta tankar insprängda i beskrivningarna av huvudpersonens liv och sjukhusmiljön. Har du funderat på att skriva om det här i 3e person och lite mer stilistiskt? Tror det skulle kunna bli riktigt bra. Blir nästan inspirerad att testa själv :) Är också läkarstudent, T9, och känner igen mig mycket i stoffet samtidigt som det finns mycket som jag inte tänkt på och tycker är fint fångat i ord av dig. Med detta lilla meddelande vill jag uppmuntra dig till mer skrivande, för här är en som vill läsa mer! :)
SvaraRadera/L
Tack för dina fina ord! Ja, jag har tänkt tanken själv och har påbörjat boken flera gånger, men sen har jag inte hunnit mycket mer än så än :) Men återigen, stort tack! Det är sådana kommentarer som får en att vilja fortsätta skriva :)
Radera