Yoga yoga yoga. Ibland känns det som att jag primärt är yogainstruktör och att det här med att vara läkarstudent kommer i andra hand, istället för tvärtom! Men jag antar det blir så när man tycker så mycket om något att man tackar ja så fort man får förfrågan om att komma in och jobba ett pass... Ikväll ska jag hålla mitt femte yogapass den här veckan! Utöver det har jag redan gått på tre andra pass som deltagare. Mycket yoga med andra ord!
Ja det är verkligen härligt att jag äntligen kan få leva lite som en "vanlig" student, dvs själv bestämma över min tid och ta ansvar för mina studier, istället för att vara fast på sjukhuset hela dagarna och gå jourer. Samtidigt är det lite läskigt, för det är så lätt att dagarna fylls med allt annat än just mitt exjobb... (!) till ex yogapass... Häromdagen spenderade jag typ hela dagen på Gerda, började med ett spinningpass på morgonen, följt av ryggyoga, följt av att jag själv instruerade ett styrkeyoga fortsättningspass - bara för att senare på kvällen komma tillbaka för att vikariera på ytterligare ett styrkeyogapass!
Men yoga är verkligen som balsam för själen, som en stor varm björnkram för sinnet och som en mjukgörande värmande massage för kroppen. Love it! Att dessutom få instruera pass och hjälpa andra hitta rätt i positionerna är otroligt givande...
"Food won't take this emptiness away, I'm hungry for you my love" - Angus and Julia Stone, om att vara utan sin kärlek. Jag har börjat fundera på hur det kommer att vara sen om ett par månader när jag är långt borta i Cambridge och min kille kvar här... Häromdagen åkte han till Stockholm, bara ett par dagar, och redan då kände jag saknad och tomhet. Hur kommer det då vara när vi ska vara ifrån varandra i flera veckor? Jag har aldrig gillat långdistansförhållanden... Men men det kommer inte vara så länge, bara ett par månader, och mitt hjärta kommer och hälsar på mig efter halva tiden. Och som tur är finns skype m.m.!
Kärlek ja. Vilket underligt fenomen egentligen. Jag kan inte hjälpa att vara en hopplös romantiker och drömma om att det finns en "one true love"- att framtida visor och sånger kommer att skapas, filmer kommer att spelas in och böcker kommer att skrivas om vår fantastiska kärlek.... Detta samtidigt som jag rent krasst också kan se att man kan älska fler än en enda människa i livet. Dessutom känner ju alla att just deras kärlek är så väldigt speciell, unik och färgstark. Så när jag blir som mest cynisk ifrågasätter jag huruvida kärleken finns alls, kanske lurar vi bara oss själva. Ett funny trick by nature så att vi ska hålla ihop och få barn som ska kunna växa upp under någorlunda trygga omständigheter. Och att vi bara letar upp en lämplig kandidat att dela säng, eller kanske till och med vardag, med så vi slipper känna oss ensamma. Slipper känna den där tomheten i bröstet, slipper känna oss misslyckade och oälskade... Hmm. Fast det är bara i mina mest cyniska stunder jag tänker så, och som tur är så infaller de väldigt sällan nu för tiden :) Jag är fortfarande den hopplösa obotliga romantikern som tror att det finns den rätte för mig, en person som det är meningen att jag ska leva med och att vi kommer att leva lyckliga i resten av vårt liv.
Själv trodde jag aldrig jag skulle kunna älska någon igen, inte på det viset, och sen helt plötsligt träffar jag världens finaste kille och faller pladask. Och nu känns det som att det alltid kommer vara vi, det känns så naturligt och självklart. Jag är så otroligt tacksam, och tackar min lyckliga stjärna nästan dagligen för att jag haft sådan tur.
Ja det är verkligen härligt att jag äntligen kan få leva lite som en "vanlig" student, dvs själv bestämma över min tid och ta ansvar för mina studier, istället för att vara fast på sjukhuset hela dagarna och gå jourer. Samtidigt är det lite läskigt, för det är så lätt att dagarna fylls med allt annat än just mitt exjobb... (!) till ex yogapass... Häromdagen spenderade jag typ hela dagen på Gerda, började med ett spinningpass på morgonen, följt av ryggyoga, följt av att jag själv instruerade ett styrkeyoga fortsättningspass - bara för att senare på kvällen komma tillbaka för att vikariera på ytterligare ett styrkeyogapass!
Men yoga är verkligen som balsam för själen, som en stor varm björnkram för sinnet och som en mjukgörande värmande massage för kroppen. Love it! Att dessutom få instruera pass och hjälpa andra hitta rätt i positionerna är otroligt givande...
"Food won't take this emptiness away, I'm hungry for you my love" - Angus and Julia Stone, om att vara utan sin kärlek. Jag har börjat fundera på hur det kommer att vara sen om ett par månader när jag är långt borta i Cambridge och min kille kvar här... Häromdagen åkte han till Stockholm, bara ett par dagar, och redan då kände jag saknad och tomhet. Hur kommer det då vara när vi ska vara ifrån varandra i flera veckor? Jag har aldrig gillat långdistansförhållanden... Men men det kommer inte vara så länge, bara ett par månader, och mitt hjärta kommer och hälsar på mig efter halva tiden. Och som tur är finns skype m.m.!
Kärlek ja. Vilket underligt fenomen egentligen. Jag kan inte hjälpa att vara en hopplös romantiker och drömma om att det finns en "one true love"- att framtida visor och sånger kommer att skapas, filmer kommer att spelas in och böcker kommer att skrivas om vår fantastiska kärlek.... Detta samtidigt som jag rent krasst också kan se att man kan älska fler än en enda människa i livet. Dessutom känner ju alla att just deras kärlek är så väldigt speciell, unik och färgstark. Så när jag blir som mest cynisk ifrågasätter jag huruvida kärleken finns alls, kanske lurar vi bara oss själva. Ett funny trick by nature så att vi ska hålla ihop och få barn som ska kunna växa upp under någorlunda trygga omständigheter. Och att vi bara letar upp en lämplig kandidat att dela säng, eller kanske till och med vardag, med så vi slipper känna oss ensamma. Slipper känna den där tomheten i bröstet, slipper känna oss misslyckade och oälskade... Hmm. Fast det är bara i mina mest cyniska stunder jag tänker så, och som tur är så infaller de väldigt sällan nu för tiden :) Jag är fortfarande den hopplösa obotliga romantikern som tror att det finns den rätte för mig, en person som det är meningen att jag ska leva med och att vi kommer att leva lyckliga i resten av vårt liv.
Själv trodde jag aldrig jag skulle kunna älska någon igen, inte på det viset, och sen helt plötsligt träffar jag världens finaste kille och faller pladask. Och nu känns det som att det alltid kommer vara vi, det känns så naturligt och självklart. Jag är så otroligt tacksam, och tackar min lyckliga stjärna nästan dagligen för att jag haft sådan tur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar