Goda människor och goda gärningar - finns de?

Ibland hamnar jag i diskussionen om vad en god gärning innebär. Finns det några helt altruistiska goda gärningar? Vissa hävdar att man aldrig gör något helt och hållet för någon annan, utan att man alltid har någon form av egenintresse i det man gör, även om det så bara är att man klappar sig själv på ryggen och tycker att man själv är en god person.

Frågan jag ställer är då - spelar det egentligen någon större roll? För gärningen kommer ändå mottagaren till nytta, och så länge givaren inte kräver något i gengäld så är väl själva gärningen i sig ändå god? Och mottagaren blir förhoppningsvis glad, kanske till och med inspirerad, av den goda gärningen.

Idag såg jag en tiggande kvinna utanför mataffären. Det är sällan man ser tiggare i Sverige, i alla fall där jag bor, och jag blir alltid lika förvånad och nyfiken varje gång. Oftast är det två kategorier - antingen missbrukare som sitter halvt nerknarkade med en burk framför sig och en hund liggande vid sidan på en filt, eller invandrarkvinnor med romskt ursprung (min fördom?) med en skylt där de ber om pengar till mat till sina barn. Idag var det en arm kvinna, med smutsiga kläder och bedjande blick. Av ren princip ger jag aldrig pengar till tiggare på gatan, jag vill inte finansiera någons beroende, men denna kvinna hade kanske behövt det? För att komma förbi detta skänker jag pengar till välgörenhetsorganisationer när jag kan, och har ett fadderbarn i Indien vars skolgång jag betalar med 200 kr varje månad (mer än så behöver det inte kosta! Gör det du också! Alla barn har rätt till skolgång och chans till en framtid...)

I vilket fall som helst så köpte jag med en lunch med dricka som jag gav henne när jag gick förbi igen på vägen hem. Var detta nu en god gärning? Hade det kanske varit en god gärning fram tills dess att jag berättade om den? Är det en mindre god gärning när jag blir glad att se att kvinna log mot mig och tackade mig innan jag fortsatte? Hade det varit en mer god gärning om jag hade satt mig ner hos henne och frågat om hennes liv? Eller gett henne pengar istället för mat?  

Jag hade en diskussion med en vän huruvida en människa är god eller inte (jag vet, inget är så svart eller vitt, men det är ju ofta så vi tänker vi människor), och där jag hävdar att om en persons intention är god så är personen "god", kanske till och med om resultatet blir att man skadar någon. Jag vet en person som verkligen verkligen anstränger sig för att vara "god", som verkligen så gärna vill ge andra kärlek och omtanke - men hon lyckas inte riktigt för hennes gamla vanor och sätt att vara "lyser igenom". Jag tror att hon alltid har varit väldigt hård mot sig själv, och mot andra, och att hon inte riktigt kan ta sig förbi det hindret i sin önskan att vara snäll och god. Min vän påstod att det då är falskt, och att denna person inte är god. Återigen så är intentionen god men jag tror hon inte är riktigt medveten om sitt sätt att vara och därmed lyckas hon inte riktigt övertyga andra om sin "godhet".

För ärligt talat, om en god person enbart kan vara en sådan person som alltid gör altruistiska gärningar helt och hållet utan egen vinning och som aldrig hyser en illa tanke om vare sig själv eller någon annan, då känns det rätt hopplöst att bli en god person utan att heta typ Moder Theresa eller kanske Gandhi. Och jag vill gärna se människor som goda :)

Goda människor och goda gärningar - finns de? på riktigt?

Jag har en fast åsikt att alla människor handlar utifrån tron att deras handlingar ska leda till lycka. Det finns något väldigt skört och vackert i det, att alla kämpar vi för att uppnå lyckan men inte så sällan gör vi saker som kanske leder till raka motsatsen. Jag tror att alla människor innerst inne vill vara "goda" och göra goda gärningar, men att vissa känner sig så olyckliga att de inte har utrymme för att tänka på någon annan än sig själv och att de tror att det kommer leda till deras lycka.

En vän till mig utförde en pengaaktion där han delade ut 20-lappar till folk på stan. Alla fick två var och fick uppgiften att för den ena köpa något till sig själv och den andra för att köpa något till någon annan. Sedan fick de reflektera över vilken tjugolapp som gav dem mest lycka. Resultatet var att folk över lag kände större tillfredsställelse med att spendera 20an på någon annan än på sig själva. Ingen nyhet, kanske du tycker, men det visar återigen att vi är så mycket lyckligare när vi känner oss sammanlänkade med vår omgivning och göra "goda gärningar". Och bara det kanske är en god gärning i sig? :)


Nu ska jag sluta filosofera för idag och gå ut med mina blå naglar och fira att det är fredag med vin och sushi, och fantastiskt gott sällskap i form av min fina älskade vän från Köpenhamn som just kommit hem efter att ha jobbat som volontär i Uganda. Apropå goda människor!