"Fackligt arbete låter inte så sexigt men..."

Ända sedan jag var liten har jag drömt om att bli läkare. Målet under hela högstadiet och gymnasiet var att få betygen att komma in på läkarprogrammet, och efter ett x antal gånger av lottning kom jag till slut in tack vare högskoleprovet! Min karriär var påbörjad, min framtid låg där utstakad framför mig.

Min första praktikplacering var en dag på vårdcentral. Min handledare, en allmänläkare, sade till mig "Åh! Jag har en dotter i din ålder. Men jag ahr alltid sagt till henne; vad du än gör - bli inte läkare!"

Uppmuntrande, eller hur? ;)

Idag går jag termin 6 på läkarprogrammet och har i och med det påbörjat den kliniska delen av min utbildning. Måndag till torsdag är vi på avdelning, alternativt mottagning/seminarium. Dessutom har vi tre kvälls/helg-jourer att göra under terminens gång. Detta anses vara en snäll början - på senare terminer kommer schemat vara än mer späckat och jourerna betydligt fler! Utöver den tid vi har schemalagt, vilket är obligatoriskt och redan är nästan fulltid, så ska vi plugga inför tentan på 30 poäng som avslutar terminen. På introduktionsdagen sade de "Ni går minsann på universitetet nu, och det innebär att ni måste plugga på kvällarna och helgerna"! (Vad hände med att en heltidsutbildning ska omfatta en 40-timmars vecka?) Ifall vi kuggar tentan är inget av vår praktik tillgodogjort i form av poäng och CSN börjar flåsa en i nacken.

Som läkarstudent på avdelning/akuten förväntas du stanna dagen ut. Några studenter har mer tur än andra och kan få gå ifrån en eftermiddag ifall det inte finns något att göra, för att istället sätta sig och läsa. Andra mer eller mindre tvingas stanna kvar till klockan 17 av sina handledare med motiveringar liknande att dagens "ungdomar" bara är lata och vill ha allt serverat, och att man ska drillas tidigt i att det är långa arbetsdagar och mycket jourer. "På min tid så var det minsann andra bullar..." osv.

Samtidigt verkar de flesta handledare/lärare på läkarutbildningen ha glömt helt och hållet hur det är att vara student?! Flera gånger förväntar de sig att det man läste inför en tenta för två-tre år sedan ska sitta som berget trots noll tidigare förankring i form av praktik eller liknande, och att man ska kunna citera fakta ur den bok på 300 sidor som man har haft en dryg vecka på sig att läsa utöver placeringen. Ifall en student är sjuk kan denne inte bara sjukanmäla sig så är allt löst - obligatoriska moment måste tas igen och värdefull pluggtid har gått förlorad. Att många läkarstudenter dessutom har slut på CSN och måste jobba vid sidan av studierna gör ju inte heller saken lättare för vissa, och somliga har redan hunnit skaffa familj och får svårt att plugga heltid vid sidan av den schemalagda placeringen.

Jag har många gånger upplevt att handledare/läkare anser att läkarstudenter/unga läkare är slöa/lata och bara klagar och vill ha kortare arbetstider/färre jourer/inga akutjourer. "Har man gett sig in i leken får man leken tåla" och "har man valt att bli läkare så köper man hela paketet". Min handledare på akuten sade häromdagen att som läkare ska man vara beredd att jobba en hel dag utan tid att varken kissa eller äta. Kaffe kan man däremot få dricka hur mycket man vill! Och att de läkare som sjukskriver för ryggont eller liknande bara är trams, alla får vi dra vårt strå till stacken och måste man jobba övertid så måste man.

Det kan tänkas vara ett logiskt sätt att tänka, men vad man helt och hållet har glömt i det sammanhanget är ju vems ansvar det är att situationen är som den är. Är det den enskilde läkarens, som har ett x antal timmar schemalagda å akuten och som är där ett par gånger i veckan? Eller är det chefen för avdelningen? Sätter man någon press på ledningen att ge personalen bättre villkor och en drägligare tillvaro?

Visst är det så att man (förhoppningsvis) har blivit läkare för att man vill hjälpa till och finnas för andra. Att sällan bota, ofta lindra, alltid trösta (Hippokrates) är en fantastisk devis, och det är även något som jag önskar att jag kan göra i egenskap av läkare. Min dröm har varit att få arbeta med något som ger mening, att ha ett jobb som jag ser fram emot att gå till och där jag får hjälpa andra människor. Det ingick dock inte i min dröm att stressa mig själv sönder och samman, att inte kunna ta pauser för att äta/dricka/kissa/vila och att aldrig någonsin ha någon fritid och ett eget liv! Och detta bara för att någon har bestämt att så ska organisationen se ut? Och borde inte vi själva också få bli botade, lindrade och tröstade?

De gamla i gamet säger "Det är ingen idé, vi får inte bättre villkor än så här, och dessutom får vi mer pengar". Att kämpa för att läkare ska få ha ett liv utanför arbetet där inte jobbet spelar en central roll anses nästan vara skamligt, att praktiskt taget bo på sjukhuset är del av själva konceptet. Inte konstigt att så många läkare är tillsammans/gifta med just läkare - hur kan någon annan förstå och acceptera att ens partner ständigt är stressad, pressad och alltid är på jobbet?

Hade det nu varit så att de inom läkarkåren var de som mådde bäst av alla professioner så hade det kanske varit en annan femma, men tyvärr är det just motsatsen som råder. Det är studerat och allmänt känt att många läkare mår dåligt och känner sig pressade i sin vardag, och självmordsfrekvensen bland läkare är signifikant högst jämfört med resten av befolkningen samt andra akademiska professioner! Många av dagens läkarstudenter har även föräldrar som är läkare, och har själva upplevt att bli först lämnade/sist hämtade på dagis och känslan av att föräldern "alltid jobbade" när de var små. Många av dagens studenter har även sett sina föräldrar "gå in i väggen" och bli utbrända, och varför utbrändhet är så utbrett i dagens samhälle kan man ju bara spekulera om... Men jag tror personligen att den allmänna effektiviseringen och högre belastningen på de arbetande idag har en stor del i det hela.

Men hur ska man då förändra situationen? Om man som jag vill finnas till för och hjälpa människor, men också vill kunna må okej själv under tiden och inte spä på sin IBS med att inte äta på en hel dag utan att bara dricka kaffe? Om man en dag vill bli en mamma och erbjuda sina barn en trygg och bra uppväxt med en närvarande förälder utan att för den saken skull behöva göra totalt avkall på hela sin karriär?

"Fackligt arbete låter inte så sexigt men...". Så minns jag att ett av mina föredömen inom arbetslivet Lena Ekelius uttryckte sig en gång när hon talade inför oss i MSF om just fackligt engagemang. Lena är ordförande i SYLF (Sveriges Läkares Yngre Förening) och fortsatte att prata om just hur viktigt det är att göra sin röst hörd, att inte bara acceptera dåliga villkor och att faktiskt våga ifrågasätta "så som det är och alltid har varit och alltid kommer vara". Att hon samtidigt är vansinnigt snygg (och kompetent!) gör ju inte så att budskapet når sämre fram - det är attraktivt (och föredömligt) att stå upp för sig själv och kräva bättre villkor.

MSFs fullmäktige har just gått av stapeln i Lund, och efter en intensiv helg med en del debatt, en smula drama och en massa värme kan jag stolt förkunna att framtiden ser ljus ut - våra kommande fackpampar är inte bara duktiga och ambitiösa, de är sexiga också ;)