"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt”

Så börjar Lev Tolstojs roman Anna Karenina.

 Jag har tidigare skrivit en del om uppväxt, barnuppfostran och trassliga familjeförhållanden. Dels utifrån mina egna erfarenheter, dels utifrån "experter". Själv har jag ju inga barn, än, men är oerhört intresserad av ämnet. Barnen är vår framtid och det viktigaste vi har! Sen har jag även många invändningar till min egen uppväxt, något som har tagit många år och många långa diskussioner för mig att bena ut. Att gå vidare och försöka att inte vara bitter, att försöka undvika att bli cynisk och att se hoppfullt på sig själv och sin framtid är inte alltid så enkelt när man har en tung ryggsäck att bära och många stenar i bagaget.

Tidigare inlägg:
http://alexandra-lakarstudent.blogspot.se/2012/05/maste-man-forsonas-med-sina-foraldrar.html
http://alexandra-lakarstudent.blogspot.se/2011/08/i-varje-vuxen-finns-ett-barn-som-fragar.html

För ett par år sedan var jag med i en studie om "Maskrosbarn". En bekants bekant hade fått höra lite av min historia och frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp i hennes studie - ett examensarbete inom psykologi, där fem andra personer ingick. Alla fem personer hade vuxit upp med familjesvårigheter men ändå lyckats få bra betyg och komma in på krävande universitetsutbildningar och klarade sina studier, och levde någorlunda funktionella och "välartade" liv. Studien innebar två semistrukturerade djupintervjuer per person.

Det var väldigt intressant att läsa resultatet när studien väl var färdig. Det som slog mig var att oavsett hur olika de faktiska förhållandena under uppväxten hade varit, där allas livshistorier skiljde sig ganska avsevärt åt, så kände man igen sig i mångt och mycket i det som de andra sade. I princip vartenda citat gällande livssyn och tankar om sin uppväxt och känslor till sina föräldrar hade kunnat vara mina egna ord.

Det är viktigt att försöka ta med sig sena erfarenheter från sin uppväxt vidare i livet och försöka göra något konstruktivt av sina upplevelser. Att inte bli bitter och cynisk, att kämpa emot sina inre demoner, och istället försöka bearbeta och sedan fundera över "vad kan jag göra och hur kan jag agera för att inte samma sak ska hända när jag själv får barn?". För det faktum att sådana här familjemönster går i arv, det är ingen nyhet.

När jag var yngre så trodde jag att alla andras uppväxter var lyckligare än min, och att alla andra familjer var så välfungerande och trygga. Det har jag förstått att så inte är fallet, tvärtom så är det oerhört vanligt med familjeproblem och med slitningar inom familjer. Men på något sätt så känns det ändå som att en del familjer, trots oenigheter och bråk, är någorlunda lyckliga - de trivs med varandra, saknar varandra, och vill umgås. Och när det väl gäller så finns de där för varandra, i vått och torrt.

Summan av kardemumman, på sätt och vis tror jag Leo Tolstoj hade rätt - Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt - men resultatet dvs de enskilda individerna kan uppleva samma sorts känslor och tankar trots att deras uppväxter utspelat sig på helt olika sätt. Tyvärr lyckas inte de flesta att bli maskrosbarn, och det är bara att tacka sin lyckliga lott om man har lyckats ta sig ur askan och ut på ängen istället för att kastas in i elden.