snabb, snabbare, snabbast.

Snabbt. Fort. Hastigt. Kvickt. Plötsligt.

Har ni tänkt på att läkare ofta har en väldigt dålig handstil? Det är en sådan där sak som är myntat, att man har lika dålig handstil som en läkare. Eller "jag har så dålig handstil, det visar att jag har potential till att bli läkare". Hur många gånger har man inte tittat på recept (förr när man fick recept i handen) och undrat vad kråkfötterna betydde?

Snabbare. Fortare. Hastigare. Kvickare. Plötsligare.

Min hypotes till varför läkare är kända för nästintill oläslig handstil är att läkare alltid gör allting väldigt snabbt. En läkare sitter inte och funderar länge på vad hon ska skriva, en läkare präntar inte ned varje ord med eftertanke och med långsam noggrann handskrift! En läkare skraffsar snabbt ned det viktigaste, helst i punktform utan bindeord, på en liten papperslapp - ibland rivs det av en bit av skyddspappret från britsen patienten sitter på för att plita ner viktiga mätvärden eller andra fynd. Vad beror då detta på? Är läkare av naturen slarviga människor, utan känsla för stil och hyfs?

Knappast. Men jag tror att det handlar om att läkare under hela sin studietid och karriär har skyndat, stressat, stegat, sprungit, joggat, ilat och hastat vidare till nästa steg, nästa utmaning, nästa placering, nästa patient. Det finns helt enkelt inte tid för finlir och eftertanke! Nästa patient väntar, du är redan sen för att sjukhusets tidsplanering aldrig håller, och kanske är du konsult och flera kollegor ringer dig från alla håll och kanter och vill att du ska infinna dig där, NU, helst igår.

Läkare skriver fort. Läkare talar fort. Läkare äter fort. Läkare går fort. Läkare avverkar patienter fort.  Läkare fattar vitsen fort. Läkare fattar situationen fort. Läkare fattar besluten fort.

Snabbast. Fortast. Hastigast. Kvickast!

Själv känner jag att det redan sitter i mitt system (även om jag nog dessutom har med mig en del från livet innan läkarutbildningen också) att skynda skynda skynda. Jag gör allting snabbt, konstant. Ibland måste jag medvetet bromsa mig själv och försöka tvinga min kropp att röra sig i ultrarapid bara så att jag hinner andas. Jag är så oerhört tacksam för yogan, hade det inte varit för den hade jag inte ens märkt att gjorde allt fort utan jag skulle bara fortsätta spinna på spinna på spinna på, som en liten duracellkanin skulle jag pinna på tills jag for med huvudet rätt in i väggen. Sen skulle jag ligga platt fall ett tag, innan jag drog upp mig själv och började spinna vidare. Men någonstans där i allt spring och i all hast så missar man en sak. Något väldigt viktigt.

Livet.


När man gör allting så snabbt och hastigt finns risken att man äter upp sin goda middag utan att egentligen ha smakat den. Att man sätter i halsen eller biter i gaffeln. Att man lägger plånboken i kylen och ställer mjölken i sovrummet. Att man hoppar på tåget åt ena hållet fast man skulle åt det andra. Att man skriver ut antidepressiva till en patient som egentligen bara behövde få lite mänsklig kontakt. Att man opererar fel ben på fel patient. Att man inte är närvarande här och nu - inte lyssnar på sin vän, inte finns där för sin partner och inte visar kärlek till sina barn. För att man inte hinner, för att tanken redan har farit vidare till att planera vad du ska göra härnäst - för ska man göra allt så snabbt måste man hela tiden vara lite före i huvudet och hålla många bollar i luften samtidigt.

Oftast så är läkare väldigt bra på att vara snabba, de har blivit tränade på just det sedan de började på läkarprogrammet, och oftast så fattar de rätt beslut och är väldigt duktiga och kompetenta i det de gör. Men någonstans i hetsen försvinner lite den medmänskliga och empatiska sidan, den hinner inte riktigt få plats när man har 15 minuter per patient på en mottagning eller ska beta av en lång lista på akuten. Hela tiden ska det skäras ner på personal, hela tiden ska det omorganiseras, hela tiden ska det effektiviseras. Läkare ska göra mer, få fler administrativa uppgifter som stjäl ännu mer tid från patienterna, sjuksystrarna ska bli färre så de får ännu fler patienter att ta hand om och op-salarna ska stängas på nätterna (fast de kostar i drift även då) för att man ska spara på personalkostnader och patienter får vänta ännu längre på operation. Läkekonsten och den gamla devisen "sällan bota, ofta lindra, alltid trösta" får stå tillbaka för sjukvårdens ökade besparingar.

Eftertänksamt. Empatiskt. Medkännande. Noggrant. ...?