Jag har den fantastiska egenskapen att inte kunna sova när jag som mest behöver det. Som när jag är sjuk, eller jag har mycket att göra eller tentapluggar. Eller som när jag vet att jag ska upp lite extra tidigt en dag, då är det helt omöjligt att somna.
Så nu är det den underbara kombinationen av no-sleep-much-stress som lyser igenom mitt ansikte. "Du ser lite... sliten ut?" eller "Du är rätt blek, du ser faktiskt lite anemisk ut" eller "du är atopiker va?". Svar ja. Antagligen har jag som vanligt en lätt järnbristanemi, jag har en lätt atopi som förvärras på vintern (inte för att det är så mycket vinter just nu) och ja, jag börjar bli rätt sliten nu några dagar innan terminstentan...
Men men, folk frågar ju i all välmening, så jag är inte bitter. Men jag känner ett starkt behov av att börja leta upp en sista minuten som jag kan hoppa på så snart som möjligt så man får se solen igen! Häromdagen var jag ute och sprang i solen, och visst det var kallt, men fantastiskt härligt att få se ljuset. Däremot kan man inte lita på att det blev någon större D-vitaminproduktion av den korta vistelsen och med tanke på att bara nosen fick sig en shot, det blir till att äta mycket fisk istället. (På tal om D-vitamin så kan brist på det vara en riskfaktor till MS, ajaj). Men ljusterapi blev det i alla fall, och jag kände mig betydligt piggare när jag satte mig vid böckerna igen efter löprundan.
Men men nu är det dags att åter stoppa näsan i böckerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar