Idag kom jag hem igen fran Dhaki - en av vara outdoor-kliniker ca 3-4 timmar fran Kalkutta. Ett par volontarer aker dit varje onsdag och stannar till fredagen. Pa onsdagen jobbar man i kliniken, och som vanligt ar det injektioner, saromlaggningar och blodtryckscheckar som gors. I onsdags hade vi over 500 patienter!!! Darmed jobbade vi konstant i tre och en halv timme utan paus, med svetten som bara rann och rann och rann. Det later kanske inte sa farligt med tre och en halv timme, men i 37 graders hetta ar det ratt tufft att halla tungan ratt i mun och orka ta patient efter patient efter patient. Till slut vid fyratiden var vi klara och fick en valbehovd lunch!
Under dagen hade man haft en invigningsceremoni for en ny microcredit-bank i Dhaki, och pa kvallen ordnade man ett band som spelade fran scenen - de kallade det hela for "cultural show". Managern for Dhaki sjong en sang fran Japan (han har varit utbytesstudent dar) och sen bad han oss europeer att sjunga. Sa jag fick aterigen stiga upp och sjunga Summertime och Quand je bois du vin clairet (tur att de inte kan franska!!! haha men de alskade den sangen, for att den ar sa klapp- och trallvanlig. Att dricka alkohol ar dock strangt forbjudet ;)
Det var i alla fall en jattetrevlig kvall! Dag tva akte vi med deras bat till en av oarna dar vi besokte en skola (aterigen utan elever! Men jag hade ju i alla fall fatt beskada de sota sma liven forra gangen jag akte till Dhaki) och pa eftermiddagen besokte vi byns "womens peace council". Detta ar en grupp kvinnor (11 stycken) som av var organisation IIMC har fatt denna anstallning som peace council member. De mots tre timmar per dag dar de sitter och laser tidningen, diskuterar nutida problem och framdfor allt women empowerment. Deras uppgift ar aven att hjalpa till att losa konflikter runtom i byn (darav namnet peace council) och vanligen bestar dessa av brak mellan man och hustru eller liknande.
Ett exempel var en kvinnas vars man kom hem full och slog henne gul och bla. Darefter lamnade hon deras hem, flyttade till slaktingar och talade med womens peace council. I dessa kretsar ar skilsmassa inget alternativ, sa vad som skedde var att alla medlemmarna i womens peace council foljde med kvinnan hem till hennes man, och dar medlade de mellan de bada parterna och mannen lovade att inte sla sin hustru igen. Happy ever after??? Jag tvivlar starkt pa det, men detta anses vara ett mycket lyckat fall for womens peace council, och liknande tvister loser de upp vecka efter vecka.
Vi hade manga fragor, men pa grund av en mycket bristfallig tolk gick det inte att fa nagra svar. Vi ville veta hur de andra, folket, i byn saf pa dem, ifall de var accepterade och respekterade (bara for att IIMC har instiftat gruppen betyder det inte att alla mannen i byn anser att de har nagon ratt att stampa in i deras "privata angelagenheter") och det var ytterst svart att fa reda pa vad de arbetade med for tillfallet...
Men det var andock en mycket trevlig upplevelse, de sjong nagra indiska sanger for oss och an en gang var vi tvungna att sjunga nagra sanger for dem. De var otroligt varma och karleksfulla och gastvanliga, och det marktes att de uppskattade vart besok...!
Och det maste jag da saga - jag har klagat pa att Indien inte ar som Sri Lanka, att jag inte kanner samma varme eller karlek fran manniskorna har som jag gjorde i Sri Lanka. Pa gatorna i Kalkutta finns bara brak och stok, skrik och gral, smuts och skabb och elande....
Men ute pa landsbygden i Dhaki, dar IIMC har starkt fotfaste och hjalper befolkningen med halsokliniker, skolor, microcredit och womens peace council, och dar de vet vilka vi ar - dar fick jag uppleva den indiska karleken som jag letat efter!
Visst ar folk fortfarande otroligt hogljudda och skrapar ner overallt. Men det finns ett stilla lunk dar ute pa landsbygden, de jobbar med sina fiskebatar eller pa sina risfalt, de sjunger och de dansar och de tar hand om varandra. Kokerskan dar vi bodde var sa otroligt varm och hjartlig, gav en sma karleksfulla nyp i kinden eller midjan och skrattade hela tiden :) och alla man som arbetar dar var artiga och gentlemannamassiga. Kvinnorna i womens peace council visade en otrolig varme och gladje over att vi var dar och besokte dem, och bjod pa te, samosas och kakor men vagrade att vi skulle betala nagonting (you are our very fine guests!)
Ladies and gentleman, for you very kind information, the autovehicle is coming soon. Det var dags att aka hem till Kalkutta igen efter ett par uppfriskande dagar pa landsbygden (aven om det var stekande hett och nastan 40 grader) och vi njot av det grona grona grona pa vagen till tagstationen. Denna gangen hade jag lyckats att spendera hela Dhakivistelsen utan att bli sjuk, och det var underbart :)
Donnobad, Dhaki! (Thank you Dhaki!)
Nu ar det dags att ta sig ut i Kalkuttavimlet igen, vi ska ata middag och sen ga pa bio och se en akta bollywood blockbuster. Och imorgon kvall ska vi ut och dansa dansa! Spannande spannande :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar