Jag blir rädd för mig själv,
när jag är ensam i mörkret.
Jag vet inte vad jag kan ta mig för,
tänk om en gnista blir till eld?
Jag blir rädd för mig själv,
när ingen finns i närheten.
Det hugger till av smärta i mitt bröst,
vad ska jag ta mig till?
Jag blir rädd för mig själv,
när mitt huvud är som ett världskrig.
Mina händer skakar, jag är iskall och blå,
knivarna ligger där, och de är ljuvligt vassa.
Jag blir rädd för mig själv,
när du inte är där,
när paniken trycker ned mitt huvud
och slår lock för mina öron.
Men så finns du där,
dina stora starka trygga armar
som håller mig hårt
Jag vet att jag inte blir ensam ikväll
Din styrka, ditt lugn,
du lyfter mig upp och i trygghet.
Men å vad jag fruktar framtiden,
jag får hålla mig tillbaka,
av rädsla för att även dig förinta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar