inspirerad!

Idag är det måndag och jag pustar ut efter en vecka där jag avverkat totalt 13 träningspass, varav jag höll i fem pass själv som yoga instruktör... De flesta passen gick jag dock på i lördags då vi hade inspirationsdag på mitt träningscenter, och jag fick möjlighet att tillsammans med 450 andra deltagare uppleva det bästa Sverige har att erbjuda i träningsväg...!

Självfallet blev det ett x antal yogapass och ett enstaka danspass (fast jag inte borde med min skadade fot) och jag måste säga att jag känner mig oerhört inspirerad! Nya flöden, nya infallsvinklar, nya ingångar. Nu känner jag mig redo att lyfta mina egna klasser ett litet litet snäpp högre! Och jag har även lärt mig fler varianter av de positioner som man redan är alldeles för van vid och bekväm med.

Idag har jag dock ont i precis varenda liten muskel i min kropp, så det fick bli vila för hela slanten idag. Känns nästan konstigt att inte ha tränat något alls efter den senaste veckans träningsmaraton. Men också väldigt skönt, nu ska jag luta mig tillbaka, titta på ett avsnitt av Downton Abbey (för närvarande en av världens bästa tv-serier skulle jag vilja påstå!) och sen krypa till kojs.

Det är rätt lustigt egentligen, vad TV-serier kan göra med en. För tillfället tittar jag och min kille på Game of thrones, det är fjärde gången jag ser serien (!!!) så ingenting är direkt en överraskning längre men vad gör man inte för att inviga sin käre pojkvän i fantasyns värld? ;) och han är helt lyrisk, varenda kväll vi ska ses undrar han om vi kanske ska se ett avsnitt "GT" :)

Själv är jag dock som sagt betydligt mer såld på Downton abbey för tillfälligt, och det är med sorg i hjärtat jag inser att jag bara har två avsnitt kvar att se innan det är slut... Karaktärerna i serierna blir som ens bästa vänner, man skrattar med dem, man gråter när de gråter och man blir arg när de råkar ut för orättfärdigheter. Det kanske låter en smula patetiskt, ibland kan man undra om man inte har bättre saker för sig (till exempel att leva sitt eget liv?) istället för att slösa bort tiden framför TV:n, men det är ju Åååh så spännande, nervkittlande och ger små glädjerus. Själv är jag ju något av en känslonarkoman, och ni kan bara ana hur lyrisk jag var när Matthew friade till Mary i julavsnittet 2011.... Jag rös, skrattade och grät på en gång.

Och ja.

Jag spolade tillbaka och tittade igen. och igen...

och igen!

Yoga yoga yoga

Yoga yoga yoga. Ibland känns det som att jag primärt är yogainstruktör och att det här med att vara läkarstudent kommer i andra hand, istället för tvärtom! Men jag antar det blir så när man tycker så mycket om något att man tackar ja så fort man får förfrågan om att komma in och jobba ett pass... Ikväll ska jag hålla mitt femte yogapass den här veckan! Utöver det har jag redan gått på tre andra pass som deltagare. Mycket yoga med andra ord!

Ja det är verkligen härligt att jag äntligen kan få leva lite som en "vanlig" student, dvs själv bestämma över min tid och ta ansvar för mina studier, istället för att vara fast på sjukhuset hela dagarna och gå jourer. Samtidigt är det lite läskigt, för det är så lätt att dagarna fylls med allt annat än just mitt exjobb... (!) till ex yogapass... Häromdagen spenderade jag typ hela dagen på Gerda, började med ett spinningpass på morgonen, följt av ryggyoga, följt av att jag själv instruerade ett styrkeyoga fortsättningspass - bara för att senare på kvällen komma tillbaka för att vikariera på ytterligare ett styrkeyogapass!

Men yoga är verkligen som balsam för själen, som en stor varm björnkram för sinnet och som en mjukgörande värmande massage för kroppen. Love it! Att dessutom få instruera pass och hjälpa andra hitta rätt i positionerna är otroligt givande...

"Food won't take this emptiness away, I'm hungry for you my love" - Angus and Julia Stone, om att vara utan sin kärlek. Jag har börjat fundera på hur det kommer att vara sen om ett par månader när jag är långt borta i Cambridge och min kille kvar här... Häromdagen åkte han till Stockholm, bara ett par dagar, och redan då kände jag saknad och tomhet. Hur kommer det då vara när vi ska vara ifrån varandra i flera veckor? Jag har aldrig gillat långdistansförhållanden... Men men det kommer inte vara så länge, bara ett par månader, och mitt hjärta kommer och hälsar på mig efter halva tiden. Och som tur är finns skype m.m.!

Kärlek ja. Vilket underligt fenomen egentligen. Jag kan inte hjälpa att vara en hopplös romantiker och drömma om att det finns en "one true love"- att framtida visor och sånger kommer att skapas, filmer kommer att spelas in och böcker kommer att skrivas om vår fantastiska kärlek.... Detta samtidigt som jag rent krasst också kan se att man kan älska fler än en enda människa i livet. Dessutom känner ju alla att just deras kärlek är så väldigt speciell, unik och färgstark. Så när jag blir som mest cynisk ifrågasätter jag huruvida kärleken finns alls, kanske lurar vi bara oss själva. Ett funny trick by nature så att vi ska hålla ihop och få barn som ska kunna växa upp under någorlunda trygga omständigheter. Och att vi bara letar upp en lämplig kandidat att dela säng, eller kanske till och med vardag, med så vi slipper känna oss ensamma. Slipper känna den där tomheten i bröstet, slipper känna oss misslyckade och oälskade... Hmm. Fast det är bara i mina mest cyniska stunder jag tänker så, och som tur är så infaller de väldigt sällan nu för tiden :) Jag är fortfarande den hopplösa obotliga romantikern som tror att det finns den rätte för mig, en person som det är meningen att jag ska leva med och att vi kommer att leva lyckliga i resten av vårt liv. 

Själv trodde jag aldrig jag skulle kunna älska någon igen, inte på det viset, och sen helt plötsligt träffar jag världens finaste kille och faller pladask. Och nu känns det som att det alltid kommer vara vi, det känns så naturligt och självklart. Jag är så otroligt tacksam, och tackar min lyckliga stjärna nästan dagligen för att jag haft sådan tur.

Back to basics!

Den som följer min blogg kan knappast ha missat min långsamma men ganska bestämda utveckling åt att mer och mer uppskatta allt som är mänskligt, naturligt och obehandlat. Back to Basics.

Det började med yogan. Från början när jag tränade yoga gjorde jag det enkom för att det hjälpte mig med mina ryggbesvär. Jag har haft problem med ryggen i många år (jaa, trots min relativt ringa ålder) och var förr i behov av att få idrottsmassage varannan vecka. Från och med att jag började träna yoga regelbundet har jag mycket mindre problem med ryggen och nacken! Men snart växte yogan för mig, och jag har mer och mer intresserat mig och fördjupat mig i yogans mening och budskap - det som framför allt har berört mig är budskapet att man är alldeles fantastiskt perfekt som man är (att alla människor är det) och att lyssna in kroppen, känna efter och träna utifrån sina egna förutsättningar. Jag har blivit förälskad i denna syn på människan - att hon ska vara naturlig, träna kroppen utan redskap (om man bortser eventuell yogamatta) och att man ska respektera och älska sin kropp. Att man kan ta upp sin nakna fot, vagga den i famnen och kyssa den - I love you. Kan det bli mer mänskligt och naturligt än så?

Sen började jag få upp ögonen för köttindustrin. En marknad där djuren inte lever naturligt alls - kycklingar som bor så trångt att de trampar ovanpå varandra, kossor som står instängda i sina spiltor året runt, grisar som färdas ovanpå varandra inklämda i lastbilsflak. Bara tänk skräcken, rädslan, tristessen. Långsamt har jag minskat min kött- och fågelkonsumtion från varje mål varje dag (alltså tre gånger om dagen, ex skinka till frukostmackan, kycklingsallad till lunch, spaghetti köttfärssås till middag) till någon gång i veckan, till idag då jag bara äter kött om jag blir bjuden (om någon stått och ansträngt sig för min skull) eller vid enstaka tillfällen då jag vet att det är KRAV-märkt, ekologiskt och naturbeteskött.

glada kossor

Sen började jag fundera över vad det är man stoppar i sig hela tiden egentligen. Det är så mycket som är besprutat, det är så många kemikalier och E-nummer överallt, så många gifter i maten vi äter varje dag. Så jag har mer och mer, om plånboken tillåter, även börjat köpa ekologiska grönsaker och frukt. Jag har blivit en riktig mästare på att söka upp extrapriser på ekologiska varor :)

Och nu då? Det senaste jag kommit på är ekologisk hudvård. Jag använder, liksom de flesta andra tjejer, dagligen en massa syntetiska och kemiska material på kroppen och i ansiktet. Varje dag rengörs det, sminkas, avsminkas, smörjs in. Jag har tidigare inte ägnat en tanke åt att det skulle behöva vara ekologiska/naturliga produkter! Men så var jag på en ansiktsbehandling förra veckan, mest som avslappning som en liten present till mig själv efter terminen, och det visade sig vara en hudterapeut som brann för naturliga och ekologiska hudprodukter. Hon pampered mitt ansikte i över en timme, med rengöring, peeling, mask, kräm - allt med skön ekologisk hudvård med naturliga oljor från allehanda växter som har alla möjliga välgörande egenskaper för just min hudtyp. Jag rådfrågade henne om hon kunde rekommendera ett märke med ekologiska produkter som inte var dyrare än min vanliga hudkräm, och då rekommenderade hon Weleda. Hon sade att Weleda och Dr Hauschka gör prisvärda och väldigt bra produkter.

När jag gick hem från ansiktsbehandlingen var min hy strålande med härlig lyster, och jag var nästintill omgiven av aromatiska ångor. Så jag tänkte, varför inte? Gick till närmaste hälsokostaffär och köpte Weledas Wild Rose kräm för torr hy, och jag måste säga att den är underbar. Min hy känns len och återfuktad och krämen doftar ljuvligt av rosor och jag-vet-inte-vad. Och så vet jag ju att den är 100 % naturlig och ekologisk, vilket ju inte gör det sämre...

Så nu har jag blivit en riktigt ekologiskt-junkie och bara frossar i allt som är naturligt because it's good for you. Fattas bara att jag blir naturist på köpet ;) Jag antar att det kommer bli mer balanserat så småningom, men just nu är det endast ekologiskt som gäller!

Slutligen fick jag en lite aha-upplevelse på yogan idag. När vi låg där i Happy baby pose så tänkte jag -alla har vi varit bebisar en gång. Konstigt att tänka sig! Han där, han som är så stor och kaxig, han har varit en liten bebis en gång. Och hon där, hon som står och speglar sig och plutar med läpparna, hon har varit en liten bebis en gång. Jag vet inte varför, men den tanken fyller mig med en enorm välvilja och omtanke - alla har vi varit fullkomligt oskyldiga och hjälplösa. Alla har vi formats av vår uppväxt och blivit de vi är idag, och alla gör vi bara vad vi kan för att bli lyckliga. Det finns en oerhörd ömhet och fragilitet i det konstaterandet om man öppnar sitt hjärta.

happy baby pose

på nätet hittade jag en en expert på happy baby pose :)

Jag tänkte också tillbaka på den tiden då vi var lite större men fortfarande små, där i början av skolåldern. Kommer ni ihåg hur det kändes när man var sju år?

Jag har för mig att kraven på prestation var icke-existerande, i alla fall som jag vill minnas det. Jag tror det är därför jag tänker tillbaka på den tiden som den bästa i mitt liv. Allt var så enkelt! Jag lekte med mina bästisar, och jag hade en ponny men det var inga krav på tävlan eller prestation. Jag hade pojkvänner, ja ett tag hade jag två samtidigt (de var också bästa kompisar) och jag minns hur jag gick hand i hand med dem på varsin sida. Så okomplicerat allt var! Skolan var lekande lätt, att lära sig var KUL, det var ingen ångest inblandad. Jag älskade att lära mig nytt, lära mig mer. Och jag minns att jag hade en omättlig aptit på världen och livet, det var en helt annan nyfikenhet, en helt annan storögdhet inför den stora vida världen och alla dess under och mysterier.Till skillnad från idag då mitt favorituttryck är: Är det vetenskapligt bevisat?

Jösses vad jag önskar jag kunde få tillbaka den synen - att det bara är kul att lära sig nytt och att plugga inte är associerat med prestation och krav. Jag hade lite den känslan när jag började plugga på läkarprogrammet, men kvävdes snabbt av utbildningens hårda tempo och höga krav. Att plugget blir mer lustfyllt och spontant, det ska bli mitt mål med nästa termin! Vilket kanske kan underlättas av att det är ämnen jag verkligen är intresserad av :)

Back to basics, helt enkelt.

Glad!!!

Alldeles nyss fick jag en riktigt glad nyhet - jag har klarat min utbildning till yogainstruktör! Den skriftliga hemtentan blev godkänd och min praktiska tenta förra veckan likaså, och nu har jag fått ett mail från mina fina lärare att jag är godkänd och numera officiellt diplomerad yogainstruktör, och att jag är välkommen på introduktionsutbildning inför att börja jobba. Ett väldigt trevligt jobb vid sidan av studierna måste jag säga.. (!)

Så dagen till ära bjuder jag på lite yogisk visdom och bilder :)

 

statisk handbalans

bryggan/hjulet : Urdhva Dhanurasana

Kamelen: Ustrasana

kortis...

En riktig kortis, eftersom att jag är så trött att jag tror jag kommer falla huvudstupa ned i sängen och somna bums om ett par minuter, idag har jag hämtat min nya fina cykel (svarta faran :) och cyklat hem från Malmö, lyckades cykla vilse på vägen (haha det har jag fått höra nu efteråt, men det är faktiskt inte så lätt att hitta när man cyklar på små landsvägar!) kom försent till yogakursen (sista gången!) och nu efter fyra timmar av yogasnack och övningar är jag heeeelt slut.

Men detta innebär alltså att jag snart ska tenteras och snart alltså är helt färdig som yogainstruktör! Känns kul, efter två terminers ömsom slit ömsom pure pleasure så är jag äntligen färdig. Jag har ju som sagt haft egna klasser där jag guidat vänner och det har verkligen gett otroligt mycket. Känns verkligen bra att få förmedla yogans filosofi, bjuda in dem till yogans värld som för mig varit så viktig och givande, och att samtidigt få skämma bort dem lite med långa avslappningsövningar.

Nu till helgen ska jag åka på ett yogaretreat, det ska bli så himla skönt att få koppla bort omvärlden ett tag och bara fokusera inåt. Jag känner mig lite stressad nu över läkarutbildningen, återigen börjar det närma sig tenta, återigen undrar jag vad jag egentligen skulle ha lärt mig den här terminen, återigen tvekar jag på mina kunskaper. Återigen önskar jag att man kunde få mer tid. MER TID! Tiden går så fort och jag hinner bara inte med. Men men som sagt, nu till helgen blir det fullkomlig avslappning och avsaknad av tid och rum, och förhoppningsvis så känns det lite bättre efter helgens andningspaus.

Eat
Love
Yoga!

 

Chakran

Det är inte alltid lätt att kombinera läkarstudenten i mig med den yogiska delen av mig. Samtidigt som jag verkligen vill ha ett öppet sinne och tänka out of the box, så är det ibland väldigt svårt att inte börja kvida "men är det där verkligen vetenskapligt bevisat" ?! Som att det är allt som räknas här i världen, huruvida någon har kunnat visa något i ett randomiserat försök efter den västerländska vetenskapens alla regler. Men det är ju trots allt det vi fostras i, vi läkarstudenter, konstant kritiskt tänkande och ständigt denna fråga "men har det vetenskapligt belägg"? Och visst, det är verkligen viktigt att vi i vår yrkesroll som läkare håller oss till metoder som har vetenskapligt belagd effekt - men måste hela vårt liv genomsyras av det samma?

Jag ser mig som en ganska öppen person, men när det kommer till yogans chakrasystem så tar det bara stopp och jag får smaka på min egen stubborness och bristande tolerans - jag har så otroligt svårt att köpa konceptet med att vi skulle ha tre kroppar (den fysiska, den andliga och den subtila) och att vi skulle ha sju chakran (energicentra) längs med kotpelaren som fördelar livskraft ut i kroppen genom 70 000 olika kanaler. Svårt att acceptera att det skulle finnas chakran och nadis, jag som läst anatomi och fysiologi och cellbiologi och hela baletten på universitetet, men att det inte finns en enda person som har hittat sådana energicentra eller kanaler med livskraft.

När jag hörde om chakran för första gången var när jag var på ett ashram i Indien för 1,5 år sedan, och då sparkade jag bakut direkt. Jag tyckte inte att någon kunde säga att någonting fanns om det inte fanns några fysiska objektiva bevis att visa upp att just så var fallet. Jag blev nog rätt provocerande och visade öppet min oförståelse och nästintill ogillande av att människor kunde tro på sådant här "nonsens". Men sedan dess har jag ändrat uppfattning mer och mer... Med tiden har jag börjat inse att det är så mycket här i livet som vi inte vet och som inte kan förklaras - och ärligt talat så kan den västerländska vetenskapen sällan bevisa att saker och ting "är" på ett visst sätt, utan oftast bevisar man att det "inte är" på ett visst sätt alternativt att saker och ting samexisterar/korrelerar och sen drar man slutsatser från det och kallar det för vetenskapliga bevis.

Det finns även saker vi gör till och med inom den svenska vården som inte har några vetenskapliga belägg, men som görs på tradition och beprövad erfarenhet. Och det är just beprövad erfarenhet - personliga subjektiva upplevelser om hur saker och ting ligger till och hur människan fungerar - från tusentals yogis under loppet av flera tusen år som man har kunnat kartlägga chakrasystemet. Och i det ljuset så kanske man inte ska vara så snabb som jag var att förkasta det, bara för att ingen lunde lägga fram fysiskt och objektivt bevis framför näsan på mig. Det är så mycket som vi med västerländska verktyg inte kan förklara - innebär det då att det absolut måste förkastas? Personligen känner jag att yogan och yogans åttafaldiga väg ger mig så mycket som vårt kapitalistiska samhälle inte gör, och att jag kan plocka godbitarna ur kakan - det som känns rätt kan jag tro på. Som till exempel att en del av vägen till lycka är att vara sann mot sig själv och att ha en intention om att vara en god medmänniska, samt att försöka vara nöjd med det man har och inte alltid sträva efter mer. 

Jag påstår fortfarande inte att chakrasystemet "finns", men jag påstår inte heller att det "inte finns". Jag lever helt enkelt i den ovissheten och försöker lyssna nyfiket på vad filosofin har att säga om det hela och undrar om det är något som kan tillföra något i mitt liv. Jag står fast vid att jag som läkare i största möjliga mån ska arbeta utifrån vetenskapligt belagda metoder, men jag kan fortfarande ha ett öppet hjärta och sinne - inte minst i mitt privatliv.

Namaste!

Kost, hälsa, träning... och hår?

Jag har tidigare skrivit om hur köttintag korrelerar med ökad risk för diverse sjukdomar, exempelvis prostata- och tarmcancer. Nu har en ny studie publicerats där man har följt över 100,000 personer åren 1986 till 2008, och gjort en bedömning av deras risk att utveckla kardiovaskulära sjukdomar, cancer och tidig död. Och resultatet är slående - vid intag av kött och processade köttprodukter exempelvis korv och leverpastej ökar risken med 12 % respektive 20 %....

Så återigen: om inte tidigare argument gällande miljön, djurens hälsa och den många gånger vedervärdiga köttindustrin har övertygat dig att införa åtminstone en köttfri dag i veckan, så snälla gör det för din egen hälsa. Och det går fortfarande att hålla en proteinrik diet med nyttiga fetter om man verkligen vill, det finns allt från nyttiga sojaprodukter till att helt enkelt välja fisk som proteinkälla. Eller varför inte käka biffar gjorda på nötter eller liknande? Då får man både protein, nyttiga fetter och massa finfina mineraler som kroppen mår bra av. Och visst, man ska kanske inte stirra sig blind på sådana här studier och kasta om hela sin livsstil, men samtidigt kanske man inte heller måste äta kött och köttprodukter varenda dag i veckan som många gör. Kanske är det en onödig risk att ta, när det finns så många alternativ?

Länk till artikeln: http://archinte.ama-assn.org/

När vi ändå är inne på kost och hälsa så kan vi även syna frukt och grönsaker lite närmare i sömmarna. Det gör mig himla ledsen att läsa att Livsmedelsverket har uppmätt en allt större mängd bekämpningsmedel i frukt och grönt i butikerna, och enda sättet att undvika gifterna är att odla själv. Ett mellanting är att välja ekologisk frukt och grönsaker, något jag ofta känner är för dyrt för min studentplånbok då jag dessutom vägrar köpa annat än ekologiska kravmärkta ägg (samma med ev kött) då det ofta är mycket dyrare. Men om man har småbarn eller gravid borde man nog försöka punga ut med de extra slantarna, för enligt studier vid Lunds universitet tas gifterna upp av kroppen och enligt experter i Odense så löper barn och foster ökad risk för att påverkas negativt. Som tur är ska barnmatsburkar vara extra kontrollerade, så den maten kan man oftast lita på och ge till sitt barn med gott samvete.

Nu är det dags för mig att slå ihop för ikväll! Jag kom nyss hem från ett helt underbart danspass, det är så härligt att få träna och samtidigt ha riktigt kul. Fy för träning som bara känns motigt och stretigt, tungt och smärtsamt. Tacka vet jag att få dansa och göra yoga, rena endorfinkickarna :)

Imorgon har jag en lååång dag framför mig. Går hemifrån 06.35, börjar 07.30 och slutar med jour fram till kl 23.00, sen hemma igen vid tolvsnåret... Och sen börja 07.30 igen nästa morgon! Jippie jippie yey.

Godnatt!

och ps. Snälla människor. Hur kan man bry sig så himla mycket om en orakad armhåla på en kvinna i publiken under Medlodifestivalen? Enligt Nyheterna har tusentals gillat på facebook när en person har lagt upp och äcklat sig över en bild på en söt oskyldig tjej som glatt sträcker upp armarna - och hua mig, hon har hår i armhålorna! vilken skandal, att en person är naturlig och inte rakar varenda centimeter av sin kropp. Själv kan jag förstå både varför man väljer att raka sig och varför man inte gör det - men oavsett vad så angår det faktiskt ingen annan.

En av världens vackraste kvinnor. För hårig?

 En av världens snyggaste män. För hårig?

Världens hetaste chewbacka (?) För hårig?

Högst oklart. För hårig?

Inspirerad!

Fysisk och psykisk hälsa skulle man kunna säga är mitt stora intresse i livet. Jag är intresserad av kroppen, dess möjligheter och dess begränsningar, men jag är minst lika nyfiken på hur vi själva skapar vårt liv i varje ögonblick, hur vi med vårt sinne och vår hjärna kan göra vårt liv till rena drömmen eller till ett helvete. Inte för att vi själva kan hjälpa det, det är så mycket annat runt oss som pushar oss vidare, framåt, åt sidan, bakåt och vi kan sällan göra någonting åt det utan måste bara försöka hänga med i svängarna.

Det som är det fina med yoga är att man kan, om man vill, fördjupa sig i yogan och få möjlighet att lära känna sig själv bättre. Det är så många känslor och så många tankar som kan få komma till ytan, saker som man i all hast och släng inte kommer i kontakt med i vanliga fall. Själv kan jag få en ström av känslor och tankar som släpps fria när jag går in i en liggande twist efter ett härligt fysiskt yogapass, känslor och tankar som jag inte visste gömde sig där inne i mitt bröst. Och genom att lära känna sin kropp och sitt sinne mer och mer, genom att bli mer ärlig med sig själv, kan man kanske en dag få uppnå sin fulla potential och bli sig själv helt och fullt, och därmed ha den insikt som krävs för att veta vad som kommer att leda till att man blir är och förblir en lycklig och god medmänniska.

Idag har jag haft min tredje söndagsyoga, dvs tredje gången som några vänner kom hem till mig och yogade för mig, och det är verkligen härligt att få dela med sig av något som man känner är så välgörande för kropp och själ. En liten gåva från mig till dem, med förhoppning om att det kommer tas väl emot och att de ska få ett smakprov på vad yogan kan göra för både kropp och sinne. Samtidigt kommer jag ihåg vad jag själv tyckte om yoga första gångerna. "det händer ju ingenting", "det här är väl inte träning" och "det går för långsamt" plågade mig de första gångerna, men det var ju så bra för min onda rygg och jag märkte stor skillnad i min rörlighet... Men allt efter tiden har gått, och särskilt de senaste två åren, har yogan växt för mig och blivit en allt större del av min vardag. Nu tränar jag någon form av yoga varje dag (erhm eller ja, nästan), och jag känner att det verkligen kompletterar mitt stela läkarstudent-liv som bara tar död på all kreativitet. Ledsen att säga det, men utbildningen hade kunnat vara så mycket mer. Som tur är finns det ett liv efter utbildningen, en tid då man kan få välja sin egen väg och jobba med det som man är intresserad av. Och som tur är finns det några läkare där ute som har inspirerat mig, och som fortfarande inspirerar mig till vilken slags läkare jag vill bli och på vilket sätt jag vill jobba i framtiden.

I lördags så var jag på gerdahallens inspirationsdag, och det måste jag säga var också verkligen otroligt inspirerande. Att få dansa latin sensation och house, och få prova på MOJO yoga och global yoga med riktiga stjärnor till inspiratörer och ledare, det var helt fantastiskt. Fem pass senare var jag bara hungrig efter mer, vill dansa mer, yoga mer! Men det spelade ingen roll hur hög på endorfiner och latinska rytmer och graciösa yogapositioner jag var, inspirationsdagen var slut, och därefter blev det middag ute på nya favoritrestaurangen Mikai och till dessert en släng av melodifestivalen. Inte en helt dålig helg, eller hur :) Nu känner jag mig som en ny människa, full med energi inför nästa vecka då det bjuds på anestesi, HLR-vidareutbildning och en liten sväng förbi Västervik.

Buenas noches!

Vilken fantastisk helg jag har haft, så himla skönt att ha fått ladda upp med ny energi inför nästa vecka.

Vilken tisdag!

Igår hade jag en väldigt intensiv dag, med många nya intryck och många tankar som surrade i huvudet när det väl var dags att sova den kvällen. Både kropp och sinne var helt utmattade! Men helt klart var det en givande dag.

Det började med att jag fick gå hemifrån 06.40 (hua mig vad tidigt!) för att hinna i tid till KK där jag skulle gå med anestesiläkarna och lära mig att hålla fri luftväg. När jag gick därifrån vid fyratiden samma eftermiddag hade jag själv fått etablera fri luftväg och ventilerat med mask på fyra patienter, satt nålar och intuberat en patient med hjälp av ett laryngoskop (akta tänderna, akta tänderna, AKTA tänderna!) och lyckades på första försöket! hur nervöst som helst för man vill verkligen inte skada patientens tänder (de täcks inte av någon försäkring tydligen, utan de ska isf patienten stå för själv om de skulle skadas... knäppt) och dessutom ligger ju patienten medvetslös på bordet utan att andas och att intubera är typ enda sättet att ge en fri och säker luftväg under en längre operation med muskelrelaxation.

Det var verkligen en häftig känsla när jag stod där och fick etablera en fri luftväg på patienten, och sedan med min hand trycka på en blåsa för att få in luft i hennes lungor. Jag stod helt enkelt vid patientens huvudända och andades åt patienten fram tills hon fick tillbaka sin spontana andning, en helt otrolig känsla. Så mycket omtanke och värme har jag nog aldrig känt för en okänd människa som jag kände för dessa patienterna, när jag stod där och höll om deras huvud och höll masken mot deras näsa när de somnade in (kan bara tänka mig vad utsatt man måste känna sig i den situationen) och sedan noggrant övervakade dem och såg till att de fick nytt syre i utbyte mot koldioxid i varje andetag. Och känslan när operationerna var över, masken kunde avlägsnas och jag fick hålla koll på deras luftväg på vägen in på postop, och sedan få vara den som varsamt väckte dem igen. När en patient i sitt sömniga uppvaknade sade tack, tack, ni är så snälla så blev jag alldeles tårögd.

Det är ett oerhört ansvar men jag kände mig väldigt trygg, jag hade flera handledare som stod runt mig och med mig och noggrant såg att jag inte gjorde något fel. Första patienten var jag jättenervös, tänk så höll jag henne fel, tänk så skulle hon sluta andas? Men efter att ha blivit upplärd flera gånger på vilka parametrar jag skulle ha koll på och med tryggheten att de vana sjuksköterskorna och läkarna var där så slappnade jag av mer och mer och kände mig trygg i min roll som ventilatör. Bara man håller koll så går allt bra.

Men som sagt, jag kan inte nog betona vilken otrolig värme och omtanke, ja nästan kärlek, jag kände för de här individerna som jag stod och höll om och höll vid liv. En helt otrolig känsla. Jag antar att den kommer att minska med tiden när man får in vanan, att det är lite nyhetens behag, och att man sen blir mer och mer fokuserad på alla koncentrationer och alla inställningar på apparaten osv osv, men jag flyger lite på den här känslan nu, och glädjer mig över att ÄNTLIGEN ha fått göra någonting den här terminen som jag har känt varit givande och att jag har varit med och hjälpt till. Det värsta jag vet är att bara stå bredvid och se på, och hela tiden vara i vägen och känna sig som att alla hade varit gladare om jag inte hade varit där. Nu hade jag en uppgift, och de var snarare bara glada att jag var där för då kunde de koncentrera sig på annat!

Läkaren, och framför allt sjuksyrran!, jag gick med var också väldigt trevliga och omhändertagande, och de gav mig massor med utrymme att lära mig, hjälpa till och ställa frågor. Mycket givande dag i "skolan" med andra ord.

Därefter hann jag hem för att sova lite på soffan och äta innan jag for vidare upp till min yogaledarutbildning. Hela kvällen gick åt att diskutera, känna in och utforska olika sittande positioner, och att prata yoga yoga yoga. Fyra timmar senare var både kropp och sinne helt slut och övermättat med intryck, och det var underbart att få en liten guidad avslappning ovanpå det.

Ja herregud, dagarna bara går så fort så fort. Snart har halva vårterminen gått och om inte så lång tid ska jag tenteras på yogaledarutbildningen och hålla mina första riktiga pass (om man inte räknar med mina fina söndagsyogapass som jag håller för vänner) och jag ska såklart tenteras på kirurgiterminen vilket definitivt känns som en ännu större utmaning.

Nu dags för filmkväll med katterna, och så min vän som gör mig sällskap över en fruktsallad. Vardagsmys :)

Söndagsgrubblerier

Sitter och tittar på Dokument utifrån, dagens program handlar om matindustrin, och det är verkligen skrämmande hur mycket butikerna slänger dag ut och in. Istället för att skänka den "gamla" maten eller rea ut den riktigt billigt så väljer man att kasta den, vissa till och med häller klorin över det för att inte sopdykare ska få tag i maten. Allt för att det som vi köper i butiken bara ska vara perfekt, inte en fläck ska det vara på bananen... Det blir så sjukt när så många människor svälter runt om i världen. Och nej, jag menar inte den gamla devisen "ät upp nu, tänk på de stackars barnen i Afrika", men man kan ända ha i åtanke att butikerna kastar mat värda ungefär lika mycket pengar som det skulle kosta att mätta miljontals magar...

Nåväl. Ikväll instruerade jag ett nästan två timmar långt yogapass för mina vänner. Åtta fantastiska individer som följde mina instruktioner och gjorde allt jag bad dem om. Vilket ansvar! Vilken makt! :) Nej men ärligt talat, jag känner verkligen att det är ett förtroende att förvalta väl, att få leda ett yogapass med allt vad det innebär i innerlighet, skörhet, balans och förhoppningar. Det var verkligen en fantastisk känsla i slutet på yogapasset när all prestation bara runnit av mig och allt mitt fokus var att få ge deltagarna all omtanke jag bara kunde. Så härligt att få feedback, att de var nöjda och att de vill ha mer! För visst är det mina vänner, men jag litar på att de är ärliga när de säger att de vill komma tillbaka och yoga för mig igen.

Yogan är verkligen fantastisk, den är precis så mycket som man vill att den ska vara. Om man vill köper man hela konceptet med den åttafaldiga vägen och låter yogan genomsyra hela ens vardag och överallt i livet. Om man hellre vill kan man plocka ut den fysiska yogan -asanas - och bara träna för kroppens skull, för att kroppen ska bli stark, smidigt och balanserad.

Nåväl. Nu är det hög tid att gå och lägga sig, andra veckan på urologen imorgon! Urologi är kanske inte det mest spännande ämnet, men urologerna jag träffat är väldigt trevliga och vår handledare betonade att vi är vuxna människor (jo tack) och att vi får känna efter själva vad vi behöver se, om det är mer op eller mottagning, och att det är eget ansvar med studierna. Väldigt skönt att slippa portfolios och närvarolistor! Och när man får ta eget svar, ja då plötsligt slutar man klaga och faktiskt tar ansvar själv och planerar sin tid. Sen att vi har schemalagd lästid är ju inte heller helt fel!

Veckan därefter blir det anestesiologi, ska bli spännande...

Raise your hands for Africa!

Igår var jag ute i Malmö för första gången på ... länge. Vi hade bestämt att vi skulle gå till det "nya innestället" Moriskan, med sina tre dansgolv och dansvänliga musik. Det blev en helt annan upplevelse än vad vi hade förväntat oss. Aldrig har jag sett en sådan mix av människor på ett uteställe i Malmö! Det var alltifrån nattsvarta med baggy jeans och keps, till kritvita med stora t-shirts och rastaflätor, till killar med skjorta och slips. Det var bruttor som lojt stod och tuggade tuggummi och svängde lite förstrött på höfterna, till poppiga tjejer som skakade loss och alternativa shemales som studs-steg-dansade fram till tonerna av african hits.

Det som var trevligt med Moriskan var just uppdelningen av dansgolv, vi satt länge i den mysiga bistron och drack drinkar innan vi gick in till det gigantiska dansgolvet. Det var en väldigt uppfriskande kväll, även om jag kunde ha önskat lite mer variation på musiken... Det var väldigt mycket afrikanska hits och jag hade behövt känna igen några låtar för att bli peppad att fortsätta dansa. Som Ice Cube! You can do it är min lilla hemliga favoritlåt att dansa till, men de verkade inte ha den i sortimentet, eller så var DJn för stolt för att spela så gamla grejer ;) Som jag har förstått det så har Moriskan olika klubbar varje helg så det är antagligen helt annorlunda nästa gång jag går dit, men kul med lite multikulturalism för en gångs skull - i motsats till när man går ut på T-bar i Lund och det bara är en massa skjortor och slicks och folk är dräggfulla...

Men jösses, samtidigt måste jag medge att det är en tung dagen efter idag. Man är inte 20 längre. Och någonstans undrar jag om det var värt det, jag blir liksom aldrig riktigt nöjd när jag går ut - jag längtar efter den dagen då man får ett Halleluja-moment när man går på klubb och bara inte vill gå hem. Den enda gången jag känner så är när jag är på examensfesterna på AF-borgen - kanske ska jag hålla mig till det i fortsättningen och därutöver nöja mig med hemmafester och ost-och-vin-kvällar och sakta men säkert falla in i det trygga sköna snart-30-och-nöjd-med-svensson-livet-och-vill-inte-vidga-mina-vyer-facket...?

Tur att jag har dansen som träningsform, för jag älskar ju att dansa och på gerda har vi allt från funk till afro till zumba till latin. Väldigt svettigt och väldigt kul. Tillsammans med yogan känner jag att jag får all den träning som jag behöver, och då behöver jag aldrig känna "åh nej, jag orkar inte gå och träna idag" som jag definitivt skulle känna ifall jag tvingade mig själv gå på gympapass eller träna i gym. Dans och yoga! Tänk om man skulle börja livnära sig på det istället...

Hej termin 8 !

Så var det igång med termin 8, vilken inleddes med en heldag 08.00-17.00 efter två dagars "semester" (varav lördagen gick till att ha ångest över tentan dagen innan och söndagen gick till att ha ångest över den nya terminen dagen efter). Gud vad jag önskar att vi hade haft det där vinterlovet nu (som dock inte blir av förrän nästa år)...

Men termin 8 verkar vara en spännande termin... Om man lyssnar på kursledningen! De tyckte inte vi skulle avskräckas av de långa dagarnas praktik (börjar 08.00, 07.30, 07.15 eller 06.45, slutar kl 17.00) och de många kvälls- och helgjourerna, för det är när man är på op/mottagning/avdelning som man lär sig bli doktor. På frågan om när vi ska läsa kurslitteraturen blir svaret "på kvällar och helger när vi inte har jour"... Om man istället lyssnar till äldrekursare får man istället höra "skolka så mycket du kan för att hinna plugga, man får ändå inte göra något utan står bara och tittar på när man är på op vilket är slöseri med tid"... Och sen någonstans mitt i allt ska man hinna leva, handla-tvätta-laga mat-äta-sova-träna... ett socialt umgängesliv verkar vara ett minne blott.

Samtidigt måste jag säga att jag blir lite triggad av tanken på T8, jag som alltid sagt att jag aldrig vill bli kirurg kittlas ändå lite av tanken att svida om till grönt och få gräva ner mig i ett sår. Igår (första dagen på terminen) fick vi sitta och sy i grislår, och lära oss olika sorters tekniker och knutar, och det tyckte jag var lite sådär lagom barnsligt kul. Att få göra något praktiskt för en gångs skull och inte bara sitta och granska blodprov. Jag ska verkligen ge den här terminen en chans, det blir ju så mycket roligare då.

Idag har jag även varit på yogaledarutbildningen, dagens tema var träningslära och det var faktiskt lite nytt och inte bara repetition vilket var kul. Jag är ju väldigt intresserad av träning som friskvård och folkhälsa, och tycker det är kul att lära mig om kost och motion. En liten repetition men som alltid förtjänar att sägas igen är ju vikten av att konditionsträna - det finns så otroligt många hälsoeffekter av konditionsträning och att inte träna är lika skadligt för hälsan som att röka. Det ni! Hellre vara rund men vältränad än smal och otränad, det tål verkligen att upprepas. För att minska risken för hjärt-kärlsjukdom, osteoporos och mycket annat bör man träna 2-4 gånger i veckan, antingen 30 min högintensivt (löpning) eller 1 timme lågintensivt (snabb promenad).

Tyvärr så räknas inte yogan som konditionsträning, utan konditionsträning kräver engagemang av stora muskelgrupper i ett dynamiskt arbete som höjer pulsen till typ dubbla vilopulsen ( i alla fall för min del, jag som har en vilopuls på 56-58 bpm). Men yogan ger styrka, rörelseträning och balans, och det är inte fy skam det heller. Sen att det finns en massa andra hälsoeffekter av yoga är också av intresse, såsom minskad ryggsmärta och mer lugnt/fokuserat sinne, samt ev en bättre reglering av sköldkörtelhormon och förbättring av astma.

Nåväl. Från det ena till det andra - imorgon är det traumadag, ska bli väldigt intressant.

Hari Om Tat Sat!

Hälsa - något vi tar för givet?

Hur många gånger har det inte varit så att när vi blivit sjuka plötsligt inser hur härligt det är att vara frisk?

För min del glömmer jag så fort att vara tacksam för min starka, sunda och friska kropp och relativt välfungerande hjärna. Men saknar det desto mer när jag känner mig trött, förkyld och har feber, är riktigt dagen-efter-svullen eller när min uppmärksamhet totalt checkar ut och jag upptäcker att jag går in i fel kök, tar fel kyl, öppnar fel ytterdörr (mindre behaglig upplevelse, den stackars tjejen innanför skrek i högan sky), läser samma sida om och om igen utan en aning om vad jag nyss läst och tar fel tåg (Nej, planen var INTE att spendera helgen i Simrishamn)..!

Nu har jag blivit förkyld igen, jag som normalt aldrig är sjuk har haft feber och muskelvärk i två dagar. Men jag är stolt över mig själv, ikväll har jag lyckats hålla mig hemma och varit nerbäddad i sängen med en bok om yoga istället för att som vanligt tvinga mig själv att fortsätta prestera och göra alla de där sakerna som stod på dagens kvällsschema... Jag tänkte försöka bli snabbt frisk istället så jag fixar den här mastodontveckan som jag har framför mig med långa långa dags- och kvällspass att checka av. Längtar redan efter helgen!

Annars är även yogans effekter något jag märker jag tar för givet. "Sen jag började träna yoga har jag blivit så mycket bättre i rygg och nacke, min IBS har förbättrats och jag sover djupare". Jodå, om jag tränar yoga regelbundet! Men nu har det blivit flera veckor där jag bara har tränat på att guida yoga istället för att praktisera yoga, och jag definitivt börjat märka skillnad. Man kan inte leva på gamla meriter... ("Vadå, kan man förlora yogans effekter om man är ute och festar/dansar halva nätterna, jobbar och stressar runt hela dagarna och inte tränar yoga för sin egen skull?") Hehe jaja, det säger väl sig självt, men jag blir lika förvånad varje gång.

Jag är som sagt på neurologen just nu, och där ingår bland annat tjänstgöring på neurokirurgen. Häftigt! Men om det är någonstans de inte tar sig tid till att lyssna till sin egen hälsa så är det där. De jobbar långa långa arbetsdagar, mycket helgjourer och nätter... Eller vad sägs om att sitta och operera I EN HJÄRNA (tänk dig den psykiska påfrestningen, minsta lilla misstag kan göra patienten förlamad i en ena halvan av kroppen) över lunchen i sisådär sex-sju timmar utan att ta paus, gå på toaletten eller äta? I bästa fall kommer en undersköterska med mat. Och matar en. Hjälp. Ibland undrar jag om vissa läkare faktiskt är superhjältar i alla fall. Jag är det dock inte, och om inte annat så värdesätter jag min fritid, familj och mitt eget välbefinnande för högt för att vilja leva så dag ut och dag in.

Men visst är det häftigt med neurokirurgi. Att stå och titta ner i ett öppet hål, rakt in i skallen, ner i en pulserande hjärna... och sen hur man särar på hjärnparenkymet för att komma ner i ventriklarna till ex.. Det känns så ofattbart att det är DÄR som hela denna människas personlighet sitter. Gör man ett snitt framme i frontalloben så kan personen tappa alla hämningar och verka som någon helt annan efter uppvaknande. Jag är inte så säker på att hela människans medvetande sitter där i den gul-vit-gråa substansen (i så fall är det svårt att förklara vissa out-of-body-experiences) men onekligen är det en jädrans massa viktiga grejer som försiggår i den där massan som har samma konsistens som rumstempererat smör...

Nu ska jag fortsätta kurera mig och krypa till kojs. Och inte glömma att jag är väldigt tacksam för att jag än så länge sluppit ligga där på operationsbordet med hjärnan ute i det fria. Hälsa ska inte tas för givet!

Bilden kommer från en sida på internet och har inget med neurokirurgen i Lund att göra

Sankta Lucia, yoga och eftertanke.

Mitt liv tycks gå på expressfart just nu. Luciarepetitioner och julplaner blandas hejvilt med att öva öva öva på att guida andning, inledning och solhälsningarna i yogan. Däremellan är det plugg plugg plugg som gäller, och massor av att träffa-patienter-och-vara-intresserad-och-omtänksam-fast-jag-helst-inte-vill-prata-med-någon-alls-idag... och mitt i alltihop en massa massa virvlande känslor, möten och reflektioner och oändligt mycket eftertanke.

Livet bara pinnar på och det är knappt jag hinner med, önskar jag kunde dra i bromsen lite. Nu är det redan första advent på söndag! Därefter är det snart jul, födelsedag, nyår och vips så är det 2012 och dags för tenta. Jag hade behövt dygn med 48 timmar istället, då hade jag kanske hunnit med i tanken. (Med betoning på kanske).

Och så är det dags att börja fundera på julklappar. Jag brukar inte vara så stressad över just den biten, tycker det är mysigt att flanera runt och titta på potentiella julklappar. Trixet är att börja med det i tid - är man ute i sista sekunden blir det garanterat stressigt och inte speciellt trevligt. Det gäller också att försöka handla när de flesta andra INTE handlar, det värsta jag vet är att trängas i varma ytterkläder i trånga svettiga butiker.

Ikväll ska vi i alla fall strosa genom stan, och sen gå ut och äta trerätters innan vi går vidare till konserthuset och njuter av MalmöSymfoniOrkesters julkonsert. Ska bli väldigt härligt :)

No stress!

Zumba!

Idag vaknade jag vid nio och bara låg och drog mig länge länge i sängen innan jag steg upp, drack ett glas vatten och sen körde ett litet yogapass för mig själv hemma på mattan. Därefter åt jag en lång mysig frukost innan jag gick på promenad i solen. Så himla härligt att få komma ut i friska luften och bara promenera och känna solens strålar mot huden. (Det vill säga den lilla bit hud som är exponerad, inte direkt så varmt så man går i shorts och linne längre...)

Jag intalar mig själv att min hud friskt och raskt tillverkar en massa D-vitamin där i den stunden, fast jag egentligen vet att solens strålar och den lilla procent av huden inte räcker för att fylla på något D-vitaminlager på vintern. Men lite, lite, lite måste det väl ändå bildas, och om inte annat så är det som ljusterapi för sinnet att bara få komma ut och se den blåa himlen och solens strålar på de brunröda lövträden.

Efter min promenad gick och jag tränade zumba. Det är verkligen ett roligt pass där man inte alls behöver vara van dansare eller duktig på koreografi för att kunna vara med - alla är välkomna! Och det syntes verkligen på passet idag, allt från småflickor med tunna tunna små armar och ben - till killar som över huvud taget inte vet vart de ska göra av sina ben - till gamla tanter med massa daller daller - alla vi skakade tillsammans loss på danspasset till latinamerikanska rytmer. Jag måste dock erkänna att jag tycker det är lite roligare att gå på funk eller riktiga danspass, där det är en utmaning att lära sig en hel koreografi som man dansar i finalen på slutet, men detta är ett trevligt komplement.

Jag tycker verkligen om Gerdahallens filosofi - det ska vara kul och lättillgängligt att gå och träna, och alla sorters människor är välkomna. På Gerda är det lika okej att komma i en gammal sliten T-shirt och mjukbyxor som i en utstuderad Nike-outfit, lika okej att vara tjock som smal, lika okej att vara gammal som ung. Detta till skillnad från många andra gym där det råder "en viss stämning" som man måste passa in i. På gerda finns det också alla möjliga olika sorters pass, allt från spinning till gympa till dans till styrketräning till yoga, och instruktörerna går igenom en ganska tuff och lång utbildning innan de får ställa sig där framme och instruera. Detta till skillnad från en del andra gym, som till exempel en vän till mig som efter en tvådagars-utbildning jobbar som spinninginstruktör. Jag är både stolt och glad över att få göra min två terminer långa yogaledarutbildning i Gerdas regi.

Nu ska jag fortsätta min härliga lördag med att läsa lite, och sen umgås med pojkvän och vänner.

Ibland har man det bra :)

Var snäll mot dig själv och din kropp.

Att det är viktigt att vara snäll mot sig själv och sin egen kropp kan låta klyschigt och banalt, men det är något jag tror stenhårt på. Alldeles för ofta får man höra inom vården (och i samhället) hur människor bannar sig själva och sina kroppar för de åkommor som tagit dem i besittning.

"Jäkla ben som håller på och rycker sådär".

"Jävla arm som ska göra ont hela tiden".

"Den här förbannade magen som bara är svullen och jobbig".

"Vad dålig jag är som inte orkade xxxxxx idag".

Och så vidare.

Enligt min erfarenhet så är det viktigt att erkänna sina känslor av ledsamhet, besvikelse, ilska - men också viktigt att inte alienera sig från sin kroppsdel eller ta avstånd från sig själv och sitt psyke. När man tittar på en del av sig själv och visar ett så starkt ogillande så odlar man ett självhat och en nolltolerans mot sig och sitt psykiska/fysiska status. Den sekunden man markerar att "detta är är inte en accepterad del av mig" så slutar man upp med att vara en hel människa - och möjligheten att känna in sig själv, sitt psyke och sin kropp minskar och risken att inte blir frisk ökar. Inte konstigt att människor har en tendens att gå in i väggen idag! Kombinationen av ett samhälle som är helt inställt på effektivisering samt produktion/konsumtion och individer som är självkritiska och dömande mot sig själva är ödesdiger.

När man upplever smärta, trötthet eller obehag från kroppen/psyket så anser jag att det är viktigt att man observerar sensationerna och känslan som medföljer, och att man istället för att försöka stänga av/tränga undan det obehagliga försöker möta det ansikte-mot-ansikte.

Ett exempel är en person med IBS som ofta upplever en svullen och smärtande mage. När besvären ger stort obehag (obehaget kan bli större ifall man till ex befinner sig i en socialt viktig situation) kan personen uppleva själva magen som ett besvär, något som är i vägen och som bara ska bort. Känslan "får inte finnas" och man försöker på olika sätt att bli av med obehaget, exempelvis genom att ta smärtstillande eller att helt enkelt ignorera symptomen. Ett annat (ganska ineffektivt) sätt att bli av med obehaget är att sluta bukandas - man spänner sig och börjar andas ytligt och ansträngt. Om man tacklar problemet på detta sätt kan man tycka den här förbannade magen, ska alltid vara i vägen, om den bara kunde försvinna!

Om man gör som ovan så har man tagit avstånd från sig själv, och man är inte längre en "hel" människa. Om man har gjort så många gånger blir det så småningom svårt att att komma i kontakt med sig själv och sin kropp och man blir sämre på att tolka sina egna signaler. Om man istället försöker närma sig den delen som gör ont och med omtanke och kärlek vilja sig själv väl så tror jag att man däremot blir bättre på att tolka kroppens signaler och att man bättre inser vilka åtgärder som är lämpliga att vidta. I den här situationen kan det vara lämpligt att hålla om sin mage, att skicka tröstande tankar till sig själv för obehaget och försöka slappna av. Genom att slappna av och andas med bukmuskulaturen ökar genomblödningen till tarmarna och förloppet blir mindre statiskt, och det finns en större chans att besvären avtar.

Likadant att känna efter i sig själv när det är lämpligt att efter en lång arbetsdag stressa vidare och fortsätta hålla sitt sinne och sin kropp aktiverad och när det istället är lämpligt att pausa och vila. Själv har jag väldigt svårt att inse mina egna begränsningar och svårt att känna när det är dags att ta stanna upp. Yogan har hjälpt mig otroligt mycket med att komma i kontakt med min kropp och inse när jag börjar bli trött och sliten! Som idag när jag skulle skynda hem efter en lång arbetsdag för att skynda till träningen för att skynda vidare till en kompisträff - för ett år sedan hade jag pinnat på utan att reflektera, men idag kände jag efter och insåg att jag behövde lägga mig på spikmattan en halvtimme och fick prioritera det framför träningen. Och då är ändå jag en person som starkt lobbar för träning och fysisk aktivitet!

Regelbunden fysisk träning är oerhört viktigt för hälsan och välbefinnandet, och mitt mål är att konditionsträna minst tre gånger per vecka och träna yoga övriga dagar (förutom lördagar, då är det promenader eller vila som står på schemat). Många stora studier har visat att regelbunden träning/fysisk aktivitet minskar dödlighet i kardiovaskulära sjukdomar markant (att inte träna alls är lika farligt som att röka) och utifrån det måste jag be dig som läser detta att röra på dig minst en gång i veckan så att du under en halvtimme höjer din puls och andningsfrekvens...

Men hur viktigt jag än tycker det är att träna, så är det lika viktigt med vila. Det behöver inte betyda att man utesluter alla andra aktiviteter den kvällen, utan det kan räcka med att ta en halvtimmes paus när man kommer hem från skolan eller jobbet och bara lägga sig på sängen och försöka slappna av. Man kan sätta på någon lugn trevlig musik för att hjälpa sig själv att varva ned, eller bara försöka släppa alla tankar på tidigare och senare och istället fokusera på sensationerna i kroppen. Hur känns det just precis nu under dina fotsulor? I dina tår? På dina smalben? I dina knän? I dina lår? I din mage? Bara känn efter och notera sensationerna utan att kategorisera dem som "skönt" eller "ont", utan mer som "pirr" "spänningar" "varmt" "kallt" osv..

För några år sedan hade jag blivit sur och bannat mig själv för att jag inte gick och tränade som planerat utan "var lat" och lade mig på spikmattan istället. Idag är jag istället glad över att jag kan tolka mina egna signaler och respektera/acceptera dem, och jag känner mig som en mer sund och balanserad människa. Så jag ber dig, var snäll mot dig själv och din kropp! Jag är övertygad om att det då också blir så mycket lättare att även vara snäll mot andra människor och acceptera deras känslor och val, samt stötta dem till att må bättre både fysiskt och psykiskt. Att kroppen och sinnet är två åtskilda enheter är en illusion - att vi människor inte skulle vara beroende av varandra likaså.

Första dagen på neuro

Så var det dags för Neuroblocket! Inte för att jag är färdig med infektionsdelen, inte på långa vägar, men tiden tickar vidare och det är bara att gilla läget och hoppa in i nästa utmaning.

Och det har verkligen börjat bra. Vi fick en redig introduktion i morse (vi började kl 9, bara det!) med en genomgång av placeringen och förklaring av begrepp med mera, innan de bjöd in oss till kandidatrummet (ett rum med tre datorer, kylskåp, micro, kaffekokare och gratis kaffe/mjölk) för frukost - helt oväntat men där fanns massor av nybakade frallor med smör, ost, skinka, tomater... De har verkligen lärt sig den rätta vägen till en kandidats hjärta ;)

Under dagen har tiderna blivit hållna och vi slutade redan kl 12, så himla skönt efter Infektionsblockets 8-16 dagar med lästid utöver det. Här har vi schemalagd lästid, semiarier, föreläsningar, mottagning och avdelningsarbete. Det känns väldigt uppstyrt och välorganiserat. Efter att dessutom ha hört mina andra kursares rosiga omdömen (de som redan gått den delen av kursen) så känns det väldigt lovande.

Annars flyter allting på som vanligt. Imorgon är det yogakursen as usual, och vi ska lära oss mer om pranayama - andningstekniker. Det ska bli intressant, men det är inget jag är speciellt förtjust i. Jag trivdes väldigt bra på ashramet i Indien, men var det något som satte mig på pottkanten där så var det just andningsövningarna. Jag vet inte om jag berättat om det tidigare i bloggen, men en övning går ut på att man ska andas in genom en näsborre ett x antal sekunder, sen hålla andan ett x antal sekunder, och sedan andas ut via den andra näsborren under ett x antal sekunder. Sedan vänder man på det och gör tvärtom.

Det låter kanske banalt och enkelt, men när man drar ut på det så blir det svårare och svårare, och man måste vara fullkomligt lugn och fokuserad för att klara den både fysiskt och psykiskt, framför allt ju längre den varar. Man kan få en känsla av att inte få luft som är väldigt obehaglig. Just den känslan fick jag, vilket gjorde att jag fuskade lite (vi satt i grupp och gjorde övningen under inspektion av yogaläraren) och inte knep åt näsborrarna så hårt som man ska så det sipprade genom lite luft. Då gick läraren fram och tryckte ihop mina fingrar/näsa vilket gjorde att jag verkligen inte kunde få luft alls och jag fick nästan panik!

Efter det var jag tvungen att förkorta x sekunder med hälften, annars började jag kippa efter andan och sen dess har jag aldrig kunnat känna mig bekväm med att göra den övningen. And what's the point? Jag tänker inte pressa mig till att göra något som inte känns bra eller meningsfullt. Man ska vara försiktig med att manipulera sitt andetag för mycket, det är så starkt förknippat med ens känsloliv och psykiska välmående.

Men jag är inte nervös inför imorgon - jag har väldigt svårt att se att den utbildningen jag går nu har samma obstinata fokus på andningsövningarna. Det viktigaste i denna yogan är att man har andetaget med sig under hela sitt yogapass, och att det är andetaget som driver rörelserna i solhälsningarna och de olika positionerna. Där kan det inte gå så fel, för man har en egen kraftfull andning som ger energi och som styrs av andningsmuskulaturen och inte av något yttre som täpper till andetaget. Tvärtom så är det väldigt svårt att göra rörelserna i den fysiska yogan rätt ifall man inte har andetaget med sig. Som att till exempel göra rotationen i liggande twist på en inandning, det blir helt fel. Tycker i alla fall jag :)

Nu ska jag fortsätta fila på min infektions-mind map (nej tyvärr, fortfarande inte klar med den...)

Ta hand om er.

mindre kul övning:

Andas in handflator utåt uppåt sträck armarna handflata möter handflata och titta på tummen *paus för tunghäfta*

Professionell utveckling.

PU. Så heter en kurs som vi har på läkarprogrammet, framför allt under termin 1-5, där vi lär oss att bli professionella. Att utvecklas i vår yrkesroll så att vi vänjer oss vid patient-läkarkontakt, och att ta vettiga anamneser. En kurs som ofta får (oförtjänt?) dålig kritik och anses vara flummig och daltande med studenterna, men som jag tycker är både viktig och välbehövlig.

Men man slutar inte utvecklas i sin roll som läkare bara för att PU-kursen i slut, tvärtom. Man kommer säkerligen att utvecklas konstant under hela yrkeslivet, även om inlärnings- och utvecklingskurvan definitivt är betydligt brantare nu under utbildningen. För vad man lär sig mest på är ju att faktiskt få praktiskt göra, hur mycket teori man än har och hur mycket man än reflekterar över det så är det ju i det praktiska arbetet som det ska tillämpas - och för det krävs övning övning övning.

Jag är himla nöjd över hudkursen jag går just nu till exempel. Första mottagningsdagen då vi skulle se patienter själva kände vi nog alla lite panik "men jag kan ju INGET om hud än!" men vi upptäckte snabbt att det inte är risk för några feldiagnostiseringar eftersom att handledaren också tar anamnes och noggrant betittar patientens hudåkomma, varpå man tillsammans diskuterar diagnos och eventuella åtgärder. Mycket lärorikt.

Och när jag idag fick en patient med hudförändringar i ansiktet så kände jag mig inte ett dugg nervös. Efter anamnestagande inspekterade jag patienten, kunde avfärda ett födelsemärke som benignt (snällt), diagnostisera ett märke i pannan som aktinisk keratos (relativt benignt, fryses bort) och misstänka ett basaliom (benign tumör som bara växer lokalt, inte invasivt). Efter det fick jag bedöva patienten och ta en biopsi från förändringen på näsan (basaliomet) och informerade om prognos och återbesök. Och jag kände mig väldigt bekväm i situationen - till skillnad från några veckor sedan. Learning by doing.

Något annat jag upptäckte var mycket svårare än jag trodde utan praktisk erfarenhet var att guida ett yogapass. Jag går som sagt nu en utbildning till yogainstruktör, färdig till sommaren, och i tisdags fick vi pröva att guida solhälsningar för första gången. Gud vad svårt det var! Men redan efter ett par rundor så lättade det lite, jag kunde åtminstone nästan komma på ungefär vilka ord man ska haspla ur sig för att gruppen man guidar ska fatta vad man menar. Men att säga det med ett flöde, med en stämma som är någorlunda behaglig istället för att låta som en bitter gammal militär som bara kan stöta ut orden i stackato, det var inte så lätt. Och att hinna andas själv! Tänk själv:

Andas in handflator utåt uppåt sträck armarna handflata möter handflata och titta på tummen - andas ut fäll i höften ett svandyk framåt händerna bredvid dina fötter blicken in mot naveln.....

Allt det ska sägas på ett par sekunder samtidigt som man gör rörelsen själv - och andas i takt! Låter kanske enkelt, men prova själv (utan att fuskläsa!) så ser du hur knepigt det kan vara. Men som sagt - learning by doing. Öva öva öva, och sen kommer det att sitta så småningom, och efter att ha övat lite hemma nu tycker jag det går bättre. Men jag ska definitivt dra ihop lite kompisar sen och låta dem vara mina försökskaniner innan jag vågar mig på att leda ett pass med okända människor :)

Samtidigt gäller det väl där att finna samma taktik som jag brukar ha när jag ska föreläsa eller tala inför en publik - tänka att det är faktiskt för deras skull som jag gör det. Det tar bort fokus på mig och min prestation, och istället fokuserar jag på att personerna framför mig faktiskt ska få ut något av det - en tankeställare, en upplevelse eller liknande. Då minskar nervositeten lite i alla fall - sådär så att benen åtminstone inte skakar som om det var tjugo minus i rummet och så att man kanske svettas mindre så man slipper glida av yogamattan i stående hund ;)

Learning by doing!

Första dagen på yogaledarutbildningen!

Idag var det första dagen som vi möttes alla vi som ska gå yogaledarutbildningen tillsammans det närmaste året, och det verkar alla vara väldigt fina människor med intressanta livserfarenheter med sig i bagaget. Våra lärare är verkligen jätteduktiga och intressanta som individer de med... Och det är en fantastisk möjlighet att få se folk hur de är "på riktigt" på något sätt, eftersom att det är i en väldigt öppen och ärlig miljö där tankar och känslor bollas fritt. Spännande!

Idag pratade vi om "Vad är yoga" och gick in lite mer i detalj på vad yogan står för och innebär egentligen, för det är så mycket mer än bara asanas (poserna). Yoga är inte bara en träningsform, det är framför allt en livsstil! Och yogans livsstil och filosofi tycker jag påminner ganska mycket om den buddhistiska, men jag tror den passar mig bättre eftersom att den inkluderar själva kroppen mycket mer. Här handlar det inte bara om att sitta på sin kudde och meditera (det momentet ingår också), utan också om att lyssna på sin kropp. Att träna, stretcha, föda och vila sin kropp, och att via andningen och rörelserna i yogan förena kropp och sinne.

Sen har ju den buddhistiska filosofin och yogans filosofi många andra saker gemensamt, som till exempel hur man ska bemöta sina medmänniskor och hur man ska leva sitt vardagsliv.  Det ska bli spännande att se hur den religiösa biten av yogan tas upp, på ashramet i Indien var det ändå en hel del fokus på de hinduiska gudarna... Ifall det inte tas upp så kommer det ju vara ännu mer likt den buddhistiska filosofin.

Det var många saker som togs upp idag som jag kände igen från de buddhistiska böcker och från de retreats jag varit på, som till ex begreppet monkey mind. Med det menas att tankarna oavbrutet hoppar runt runt runt i huvudet och vi är knappt medvetna i de snabba svängar som vårt sinne tar. Och denna lilla ettriga apa (vårt sinne/våra tankar) slutar inte skutta förrän vi 1, sysselsätter oss med något som kräver mycket fokus, som till ex ett intensivt poweryoga-pass, eller 2, lugnar ner vårt sinne och landar i här och nu - något som man kan göra i meditation (vilket kräver massor med tålamod och träning) eller i mindfulness (till ex är 100 % fokuserade när vi äter på smak, konsistens, färg, textur osv).


Så det var mycket som talades om idag som inte var så nytt - men samtidigt är det alltid nyttigt att höra det om och om och om igen. För inte lever man efter det bara för att man har hört det förr! :) Och dessutom är det väldigt intressant att höra det från olika människor, för alla har sina egna perspektiv.

Nåväl. Nu ska jag krypa till kojs, och imorgon ska jag plugga tropiska infektioner. Infektionsmedicin är rätt kul faktiskt, det kunde man inte tro när man gick T4 och råpluggade alla bakterier och virus! Och sen imorgon kväll är det möte med MSF innan jag ska kila vidare till yogautbildningen igen. Ingen rast, ingen ro... men snart är det helg och då ska jag vila ut mig riktigt ordentligt.

Godnatt!

ps. Det är förresten helt otroligt vad man kan göra med läkekonsten nu för tiden! Jag ramlade över denna bilden ikväll, och blev helt tagen av medföljande bildtext. Helt otroligt...

"The picture is that of a 21-week-old unborn baby named Samuel Alexander Armas, who is being operated on by surgeon named Joseph Bruner. The baby was diagnosed with spina bifida and would not survive if removed from his mother's womb. Little Samuel's mother, Julie Armas, is an obstetrics nurse in Atlanta. She knew of Dr. Bruner's remarkable surgical procedure. Practicing at Vanderbilt University Medical Center in Nashville, he performs these special operations while the baby is still in the womb.

During the procedure, the doctor removes the uterus via C-section and makes a small incision to operate on the baby. As Dr. Bruner completed the surgery on Samuel, the little guy reached his tiny, but fully developed hand through the incision and firmly grasped the surgeon's finger. Dr. Bruner was reported as saying that when his finger was grasped, it was the most emotional moment of his life, and that for an instant during the procedure he was just frozen, totally immobile.

The photograph captures this amazing event with perfect clarity. The editors titled the picture, "Hand of Hope." The text explaining the picture begins, "The tiny hand of 21-week-old fetus Samuel Alexander Armas emerges from the mother's uterus to grasp the finger of Dr. Joseph Bruner as if thanking the doctor for the gift of life."
Little Samuel's mother said they "wept for days" when they saw the picture. She said, "The photo reminds us pregnancy isn't about disability or an illness, it's about a little person" Samuel was born in perfect health, the operation 100 percent successful. "

Jösses, så snabbt det gick...

Jaha, så var det helg igen. Hur kunde denna veckan gå så fort??? Kändes som igår vi var på arbetshelg med MSF...

Även denna helg blir en rätt hektisk sådan. Jag började med att jobba ikväll, slutade kl 03.00, och imorgon ska jag flyttstäda min lägenhet och lämna in nycklar (lär ju typ ta hela dagen). Sen ska jag fortsätta fixa och försöka komma i ordning, innan jag på söndag kväll ska på middag och bio. Och sen kommer helgen vara slut! igen...

Men jag ska verkligen inte klaga, nästa vecka har vi bara tre heldagar på sjukhuset, resten är självstudier. Vilket för min del faktiskt också måste innebära just självstudier eftersom jag missade så mycket denna veckan, men jag kan tänka mig att de andra mest kommer att slappa de dagarna.

Idag fick jag förresten spruta kortison i en fotled! Jag var rätt nervös innan, men sen visade det sig att det bara var att stoppa in nålen och spruta. Jag trodde att jag skulle vara tvungen att försöka hitta ledspringan själv och sedan träffa med rätt vinkel, men det fick jag hjälp med av handledaren. Så det var lätt som en plätt, även om det kändes lite läskigt att stoppa in en så lång nål rätt in i foten och sedan känna hur den stötte mot hårt ben. Men varken patienten eller handledaren klagade, så jag antar det gick bra :)

Jag känner dock att jag faktiskt skulle vilja göra det helt själv nästa gång, för det måste jag ju kunna så småningom... Men för att kunna det måste jag verkligen repetera anatomin - det märks verkligen att det var ett par tre år sedan jag pluggade in det! Och då handlade det mer om latinska glosor, och inte så mycket om hur strukturerna egentligen funkar. Ett hett tips är att repetera anatomin mer än vad jag gjort (dvs mer än ingenting) för då får man mycket gratis under Reumatologiveckorna i alla fall.

En annan rolig nyhet (för mig själv i alla fall) är att jag blivit antagen till en yogainstruktör-utbildning! Under ett år ska jag gå en gång i veckan och lära mig allt om yoga, om hur man lär ut asanas och yogans filosofi, och dessutom kommer vi ha en hel del anatomi och träningslära. Perfekt! Då får jag ju repeterat lite anatomi på köpet ;) Det ska verkligen bli spännande, jag har hört mycket gott om den här utbildningen, och jag ser fram emot att dels utvecklas i min egen yoga och dels att få lära ut och inspirera andra med att börja med yoga.

Själv började jag träna yoga 2008, men blev inte hookad direkt om man säger så. Jag föredrog träning där man verkligen tar ut sig och blir helt genomsvettig, med ös och hög musik! Men snart upptäckte jag att min onda rygg blev mycket bättre med yogan. Och dessutom kunde jag varva ned på ett sätt som jag annars har svårt att göra. Och visst älskar jag fortfarande att gå och träna hårda danspass där man dryper av svett efter en timme, men yogan är ett perfekt komplement. Och visst blir man svettig av yoga! Åtminstone av power yoga, kanske inte den mer stilla yogan med meditation. Det handlar bara om att göra rörelserna på rätt sätt, så blir det ansträngande fysiskt och en utmaning mentalt.

Jag tror också att de inre organen mår bra av yoga. Huruvida det verkligen stämmer att en sidorotation masserar inälvorna och att hypofysen stimuleras av skulderstående kan man diskutera, men om inte annat så tror jag att den lugnande effekten på sinnet kan medföra det samma. Kropp och själ/sinne är så mycket mer sammankopplade än vi ofta tror! Till ex så märkte jag en vecka före att min pojkvän skulle resa utomlands att jag blev jättenervös och spänd inför att han skulle åka. Jag märkte inte det på mina tankar, och om någon frågade mig om jag var nervös så skulle jag säga "Tja, kanske lite, men nej det känns inte så farligt". Men precis en vecka innan han åkte och varje dag fram tills avresedagen hade jag symptom från magen! Jag blir alltid knorrig i magen när jag är spänd/nervös inför något, den brukar svälla upp som en ballong och grymta ilsket varje gång det har gått ett par timmar före/efter mat.

Min tro på kropp/sinnes enighet till trots så kan det bli en utmaning för mig som medicinstuderande att lära om chakrasystemet nu under yogakursen. Det finns liksom inte utrymme för något annat än den västerländska vetenskapen på läkarprogrammet, och allt annat bedöms som kvacksalveri (ex homeopati, reiki osv). Jag kommer ihåg att jag hade svårt att ta till mig chakrasystemet när jag var på yoga ashramet i Indien, kanske blir det lättare nu när det läggs fram i ett västerländskt sammanhang ;)

Nu ska jag vara snäll mot mig själv och gå och lägga mig! Behöver bara skriva av mig lite och komma ner i varv efter att jobbat. Ikväll jobbade jag som serveringspersonal åt en tjej som disputerat. Hon är 30 år och är både färdig disputerad doktor (alltså forsknings-doktor) och läkare-doktor. Imponerande!