Hur många gånger har det inte varit så att när vi blivit sjuka plötsligt inser hur härligt det är att vara frisk?
För min del glömmer jag så fort att vara tacksam för min starka, sunda och friska kropp och relativt välfungerande hjärna. Men saknar det desto mer när jag känner mig trött, förkyld och har feber, är riktigt dagen-efter-svullen eller när min uppmärksamhet totalt checkar ut och jag upptäcker att jag går in i fel kök, tar fel kyl, öppnar fel ytterdörr (mindre behaglig upplevelse, den stackars tjejen innanför skrek i högan sky), läser samma sida om och om igen utan en aning om vad jag nyss läst och tar fel tåg (Nej, planen var INTE att spendera helgen i Simrishamn)..!
Nu har jag blivit förkyld igen, jag som normalt aldrig är sjuk har haft feber och muskelvärk i två dagar. Men jag är stolt över mig själv, ikväll har jag lyckats hålla mig hemma och varit nerbäddad i sängen med en bok om yoga istället för att som vanligt tvinga mig själv att fortsätta prestera och göra alla de där sakerna som stod på dagens kvällsschema... Jag tänkte försöka bli snabbt frisk istället så jag fixar den här mastodontveckan som jag har framför mig med långa långa dags- och kvällspass att checka av. Längtar redan efter helgen!
Annars är även yogans effekter något jag märker jag tar för givet. "Sen jag började träna yoga har jag blivit så mycket bättre i rygg och nacke, min IBS har förbättrats och jag sover djupare". Jodå, om jag tränar yoga regelbundet! Men nu har det blivit flera veckor där jag bara har tränat på att guida yoga istället för att praktisera yoga, och jag definitivt börjat märka skillnad. Man kan inte leva på gamla meriter... ("Vadå, kan man förlora yogans effekter om man är ute och festar/dansar halva nätterna, jobbar och stressar runt hela dagarna och inte tränar yoga för sin egen skull?") Hehe jaja, det säger väl sig självt, men jag blir lika förvånad varje gång.
Jag är som sagt på neurologen just nu, och där ingår bland annat tjänstgöring på neurokirurgen. Häftigt! Men om det är någonstans de inte tar sig tid till att lyssna till sin egen hälsa så är det där. De jobbar långa långa arbetsdagar, mycket helgjourer och nätter... Eller vad sägs om att sitta och operera I EN HJÄRNA (tänk dig den psykiska påfrestningen, minsta lilla misstag kan göra patienten förlamad i en ena halvan av kroppen) över lunchen i sisådär sex-sju timmar utan att ta paus, gå på toaletten eller äta? I bästa fall kommer en undersköterska med mat. Och matar en. Hjälp. Ibland undrar jag om vissa läkare faktiskt är superhjältar i alla fall. Jag är det dock inte, och om inte annat så värdesätter jag min fritid, familj och mitt eget välbefinnande för högt för att vilja leva så dag ut och dag in.
Men visst är det häftigt med neurokirurgi. Att stå och titta ner i ett öppet hål, rakt in i skallen, ner i en pulserande hjärna... och sen hur man särar på hjärnparenkymet för att komma ner i ventriklarna till ex.. Det känns så ofattbart att det är DÄR som hela denna människas personlighet sitter. Gör man ett snitt framme i frontalloben så kan personen tappa alla hämningar och verka som någon helt annan efter uppvaknande. Jag är inte så säker på att hela människans medvetande sitter där i den gul-vit-gråa substansen (i så fall är det svårt att förklara vissa out-of-body-experiences) men onekligen är det en jädrans massa viktiga grejer som försiggår i den där massan som har samma konsistens som rumstempererat smör...
Nu ska jag fortsätta kurera mig och krypa till kojs. Och inte glömma att jag är väldigt tacksam för att jag än så länge sluppit ligga där på operationsbordet med hjärnan ute i det fria. Hälsa ska inte tas för givet!
Bilden kommer från en sida på internet och har inget med neurokirurgen i Lund att göra
