Pyelonefriten som blev en urosepsis med över 42 graders feber...

Nu har jag kommit hem igen från min placering för mitt exjobb i Cambridge (UK). Jag har fått tag i all min data, och börjat analysera resultaten, men hann tyvärr inte bli klar med analysen som planerat innan jag åkte. Istället för att mina sista två veckor i Cambridge blev sådär alldeles underbara som jag tänkt, med öl- och musikfestival, umgås med nya vänner och besök av syrran, samtidigt som jag skulle jobba vidare med exjobbet och fira med middag med mina handledare... ja så blev det två riktigt jobbiga veckor där en av dagarna var en av de mest traumatiska i mitt liv! Det låter kanske löjligt, men en simpel urinvägsinfektion blev till slut en urosepsis där jag höll på att ryka med. Fortfarande skakad efter upplevelsen, det var det mest traumatiska jag varit med om. Och jag har ändå varit med om en ridolycka där jag krossade foten, och en bilolycka där flera blev allvarligt skadade. Jag vaknar fortfarande med ångest och undrar om jag har feber... även om jag förstår att faran är över nu!

Så vad hände?

Jag fick en urinvägsinfektion på söndagen som jag nonchalerade med att dricka massa tranbärsjuice. Detta ledde till att jag fick feber och ont i ryggen (=höger njure), gick till England motsvarighet till vårdcentralen. Då var jag i så dåligt skick att jag borde ha åkt till sjukhuset istället, men de gav mig antibiotika som jag stoppade i mig, först hemma insåg jag att jag hade fått "fel" antibiotika - alldeles för svag mot bara urinvägsinfektion utan feber, och med 20 % resistens!! (trimetoprim)

Då blev jag lite rädd, men drog mig så från att ta en taxi till sjukhuset och sitta långa timmar på akuten... Sen blev jag akut dålig. Febern, frossan, svettningarna, skakningarna, illamåendet, allt blev bara värre och värre. Jag satt med min pojkvän på skype och blev till slut nästan icke-kontaktbar,  jag hackade tänder så jag knappt kunde få fram ett ord. Jag ringde efter ambulans två gånger utan resultat, min pojkvän ringde ambulans från Sverige via London. Till slut fick jag tag i en av mina housemates som ringde ambulans och kom hem så fort han kunde från puben.

Batteriet tog slut på datorn och min pojkvän försvann. Jag försökte ställa mig upp men föll ihop på golvet, kröp upp i soffan igen, jag kräktes och frös så att jag skakade samtidigt som det brann i kroppen av febern, det gjorde så ont överaltt så det kändes som att mina inre organ höll på att sprängas .

Efter vad som kändes som en evighet (eg 20 min) kom min housemate Paul och ambulansmannen in genom dörren. Efter att ha ställt en massa dumma frågor som jag knappt förstod eftersom jag var så förvirrad av febern vid det laget så mätte han min temperatur, som var 42,5 grader, och då fick han till slut eld i baken och skyndade för att få iväg mig (över 42 grader är en letal feber som oftast innebär att man förlorar medvetandet och får hjärnskador) ut till ambulansen, som visade sig vara en bil där jag fick sitta i framsätet.

Resan till sjukhuset var de värsta 20 minuterna i mitt liv. Jag höll hela tiden på att kräkas, men jag kände att om jag tillät mig det skulle jag förlora kontrollen över kroppen, och då skulle det vara ute med mig. Hade jag förlorat medvetandet där i framsätet hade ingen kunnat hålla fri luftväg på mig. Så jag svalde ner varje kräkreflex som kom, gång på gång, spände hela kroppen för att hålla mig vaken, och fokuserade på mig yoga-andning. När man har så hög feber börjar man automatiskt hyperventilera och det är väldigt svårt att motstå, så jag fick använda allt mitt fokus till att andas långsamt, långsamt, genom näsan, och jag är SÅ tacksam för yogan annars tror jag inte att jag hade klarat det. 

Trots detta, typ halvvägs, började jag känna att jag tappade greppet. Jag kunde inte längre känna mina fötter eller mina ben, kunde inte kontrollera nedre delen av kroppen och kände hur uretrasfinktern släppte och min blåsa tömde sig. Jag kunde inte längre känna mina händer. Min syn blev mer och mer dimmig och allting blev suddigt. Kräkreflexen blev allt svårare att hålla i schack och jag kände att jag började glida bort. Och jag tänkte "nu dör jag". 

Jag kommer aldrig glömma det, bilen i natten, ljusen från mötande bilars framlyktor, min kamp med att andas och känslan av att jag höll på att dö. Det kändes som att jag blödde ur alla kroppsöppningar, tydligen hade jag frustat "I'm bleeding!" och "I'm dying!" mitt under bilfärden, annars var jag mest tyst för att kunna hålla andningen. Men med tanken att "nu dör jag" så fick jag min pojkväns ansikte framför mig, och jag tänkte att nej nej, vad ledsen han kommer bli (han var redan helt förstörd över att jag var sjuk och det han såg på skype innan batteriet dog ut).. och då började jag få panik... Ju starkare paniken blev, desto svårare var det att hålla fokus på andningen, men jag visste att tappade jag den skulle jag svimma - så jag kämpade vidare och i varje andetag täntke jag inombords "jag vill inte dö. Kämpa!"

Till slut kom vi till sjukhuset och de fick ner min temperatur, och allting lade sig, även om mitt blodtryck var väldigt lågt (75/40) och min puls hög (140) och febern inte gick ner under 41 grader. CRP 270 (snabbsänka, väldigt hög). Jag minns inte mycket från det följande dygnet förutom att jag var väldigt förvirrad och långsam, förstod inte vad folk sade och mindes inte mitt födelsedatum osv.

Dagen efter på sjukhuset såg allt ut att gå bra. Febern gick ner till 38, man började prata om orala tabletter istället för iv antibiotika (amoxicillin-klavulansyra) och hemgång om ett par dagar - men dagen efter började febern stiga igen vid ett flertal tillfällen och peakade 41 grader igen på natten. Då hade jag redan fått magsår av diklofenak (stark NSAID) samt leverpåverkan av all paracetamol (Alvedon), så de kunde inte ge mig något febernedsättande, och ingen läkare fannspå avdelingen så jag fick hålla till godo med min höga feber och sjuksyrran försökte få ner den med hjälp av öppet fönster, fläkt och våta handdukar... Dagen efter de bytte man till "det tunga artilleriet" dvs starkare antibiotika (Tazocin), och sen därefter så cirklade febern sig sakta men säkert neråt. Jag blev återinsatt på den andra antibiotikan (amoxicillin-klavsyra), jag fick så småningom tabletter och blev utskriven efter en vecka på sjukhus. 

Jag mådde fortfarande skit när jag blev utskriven, och var nervös att tabletterna inte skulle fungera (som förra gången) men det var skönt att få komma hem.

Jag har dock lärt mig massor av denna upplevelsen! Jag har lärt mig hur det känns att vara patient. Jag har lärt mig att även jag, trots att jag har vad jag brukar kalla "kick ass immunförsvar", måste söka rätt läkarvård i tid. Jag har lärt mig att man måste ta tecken på pyelonefrit på allvar! Jag har lärt mig att diklofenak är ett rävgift som är skadligt för såväl njure som magsäck (det visste jag sedan innan, men trodde inte det skulle gå så snabbt). Jag har lärt mig att trots man har rätt antibiotika kan man behöva slå till med ngt starkare för att få bukt med infektionen om den är så spridd som min var.

Jag har lärt mig en hel del om vårdpersonal - att vissa inte tvättar händerna eller använder handskar när de ger injektioner/infusioner (!) och att många stirrar sig blinda på syresaturation och inte räknar andningsfrekvens (man upprätthåller ju saturationen genom att öka andningsfrekvensen!). Men också att inte sätta in syrgas med en gång utan kanske försöka få personen att sitta upp/stå upp/ta djupare andetag (jag fick en saturation på 92 % som blev bra bara jag fick sitta upp en stund, men de ville genast ge mig syrgas). Jag har lärt mig att verkligen läsa på min patienter och lära känna dem, samt känna på dem och känna igen tecken på förbättring och försämring. Att försöka se ett helhetsperspektiv på människan och kroppen - hade jag inte uppmärksammat läkarna på smärtan i magen hade de inte satt in iv omeprazol och bestämt sagt jag inte fick ta mer diklofenak, hade jag inte sagt till hade nattläkaren gett mig ännu mer diklofenak på natten när jag hade feber.. och försöka uppmana patienterna att röra på sig för att få igång aptiten och känna sig friskare, jag mådde faktiskt genast bättre bara jag fick komma hem och gå runt lite hemma. Jag har också lärt mig att kroppen och proverna inte alltid är överens. En dag på sjukhuset hade jag kassa blodprover, men jag mådde ganska bra och var piggare än på länge. Dagen efter var mina blodprover mycket bättre, men jag mådde kroppsligt mycket mycket sämre med andfåddhet, trötthet, matthet och sjukdomskänsla.

Det jag främst har lärt mig är att respektera feber. Jag har aldrig varit i kontakt med så hög feber hos vuxna, barn kan få väldigt hög feber men vuxna ska inte ha så hög feber. De flesta bakterier dör innan man får en så hög temperatur, men antar att mina bakterier var extra infektiösa och antagligen producerade sk supertoxiner som driver upp febern ännu mer... Men jag har aldrig tidigt funderat så mycket på vad en så hög feber kan innebära, det enda jag tänkt med feber är att det är kroppens sätt att bekämpa infektioner men att det gör ont och att det är väldigt jobbigt...

Men nu har jag lärt mig att vid en feber över 41 grader hos vuxna så finns risk för hyperventilering, hallucinationer och medvetslöshet. När febern kommer upp till 42 grader finns stora risker för hjärnskador till ex småblödningar i hjärnan, och 42,5 grader som jag hade är ett livshotande tillstånd där få överlever flera timmar med den temperaturen. Vid 43 graders feber dör celler i kroppen, och kroppen klarar bara en mycket kort tid med så hög feber. 

Själv hade jag sådan himla tur, jag har klarat mig tror jag utan större men. Jag var lite rädd för att jag fått ngn form av mindre hjärnblödning för under första veckan hade jag konstant huvudvärk oavsett kroppstemperatur som förvärrades av rörelse, att ställa mig upp eller gå på toaletten vilket skulle kunna betyda lite högre tryck. Samtidigt så kräktes jag inte på sjukhuset och det var inte värre om morgnarna, och jag hade inga fokala symptom, så jag blev inte utredd. Och efter ung en vecka gav huvudvärken med sig, och nu har jag knappt huvudvärk längre vilket känns skönt. Jag är dock väldigt väldigt trött och sliten, men det handlar nog snarare om infektionen i sig.

Sådär. Det var den värsta dagen och en av de tuffaste veckorna i mitt liv, där varje natt var en plåga med ångest, frossa och feber. Nu är det bara att försöka vila samtidigt som jag ska försöka komma igång igen och börja tänka på mitt exjobb. Det känns väldigt väldigt tungt just nu att börja jobba med det igen, men måste ju analysera och skriva klart det, har nog ett par tre veckor kvar på det (minst)... samtidigt som jag måste börja plugga inför sommarjobbet, ska ju jobba på kardiologen i sommar och behöver fräscha upp mina kunskaper.

Men jag ska försöka ta en dag i taget, och inte pusha mig själv för hårt. Och andas. andas. andas.

"Breathe, you are alive!" (Thich Nhat Hahn)

Så trött man blir...

Ibland fylls jag bara av häpnad... Ibland får jag för mig att vi lever i ett jämställt och tryggt samhälle med någorlunda vettiga människor och sunda idéer om vad som är rätt och fel. Ibland glömmer jag hur skruvade vissa människor är, rent ut sagt... (Nu syftar jag framför allt till vad man kan läsa på trettiotreanledningar, se längst ned på sidan)...

Men även i det vardagliga livet kan man häpnas och förfäras över hur människor tänker, pratar, skriver och beter sig....

Ett exempel i mitt egen lilla bubbla som jag lever i just nu - jag har inte skrivit på länge för allt i mitt liv centreras just nu antingen kring mina underbara vänner och pojkvän, vilket jag inte vill skriva om, eller kring min studie - vilken jag inte direkt kan skriva någonting om förrän den är publicerad! (peppar peppar)

Men i alla fall. Jag gör just nu en studie där jag jämför attityder kring kejsarsnitt och förlossningsmetod bland vårdgivare dvs läkare (obstetriker) och barnmorskor, och den här studien gör jag till 50 % i Sverige och till 50 % i England. Jag har sjukt mycket att göra, jag har nog tagit mig lite vatten över huvudet, men samtidigt så trivs jag superbra här i Cambridge och fullkomligt älskar staden!

Men i mitt arbete just nu så kretsar ALLT kring gravida mammor, foster och bebisar. Och i mitt privatliv så kretsar ALLT kring giftermål, resor och återigen: gravida magar och bebisar. Så följaktligen är det det enda som försiggår i min hjärna och typ de enda sökorden som dyker upp i min google search för tillfället.

Och ett tag funderade jag lite på det här med CS on maternal request, alltså kvinnor som ber om kejsarsnitt utan någon medicinsk indikation. Ett kejsarsnitt är en ganska stor och aggressiv bukoperation, med många associerade risker för både mamman och barnet. Det är fantastiskt tur att vi har den förlossningsmetoden då annars många mammor och bebisar inte skulle klara sig när vissa komplikationer uppstår, till ex om bebisen har navelsträngen flera varv runt halsen eller om moderkakan ligger i vägen (placenta previa). Kejsarsnitt räddar liv!

Men om man inte har några medicinska anledningar för ett snitt, så är det betydligt högre risk att göra ett snitt än att genomgå en normal vaginal förlossning. Det finns risker för mamman, såsom stor blodförlust, större risker för blodpropp, risker med att ärret inte läker ordentligt efteråt, riskerna med narkos osv osv. Men det finns även risker för barnet såsom neonatal andningsstörning då lungorna inte är helt utmognade än samt större risk för neonatalvård (att bebisen måste in på specialistavdelning och stanna på sjukhuset i några dagar). Man har även sett att bebisar som föds med kejsarsnitt har betydligt högre risk att drabbas av magåkommor och astmaliknande symptom under de första levnadsåren. Det finns nya studier som visar att det till och med finns ökad risk för autoimmuna sjukdomar såsom diabetes och glutenintolerens, samt andra immunförsvarsrelaterade sjukdomar som till ex astma, ifall barnet har fötts med kejsarsnitt.

Störst påverkan har det dock på nästkommande barn. Ifall modern är tidigare förlöst med kejsarsnitt så är risken för att nästa foster/bebis kommer att påverkas, då det finns ökad risk att ärret i livmodern förhindrar att moderkakan kan fästa ordentligt och därmed finns en risk att bebisen inte kan få alla de näringsämnen som den behöver från mamman. Det finns också en ökad risk för placenta previa, vilket gör att mamman måste snittas igen, och det är en ökad risk för uterusruptur dvs att livmodern går sönder. Blödningsrisken blir också ytterligare större vid nästa graviditet.

Trots allt detta så hävdar jag fortfarande att kejsarsnitt är en fantastisk möjlighet för oss idag att på medicinska indikationer förlösa kvinnor på ett i stort sett säkert sätt, och jag tror att det kommer behövas fler kejsarsnitt i framtiden i takt med att kvinnor blir äldre när de skaffar sitt första barn och bebisarna blir större och större.

MEN mitt stora concern här är kejsarsnitt utan medicinsk indikation. Och där har min syn ändrats under de senaste månaderna  i takt med att min studie går framåt och jag får allt större insikt i förlossningsvården. OM modern lider av en ren förlossningsrädsla - så att säga förlossningsskräck (tocofobi) - så kan det finnas anledningar att erbjuda henne ett planerat kejsarsnitt trots att hon inte har någon medicinsk indikation för det. Men först anser jag att man måste försöka behandla hennes rädsla/fobi för barnafödande, för hennes egen skull och för barnets skull. Varför tycker jag det? Jo därför att föda barn handlar så mycket om inställning. Om en kvinna är livrädd, inte rädd men livrädd, och inte klarar psykiskt att genomgå en förlossning och inte litar på personalen runtomkring så kommer förlossningen inte starta, man kan tro att sådant sker automatiskt men det handlar mycket om psykologi och om kvinnans möjlighet att slappna av, släppa loss och föda. Förlossningen kanske startar men pågår länge länge länge och inte kommer vidare, och till slut kan det sluta med att det blir ett kejsarsnitt i alla fall, men kvinnan har gått igenom en jättetraumatisk upplevelse, vilket kan påverka hennes relation till barnet så småningom, särskilt om hon är deprimerad.

MEN om nu kvinnan inte lider av så kallad äkta fobi, utan är nervös, orolig, ängslig? Eller om kvinnan bara har bestämt sig för ett snitt? Då anser jag att det är otroligt viktigt att hon blir stöttad och får hjälp av läkare och barnmorskor, att hon blir erbjuden KBT eller liknande för att hitta verktyg för att ta sig igenom sin ångest, men ett kejsarsnitt tycker jag inte man ska erbjuda. Helt enkelt för att det finns för många risker med det, och ingen annan operation kan krävas på det sättet inom vården.

Och så tänker jag - ja men de flesta kvinnor som vill ha snitt och säger att de är rädda är verkligen det, och det måste tas på allvar! Och kvinnor vill ju såklart det bästa för sitt barn, och gör det som är tryggast och säkrast för barnet, att bebisen är deras största fokus... Jag tänker att de flesta kvinnor är vettiga, när det väl kommer till kritan, och NU återkopplar jag till början av det här inlägget! - MEN alla kvinnor är tydligen inte det. När jag gjort lite efterforskningar på nätet vad folk skriver och frågar om, till ex på familjeliv, så blir jag verkligen mörkrädd vad många kvinnor skriver om sina framtida (eller icke framtida) förlossningar.

som en kvinna skrev: "Hellre ett snitt i buken än en uppklippt mutta, jag vägrar om jag ej får snitt". 

 eller som en man skrev på en sida:
"Om inget annat så väljer jag nog faktiskt ett häftigt ärr på tjejen än hemmorojder och ett jävligt uttänjt underliv. Sen är nog en sådan operation mycket lättare att gå igenom än att stå och utföra hyperventilationsövningar och få veta att man är allting mellan himmel och jord. Hurra för kejsarsnitt"

och en kvinna skrev: "Jag tycker just den där här grejen med "slapphet" är inte en bagatell eller liten sak. Man ska ha rätt att inte vilja bli slapp, för det är ingen liten grej, det kan förstöra mycket."
 eller från en familjelivs-tråd: "Som rubriken lyder så vägrar jag föda vaginalt, jag VILL helt enkelt inte! Det spelar ingen roll hur mycket folk än försöker övertala mig, jag vägrar."

och som svar på det från en kvinna:
"Ja, vi kvinnor är skapta för att bära och föda barn, men bara för att det är naturligt behöver det inte vara det bästa sättet för alla, eller hur! Man kan göra ett annat val, vi lever på 2000-talet"

 och en kvinna om "bekvämlighet": "Mina snitt var väldigt positiva och ganska bekväma. Skulle aldrig föda vaginalt, det passar inte mej helt enkelt."

MASSOR av kvinnor som antingen ljuger inför läkare och barnmorskor och säger att de lider av förlossningsskräck eller kvinnor som letar efter sätt att betala för det och göra snitt privat för att de vill "ha ett snitt utan massa snack".

Hur kan man inte vilja få information från professionella, från människor som har jobbat inom förlossningsmedicinen i kanske 10-20 år och som har sett tusentals förlossningar? Som är pålästa och som är utbildade och betalade en massa pengar för att veta det som de vet, för att kunna avgöra ifall riskerna med ett kejsarsnitt övervägs av fördelarna? Hur kan man bry sig så lite om sin bebis att man inte vill få veta riskerna med ett kejsarsnitt och inte vara beredd på att omvärdera sin inställning? I alla andra sammanhang kan jag tycka att människor får väl göra som de vill med sina kroppar, men när det påverkar både detta barnet och framtida barn så måste man ta ett steg utanför sig själv... Och återigen, är det ren förlossningsskräck som inte kan påverkas av diverse terapier eller liknande, så fine... men sådana kommentarer som "jag struntar i vad läkarna säger, jag vill ha ett snitt", eller "jag behöver kunna planera mitt liv" eller "jag vill inte riskera att spricka där nere".... men vad hände med omtanken till bebisen, det lilla oskyldiga liv som man bär inom sig...?

Något som dock är betydligt mer förfärande är när man läser vad vissa människor skriver på facebook. Jag tänker på den senaste länken som har blivit censurerad ett flertal gånger, där en tjej har klippt ihop en massa saker som tillåts resp inte tillåts i media, 33 orsaker till att vara feminist. Nu måste jag dock säga att jag kanske inte tycker att hon har rätt i allt hon säger, och att jag önskar att hon hade lagt upp det på ett sätt som var lite mer.. jag vet inte, men som gjorde att hon själv framstår som en lite mer sansad person med ett faktiskt och viktigt budskap, men men.

I vilket fall som helst, när man lusläser vad folk (.....vissa män....) skriver i sociala medier så blir jag verkligen mörkrädd. Fruktansvärda kommenterar, till ex till seriestrippen där mannen tar kvinnan när hon sover. Kommentarerna till den bilden gör mig illamående! Hur kan man påstå att om man har sex med en kvinna som sover så är det inte att förgripa sig på henne? Och självklart finns det ju säkerligen tillfällen då både killen och tjejen sover och saker händer i drömmarnas värld, men om den ena partnern är vaken och vet att den andra sover, men ändå väljer att ha sex med henne.... Det är så fruktansvärt respektlöst.

Jag blir också väldigt besviken på facebook som blockerar sådana sidor och inlägg, men inte andra som innehåller betydligt mer sexistiskt material. Nåväl - låt det spridas!

 http://trettiotreanledningar.squarespace.com

ENGLAND....

Nu sitter jag i mitt fina lilla rum, med utsikt över en solbelyst trädgård, och skriver på min uppsats. Låter kanske trist med tanke på att jag är i Cambridge - har jag inte bättre saker för mig?

Men nej, jag känner än så länge ingen här och det är rätt kallt ute, så jag är ändå inte så sugen på att bege mig ut på sightseeing. Däremot har jag prokrastrinerat i princip hela terminen redan, och allting har varit roligare än att skriva på exjobbet som till ex träffa vänner, träna, vara med min pojkvän. Och nu helt plötsligt kan jag inte göra det! Så då känns det vettigt att ta igen all min förlorade tid till exjobbet och skriva skriva skriva den här helgen.

Dessutom ska jag hålla en power point presentation nästa vecka om mitt arbete, det är jag lite nervös inför. Så det är lika bra jag jobbar på. Presentationen ska vara på sjukhuset inför läkarna, så att jag kan försöka få dem att få upp ögonen och bli positivt inställda till min studie, och förhoppningsvis få kandidater till att delta. Sen ska jag göra det samma inför barnmorskorna.

Jag har varit runt på sjukhuset och pratat med ett par viktiga personer, men mina handledare har fortfarande Easter Holiday så jag har inte kunnat börja jobba. Men det är rätt skönt, som sagt ligger jag efter så nu hinner jag jobba ikapp lite.

Igår hittade jag ett gym som ligger 2 minuter gångavstånd från mig! Jag blev såååå glad, de har yoga, pilates, spinning, zumba, ett stort gym och en stor pool där man kan simma längder. Jag signade upp mig, även om det kostar mig mer för två månader än vad jag betalat på gymmet hemma för ett helt år - men samtidigt så har jag ju inte betalat för gymmet hemma nu på länge eftersom jag är instruktör där själv. Dessutom så har jag ju även tillgång till poolen här, och att gå och simma hemma är superdyrt.

Över huvud taget tycker jag att det är BILLIGT här. Alltså inte superduper-Thailand-billigt, men ändå billigt! Kanske är det för att pundet är så svagt gentemot svenska kronan just nu? Men gympriser är bra, busspriserna samma som hemma, och maten är billigare.

Men något jag inte fattar är hur alla klagar på den engelska maten hela tiden. Visst, den traditionella maten kanske inte är så supernyttig direkt, men när man handlar i matbutiken här så finns et ett enormt urval! Och det står på alla förpackningar vad produkterna innehåller, inkl kalorier, kolhydrater, fetter, salt osv både för 100 g, för en normal portion och jämför med ett normalt dagligt intag. Det finns light-produkter inom alla kategorier - såväl fettsnåla som socker-reducerade. Frukten och grönsakerna jag köpt har varit av superkvalitet - jättegoda fina avocados som är perfekt mogna redan när man köper dem och supergod mango som bara smälte i munnen. Massor av nyttiga pålägg, flingor osv och yoghurtar i alla de smaker som både är låga på socker och fett.

Dessutom gillar jag att de har Costa café inne i butikerna - så kan man ta en kopp kaffe efter att man handlat. Vad jag gillar ännu mer är att de har skrivit ut exakt hur mycket kalorier alla deras rätter innehåller, inkl dryckerna och bullarna! Och nu har jag ju tidigare pratat om att man ska ha en hälsosam inställning till mat och inte räkna kalorier hela tiden , MEN gemene man tror jag inte har så bra koll och övervikt och fetma ökar runtom i världen. Genom att göra det tydligt och solklart hur mycket till ex en rätt som sausages with mashed potatoes innehåller kalorimässigt jämfört med en sallad eller bara rätt och slätt en fish pudding innehåller så blir det ett medvetet val när man väljer något som innehåller massvis med kalorier. Jag blev själv förvånad över hur stor skillnad det var på rätterna, och visst visste jag att korv och mos skulle innehålla många kalorier men hela 1000 kcal? medan en salmon fish pudding with salad bara innehöll hälften. SÅ summa summarum - här ser de till att engelsmännen får göra ett medvetet informerat val. Och DET gillar jag. Jag tycker inte man ska vara besatt, men man ska vara medveten om vad det är man stoppar i sig...

Nåväl. Nu ska jag inte slösa bort tiden här på bloggen, utan nu ska detskrivas exjobb. So long!

Cambridge!

Yes, nu är jag här!

Efter ett par dagar i mitt nya hem måste jag säga att jag stortrivs. Visst kan man känna att "men hallå, alla mina vänner är ju hemma, vad gör jag här?", men det är ju väldigt spännande att bo i ett annat land. Och när jag får moments of doubt så påminner jag mig själv om att jag faktiskt är här med ett purpose - att skriva mitt exjobb.

Här är otroligt vackert, en jättefin liten stad! Och jag bor superbra, har fått låna en cykel och Cambridge är en riktig cykelstad. Har ett stort rum med stor säng (lite väl hård kanske) och två jättetrevliga engelsmän som house mates.

Var på sjukhuset igår för att fixa passerkort med mera, och det var precis så krångligt och byråkratiskt man kan tänka sig att det skulle vara! Jag var först tvungen att hitta en person för att få mitt honorary contract (1), sen fick jag gå ner i källaren till Access (2) som gav mig ett nytt formulär (tredje nu..) att fylla i och som skulle signeras av en viss person (3) som hänvisade mig till en annan person (4) som var på semester så jag fick gå till en annan person (5) som skrev under. Men när jag kom tillbaka ner till Access (6) så sade de att det var fel person som skrivit under och skicka mig vidare till Medical Staffing (7) som i sin tur sade att de inte hade hand om studenter och skickade mig tillbaka till Access (8) igen...!!! Och självklart befann sig alla dessa människor och departments på helt olika ställen och våningar på sjukhuset, så jag fick springa runt som en jojo.

men till syvende och sist fick jag mitt sjukhuskort. Vilket visade sig inte vara ett universitetskort, så därefter var jag tvungen att cykla in till stan, gå till Family Research Center och be dem utfärda ett kort till mig, som i sin tur skickade mig vidare till card office. Så nu har jag äntligen båda mina kort och kan röra mig fritt på både sjukhusområdet och på de fantastiskt vackra universitetsområdena. Det är verkligen superfint här!

Nu ska jag fortsätta jobba, ska snart cykla till sjukhsuet igen. Idag regnar det, så jag är inte jättesugen. De andra två dagarna har det varit strålande sol, jättehärligt. Men det är minst lika kallt här som hemma. Brrrrrr kan inte våren komma snart???

Examensarbete = SPSS?

Dagarna bara flyger iväg och veckorna tickar framåt, och det är så svårt att hinna med allt man vill göra. Men framför allt tycker jag att det är så svårt att få struktur på tillvaron nu när jag inte har någon klinisk tjänstgöring eller undervisning på sjukhuset, utan det är nu jag ska driva mitt eget arbete framåt och komma fram till resultat som ska revolutionera vården och världen! ... eller nåt...

Nej det här med att skriva examensarbete är lättare sagt än gjort, svårt att komma vidare och hitta alla röda trådar, och framför allt att veta vad man ska prioritera! Jag ska ju som sagt göra en delvis kvantitativ delvis kvalitativ studie som gäller kejsarsnitt. Kejsarsnittsfrekvensen ökar dramatiskt runtom i världen, och har i princip dubblerats under de senaste tio åren. Varför? En teori är att de elektiva planerade kejsarsnitten ökar eftersom att vi blir allt äldre och får högre BMI/blir tjockare när vi skaffar barn, men också att vi lever i en tid då kvinnor med stort kontrollbehov och fokus på karriär hellre föredrar att föda med ett planerat kejsarsnitt då de vet vilket datum de kommer att föda, de vet exakt hur processen kommer gå till (falsk trygghet?) och de riskerar inte att brista i perineum (en vanlig komplikation till vaginal förlossning är som bekant perineumruptur och som mest fruktat sfinkterruptur - dvs at man går sönder i mellangården hela vägen bak till analöppningen).

Så det låter ju himla käckt att föda med kejsarsnitt, eller hur? Vad man då kanske glömmer är att det faktiskt är ett ingrepp i buken, det är en operation med tillhörande risker då det alltid finns ökad risk för infektioner och blödning. På sikt finns det även risk inför nästkommande graviditeter, där det finns risk att moderkakan växer in i bukärret, vilket kan ge stora blödningar. Det finns även risk för uterusruptur - livmodern går sönder under förlossningsarbetet så att barnet sticker ut i fri bukhåla.

Dessutom finns det ökade risker för barnet, både på kort och lång sikt. På kort sikt finns ökad risk för respiratoriska komplikationer (andningsbesvär) och risk för att amningen inte kommer igång som den ska. På lång sikt finns ökad risk för immunologiskt betingade problem såsom celiaki (glutenintolerens), astma, diabetes m.m.

Så absolut, kejsarsnitt är ett fantastiskt alternativ att ta till när man absolut måste och när det finns medicinska indikationer till det, men ett onödigt ingrepp på ett i övrigt naturligt förlopp som djur och människor har klarat av sedan urminnes tider.

Nåväl.

Nu har jag i alla fall kommit igång med min studie och det ska bli väldigt spännande att se vad den genererar! Men först måste jag lära mig SPSS. Och jag vet, alla säger det är superenkelt och användarvänligt, men bara namnet får mig att rysa. Statistik är bara inte min grej... (!)

Oh well. Bara att ta tjuren vid hornen och sätta igång.

För övrigt hittade jag den här bilden - talande minst sagt!

Tuff dag men med många glädjeämnen

Håhåhå jaja...

Skulle egentligen sitta med min examensuppsats och skriva background idag, men den kon gick till fel sida av vägen idag. Istället blev det en ångestfylld morgon då jag av en väldigt oempatisk ortoped fick beskedet att jag antagligen har fått en stressfraktur i min fot, ovanpå min 4 år gamla stuknings.-skada och min 15 år gamla ridolyckeskada... Inget kul besked eftersom man inte gör så mycket åt en stressfraktur än att vila - dvs ingen träning för min del nu på ett tag. Vilket känns väldigt tufft, för min träning består av att gå på 4 danspass i veckan och ger mig en otrolig glädje och något att se fram emot varje vecka. Att inte få dansa, att inte få endorfinkicken och bli helt genomsvettig, det känns hårt. Jag vet att det finns många andra träningsformer som är skonsammare för foten, men de skänker mig inte i närheten lika mycket glädje...

Men men. som tur är har jag ju fortfarande yogan, även om den kanske egentligen fyller en annan funktion i mitt liv och snarare är ett sätt för mig att varva ner, stilla mitt sinne och sträcka ut kroppen. Men det är ju ändå bra träning även om det inte är konditionshöjande.

Sen har jag massa andra saker som påverkar mig, som familjebekymmer och lite munhuggning med en av lärarna på fakulteten - jag informerade honom att det inte är lämpligt att fälla kommentarer med sexistiska undertoner när man har med studenter att göra, och nu verkar han tro att jag ska anmäla honom för han går i total försvarsställning och kräver nu skriftliga citat på vad opassande han skulle ha sagt. Jag har dock inte alls någon intention att anmäla honom, utan det var mer som ett statement från min sida att det inte är ok och en välvillig puff i sidan till honom att han ska se upp med vad han säger i framtiden då det är många studenter som tagit illa vid sig och som anser han ofta går över gränsen.

Även om man som lärare inte känner sig överlägsen sina studenter, så befinner man sig alltid i ett överläge. Precis som man när man är mentor, fadder, instruktör, förälder eller chef så är man automatiskt i en maktposition och då är det ytterst viktigt att man aktar vad man säger. Även om det finns en jargong studenter sinsemellan så är det inte passande att som lärare hänga på tåget och fälla sexistiska kommentarer eller insinuera saker, och det kommer alltid att finnas personer som tar illa vid sig.
 

Nåväl. Själv har jag nu varit fadder för de nya studenterna på läkarprogrammet, och jag känner mig definitivt inte som att jag varit i någon maktposition eller befunnit mig i överläge, men jag har ändå försökt tänka på vad jag säger, hur jag säger det och vilka signaler jag sänder ut. Det har varit otroligt givande att hålla i de tre faddermöten vi har haft, dels så har jag sett hur studenterna har förändrats under sin första termin i Lund, dels så har jag blivit så imponerad över deras resonemang och deras sätt att ta hand om varandra. De verkar genuint tycka om varandra och åtminstone i min faddergrupp var det högt i tak.

Men nu är det slut på fadderiet för den här gången, ikväll ska vi på tackmiddag som en liten belöning för det jobb vi lagt ner som faddrar, och sen startar det upp en ny fadderverksamhet för nästa termins studenter. Eventuellt kommer jag vara med som fadder även denna gång, då jag tycker det är både givande och viktigt att hjälpa till, men eftersom att jag åker utomlands med mitt examensarbete så känns det mer lämpligt om någon annan tar på sig fadderskapet. Tyvärr är det inte lika många som anmält sig den här gången, så himla synd! Och tråkigt att man inte hellre engagerar sig i sina medstudenter och framtida kollegor än står och serverar sprit på någon av studentnationerna...! Men men jag ska inte döma, jag har också varit engagerad i nationer och dylikt och känner mig färdig med den biten, och ska jag nu jobba ideellt så vill jag hellre engagera mig i något som är mer givande och som gör såväl mig själv som andra lite lyckligare. (Får man säga så? Jantelagsaktigt tyckte jag själv att "lyckligare" var kanske lite att ta i, att påstå att jag skulle bidra till någons lycka, men jag hittade inget mer passande ord...)

:)

Imorgon ska jag till KK och presentera mitt projekt för läkare och barnmorskor - jag ska nämligen jämföra indikationer och tankar bland vårdgivare om kejsarsnitt i Sverige och i England, och jag hoppas intensivt att de kommer tycka det är lika intressant som jag gör. Annars blir det svårt att få dem att fylla i mina enkäter och svara på mina frågor.... Men vad kan vara viktigare än hur vi förlöser våra barn - de viktigaste som finns?
 

Slutligen funderar jag nu på något så ytligt som vad tusan jag ska klä ut mig till på min fd klass sista sittning - vi ska ha en sista sittning med maskeradtema, och jag ser verkligen fram emot det. Så länge sen jag var ute på nation och ännu mer länge sen jag klädde ut mig till något alls, och det kommer ju alltid vara något som man förknippar studenttiden med. Under årens lopp så har jag varit utklädd till pirat, korsriddare, grekisk gudinna, nattlinne/nalle, stjärnhimmel, dubbel-personlighet-ond-god, pocahontas, tjuv, ninja, prima ballerina osv. osv. Jag har dock aldrig klätt ut mig till en superhjälte, det kanske skulle vara något?

Nåväl.
Så summa summarum. En tuff dag, men med många glädjeämnen. Inte minst min underbare pojkvän som pussat mig glad igen och som lyser upp min vardag som den solstråle han är <3 p="">

Glädje!

Äntligen - nu är jag helt klar med vårterminen - jag har skickat in och fått godkända portfolios, jag har klarat min praktiska och min skriftliga tenta på kirurgin och jag har skickat in min etiska diskussion som vi skulle skriva inom kursen PU (Professionell Utveckling). Jag har dessutom skrivit min hemtenta i yoga och träningslära, och igår gjorde jag min praktiska tenta som yogainstruktör. Dessutom har jag och resten av styrgruppen skickat in äskan om fortsättande av fadderverksamheten på läkarprogrammet, något som också har blivit beviljat. Hjälp vilken intensiv period det har varit!

Men nu är det tre månader sommarlov - på riktigt. Från och med nu ska jag bara göra det jag känner för precis när jag känner för det. Jag känner mig helt slut, helt utpumpad, all energi har runnit av mig och jag längtar bara efter VILA. (inte klädesmärket, bokstavligt talat! :)

Jag kan bara inte riktigt fatta det... alla katekolaminer snurrar fortfarande runt i blodbanan och gör mig alldeles yr, en känsla av att jag måste skynda mig, måste fortsätta, måste sätta igång.... med vad?

Det brukar vara såhär. Åtminstone ett par veckor efter terminstenta brukar min kropp fortsätta leva i en slags stress-situation där allt går på högvarv och där jag är mindre mottaglig och mindre tillgänglig för andra människor. Men jag vet också att det snart kommer att gå över, och jag är ändå överraskad: med tanke på alla de bollar jag hållit i luften samtidigt och med tanke på att jag sällan är hemma före kl tio på kvällen om dagarna så har jag ändå inte varit sådär vansinnigt kroppen-skriker-sluta-ont-i-magen-stressutsalg-eller-vad-det-nu-kan-vara - stressad den här terminen utan ändå tagit det hela med ro. En vinst i mina ögon. Som jag sade till en klasskamrat häromdagen - jag kämpar varje dag med att inte behöva vara så himla duktig och prestera. Detta är jättejättesvårt för en person som har tävlat hela sitt liv.

Den senaste veckan har vi haft kursen PU (professionell Utveckling) på avancerad nivå. Det har verkligen varit givande, och jag tycker man borde ha ett par dagar avancerad nivå PU som början eller som avslut på varje termin istället för att bara överösa oss med det helt plötsligt på termin 8 - nu har vi istället fått kämpa med samtal om döden och sjukdom i nästan två veckor och det finns en risk att folk inte orkar med så mycket känslor/ångest/tankar på en gång precis post-tenta. Dessutom är det alltid aktuellt, och jag tycker det borde inkorporeras ordentligt på utbildningen åtminstone från och med termin 6 då vi går ut på klinik och dagligen träffar svårt sjuka patienter.

Jag tänkte jag kunde skriva min diskussion om ett etiskt dilemma här på bloggen, som man kan läsa om man är intresserad. Om inte är det bara att avstå.

Hoppas att ni som läser (vilka ni nu är, jag blir lika förundrad varje gång jag ser hur många som besökt min blogg) också har klarat era tentor, uppsatser eller uppdrag och att ni snart får njuta av en härlig semester. Glad sommar!

FÄRDIG!

Fääärdig!

Äntligen äntligen är T8 -tentorna över. OSCE igår (praktiskt tenta), skriftlig idag.

Hur har det gått nu då?

Det gick jättebra på OSCE, trots att jag själv kände mig lite shaky. Den skriftliga får vi svar på fredag (snabt jobbat, imponerande!). ... Men ärligt talat, för en gångs skull så känns det faktiskt BRA efter att ha skrivit en tenta, en känsla jag nog inte haft sedan T2. Absolut, jag kunde verkligen inte svara på allt, och jag hade tänkt fel på ett par frågor som jag trodde jag hade förstått, men över lag kändes det faktiskt helt okej, istället för fan det gick åt helvete. Och när det brukar kännas som att det fick dåligt så brukar det ju alltid ha gått bra, så då tänker jag att nu borde det också ha gått bra. Eller nåt.

Eller så har jag bara blivit loj och mindre hård mot mig själv? I så fall: mission accomplished :)

Den praktiska tentan var, precis som på T6, brutal: skitnervös ställs du framför en dörr där det står ex Anestesi på, och när de blåser i visselpipan får du springa in och göra det praktiska moment du får i uppgift - ofta med knapp tid att det räcker så man måste skynda sig, under tiden står din lärare och tittar kritiskt på varje sak du gör och för protokoll - fem minuter senare blåser visselpipan igen två gånger för att markera att man måste ta sig vidare till nästa stängda dörr. Spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, gör ett knästatus, spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, tolka fem röntgenbilder och ange osteosyntesmaterial, Spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, gör ett handstatus, Spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, simulera en traumasituation, Spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, sätt en kateter, osv osv osv Pheew...

Man ska inte ha svaga nerver om man ska utsätta sig för något sådant.. (!) Just det att det är någon som står och bedömer en samtidigt som det är en högt onaturlig situation (en docka kan inte visa känslor, bli kallsvettig, cyanotisk, ha puls osv såvida den inte heter Simon). Men efteråt är det kul att man har fått visa vad man kan! Och som vanligt är man sin hårdaste domare, själv tyckte jag det gick okej men jag fick väldigt bra betyg och hamnade topp tio (något man verkligen verkligen inte ska bry sig om och inte ens borde räkna... typiskt man är en sån tävlingsmänniska långt där inne trots allt).

Nåväl. Jag hoppas att min intuition stämmer och att jag klarat den teoretiska tentan - i så fall så är det bara en veckas professionell utveckling som gäller och sen är det nästan tre månader sommarlov! sjukt lyxigt :)

Och sen är det termin 9 (barn, gyn och psyk - lite av mina intresseområden), termin 10 examensarbete och termin 11 vårdcentral - sen är jag... just det. FÄRDIG. Tiden går snabbt.

Fääärdig! påminner mig om ett fantastiskt barnprogram som jag älskade när jag var riktigt liten: Beppes godnattstund, där en av de små dockorna är på toaletten och högljutt ropar "färdig" när hon är klar. Precis som man kanske själv gjorde när man var lite, och som ens eventuella framtida barn kanske kommer göra en dag? Varför gör de inte så söta oskyldiga barnprogram längre...

Kirurgakuten

Den här veckan (vecka och vecka, det blev tre dagar) hade jag kirurgakuten som min placering, och igår gick jag kvällsjour. Det har verkligen varit kul och lärorikt! Det som är skönt när man är där är att då är man verkligen bara där - du behöver inte klämma in att hinna plugga, då behöver inte klämma in några föreläsningar och stressa från det ena till det andra, utan du är där. På plats. I åtta timmar.

Som sagt så har jag börjat känna mig himla stressad över studierna nu igen, jag får bara inte tiden att räcka till... Att man dessutom sover dåligt dessutom hjälper inte.Försöker att slappna av och andas, säga till mig själv att ta det som det kommer, inte stressa upp mig - men känslan av att aldrig hinna läsa ordentligt i böckerna och att aldrig plugga tillräckligt jagar mig. Det enda som hjälper är om jag bara säger till mig själv "Okej, gå bara på dina placeringar, var på sjukhuset när du är schemalagd, och sen kan du ta tentan efter sommaren. Du måste inte läsa allting nu, du kan i lugn och ro läsa det i sommar när du är ledig." Då känns det lite bättre, en stund, innan den där gnagande känslan i magen sätter igång igen "men jag måste ju klara den här tentan, och tänk vad jobbigt att ha en omtenta som hänger över en hela sommaren".

Saken är den att jag aldrig har kuggat en tenta, och trots att jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle klara min T7-tenta efter en privat väldigt turbulent höst och i skolan mycket pressad hösttermin så klarade jag ju den tentan med marginal. Vilket såklart inte betyder att jag kommer klara denna tentan för jag måste ju fortfarande plugga (vilket jag nu inte känner att jag hinner alls), men jag kan glömma att få någon som helst sympati från min omgivning. "Det där säger du varje gång, och sen går det alltid lika bra" säger de. Ja, jo. Men det hjälper inte mig nu.

Allra helst skulle jag bara vilja vara på sjukhuset och lära mig som den lärling man är på ex akuten där jag varit nu. Då känner jag att jag verkligen lär mig att bli läkare! Det som de tar upp på tentan känns sällan lika essentiellt som just erfarenheten att "arbeta" som läkare - då lär jag mig massor utifrån varje patient jag får. Som nu, efter de här dagarna känner jag att jag har bra koll på utredningen och handläggningen av appendicit, navelbråck, pyelonefrit, njursten, och gallsten eftersom att jag haft patienter med dessa tillstånd, och jag då har läst på allt vad jag kunnat om patientens sjukhistoria samt i min lärobok om tillståndet. Men inte nog med det, för visst är böcker bra men att få diskutera tillstånden och diffdiagnoser med sin handledare ger minst lika mycket! Särskilt om man har bra handledare som jag haft de senaste dagarna.

Över lag måste jag säga att jag känner mig väldigt väl behandlad som kandidat den här terminen. Inget "ställ dig där i hörnet och titta på" eller ännu värre "sätt dig här och lyssna när jag dikterar", utan jag har blivit behandlad som en yngre kollega där jag fått ta egna patienter och göra egna bedömningar. Jag har också varit varmt välkommen att vara med som observatör när vi har fått in traumalarm, vilket har varit oerhört lärorikt. Det gäller verkligen att hålla huvudet kallt när larmet på akuten går och det kommer in en 14-årig flicka på bår som varit med om en trafikolycka och nu ligger medvetslös med ofri luftväg.

På kirurgakuten har jag nu tagit mig an en patient i taget, fördjupat mig i patientens journal och labprover, och sedan gått in till patienten. Jag presenterar mig alltid som läkarstudent, att jag kommer att göra en första bedömning och att jag sedan kommer diskutera med min handledare innan vi ställer diagnos och ev går vidare med behandling. Därefter ber jag patienten berätta om varför han/hon kommit till akuten just idag, och därefter ställer jag följdfrågor för att få en tydlig bild av vad som hänt och vilka underliggande sjukdomar eller tillstånd som patienten eventuellt har. Sen undersöker jag det mest relevanta, men åtminstone lyssnar jag på hjärta och lungor innan jag undersöker buken och ev andra lokaler på kroppen. Därefter väger jag samman patientens symptom, mina fynd och labsvaren till en preliminär bedömning. Därefter meddelar jag patienten att jag kommer tillbaka (och då är det viktigt att faktiskt också alltid komma tillbaka!) och sedan letar jag upp min handledare. Innan dess läser jag eventuellt på tillståndet lite så jag har lite mer kött på benen. Jag drar kortfattat alltihop för min handledare, vi diskuterar, ev undersöker även min handledare patienten och sedan får jag ge det definitiva beskedet för kommande åtgärder till patienten. Om patienten läggs in gör jag inskrivningsanteckningen vilket också sparar tid för min handledare.

På det här sättet får jag axla läkarrollen, patienterna blir grundligt undersökta av båda student och handledare, och faktiskt så hjälper detta till att öka flödet av patienter på akuten. Igår kväll var det flera patienter som klagade på att det tog sådan lång tid, och jag förstår verkligen att det är jobbigt att vänta så länge men läkarna jobbar så snabbt de bara kan. Genom att man som student hjälper till går det i alla fall lite fortare, så det blir ju en vinst för alla. Sen kan man ju tycka att bemanningen på akuten kunde vara bättre ibland, häromdagen var det en stackars läkare som var helt själv på kirurgakuten med massa patienter väntande.

Det här blev visst ett väldigt långt inlägg, men summa summarum så trivs jag bra med att vara i hetluften med ärmarna uppkavlade och redo att möta nya patienter, hellre än att försöka förstå vad jag förväntas kunna till en tenta och försöka trycka in egennamn på oändligt många frakturer och operationsmetoder.

Nu sova, imorgon urologi och till helgen: efterlängtat yogaretreat! O boy o boy, vad jag behöver det sistnämnda just nu.

kortis...

En riktig kortis, eftersom att jag är så trött att jag tror jag kommer falla huvudstupa ned i sängen och somna bums om ett par minuter, idag har jag hämtat min nya fina cykel (svarta faran :) och cyklat hem från Malmö, lyckades cykla vilse på vägen (haha det har jag fått höra nu efteråt, men det är faktiskt inte så lätt att hitta när man cyklar på små landsvägar!) kom försent till yogakursen (sista gången!) och nu efter fyra timmar av yogasnack och övningar är jag heeeelt slut.

Men detta innebär alltså att jag snart ska tenteras och snart alltså är helt färdig som yogainstruktör! Känns kul, efter två terminers ömsom slit ömsom pure pleasure så är jag äntligen färdig. Jag har ju som sagt haft egna klasser där jag guidat vänner och det har verkligen gett otroligt mycket. Känns verkligen bra att få förmedla yogans filosofi, bjuda in dem till yogans värld som för mig varit så viktig och givande, och att samtidigt få skämma bort dem lite med långa avslappningsövningar.

Nu till helgen ska jag åka på ett yogaretreat, det ska bli så himla skönt att få koppla bort omvärlden ett tag och bara fokusera inåt. Jag känner mig lite stressad nu över läkarutbildningen, återigen börjar det närma sig tenta, återigen undrar jag vad jag egentligen skulle ha lärt mig den här terminen, återigen tvekar jag på mina kunskaper. Återigen önskar jag att man kunde få mer tid. MER TID! Tiden går så fort och jag hinner bara inte med. Men men som sagt, nu till helgen blir det fullkomlig avslappning och avsaknad av tid och rum, och förhoppningsvis så känns det lite bättre efter helgens andningspaus.

Eat
Love
Yoga!

 

Calici

Hua mig. Idag möttes vi av beskedet att det var calici på avdelningen. Alltså vinterkräksjukan. En av mina fellow läkarstudenter hade fått gå hem på morgonen, alla patienterna på vår avdelning hade haft det, ja låt oss säga man blev inte jättelockad av att stanna kvar.

Men så är det i vården, man får bita i det sura äpplet, vidta alla möjliga åtgärder som finns för att försöka förhindra smittspridning och själv slippa bli smittad... Men det är så himla svårt med calici, det sprider sig otroligt lätt och delar patienterna rum som de gör på vår avdelning så får de andra patienterna det som ett brev på posten.

Som tur är blir det ingen långvarig sjuka - upp till två dygn efter att man exponerats kan man bli sjuk, sedan ligger man och kräks och har diarréer om vartannat i ett par dagar, och sedan kan man fortfarande smitta andra i ytterligare två dygn. Men jag som precis blivit frisk från min långdragna förkylning (igår tränade jag ett step fortsättningspass och två timmar yoga bara för att fira ;) kände bara åh nej, jag vill inte!

Som tur är så hade ett av rummen idag friats från smitta, och då jag inte hade något att göra inne på det smittade rummet så slapp jag utsätta mig för det idag åtminstone. Imorgon blir jag så illa tvungen, men med munskydd och skyddsförkläde så kommer jag nog kunna känna mig trygg, peppar peppar.

Det är det med att jobba i vården, man jobbar med sjuka människor. Och det finns en risk att man smittas! Men sen får man inte glömma hur otroligt viktigt det är för de här patienterna att det finns personal som vårdar och tar hand om dem, många av dem är redan så skruttiga och en omgång vinterkräksjuka är det sista de behöver. Vi som är unga och friska klarar i regel ett par dagar utan mat och minimalt med dryck men en gammal multisjuk patient har mycket mindre reservkapacitet och kan bli väldigt dålig. Som tur är så är hjälpen nära till hands när man befinner sig på sjukhus och vi kan snabbt ersätta vätske- och elektrolytförlusterna.

Nu är det bums i säng, upp kl 05.00 imorgon bitti igen, fingers crossed!

Glad Påsk!

Så var det äntligen påskhelg. Långledigt fredag till och med måndag - och jag har dessutom inget schemalagt på tisdag så jag får fem sköna dagar till att bara ta det lugnt och njuta av livet... eller mja. i påsk ska det pluggas. Ortopedi och anestesi står det på menyn! Tyvärr... Men idag långfredag ska jag verkligen bara ta det lugnt, har dessutom gått och blivit sjuk så jag orkar typ ingenting. Det var verkligen tungt att gå till avdelningen de senaste två dagarna när jag helst bara hade velat dra ett täcke över huvudet och tycka synd om mig själv...!

Samtidigt måste jag säga att igår var den mest givande dagen på KUA, det var som att allting hade fallit på plats - vi hade alla hittat våra olika roller och uppgifter, och allt löpte på så himla mycket smidigare än första passet. Nu tyckte jag till och med att det var kul trots att jag kände mig krasslig! Alla "kollegorna" är hjälpsamma och duktiga, och alla vill att patienterna ska ha det så bra som möjligt - vilket leder till att patienterna tydligen inte vill komma hem. Vi har ett par patienter som i princip är färdigbehandlade medicinskt men de verkar motsätta sig väldigt att komma ifrån avdelningen?! Måste väl vara ett gott betyg till oss ;)

Jag känner fortfarande att jobba som läkare på en medicinavdelning kanske inte är det mest upphetsande jag varit med om, men det är väldigt nyttigt och bra att ha som erfarenhet innan man går vidare i arbetslivet - man tvingas tänka till om njurar, lever, hjärta, lungor - hur de är sammankopplade och hur deras mediciner verkar och samverkar. En hel del hjärngympa med andra ord! Och väldigt välbehövlig repetition för en trött och glömsk läkarstudents hjärna.

Nåväl, nu är det dags för oss att unna oss lite långfredagslyx - middag ute och bio.

Glad Påsk!

KUA

Den här veckan är jag på KUA - Kandidatledd Undervisnings Avdelning. Det innebär att vi läkarstudenter är patienternas "läkare" på avdelningen, medan sjuksköterskestudenterna är sjuksköterskorna. Dessutom har vi en sjukgymnaststudent och en arbetsterapeutstudent i vårt team. Alla har vi handledare, men det är bara sjuksköterskehandledare där på kvällar och helger. Vi studenter ska ta så mycket ansvar vi kan och försöka anamma våra respektive roller så mycket som möjligt, men när det kommer till kritan har vi inget medicinskt ansvar utan det har våra handledare. Därför kan patienter som kommer till KUA känna sig trygga med att de kommer få en god vård med minst lika väl omhändertagande som på vilken annan avdelning som helst på sjukhuset.

Jag har lite blandade känslor inför den här placeringen. Jag tycker att det är väldigt bra att vi får prova på att vara läkare på riktigt, att få fatta beslut och ha egna patienter. Jag tycker också det är bra att vi får lära oss att kommunicera med de andra i teamet, och att vi lär oss vem som gör vad. Samtidigt tycker jag att det är jobbigt att inte alltid ha en läkarhandledare där - det innebär att på kvällar och helger blir mina åsikter och mina beslut oväsentliga, för jag har inget medicinskt ansvar och ingen läkare som kan stå bakom mina beslut. På det sättet känns det rätt onödigt att över huvud taget vara där på kväll/helg, förutom att man kan träffa patienterna och läsa på ordentligt inför morgondagens rond.

Något annat som blir väldigt förvirrande i mitt huvud är att vi inte har några undersköterskor på KUA. Det finns alltså ingen som har ansvar för den basala omvårdnaden såsom morgon- och kvällstoilette, WC - och duschhjälp, mat och ompyssling - utan det ska vi studenter dela på rakt av. Det innebär att jag i ena stunden ska leva mig in i rollen som läkare och auskultera patientens hjärta och lungor, och i nästa stund ska jag följa patienten på toaletten. Dessutom blir det ett flertal uppgifter som sjuksköterskorna i regel gör men som de inte hinner, som jag istället får göra. Jag menar inte att  jag inte kan tänka mig att göra dessa uppgifter, men det gör det inte lättare för mig att förstå och känna på hur det är att vara läkare - istället så får jag känna på hur det är att vara undersköterska, sjuksköterska och läkare allt på en och samma gång och vara tvungen att ha en övergripande koll på allt - det är för mig väldigt stressande och jag känner att jag inte hinner med det jag behöver i min roll som läkare.

Så summa summarum, jag tycker de begår ett stort misstag i att inte ha undersköterskor på KUA, vilket de motiverar med att vi ska komma nära patienterna och lära oss den basala omvårdnaden. Ett argument som snabbt faller pladask med tanke på att de flesta av oss, såväl sjuksköterskor som läkare, har jobbat som undersköterskor på somrarna. Själv har jag jobbat varje sommar i 4 år i vården som personlig assistent/undersköterska och känner inte att jag behöver lära mig det arbetet ytterligare, och jag har verkligen respekt för undersköterskornas kontakt med patienterna - det är inget jag behöver lära mig. Nu blir det istället bara förvirrande, ingen vet vem som gör vad, och ingen hinner helt med sina uppgifter. Allt går säkerligen bra ur patienternas synpunkt, men för mig blir det en väldigt stressande miljö.

Sen kommer ju såklart mina gamla osaliga andar fram - jag måste göra mina uppgifter perfekt, jag får inte missa någonting, jag vill inte göra mig ovän med någon, och jag ska fatta exakt rätt beslut och ha hundra procent koll. Vilket gör att jag kommer helt slutpumpad. Att tjänstgöringen dessutom är 13.30-22.00 där man är hemma kl 23 och sen går upp kl 05 för att vara i tid ombytt och klar igen 06.45 gör det inte lättare, fyra-fem timmars sömn räcker inte för att jag ska kunna ladda batterierna igen.

Min handledare sade åtminstone till mig att jag inte får glömma att jag inte har det yttersta medicinska ansvaret och att det är jättebra att jag verkligen är påläst och kan mina patienter som ett rinnande vatten, men jag ska inte känna oro över mina beslut för det är hennes ansvar. Jag får försöka tänka på det när jag börjar känna mig stressad över att jag inte hunnit läsa på tillräckligt eller att jag inte riktigt minns allt det där jag lärde mig på termin 6 - medicinkursen var så oerhört omfattande och det är svårt att komma ihåg detaljer.

Nåväl. Ikväll är det på't igen! Hoppas att det känns lite roligare idag...

klackarna i taket

 Så härligt med helg!

Den här lördagen var den första den här terminen som jag inte hade något inplanerat. Jodå, alldeles sant!

Så himla skönt att vakna på morgonen och bara veta det att jag kan dra mig i sängen hur länge jag vill, jag kan äta frukost när jag vill och jag kan sitta och slötitta på Nyhetsmorgon hur länge jag vill. Och sen så var det bara "jahopp, vad ska jag göra nu då"? Och då blev det minsann ett par timmars plugg, första gången jag lyckas plugga på helgen den här terminen... Och sen lite spontanjogg, yoga och läsa lite tidning. Så himla härlgit att för en gångs skull få vara lite spontan, men framför allt att få lite egentid. Det finns knappt en enda kväll i veckan då jag inte far runt och gör saker, och det är väldigt sällan som jag spendera tid med att bara hänga med mig själv. Något jag verkligen saknar, för jag tycker om att hänga med mig ;)

Igår var vi och såg på Toddyspexarna som satte upp det gamla goda spexet Rasputin. Mycket underhållande! Det är lustigt, de första åren på läkarprogrammet var jag helt uppslukad av spexvärlden - under en månad varje vårtermin var det bara spex spex spex som gällde och på hösten var det en vecka för återuppsättning, och däremellan gick man på andra spex och relaterade fester. Som spexare så praktiskt taget lever man på borgen, dvs AF borgen, och det är ju inget dåligt tillhåll att kalla sitt "hem". I Toddyspexarna var jag sminkös, och det var vansinnigt kul. Med betoning på vansinne ibland, det blir ju så internt när det är man umgås så tight under en så lång period och kanske särskilt med tanke på den enorma mängd alkohol som intas. Jag kommer ihåg att sminkets maxintag en dag var 17 flaskor champagne (vi brukade rada upp dem på golvet), och vi var sju tjejer som sminkade... I say no more. Inte konstigt att man inte mådde så bra efter den där spexperioden, man hade ju levt i ett konstant rus, i en riktig liten bubbla, och praktiskt taget misshandlat sin kropp med ohälsosamt leverne. Men kul hade vi!

Jag var med i Toddyspexarna i tre år, sedan tog jag uppehåll och slutade samtidigt i spexet för att få mer tid till studier, vänner, pojkvän och annat. Förra året var första gången jag såg spexet utan att vara med, och då minns jag att jag tyckte det var lite tråkigt att sitta nere bland publiken, jag saknade att vara där bakom scen - för det är ju där det händer! Men i år kände jag faktiskt att jag var glad att jag inte stod där uppe bakom scen, jag skulle helt enkelt inte uppskatta det lika mycket nu. Jag vet inte om det är att jag har blivit mer mån om min hälsa, har kommit längre och börjar se slutet på utbildningen eller för att jag helt enkelt blivit äldre...? Men idag är jag mer än nöjd med att få se spexet, som alltid är lika roligt och alltid har lika imponerande sånginsatser, och att sen idag gå på festen efteråt och sätta klackarna i taket.

Det får dock bli en lugn kväll, för imorgon kväll (japp, en söndag) börjar min placering på KUA - Kandidat Undervisnings Avdelning. KUA innebär att vi kandidater är läkarna, och sjuksköterskestudenter är sjuksyrrorna, på avdelningen och det är vi som tar hand om patienterna, skickar dem på undersökningar, behandlar dem och sedan planeras deras vidare vård - precis som vanliga medicinläkare. Till hands har vi en specialistläkare som är vår "överläkare", som vi alltid kan fråga om hjälp om vi är osäkra, men tanken är att vi ska jobba och fungera som vanliga läkare. Ska verkligen bli kul, nu börjar det ju närma sig att man faktiskt är färdig "doktor". Men precis som AT-läkarna säger i "Unga Läkare" på kanal 5 : det känns som att man kan ingenting. Jag antar dock att man lärt sig något på de här åren, och alla tentor är ju klarade så i teorin kan jag en massa.... i teorin ja.

Så två veckors KUA börjar imorgon. Får se om det blir någon riktig läkare av mig nu då :)

Streberier?

Jag har aldrig sett mig som en karriärist. Mitt mål med att bli läkare har alltid varit att jag ska få ett meningsfullt arbete där jag kan hjälpa andra människor och samtidigt trivas med mitt jobb. Jag vill också att mitt arbete utvecklar mig, får mig att växa, och att jag kan känna att jag kan vara den personen jag vill vara. Att det dessutom är hyfsat bra betalt är också ett plus då jag gärna vill ha ett bekvämt liv med hus och trädgård, samt ha råd att resa utomlands då och då.

Vad jag dock upptäckt är att den verklighet som mött mig på sjukhuset verkligen inte motsvarar mina förväntningar på hur det skulle vara att vara läkare. En värld med långa tunga jourpass, övertidsarbete och konstant tids- och resursbrist ingick inte i min dröm. För det var just en dröm för mig att bli läkare, det har det varit ända sedan jag var liten. Och visst var den kraftigt romantiserad, min framtidsdröm, men samtidigt vill jag inte riktigt ge upp tanken på den än - utopin att faktiskt få hjälpa andra människor att må bra samtidigt som jag själv får utrymme att må bra! För jag behöver utrymme. Jag behöver tid för att handla, laga mat och tvätta. Jag behöver tid för träning, yoga och meditation. Jag behöver tid för vänner, pojkvän och en dag i framtiden familj/barn. Och dessutom så vill jag slänga in lite tid för skogspromenader och utflykter någon gång då och då!

Jag får ibland höra att jag i så fall valt fel yrke. Vill man bli läkare ska man jobba mycket och man ska jobba hårt. Men hur ska vi kunna känna empati för våra patienter om vi inte kan göra det för oss själva? Hur kan vi predika om hälsosamt och stressreduserat leverne, samt kost och motion, om vi själva bara stressar runt, äter dåligt och aldrig har tid för oss själva?

Ikväll har jag varit på en Karriärskväll, anordnad avLäkarförbundet. Varför jag ville gå på denna är nog inte så mycket för att jag vill göra Karriär med stort K, utan för att jag vill se vilka alternativa vägar det finns att ta som legitimerad läkare. Och det var faktiskt inga direkta streberier som föreslogs av föreläsarna (streber: person som hämningslöst och hänsynslöst strävar efter att göra karriär och uppnå hög socioekonomisk status) utan det var just alternativa karriärvägar - vad kan du göra om du inte vill forska-doktorera-disputera-jobba på universitetssjukhus-stångas om AT-stångas om ST-stångas om specialisttjänst?

Kort sagt så förelästes det om att starta eget, jobba som distriktsläkare, göra karriär inom läkarförbundet samt slutligen att jobba för staten/socialstyrelsen. Det fanns även utställare som gav ännu fler förslag, bland annat hyrläkare och läkare i försvaret. Det enda jag kände att jag saknade var några som berättade om företagshälsovården och inom läkemedelsindustrin. Och så klart om det finns fler områden som jag inte vet om, ibland är det så svårt att tänka outside the box.

Min favorit under kvällen var en föreläsning av en fantastisk entreprenör som var specialist i allmänmedicin och som redan i unga år startade en privat läkarmottagning, och trots att hon var ensamstående tvåbarnsmamma så har hon lyckats få kliniken att växa sig så stor att de flera gånger fått byta till större lokaler och engagera fler specialister. Det som jag tyckte var så inspirerande var att hon verkligen inte är en "karriärista", hon verkar inte ha haft något statustänk och armbågat sig fram genom karriären (ingen streber) utan verkar vara en riktigt jordnära och trevlig person som sakta men säkert arbetat sig framåt. Hon är idag klinikchef och som hon säger så är hennes viktigaste uppgift på jobbet att se till att läkarna som jobbar där trivs och har det bra! Trevligt att höra från en chef :)

Andra bra citat som jag snappade upp under kvällen:

"Man ångrar bara det man inte gjort"
apropå att ta paus från studier/jobb och göra något helt annat ett tag

"Karriär är när man får möjlighet att göra det man är bra på"

Om man startar eget blir man varse om att personalkostnaden för läkare är 1,6 ggr högre än deras bruttolön, och att det alltid finns risk för avundsjuka/orättvisor när man blandar läkare från flera specialitéer.


Summa summarum.


Jag är ingen streber. Jag är inte heller lat, långt ifrån - jag har alltid varit ambitiös, målmedveten och en riktigt arbetsmyra. Jag vill helt enkelt bara ha ett jobb där jag trivs, stimuleras och utvecklas, tjänar rimligt och hjälper andra. Ett jobb där jag även har en fritid, för mitt liv utanför jobbet känns minst lika viktigt. Huruvida visioner som att få jobba med unga kvinnor, och arbete profylaktiskt samt med rehabilitering på ett sätt som innefattar hela individen kommer att bli verklighet återstår att se. Men det finns hopp!

Chakran

Det är inte alltid lätt att kombinera läkarstudenten i mig med den yogiska delen av mig. Samtidigt som jag verkligen vill ha ett öppet sinne och tänka out of the box, så är det ibland väldigt svårt att inte börja kvida "men är det där verkligen vetenskapligt bevisat" ?! Som att det är allt som räknas här i världen, huruvida någon har kunnat visa något i ett randomiserat försök efter den västerländska vetenskapens alla regler. Men det är ju trots allt det vi fostras i, vi läkarstudenter, konstant kritiskt tänkande och ständigt denna fråga "men har det vetenskapligt belägg"? Och visst, det är verkligen viktigt att vi i vår yrkesroll som läkare håller oss till metoder som har vetenskapligt belagd effekt - men måste hela vårt liv genomsyras av det samma?

Jag ser mig som en ganska öppen person, men när det kommer till yogans chakrasystem så tar det bara stopp och jag får smaka på min egen stubborness och bristande tolerans - jag har så otroligt svårt att köpa konceptet med att vi skulle ha tre kroppar (den fysiska, den andliga och den subtila) och att vi skulle ha sju chakran (energicentra) längs med kotpelaren som fördelar livskraft ut i kroppen genom 70 000 olika kanaler. Svårt att acceptera att det skulle finnas chakran och nadis, jag som läst anatomi och fysiologi och cellbiologi och hela baletten på universitetet, men att det inte finns en enda person som har hittat sådana energicentra eller kanaler med livskraft.

När jag hörde om chakran för första gången var när jag var på ett ashram i Indien för 1,5 år sedan, och då sparkade jag bakut direkt. Jag tyckte inte att någon kunde säga att någonting fanns om det inte fanns några fysiska objektiva bevis att visa upp att just så var fallet. Jag blev nog rätt provocerande och visade öppet min oförståelse och nästintill ogillande av att människor kunde tro på sådant här "nonsens". Men sedan dess har jag ändrat uppfattning mer och mer... Med tiden har jag börjat inse att det är så mycket här i livet som vi inte vet och som inte kan förklaras - och ärligt talat så kan den västerländska vetenskapen sällan bevisa att saker och ting "är" på ett visst sätt, utan oftast bevisar man att det "inte är" på ett visst sätt alternativt att saker och ting samexisterar/korrelerar och sen drar man slutsatser från det och kallar det för vetenskapliga bevis.

Det finns även saker vi gör till och med inom den svenska vården som inte har några vetenskapliga belägg, men som görs på tradition och beprövad erfarenhet. Och det är just beprövad erfarenhet - personliga subjektiva upplevelser om hur saker och ting ligger till och hur människan fungerar - från tusentals yogis under loppet av flera tusen år som man har kunnat kartlägga chakrasystemet. Och i det ljuset så kanske man inte ska vara så snabb som jag var att förkasta det, bara för att ingen lunde lägga fram fysiskt och objektivt bevis framför näsan på mig. Det är så mycket som vi med västerländska verktyg inte kan förklara - innebär det då att det absolut måste förkastas? Personligen känner jag att yogan och yogans åttafaldiga väg ger mig så mycket som vårt kapitalistiska samhälle inte gör, och att jag kan plocka godbitarna ur kakan - det som känns rätt kan jag tro på. Som till exempel att en del av vägen till lycka är att vara sann mot sig själv och att ha en intention om att vara en god medmänniska, samt att försöka vara nöjd med det man har och inte alltid sträva efter mer. 

Jag påstår fortfarande inte att chakrasystemet "finns", men jag påstår inte heller att det "inte finns". Jag lever helt enkelt i den ovissheten och försöker lyssna nyfiket på vad filosofin har att säga om det hela och undrar om det är något som kan tillföra något i mitt liv. Jag står fast vid att jag som läkare i största möjliga mån ska arbeta utifrån vetenskapligt belagda metoder, men jag kan fortfarande ha ett öppet hjärta och sinne - inte minst i mitt privatliv.

Namaste!

Tack snälla Tant Gris!

Idag har jag satt ett pleuradrän och gjort chirurgia minor på en väldigt fin och beskedlig patient: Tant Gris. Hon låg redan sövd när vi kom, hon hade fått gott om anestesi (narkosmedel) och analgetika (smärtstillande) så hon sov djupt och kände ingenting av att vi opererade på henne. Efter att vi lämnade rummet skulle hon få en spruta av veterinären så att hon somnade in för gott, och så var hennes uppgift i livet slutförd.

Det kändes lite udda när man väl stod där med den fina grisen på operationsbordet, och lite sorgligt att hon skulle avlivas när vi var klara. Men samtidigt så kan jag känna att hon tjänade ett högre syfte - hon utbildade framtidens doktorer så att vi kan utföra samma procedur på riktiga patienter när den dagen kommer. Om man aldrig har satt ett pleuradrän kan jag tänka mig att det kan vara svårt och läskigt (kanske till och med att man skulle få black out?) att göra det första gången när man står där ensam på akuten och pleuradränet är det enda som kan rädda patienten. Teori i all ära, men läkarens arbete sitter mycket i händerna!

Såvitt jag förstår så finns det ett väldigt strikt regelverk kring hur djuren ska skötas och ansökan om djurförsök ska igenom flera instanser innan det godkänns efter konstens alla regler. Det känns ändå ok att den här fina grisen hade fått leva ett bra och forskningsfritt liv fram tills den dagen den skulle hjälpa oss att lära oss att rädda livet på framtida patienter, och att hon sedan fick somna in utan att känna smärta. Lite skillnad från den köttindustri som varje dag avlivar miljoner (olyckliga?) djur för att köttet sedan kanske kastas (det är otroligt svinn på mat i butikerna).

Jag känner dock lite lätt vämjelse med tanke på nötfärsen jag har liggande i kylen, får nog tillaga den imorgon istället. Den är dock självfallet både KRAV-märkt och ekologisk, från djur som får beta fritt ute, något annat skulle mitt hjärta inte vilja vara med om. Det är dock första köttet jag kommer att äta på flera veckor så jag är väldigt nöjd med att jag lyckats minska min köttkonsumtion från att en gång varit sk köttoman till att nu äta kött mindre än en gång i veckan och dessutom har jag helt slutat äta kyckling (de har det typ aldrig bra de stackarna, det skulle väl inte vara lönsamt...)

Varför denna önskan till förändring? Dels för att jag inte vill ställa mig bakom köttindustrin där djur kan få leva och slaktas under vidriga förhållanden, dels för att jag aldrig skulle kunna döda ett djur själv om jag inte var under hotet om svält. Ytterligare motiv är att köttindustrin står för 30% av jordens klimatutsläpp, det är inte energieffektivt för att föda jordens befolkning och att det finns flera hälsovinster med att äta mindre kött.

Jag hoppas att fler får upp ögonen för att hellre äta kött färre gånger i veckan och då istället köpa fint kravmärkt och ekologiskt när man väl inhandlar köttet. Att man ställer lite krav på att djuren har levt ett bra liv och att de slaktats på ett värdigt sätt. Många sätter sig helt på tvären när den här diskussionen kommer på tal, som att man MÅSTE markera en absolut ståndpunkt för eller emot....

Men man måste ju inte bli total-vegetarian om man inte vill, varför inte ta den gyllene medelvägen?

sjukt svårt att tänka sig att man skulle äta en sådan här liten sötnos...

snabb, snabbare, snabbast.

Snabbt. Fort. Hastigt. Kvickt. Plötsligt.

Har ni tänkt på att läkare ofta har en väldigt dålig handstil? Det är en sådan där sak som är myntat, att man har lika dålig handstil som en läkare. Eller "jag har så dålig handstil, det visar att jag har potential till att bli läkare". Hur många gånger har man inte tittat på recept (förr när man fick recept i handen) och undrat vad kråkfötterna betydde?

Snabbare. Fortare. Hastigare. Kvickare. Plötsligare.

Min hypotes till varför läkare är kända för nästintill oläslig handstil är att läkare alltid gör allting väldigt snabbt. En läkare sitter inte och funderar länge på vad hon ska skriva, en läkare präntar inte ned varje ord med eftertanke och med långsam noggrann handskrift! En läkare skraffsar snabbt ned det viktigaste, helst i punktform utan bindeord, på en liten papperslapp - ibland rivs det av en bit av skyddspappret från britsen patienten sitter på för att plita ner viktiga mätvärden eller andra fynd. Vad beror då detta på? Är läkare av naturen slarviga människor, utan känsla för stil och hyfs?

Knappast. Men jag tror att det handlar om att läkare under hela sin studietid och karriär har skyndat, stressat, stegat, sprungit, joggat, ilat och hastat vidare till nästa steg, nästa utmaning, nästa placering, nästa patient. Det finns helt enkelt inte tid för finlir och eftertanke! Nästa patient väntar, du är redan sen för att sjukhusets tidsplanering aldrig håller, och kanske är du konsult och flera kollegor ringer dig från alla håll och kanter och vill att du ska infinna dig där, NU, helst igår.

Läkare skriver fort. Läkare talar fort. Läkare äter fort. Läkare går fort. Läkare avverkar patienter fort.  Läkare fattar vitsen fort. Läkare fattar situationen fort. Läkare fattar besluten fort.

Snabbast. Fortast. Hastigast. Kvickast!

Själv känner jag att det redan sitter i mitt system (även om jag nog dessutom har med mig en del från livet innan läkarutbildningen också) att skynda skynda skynda. Jag gör allting snabbt, konstant. Ibland måste jag medvetet bromsa mig själv och försöka tvinga min kropp att röra sig i ultrarapid bara så att jag hinner andas. Jag är så oerhört tacksam för yogan, hade det inte varit för den hade jag inte ens märkt att gjorde allt fort utan jag skulle bara fortsätta spinna på spinna på spinna på, som en liten duracellkanin skulle jag pinna på tills jag for med huvudet rätt in i väggen. Sen skulle jag ligga platt fall ett tag, innan jag drog upp mig själv och började spinna vidare. Men någonstans där i allt spring och i all hast så missar man en sak. Något väldigt viktigt.

Livet.


När man gör allting så snabbt och hastigt finns risken att man äter upp sin goda middag utan att egentligen ha smakat den. Att man sätter i halsen eller biter i gaffeln. Att man lägger plånboken i kylen och ställer mjölken i sovrummet. Att man hoppar på tåget åt ena hållet fast man skulle åt det andra. Att man skriver ut antidepressiva till en patient som egentligen bara behövde få lite mänsklig kontakt. Att man opererar fel ben på fel patient. Att man inte är närvarande här och nu - inte lyssnar på sin vän, inte finns där för sin partner och inte visar kärlek till sina barn. För att man inte hinner, för att tanken redan har farit vidare till att planera vad du ska göra härnäst - för ska man göra allt så snabbt måste man hela tiden vara lite före i huvudet och hålla många bollar i luften samtidigt.

Oftast så är läkare väldigt bra på att vara snabba, de har blivit tränade på just det sedan de började på läkarprogrammet, och oftast så fattar de rätt beslut och är väldigt duktiga och kompetenta i det de gör. Men någonstans i hetsen försvinner lite den medmänskliga och empatiska sidan, den hinner inte riktigt få plats när man har 15 minuter per patient på en mottagning eller ska beta av en lång lista på akuten. Hela tiden ska det skäras ner på personal, hela tiden ska det omorganiseras, hela tiden ska det effektiviseras. Läkare ska göra mer, få fler administrativa uppgifter som stjäl ännu mer tid från patienterna, sjuksystrarna ska bli färre så de får ännu fler patienter att ta hand om och op-salarna ska stängas på nätterna (fast de kostar i drift även då) för att man ska spara på personalkostnader och patienter får vänta ännu längre på operation. Läkekonsten och den gamla devisen "sällan bota, ofta lindra, alltid trösta" får stå tillbaka för sjukvårdens ökade besparingar.

Eftertänksamt. Empatiskt. Medkännande. Noggrant. ...?

Kost, hälsa, träning... och hår?

Jag har tidigare skrivit om hur köttintag korrelerar med ökad risk för diverse sjukdomar, exempelvis prostata- och tarmcancer. Nu har en ny studie publicerats där man har följt över 100,000 personer åren 1986 till 2008, och gjort en bedömning av deras risk att utveckla kardiovaskulära sjukdomar, cancer och tidig död. Och resultatet är slående - vid intag av kött och processade köttprodukter exempelvis korv och leverpastej ökar risken med 12 % respektive 20 %....

Så återigen: om inte tidigare argument gällande miljön, djurens hälsa och den många gånger vedervärdiga köttindustrin har övertygat dig att införa åtminstone en köttfri dag i veckan, så snälla gör det för din egen hälsa. Och det går fortfarande att hålla en proteinrik diet med nyttiga fetter om man verkligen vill, det finns allt från nyttiga sojaprodukter till att helt enkelt välja fisk som proteinkälla. Eller varför inte käka biffar gjorda på nötter eller liknande? Då får man både protein, nyttiga fetter och massa finfina mineraler som kroppen mår bra av. Och visst, man ska kanske inte stirra sig blind på sådana här studier och kasta om hela sin livsstil, men samtidigt kanske man inte heller måste äta kött och köttprodukter varenda dag i veckan som många gör. Kanske är det en onödig risk att ta, när det finns så många alternativ?

Länk till artikeln: http://archinte.ama-assn.org/

När vi ändå är inne på kost och hälsa så kan vi även syna frukt och grönsaker lite närmare i sömmarna. Det gör mig himla ledsen att läsa att Livsmedelsverket har uppmätt en allt större mängd bekämpningsmedel i frukt och grönt i butikerna, och enda sättet att undvika gifterna är att odla själv. Ett mellanting är att välja ekologisk frukt och grönsaker, något jag ofta känner är för dyrt för min studentplånbok då jag dessutom vägrar köpa annat än ekologiska kravmärkta ägg (samma med ev kött) då det ofta är mycket dyrare. Men om man har småbarn eller gravid borde man nog försöka punga ut med de extra slantarna, för enligt studier vid Lunds universitet tas gifterna upp av kroppen och enligt experter i Odense så löper barn och foster ökad risk för att påverkas negativt. Som tur är ska barnmatsburkar vara extra kontrollerade, så den maten kan man oftast lita på och ge till sitt barn med gott samvete.

Nu är det dags för mig att slå ihop för ikväll! Jag kom nyss hem från ett helt underbart danspass, det är så härligt att få träna och samtidigt ha riktigt kul. Fy för träning som bara känns motigt och stretigt, tungt och smärtsamt. Tacka vet jag att få dansa och göra yoga, rena endorfinkickarna :)

Imorgon har jag en lååång dag framför mig. Går hemifrån 06.35, börjar 07.30 och slutar med jour fram till kl 23.00, sen hemma igen vid tolvsnåret... Och sen börja 07.30 igen nästa morgon! Jippie jippie yey.

Godnatt!

och ps. Snälla människor. Hur kan man bry sig så himla mycket om en orakad armhåla på en kvinna i publiken under Medlodifestivalen? Enligt Nyheterna har tusentals gillat på facebook när en person har lagt upp och äcklat sig över en bild på en söt oskyldig tjej som glatt sträcker upp armarna - och hua mig, hon har hår i armhålorna! vilken skandal, att en person är naturlig och inte rakar varenda centimeter av sin kropp. Själv kan jag förstå både varför man väljer att raka sig och varför man inte gör det - men oavsett vad så angår det faktiskt ingen annan.

En av världens vackraste kvinnor. För hårig?

 En av världens snyggaste män. För hårig?

Världens hetaste chewbacka (?) För hårig?

Högst oklart. För hårig?