Håhåhå jaja...
Skulle egentligen sitta med min examensuppsats och skriva background idag, men den kon gick till fel sida av vägen idag. Istället blev det en ångestfylld morgon då jag av en väldigt oempatisk ortoped fick beskedet att jag antagligen har fått en stressfraktur i min fot, ovanpå min 4 år gamla stuknings.-skada och min 15 år gamla ridolyckeskada... Inget kul besked eftersom man inte gör så mycket åt en stressfraktur än att vila - dvs ingen träning för min del nu på ett tag. Vilket känns väldigt tufft, för min träning består av att gå på 4 danspass i veckan och ger mig en otrolig glädje och något att se fram emot varje vecka. Att inte få dansa, att inte få endorfinkicken och bli helt genomsvettig, det känns hårt. Jag vet att det finns många andra träningsformer som är skonsammare för foten, men de skänker mig inte i närheten lika mycket glädje...
Men men. som tur är har jag ju fortfarande yogan, även om den kanske egentligen fyller en annan funktion i mitt liv och snarare är ett sätt för mig att varva ner, stilla mitt sinne och sträcka ut kroppen. Men det är ju ändå bra träning även om det inte är konditionshöjande.
Sen har jag massa andra saker som påverkar mig, som familjebekymmer och lite munhuggning med en av lärarna på fakulteten - jag informerade honom att det inte är lämpligt att fälla kommentarer med sexistiska undertoner när man har med studenter att göra, och nu verkar han tro att jag ska anmäla honom för han går i total försvarsställning och kräver nu skriftliga citat på vad opassande han skulle ha sagt. Jag har dock inte alls någon intention att anmäla honom, utan det var mer som ett statement från min sida att det inte är ok och en välvillig puff i sidan till honom att han ska se upp med vad han säger i framtiden då det är många studenter som tagit illa vid sig och som anser han ofta går över gränsen.
Även om man som lärare inte känner sig överlägsen sina studenter, så befinner man sig alltid i ett överläge. Precis som man när man är mentor, fadder, instruktör, förälder eller chef så är man automatiskt i en maktposition och då är det ytterst viktigt att man aktar vad man säger. Även om det finns en jargong studenter sinsemellan så är det inte passande att som lärare hänga på tåget och fälla sexistiska kommentarer eller insinuera saker, och det kommer alltid att finnas personer som tar illa vid sig.
Nåväl. Själv har jag nu varit fadder för de nya studenterna på läkarprogrammet, och jag känner mig definitivt inte som att jag varit i någon maktposition eller befunnit mig i överläge, men jag har ändå försökt tänka på vad jag säger, hur jag säger det och vilka signaler jag sänder ut. Det har varit otroligt givande att hålla i de tre faddermöten vi har haft, dels så har jag sett hur studenterna har förändrats under sin första termin i Lund, dels så har jag blivit så imponerad över deras resonemang och deras sätt att ta hand om varandra. De verkar genuint tycka om varandra och åtminstone i min faddergrupp var det högt i tak.
Men nu är det slut på fadderiet för den här gången, ikväll ska vi på tackmiddag som en liten belöning för det jobb vi lagt ner som faddrar, och sen startar det upp en ny fadderverksamhet för nästa termins studenter. Eventuellt kommer jag vara med som fadder även denna gång, då jag tycker det är både givande och viktigt att hjälpa till, men eftersom att jag åker utomlands med mitt examensarbete så känns det mer lämpligt om någon annan tar på sig fadderskapet. Tyvärr är det inte lika många som anmält sig den här gången, så himla synd! Och tråkigt att man inte hellre engagerar sig i sina medstudenter och framtida kollegor än står och serverar sprit på någon av studentnationerna...! Men men jag ska inte döma, jag har också varit engagerad i nationer och dylikt och känner mig färdig med den biten, och ska jag nu jobba ideellt så vill jag hellre engagera mig i något som är mer givande och som gör såväl mig själv som andra lite lyckligare. (Får man säga så? Jantelagsaktigt tyckte jag själv att "lyckligare" var kanske lite att ta i, att påstå att jag skulle bidra till någons lycka, men jag hittade inget mer passande ord...)
:)
Imorgon ska jag till KK och presentera mitt projekt för läkare och barnmorskor - jag ska nämligen jämföra indikationer och tankar bland vårdgivare om kejsarsnitt i Sverige och i England, och jag hoppas intensivt att de kommer tycka det är lika intressant som jag gör. Annars blir det svårt att få dem att fylla i mina enkäter och svara på mina frågor.... Men vad kan vara viktigare än hur vi förlöser våra barn - de viktigaste som finns?
Slutligen funderar jag nu på något så ytligt som vad tusan jag ska klä ut mig till på min fd klass sista sittning - vi ska ha en sista sittning med maskeradtema, och jag ser verkligen fram emot det. Så länge sen jag var ute på nation och ännu mer länge sen jag klädde ut mig till något alls, och det kommer ju alltid vara något som man förknippar studenttiden med. Under årens lopp så har jag varit utklädd till pirat, korsriddare, grekisk gudinna, nattlinne/nalle, stjärnhimmel, dubbel-personlighet-ond-god, pocahontas, tjuv, ninja, prima ballerina osv. osv. Jag har dock aldrig klätt ut mig till en superhjälte, det kanske skulle vara något?
Nåväl.
Så summa summarum. En tuff dag, men med många glädjeämnen. Inte minst min underbare pojkvän som pussat mig glad igen och som lyser upp min vardag som den solstråle han är <3 p="">
Skulle egentligen sitta med min examensuppsats och skriva background idag, men den kon gick till fel sida av vägen idag. Istället blev det en ångestfylld morgon då jag av en väldigt oempatisk ortoped fick beskedet att jag antagligen har fått en stressfraktur i min fot, ovanpå min 4 år gamla stuknings.-skada och min 15 år gamla ridolyckeskada... Inget kul besked eftersom man inte gör så mycket åt en stressfraktur än att vila - dvs ingen träning för min del nu på ett tag. Vilket känns väldigt tufft, för min träning består av att gå på 4 danspass i veckan och ger mig en otrolig glädje och något att se fram emot varje vecka. Att inte få dansa, att inte få endorfinkicken och bli helt genomsvettig, det känns hårt. Jag vet att det finns många andra träningsformer som är skonsammare för foten, men de skänker mig inte i närheten lika mycket glädje...
Sen har jag massa andra saker som påverkar mig, som familjebekymmer och lite munhuggning med en av lärarna på fakulteten - jag informerade honom att det inte är lämpligt att fälla kommentarer med sexistiska undertoner när man har med studenter att göra, och nu verkar han tro att jag ska anmäla honom för han går i total försvarsställning och kräver nu skriftliga citat på vad opassande han skulle ha sagt. Jag har dock inte alls någon intention att anmäla honom, utan det var mer som ett statement från min sida att det inte är ok och en välvillig puff i sidan till honom att han ska se upp med vad han säger i framtiden då det är många studenter som tagit illa vid sig och som anser han ofta går över gränsen.
Även om man som lärare inte känner sig överlägsen sina studenter, så befinner man sig alltid i ett överläge. Precis som man när man är mentor, fadder, instruktör, förälder eller chef så är man automatiskt i en maktposition och då är det ytterst viktigt att man aktar vad man säger. Även om det finns en jargong studenter sinsemellan så är det inte passande att som lärare hänga på tåget och fälla sexistiska kommentarer eller insinuera saker, och det kommer alltid att finnas personer som tar illa vid sig.
Men nu är det slut på fadderiet för den här gången, ikväll ska vi på tackmiddag som en liten belöning för det jobb vi lagt ner som faddrar, och sen startar det upp en ny fadderverksamhet för nästa termins studenter. Eventuellt kommer jag vara med som fadder även denna gång, då jag tycker det är både givande och viktigt att hjälpa till, men eftersom att jag åker utomlands med mitt examensarbete så känns det mer lämpligt om någon annan tar på sig fadderskapet. Tyvärr är det inte lika många som anmält sig den här gången, så himla synd! Och tråkigt att man inte hellre engagerar sig i sina medstudenter och framtida kollegor än står och serverar sprit på någon av studentnationerna...! Men men jag ska inte döma, jag har också varit engagerad i nationer och dylikt och känner mig färdig med den biten, och ska jag nu jobba ideellt så vill jag hellre engagera mig i något som är mer givande och som gör såväl mig själv som andra lite lyckligare. (Får man säga så? Jantelagsaktigt tyckte jag själv att "lyckligare" var kanske lite att ta i, att påstå att jag skulle bidra till någons lycka, men jag hittade inget mer passande ord...)
:)
Imorgon ska jag till KK och presentera mitt projekt för läkare och barnmorskor - jag ska nämligen jämföra indikationer och tankar bland vårdgivare om kejsarsnitt i Sverige och i England, och jag hoppas intensivt att de kommer tycka det är lika intressant som jag gör. Annars blir det svårt att få dem att fylla i mina enkäter och svara på mina frågor.... Men vad kan vara viktigare än hur vi förlöser våra barn - de viktigaste som finns?
Slutligen funderar jag nu på något så ytligt som vad tusan jag ska klä ut mig till på min fd klass sista sittning - vi ska ha en sista sittning med maskeradtema, och jag ser verkligen fram emot det. Så länge sen jag var ute på nation och ännu mer länge sen jag klädde ut mig till något alls, och det kommer ju alltid vara något som man förknippar studenttiden med. Under årens lopp så har jag varit utklädd till pirat, korsriddare, grekisk gudinna, nattlinne/nalle, stjärnhimmel, dubbel-personlighet-ond-god, pocahontas, tjuv, ninja, prima ballerina osv. osv. Jag har dock aldrig klätt ut mig till en superhjälte, det kanske skulle vara något?
Nåväl.
Så summa summarum. En tuff dag, men med många glädjeämnen. Inte minst min underbare pojkvän som pussat mig glad igen och som lyser upp min vardag som den solstråle han är <3 p="">
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar