Tuff dag men med många glädjeämnen

Håhåhå jaja...

Skulle egentligen sitta med min examensuppsats och skriva background idag, men den kon gick till fel sida av vägen idag. Istället blev det en ångestfylld morgon då jag av en väldigt oempatisk ortoped fick beskedet att jag antagligen har fått en stressfraktur i min fot, ovanpå min 4 år gamla stuknings.-skada och min 15 år gamla ridolyckeskada... Inget kul besked eftersom man inte gör så mycket åt en stressfraktur än att vila - dvs ingen träning för min del nu på ett tag. Vilket känns väldigt tufft, för min träning består av att gå på 4 danspass i veckan och ger mig en otrolig glädje och något att se fram emot varje vecka. Att inte få dansa, att inte få endorfinkicken och bli helt genomsvettig, det känns hårt. Jag vet att det finns många andra träningsformer som är skonsammare för foten, men de skänker mig inte i närheten lika mycket glädje...

Men men. som tur är har jag ju fortfarande yogan, även om den kanske egentligen fyller en annan funktion i mitt liv och snarare är ett sätt för mig att varva ner, stilla mitt sinne och sträcka ut kroppen. Men det är ju ändå bra träning även om det inte är konditionshöjande.

Sen har jag massa andra saker som påverkar mig, som familjebekymmer och lite munhuggning med en av lärarna på fakulteten - jag informerade honom att det inte är lämpligt att fälla kommentarer med sexistiska undertoner när man har med studenter att göra, och nu verkar han tro att jag ska anmäla honom för han går i total försvarsställning och kräver nu skriftliga citat på vad opassande han skulle ha sagt. Jag har dock inte alls någon intention att anmäla honom, utan det var mer som ett statement från min sida att det inte är ok och en välvillig puff i sidan till honom att han ska se upp med vad han säger i framtiden då det är många studenter som tagit illa vid sig och som anser han ofta går över gränsen.

Även om man som lärare inte känner sig överlägsen sina studenter, så befinner man sig alltid i ett överläge. Precis som man när man är mentor, fadder, instruktör, förälder eller chef så är man automatiskt i en maktposition och då är det ytterst viktigt att man aktar vad man säger. Även om det finns en jargong studenter sinsemellan så är det inte passande att som lärare hänga på tåget och fälla sexistiska kommentarer eller insinuera saker, och det kommer alltid att finnas personer som tar illa vid sig.
 

Nåväl. Själv har jag nu varit fadder för de nya studenterna på läkarprogrammet, och jag känner mig definitivt inte som att jag varit i någon maktposition eller befunnit mig i överläge, men jag har ändå försökt tänka på vad jag säger, hur jag säger det och vilka signaler jag sänder ut. Det har varit otroligt givande att hålla i de tre faddermöten vi har haft, dels så har jag sett hur studenterna har förändrats under sin första termin i Lund, dels så har jag blivit så imponerad över deras resonemang och deras sätt att ta hand om varandra. De verkar genuint tycka om varandra och åtminstone i min faddergrupp var det högt i tak.

Men nu är det slut på fadderiet för den här gången, ikväll ska vi på tackmiddag som en liten belöning för det jobb vi lagt ner som faddrar, och sen startar det upp en ny fadderverksamhet för nästa termins studenter. Eventuellt kommer jag vara med som fadder även denna gång, då jag tycker det är både givande och viktigt att hjälpa till, men eftersom att jag åker utomlands med mitt examensarbete så känns det mer lämpligt om någon annan tar på sig fadderskapet. Tyvärr är det inte lika många som anmält sig den här gången, så himla synd! Och tråkigt att man inte hellre engagerar sig i sina medstudenter och framtida kollegor än står och serverar sprit på någon av studentnationerna...! Men men jag ska inte döma, jag har också varit engagerad i nationer och dylikt och känner mig färdig med den biten, och ska jag nu jobba ideellt så vill jag hellre engagera mig i något som är mer givande och som gör såväl mig själv som andra lite lyckligare. (Får man säga så? Jantelagsaktigt tyckte jag själv att "lyckligare" var kanske lite att ta i, att påstå att jag skulle bidra till någons lycka, men jag hittade inget mer passande ord...)

:)

Imorgon ska jag till KK och presentera mitt projekt för läkare och barnmorskor - jag ska nämligen jämföra indikationer och tankar bland vårdgivare om kejsarsnitt i Sverige och i England, och jag hoppas intensivt att de kommer tycka det är lika intressant som jag gör. Annars blir det svårt att få dem att fylla i mina enkäter och svara på mina frågor.... Men vad kan vara viktigare än hur vi förlöser våra barn - de viktigaste som finns?
 

Slutligen funderar jag nu på något så ytligt som vad tusan jag ska klä ut mig till på min fd klass sista sittning - vi ska ha en sista sittning med maskeradtema, och jag ser verkligen fram emot det. Så länge sen jag var ute på nation och ännu mer länge sen jag klädde ut mig till något alls, och det kommer ju alltid vara något som man förknippar studenttiden med. Under årens lopp så har jag varit utklädd till pirat, korsriddare, grekisk gudinna, nattlinne/nalle, stjärnhimmel, dubbel-personlighet-ond-god, pocahontas, tjuv, ninja, prima ballerina osv. osv. Jag har dock aldrig klätt ut mig till en superhjälte, det kanske skulle vara något?

Nåväl.
Så summa summarum. En tuff dag, men med många glädjeämnen. Inte minst min underbare pojkvän som pussat mig glad igen och som lyser upp min vardag som den solstråle han är <3 p="">

klackarna i taket

 Så härligt med helg!

Den här lördagen var den första den här terminen som jag inte hade något inplanerat. Jodå, alldeles sant!

Så himla skönt att vakna på morgonen och bara veta det att jag kan dra mig i sängen hur länge jag vill, jag kan äta frukost när jag vill och jag kan sitta och slötitta på Nyhetsmorgon hur länge jag vill. Och sen så var det bara "jahopp, vad ska jag göra nu då"? Och då blev det minsann ett par timmars plugg, första gången jag lyckas plugga på helgen den här terminen... Och sen lite spontanjogg, yoga och läsa lite tidning. Så himla härlgit att för en gångs skull få vara lite spontan, men framför allt att få lite egentid. Det finns knappt en enda kväll i veckan då jag inte far runt och gör saker, och det är väldigt sällan som jag spendera tid med att bara hänga med mig själv. Något jag verkligen saknar, för jag tycker om att hänga med mig ;)

Igår var vi och såg på Toddyspexarna som satte upp det gamla goda spexet Rasputin. Mycket underhållande! Det är lustigt, de första åren på läkarprogrammet var jag helt uppslukad av spexvärlden - under en månad varje vårtermin var det bara spex spex spex som gällde och på hösten var det en vecka för återuppsättning, och däremellan gick man på andra spex och relaterade fester. Som spexare så praktiskt taget lever man på borgen, dvs AF borgen, och det är ju inget dåligt tillhåll att kalla sitt "hem". I Toddyspexarna var jag sminkös, och det var vansinnigt kul. Med betoning på vansinne ibland, det blir ju så internt när det är man umgås så tight under en så lång period och kanske särskilt med tanke på den enorma mängd alkohol som intas. Jag kommer ihåg att sminkets maxintag en dag var 17 flaskor champagne (vi brukade rada upp dem på golvet), och vi var sju tjejer som sminkade... I say no more. Inte konstigt att man inte mådde så bra efter den där spexperioden, man hade ju levt i ett konstant rus, i en riktig liten bubbla, och praktiskt taget misshandlat sin kropp med ohälsosamt leverne. Men kul hade vi!

Jag var med i Toddyspexarna i tre år, sedan tog jag uppehåll och slutade samtidigt i spexet för att få mer tid till studier, vänner, pojkvän och annat. Förra året var första gången jag såg spexet utan att vara med, och då minns jag att jag tyckte det var lite tråkigt att sitta nere bland publiken, jag saknade att vara där bakom scen - för det är ju där det händer! Men i år kände jag faktiskt att jag var glad att jag inte stod där uppe bakom scen, jag skulle helt enkelt inte uppskatta det lika mycket nu. Jag vet inte om det är att jag har blivit mer mån om min hälsa, har kommit längre och börjar se slutet på utbildningen eller för att jag helt enkelt blivit äldre...? Men idag är jag mer än nöjd med att få se spexet, som alltid är lika roligt och alltid har lika imponerande sånginsatser, och att sen idag gå på festen efteråt och sätta klackarna i taket.

Det får dock bli en lugn kväll, för imorgon kväll (japp, en söndag) börjar min placering på KUA - Kandidat Undervisnings Avdelning. KUA innebär att vi kandidater är läkarna, och sjuksköterskestudenter är sjuksyrrorna, på avdelningen och det är vi som tar hand om patienterna, skickar dem på undersökningar, behandlar dem och sedan planeras deras vidare vård - precis som vanliga medicinläkare. Till hands har vi en specialistläkare som är vår "överläkare", som vi alltid kan fråga om hjälp om vi är osäkra, men tanken är att vi ska jobba och fungera som vanliga läkare. Ska verkligen bli kul, nu börjar det ju närma sig att man faktiskt är färdig "doktor". Men precis som AT-läkarna säger i "Unga Läkare" på kanal 5 : det känns som att man kan ingenting. Jag antar dock att man lärt sig något på de här åren, och alla tentor är ju klarade så i teorin kan jag en massa.... i teorin ja.

Så två veckors KUA börjar imorgon. Får se om det blir någon riktig läkare av mig nu då :)

Den förrädiska drycken

Utsökta små bubblor som klättrar längst med glasets väggar och som kittlar tungan, och en doft som både är söt och syrlig på samma gång. Vackert skimrande där i glaset, och smaken som sprudlar i munnen - lika lättdrucket som saft och godare än det mesta! Som snabbt och lätt slinker ner i halsen, och bubblorna stiger lika snabbt till huvudet. Ta ett glas, gå snabbt in i fas, ta sedan två, de är ju så små! Tre fyra fem, sen är det kanske dags att gå hem...

Vad talar jag om? Jo självklart champagne. Eller ja, mousserande vitt vin är det ju egentligen, såvida man inte vill tömma plånboken helt. Men när man blir bjuden på denna fantastiskt förrädiska dryck, som verkar så snäll och god men som lurar en till att dricka lite till när glaset konstant fylles på av någon annan, ja då får jag svårt att sgäa nej, och vips så känner man att man druckit för mycket! Men det gör inget, ooooh nej, för det är ju Champagne, det är så gott och man blir ju så GLAD. Jag tror aldrig jag är så oerhört glad som när jag druckit champagne, det är som att det inte finns några problem i världen och att jag kan dansa hela natten lång med ett lyckligt leende på läpparna.

Dagen efter. Aj, mitt huvud. Förebrår mig själv - det är väl inte att ta hand om sig själv att låta sitt glas fyllas på konstant? Att gå hem alldeles för sent? ...

Men det är ju så gott. Och så ... bubbligt! Och man blir så glad, och så... bubblig! Perfekt för lite festliga tillfällen. Jaja. Tur att det är så dyrt :)

Ursäkta, hej! Vill du följa med oss hem?

Jag har länge tänkt att någon gång måste man väl bli frågad, eftersom att fenomenet även existerar i Sverige. Annars gör jag mest kopplingen mellan Sex and the city och New York, och då känns det ju så mer avlägset, så mer tabu, att vi skulle ha något liknande här hemma!

Men jo visst, inatt skedde det. Jag blev stoppad på vägen hem, mitt i natten efter att ha gått ut med mina vänner på en alldeles fullsmockad klubb, med frågan "Ursäkta, hej! Vart är du på väg?". Det var ett par i 35-årsåldern (yngre medelålders skulle jag sagt förr men nu börjar jag dra mig för att använda det) som kom gående mitt emot mig på gatan och stoppade min framfart med dessa ord. "Hem?" svarade jag, häpen över att bli tilltalad kl fem på morgonen. "Vill du följa med oss hem?" fortsatte mannen i paret, och chockade jag kunde bara svara "eeeehhhh.... öh, nej? Nej det vill jag inte". Varpå mannen fortsätter att insistera, och kvinnan i paret rycker honom i ärmen och säger till mig: "Ingen fara, oroa dig inte, han är snäll. Han tyckte bara du var väldigt söt".

Huruvida detta verkligen var ett seriöst förslag kan man ju diskutera, men med tanke på parets ålder och på sättet det sades så kändes det väldigt "genuint", och jag kunde inte låta bli att fundera över det sedan på vägen hem, efter att jag vänligt men bestämt tackat nej till erbjudandet. Varför gör människor så? Hur kan ett par, som vill leva tillsammans och älska varandra, kunna bjuda in ett fritt främmande människa i den mest intima delen av deras förhållande? Det övergår mitt förstånd.

Nu ska jag i alla fall sova och drömma alldeles "vanliga" monogama drömmar ;)

Godnatt!

Livet är en fest...!

Nu ikväll ska jag på sittning med klassen! Första (och enda) sittningen den här terminen, och det ska verkligen bli roligt att träffa lundaklassen igen. Jag satt och diskuterade med en klasskamrat häromdagen, att innan när vi var en helklass på 100 personer så var det perfekt och jag stortrivdes. Visst var det olika grupperinger, men då kompletterade de varandra och det var lätt att hänga med än den ena än den andra. Sen vi splittrades till två klasser, en till Lund och en till Malmö, så känns det som att båda klasserna blivit lite "fattigare" - Lundaklassen är den lite mer spexiga tjotjim-klassen, på gott och ont, och Malmöklassen är den lite mer relaxade men också lite drygare. Nu låter jag väldigt negativ, och det är faktiskt inte så illa. Min klass består av många olika individer, och de allra allra flesta är faktiskt riktigt genuint goa och fina människor, det är bara gruppdynamiken som blir lite fel ibland.

I vilket fall som helst ska det bli otroligt skoj att få gå ut tillsammans allihop (nästan) ikväll, och förhoppningsvis lyckas man stå emot sprithästens lockande klövar (jodå, sprithästar har till skillnad från vanliga hästar faktiskt klövar istället för hovar!) och lyckas ta sig hem efter en glad fartfylld danskväll. Senast det var så var på medicinarnas årliga bal, Corbalen, då jag hade så vansinnigt kul, man känner i princip alla och bara dansar och har roligt hela kvällen iklädd en festlig blåsa. Kvällens outfit blir dock inte balklänning, utan för min del en utklädnad till prima ballerina - kvällens tema är "om jag inte kom in..." Jag funderade ett tag på ifall jag skulle klä ut mig till psykpatient i tvångströja, eller ett lik i blodiga kläder (lite så man kände efter att ha sökt in 8 gånger ifall man inte hade kommit in då...) men hade inte riktigt tid och kraft, istället köpte jag världens sötaste lilla balettkjol på Lindex barnavdelning ;)

Ha det fint, och glöm inte: Livet är en fest!