Var snäll mot dig själv och din kropp.

Att det är viktigt att vara snäll mot sig själv och sin egen kropp kan låta klyschigt och banalt, men det är något jag tror stenhårt på. Alldeles för ofta får man höra inom vården (och i samhället) hur människor bannar sig själva och sina kroppar för de åkommor som tagit dem i besittning.

"Jäkla ben som håller på och rycker sådär".

"Jävla arm som ska göra ont hela tiden".

"Den här förbannade magen som bara är svullen och jobbig".

"Vad dålig jag är som inte orkade xxxxxx idag".

Och så vidare.

Enligt min erfarenhet så är det viktigt att erkänna sina känslor av ledsamhet, besvikelse, ilska - men också viktigt att inte alienera sig från sin kroppsdel eller ta avstånd från sig själv och sitt psyke. När man tittar på en del av sig själv och visar ett så starkt ogillande så odlar man ett självhat och en nolltolerans mot sig och sitt psykiska/fysiska status. Den sekunden man markerar att "detta är är inte en accepterad del av mig" så slutar man upp med att vara en hel människa - och möjligheten att känna in sig själv, sitt psyke och sin kropp minskar och risken att inte blir frisk ökar. Inte konstigt att människor har en tendens att gå in i väggen idag! Kombinationen av ett samhälle som är helt inställt på effektivisering samt produktion/konsumtion och individer som är självkritiska och dömande mot sig själva är ödesdiger.

När man upplever smärta, trötthet eller obehag från kroppen/psyket så anser jag att det är viktigt att man observerar sensationerna och känslan som medföljer, och att man istället för att försöka stänga av/tränga undan det obehagliga försöker möta det ansikte-mot-ansikte.

Ett exempel är en person med IBS som ofta upplever en svullen och smärtande mage. När besvären ger stort obehag (obehaget kan bli större ifall man till ex befinner sig i en socialt viktig situation) kan personen uppleva själva magen som ett besvär, något som är i vägen och som bara ska bort. Känslan "får inte finnas" och man försöker på olika sätt att bli av med obehaget, exempelvis genom att ta smärtstillande eller att helt enkelt ignorera symptomen. Ett annat (ganska ineffektivt) sätt att bli av med obehaget är att sluta bukandas - man spänner sig och börjar andas ytligt och ansträngt. Om man tacklar problemet på detta sätt kan man tycka den här förbannade magen, ska alltid vara i vägen, om den bara kunde försvinna!

Om man gör som ovan så har man tagit avstånd från sig själv, och man är inte längre en "hel" människa. Om man har gjort så många gånger blir det så småningom svårt att att komma i kontakt med sig själv och sin kropp och man blir sämre på att tolka sina egna signaler. Om man istället försöker närma sig den delen som gör ont och med omtanke och kärlek vilja sig själv väl så tror jag att man däremot blir bättre på att tolka kroppens signaler och att man bättre inser vilka åtgärder som är lämpliga att vidta. I den här situationen kan det vara lämpligt att hålla om sin mage, att skicka tröstande tankar till sig själv för obehaget och försöka slappna av. Genom att slappna av och andas med bukmuskulaturen ökar genomblödningen till tarmarna och förloppet blir mindre statiskt, och det finns en större chans att besvären avtar.

Likadant att känna efter i sig själv när det är lämpligt att efter en lång arbetsdag stressa vidare och fortsätta hålla sitt sinne och sin kropp aktiverad och när det istället är lämpligt att pausa och vila. Själv har jag väldigt svårt att inse mina egna begränsningar och svårt att känna när det är dags att ta stanna upp. Yogan har hjälpt mig otroligt mycket med att komma i kontakt med min kropp och inse när jag börjar bli trött och sliten! Som idag när jag skulle skynda hem efter en lång arbetsdag för att skynda till träningen för att skynda vidare till en kompisträff - för ett år sedan hade jag pinnat på utan att reflektera, men idag kände jag efter och insåg att jag behövde lägga mig på spikmattan en halvtimme och fick prioritera det framför träningen. Och då är ändå jag en person som starkt lobbar för träning och fysisk aktivitet!

Regelbunden fysisk träning är oerhört viktigt för hälsan och välbefinnandet, och mitt mål är att konditionsträna minst tre gånger per vecka och träna yoga övriga dagar (förutom lördagar, då är det promenader eller vila som står på schemat). Många stora studier har visat att regelbunden träning/fysisk aktivitet minskar dödlighet i kardiovaskulära sjukdomar markant (att inte träna alls är lika farligt som att röka) och utifrån det måste jag be dig som läser detta att röra på dig minst en gång i veckan så att du under en halvtimme höjer din puls och andningsfrekvens...

Men hur viktigt jag än tycker det är att träna, så är det lika viktigt med vila. Det behöver inte betyda att man utesluter alla andra aktiviteter den kvällen, utan det kan räcka med att ta en halvtimmes paus när man kommer hem från skolan eller jobbet och bara lägga sig på sängen och försöka slappna av. Man kan sätta på någon lugn trevlig musik för att hjälpa sig själv att varva ned, eller bara försöka släppa alla tankar på tidigare och senare och istället fokusera på sensationerna i kroppen. Hur känns det just precis nu under dina fotsulor? I dina tår? På dina smalben? I dina knän? I dina lår? I din mage? Bara känn efter och notera sensationerna utan att kategorisera dem som "skönt" eller "ont", utan mer som "pirr" "spänningar" "varmt" "kallt" osv..

För några år sedan hade jag blivit sur och bannat mig själv för att jag inte gick och tränade som planerat utan "var lat" och lade mig på spikmattan istället. Idag är jag istället glad över att jag kan tolka mina egna signaler och respektera/acceptera dem, och jag känner mig som en mer sund och balanserad människa. Så jag ber dig, var snäll mot dig själv och din kropp! Jag är övertygad om att det då också blir så mycket lättare att även vara snäll mot andra människor och acceptera deras känslor och val, samt stötta dem till att må bättre både fysiskt och psykiskt. Att kroppen och sinnet är två åtskilda enheter är en illusion - att vi människor inte skulle vara beroende av varandra likaså.

Ursäkta, hej! Vill du följa med oss hem?

Jag har länge tänkt att någon gång måste man väl bli frågad, eftersom att fenomenet även existerar i Sverige. Annars gör jag mest kopplingen mellan Sex and the city och New York, och då känns det ju så mer avlägset, så mer tabu, att vi skulle ha något liknande här hemma!

Men jo visst, inatt skedde det. Jag blev stoppad på vägen hem, mitt i natten efter att ha gått ut med mina vänner på en alldeles fullsmockad klubb, med frågan "Ursäkta, hej! Vart är du på väg?". Det var ett par i 35-årsåldern (yngre medelålders skulle jag sagt förr men nu börjar jag dra mig för att använda det) som kom gående mitt emot mig på gatan och stoppade min framfart med dessa ord. "Hem?" svarade jag, häpen över att bli tilltalad kl fem på morgonen. "Vill du följa med oss hem?" fortsatte mannen i paret, och chockade jag kunde bara svara "eeeehhhh.... öh, nej? Nej det vill jag inte". Varpå mannen fortsätter att insistera, och kvinnan i paret rycker honom i ärmen och säger till mig: "Ingen fara, oroa dig inte, han är snäll. Han tyckte bara du var väldigt söt".

Huruvida detta verkligen var ett seriöst förslag kan man ju diskutera, men med tanke på parets ålder och på sättet det sades så kändes det väldigt "genuint", och jag kunde inte låta bli att fundera över det sedan på vägen hem, efter att jag vänligt men bestämt tackat nej till erbjudandet. Varför gör människor så? Hur kan ett par, som vill leva tillsammans och älska varandra, kunna bjuda in ett fritt främmande människa i den mest intima delen av deras förhållande? Det övergår mitt förstånd.

Nu ska jag i alla fall sova och drömma alldeles "vanliga" monogama drömmar ;)

Godnatt!

Blä, blä och åter: blä.

Idag är det bara en sån dag. En blä-dag. En dag när allting bara känns grått och trist, man är stressad och pressad och hinner inte med ens hälften av allt man har på sin "att göra-lista". Telefonen ringer med tråkiga besked, man upptäcker i kalendern att man dubbelbokat sig flera dagar framöver, man måste fatta några trista beslut och så kommer man hem till en fet räkning i brevlådan... Och som grädden på moset blir man biten av en mygga! Inomhus på tredje våningen, i slutet på september?! Vad är oddsen...

Och sen hjälper det ju inte heller när det är strax före den där tiden på månaden, plus att man har gått omkring med lågt blodsocker hela dagen, och dessutom så är man så jäkla trött på att vara gräsänka och saknar sin sambo/särbo. Det suger helt enkelt. Eller som min käraste vän sade "SUCK är det rätta ordet".

Ovanpå detta har man sjukt mycket att plugga, något man inte hinner för allt annat som plötsligt kom upp, och dessutom ska man tydligen förbereda och hålla i ett seminarium på fredag om tropiska infektioner...

Suck.

jaha... så vad gör man då en dag som denna? Ja vad jag tänker göra just nu är att dra täcket över huvudet eftersom att det är läggdags, men känns det likadant imorgon så är det bara att börja jobba.

Jobba med vad? Jo, med ordet acceptans.


Att acceptera att det är som det är, och att man får försöka hantera situationen så bra man kan. Att ha medkänsla och empati för sig själv, och känna att det är okej att uppleva att det är tufft just nu. Det är inget fel med det, inga människor dansar på tå över rosenblad genom livet utan alla har vi våra svåra stunder och våra duster. Det handlar bara om att försöka acceptera situationen, utan att för den delen "ge upp".

En dag som denna behöver jag stanna upp mitt i all röra och bara andas. Stanna upp, känna efter och acceptera det som finns där. Kanske lägga handen över hjärtat och varsamt hålla om sig själv - det är okej. Det är som det är, och det är okej. Det går över, efter regn kommer sol... Och istället för den ilska och frustration som byggs upp under dagen när ingenting blir rätt och allting går snett, så kanske man känner sig lite ledsen, men också lite tröstad.

Jag tror det är viktigt att man som läkare försöker leva som man lär, att man har medkänsla för sig själv och lär sig att ta hand om sig själv och försöka leva ett sunt liv. Det är lätt att tro att man måste vara någon slags supermänniska bara för att man är läkare/läkarstuderande, och att man inte tillåter sig att tänka fel eller visa några svaga sidor. Risken är att man antingen går in i väggen och/eller blir känslomässigt avtrubbad, ingendera något jag strävar efter. 

Och som hippokrates läkared säger: en läkare skall ibland bota, ofta lindra, alltid trösta. Enligt mig gäller den eden inte bara gentemot patienterna, utan även mot sig själv. 

Helgkänsla, Påsk, och kärlek!

Idag är det onsdag, men trots det har jag en otrolig helgkänsla - sova åtta timmar, tvätta och äta långfrukost nu på morgonen, ska sen ta ledigt idag för att äta lunch med min pojkvän och sen dra runt en sväng på stan.... Första gången jag känner mig så här ledig sen förra sommaren! :)

Det har varit en rätt tuff höst och vår, med otroligt mycket att plugga och massvis av obligatoriska moment i skolan, och tenta ena dagen, ny kursstart andra dagen... ingen rast ingen ro!

Nu däremot är det dags för kandidatuppsatsen, vilket innebär 3 veckor teori, tenta och sen bär det av till Sri Lanka. Känns riktigt pirrigt och spännande, ska bli kul att få göra något annorlunda inom ramen för utbildningen. Surt i det hela är dock att det långa långa arbetet med att ansöka om stipendier (har skickat hur många olika ansökningar som helst) än så länge inte gett någon utdelning, och det ser ut som att jag måste bekosta allt själv - inklusive en avgift i Sri Lanka för att få ta del av universitetets litteratur :/

men men det får det vara värt! Ska försöka jobba rumpan av mig i norge i sommar så att jag ändå har råd med min indienresa till hösten - biljetten har jag i alla fall redan köpt! Så worst case scenario får jag leva en månad på gatan i Indien och tigga till mig mat ;)

Annars är jag så lycklig över att det börjar bli vår, massa krokusar och vintergäck och snödroppar som dyker upp lite här och var i Lund, och den efterlängtade solen har tittat fram flera gånger - även om den idag lyser med sin frånvaro då det ska vara regn hela dagen.

Nu är det som sagt otrolig skönt att äntligen äntligen vara klar med termin 5 (om man nu klarat tentan...) vilket också innebär att man är klar med preklin - nästa termin kommer det vara klinik 5 dagar i veckan istället! Ska bli kul att börja få känna på att faktiskt vara läkare.

Något jag tycker ska bli skönt att slippa är obduktionsundervisningen, som ju är en viktig del av läkarutbildningen. Jag tycker det är en bra del av undervisningen, då man får en förståelse att de organ man dissekerar faktiskt kommer från en människa. Just organdissektion tycker jag dock är betydligt viktigare än obduktion - det är otroligt lärorikt och intressant att se hur våra organ verkligen ser ut, då det är en stor skillnad mot hur de ser ut i våra böcker och modeller.

Jag värjer mig dock mot antalet obduktioner och sättet de utförs på... jag ska försöka förklara vad jag menar.

Termin 4 var jag för första gången med om att bevittna en obduktion. Det var en mycket känsloladdad upplevelse där jag chockades över hur den döda kvinnans kropp låg naken och uppfläkt på en bord, med nacken bakåtlutad och munnen gapande. Efter en stund lyckades jag sluta fokusera på den avlidna, och intresserade mig istället för organdemonstrationen, vilket jag denna första gång tyckte var mycket givande.

Efterföljande obduktioner kände jag dock allt mer att obduktionsundervisningen förlorade sitt undervisningsvärde medan det fortfarande var lika jobbigt och emotionellt plågsamt att se de avlidnas kroppar ligga där på britsar av stål, nakna och uppsprättade, inför en stor grupp av mer eller mindre nyfikna läkarstudenter.

En person som har dött kan inte uttrycka någon vilja eller åsikt, och den avlidne är alltså helt utlämnad till patologens förfogande och tycke för hur personens kropp ska behandlas. För mig kändes det respektlöst att den avlidne, efter organuttaget, skulle ligga kvar så blottad inför allas ögon. Jag är väl medveten om att detta är min känsla och uppfattning, och jag anklagar inte obduktionsteknikerna (som för övrigt var mycket duktiga, empatiska och förstående individer) för att ha uppträtt vanhedrande mot den avlidne. Det är helt enkelt min egen föreställning (som inte är desto mindre stark!) att jag efter organuttag och inspektion hade velat lägga ett lakan över kroppen, i respekt för den avlidne. Tydligen är detta något som skiljer sig åt på de olika orterna i sverige, på vissa ställen har man för vana att lägga en duk eller åtminstone huvudduk för att täcka den döde under själva organdissektionen.

Jag har alltså inget emot obduktioner i sig, då jag inser vikten och betydelsen av dem, men jag har absolut ingen önskan om att själv utföra dem och jag vill helst inte heller närvara vid själva organuttaget.

Desto bättre kändes det när vi fick närvara vid en svepning, inför begravning. Det som berörde mig mest var hur man lade en liten fin huvudduk ovanpå ansiktet, något som ska läggas på oavsett kroppen ska visas för någon utomstående eller ej, och att detta kulturellt betingade dok ska tas av innan de anhöriga får se den avlidne. Alltså, en slags hedrande ritual för att skydda den döde utan att någon utomstående någonsin bevittnar det! För mig kändes det lugnande och betryggande, då det för mig är otroligt viktigt att hedra och högakta den döde, och att denna respekt uppvisas lika väl bakom lyckta dörrar som inför anhöriga.

Det som jag blir så trött på är hur folk tycker att bara för att man är läkarstudent, då ska man helt plötsligt  tycka att obduktioner är toppen. Från att man ska ha förståelse och respekt för att "vanliga" människor inte vill att deras anhöriga obduceras eller tycker det är makabert, till att man själv förutsätts att man ska vilja närvara och helst utföra obduktionen själv...

Vad hände där? Jag är också en vanlig människa, jag har inte haft någon undervisning som gjort om mig till en annan varelse - en sådan där läkare som kan ta vad som helst och som kan hantera allt från ond bråd död till lik, bajs och blod i överflöd. Vad sägs om lite stöd och support? Jag vet många i min klass som har känt att det har varit tufft nu att se den döda nakna sanningen, samtidigt som vi om och om och om igen läser om cancer cancer cancer i alla kroppens organ. Vid sidan av den ordinarie patologi-undervisningen har vi visserligen haft PU (professionell utveckling) där vi har fått lära oss att möta patienter IRL och hantera deras smärta, våndor och känslotillstånd.

Hur ska man i det långa loppet kunna hjälpa andra, vara stark, när det inte finns något forum där man som läkare/läkarstudent själv kan få stöd och support? Det handlar hela tiden om att prestera, leva rollen. Utan att få någon känslomässig feedback tillbaka, utan att någonsin få frågan - känner du att detta är rätt? Behöver du stöd?

Det finns en del som börjar tvivla på ifall de verkligen vill bli läkare - beroende på var och när man pluggar kan det lätt bli en väldigt prestationsinriktad stämning, där det gäller kämpa och hålla uppe fasaden, och det finns en risk att man känner att man helt enkelt inte orkar med att leva resten av sitt liv på det viset...

Många tacklar istället denna prestationsångest genom att på dagarna vara den perfekta läkarstudenten, och sen på kvällar/helger super de skallen av sig och skriker kuk fitta rövhål negerkuk bögjävel och allt annat som inte skulle kallas politiskt korrekt. Fråga mig inte var det kommer ifrån, men plötsligt bara sprutar nedvärderande och fula tankar ut genom gapande läkarstudentshalsar - som om frustrationen bara lagrats där inne på hög under tiden som fasaden har putsats och putsats och putsats på...

Samtidigt mitt i denna cyniska bild skulle jag bara vilja påpeka att jag samtidigt aldrig mött så fina människor som en del av de på läkarutbildningen. Människor som antingen har tre lager - det yttre lagret är den välpolerade läkarstudenten, därunder gömmer sig den sociala partyprissen, men i det innersta lagret finns den ständigt trogna och ärliga vännen som alltid skulle sätta äkta känslor och närhet framför en fest.

Och sedan finns de som alltid kommer vara mina hjältar - de som är sig själva rätt igenom, som bara är sådär äkta medkännande människor, som kämpar och sliter lika hårt som alla andra men som inte gör det på bekostnad av sin tro om att livet går ut på att vara en god människa, att finnas till för andra och hjälpa andra. Jag bara hoppas innerligt att dessa mina hjältar inte bränner ut sig och att de har människor runt sig som bryr sig lika mycket om dem, och att de låter sig bli omhändertagna lite då och då...!

Nu efter denna lååånga utläggning vill jag bara önska Glad Påsk! Ta hand om dina nära och kära, för tänk så dör du imorgon och då när du ligger där på din dödsbädd - kan du känna att du har visat hur mycket du älskar dem?