Våfflor våfflor våfflor

Idag var det våffeldagen! Och det måste ju firas, såklart, med pompa och ståt :)

Så det blev våffelmiddag ikväll: En trerättersmiddag med våffelförrätt (smörgräddad våffla med creme fraiche, löjrom och rödlök) följt av en våffelmellanrätt (en likadan!) och slutligen en våffeldessert med grädde, lemoncurd, vaniljglass, färsk frukt, bär, sylt, jordnötssmör och nutella.

Jag är sååå mätt. Men det var det värt det. En gång per år!

Det farliga är om man tillåter sig själv att äta så för ofta. I morgon ska jag på spahotell med min käre pojkvän och där kommer samma historia upprepa sig när vi ska hugga in i frukostbuffén, om inte än värre för då ska man ju äta så man får valuta för pengarna ;)

Det var något jag tänkte en del på förr, när jag kände mig lite rund och ville gå ner i vikt, att det är så ofta man äter alldeles för mycket för att "få valuta för pengarna" eller för att "gratis är gott". Vad man glömmer då (och nu pratar jag om hetsätning) är att man i realiteten faktiskt betalar för att bli "tjock". Det blev en enorm change of mind set för mig, att tänka om och inte roffa åt mig bara för att det är gratis (det är det jag är uppvuxen med) eller för att man betalt för det, utan försöka tänka till en gång extra. För när jag försökte gå ned i vikt, ja då kändes det ju rätt knasigt att betala för att bli tjockare, det vill säga frossa om man gick på brunch eller lunchbuffé. 

Jag menar inte att man inte ska njuta av mat - tvärtom! Vad skulle livet vara utan våra smaklökar? Men istället för att satsa på kvantitet och skyffla in så mycket mat i munnen som möjligt, så kan man verkligen njuta av varenda liten tugga. Äta långsamt och med fullkomlig närvaro, känna konsistens, smak och doft, och verkligen njuta av maten. Då känner man även mättnadskänsla tidigare.

Nu lever jag ju inte som jag lär, men jag har i alla fall funderat över det ett par vändor och ändå någorlunda ändrat mitt tankesätt kring mat. När jag var tonåring hade jag tydliga besvär med min syn på mat, hälsa, träning och tydliga bulimi-tendenser (undrar om inte de flesta tonårstjejer har haft en släng av bulimi) men sedan dess så har jag någorlunda lärt mig att hantera mina cravings. Min syn på mig själv och på mat har förbättrats avsevärt. En gång i tiden, för många år sedan, hade jag till och med dåligt samvete om jag åt någonting över huvud taget, samtidigt som jag frossade så fort jag "släppte tyglarna". När jag sedan efter frosseriet inte lyckades få upp det på ena hållet så försökte jag med det andra genom samt olika "mediciner" för att snabba på förbränningen, något jag sedan fick lära mig att det var fullkomligt värdelös - laxermedel gör ingen skillnad på upptaget av alla de kalorier man stoppat i sig utan man förlorar bara en massa vatten och viktiga elektrolyter, och "medicinerna" gjorde så jag fick nässelutslag över hela kroppen.

Jag är så oändligt tacksam för att jag tog mig ur den härvan, och har ett någorlunda avslappnat förhållande till mat och träning, men jag vet att det är många tonårsbulimiker som många år senare fortfarande är inne i sin skeva syn på mat och sin kropp och som inte tagit sig loss. Det är inte helt ovanligt att det till exempel utvecklar sig till en ortorexi där man blir besatt av att ha fullkomlig kontroll över sin kropp genom träning och överdriven kosthållning. Där man antecknar precis alla träningspass, vad man har tränat, hur många kilo man lyft och hur många reps man gjort, hur många kilometer man har sprungit och med vilken intensitet, samt hur mycket kalorier man beräknar ha gjort av med. Samtidigt väger och mäter man varenda lilla måltid under dygnets lopp, om det så bara är ett äpple på väg hem från jobbet, och beräknar halten av proteiner, kolhydrater, fett och kalorier. 

Jag blir trött bara av att föreställa mig hur det skulle vara att leva så, även om det visst påminner lite om hur jag själv tänkte som tonåring. Men i dagens pressade samhälle, där allt ska vara så perfekt och precist hela tiden, så känner jag att det blir en ohållbar belastning för psyket om man håller på sådär. Mycket hellre tränar jag för att jag tycker att det är kul, för att jag mår bra av träning både psykiskt och fysiskt, och för att jag vet att det stärker min kropp, förbättrar mitt immunförsvar och minskar risken för allehanda sjukdomar (som ex hjärt-kärlsjukdom). Och mycket hellre äter jag sunt och nyttigt, oftast, och tillåter mig att sväva ut lite då och då...

till exempel med våffel-middag och frukostbuffé!

:)

Är vårt behov av värme och kärlek större än någonsin?

Jag tycker mig se en tendens i vårt svenska samhälle där ett allt större behov av värme och kärlek görs sig hört. På TV4 gör man reklam för klämkäcka Lotta på Liseberg där man utlovar mycket sång, glädje och värme för de som tittar. Det finns ett stort behov av att hitta närhet och värme i vår omgivning, allt från självhjälpsböcker till religiösa grupper. Många börjar med meditation eller börjar med yoga (där vi starkt betonar värme och vänlighet gentemot sig själv och andra).

Så vad är det som händer? Är det så att vårt samhälle varit så utsvultet på värme och gemenskap, att allt fokus har (och är?) varit på prestation och materialism, och nu gör människor revolt mot detta? Eller beror det på det faktum att religionen (eller kanske snarare kristendomen) har fått ta allt mindre plats i människors liv och att man nu till slut känner av tomrummet det lämnat? Beror det på att vår generation, vi 70- och 80-talister fått ta konsekvenserna av föregående generationers fokus på karriär och strävan mot allt högre status och fler ägodelar?

Oavsett vad så välkomnar jag all införsel av mer värme, omtanke och kärlek i vårt samhälle - så länge det är genuint och inte något man gör för att "det är det som säljer" (ja, du får kalla mig cynisk nu!). Jag önskar verkligen att människor blir mer fokuserade på att vara goda medmänniskor, ta hand om sig själva och andra, och att kraven på prestation i vårt samhälle sänks. Jag önskar verkligen att människor kan börja känna sig mer sammanlänkade med andra - connected - och att färre känner sig ensamma, utanför, och tyngda av omöjliga krav.

Samtidigt vill jag höja ett varningens finger - när människor i vårt samhälle är så törstande efter lite kärlek och värme som vi är idag finns risken att oseriösa aktörer tar sig in på marknaden och manipulerar människor utifrån sina egna syften. Jag tänker främst på religiösa (eller icke-religiösa) sekter som utlovar gemenskap och andlighet, sedan bedriver någon form av "hjärntvätt" och som sedan snärjer in människor i ett nät med "måsten och borden", tvång och skulder. Jag menar självfallet inte att det är de sökande människornas fel - människor som känner ett behov av närhet och gemenskap - utan menar att samhället i stort måste ändras för att dessa individer ska kunna känna sig "hemma" och inte ska behöva vända sig till alternativa samhällen och grupper.

Så låt oss tillsammans skapa ett vänligare och mjukare klimat i vårt samhälle - skänk ett oprovocerat leende till någon på stan, låt någon annan gå före dig i kön och bjud någon du känner på en glass i solen utan krav om att få något tillbaka. Låt oss börja känna efter mer, känna vad som får våra hjärtan att sjunga, och vara mer närvarande och accepterande mot oss själva och mot våra medmänniskor. Låt oss börja ge mer värme till oss själva och till varandra. Och för all del - mer Lotta på Liseberg :)

Blä, blä och åter: blä.

Idag är det bara en sån dag. En blä-dag. En dag när allting bara känns grått och trist, man är stressad och pressad och hinner inte med ens hälften av allt man har på sin "att göra-lista". Telefonen ringer med tråkiga besked, man upptäcker i kalendern att man dubbelbokat sig flera dagar framöver, man måste fatta några trista beslut och så kommer man hem till en fet räkning i brevlådan... Och som grädden på moset blir man biten av en mygga! Inomhus på tredje våningen, i slutet på september?! Vad är oddsen...

Och sen hjälper det ju inte heller när det är strax före den där tiden på månaden, plus att man har gått omkring med lågt blodsocker hela dagen, och dessutom så är man så jäkla trött på att vara gräsänka och saknar sin sambo/särbo. Det suger helt enkelt. Eller som min käraste vän sade "SUCK är det rätta ordet".

Ovanpå detta har man sjukt mycket att plugga, något man inte hinner för allt annat som plötsligt kom upp, och dessutom ska man tydligen förbereda och hålla i ett seminarium på fredag om tropiska infektioner...

Suck.

jaha... så vad gör man då en dag som denna? Ja vad jag tänker göra just nu är att dra täcket över huvudet eftersom att det är läggdags, men känns det likadant imorgon så är det bara att börja jobba.

Jobba med vad? Jo, med ordet acceptans.


Att acceptera att det är som det är, och att man får försöka hantera situationen så bra man kan. Att ha medkänsla och empati för sig själv, och känna att det är okej att uppleva att det är tufft just nu. Det är inget fel med det, inga människor dansar på tå över rosenblad genom livet utan alla har vi våra svåra stunder och våra duster. Det handlar bara om att försöka acceptera situationen, utan att för den delen "ge upp".

En dag som denna behöver jag stanna upp mitt i all röra och bara andas. Stanna upp, känna efter och acceptera det som finns där. Kanske lägga handen över hjärtat och varsamt hålla om sig själv - det är okej. Det är som det är, och det är okej. Det går över, efter regn kommer sol... Och istället för den ilska och frustration som byggs upp under dagen när ingenting blir rätt och allting går snett, så kanske man känner sig lite ledsen, men också lite tröstad.

Jag tror det är viktigt att man som läkare försöker leva som man lär, att man har medkänsla för sig själv och lär sig att ta hand om sig själv och försöka leva ett sunt liv. Det är lätt att tro att man måste vara någon slags supermänniska bara för att man är läkare/läkarstuderande, och att man inte tillåter sig att tänka fel eller visa några svaga sidor. Risken är att man antingen går in i väggen och/eller blir känslomässigt avtrubbad, ingendera något jag strävar efter. 

Och som hippokrates läkared säger: en läkare skall ibland bota, ofta lindra, alltid trösta. Enligt mig gäller den eden inte bara gentemot patienterna, utan även mot sig själv.