Yoga yoga yoga

Yoga yoga yoga. Ibland känns det som att jag primärt är yogainstruktör och att det här med att vara läkarstudent kommer i andra hand, istället för tvärtom! Men jag antar det blir så när man tycker så mycket om något att man tackar ja så fort man får förfrågan om att komma in och jobba ett pass... Ikväll ska jag hålla mitt femte yogapass den här veckan! Utöver det har jag redan gått på tre andra pass som deltagare. Mycket yoga med andra ord!

Ja det är verkligen härligt att jag äntligen kan få leva lite som en "vanlig" student, dvs själv bestämma över min tid och ta ansvar för mina studier, istället för att vara fast på sjukhuset hela dagarna och gå jourer. Samtidigt är det lite läskigt, för det är så lätt att dagarna fylls med allt annat än just mitt exjobb... (!) till ex yogapass... Häromdagen spenderade jag typ hela dagen på Gerda, började med ett spinningpass på morgonen, följt av ryggyoga, följt av att jag själv instruerade ett styrkeyoga fortsättningspass - bara för att senare på kvällen komma tillbaka för att vikariera på ytterligare ett styrkeyogapass!

Men yoga är verkligen som balsam för själen, som en stor varm björnkram för sinnet och som en mjukgörande värmande massage för kroppen. Love it! Att dessutom få instruera pass och hjälpa andra hitta rätt i positionerna är otroligt givande...

"Food won't take this emptiness away, I'm hungry for you my love" - Angus and Julia Stone, om att vara utan sin kärlek. Jag har börjat fundera på hur det kommer att vara sen om ett par månader när jag är långt borta i Cambridge och min kille kvar här... Häromdagen åkte han till Stockholm, bara ett par dagar, och redan då kände jag saknad och tomhet. Hur kommer det då vara när vi ska vara ifrån varandra i flera veckor? Jag har aldrig gillat långdistansförhållanden... Men men det kommer inte vara så länge, bara ett par månader, och mitt hjärta kommer och hälsar på mig efter halva tiden. Och som tur är finns skype m.m.!

Kärlek ja. Vilket underligt fenomen egentligen. Jag kan inte hjälpa att vara en hopplös romantiker och drömma om att det finns en "one true love"- att framtida visor och sånger kommer att skapas, filmer kommer att spelas in och böcker kommer att skrivas om vår fantastiska kärlek.... Detta samtidigt som jag rent krasst också kan se att man kan älska fler än en enda människa i livet. Dessutom känner ju alla att just deras kärlek är så väldigt speciell, unik och färgstark. Så när jag blir som mest cynisk ifrågasätter jag huruvida kärleken finns alls, kanske lurar vi bara oss själva. Ett funny trick by nature så att vi ska hålla ihop och få barn som ska kunna växa upp under någorlunda trygga omständigheter. Och att vi bara letar upp en lämplig kandidat att dela säng, eller kanske till och med vardag, med så vi slipper känna oss ensamma. Slipper känna den där tomheten i bröstet, slipper känna oss misslyckade och oälskade... Hmm. Fast det är bara i mina mest cyniska stunder jag tänker så, och som tur är så infaller de väldigt sällan nu för tiden :) Jag är fortfarande den hopplösa obotliga romantikern som tror att det finns den rätte för mig, en person som det är meningen att jag ska leva med och att vi kommer att leva lyckliga i resten av vårt liv. 

Själv trodde jag aldrig jag skulle kunna älska någon igen, inte på det viset, och sen helt plötsligt träffar jag världens finaste kille och faller pladask. Och nu känns det som att det alltid kommer vara vi, det känns så naturligt och självklart. Jag är så otroligt tacksam, och tackar min lyckliga stjärna nästan dagligen för att jag haft sådan tur.

Är vårt behov av värme och kärlek större än någonsin?

Jag tycker mig se en tendens i vårt svenska samhälle där ett allt större behov av värme och kärlek görs sig hört. På TV4 gör man reklam för klämkäcka Lotta på Liseberg där man utlovar mycket sång, glädje och värme för de som tittar. Det finns ett stort behov av att hitta närhet och värme i vår omgivning, allt från självhjälpsböcker till religiösa grupper. Många börjar med meditation eller börjar med yoga (där vi starkt betonar värme och vänlighet gentemot sig själv och andra).

Så vad är det som händer? Är det så att vårt samhälle varit så utsvultet på värme och gemenskap, att allt fokus har (och är?) varit på prestation och materialism, och nu gör människor revolt mot detta? Eller beror det på det faktum att religionen (eller kanske snarare kristendomen) har fått ta allt mindre plats i människors liv och att man nu till slut känner av tomrummet det lämnat? Beror det på att vår generation, vi 70- och 80-talister fått ta konsekvenserna av föregående generationers fokus på karriär och strävan mot allt högre status och fler ägodelar?

Oavsett vad så välkomnar jag all införsel av mer värme, omtanke och kärlek i vårt samhälle - så länge det är genuint och inte något man gör för att "det är det som säljer" (ja, du får kalla mig cynisk nu!). Jag önskar verkligen att människor blir mer fokuserade på att vara goda medmänniskor, ta hand om sig själva och andra, och att kraven på prestation i vårt samhälle sänks. Jag önskar verkligen att människor kan börja känna sig mer sammanlänkade med andra - connected - och att färre känner sig ensamma, utanför, och tyngda av omöjliga krav.

Samtidigt vill jag höja ett varningens finger - när människor i vårt samhälle är så törstande efter lite kärlek och värme som vi är idag finns risken att oseriösa aktörer tar sig in på marknaden och manipulerar människor utifrån sina egna syften. Jag tänker främst på religiösa (eller icke-religiösa) sekter som utlovar gemenskap och andlighet, sedan bedriver någon form av "hjärntvätt" och som sedan snärjer in människor i ett nät med "måsten och borden", tvång och skulder. Jag menar självfallet inte att det är de sökande människornas fel - människor som känner ett behov av närhet och gemenskap - utan menar att samhället i stort måste ändras för att dessa individer ska kunna känna sig "hemma" och inte ska behöva vända sig till alternativa samhällen och grupper.

Så låt oss tillsammans skapa ett vänligare och mjukare klimat i vårt samhälle - skänk ett oprovocerat leende till någon på stan, låt någon annan gå före dig i kön och bjud någon du känner på en glass i solen utan krav om att få något tillbaka. Låt oss börja känna efter mer, känna vad som får våra hjärtan att sjunga, och vara mer närvarande och accepterande mot oss själva och mot våra medmänniskor. Låt oss börja ge mer värme till oss själva och till varandra. Och för all del - mer Lotta på Liseberg :)

Goda människor och goda gärningar - finns de?

Ibland hamnar jag i diskussionen om vad en god gärning innebär. Finns det några helt altruistiska goda gärningar? Vissa hävdar att man aldrig gör något helt och hållet för någon annan, utan att man alltid har någon form av egenintresse i det man gör, även om det så bara är att man klappar sig själv på ryggen och tycker att man själv är en god person.

Frågan jag ställer är då - spelar det egentligen någon större roll? För gärningen kommer ändå mottagaren till nytta, och så länge givaren inte kräver något i gengäld så är väl själva gärningen i sig ändå god? Och mottagaren blir förhoppningsvis glad, kanske till och med inspirerad, av den goda gärningen.

Idag såg jag en tiggande kvinna utanför mataffären. Det är sällan man ser tiggare i Sverige, i alla fall där jag bor, och jag blir alltid lika förvånad och nyfiken varje gång. Oftast är det två kategorier - antingen missbrukare som sitter halvt nerknarkade med en burk framför sig och en hund liggande vid sidan på en filt, eller invandrarkvinnor med romskt ursprung (min fördom?) med en skylt där de ber om pengar till mat till sina barn. Idag var det en arm kvinna, med smutsiga kläder och bedjande blick. Av ren princip ger jag aldrig pengar till tiggare på gatan, jag vill inte finansiera någons beroende, men denna kvinna hade kanske behövt det? För att komma förbi detta skänker jag pengar till välgörenhetsorganisationer när jag kan, och har ett fadderbarn i Indien vars skolgång jag betalar med 200 kr varje månad (mer än så behöver det inte kosta! Gör det du också! Alla barn har rätt till skolgång och chans till en framtid...)

I vilket fall som helst så köpte jag med en lunch med dricka som jag gav henne när jag gick förbi igen på vägen hem. Var detta nu en god gärning? Hade det kanske varit en god gärning fram tills dess att jag berättade om den? Är det en mindre god gärning när jag blir glad att se att kvinna log mot mig och tackade mig innan jag fortsatte? Hade det varit en mer god gärning om jag hade satt mig ner hos henne och frågat om hennes liv? Eller gett henne pengar istället för mat?  

Jag hade en diskussion med en vän huruvida en människa är god eller inte (jag vet, inget är så svart eller vitt, men det är ju ofta så vi tänker vi människor), och där jag hävdar att om en persons intention är god så är personen "god", kanske till och med om resultatet blir att man skadar någon. Jag vet en person som verkligen verkligen anstränger sig för att vara "god", som verkligen så gärna vill ge andra kärlek och omtanke - men hon lyckas inte riktigt för hennes gamla vanor och sätt att vara "lyser igenom". Jag tror att hon alltid har varit väldigt hård mot sig själv, och mot andra, och att hon inte riktigt kan ta sig förbi det hindret i sin önskan att vara snäll och god. Min vän påstod att det då är falskt, och att denna person inte är god. Återigen så är intentionen god men jag tror hon inte är riktigt medveten om sitt sätt att vara och därmed lyckas hon inte riktigt övertyga andra om sin "godhet".

För ärligt talat, om en god person enbart kan vara en sådan person som alltid gör altruistiska gärningar helt och hållet utan egen vinning och som aldrig hyser en illa tanke om vare sig själv eller någon annan, då känns det rätt hopplöst att bli en god person utan att heta typ Moder Theresa eller kanske Gandhi. Och jag vill gärna se människor som goda :)

Goda människor och goda gärningar - finns de? på riktigt?

Jag har en fast åsikt att alla människor handlar utifrån tron att deras handlingar ska leda till lycka. Det finns något väldigt skört och vackert i det, att alla kämpar vi för att uppnå lyckan men inte så sällan gör vi saker som kanske leder till raka motsatsen. Jag tror att alla människor innerst inne vill vara "goda" och göra goda gärningar, men att vissa känner sig så olyckliga att de inte har utrymme för att tänka på någon annan än sig själv och att de tror att det kommer leda till deras lycka.

En vän till mig utförde en pengaaktion där han delade ut 20-lappar till folk på stan. Alla fick två var och fick uppgiften att för den ena köpa något till sig själv och den andra för att köpa något till någon annan. Sedan fick de reflektera över vilken tjugolapp som gav dem mest lycka. Resultatet var att folk över lag kände större tillfredsställelse med att spendera 20an på någon annan än på sig själva. Ingen nyhet, kanske du tycker, men det visar återigen att vi är så mycket lyckligare när vi känner oss sammanlänkade med vår omgivning och göra "goda gärningar". Och bara det kanske är en god gärning i sig? :)


Nu ska jag sluta filosofera för idag och gå ut med mina blå naglar och fira att det är fredag med vin och sushi, och fantastiskt gott sällskap i form av min fina älskade vän från Köpenhamn som just kommit hem efter att ha jobbat som volontär i Uganda. Apropå goda människor!

Är vi elakast mot de vi älskar mest?

Jag lovar, jag tjuvlyssnade inte. Det var bara helt omöjligt att inte höra vad grannarna skrek till varandra, och det var verkligen hjärtskärande att höra de meningar som slängdes fram och tillbaka. Jag blev innerligt illa berörd av skriken, gråten, bankandet. Och visst, det låter säkert mycket värre än vad det är, och hur många gånger har man inte själv varit den som fräst elaka ord och sagt saker man inte menat... Men ändå så undrar jag hur det kan bli så, att två människor som älskar varandra kan behandla varandra fullkomligt vedervärdigt, kalla varandra saker som man aldrig skulle säga till någon annan människa (såvida det inte är bakom deras rygg...) som subba, idiot, pucko, hora, skitstövel osv.

Är det för att man anser har besittningsrätt till den personen som man lever ihop med? Man har rätt att gå över gränsen, rätt att kränka den andre - för att det den personen gjort eller sagt har sårat en så? Eller är det så att man förknippar sig själv så mycket med sin partner, att man blir så gruvligt besviken när den personen inte beter sig som förväntat? Eller att man har lov att ta ut sina aggressioner på sin partner - för hallå, när ska man annars kunna vara sig själv och lufta sin ilska om inte hemma? Att det kanske är den viktigaste personen i ens liv som man står och spyr galla över tänker man nog inte på just då. När man känner sig kränkt och sårad kan de mest avskyvärda orden lämna ens mun, ord som man aldrig aldrig skulle säga till någon annan.

Om du blir besviken på någon på jobbet visar du inte din fulla ilska och du kallar inte personen för olika skällsord, för det är inte socialt accepterat. Utanför hemmets sfär ska allt verka polerat och perfekt, och allt är så väldigt PK. Men hemma, om den personen som du står nära och som du älskar gör dig besviken, då plötsligt kommer det där beteendet - att destruktivt och ohämmat gå loss på känslan och fastna i en virvel av ilska, sorg och skuld. För ordspråket säger ju "Det är alltid två som träter", och ofta blir det just så att den enas besvikelse resulterar i skuldbeläggande av den andre, och den andre svarar med att gå in i försvarsställning och kasta tillbaka skulden. Och sedan kan det fortsätta så, i all evinnerlighet, tills paret till slut däckar av utmattning och förtvivlan. Paret i lägenheten bredvid avslutade sitt bråk med att den ena personen slängde igen ytterdörren och körde iväg, den andra blev gråtandes kvar...

Ja ibland undrar man om det finns " äkta" lyckliga förhållanden. Finns det par som inte bråkar, som lever i ständig harmoni men ändå har passionen och gnistan kvar? Finns det par som bara gör varandra lyckliga, som aldrig sårar varandra? Om man läser i tidningarna ser det väldigt dystert ut, ungefär hälften av alla giftermål slutar idag i skilsmässa. Men det räcker inte med att folk skiljer sig, många är dessutom otrogna. Om det bara var så väl att man när kärleken tagit slut i sans och balans kommer överens om att det är dags att gå separata vägar i livet.

Jag vet inte om otrohet är en ökande trend, något som börjar bli mer och mer socialt accepterat? För överallt talas det om otrohet. Enligt tidningen metro har Viktoria Milan, dejtingsidan för de som vill vara otrogna mot sina partners utan risk att bli påkomna, 220 000 medlemmar i Sverige. Det är alltså 220 000 personer som aktivt söker otrohet, inte "jag råkade bli för full på firmafesten och gjorde ett misstag" utan att faktiskt aktivt söka en dejt att vara otrogen med mot sin partner. Det äcklar mig, rent ut sagt. Nyligen gavs det dessutom ut en bok om otrohet - en bok med tips om hur du kan vara otrogen mot din flickvän utan att bli påkommen.

Är det jag som är gammalmodig eller håller vårt samhälle på att förlora all moral? Finns det inga krafter som drar mot kärlek, ärlighet och sanning längre? Ska allt allt allt bara handla om att tillfredsställa våra djuriska begär, alla ska få vad de vill - när de vill, utan eftertanke och utan medkänsla för våra medmänniskor? Det är som att vårt konsumtionssamhälle, där samhället skapar begär hos människor som i sin tur spenderar sina tillgångar på att stilla sina begär, gör oss till konsumenter av sex, passion och tillfälliga förbindelser. Vi blir drillade att aldrig vara nöjda, att ständigt vilja ha mer, oavsett vilket pris man själv, ens partner eller andra i ens omvärld får betala. Böcker som the game blir storsäljare, kanske inte världens mest empatiska bok om man frågar mig.

Nåväl, vad kan man göra annat än att försöka leva så gott man kan själv och innerligt hoppas att man aldrig finner Viktoria Milan poppa upp på sin partners dator. Och önska att alla människor får känna sann kärlek en dag, en kärlek som är sann och ärlig, en kärlek som innerligt är besvarad. Att älskas och att bli älskad, att bli sedd och uppskattad för den man är, det är den största gåvan av alla. Kan låta lite new age och passé, men är det inte just det vi alla innerst inne längtar efter?