Jag lovar, jag tjuvlyssnade inte. Det var bara helt omöjligt att inte höra vad grannarna skrek till varandra, och det var verkligen hjärtskärande att höra de meningar som slängdes fram och tillbaka. Jag blev innerligt illa berörd av skriken, gråten, bankandet. Och visst, det låter säkert mycket värre än vad det är, och hur många gånger har man inte själv varit den som fräst elaka ord och sagt saker man inte menat... Men ändå så undrar jag hur det kan bli så, att två människor som älskar varandra kan behandla varandra fullkomligt vedervärdigt, kalla varandra saker som man aldrig skulle säga till någon annan människa (såvida det inte är bakom deras rygg...) som subba, idiot, pucko, hora, skitstövel osv.
Är det för att man anser har besittningsrätt till den personen som man lever ihop med? Man har rätt att gå över gränsen, rätt att kränka den andre - för att det den personen gjort eller sagt har sårat en så? Eller är det så att man förknippar sig själv så mycket med sin partner, att man blir så gruvligt besviken när den personen inte beter sig som förväntat? Eller att man har lov att ta ut sina aggressioner på sin partner - för hallå, när ska man annars kunna vara sig själv och lufta sin ilska om inte hemma? Att det kanske är den viktigaste personen i ens liv som man står och spyr galla över tänker man nog inte på just då. När man känner sig kränkt och sårad kan de mest avskyvärda orden lämna ens mun, ord som man aldrig aldrig skulle säga till någon annan.
Om du blir besviken på någon på jobbet visar du inte din fulla ilska och du kallar inte personen för olika skällsord, för det är inte socialt accepterat. Utanför hemmets sfär ska allt verka polerat och perfekt, och allt är så väldigt PK. Men hemma, om den personen som du står nära och som du älskar gör dig besviken, då plötsligt kommer det där beteendet - att destruktivt och ohämmat gå loss på känslan och fastna i en virvel av ilska, sorg och skuld. För ordspråket säger ju "Det är alltid två som träter", och ofta blir det just så att den enas besvikelse resulterar i skuldbeläggande av den andre, och den andre svarar med att gå in i försvarsställning och kasta tillbaka skulden. Och sedan kan det fortsätta så, i all evinnerlighet, tills paret till slut däckar av utmattning och förtvivlan. Paret i lägenheten bredvid avslutade sitt bråk med att den ena personen slängde igen ytterdörren och körde iväg, den andra blev gråtandes kvar...
Ja ibland undrar man om det finns " äkta" lyckliga förhållanden. Finns det par som inte bråkar, som lever i ständig harmoni men ändå har passionen och gnistan kvar? Finns det par som bara gör varandra lyckliga, som aldrig sårar varandra? Om man läser i tidningarna ser det väldigt dystert ut, ungefär hälften av alla giftermål slutar idag i skilsmässa. Men det räcker inte med att folk skiljer sig, många är dessutom otrogna. Om det bara var så väl att man när kärleken tagit slut i sans och balans kommer överens om att det är dags att gå separata vägar i livet.
Jag vet inte om otrohet är en ökande trend, något som börjar bli mer och mer socialt accepterat? För överallt talas det om otrohet. Enligt tidningen metro har Viktoria Milan, dejtingsidan för de som vill vara otrogna mot sina partners utan risk att bli påkomna, 220 000 medlemmar i Sverige. Det är alltså 220 000 personer som aktivt söker otrohet, inte "jag råkade bli för full på firmafesten och gjorde ett misstag" utan att faktiskt aktivt söka en dejt att vara otrogen med mot sin partner. Det äcklar mig, rent ut sagt. Nyligen gavs det dessutom ut en bok om otrohet - en bok med tips om hur du kan vara otrogen mot din flickvän utan att bli påkommen.
Är det jag som är gammalmodig eller håller vårt samhälle på att förlora all moral? Finns det inga krafter som drar mot kärlek, ärlighet och sanning längre? Ska allt allt allt bara handla om att tillfredsställa våra djuriska begär, alla ska få vad de vill - när de vill, utan eftertanke och utan medkänsla för våra medmänniskor? Det är som att vårt konsumtionssamhälle, där samhället skapar begär hos människor som i sin tur spenderar sina tillgångar på att stilla sina begär, gör oss till konsumenter av sex, passion och tillfälliga förbindelser. Vi blir drillade att aldrig vara nöjda, att ständigt vilja ha mer, oavsett vilket pris man själv, ens partner eller andra i ens omvärld får betala. Böcker som the game blir storsäljare, kanske inte världens mest empatiska bok om man frågar mig.
Nåväl, vad kan man göra annat än att försöka leva så gott man kan själv och innerligt hoppas att man aldrig finner Viktoria Milan poppa upp på sin partners dator. Och önska att alla människor får känna sann kärlek en dag, en kärlek som är sann och ärlig, en kärlek som innerligt är besvarad. Att älskas och att bli älskad, att bli sedd och uppskattad för den man är, det är den största gåvan av alla. Kan låta lite new age och passé, men är det inte just det vi alla innerst inne längtar efter?
Det är en intressant diskussion du för och något jag mer än en gång funderat över själv. Helt lyckliga förhållanden utan problem och tuvor tror jag förvisso är något av en myt, men det finns många situationer människor idag tacklar på för mig helt främmande sätt. Otrohet är ett monumentalt svek mot någon man säger sig tycka om och älska, det är fel hur någon som förespråkar det än försöker vränga argumentet till sin fördel. Att så många "utövar" det tror jag mycket beror på just det som du skriver - alla tror de ska få vad de vill exakt när de vill. Färre människor är idag nöjda med vad de har, de ska alltid ha mer. Dessutom som tillägg, idag ger människor generellt upp alldeles för lätt. Istället för att orka/våga kämpa, ta tag i problemen, så är det lättare att undfly dem. The easy way out så att säga.
SvaraRaderaJag skulle aldrig kunna svika min partner (fru) på ett sådant sätt. Allt är inte perfekt hela tiden ty barn, jobb, åtaganden av olika karaktär tar sin beskärda del tid men at the end of the day - ingen gör mig lyckligare och varför skulle jag någonsin vilja ha någon annan när jag redan har det bästa som går? Kalla mig gammalmodig - och lycklig.
Tack för din kommentar! Jag tror du har rätt i det att man ger upp för lätt, att vissa inte kämpar för sina förhållanden utan pyser så fort det känns svårt. Kanske är det så att vi ska prestera så på alla plan att vi inte orkar mer när vi kommer hem? Kanske har vi blivit intutade att allt går att få snabbt och lätt, och att lycka är det samma som tillfällig tillfredsställelse?
RaderaKonceptet prestation har nog dränerat kraften ur många förhållanden kan jag tänka mig. Det vet man ju av egen erfarenhet att när vissa perioder av måsten hopat sig lite väl mycket är man ju långt ifrån den charmigaste av apor.
SvaraRaderaHar man fallit i fällan att lycka är ekvivalent med snabb tillfredsställelse så har man det, i mitt tycke, för lätt. Men lycka att klara av någonting som tar tid och arbete, som ställer krav, det är en tillfredsställelse värd sitt namn och som varar.