Är vårt behov av värme och kärlek större än någonsin?

Jag tycker mig se en tendens i vårt svenska samhälle där ett allt större behov av värme och kärlek görs sig hört. På TV4 gör man reklam för klämkäcka Lotta på Liseberg där man utlovar mycket sång, glädje och värme för de som tittar. Det finns ett stort behov av att hitta närhet och värme i vår omgivning, allt från självhjälpsböcker till religiösa grupper. Många börjar med meditation eller börjar med yoga (där vi starkt betonar värme och vänlighet gentemot sig själv och andra).

Så vad är det som händer? Är det så att vårt samhälle varit så utsvultet på värme och gemenskap, att allt fokus har (och är?) varit på prestation och materialism, och nu gör människor revolt mot detta? Eller beror det på det faktum att religionen (eller kanske snarare kristendomen) har fått ta allt mindre plats i människors liv och att man nu till slut känner av tomrummet det lämnat? Beror det på att vår generation, vi 70- och 80-talister fått ta konsekvenserna av föregående generationers fokus på karriär och strävan mot allt högre status och fler ägodelar?

Oavsett vad så välkomnar jag all införsel av mer värme, omtanke och kärlek i vårt samhälle - så länge det är genuint och inte något man gör för att "det är det som säljer" (ja, du får kalla mig cynisk nu!). Jag önskar verkligen att människor blir mer fokuserade på att vara goda medmänniskor, ta hand om sig själva och andra, och att kraven på prestation i vårt samhälle sänks. Jag önskar verkligen att människor kan börja känna sig mer sammanlänkade med andra - connected - och att färre känner sig ensamma, utanför, och tyngda av omöjliga krav.

Samtidigt vill jag höja ett varningens finger - när människor i vårt samhälle är så törstande efter lite kärlek och värme som vi är idag finns risken att oseriösa aktörer tar sig in på marknaden och manipulerar människor utifrån sina egna syften. Jag tänker främst på religiösa (eller icke-religiösa) sekter som utlovar gemenskap och andlighet, sedan bedriver någon form av "hjärntvätt" och som sedan snärjer in människor i ett nät med "måsten och borden", tvång och skulder. Jag menar självfallet inte att det är de sökande människornas fel - människor som känner ett behov av närhet och gemenskap - utan menar att samhället i stort måste ändras för att dessa individer ska kunna känna sig "hemma" och inte ska behöva vända sig till alternativa samhällen och grupper.

Så låt oss tillsammans skapa ett vänligare och mjukare klimat i vårt samhälle - skänk ett oprovocerat leende till någon på stan, låt någon annan gå före dig i kön och bjud någon du känner på en glass i solen utan krav om att få något tillbaka. Låt oss börja känna efter mer, känna vad som får våra hjärtan att sjunga, och vara mer närvarande och accepterande mot oss själva och mot våra medmänniskor. Låt oss börja ge mer värme till oss själva och till varandra. Och för all del - mer Lotta på Liseberg :)

Var snäll mot dig själv och din kropp.

Att det är viktigt att vara snäll mot sig själv och sin egen kropp kan låta klyschigt och banalt, men det är något jag tror stenhårt på. Alldeles för ofta får man höra inom vården (och i samhället) hur människor bannar sig själva och sina kroppar för de åkommor som tagit dem i besittning.

"Jäkla ben som håller på och rycker sådär".

"Jävla arm som ska göra ont hela tiden".

"Den här förbannade magen som bara är svullen och jobbig".

"Vad dålig jag är som inte orkade xxxxxx idag".

Och så vidare.

Enligt min erfarenhet så är det viktigt att erkänna sina känslor av ledsamhet, besvikelse, ilska - men också viktigt att inte alienera sig från sin kroppsdel eller ta avstånd från sig själv och sitt psyke. När man tittar på en del av sig själv och visar ett så starkt ogillande så odlar man ett självhat och en nolltolerans mot sig och sitt psykiska/fysiska status. Den sekunden man markerar att "detta är är inte en accepterad del av mig" så slutar man upp med att vara en hel människa - och möjligheten att känna in sig själv, sitt psyke och sin kropp minskar och risken att inte blir frisk ökar. Inte konstigt att människor har en tendens att gå in i väggen idag! Kombinationen av ett samhälle som är helt inställt på effektivisering samt produktion/konsumtion och individer som är självkritiska och dömande mot sig själva är ödesdiger.

När man upplever smärta, trötthet eller obehag från kroppen/psyket så anser jag att det är viktigt att man observerar sensationerna och känslan som medföljer, och att man istället för att försöka stänga av/tränga undan det obehagliga försöker möta det ansikte-mot-ansikte.

Ett exempel är en person med IBS som ofta upplever en svullen och smärtande mage. När besvären ger stort obehag (obehaget kan bli större ifall man till ex befinner sig i en socialt viktig situation) kan personen uppleva själva magen som ett besvär, något som är i vägen och som bara ska bort. Känslan "får inte finnas" och man försöker på olika sätt att bli av med obehaget, exempelvis genom att ta smärtstillande eller att helt enkelt ignorera symptomen. Ett annat (ganska ineffektivt) sätt att bli av med obehaget är att sluta bukandas - man spänner sig och börjar andas ytligt och ansträngt. Om man tacklar problemet på detta sätt kan man tycka den här förbannade magen, ska alltid vara i vägen, om den bara kunde försvinna!

Om man gör som ovan så har man tagit avstånd från sig själv, och man är inte längre en "hel" människa. Om man har gjort så många gånger blir det så småningom svårt att att komma i kontakt med sig själv och sin kropp och man blir sämre på att tolka sina egna signaler. Om man istället försöker närma sig den delen som gör ont och med omtanke och kärlek vilja sig själv väl så tror jag att man däremot blir bättre på att tolka kroppens signaler och att man bättre inser vilka åtgärder som är lämpliga att vidta. I den här situationen kan det vara lämpligt att hålla om sin mage, att skicka tröstande tankar till sig själv för obehaget och försöka slappna av. Genom att slappna av och andas med bukmuskulaturen ökar genomblödningen till tarmarna och förloppet blir mindre statiskt, och det finns en större chans att besvären avtar.

Likadant att känna efter i sig själv när det är lämpligt att efter en lång arbetsdag stressa vidare och fortsätta hålla sitt sinne och sin kropp aktiverad och när det istället är lämpligt att pausa och vila. Själv har jag väldigt svårt att inse mina egna begränsningar och svårt att känna när det är dags att ta stanna upp. Yogan har hjälpt mig otroligt mycket med att komma i kontakt med min kropp och inse när jag börjar bli trött och sliten! Som idag när jag skulle skynda hem efter en lång arbetsdag för att skynda till träningen för att skynda vidare till en kompisträff - för ett år sedan hade jag pinnat på utan att reflektera, men idag kände jag efter och insåg att jag behövde lägga mig på spikmattan en halvtimme och fick prioritera det framför träningen. Och då är ändå jag en person som starkt lobbar för träning och fysisk aktivitet!

Regelbunden fysisk träning är oerhört viktigt för hälsan och välbefinnandet, och mitt mål är att konditionsträna minst tre gånger per vecka och träna yoga övriga dagar (förutom lördagar, då är det promenader eller vila som står på schemat). Många stora studier har visat att regelbunden träning/fysisk aktivitet minskar dödlighet i kardiovaskulära sjukdomar markant (att inte träna alls är lika farligt som att röka) och utifrån det måste jag be dig som läser detta att röra på dig minst en gång i veckan så att du under en halvtimme höjer din puls och andningsfrekvens...

Men hur viktigt jag än tycker det är att träna, så är det lika viktigt med vila. Det behöver inte betyda att man utesluter alla andra aktiviteter den kvällen, utan det kan räcka med att ta en halvtimmes paus när man kommer hem från skolan eller jobbet och bara lägga sig på sängen och försöka slappna av. Man kan sätta på någon lugn trevlig musik för att hjälpa sig själv att varva ned, eller bara försöka släppa alla tankar på tidigare och senare och istället fokusera på sensationerna i kroppen. Hur känns det just precis nu under dina fotsulor? I dina tår? På dina smalben? I dina knän? I dina lår? I din mage? Bara känn efter och notera sensationerna utan att kategorisera dem som "skönt" eller "ont", utan mer som "pirr" "spänningar" "varmt" "kallt" osv..

För några år sedan hade jag blivit sur och bannat mig själv för att jag inte gick och tränade som planerat utan "var lat" och lade mig på spikmattan istället. Idag är jag istället glad över att jag kan tolka mina egna signaler och respektera/acceptera dem, och jag känner mig som en mer sund och balanserad människa. Så jag ber dig, var snäll mot dig själv och din kropp! Jag är övertygad om att det då också blir så mycket lättare att även vara snäll mot andra människor och acceptera deras känslor och val, samt stötta dem till att må bättre både fysiskt och psykiskt. Att kroppen och sinnet är två åtskilda enheter är en illusion - att vi människor inte skulle vara beroende av varandra likaså.

Parce que tu le vaux bien!

Sitter och kollar på studenters rättigheter… många intressanta saker man ramlar över! Som att man enligt Lunds Universitets egna regler har rätt till att få ut kursinformation och scheman senast en månad i förväg! Det ni, det kan man inte tro på Med fak i alla fall… Tyvärr hittade jag på SACOs hemsida att det inte finns någon studenträttighet idag att inte ha en arbetsvecka som överstiger 40 timmar ifall man pluggar heltid. Vilket ju är helt otroligt, sådana riktlinjer måste man ju ha!

Men som det är nu har universiteten alltså rätt att kräva att en student pluggar hur mycket som helst ifall det är heltidsstudier man bedriver. Många uppfattar säkert inte detta som ett problem, det brukar snarare vara tvärtom, man har för få schemalagda timmar och för mycket självstudier. Detta är fram tills termin 8 på läkarprogrammet vid Lunds Universitet!

Termin 8 – den termin som det med skräck viskas om i korridorerna. Den termin då det inte är ovanligt att man börjar klockan sju på morgonen och slutar klockan elva på kvällen, för att sedan vara tvungen att infinna sig på plats igen kl sju nästa morgon. Schemaläggning på klinik över 50 timmar i veckan är inget konstigt, och det är ingen som höjer på ögonbrynen när man får natt- och helgjourer. Att man sedan på slutet av terminen har tre tentor med bara några dagars mellanrum (där en av dem är en så kallad FAS-tenta vilket innebär att man förhörs på allt man ska ha lärt sig under läkarutbildningen) det är inget fakulteten tar hänsyn till.

Satt och pratade häromdagen med några vänner som just avklarat denna fruktade termin 8, och det är verkligen intressant att höra deras historia. De berättar om hur man inte hinner göra något över huvud taget utanför skolan, och man ska vara glad om man hinner laga mat någon gång i veckan. Allting som har med fritid, träning, sociala relationer och andra engagemang att göra läggs på is till en framtid långt borta. Att jobba extra bredvid studierna är fysiskt helt omöjligt! Dessa av mina vänner, som alla är singlar eller tillsammans med andra läkarstudenter, och som tagit sig igenom detta inferno är alla nu glada att det äntligen är över. Termin 9 ska vara lite lättare, och dessutom hägrar läkarexamen inte så långt borta.

Men frågan är om detta verkligen är rimligt, ska man behöva leva så här som läkarstudent? Finns det någon motsvarighet på någon annan utbildning, och ska detta verkligen klassas som enbart heltidsstudier? Skulle detta någonsin kunna förekomma på någon annan heltidsutbildning som till exempel socionom, psykolog, ingenjör, jurist, språkvetare osv?

Och hur har de tänkt egentligen att det ska kunna fungera för småbarnsföräldrar? Jag vet att det redan är tufft för de föräldrar som läser på läkarprogrammet under preklin, hur de ska klara det på termin 8 övergår mitt förstånd…

Kursansvariga och liknande ”höga höns” hävdar att det är helt rätt att man på termin 8 tvingas stå ut med detta, ”det blir precis så här sen när ni är färdiga läkare”. Dumheter!!! För det första beror det på vilken specialitet man väljer, det är ingen tillfällighet att många småbarnsmammor väljer att bli hudspecialister. För det andra får man som anställd läkare kompledigt när man jobbar på detta vis, alternativt en jäkla massa extra i lön. Som student förväntas man slita natt och dag för ingenting alls, det enda man får är en härlig vecka av tentaplugg i slutet på terminen efter flera månader av slit. Har man oturen att börja termin 8 på höstterminen kan man dessutom se fram emot en hel helg ledigt innan termin 9 drar igång på vårterminen. Mmmmm vad jag längtar! J

Jag har frågat de före detta T8orna varför de inte klagar på fakulteten? Det gruffas mest om det emellan studenterna i korridorerna, att det är alldeles för tufft och ”inte rimligt”, men ingen tar på riktigt upp det med fakulteten eller studentorganisationerna. Jag tror att det beror på att när det väl kommer till kritan så finns det en prestige i att ha klarat termin 8. ”Termin 8 är legendariskt, det ska vara så” har jag fått höra från flera håll. ”klarar man termin 8 vet man att man har what it takes”. När man väl har gått igenom den perioden tycker man att det är så fantastiskt skönt att det är gjort, och man är stolt över att man klarat det. Och sen tror jag att folk tänker ”om jag var tvungen att slita häcken av mig, så då ska de andra på läkarprogrammet också göra det, varför skulle de få glida fram på en räkmacka?”

Jag upprepar: Hur i hela fridens namn skulle man klara detta som småbarnsförälder? Eller faktiskt bara som en helt vanlig människa…? Att man som läkarstudent sabbar sina förhållanden under studietiden är redan en snackis på de tidiga terminerna. Det ställs redan stora krav på oss som är läkarstudenter. Kanske är de rimliga, vad vet jag… Det enda jag vet är att man som läkarstudent alltid förväntas vara smart, duktig, engagerad, glad, trevlig, utåtriktad, social, och kunna hantera allt från organuttag på obduktion till möten med cancerpatienter till labbets teknikprylar. Yes sir!

Jag älskar min utbildning, jag känner att det är helt rätt för mig, och jag ser fram emot den dagen då jag blir färdig läkare. Vad jag däremot inte gillar är denna ständiga hets, de trycker in mer och mer på läkarprogrammet utan att lägga till någon tid, vilket gör att mer ska behandlas och läras in under en kortare period. Tempot var högt redan nu termin 4, och det säkert med rätta med tanke på vad som komma skall. Det svåra är bara att hantera stressen, att inte gå in i väggen. För jag totalvägrar att sitta inne och plugga 24/7, det är inte så jag vill leva mitt liv!

Vi får inte glömma att ta vara på varje dag, vem vet – kanske lever man inte imorgon? Jag menar inte att man ska strunta i studierna, verkligen inte. Studierna ger i alla fall mig till viss del mening med livet – jag pluggar ju till läkare som alltid varit min dröm. Men sen är mina vänner viktiga, min pojkvän är viktig, och inte minst jag är viktig. Och det är du med! Så ta hand om dig. Ta en fika med en nära vän någon dag i veckan, umgås med nära och kära på lördag kväll, och ät en underbart smarrig frukost på söndag innan du tar en långpromenad.

Parce que tu le vaux bien – för du är värd det.

Be the change you want to see in the world.

Det är lättare sagt än gjort. Att vara den man vill vara, att alltid behandla andra människor som man själv skulle vilja bli behandlad. Men viktigt!

De dagar då jag är lite hängig, eller har ont i foten (jag har en skada sen jag var 13, då jag krossade foten i en ridolycka), eller är allmänt risig (som idag, dagen efter svininfluensa-vaccinering) så är jag lite extra känslig och får svårt att ha tålamod med de motgångar man stöter på dagligen. Cykeln som har punka, vinden och blåsten som vänder paraplyet ut och in, och busschaffisen som stänger dörren mitt framför näsan på en (helt sjukt, det hände mig igår - jag stod i kö och väntade på att få gå på, då bara stänger han dörren och kör och bara glodde surt på mig när jag vinkade och tjoade att jag ville med).

Det finns andra saker som jag är allergisk mot, och det är taskig attityd. Det är ett ganska vanligt förekommande bland läkarstudenter, särskilt i min klass, där man gärna gör sig rolig på andras bekostnad och där folk hela tiden ska överrösta varandra, synas, höras och inte bryr sig så mycket om man trampar någon på tårna eller till och med gör någon ledsen. Kom in i matchen. Skärp dig.


Som jag har sagt tidigare, så kan även jag dras in i detta, det är en stämning som smittar. Men jag vantrivs något oerhört när det blir så, och anstränger mig för att uppmärksamma mig själv på ifall jag också börjar bli högljudd och obetänksam. Tyvärr kan jag i min irritation över situationen istället bli bitter och cynisk, och det gör ju inte saken bättre. Som när en person som allt som oftast njuter av att trampa en på tårna är spydig och nedlåtande, och man får hålla i sig själv för kung och fosterland för att inte slänga iväg ett än mer spydigt svar (vilket kanske resulterar i att man istället fantiserar om att ge personen en fet smäll på käften, vilket ju inte är så dalai lama-aktigt kanske... :)

Men summan av kardemumman är att JO jag får en ren reflex att bita tillbaka, men vad för nytta gör det? Att trigga situationen ytterligare, ge än mer bränsle till aggressioner, det leder bara till något som jag inte vill vara del av. Istället får man helt enkelt försöka markera, att här går gränsen för mig, och du är inte välkommen att inkräkta här ... Jag kan tänka mig att jag också är överkänslig för det här, även om jag pratat med andra som upplever samma sak, så är jag nog den som reagerar häftigast på det. Antagligen beror det på att det är lite det klimatet jag växte upp med, och därför är jag så allergisk mot sådana situationer...

... i vilket fall som helst, så vill jag leva mitt liv på ett sätt som gör att den dagen jag dör, när jag ligger där på min dödsbädd... då vill jag kunna titta tillbaka och se på hur jag levt mitt liv och hur jag har behandlat människor runt omkring mig, och då vill jag kunna känna mig glad, nöjd och stolt. Det är mitt mål.

Det är så många saker dock som man gör utan att tänka sig för. Som t.ex. när man väntar på bussen. Jag har märkt att så fort bussen kommer, så ska alla springa fram mot dörren och försöka tränga sig in, komma först på. Eller ja, inte alla, men många och mig inkluderat. Min nya utmaning är att alltid släppa fram åtminstone några människor före mig, trots att jag egentligen kom dit före dem. Bara så jag faktiskt tänker mig för och inte armbågar mig fram genom livet, vilket jag nog automatiskt blivit inlärd att göra.

Likaså det här med att hålla upp dörrar för andra, jag har märkt att jag så ofta är uppe i mina egna tankar (eller stress för den delen, jag har alltid så himla bråttom) att jag inte märker att det kommer någon bakom mig som ska igenom samma dag. Tillhör det då inte rent folkvett att hålla upp dörren för den personen som kommer bakom? Kan inte den personen som kommer efter mig, och får dörren på näsan, ta illa upp? Återigen en sak som symboliserar allt man gör utan att tänka sig för, för att man är så upptagen med sitt.

Man är den man är, och det handlar inte om att inte tycka om sig själv och acceptera sig själv för den man är! Det handlar om att vara uppmärksam, och omtänksam, och om en genuin önskan om att göra sig själv och andra människor gott.

Be the change you want to see in the world.

Om Mani Padme Hung

En dag i framtiden, inte så långt bort, kommer jag att bli leggad läkare. Då kommer jag ha "makten" att råda över liv och död, det jag beslutar kan komma att förändra en människas liv radikalt... Det gäller verkligen att vara ödmjuk inför det förtroende man får!

För mig känns det så grundläggande, att vill man bli läkare så vill man också göra gott. Man vill hjälpa, man vill stötta. Man vill lindra, och bota om det går.

Det verkar dock inte som att detta är grundläggande för alla de som har sökt sig till läkarutbildningen. Många verkar mer intresserade av status och makt, eventuellt även pengar och egen trygghet. Det verkar inte som att alla har en önskan om att finnas till, att tjäna.

En mycket vis man sade en gång: Den vackraste gåvan du kan ge till någon är att vara närvarande. Genom att sant och verkligen finnas där för någon, lyssna och se personen, ger man kärlek. "Jag finns här för dig."

Man kanske inte måste leva varje dag med mottot att man ska rädda världen (även om det är mitt mål, det och så ska jag skaffa flera hundra ungar ;) men åtminstone skulle jag vilja se att det sista man vill är att göra någon illa! Att man inte baktalar, att man inte gör sig rolig på någon annans bekostnad, att man inte sluter någon ute. Det är dock lättare sagt än gjort, det är jag medveten om, och ibland upptäcker jag att även jag oavsiktligt råkar sluta någon utanför. Ofta är det i sociala sammanhang där man känner att man måste prestera, man känner sig inte helt trygg, och vill göra sig hörd. I sin strävan efter att få synas och höras, är det lätt att man obetänksamt och oavsiktligt trampar och klampar rätt över någon annan...


Om Mani Padme Hung
May all living beings have happiness and joy, may all be free from suffering, may all be protected from harm, fear and danger, may all be healed and whole again, may all living beings live in peace and harmony...