Back to basics!

Den som följer min blogg kan knappast ha missat min långsamma men ganska bestämda utveckling åt att mer och mer uppskatta allt som är mänskligt, naturligt och obehandlat. Back to Basics.

Det började med yogan. Från början när jag tränade yoga gjorde jag det enkom för att det hjälpte mig med mina ryggbesvär. Jag har haft problem med ryggen i många år (jaa, trots min relativt ringa ålder) och var förr i behov av att få idrottsmassage varannan vecka. Från och med att jag började träna yoga regelbundet har jag mycket mindre problem med ryggen och nacken! Men snart växte yogan för mig, och jag har mer och mer intresserat mig och fördjupat mig i yogans mening och budskap - det som framför allt har berört mig är budskapet att man är alldeles fantastiskt perfekt som man är (att alla människor är det) och att lyssna in kroppen, känna efter och träna utifrån sina egna förutsättningar. Jag har blivit förälskad i denna syn på människan - att hon ska vara naturlig, träna kroppen utan redskap (om man bortser eventuell yogamatta) och att man ska respektera och älska sin kropp. Att man kan ta upp sin nakna fot, vagga den i famnen och kyssa den - I love you. Kan det bli mer mänskligt och naturligt än så?

Sen började jag få upp ögonen för köttindustrin. En marknad där djuren inte lever naturligt alls - kycklingar som bor så trångt att de trampar ovanpå varandra, kossor som står instängda i sina spiltor året runt, grisar som färdas ovanpå varandra inklämda i lastbilsflak. Bara tänk skräcken, rädslan, tristessen. Långsamt har jag minskat min kött- och fågelkonsumtion från varje mål varje dag (alltså tre gånger om dagen, ex skinka till frukostmackan, kycklingsallad till lunch, spaghetti köttfärssås till middag) till någon gång i veckan, till idag då jag bara äter kött om jag blir bjuden (om någon stått och ansträngt sig för min skull) eller vid enstaka tillfällen då jag vet att det är KRAV-märkt, ekologiskt och naturbeteskött.

glada kossor

Sen började jag fundera över vad det är man stoppar i sig hela tiden egentligen. Det är så mycket som är besprutat, det är så många kemikalier och E-nummer överallt, så många gifter i maten vi äter varje dag. Så jag har mer och mer, om plånboken tillåter, även börjat köpa ekologiska grönsaker och frukt. Jag har blivit en riktig mästare på att söka upp extrapriser på ekologiska varor :)

Och nu då? Det senaste jag kommit på är ekologisk hudvård. Jag använder, liksom de flesta andra tjejer, dagligen en massa syntetiska och kemiska material på kroppen och i ansiktet. Varje dag rengörs det, sminkas, avsminkas, smörjs in. Jag har tidigare inte ägnat en tanke åt att det skulle behöva vara ekologiska/naturliga produkter! Men så var jag på en ansiktsbehandling förra veckan, mest som avslappning som en liten present till mig själv efter terminen, och det visade sig vara en hudterapeut som brann för naturliga och ekologiska hudprodukter. Hon pampered mitt ansikte i över en timme, med rengöring, peeling, mask, kräm - allt med skön ekologisk hudvård med naturliga oljor från allehanda växter som har alla möjliga välgörande egenskaper för just min hudtyp. Jag rådfrågade henne om hon kunde rekommendera ett märke med ekologiska produkter som inte var dyrare än min vanliga hudkräm, och då rekommenderade hon Weleda. Hon sade att Weleda och Dr Hauschka gör prisvärda och väldigt bra produkter.

När jag gick hem från ansiktsbehandlingen var min hy strålande med härlig lyster, och jag var nästintill omgiven av aromatiska ångor. Så jag tänkte, varför inte? Gick till närmaste hälsokostaffär och köpte Weledas Wild Rose kräm för torr hy, och jag måste säga att den är underbar. Min hy känns len och återfuktad och krämen doftar ljuvligt av rosor och jag-vet-inte-vad. Och så vet jag ju att den är 100 % naturlig och ekologisk, vilket ju inte gör det sämre...

Så nu har jag blivit en riktigt ekologiskt-junkie och bara frossar i allt som är naturligt because it's good for you. Fattas bara att jag blir naturist på köpet ;) Jag antar att det kommer bli mer balanserat så småningom, men just nu är det endast ekologiskt som gäller!

Slutligen fick jag en lite aha-upplevelse på yogan idag. När vi låg där i Happy baby pose så tänkte jag -alla har vi varit bebisar en gång. Konstigt att tänka sig! Han där, han som är så stor och kaxig, han har varit en liten bebis en gång. Och hon där, hon som står och speglar sig och plutar med läpparna, hon har varit en liten bebis en gång. Jag vet inte varför, men den tanken fyller mig med en enorm välvilja och omtanke - alla har vi varit fullkomligt oskyldiga och hjälplösa. Alla har vi formats av vår uppväxt och blivit de vi är idag, och alla gör vi bara vad vi kan för att bli lyckliga. Det finns en oerhörd ömhet och fragilitet i det konstaterandet om man öppnar sitt hjärta.

happy baby pose

på nätet hittade jag en en expert på happy baby pose :)

Jag tänkte också tillbaka på den tiden då vi var lite större men fortfarande små, där i början av skolåldern. Kommer ni ihåg hur det kändes när man var sju år?

Jag har för mig att kraven på prestation var icke-existerande, i alla fall som jag vill minnas det. Jag tror det är därför jag tänker tillbaka på den tiden som den bästa i mitt liv. Allt var så enkelt! Jag lekte med mina bästisar, och jag hade en ponny men det var inga krav på tävlan eller prestation. Jag hade pojkvänner, ja ett tag hade jag två samtidigt (de var också bästa kompisar) och jag minns hur jag gick hand i hand med dem på varsin sida. Så okomplicerat allt var! Skolan var lekande lätt, att lära sig var KUL, det var ingen ångest inblandad. Jag älskade att lära mig nytt, lära mig mer. Och jag minns att jag hade en omättlig aptit på världen och livet, det var en helt annan nyfikenhet, en helt annan storögdhet inför den stora vida världen och alla dess under och mysterier.Till skillnad från idag då mitt favorituttryck är: Är det vetenskapligt bevisat?

Jösses vad jag önskar jag kunde få tillbaka den synen - att det bara är kul att lära sig nytt och att plugga inte är associerat med prestation och krav. Jag hade lite den känslan när jag började plugga på läkarprogrammet, men kvävdes snabbt av utbildningens hårda tempo och höga krav. Att plugget blir mer lustfyllt och spontant, det ska bli mitt mål med nästa termin! Vilket kanske kan underlättas av att det är ämnen jag verkligen är intresserad av :)

Back to basics, helt enkelt.

Blä, blä och åter: blä.

Idag är det bara en sån dag. En blä-dag. En dag när allting bara känns grått och trist, man är stressad och pressad och hinner inte med ens hälften av allt man har på sin "att göra-lista". Telefonen ringer med tråkiga besked, man upptäcker i kalendern att man dubbelbokat sig flera dagar framöver, man måste fatta några trista beslut och så kommer man hem till en fet räkning i brevlådan... Och som grädden på moset blir man biten av en mygga! Inomhus på tredje våningen, i slutet på september?! Vad är oddsen...

Och sen hjälper det ju inte heller när det är strax före den där tiden på månaden, plus att man har gått omkring med lågt blodsocker hela dagen, och dessutom så är man så jäkla trött på att vara gräsänka och saknar sin sambo/särbo. Det suger helt enkelt. Eller som min käraste vän sade "SUCK är det rätta ordet".

Ovanpå detta har man sjukt mycket att plugga, något man inte hinner för allt annat som plötsligt kom upp, och dessutom ska man tydligen förbereda och hålla i ett seminarium på fredag om tropiska infektioner...

Suck.

jaha... så vad gör man då en dag som denna? Ja vad jag tänker göra just nu är att dra täcket över huvudet eftersom att det är läggdags, men känns det likadant imorgon så är det bara att börja jobba.

Jobba med vad? Jo, med ordet acceptans.


Att acceptera att det är som det är, och att man får försöka hantera situationen så bra man kan. Att ha medkänsla och empati för sig själv, och känna att det är okej att uppleva att det är tufft just nu. Det är inget fel med det, inga människor dansar på tå över rosenblad genom livet utan alla har vi våra svåra stunder och våra duster. Det handlar bara om att försöka acceptera situationen, utan att för den delen "ge upp".

En dag som denna behöver jag stanna upp mitt i all röra och bara andas. Stanna upp, känna efter och acceptera det som finns där. Kanske lägga handen över hjärtat och varsamt hålla om sig själv - det är okej. Det är som det är, och det är okej. Det går över, efter regn kommer sol... Och istället för den ilska och frustration som byggs upp under dagen när ingenting blir rätt och allting går snett, så kanske man känner sig lite ledsen, men också lite tröstad.

Jag tror det är viktigt att man som läkare försöker leva som man lär, att man har medkänsla för sig själv och lär sig att ta hand om sig själv och försöka leva ett sunt liv. Det är lätt att tro att man måste vara någon slags supermänniska bara för att man är läkare/läkarstuderande, och att man inte tillåter sig att tänka fel eller visa några svaga sidor. Risken är att man antingen går in i väggen och/eller blir känslomässigt avtrubbad, ingendera något jag strävar efter. 

Och som hippokrates läkared säger: en läkare skall ibland bota, ofta lindra, alltid trösta. Enligt mig gäller den eden inte bara gentemot patienterna, utan även mot sig själv.