Examensarbete = SPSS?

Dagarna bara flyger iväg och veckorna tickar framåt, och det är så svårt att hinna med allt man vill göra. Men framför allt tycker jag att det är så svårt att få struktur på tillvaron nu när jag inte har någon klinisk tjänstgöring eller undervisning på sjukhuset, utan det är nu jag ska driva mitt eget arbete framåt och komma fram till resultat som ska revolutionera vården och världen! ... eller nåt...

Nej det här med att skriva examensarbete är lättare sagt än gjort, svårt att komma vidare och hitta alla röda trådar, och framför allt att veta vad man ska prioritera! Jag ska ju som sagt göra en delvis kvantitativ delvis kvalitativ studie som gäller kejsarsnitt. Kejsarsnittsfrekvensen ökar dramatiskt runtom i världen, och har i princip dubblerats under de senaste tio åren. Varför? En teori är att de elektiva planerade kejsarsnitten ökar eftersom att vi blir allt äldre och får högre BMI/blir tjockare när vi skaffar barn, men också att vi lever i en tid då kvinnor med stort kontrollbehov och fokus på karriär hellre föredrar att föda med ett planerat kejsarsnitt då de vet vilket datum de kommer att föda, de vet exakt hur processen kommer gå till (falsk trygghet?) och de riskerar inte att brista i perineum (en vanlig komplikation till vaginal förlossning är som bekant perineumruptur och som mest fruktat sfinkterruptur - dvs at man går sönder i mellangården hela vägen bak till analöppningen).

Så det låter ju himla käckt att föda med kejsarsnitt, eller hur? Vad man då kanske glömmer är att det faktiskt är ett ingrepp i buken, det är en operation med tillhörande risker då det alltid finns ökad risk för infektioner och blödning. På sikt finns det även risk inför nästkommande graviditeter, där det finns risk att moderkakan växer in i bukärret, vilket kan ge stora blödningar. Det finns även risk för uterusruptur - livmodern går sönder under förlossningsarbetet så att barnet sticker ut i fri bukhåla.

Dessutom finns det ökade risker för barnet, både på kort och lång sikt. På kort sikt finns ökad risk för respiratoriska komplikationer (andningsbesvär) och risk för att amningen inte kommer igång som den ska. På lång sikt finns ökad risk för immunologiskt betingade problem såsom celiaki (glutenintolerens), astma, diabetes m.m.

Så absolut, kejsarsnitt är ett fantastiskt alternativ att ta till när man absolut måste och när det finns medicinska indikationer till det, men ett onödigt ingrepp på ett i övrigt naturligt förlopp som djur och människor har klarat av sedan urminnes tider.

Nåväl.

Nu har jag i alla fall kommit igång med min studie och det ska bli väldigt spännande att se vad den genererar! Men först måste jag lära mig SPSS. Och jag vet, alla säger det är superenkelt och användarvänligt, men bara namnet får mig att rysa. Statistik är bara inte min grej... (!)

Oh well. Bara att ta tjuren vid hornen och sätta igång.

För övrigt hittade jag den här bilden - talande minst sagt!

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt”

Så börjar Lev Tolstojs roman Anna Karenina.

 Jag har tidigare skrivit en del om uppväxt, barnuppfostran och trassliga familjeförhållanden. Dels utifrån mina egna erfarenheter, dels utifrån "experter". Själv har jag ju inga barn, än, men är oerhört intresserad av ämnet. Barnen är vår framtid och det viktigaste vi har! Sen har jag även många invändningar till min egen uppväxt, något som har tagit många år och många långa diskussioner för mig att bena ut. Att gå vidare och försöka att inte vara bitter, att försöka undvika att bli cynisk och att se hoppfullt på sig själv och sin framtid är inte alltid så enkelt när man har en tung ryggsäck att bära och många stenar i bagaget.

Tidigare inlägg:
http://alexandra-lakarstudent.blogspot.se/2012/05/maste-man-forsonas-med-sina-foraldrar.html
http://alexandra-lakarstudent.blogspot.se/2011/08/i-varje-vuxen-finns-ett-barn-som-fragar.html

För ett par år sedan var jag med i en studie om "Maskrosbarn". En bekants bekant hade fått höra lite av min historia och frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp i hennes studie - ett examensarbete inom psykologi, där fem andra personer ingick. Alla fem personer hade vuxit upp med familjesvårigheter men ändå lyckats få bra betyg och komma in på krävande universitetsutbildningar och klarade sina studier, och levde någorlunda funktionella och "välartade" liv. Studien innebar två semistrukturerade djupintervjuer per person.

Det var väldigt intressant att läsa resultatet när studien väl var färdig. Det som slog mig var att oavsett hur olika de faktiska förhållandena under uppväxten hade varit, där allas livshistorier skiljde sig ganska avsevärt åt, så kände man igen sig i mångt och mycket i det som de andra sade. I princip vartenda citat gällande livssyn och tankar om sin uppväxt och känslor till sina föräldrar hade kunnat vara mina egna ord.

Det är viktigt att försöka ta med sig sena erfarenheter från sin uppväxt vidare i livet och försöka göra något konstruktivt av sina upplevelser. Att inte bli bitter och cynisk, att kämpa emot sina inre demoner, och istället försöka bearbeta och sedan fundera över "vad kan jag göra och hur kan jag agera för att inte samma sak ska hända när jag själv får barn?". För det faktum att sådana här familjemönster går i arv, det är ingen nyhet.

När jag var yngre så trodde jag att alla andras uppväxter var lyckligare än min, och att alla andra familjer var så välfungerande och trygga. Det har jag förstått att så inte är fallet, tvärtom så är det oerhört vanligt med familjeproblem och med slitningar inom familjer. Men på något sätt så känns det ändå som att en del familjer, trots oenigheter och bråk, är någorlunda lyckliga - de trivs med varandra, saknar varandra, och vill umgås. Och när det väl gäller så finns de där för varandra, i vått och torrt.

Summan av kardemumman, på sätt och vis tror jag Leo Tolstoj hade rätt - Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt - men resultatet dvs de enskilda individerna kan uppleva samma sorts känslor och tankar trots att deras uppväxter utspelat sig på helt olika sätt. Tyvärr lyckas inte de flesta att bli maskrosbarn, och det är bara att tacka sin lyckliga lott om man har lyckats ta sig ur askan och ut på ängen istället för att kastas in i elden.

Nya rön!

Återigen har en ny studie kommit där man visar att en kolhydratfattig kost (dvs mkt fett och protein) ger ökad risk för hjärt-kärl-sjukdom och därmed risk för hjärtinfarkt och stroke. Den här gången är det 43 000 kvinnor som studerats där man frågat om kvinnornas dieter (det var när atkinsdieten hade fått fart i vårt samhälle) och sedan följt upp 20 år senare - och som vanligt ökar rökning risken och fysisk aktivitet minskar den.

Flertalet studier har kunnat visa att en kolhydratfattig diet kan ge viktnedgång och kan vara effektiv som kostbehandling mot diabetes, men bara ett fåtal studier har kunnat visa dietens långsiktiga effekter. Men fettdoktorns vanliga argument - att det inte finns studier som visar att den fett- och proteinrika dieten med mycket animaliskt fett och protein ska ha negativa effekter på hjärta och  kärl - har nu äntligen punkterats.

Det finns alltså återigen argument för att "lite av allt" och "lagom är bäst" samt fysisk aktivitet är det bästa sättet att leva ett friskt och långt liv.

Nu kommer också skräckinjagande nyheter från Kina - en stackars kvinna som tvingats göra abort i sjunde månaden. Det är ärligt talat mord - det är knappt längre ett foster det är ett barn! Verkligen fruktansvärt.Hon tvingades göra aborten eftersom att hon och hennes man inte hade råd att betala boten på 46000 kr för att de redan hade ett barn sedan innan. Och inte nog med det - kvinnan hade blivit slagen och intvingad i en bil innan hon togs till sjukhuset där de utförde aborten - trots att kinesisk lag säger att man inte får göra abort efter 6 månaders graviditet.


Nog för att jag förstår och på sätt och vis kan tycka att enbarns-politiken i Kina har en poäng då vi bara blir allt fler människor på detta jordklot, men de driver sin politik på ett helt absurt sätt. Hade det inte varit smartare att köra stora kampanjer med information och ge gratis preventivmedel? Framför allt så måste ju människor själva få avgöra ifall de vill ha fler än ett barn eller inte, det finns ju inget mer naturligt än att en människa vill ha barn. Sen kanske man inte måste ha sex-sju stycken eller fler, men att få skapa sig en familj borde vara en mänsklig rättighet.

en rättighet?

Tisdagslyx

Idag är jag busig. Jag stannar hemma från plugget (skulle varit på op idag och jag tycker det är så himla tråkigt. Och jag har fler op-tillfällen) för att plugga. Låter kanske underligt, men många känner att man måste göra just det - ta ledigt för att plugga - för att hinna med plugget. Så idag ska jag begrava näsan i urologiboken och läsa om bl.a. prostatacancer och penisfrakturer. Det är lustigt vad man blir avtrubbad, idag struntar jag fullkomligt i om det är en penis eller en arm jag ska undersöka! Medan det nog känns väldigt olika för patienterna.

Enda gången jag tycker det är jobbigt är när jag möter en jämngammal patient som har ett intimt problem, och när den patienten tydligt visar nervositet och obehag att jag är med och ska undersöka. Häromdagen var jag med på just en sådan patient, jag gick in tillsammans med min handledare och med tanke på patientens uppenbara obehag och det faktum att jag är läkarstudent och inte behandlande läkare så valde jag att gå ut när det blev dags för undersökning.

Jag är lite splittrad när det kommer till detta, för vi läkarstudenter ska vara en lika självklar del av sjukvården som läkarna och sjuksyrrorna när patienterna kommer till ett universitetssjukhus. Jag blir irriterad när vissa läkare säger till patienten "jag har en student här med mig, är det okej?". Det gör att patienten blir osäker på om vi verkligen ska vara där i rummet, och vi blir inte självklara. Patienterna går då oftast med på att vi är med under devisen "tja, de måste ju lära sig..". Men det är aldrig någon som frågor om sjuksyrrorna, eller ens sjuksköterskestudenterna, får vara med i rummet. Bättre är det när läkaren (handledaren) säger: "Hej, mitt namn är xxxxx, och detta är min yngre kollega xxxxx", och sen är det inte mer med det. Då behöver ingen känna sig osäker huruvida den yngre personen har behörighet att vara i rummet eller inte.

Samtidigt så är det skillnad när det kommer till intima problem som man stöter på när man går bredvid på urologen eller på kvinnokliniken KK. Där kan jag ändå förstå att patienten kanske helst inte vill ha fler i rummet än absolut nödvändigt, och kanske särskilt inte en jämngammal person av det andra könet. Det verkar vara som mest känsligt när man är ung, jag har inte stött på några problem när det kommer till äldre patienter. Och ärligt talat, skulle jag gå och göra en gynekologisk undersökning hade jag inte varit jättesugen på att en jämngammal ung man ska stå där och titta och känna. Jag som inte ens vill gå till en manlig gynekolog! Jag vet att många tycker det är tramsigt och att jag borde ge mitt sympatiska stöd till manliga gynekologer, men jag kan bara inte,det är en för utsatt situation och ärligt talat tycker jag att gyn-undersökningar är jobbiga som det är trots att jag har världens bästa (och kvinnliga) gynekolog.

Med detta i bakhuvudet så kan jag köpa att jag får gå ut när det kommer till att undersöka en yngre mans intima delar om jag inte absolut måste, dvs sen när jag själv är behandlande läkare. Och ärligt talat, när patienten är så obekväm och generad så har jag svårt att inte smittas av den känslan. Ska man då spela säker, fake it til you make it, och låtsas som ingenting, eller ska man erkänna att man också känner sig obekväm men att det måste göras? Jag antar att patienten ändå helst vill att man låtsas som ingenting för att edgen av situationen.


Nåväl. från det ena till det andra. Idag på Nyhetsmorgon (jag unnar mig lyxen att äta frukost framför TV:n idag när jag är hemma) så berättar de att regeringspartierna (förutom KD) har lämnat in förslag på lagändring angående insemination av ensamstående kvinnor. Idag kan enbart barnlösa kvinnor som är gifta eller i samboförhållande få bli inseminerade av donatorsperma för att kunna få barn. (Sen att det ändå ofta tar lång tid, ifall de alls blir gravida är en annan sak). Förslaget är att även ensamstående kvinnor ska kunna få bli inseminerade, nu åker de kvinnorna istället utomlands eller raggar upp främlingar på krogen med alla risker det innebär.

Jag välkomnar det förslaget, även om jag förstår KDs syn på saken att alla barn ska ha rätt till en mamma och en pappa. Men förhoppningsvis så kommer dessa ensamstående kvinnor som blir godkända för insemination att vara kontrollerade utifrån livssituation och arbetssituation så att de kommer att klara att vara mammor, och att de själva har förstånd nog till att försöka ha någon form av manlig förebild i barnets närvaro. Och kommer då inte dessa barn, som har mammor som noggrant har planerat och längtat efter dem så länge och älskat dem innan de ens var födda, ha en minst lika god uppväxt som de barn som blir till på måfå av föräldrar som kanske skiljer sig inom ett par år när familjelivet blir för påfrestande för förhållandet? Trots allt, nästan hälften av alla giftermål slutar i skilsmässa idag.

Jag hoppas dock att man som sagt kontrollerar att de kvinnor som blir inseminerade också kommer att kunna hantera att ha barn, att man har ekonomi nog att vara ensamstående (för det blir ju ingen lön från en partner och inget underhållsstöd från en frånskild pappa) och att man har övriga förutsättningar för att kunna ta hand om sitt barn. Jag hoppas också att dessa kvinnor själva har människor i sin omgivning som kan hjälpa dem när det blir svårt, för som jag förstått det är det inte alltid en dans på rosor att ha små barn, och att de har tänkt noggrant har tänkt igenom varför de vill ha barn och hur de tänker att det ska bli. Jag blir rädd när jag hör blivande mammor som säger "nu kommer jag aldrig känna mig ensam mer" eller "nu kommer jag att känna mig älskad och viktig". Jag är rädd att de kommer lägga all sin lycka i att barnen ska ge dem något, kärlek och trygghet att aldrig känna sig ensamma, istället för att fokus ligger i att de som mammor ska ge allt till sina barn - att fokuset är att barnet ska känna sig älskad och känna att sig är bra precis som barnet är - att barnet inte måste visa uppskattning eller vara sin mamma till lags för att bli älskad.

Detta kan man såklart aldrig kontrollera eller garantera, och inget som är ovanligt bland så kallat vanliga familjer, enda skillnaden där är att det finns ytterligare en förälder som kan stötta och kanske ge barnet den där ovillkorliga kärleken som barnet behöver för att utveckla en god självkänsla när den ena föräldern hamnat i en svacka och kanske inte kan ge barnet det utan kanske istället kräver det samma av barnet istället.

Men som sagt, jag välkomnar förslaget, inte minst för att jag tror att dessa mammor som längtar så efter sitt barn har stora möjligheter att bli fantastiska mammor och ge sina barn en lycklig uppväxt. Det gäller bara att de tänker till ordentligt så att de har miljön och förutsättningarna för att ge sina barn en god uppväxt där barnen blir hela individer som haft förebilder och blivit till fullo villkorslöst älskade. För mig är det en självklarhet att jag en dag ska bli förälder, att bli en så god mamma jag kan en dag är för mig det ultimata målet och betydligt viktigare och större än någon karriär eller annat självförverkligande för min del.

Men gud vad glad jag är att inte ha barn nu, förstår inte hur jag skulle få ihop min vardag, särskilt inte som student med ingen tid och inga pengar. Och jag njuter fortfarande av studentlivet med champagnemiddagar och utgångar på dansgolvet, och att när jag väl är ledig så kan jag njuta av lugn och ro och göra så mycket yoga jag vill... Sen när den tiden kommer då jag känner mig redo så hoppas jag att jag aldrig ska behöva hamna i den situationen att jag måste välja mellan insemination eller inga barn alls, jag drömmer fortfarande om att få skapa den gamla hederliga kärnfamiljen ... och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Ett riktigt sagoslut, en utopi. Men man kanske kan få hoppas?

Oskuldsfullt

Barn är fantastiska. Som den elake farbrorn sade i Tjuvarnas Jul ”Barnen är det finaste vi har”. Eftersom att det är hur många barnfamiljer här som helst så har jag ynnesten att få sitta och betrakta barnen, hur de så oskuldsfullt och nyfiket ser på världen, hur de leker och busar och testar gränser. Hur de skriker som en katt som klämts i en dörr så fort de inte får vad de vill ha, det verkar vara väldigt svårt att hantera jobbiga känslor som liten.

Det är lustigt, om jag hade varit man och tittat så här mycket på barnen hade det nog inte varit så uppskattat. Nu när jag är tjej så är det ingen som reagerar, antagligen tror de att jag sitter och längtar efter barn själv. Och som sagt, jag avgudar barn men det är inte dags än. Men tanken på att aldrig få mina egna barn känns omöjlig, om jag inte kan så kommer jag att adoptera. Det sitter så djupt rotat, är så självklart på något sätt.

Men så är det inte för alla. Det känns som att fler och fler avvaktar, och sedan antingen inte kan eller vill få barn. Många som ändå vill få barn kan trots det inte få några, till exempel för att de lever ensamma eller för att deras partner inte vill. Och jag kan inte låta bli att tycka att det idag handlar mer om individen – att förverkliga sig själv och sina drömmar – än om familjen, man är så fokuserad på att förverkliga sig själv, få det perfekta jobbet, göra karriär, ha det perfekta livet. Om man nu skulle ha några barn så måste partnern vara perfekt, bostaden måste vara perfekt, omständigheterna måste vara perfekta, dagiset måste vara perfekt. Och herregud, BARNET måste ju vara perfekt. Barnet ska börja spela piano när det är tre, lära sig skriva när det är fyra, och helst kunna hela pluttifikationstabellen både framlänges och baklänges när det är fem år. Och barnet ska ha de perfekta kläderna, som man absolut inte får smutsa ner, och alltid säga tack och förlåt och amen.

Jag tror att kraven på att allt ska vara perfekt innan man skaffar barn gör att många tvekar idag. Också det faktum att många i giftasåldern idag är skilsmässobarn och inte vill att deras egna barn ska gå igenom samma sak. ”Vill jag verkligen leva med den här partnern i resten av mitt liv, är jag inte värd lite bättre”? ”Kan jag verkligen förverkliga mig själv om jag bara kan jobba 80 %” (för hur ska man annars kunna vara den perfekta föräldern)?

Nåväl. På stranden på Ko lanta verkar det inte vara så många som har avvaktat i alla fall, det är nästan bara barnfamiljen på den strand där jag befinner mig. Det är intressant att iaktta de olika föräldrarna, hur de interagerar med sina barn och med varandra. Jag kan inte låta bli att tänka på en kängurumamma när jag ser en av flera mammor som bär omkring på sin bebis i sin sele av märket Baby Bear. Det ser väldigt naturligt och fint ut, mysigt, men också lite lustigt - som en känguru! Vilket förde mina tankar in på djurens värld. 

Många djurs liv går ut på att få ungar, tänk bara på pingvinerna i den där berömda naturfilmen, vad den nu hette. Men det naturliga för alla djur är att få ungar. Jag har hört många gånger om tikar som blir ”deprimerade” eller skendräktiga ifall de aldrig får valpar. Det finns en larv i Alaska vars liv går ut på att äta äta äta under sommaren och sedan ligga i ide resten av året, år ut och år in, i typ 15 år innan den till slut lyckats samla så mycket energi i sin lilla kropp att den kan väva sig en puppa, förvandlas till fjäril, para sig för att skapa nya larver och sedan dö samma sommar. Det kallar jag hängivenhet till reproduktion.

Så vad hände egentligen, när blev människans ultimata mål med livet att förverkliga sig själv istället för att reproducera sig och få massor med ungar som kan föra arten vidare? När blev det lika naturligt (nästan) att inte skapa sin egen familj som att leva med sin man/fru och få barn? Vart har det naturliga, det mänskliga, tagit vägen? Och framför allt, kommer det att vända eller kommer det att bli allt färre som skaffar barn? Kanske är det ödet, det verkar som att jorden skulle må bra av lite färre människor. Kanske är det bara som det ska vara.

Trots det jag skrivit här tidigare så måste jag säga att jag tycker det finns en poäng i det där med att vara någorlunda klar med sig själv innan man skaffar barn. Att vara någorlunda vuxen, någorlunda stabil, någorlunda redo. Och att önska barnet, inte för att bli omhändertagen och älskad av barnet (även om det är barnen gör, villkorslöst och till fullo) utan för att man vill älska utan att kräva någonting tillbaka och värna om denna lilla varelse och man vill ge sitt barn allt. Allt. ALLT. Även om det inte går (eller skulle vara så hälsosamt för barnet) så önskar man att man kunde ge hela världen till sitt barn. Det är min naiva tanke och önskan om hur det skulle vara när man bestämde sig för att bli förälder.

Idag läste jag i förbifarten på internet en framtida mamma (hon var alltså gravid) som skrev att det var så underbart att vara gravid och snart få barn för ”Nu skulle hon aldrig mer behöva känna sig ensam”. Suck. Skaffa dig en hund istället, tänkte jag då. Men vem är jag att döma?

"Älskling, ska vi skaffa oss en bebis eller en vovve?"

Barn till varje pris...

Ikväll kände jag att jag behövde kura ner mig en stund i TV-soffan igen och hamnade framför Barn till varje pris. Och som vanligt förundras jag över hur människor låter TV och tittarna komma dem så nära inpå livet, här tycker jag att min blogg ibland är på gränsen för alltför självutlämnande och sen får man se hur dessa människor bråkar och gråter, och kastas mellan hopp och förtvivlan. Jag vet inte om jag ska beundra deras mod och öppenhet eller om jag tycker det är dumdristigt att utlämna sig själv på det viset. Men samtidigt är det verkligen generöst av dem att blotta sig på detta sättet - för jag kan tänka mig att det kan vara en stor tröst för andra barnlösa i det här fallet att få se att de inte är ensamma i sin desperata frustration.

Jag känner verkligen med den ensamstående kvinnan i 30 års åldern som vill få ett barn till varje pris, och som nu efter ett par misslyckade inseminationer tänker ta till en IVF-behandling på 50 000 kr... Fortfarande utan försäkran om att det kommer bli någon bebis. Samtidigt som jag verkligen kan tänka mig hennes smärta vid tanken på att inte få ett eget barn, så undrar jag lite... Hon verkar lite naiv och samtidigt labil, väldigt ensam, i hela situationen och hoppas verkligen hon kan ta hand om barnet sen ifall hon blir gravid och ska fortsätta leva ensam på det viset. Men jag förstår verkligen henne, det måste vara otroligt jobbigt att se tiden rinna iväg om man drömmer om att bli mamma.

Jag har dock mindre förståelse för kvinnan som redan har sex stycken barn men som trots det och sin ålder på över 45 år åker till Lettland för att sätta in ett embryo för att få ytterligare ett barn? Den yngsta i syskonskaran blev till på samma vis ett par år tidigare, eftersom att mamman inte längre kunde bli gravid på naturligt sätt med sin man och det inte är tillåtet i Sverige med sådan procedur efter att man fyllt 45 år. Och nu vill hon alltså återigen ha en bebis, ett sjunde barn, hemma i syskonskaran. Min första tanke är "hur orkar hon"? Jag kan nästan bli matt av bara tanken på ETT barn som konstant pockar på uppmärksamhet och som kräver energi och kärlek och massor av tålamod. Hon har redan sex stycken och gör den resan och betalar alla de pengarna för att skaffa ett sjunde. Hon kommer redan ha pensionerat sig när det barnet tar studenten.

Men vem är jag att döma... och har hon tid, ork och kärlek till alla sina sju barn så kanske det är den bästa uppväxten man kan få. Jag kan bara tycka att när kroppen väl blivit för gammal för att få barn på naturligt sätt så kanske det finns en mening med det, men det är ju lätt för mig att sitta och säga med mina 25 år på nacken och definitivt oerfaren på området.

Det viktigaste är att ett barn är fullkomligt och villkorslöst älskat från sitt första andetag, att det blir omhändertaget och respekterat, och att föräldrarna alltid tänker på och handlar utifrån barnets bästa. Mer än så kan man väl inte begära.

...och så här skulle tydligen min dotter se ut ifall jag fick någon, enligt morphting ;) tramsigt men kul!

"I varje vuxen finns ett barn som frågar - Vad var det som hände?"

Så härligt med semester! Visserligen blev jag översköljd av jobb när jag kom hem till min lägenhet, det behövdes städas och tvättas och handlas, och en massa fluglik överallt :/ Men igår träffade jag en av mina barndomsvänner, vilket är så oerhört skönt - att träffa en god vän som man kan dela allt med och som man vet känner en utan och innan - och sen cyklade jag ut på landet för att prova en häst som jag eventuellt ska träna en gång i veckan. Det var en jättefin femåring som är dressyrriden, och som jag i så fall skulle hoppträna lite. Det är perfekt för mig att få cykla iväg från stan en gång i veckan och få fokusera på något helt annat, samtidigt som jag får mig ett rejält träningspass. Men jag är ändå lite tveksam, nu är det underbart om sommaren men snart kommer höst och vinter, och då är det helt enkelt inte riktigt lika kul... När det blåser, regnar och sen snöar, då är det ingen höjdare att syssla med hästar även om det bara är en gång i veckan! Men men vi får se hur det blir...

Nu när jag har semester passar jag på att läsa lite skönlitteratur, men också lite populärvetenskap. Det är verkligen kul att få tillbaka lusten att läsa! Den blir totalt bortblåst under terminen då det känns som att läsa (facklitteratur) är det enda man gör hela dagarna och man bara ryser vid tanken att öppna någon slags bok över huvud taget... Men nu har jag läst ett par böcker som jag vill rekommendera:

Paulo Coelho - Segraren står ensam
Inte en av Coelhos bästa böcker skulle jag vilja påstå, jag älskade ex Elva minuter , men denna är ändå läsvärd och verkligen intressant. Den handlar om en mördare och hans offer,vilket ju är ett ganska ovanligt ämne för Coelho, och man kommer dem riktigt riktigt nära.

David Nichols - En Dag 
En helt fantastisk bok! Beskriver vad som händer i och kring två huvudpersoner vars liv hela tiden svarvas samman, och boken utspelar sig ett visst datum år efter år. Ett helt nytt grepp för mig, och oerhört skickligt gjord. Att boken nu ska bli film med Anne Hathaway i huvudrollen vittnar också om bur populär boken är...

Jesper Juul - Din kompetenta familj
Jesper Juul är känd för sitt arbete inom familjeterapi och för sin förmåga att få föräldrar att se hur de ska få familjelivet bli ett lyckligare sådant, där kärleken till barnen får större plats. Flera gånger har jag fått en riktig "aha-upplevelse" när jag läst den här boken, och jag tror att hans böcker hade varit till stor hjälp för alla som funderar på att bilda familj och funderar på hur man ska gå till väga när man väl har ett barn som sakta men säkert formas till en egen liten individ.


Som jag tidigare skrivit om här på bloggen, så ser jag verkligen fram emot den dagen då jag bildar min egen familj. Jag älskar barn, och tror mig veta någorlunda receptet för en lyckad uppfostran. Och så kommer Jesper Juul och rycker undan mattan - för han menar att man ska försöka komma bort från begreppet barnuppfostran över huvud taget! Att det viktiga är att vara personlig och kärleksfull mot sina barn, och framför allt att respektera sitt barns gränser.


"Barn vill gärna samarbeta med sina föräldrar och ge dem vad de ber om. Det får dem att känna sig lyckade och väl tillmods. Förbud och kritik har motsatt effekt"


Juul menar att regler, förbud och bannor bara fungerar om barnet blir rädd för sin förälder, och att denna rädsla är "rena giftet för en meningsfull och nära kontakt mellan barn och förälder". Han skriver att man istället som förälder ska använda ett varmt och personligt sätt till sina barn, där man använder sig av "Jag vill att... Jag tycker om att... Jag vill inte att...." osv och sedan överlåta beslutet till barnet. Han menar att man ska behandla barnet respektfullt och respektera barnets gränser, för då lär barnet sig att acceptera andras gränser istället för att leva i en ständig maktkamp.


Ifall en förälder använder sig av förbud och straff krävs det en stor rädsla från barnet sida för att det ska ge önskad effekt. Juul menar då att "barnets gränser kränks och det utvecklar oundvikligen antingen en destruktiv eller en självdestruktiv personlighet. Föräldrarna mister barnets tillit och den unika närhet som kan finnas mellan föräldrar och barn".



"Det har länge varit så att barn inte har fått lov att säga ifrån när de blivit kränkta av föräldrarna, så de har istället utvecklat psykosomatiska symptom - huvudvärk, magont, feber och kronisk trötthet"

Jag tror det finns en hel del familjer som tänker att barn måste straffas när de bryter gränser och regler. Att ett riktigt olydigt barn ska bannas och eventuellt få en dask på stjärten/handen när det gör fel. Det är något jag har sett otaliga gånger på lekplatser, på busshållplatser och andra ställen runtom i samhället.
 



"Om föräldrar verkligen slår sina barn eller slåss med tungan - som barn ibland kallar det när de vuxna skäller på dem - har ingen avgörande betydelse för hur barnen upplever situationen. De förlorar i båda fallen blixtsnabbt sin upplevelse av att vara viktiga för sina föräldrar och reagerar - just det: aggressivt. Antingen svarar de emot eller slår tillbaka, bankar lillasyster i huvudet eller vänder alltihop inåt och blir nedstämda och skuldtyngda"


"Ta det lugnt! Njut av varandra och barnen! Bättre uppfostran finns inte"


Han skriver mycket om en sk "gammaldags uppfostran" där föräldrar använder våld, utegångsförbud eller hot för att få sin vilja genom över barnet, vilket leder till att "barn och unga antingen avstod från att göra sådant de inte fick eller bestämde sig för att föra ett dubbelliv - där den prydliga sidan vätte mot föräldrarna och den mer experimenterande sidan mot de jämnåriga"

Hur vanligt var inte detta på gymnasiet om vi tänker tillbaka? Men vad är motgiftet till detta? Juul menar att som förälder måste man intressera sig för VEM ens barn är, hur barnet tänker, vad barnet önskar, vilka värderingar barnet har, hur barnet som människa både liknar och är olik sin förälder - och att respektera barnets gränser. Att säga "Jag vill inte att du gör så" istället "du får inte göra så", att överlämna beslutet till barnet och respektera barnet som en egen individ.

"Vi måste lära oss att uttrycka vilka vi själva är och vad vi står för istället för att tala om för barnen hur de borde vara"

Det låter nog lättare sagt än gjort när barnet inte gör som man vill, det är nog ingen enkel sak att vara förälder ;)

Detta är så långt jag än så länge kommit i boken, fler tankar kommer när jag läst klart den. Följande ämnen ska avhandlas: Barns behov av uppmärksamhet, ska barn ha plikter, de vuxnas samspel, och vad är kärlek...

To be continued!

Och här världens sötaste men mest trotsiga unge - Lotta på Bråkmakargatan