Oskuldsfullt

Barn är fantastiska. Som den elake farbrorn sade i Tjuvarnas Jul ”Barnen är det finaste vi har”. Eftersom att det är hur många barnfamiljer här som helst så har jag ynnesten att få sitta och betrakta barnen, hur de så oskuldsfullt och nyfiket ser på världen, hur de leker och busar och testar gränser. Hur de skriker som en katt som klämts i en dörr så fort de inte får vad de vill ha, det verkar vara väldigt svårt att hantera jobbiga känslor som liten.

Det är lustigt, om jag hade varit man och tittat så här mycket på barnen hade det nog inte varit så uppskattat. Nu när jag är tjej så är det ingen som reagerar, antagligen tror de att jag sitter och längtar efter barn själv. Och som sagt, jag avgudar barn men det är inte dags än. Men tanken på att aldrig få mina egna barn känns omöjlig, om jag inte kan så kommer jag att adoptera. Det sitter så djupt rotat, är så självklart på något sätt.

Men så är det inte för alla. Det känns som att fler och fler avvaktar, och sedan antingen inte kan eller vill få barn. Många som ändå vill få barn kan trots det inte få några, till exempel för att de lever ensamma eller för att deras partner inte vill. Och jag kan inte låta bli att tycka att det idag handlar mer om individen – att förverkliga sig själv och sina drömmar – än om familjen, man är så fokuserad på att förverkliga sig själv, få det perfekta jobbet, göra karriär, ha det perfekta livet. Om man nu skulle ha några barn så måste partnern vara perfekt, bostaden måste vara perfekt, omständigheterna måste vara perfekta, dagiset måste vara perfekt. Och herregud, BARNET måste ju vara perfekt. Barnet ska börja spela piano när det är tre, lära sig skriva när det är fyra, och helst kunna hela pluttifikationstabellen både framlänges och baklänges när det är fem år. Och barnet ska ha de perfekta kläderna, som man absolut inte får smutsa ner, och alltid säga tack och förlåt och amen.

Jag tror att kraven på att allt ska vara perfekt innan man skaffar barn gör att många tvekar idag. Också det faktum att många i giftasåldern idag är skilsmässobarn och inte vill att deras egna barn ska gå igenom samma sak. ”Vill jag verkligen leva med den här partnern i resten av mitt liv, är jag inte värd lite bättre”? ”Kan jag verkligen förverkliga mig själv om jag bara kan jobba 80 %” (för hur ska man annars kunna vara den perfekta föräldern)?

Nåväl. På stranden på Ko lanta verkar det inte vara så många som har avvaktat i alla fall, det är nästan bara barnfamiljen på den strand där jag befinner mig. Det är intressant att iaktta de olika föräldrarna, hur de interagerar med sina barn och med varandra. Jag kan inte låta bli att tänka på en kängurumamma när jag ser en av flera mammor som bär omkring på sin bebis i sin sele av märket Baby Bear. Det ser väldigt naturligt och fint ut, mysigt, men också lite lustigt - som en känguru! Vilket förde mina tankar in på djurens värld. 

Många djurs liv går ut på att få ungar, tänk bara på pingvinerna i den där berömda naturfilmen, vad den nu hette. Men det naturliga för alla djur är att få ungar. Jag har hört många gånger om tikar som blir ”deprimerade” eller skendräktiga ifall de aldrig får valpar. Det finns en larv i Alaska vars liv går ut på att äta äta äta under sommaren och sedan ligga i ide resten av året, år ut och år in, i typ 15 år innan den till slut lyckats samla så mycket energi i sin lilla kropp att den kan väva sig en puppa, förvandlas till fjäril, para sig för att skapa nya larver och sedan dö samma sommar. Det kallar jag hängivenhet till reproduktion.

Så vad hände egentligen, när blev människans ultimata mål med livet att förverkliga sig själv istället för att reproducera sig och få massor med ungar som kan föra arten vidare? När blev det lika naturligt (nästan) att inte skapa sin egen familj som att leva med sin man/fru och få barn? Vart har det naturliga, det mänskliga, tagit vägen? Och framför allt, kommer det att vända eller kommer det att bli allt färre som skaffar barn? Kanske är det ödet, det verkar som att jorden skulle må bra av lite färre människor. Kanske är det bara som det ska vara.

Trots det jag skrivit här tidigare så måste jag säga att jag tycker det finns en poäng i det där med att vara någorlunda klar med sig själv innan man skaffar barn. Att vara någorlunda vuxen, någorlunda stabil, någorlunda redo. Och att önska barnet, inte för att bli omhändertagen och älskad av barnet (även om det är barnen gör, villkorslöst och till fullo) utan för att man vill älska utan att kräva någonting tillbaka och värna om denna lilla varelse och man vill ge sitt barn allt. Allt. ALLT. Även om det inte går (eller skulle vara så hälsosamt för barnet) så önskar man att man kunde ge hela världen till sitt barn. Det är min naiva tanke och önskan om hur det skulle vara när man bestämde sig för att bli förälder.

Idag läste jag i förbifarten på internet en framtida mamma (hon var alltså gravid) som skrev att det var så underbart att vara gravid och snart få barn för ”Nu skulle hon aldrig mer behöva känna sig ensam”. Suck. Skaffa dig en hund istället, tänkte jag då. Men vem är jag att döma?

"Älskling, ska vi skaffa oss en bebis eller en vovve?"