I huvudet på en läkarstudent och en underläkares magkänsla: Ett Gott Liv

Jag har just börjat läsa Ett gott liv av Ann Heberlein. Jag har inte vågat läsa någon av hennes böcker tidigare, även om jag varit frestad att läsa Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, för jag är rädd att ryckas med i den mörka sorgsna ensamma världen som tillhör den som gett upp. Så har jag i alla fall uppfattat att hennes böcker är, särskilt med tanke på titlarna. För hur ljus och hoppfull låter titeln Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva? Eller för den delen En liten bok om ondska. Men ända sedan den dagen jag hörde henne sommarprata i SR P1 så har jag beundrat henne. Hon har ett så fantastiskt språk, och varje mening bara duns-dunsar rätt in i hjärtat. Och sättet hon utlämnar sig på, det är som hon säger ”Hej världen, se på mig, det här är jag och ni får ta mig som jag är”. Jag beundrar verkligen hennes mod, för vart hon än går så finns det människor som känner igen henne, vet om hennes historia och sjukdom, alla hennes plågor och tankar om livet – medan hon inte vet någonting om dem, vad de tänker eller tycker om henne. Jag skulle känna mig väldigt skör och bräcklig i hennes kläder, att jag inte hade något skydd mot omvärlden.

Ibland undrar jag hur personlig man kan vara på en blogg, det finns så många privata saker som jag inte skulle kunna, eller ens vilja, skriva på bloggen – jag har inte tillräckligt med självdistans för att kunna bjuda så mycket på mig själv och mitt innersta. Så läser jag Ann Heberlein och förundras över hennes rättframhet och ärlighet. Ibland undrar jag dock om hon verkligen gör sig själv en tjänst med att vara så utlämnande om sig själv. Är hon modig, eller är hon dumdristig? Samtidigt måste jag säga att det är fantastiskt att hon visar för andra människor som lider att de inte är ensamma om sin olycka, hon sätter ord på den fruktansvärda tragedin det innebär att inte längre orka med livet... och hon visar också på sätt och vis att det går att fortsätta leva, man kan stå ut fast allting känns hopplöst. I alla fall känner jag att hon förmedlar det i boken Ett gott liv.

Hon skriver i sin bok att hon har blivit totalt sågad och hatad av vissa, även om det verkar som att de flesta ger henne cred för hennes böcker och texter. Men att få hotbrev skickade till sig, få läsa att folk önskar ens död, att man inte borde få lov att vara förälder osv... Då undrar jag om det är värt det. Trots alla de människor hon hjälper. Är det värt att hon hänger ut sig själv så att gamarna kan sätta sina käftar och klor i hennes kött, tugga sig in i hennes innersta, och sedan gotta sig i resultatet? Är det värt att hon ständigt ska bli påmind om sina svaga sidor och ögonblick? Är det värt att hon ständigt får massvis med brev från beundrare som upplevt samma sak, och som detaljerat berättar om sina lidanden, övergrepp, trakasserier och psykiska sjukdomar? Är det värt att hon ständigt ska påminnas om sin sjukdom, och dessutom dras ner i andras olycka dessutom. Jag kan inte låta bli att önska att hon skyddade sig lite mer, fastän jag beundrar så hennes sätt att skriva. Vilket språk, vilken förmåga att uttrycka sig...

Jag tycker det är fantastiskt att hon är så stark och modig ändå som delar med sig av sitt innersta på det sättet hon gör. Och inte bara berättar hon om sina plågor, nej snarare så förmedlar hon mest sina tankar kring lycka och olycka, sanning och lögn, kärlek och hat, livet och döden. Jag tycker det är väldigt uppfriskande med någon som vågar prata om det som är obekvämt, och på många sätt tabu i vårt samhälle idag – åtminstone i det samhälle som jag lever i. Man ska vara så perfekt hela tiden, man ska putsa på sin fasad, polera sin fernissa, så ingen skulle kunna tro något annat än att man är helt fulländad och inte har några större bekymmer i världen. Kanske förutom vilken bil man ska byta upp sig till, eller om man ska slinga håret någon nyans mörkare eller ljusare. Någon sjukdom (särskilt inte psykisk!) eller ohälsa får helst inte existera, och ledsamhet/sorg/nedstämdhet/depression är högst oönskade tillstånd som man inte talar högt om. Helst ska man mest skratta och vara glad hela tiden, alternativt bli den cyniska med de ändlöst ”roliga” och dråpligt syrliga kommentarerna, som dock aldrig handlar om något som verkligen spelar någon roll. Allt bara för spelet för galleriet, så att inte andra ska tycka att man är misslyckad. Det finns inget utrymme för misslyckande.

Jag känner det är oerhört viktigt att det finns utrymme för misstag. Att det finns utrymme för att visa sig svag och skör, och att människor runtomkring en kan stötta en när det är svårt, precis som man själv sedan kan finnas där när man själv mår bra och någon annan har det tufft. Det gäller att välja de man umgås med nära – för det skapar ens omvärld och ens möjligheter att vara sig själv, rätt upp och ner. Jag anser att det kan vara något väldigt fint i att öppna sig och visa sig bräcklig, att visa att man behöver andra, att vara ärlig och sann i sin person. Bara för att man är svag ena dagen betyder inte det att man inte kan vara stark nästa – vi människor har kapacitet till så mycket mer än så. Våra personligheter är inte formade i sten, och det vi gör och säger och tänker är inte alltid lika med vilka vi ÄR. Vi är så mycket mer än vad som syns på utsidan, så mycket mer än den där välputsade fasaden.

Jag drar mig lite för att läsa litteratur som behandlar ondska och det som är olyckligt i tillvaron, nästan på samma sätt som jag undviker skräckfilmer (när jag var yngre var jag helt besatt av skräckfilmer och älskade Det, Nightmare on Elm street, Scream m.fl), för man tvingas att möta de känslor som väcks inom en själv – sorg, ångest, existentialism. Oönskade känslor som vi människor vanligen flyr ifrån och undviker med näbbar och klor. Alla har vi olika strategier att komma undan, men exempel på några möjliga medel är med missbruk, överdrivet fokus på jobb/karriär eller djup religiositet (kan ev trampa på några ömma tår där, ursäkta). Men jag tror att det kan vara bra, ja kanske till och med är nödvändigt att vi faktiskt möter den mörkare sidan av oss själva lite då och då. Se den där oönskade sidan hos oss själva i vitögat och få en liten reality check. Annars tror jag risken finns att den en dag dyker upp oannonserat och obarmhärtig ger en knytnäve i magen utan att man har hunnit skydda sig. '

Jag vill hellre vara förberedd. Känna mig själv ut och in, veta vad som finns inombords – både ljus och mörker, både gott och ont, både lycka och olycka, både glädje och sorg. Den dagen olyckan drabbar mig, för den drabbar oss alla då och då under livets gång (och om inte tidigare den dagen någon kär person eller vi själva dör), då vill jag välkomna den och säga ”Hej, min gamle vän, är det du som kommer här nu igen”. Och så får den komma in, olyckan, och får gå runt och peta på saker, kanske slå sönder ett par vaser, men sen så småningom tacka för sig och gå. Istället för att den kommer och våldgästar mig på natten och i ett inferno förstör allt jag har kärt i livet.

Jag känner det är viktigt med balans. Att både tillåta det som är härligt och underbart, och det som är jobbigt och oönskat. Att inte stoppa huvudet i sanden utan att försöka möta det som finns med någorlunda visdom, att försöka stå ut när det är obehagligt och att istället ha omtanke om sig själv när man har det tufft. Att det är okej att det känns svårt ibland, att man inte är perfekt. Och att det är övergående – både den underbara stunden och den fruktansvärda stunden är övergående. Det har jag väldigt svårt att inse själv i stundens hetta, jag är som en liten guldfisk som inte kommer ihåg att det finns något annat än det som är nu. Vissa dagar kan jag tro att himlen alltid är blå, att solen alltid skiner och att allting alltid är, alltid har varit och alltid kommer att vara fullkomligt underbart. Och vissa dagar tänker jag tvärtom. Då gäller det att påminna sig själv att det är övergående. Efter regn kommer sol, brukar man visst säga.

En mycket vis buddhistisk dam vid namn Pema Chödrön föreläser och håller i retreats runtom i världen. Hon pratar mycket om just detta, och om mycket annat som hör själen och hjärtat till. Det är oerhört inspirerande att lyssna till hennes ”talks”. Det som verkligen gav intryck på mig idag när jag låg på stranden och njöt av solen och lyssnade på ett av hennes talks, var när hon sade att man kan prova att lyssna till sig själv och vara lika vis när man lider som man skulle vara mot sin bästa vän. Ett exempel: din vän är sårad på grund av något någon annan har gjort. Hon grubblar och ältar och frossar i sin ledsamhet, och hon är arg och besviken och upprörd på personen ifråga. Du, hennes närmaste och bästa vän, lyssnar på henne. Du finns där för henne, som den riktiga kompisen du är, du lyssnar och du känner medkänsla för hennes situation.

Samtidigt så vet du att på det sätt som hon upplever situationen kanske inte är detsamma som den andre personen upplever den. Du förstår att hon är fast i sina egna tankar och idéer om hur saker och ting ligger till och hon är upprörd, förtvivlad och spinner loss på sin upplevelse. Utan att försöka komma med råd och försöka ”fixa problemet”, så visar du att du lyssnar, du bryr dig och du finns där. Kanske till och med vågar du dig på ett litet ”det måste kännas jättehemskt, jag förstår det, men kanske menade den andre personen inte att såra henne” eller ngt liknande, dvs man köper inte berättelsen rakt av men man ser och förstår lidandet i situationen.

Likadant kan man (försöka) göra för sig själv – man ser att man själv lider, man känner sig sårad/förrådd/sviken, och då låter man sig känna omtanke och medkänsla för sig själv. Men samtidigt så går man inte in i grubblerier om hur man ska fixa så att det känns bra igen NU (kanske genom att hämnas?) utan man står ut med de jobbiga känslorna, tröstar sig själv och ser att verkligheten kanske inte är så hemsk som den upplevs precis just nu. Kanske menade den andre personen inget illa. Kanske kan den andre personen inte förstå att det den säger och gör påverkar en på det här viset. Detta scenario betyder inte att man ”viker sig” för andra eller inte visar att man inte tänker bli trampad på, det är bara inför sig själv och med sig själv som man (eventuellt) kan ha stor nytta av att tänka så här. Att trösta sig själv, helt enkelt. Kanske tills senare en annan dag då man fått perspektiv och kan möta personen som sårat en på ett nyktert sätt. Och kanske till och med kan man vara nyfiken på den andre personen istället för att anklaga den – istället för ”du är dum” fråga ”vad menade du när du sade det här”? Eller åtminstone säga ”jag blev ledsen när du sade så, för jag uppfattade det som såhär” eller liknande. Fråga inte mig, jag bara spekulerar just nu märker jag ;)

Nåväl. Nog med grubblerier för idag känner jag. Det kommer antagligen mer ju längre jag hinner läsa Ett gott liv av Ann Heberlein. Återigen – vilken människa. Vilket mod. (Och hon bor i Lund, visste jag inte förrän nu).

Respect