Sjukhusets kulvert är lång, vindlande och oberäknelig. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök, kommer det vara blod utsmetat över golvet? Kommer det stå lådor med radioaktivt eller smitt-avfall mitt i gången? Kommer en truck komma i vansinnesfärd körande rakt emot en? Eller det som jag fruktar mest - kommer det vara en likblek varelse i vita sjukhuskläder komma haltandes mot mig, med ena axeln och armen hängande, ansiktet förvridet och saliv droppande från den slappa underläppen?
Det är lite konstigt det där, att alla på sjukhuset ha exakt samma kläder oavsett vilken yrkeskategori de tillhör. När jag möter någon vet jag inte om det är en läkare, en sjuksköterska, en undersköterska, en vaktmästare, en följeslagare, en städare, en ... jag-vet-inte-vad. Trams kan man tycka, men jag tycker det är lite olustigt. Man vet liksom inte riktigt vad man har att förvänta, och om personen i fråga dessutom inte ens har en namnskylt vet man inte riktigt vad man ska göra. På avdelningen vet jag (som aldrig varit där förut, så har vi det läkarstudenter - vi är nya på jobbet varje dag) inte om det är sjusköterskan, läkaren, undersköterskan, eller städpersonalen jag ställer min fråga till. Och jag kan tänka mig det är förvirrande för patienterna, vem ska de fråga efter saft och hjälp till toaletten, och vem ska de fråga angående sina mediciner? Det är inte sällan jag blir misstagen för att vara sköterska, och jag får upplysa patienten om att jag är läkarstudent och därför inte har de uppgifterna de ber mig om. Om jag skulle göra undersköterskejobb när jag är på avdelningen, vilket jag har jobbat som varje sommar de senaste åren, skulle jag inte hinna lära mig någonting av det jag måste lära mig och det skulle vara ett otroligt slöseri med min väldigt lilla dyrbara tid jag har för att lära mig allt allt allt.
Alltså, en motion om att ha olika kläder beroende på yrkeskategori på personalen på sjukhuset: Bifalles. klubba slår i bordet.
Jag är tillbaka från min korta semester, och det med råge. Jag ska gå 8-23 idag, upp igen imorgon kl 6 på morgonen, blir en kort natt. Jag får så klart ett straff för att jag varit borta en vecka från studierna - två extra kvälls/helgjourer och en inlämningsuppgift. Och så måste jag ta igen de moment jag missat (den hade jag dock räknat med, och det vill jag göra! Viktigt att lära sig gipsteknik och ledpunktion). Välkommen tillbaka.
Motion 2: Införa lite empati och medkänsla bland handledarna på läkarprogrammet: Bifalles. klubba slår i bordet.
Men jag är så himla himla glad att jag tog mig tiden och åkte, jag fick vila ut ordentligt i en vecka, och jag känner mig betydligt bättre till mods nu. Det kommer att bli en fin vår, med fantastiska helger med yogaretreats, balettföreställning Svansjön, musikkonserter, mysiga middagar och trevliga fester. Och så är det vår, med allt vad det innebär - ljuset, värmen, livet kommer tillbaka till vårt frusna land (det var inte illa, 45 graders skillnad att komma hem till).
Och eftersom att jag nu klarade termin 7 -tentan så galant (hur jag nu lyckades med det) så kan jag slappna av angående termin 8 -tentan, den får gå som den går den med och jag tänker inte stressa upp mig, ta det lugnt, gå på mina obligatoriska moment som jag ska, sänka prestationskraven och se fram emot en helt ledig sommar där jag kan göra yoga och repetera termin 6, 7 och 8 inför FAS tentan i lugn och ro, om jag känner för det.
Motion 3: att strunta i hetsen och prestationskraven på utbildningen, och vara "good enough": Bifalles. klubba slår i bordet
Nu ska jag bita tag i min portfolio som ska vara komplett nästa veckas slut. Skönt att ha något handfast att göra, även om jag kanske hade uppskattat att få tid till att plugga lite istället för att sitta och läsa journaler. Well well. Idag har jag rondat själv med min handledare bredvid, det kändes bra. Det var ett tag sen sist, men det handlar ju bara om att vara lite påläst på patienterna och sedan bemöta dem och sjuksyrrorna (som känner patienterna bäst) så bra som möjligt så brukar det gå bra, och så även idag.
Tjing!
Hej !
SvaraRaderaGillar verkligen din blogg.
Kan inte du skriva något inlägg om hur det var när du började plugga till läkare? Hur var första kursen? Förväntningarna? Klasskompisarna? Hur jobbigt/tufft är plugget? Hur mkt pluggar/pluggade du? Hur är det att vara läkarstudent? Samt vad drömmer du om att bli för läkare?
/// Anna Nyfiken förhoppningsvis blivande läkarstudent & lite rädd att jag inte ska klara av läkarstudierna
Hej!
SvaraRaderatack för ditt inlägg, jag blir alltid lika glad när någon uppskatar bloggen, då känns det mer meningsfullt att skriva.
Jag kan abolsut skriva ett inlägg om början på utbildningen, det kommer när jag hinner skriva nästa gång.
För övrigt så kan jag garantera dig att du kommer att klara av studierna, det handlar mer om hur mycket du VILL klara dina studier. Det har ett pris, och det är bra att fundera över huruvida det är värt det. Om man känner, som jag, att man verkligen vill bli läkare - då är det värt det!
Men bara för att man kämpar på och pluggar som utbildningen beordrar betyder det inte att man måste godta och acceptera allt. Man måste stå på sig, och om man går tillsammans och låter kursledningen veta om missförhållanden så kan man göra sin röst hörd. Därför är det så bra med föreningar som MSF (Medicines studerandes förbund) och MF med flera som för studenternas talan, och det kan vara en god idé att engagera sig i att vara kursombud eller engagera sig i MSF (som är dotterorganisationen till läkarförbundet).
Sen är det att blanda en gnutta skolka-från-onödiga-avdelningstimmar för att hinna plugga, en handfull optimism och en nypa visdom så har du receptet för att klara utbildningen :)
Lycka till!