Nya rön!

Återigen har en ny studie kommit där man visar att en kolhydratfattig kost (dvs mkt fett och protein) ger ökad risk för hjärt-kärl-sjukdom och därmed risk för hjärtinfarkt och stroke. Den här gången är det 43 000 kvinnor som studerats där man frågat om kvinnornas dieter (det var när atkinsdieten hade fått fart i vårt samhälle) och sedan följt upp 20 år senare - och som vanligt ökar rökning risken och fysisk aktivitet minskar den.

Flertalet studier har kunnat visa att en kolhydratfattig diet kan ge viktnedgång och kan vara effektiv som kostbehandling mot diabetes, men bara ett fåtal studier har kunnat visa dietens långsiktiga effekter. Men fettdoktorns vanliga argument - att det inte finns studier som visar att den fett- och proteinrika dieten med mycket animaliskt fett och protein ska ha negativa effekter på hjärta och  kärl - har nu äntligen punkterats.

Det finns alltså återigen argument för att "lite av allt" och "lagom är bäst" samt fysisk aktivitet är det bästa sättet att leva ett friskt och långt liv.

Nu kommer också skräckinjagande nyheter från Kina - en stackars kvinna som tvingats göra abort i sjunde månaden. Det är ärligt talat mord - det är knappt längre ett foster det är ett barn! Verkligen fruktansvärt.Hon tvingades göra aborten eftersom att hon och hennes man inte hade råd att betala boten på 46000 kr för att de redan hade ett barn sedan innan. Och inte nog med det - kvinnan hade blivit slagen och intvingad i en bil innan hon togs till sjukhuset där de utförde aborten - trots att kinesisk lag säger att man inte får göra abort efter 6 månaders graviditet.


Nog för att jag förstår och på sätt och vis kan tycka att enbarns-politiken i Kina har en poäng då vi bara blir allt fler människor på detta jordklot, men de driver sin politik på ett helt absurt sätt. Hade det inte varit smartare att köra stora kampanjer med information och ge gratis preventivmedel? Framför allt så måste ju människor själva få avgöra ifall de vill ha fler än ett barn eller inte, det finns ju inget mer naturligt än att en människa vill ha barn. Sen kanske man inte måste ha sex-sju stycken eller fler, men att få skapa sig en familj borde vara en mänsklig rättighet.

en rättighet?

Godmorgon... eller godnatt?

Jag våndades när jag satte klockan på halv sju igår kväll, det var redan snrt midnatt och jag visste att jag skulle ha svårt att somna. Men om det bara hade varit så väl - visst tog det tid att somna, men sen har jag spenderat hela natten med att vända och vrida mig, vakna och titta på klockan, somna om, för att vakna en halvtimme senare och titta på klockan osv. osv. osv. Till slut var det inte lönt att fortsätta när det istället blev tiominuters intervall, och därmed har jag varit uppe sen halv sex.

Jag förstår inte varför jag gör så här mot mig själv, nu kommer jag gå runt hela dagen som en zombie? ... Det är iofs inget nytt att jag hamnar i perioder av insomnia, det kan till och med hända att jag knappt sover på flera dygn, innan jag till slut stupar ner i sängen och sover 12-14 timmar nonstop och sen normaliseras dygnsrytmen igen. jag antar det beror på en blandning av psykogena faktorer (stress, vetskapen om att jag ska upp tidigt, "måste sova") samt kroppsliga (hormoner och signalsubstanser som är i svaj)..

Nu ska jag i alla fall äta frukost och se på julkalendern innan jag kilar till sjukhuset. Jag har precis börjat på Ögon+öron-näsa-hals blocket och jag känner bara "Jag orkar inte mer information nu!". Och jag är inte ensam, alla jag pratar med säger att nu får det räcka, termin 7 är för tuff, det går för fort, det är för mycket information som ska in på för kort tid. Det värsta för mig är att vi inte har någon inläsningsperiod, dvs vi har ingen chans att repetera det vi gjort tidigare på terminen (til ex antibiotika för min del som jag hade i sept/okt och som bara flugit ut genom ena örat på mig vid det här laget). Min taktik har alltid varit att repetera och "sätta" kunskapen genom att studera flitigt under inläsningsveckan (på preklin hade vi till och med två veckor  -  vilken lyx!!!) och nu vet jag inte riktigt hur jag ska lyckas... men men den här terminen har jag känt att jag bara måste ge mig själv lite "slack", annars dukar jag under av arbetsbördan och stressen. Jag får höra så gott jag kan helt enkelt.

Annars så gick jag häromdagen en infektionsjour. Min handledare var jättetrevlig, och duktig, men det kändes verkligen som bortkastad tid för min del. Hela kvällen spenderade jag till att springa bredvid henne som en skugga fram och tillbaka, under tiden som hon pratade i inte bara en utan två telefoner samtidigt. Behöver jag säga att det gav mig absolut ingenting? Jag hade lärt mig mycket mer på att bara sitta och läsa. Förutom då att jag absolut inte vill bli infektionsläkare, inte för att det inte är intressant för det är det verkligen, men för att detär helt sjuk arbets- och jourbelastning. Det är meningen att man ska ha en jourvecka var 6e vecka när man jobbar som infektionsläkare, vilket innebär att man jobbar ett dagpass och sedan tre nattpass á 17 timmar under en veckas tid. Min handledare (som är småbarnsmamma) hade jobbat tre jourveckor på rak nu, eftersom att "det inte fanns tillräckligt med personal". Jag frågade om hon hunnit äta, men då var svaret nej - hon hade inte ätit sen lunch och trodde inte hon skulle hinna äta något under kvällen.

Detta då det är svårt att få anställning både som ST-läkare och färdig specialist på infektionskliniken, eller jag på alla kliniker på sjukhuset! förutom psyk, där finns det jobb. Men detta faktum gör att jag inte i min vildaste fantasi kan förstå hur SUS ska kunna dra ner på flera hundra tjänster? Helt absurt. Om man kollar på akuten där jag då hade jour häromkvällen så hade vi två stackars sjuksyrror som sprang runt och hade ansvar om medicinakutens patienter, de var alldeles sönderstressade och det tog onödigt lång tid att få patienterna blododlade och vidareskickade när de skulle till en avdelning - vilket gjorde att de uppehöll rummen å akuten längre och människor i akutens entré fick vänta onödigt länge på att komma in för att betittas. Och så säger politikerna att nedskärningarna inte ska gå ut över patienterna? Jo pyttsan. Och personalen kommer bli så sönderstressad att de sjukskriver sig, och då blir det ingen billig historia.

Men men nu ska jag sluta spy galla och försöka glädjas åt det lilla i vardagen. Som att äta gröt och titta på julkalendern. Det ska bli mysigt det ;)

Jösses, så snabbt det gick...

Jaha, så var det helg igen. Hur kunde denna veckan gå så fort??? Kändes som igår vi var på arbetshelg med MSF...

Även denna helg blir en rätt hektisk sådan. Jag började med att jobba ikväll, slutade kl 03.00, och imorgon ska jag flyttstäda min lägenhet och lämna in nycklar (lär ju typ ta hela dagen). Sen ska jag fortsätta fixa och försöka komma i ordning, innan jag på söndag kväll ska på middag och bio. Och sen kommer helgen vara slut! igen...

Men jag ska verkligen inte klaga, nästa vecka har vi bara tre heldagar på sjukhuset, resten är självstudier. Vilket för min del faktiskt också måste innebära just självstudier eftersom jag missade så mycket denna veckan, men jag kan tänka mig att de andra mest kommer att slappa de dagarna.

Idag fick jag förresten spruta kortison i en fotled! Jag var rätt nervös innan, men sen visade det sig att det bara var att stoppa in nålen och spruta. Jag trodde att jag skulle vara tvungen att försöka hitta ledspringan själv och sedan träffa med rätt vinkel, men det fick jag hjälp med av handledaren. Så det var lätt som en plätt, även om det kändes lite läskigt att stoppa in en så lång nål rätt in i foten och sedan känna hur den stötte mot hårt ben. Men varken patienten eller handledaren klagade, så jag antar det gick bra :)

Jag känner dock att jag faktiskt skulle vilja göra det helt själv nästa gång, för det måste jag ju kunna så småningom... Men för att kunna det måste jag verkligen repetera anatomin - det märks verkligen att det var ett par tre år sedan jag pluggade in det! Och då handlade det mer om latinska glosor, och inte så mycket om hur strukturerna egentligen funkar. Ett hett tips är att repetera anatomin mer än vad jag gjort (dvs mer än ingenting) för då får man mycket gratis under Reumatologiveckorna i alla fall.

En annan rolig nyhet (för mig själv i alla fall) är att jag blivit antagen till en yogainstruktör-utbildning! Under ett år ska jag gå en gång i veckan och lära mig allt om yoga, om hur man lär ut asanas och yogans filosofi, och dessutom kommer vi ha en hel del anatomi och träningslära. Perfekt! Då får jag ju repeterat lite anatomi på köpet ;) Det ska verkligen bli spännande, jag har hört mycket gott om den här utbildningen, och jag ser fram emot att dels utvecklas i min egen yoga och dels att få lära ut och inspirera andra med att börja med yoga.

Själv började jag träna yoga 2008, men blev inte hookad direkt om man säger så. Jag föredrog träning där man verkligen tar ut sig och blir helt genomsvettig, med ös och hög musik! Men snart upptäckte jag att min onda rygg blev mycket bättre med yogan. Och dessutom kunde jag varva ned på ett sätt som jag annars har svårt att göra. Och visst älskar jag fortfarande att gå och träna hårda danspass där man dryper av svett efter en timme, men yogan är ett perfekt komplement. Och visst blir man svettig av yoga! Åtminstone av power yoga, kanske inte den mer stilla yogan med meditation. Det handlar bara om att göra rörelserna på rätt sätt, så blir det ansträngande fysiskt och en utmaning mentalt.

Jag tror också att de inre organen mår bra av yoga. Huruvida det verkligen stämmer att en sidorotation masserar inälvorna och att hypofysen stimuleras av skulderstående kan man diskutera, men om inte annat så tror jag att den lugnande effekten på sinnet kan medföra det samma. Kropp och själ/sinne är så mycket mer sammankopplade än vi ofta tror! Till ex så märkte jag en vecka före att min pojkvän skulle resa utomlands att jag blev jättenervös och spänd inför att han skulle åka. Jag märkte inte det på mina tankar, och om någon frågade mig om jag var nervös så skulle jag säga "Tja, kanske lite, men nej det känns inte så farligt". Men precis en vecka innan han åkte och varje dag fram tills avresedagen hade jag symptom från magen! Jag blir alltid knorrig i magen när jag är spänd/nervös inför något, den brukar svälla upp som en ballong och grymta ilsket varje gång det har gått ett par timmar före/efter mat.

Min tro på kropp/sinnes enighet till trots så kan det bli en utmaning för mig som medicinstuderande att lära om chakrasystemet nu under yogakursen. Det finns liksom inte utrymme för något annat än den västerländska vetenskapen på läkarprogrammet, och allt annat bedöms som kvacksalveri (ex homeopati, reiki osv). Jag kommer ihåg att jag hade svårt att ta till mig chakrasystemet när jag var på yoga ashramet i Indien, kanske blir det lättare nu när det läggs fram i ett västerländskt sammanhang ;)

Nu ska jag vara snäll mot mig själv och gå och lägga mig! Behöver bara skriva av mig lite och komma ner i varv efter att jobbat. Ikväll jobbade jag som serveringspersonal åt en tjej som disputerat. Hon är 30 år och är både färdig disputerad doktor (alltså forsknings-doktor) och läkare-doktor. Imponerande!

Noterat - så ska jag INTE göra som färdig läkare...

Idag var jag på en specialistmottagning, vilket som student innebär att man sitter med och lyssnar på när handledaren/läkaren pratar med patienten som antingen kommer på ett nybesök (1 timme) eller på ett återbesök (30 minuter).

In kommer en patient med två svåra sjukdomar, av sekretess vill jag inte säga exakt vilka, men båda ger riktigt stora besvär och den ena kommer att leda till att patienten blir svårt handikappad och dör i förtid. Patienten berättar att denne nyligen varit inlagd på sjukhus för behandling, och därför var båda tillstånden relativt stabila och smärtfria för tillfället. Min handledare frågar därefter patienten " hur är din livskvalitet? " varpå patienten svarar "jo, jag tycker den är ganska bra...". Mycket mer än så fick inte patienten berätta, för sen tog min handledare över showen.

Han började med att säga att han är så oerhört imponerad över alla dessa patienter med svåra kroniska sjukdomstillstånd som trots det håller modet uppe och kan till och med verka lyckligare än oss övriga relativt friska människor. Och det håller jag med om, det är verkligen imponerande och det sätter igång en del tankar i ens huvud...

Men sen sätter min handledare igång och pratar om andra patienter som har drabbats av svåra sjukdomar, och börjar med en lååång historia om en man som fick diagnosen ALS (en otroligt svår sjukdom där man till slut hamnar i respirator eller kvävs, de flesta dör inom 5 år) och om hur han först levde livet fullt ut fram tills han blev mer och mer rörelseförhindrad, hamnade i rullstol och slutligen hur han hamnade i respirator. "Och där sitter han nu i respirator och kan inte röra en fena, kan bara blinka med ögonlocken och styra en dator därigenom, helt paralyserad med kristallklar i huvudet"!

Detta säger min handledare som om han berättade en intressant anekdot, och fortsätter sedan med en annan man som fick parkinson och som höll på att mista livet för att hans närminne var så kort att han glömt att de höll på att såga ned ett träd. Allt väldigt intressant förvisso, men kanske inte så väldigt passande när det sitter en patient där som lider av två svåra sjukdomar, där den ena kommer sätta patienten i en liknande situation som läkaren satt och berättade om? Och det var inte ens i informerande syfte, med en ton av medkänsla om vad komma skall, utan helt out of the blue - och fullkomligt opassande... eller?

Jag anser i alla fall att när en svårt sjuk patient kommer på sitt halvårsbesök och har en halvtimme hos sin behandlande läkare så förtjänar patienten läkarens fulla uppmärksamhet, medkänsla och stöd. Det är patientens stund att synas och höras - inte läkarens! Visst detta var inte en psykiater, men som behandlande läkare tycker jag att man kan visa lite mer omtanke om sin patient.. Strax var patientens tid slut och det var inte mycket mer som hann komma fram än så, läkaren justerade lite mediciner och sen var det bye bye. Återbesök om ett halvår. Jo pyttsan, det måste vara patientens mest bortslösade tid det halvåret...

Efteråt uttryckte jag min åsikt, lite försiktigt förvisso, att jag inte tyckte det var ett bra samtal. (ajajaj, farligt att kritisera sin handledare! där kör man på farliga vägar när man hoppar över hierarkin!). Jag sade inte uttryckligen att jag tyckte han skött sig illa, men att jag tyckte att samtalet inte fördes på en känslomässig eller djupare nivå, och att jag kände att patienten inte hade kunnat visa känslor...

Behöver jag säga att min handledare inte höll med? ;)

Ja som sagt... minnesanteckning: så ska jag inte göra som färdig läkare

Snart i en TV-ruta nära dig?

Idag när jag satt vid datorn på infektionsavdelningen läste jag något väldigt intressant på SUS intranät (SUS- Skånes Universitets Sjukhus) - ett TV-team kommer snart att invadera sjukhuskorridorerna och infiltrera läkarkåren! Närmare bestämt så ska kanal 5 till våren sända ett program kallat Unga Läkare där de filmar AT-läkare i sin kliniska vardag. Detta innebär att alla vi som rör oss på sjukhuset kan komma att bli riktiga B-kändisar! Nu behöver vi inte gå och klura på om vi ska söka oss till Idol, Sveriges sämsta bilförare eller Big Brother för att få våra 15 minuter i etern - nu handlar det bara om att försöka infinna sig på jobbet på precis rätt plats och ögonblick, alternativt bli dödssjuk illa kvickt ifall man ser ett TV-team närma sig (om man har oturen att råka komma förbi civilklädd).

Men tänk så gör man bort sig riktigt ordentligt där i TV-rutan. Tänk så går drömmen en förbi och istället för det eftertraktade B-kändisskapet så blir man Ö-känd(is). ?! Undrar hur de väljer ut vilka läkare som ska delta i programmet - kanske har de provfilmat och sett vilka som ser snyggast ut i TV? Eller har sjukhusledningen (som verkar vara väldigt pigga på det här projektet själva) valt ut de AT-läkare som fått bäst poäng på sina tentamina? Har de gjort en popularitetsundersökning bland patienterna för att se vilka läkare som varit mest empatiska? Oavsett hur så hoppas jag att de läkare som kommer att företräda den skånska läkarkåren kommer att vara outstanding bra. Ingen press.

Haha nej, nu är det dags att bli lite seriös. Men faktiskt så undrar jag vilka läkare som kommer att delta i TV-programmet? Själv skulle jag nog tycka att det var lite nervöst (lite?!) att ha ett helt TV-team och sedan eventuellt hela svenska folket som åskådare när jag tar anamnes, undersöker och bedömer patienter. Jag undrar hur naturlig situationen blir när man sitter och pratar med Agda 80 år om hennes hemorrojder samtidigt som fem kameror och dubbla antalet människor hänger över en? Och tänk så gör läkaren bort sig riktigt ordentligt, kommer de att visa det eller kommer SUS att kräva att det stryks ur programmet? Tänk den stackars läkaren som kommer vara brännmärkt för livet som läkaren som kallade patienten för fel namn eller liknande...

Men visst, blir detta skickligt och proffsigt gjort kan det nog ge en lite mer rättvis bild av hur det är att jobba i sjukvården, jämfört med den man läser i tidningarna: Hon dödade Linnea, eller Klart för rättegång mot åtalad Barnläkare, eller Plastikkirurgen döms till fyra års fängelse, eller Ljungbyläkare anmäls till HSAN, eller Läkare anmäld för avklädda bilder. ...

Men då kommer vi till nästa fråga - hur bevarar man sekretessen och patientsäkerheten i detta läget? Alla patienter kommer givetvis att tillfrågas, men frågan är om de verkligen vill att hela svenska folket ska få reda på vilka sjukdomar de lider av? Eller kan det vara så att de tillfrågas på samma sätt som man frågar om det är okej att en kandidat är med i rummet vilket egentligen inte är en fråga då det är självklart kandidater måste vara med för att kunna bli någorlunda skickliga doktorer i framtiden (jag tycker egentligen det är dumt när man ens frågar, på ett universitetssjukhus är kandidaterna en självklarhet och bör betraktas som del av personalen).

Så frågan är vilka läkare och vilka patienter kommer att delta, och kommer det därefter ge en rättvis bild av sjukvården på SUS? Kommer någon jag känner vara på TV till våren? Kommer till och med jag snart hamna i en TV-ruta nära dig?

Ingen aning...

Men en sak är säker - det blir inga osminkade dagar på sjukhuset framöver ;)

Första klinikveckan på Infektion

Så har de första dagarna på Infektionskliniken gått, och jag måste säga att jag är mycket nöjd med placeringen. Här är ljust och fräscht, personalen verkar trivas och jag har toppenbra handledare. Jag kan iofs tycka att de tar lite lättvindligt på vissa av patienternas symptom - jag är ju van vid att tänka som en medicinläkare sedan förra terminen, men här bryr man sig mest bara om de symptomen som har med själva infektionen att göra - resten får VC eller annan instans ta hand om. Alltså inte så mycket "hela patienten"-perspektiv utan väldigt fokus på enbart infektion. Men samtidigt kan man väl förstå att klinikens resurser och åtråvärda sängplatser bör förvaltas väl och då är det just infektion som ska behandlas och inget annat.

Jag tycker inte det är optimalt att kastas in i klinikarbetet innan man har haft någon inläsningsperiod, jag har absolut noll koll på antibiotika till ex! Vilket då blir svårt ifall man ska agera underläkare, som jag har fått besked om att jag ska göra. Men min handledare är verkligen uppmuntrande och ger mig massor av positiv feedback, och jag känner mig mer eller mindre som en kollega snarare än student. Och det blir ju inte sämre av att min handledare presenterar mig som sin kollega för patienterna! Och dessutom har jag redan fått sköta två utskrivningar inklusive epikriser och utskrivningssamtal själv vilket jag tycker har gått relativt bra...

Värre är det med blodgaserna - som läkare MÅSTE du lära dig att ta arteriell blodgas på patienter och vi läkarstudenter ska öva öva öva så fort en patient behöver en blodgas checkad. Förra terminen startade jag med att bomma de första två, men efter det lyckades jag med varenda en - inklusive de som sade sig vara "svårstuckna". Men självfallet så misslyckades jag med att ta blodgas på två patienter första dagen, vilket kändes surt. För den dagen jag står på akuten måste jag ju kunna det! Visserligen var de svårstuckna, och min handledare lyckades inte heller på en av dem, men ändå... Tur jag har ett par år kvar på mig :) Men som student (eller kanske är det bara jag?) så är man betydligt mer försiktig när man ska sticka patienten, medan de erfarna läkarna sticker som om de vore nåldynor, utan att bry sig om ifall de rycker till och beklagar sig... Det har jag svårt att stå ut med, känner mig så elak ;) Men visst, måste man ta en blodgas så måste man, oavsett hur jobbigt det är för patitenten - det är ju för deras skull man gör det.

Denna veckan har jag sakta men säkert börjat öppna böckerna, men inte mycket mer än just så. Det känns helt omöjligt när man kommer hem vid 17-18 tiden på kvällen att börja läsa då! Och man måste ju fixa middag... Och sen upp igen kl 6 nästa morgon. Och sen har ju jag så mycket annat att göra på kvällarna, som att träna, träffa vänner, gå på kören... Men måste verkligen se till att plugga på kvällarna, annars blir det svårt att hålla mina pluggfria helger så lediga som jag vill! Svår balansgång där. Men precis som förra terminen antar jag att man alltid kunde ha pluggat mer - det handlar om att försöka hitta en balans där man är good enough.

Idag ville jag verkligen komma i tid till ronden och läsa på patienterna ordentligt innan, jag gick upp lite tidigare än nödvändigt och kom iväg i god tid. Men självklart var det den gamla vanliga visan - så fort jag anstränger mig för att vara i god tid så fallerar kollektivtrafiken! Där stod jag med skägget i brevlådan, när buss efter buss inte kom! Och de bussar som faktiskt kom till hållplatsen stod antingen stilla (de skulle ha paus) eller bytte namn och körde förbi - vilket innebar att jag (och väldigt många andra upprörda passagerare) stod och väntade 40 minuter innan jag till slut fick stiga på en buss som tog mig till Malmö. Som tur var kom jag i alla fall innan själva ronden började, men jag hade ingen aning om någonting. Surt!

Nåväl, då får jag väl gå och claima en fribiljett på skånetrafikens kundcenter, alltid något.

Ha det!

Sista dagarna i Norge... (?!)

Så var den sista dagen på sjukhemmet kommen, och idag har jag sagt adjö adjö till kollegor och patienter. Man blir verkligen rörd över alla fina ord och lyckönskningar som haglar över en från alla håll, en patient fällde till och med en tår eller två när vi sade hejdå... Då kan man faktiskt känna att man gjort ett bra jobb! Och jag har verkligen blivit så inspirerad av mina kollegor, de jobbar dag ut och dag in med patienter i livets slutskede och fortfarande orkar de bjuda på den bästa möjliga tillvaron för patienterna.

Men jaha. Vad ska jag göra nu då med min norska? Jag har ju tyvärr lagt mig till med att tänka och säga det mesta på norska (hehe jag tror dock inte norrmännen anser att jag snacker norsk, utan de tror det är en slags svensk dialekt so jag har) även om jag vet att jag snabbt vänjer mig av med det igen. Jag får väl helt enkelt komma tillbaka till Norge igen :) Men inte nästa sommar, för då är det dags att ta tag i mig själv och se till att bli bekant med ett svenskt sjukhus. Försöka lägga lite grund inför nästa sommar igen då det är dags för underläkarvik. Och om man har lite tur kanske man till och med kan få ett läkarass nästa sommar? Hade varit perfekt...

Nu ska jag ta det riktigt lugnt ikväll, hade helst velat gå ut på byn och ta ett glas vin på Chaplin ikväll men min magkatarr säger Nej tack! och därmed får det väl bli filmkväll med lite vanlig hederlig cola istället. Vilket ju iofs inte är helt fel det heller. Det är så himla fint väder så det känns helt ofattbart att klockan redan är åtta på kvällen. Känns som om det var kl tre på eftermiddagen!

Imorgon eftermiddag lämnar jag Gjövik, och som man säger i Norge:

Ha det!

:)

Lillehammer!

Kunstig tårevæske.

Kunstig tårevæske. Dvs konstig tårvätska? Vad tusan är det? tänkte jag när jag bläddrade igenom fälleskatalogen, norska motsvarigheten till FASS. Aha! Konstgjord tårvätska. Alltså låtsas-tårvätska för att fukta ögonen. Jag skrattade för mig själv - ännu ett roligt norskt uttryck. Som exempelvis skallebank som är det samma som bakfylla.

Nåväl. Jag behövde definitivt ingen kunstig tåreväske själv häromdagen. Jag har haft en patient som jag blev fäst vid och i helgen när jag varit ledig har jag tänkt mycket på henne och hoppats hon haft det bra. När jag fick veta att hon hade gått bort, och jag blev så chockad (det var fullkomligt oväntat för min del) att jag började störtgråta. Suck, nej det är inte ett lätt yrke man har valt! Det sista hon hade sagt till mig var att jag var hennes ängel, och nu är jag verkligen glad och tacksam för att jag spenderade mycket tid hos henne och att vi talade om saker som var välgörande för henne och hennes situation. Må du vila i frid.


Min helg var i alla lyckad, sol och fint väder, och vi åkte till Lillehammer för att njuta av den söta lilla staden och av fjället strax utanför. Det var en lustig känsla att vara på en skidort mitt i sommaren, och att se liftarna bära terrängcyklister istället för skidåkare uppför backen. Gondolen stannade på 750 meters höjd, och sen knatade vi upp den sista biten så vi kom upp på Hafjellets topp som var 1100 meter. Inte så väldans högt kanske, men det var häftigt med den vidsträckta utsikten och fjällkänslan fanns där. Jag har länge velat vandra i fjällen, men är osäker på om min fot skulle klara det, och uppskattade därför verkligen denna lightversion.

Nu har jag bara två dagar kvar i Gjövik. Sommaren går så fort!!! Men nu är det äntligen dags för lite sommarlov, det första jag ska göra när jag kommer hem är att börja röja bland mina grejer i förrådet - för jag har nyss fått reda på att jag fått ett nytt 1a-hands kontrakt och ska flytta i september! Jag känner på mig att detta kommer att bli en bra höst.

Men först jobba två dagar till och sen lite ledighet hemma med sol och barn (förhoppningsvis).

Här är en vacker sten som vi stötte på under vår rundtur i Lillehammer. Ha det bra, och ta hand om er.

Äntligen fredag!

Nu är det äntligen fredag, och i helgen ska jag njuta av ledigheten och åka med Erik till Lillehammer. Har aldrig varit där men hört det ska vara en mysig liten stad. Och som Erik brukar säga - har de fått lov att hålla ett OS så lär det vara fint där ;) Vi tänkte promenera runt i stan, och ifall det är ok väder ta en buss till något som heter Hafjell, där man åker Gondol upp på berget och sen kan njuta av utsikten. Hoppas!

Sen börjar nedräkningen, i år kör jag inte en nedräkning på 10 dagar utan bara tre. Alltså måndag, tisdag och onsdag - sen är det dags att packa ihop sitt pick o pack och dra vidare till Hamar! Där stannar vi tills Erik jobbat klart om fredagen, och sen äntligen drar vi hem till Sverige igen och äntligen får vi riktig semester. Längtar verkligen :)

Men detta är antagligen sista sommaren i Gjövik för min del, och jag kommer att sakna alla fina människor jag mött här. Jag blir så konstant imponerad av sjuksyrrorna på jobbet, de är så positiva och empatiska allihop och det är en riktigt god stämning inom personalen. De är verkligen duktiga med patienterna, och jag tror att de flesta patienter som kommer till Haugtun känner sig väl omhändertagna, trygga och sedda. Den kompetenta personalen värnar verkligen om patienterna, och det känns bra att vara en del av den miljön.

Men man vet aldrig, kanske är det inte Adjö, utan På återseende?

Stor klem!

ps. jag trodde aldrig att jag skulle gå till Peppes pizza, men det har det blivit två gånger redan den här sommaren! Och på Peppes är ALLT stort, inklusive läsken. Varsågod, en liter pepsi max!