Sista dagarna i Norge... (?!)

Så var den sista dagen på sjukhemmet kommen, och idag har jag sagt adjö adjö till kollegor och patienter. Man blir verkligen rörd över alla fina ord och lyckönskningar som haglar över en från alla håll, en patient fällde till och med en tår eller två när vi sade hejdå... Då kan man faktiskt känna att man gjort ett bra jobb! Och jag har verkligen blivit så inspirerad av mina kollegor, de jobbar dag ut och dag in med patienter i livets slutskede och fortfarande orkar de bjuda på den bästa möjliga tillvaron för patienterna.

Men jaha. Vad ska jag göra nu då med min norska? Jag har ju tyvärr lagt mig till med att tänka och säga det mesta på norska (hehe jag tror dock inte norrmännen anser att jag snacker norsk, utan de tror det är en slags svensk dialekt so jag har) även om jag vet att jag snabbt vänjer mig av med det igen. Jag får väl helt enkelt komma tillbaka till Norge igen :) Men inte nästa sommar, för då är det dags att ta tag i mig själv och se till att bli bekant med ett svenskt sjukhus. Försöka lägga lite grund inför nästa sommar igen då det är dags för underläkarvik. Och om man har lite tur kanske man till och med kan få ett läkarass nästa sommar? Hade varit perfekt...

Nu ska jag ta det riktigt lugnt ikväll, hade helst velat gå ut på byn och ta ett glas vin på Chaplin ikväll men min magkatarr säger Nej tack! och därmed får det väl bli filmkväll med lite vanlig hederlig cola istället. Vilket ju iofs inte är helt fel det heller. Det är så himla fint väder så det känns helt ofattbart att klockan redan är åtta på kvällen. Känns som om det var kl tre på eftermiddagen!

Imorgon eftermiddag lämnar jag Gjövik, och som man säger i Norge:

Ha det!

:)

Lillehammer!

Kunstig tårevæske.

Kunstig tårevæske. Dvs konstig tårvätska? Vad tusan är det? tänkte jag när jag bläddrade igenom fälleskatalogen, norska motsvarigheten till FASS. Aha! Konstgjord tårvätska. Alltså låtsas-tårvätska för att fukta ögonen. Jag skrattade för mig själv - ännu ett roligt norskt uttryck. Som exempelvis skallebank som är det samma som bakfylla.

Nåväl. Jag behövde definitivt ingen kunstig tåreväske själv häromdagen. Jag har haft en patient som jag blev fäst vid och i helgen när jag varit ledig har jag tänkt mycket på henne och hoppats hon haft det bra. När jag fick veta att hon hade gått bort, och jag blev så chockad (det var fullkomligt oväntat för min del) att jag började störtgråta. Suck, nej det är inte ett lätt yrke man har valt! Det sista hon hade sagt till mig var att jag var hennes ängel, och nu är jag verkligen glad och tacksam för att jag spenderade mycket tid hos henne och att vi talade om saker som var välgörande för henne och hennes situation. Må du vila i frid.


Min helg var i alla lyckad, sol och fint väder, och vi åkte till Lillehammer för att njuta av den söta lilla staden och av fjället strax utanför. Det var en lustig känsla att vara på en skidort mitt i sommaren, och att se liftarna bära terrängcyklister istället för skidåkare uppför backen. Gondolen stannade på 750 meters höjd, och sen knatade vi upp den sista biten så vi kom upp på Hafjellets topp som var 1100 meter. Inte så väldans högt kanske, men det var häftigt med den vidsträckta utsikten och fjällkänslan fanns där. Jag har länge velat vandra i fjällen, men är osäker på om min fot skulle klara det, och uppskattade därför verkligen denna lightversion.

Nu har jag bara två dagar kvar i Gjövik. Sommaren går så fort!!! Men nu är det äntligen dags för lite sommarlov, det första jag ska göra när jag kommer hem är att börja röja bland mina grejer i förrådet - för jag har nyss fått reda på att jag fått ett nytt 1a-hands kontrakt och ska flytta i september! Jag känner på mig att detta kommer att bli en bra höst.

Men först jobba två dagar till och sen lite ledighet hemma med sol och barn (förhoppningsvis).

Här är en vacker sten som vi stötte på under vår rundtur i Lillehammer. Ha det bra, och ta hand om er.

Äntligen fredag!

Nu är det äntligen fredag, och i helgen ska jag njuta av ledigheten och åka med Erik till Lillehammer. Har aldrig varit där men hört det ska vara en mysig liten stad. Och som Erik brukar säga - har de fått lov att hålla ett OS så lär det vara fint där ;) Vi tänkte promenera runt i stan, och ifall det är ok väder ta en buss till något som heter Hafjell, där man åker Gondol upp på berget och sen kan njuta av utsikten. Hoppas!

Sen börjar nedräkningen, i år kör jag inte en nedräkning på 10 dagar utan bara tre. Alltså måndag, tisdag och onsdag - sen är det dags att packa ihop sitt pick o pack och dra vidare till Hamar! Där stannar vi tills Erik jobbat klart om fredagen, och sen äntligen drar vi hem till Sverige igen och äntligen får vi riktig semester. Längtar verkligen :)

Men detta är antagligen sista sommaren i Gjövik för min del, och jag kommer att sakna alla fina människor jag mött här. Jag blir så konstant imponerad av sjuksyrrorna på jobbet, de är så positiva och empatiska allihop och det är en riktigt god stämning inom personalen. De är verkligen duktiga med patienterna, och jag tror att de flesta patienter som kommer till Haugtun känner sig väl omhändertagna, trygga och sedda. Den kompetenta personalen värnar verkligen om patienterna, och det känns bra att vara en del av den miljön.

Men man vet aldrig, kanske är det inte Adjö, utan På återseende?

Stor klem!

ps. jag trodde aldrig att jag skulle gå till Peppes pizza, men det har det blivit två gånger redan den här sommaren! Och på Peppes är ALLT stort, inklusive läsken. Varsågod, en liter pepsi max!

Invandrade svenskar - en källa till inspiration!

I morse när jag som vanligt avnjöt dagens första kopp kaffe i soffan framför Nyhetsmorgon blev jag oerhört tagen av ett inslag på SVT om iransk-svenskan Nahid Persson Sarvestani. Kanske har jag blivit lite extra emotionell de senaste dagarna med tanke på allt som hänt här i Norge, men flera gånger fick jag tårar i ögonen när jag lyssnade till de saker hon berättade om.


Nahid Persson Sarvestani är känd för sina dokumentärfilmer, ex Prostitution bakom slöjan och Drottningen och jag. Hon har nyligen gett ut en bok Allt i mitt hjärta där hon öppet talar om sin barndom i Iran och kampen för demokrati och rättvisa. Själv har jag varken sett eller läst något av hennes verk, men tänker kasta mig över dem så snart jag kommer tillbaka hem till Sverige! För det lilla man fick se och höra på Nyhetsmorgon var otroligt fascinerande. Hon berättade hur hon, som stridit och kämpat för demokrati och mot Shahens kungadöme, till slut valde att kontakta den avlidne Shahens fru drottningen Farah Diba för att lära känna henne - och de blev vänner trots allt fiendskap som låg dem emellan. 

Det finns många invandrare i Sverige, och många av dem har varit med om fruktansvärda saker. För många av dem har det avskyvärda hemska som hände på Utöya och i Olso en gång i tiden varit deras vardag. En del av de ungdomar som var med på lägret hade upplevt liknande saker när de var små barn, och tänk vilken chock att efter att ha jobbat sig igenom en PTSD under många år återigen vara tvungen att genomlida ett sådant terrorangrepp och ännu en gång inte kunna känna sig trygg. Men man kan också komma stark ut ur en sådan situation, vara modig och stå upp för sig själv och andra. Jag har hört historier från invandrade svenskar där de varit med om helt sjuka saker, och där de har gått stärkta ur krisen och idag känner mer medmänsklighet och medkänsla för människor omkring sig istället för ilska och hat.


Den pågående debatten på nätet där det finns folk som säger saker som att massakern i Norge är invandringens fel eller mångkulturalismens fel är så snedvriden och rentav vidrig i mina ögon. Jag hoppas bara att människor ser vad resultatet blir av sådana åsikter, och att fler tar avstånd från dem. Jag hoppas att folk uppmärksammar det faktum att en SD politiker i Sverige har uttalat på sin blogg att han delar Breiviks åsikter och att han inte känner någon skam eller skuld över det. Jag hoppas att människor förstår vad det innebär att rösta in ett parti som SD, vilket budskap som förmedlas och på vilket sätt deras uppfattning blir allt mer "legitim" i vårt samhälle. Jag tycker det är skrämmande, och jag uppmanar att man istället för att skylla allt på invandringen istället ska ta vara på den kunskap och den livserfarenhet som dessa kommer med. Istället för att avskärma människor som kommer hit för att söka skydd till stora ghetton som Rosengård - försök istället välkomna och integrera dem i vårt samhälle, och inspireras av deras kamp för ett humant och rättvist liv.


Det var något som Nahid Persson Sarvestani sade som jag fann väldigt viktigt och inspirerande. På frågan om hon inte var rädd, svarade hon något i stil med att jo visst - men rädsla får inte förhindra ens kamp för demokrati och rättvisa. 

Jag tror att många kan känna sig rädda för att samlas i stora grupper, rädda för att engagera sig politiskt, och rädda för att uttrycka sina åsikter offentligt efter det som har hänt. Själv har jag aldrig varit politiskt aktiv, men jag står för demokrati och fred, samt omtanke och medkänsla till din nästa. Jag tror på att ta ansvar för sig själv och för andra. Att det är ytterst viktigt att tänka till ibland - vad är mitt mål med mina tankar och handlingar, och leder det till något gott? Kan jag stå för det här? Lever jag mitt liv på det sätt, så att den dagen jag ligger på min dödsbädd kan se tillbaka på mitt liv och känna mig stolt över mig själv? Känna att jag bidragit till andra människors välmående och lycka?

Nu ska jag ta en skön promenad i solen och försöka släppa alla tankar en stund. För jag tror att lika viktigt som det är tänka och reflektera över vad som hänt och vad som håller på att ske i vårt samhälle, lika viktigt är det att slappna av och bara tillåta sig själv att bara vara en stund - utan tankar, utan grubbel och bryderier, och bara njuta av att finnas här och nu. Lagom är bäst, är det inte så man säger...

och så lite inspiration från Benetton. Mångkulturalist? - Javisst!

En kort kommentar om massakern i Norge

I tre somrar har jag bott och levt i Norge, varje år har jag kommit tillbaka just för att jag känner mig så hemma här i Gjövik, och jag har svårt att se någon större "skillnad" på svenskar och norrmän. Vi är lika lika eller olika som vi är inom vårt eget land - en Skåning jämfört med en Göteborgare, jämfört med någon från Norrland. Jag har goda vänner här i Norge och norskan är bara som en annan dialekt - kort sagt jag känner mig nästan lika norsk som svensk. Därmed känner jag även att det inte spelar någon roll att den fruktansvärda massakern som begicks för tre dagar sedan skedde i Norge - det känns lika skrämmande och nära som om den hade skett hemma i Sverige.

För jag kan i alla fall inte skjuta det ifrån mig. Det finns säkerligen minst lika många högerextremister i Sverige, och invandrarfientligheten är lika märkbar i båda länderna. Att en människa HÄR i vårt eget land (eller som i detta fallet, vårt närmaste grannland) kan smida sådana planer i nio år, kan uttrycka ett sådant hat mot vårt samhälle som utvecklas med tiden, och slutligen begå ett sådant fruktansvärt brott... det är obegripligt. Det här är ingen galning som fått ett vansinnesryck och bara börjat skjuta vilt omkring sig. Det här var kallsinnigt planerat in i detalj, och målet var ett politiskt mål - arbetarpartiets ungdomsförbund. Han använde sig av dumdum-kulor som expanderar inuti offrens kroppar och ger ofantliga inre skador, och han sköt flera av sina offer flera gånger. Och de bomber han tillverkade, och sedan placerade på strategiska ställen i Oslo. Totalt har 93 människor mist livet för denna mans hand, de flesta oskyldiga ungdomar som vill engagera sig i sin tid och sitt samhälle, och det här var inte ett plötsligt vansinnesdåd - det här var ett planlagt politiskt terroristdåd.

Hur kommer det sig att något som först förklarades som ett terroristdåd troligen orsakat av islamistisk terrorgrupp (ex The Sun som hade som huvudnyhet på framsidan att det var Al-Queda som stod bakom dådet) har blivit klassat som ett vansinnesdåd av den typ som bara en galning kan göra? Problemet är då att man missar att detta kan ske igen, man öppnar inte ögonen för att det finns extremistiska personer och organisationer inom vårt "eget" folk som kan göra sådana här bisarra våldshandlingar - de bedriver sitt eget jihad där de begår brott i sin tro på ett samhälle som aldrig får utvecklas där all förändring är av ondo och att invandrare är det största hotet.

Jag tror inte jag behöver nämna vad som skedde i Europa för 70 år sedan. Det finns människor som genom sitt blinda hat är kapabla till att göra vad som helst. I Europa sprids just nu en våg av främlingsfientlighet och hets mot utveckling och förändring, och vindarna får det ena högerextremistiska partiet efter det andra att komma in i ländernas parlament och riksdagar. Rädslorna och otryggheten ökar, och kanske är det dags att börja göra någonting åt saken. Jag är rädd att den man som har massakrerat så många oskyldiga nu får precis det han vill - det mediauppbåd och den uppmärksamhet som han vill ha för att sprida sitt budskap. Jag tycker media fokuserar alldeles för mycket på hans person, hans manifest och hans bilder, istället för den våldshandling han har begått och vilka förvridna åsikter som finns bakom. Jag är rädd att det finns personer där ute som blir inspirerade, och som nu har fått en ikon.

Jag önskar bara att detta fruktansvärda som har skett i Norge ska ena människor istället för att bygga in än mer rädsla och otrygghet i samhället. Att man ser hur viktigt det är att stå upp för demokratin och vikten av medmänsklighet och kärlek till sin nästa. Att de som lutar åt det högerextremistiska och främlingsfientliga hållet får sig en aha-upplevelse och inser vad som blir slutresultatet. Att ta avstånd från det hat, den rädsla och den fientlighet som ligger till grund för sådana här yttringar och aktioner. Att börja praktisera medkänsla och att börja se vad som leder till gott och vad som leder till ont... Detta är min önskan.