Tisdagslyx

Idag är jag busig. Jag stannar hemma från plugget (skulle varit på op idag och jag tycker det är så himla tråkigt. Och jag har fler op-tillfällen) för att plugga. Låter kanske underligt, men många känner att man måste göra just det - ta ledigt för att plugga - för att hinna med plugget. Så idag ska jag begrava näsan i urologiboken och läsa om bl.a. prostatacancer och penisfrakturer. Det är lustigt vad man blir avtrubbad, idag struntar jag fullkomligt i om det är en penis eller en arm jag ska undersöka! Medan det nog känns väldigt olika för patienterna.

Enda gången jag tycker det är jobbigt är när jag möter en jämngammal patient som har ett intimt problem, och när den patienten tydligt visar nervositet och obehag att jag är med och ska undersöka. Häromdagen var jag med på just en sådan patient, jag gick in tillsammans med min handledare och med tanke på patientens uppenbara obehag och det faktum att jag är läkarstudent och inte behandlande läkare så valde jag att gå ut när det blev dags för undersökning.

Jag är lite splittrad när det kommer till detta, för vi läkarstudenter ska vara en lika självklar del av sjukvården som läkarna och sjuksyrrorna när patienterna kommer till ett universitetssjukhus. Jag blir irriterad när vissa läkare säger till patienten "jag har en student här med mig, är det okej?". Det gör att patienten blir osäker på om vi verkligen ska vara där i rummet, och vi blir inte självklara. Patienterna går då oftast med på att vi är med under devisen "tja, de måste ju lära sig..". Men det är aldrig någon som frågor om sjuksyrrorna, eller ens sjuksköterskestudenterna, får vara med i rummet. Bättre är det när läkaren (handledaren) säger: "Hej, mitt namn är xxxxx, och detta är min yngre kollega xxxxx", och sen är det inte mer med det. Då behöver ingen känna sig osäker huruvida den yngre personen har behörighet att vara i rummet eller inte.

Samtidigt så är det skillnad när det kommer till intima problem som man stöter på när man går bredvid på urologen eller på kvinnokliniken KK. Där kan jag ändå förstå att patienten kanske helst inte vill ha fler i rummet än absolut nödvändigt, och kanske särskilt inte en jämngammal person av det andra könet. Det verkar vara som mest känsligt när man är ung, jag har inte stött på några problem när det kommer till äldre patienter. Och ärligt talat, skulle jag gå och göra en gynekologisk undersökning hade jag inte varit jättesugen på att en jämngammal ung man ska stå där och titta och känna. Jag som inte ens vill gå till en manlig gynekolog! Jag vet att många tycker det är tramsigt och att jag borde ge mitt sympatiska stöd till manliga gynekologer, men jag kan bara inte,det är en för utsatt situation och ärligt talat tycker jag att gyn-undersökningar är jobbiga som det är trots att jag har världens bästa (och kvinnliga) gynekolog.

Med detta i bakhuvudet så kan jag köpa att jag får gå ut när det kommer till att undersöka en yngre mans intima delar om jag inte absolut måste, dvs sen när jag själv är behandlande läkare. Och ärligt talat, när patienten är så obekväm och generad så har jag svårt att inte smittas av den känslan. Ska man då spela säker, fake it til you make it, och låtsas som ingenting, eller ska man erkänna att man också känner sig obekväm men att det måste göras? Jag antar att patienten ändå helst vill att man låtsas som ingenting för att edgen av situationen.


Nåväl. från det ena till det andra. Idag på Nyhetsmorgon (jag unnar mig lyxen att äta frukost framför TV:n idag när jag är hemma) så berättar de att regeringspartierna (förutom KD) har lämnat in förslag på lagändring angående insemination av ensamstående kvinnor. Idag kan enbart barnlösa kvinnor som är gifta eller i samboförhållande få bli inseminerade av donatorsperma för att kunna få barn. (Sen att det ändå ofta tar lång tid, ifall de alls blir gravida är en annan sak). Förslaget är att även ensamstående kvinnor ska kunna få bli inseminerade, nu åker de kvinnorna istället utomlands eller raggar upp främlingar på krogen med alla risker det innebär.

Jag välkomnar det förslaget, även om jag förstår KDs syn på saken att alla barn ska ha rätt till en mamma och en pappa. Men förhoppningsvis så kommer dessa ensamstående kvinnor som blir godkända för insemination att vara kontrollerade utifrån livssituation och arbetssituation så att de kommer att klara att vara mammor, och att de själva har förstånd nog till att försöka ha någon form av manlig förebild i barnets närvaro. Och kommer då inte dessa barn, som har mammor som noggrant har planerat och längtat efter dem så länge och älskat dem innan de ens var födda, ha en minst lika god uppväxt som de barn som blir till på måfå av föräldrar som kanske skiljer sig inom ett par år när familjelivet blir för påfrestande för förhållandet? Trots allt, nästan hälften av alla giftermål slutar i skilsmässa idag.

Jag hoppas dock att man som sagt kontrollerar att de kvinnor som blir inseminerade också kommer att kunna hantera att ha barn, att man har ekonomi nog att vara ensamstående (för det blir ju ingen lön från en partner och inget underhållsstöd från en frånskild pappa) och att man har övriga förutsättningar för att kunna ta hand om sitt barn. Jag hoppas också att dessa kvinnor själva har människor i sin omgivning som kan hjälpa dem när det blir svårt, för som jag förstått det är det inte alltid en dans på rosor att ha små barn, och att de har tänkt noggrant har tänkt igenom varför de vill ha barn och hur de tänker att det ska bli. Jag blir rädd när jag hör blivande mammor som säger "nu kommer jag aldrig känna mig ensam mer" eller "nu kommer jag att känna mig älskad och viktig". Jag är rädd att de kommer lägga all sin lycka i att barnen ska ge dem något, kärlek och trygghet att aldrig känna sig ensamma, istället för att fokus ligger i att de som mammor ska ge allt till sina barn - att fokuset är att barnet ska känna sig älskad och känna att sig är bra precis som barnet är - att barnet inte måste visa uppskattning eller vara sin mamma till lags för att bli älskad.

Detta kan man såklart aldrig kontrollera eller garantera, och inget som är ovanligt bland så kallat vanliga familjer, enda skillnaden där är att det finns ytterligare en förälder som kan stötta och kanske ge barnet den där ovillkorliga kärleken som barnet behöver för att utveckla en god självkänsla när den ena föräldern hamnat i en svacka och kanske inte kan ge barnet det utan kanske istället kräver det samma av barnet istället.

Men som sagt, jag välkomnar förslaget, inte minst för att jag tror att dessa mammor som längtar så efter sitt barn har stora möjligheter att bli fantastiska mammor och ge sina barn en lycklig uppväxt. Det gäller bara att de tänker till ordentligt så att de har miljön och förutsättningarna för att ge sina barn en god uppväxt där barnen blir hela individer som haft förebilder och blivit till fullo villkorslöst älskade. För mig är det en självklarhet att jag en dag ska bli förälder, att bli en så god mamma jag kan en dag är för mig det ultimata målet och betydligt viktigare och större än någon karriär eller annat självförverkligande för min del.

Men gud vad glad jag är att inte ha barn nu, förstår inte hur jag skulle få ihop min vardag, särskilt inte som student med ingen tid och inga pengar. Och jag njuter fortfarande av studentlivet med champagnemiddagar och utgångar på dansgolvet, och att när jag väl är ledig så kan jag njuta av lugn och ro och göra så mycket yoga jag vill... Sen när den tiden kommer då jag känner mig redo så hoppas jag att jag aldrig ska behöva hamna i den situationen att jag måste välja mellan insemination eller inga barn alls, jag drömmer fortfarande om att få skapa den gamla hederliga kärnfamiljen ... och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Ett riktigt sagoslut, en utopi. Men man kanske kan få hoppas?