möhippa!

Oh yes, i helgen var det möhippa för en av mina absolut bästa vänner (och äldsta på det viset att det är hon jag känt längst) som ska gifta sig nu om en månad. På bröllopet ska jag vara brudtärna och bland annat sjunga i kyrkan och hålla tal på kvällen. Ska bli spännande...

I vilket fall som helst hade vi möhippa för henne i helgen, och det blev himla lyckat, även om vi alla har ett x antal blåmärken och träningsvärk nu i efterhand...! Vi hade en låt som spelades med jämna mellanrum under hela dagen (I've got a feeling) och för varje tävling hon klarade fick hon ett litet paket. På kvällen fick hon öppna alla de 16 paketen vilket ledde till ett pussel på henne och hennes fästman.

Programmet:

1, kidnappning och ögonbindel.
2, champagnefrukost
3, lapp-lek : alla vänner hade skrivit upp ett par ord på lappar som skulle symbolisera ett minne, och bruden skulle gissa vilket och vems minne det var.
4, måla en tavla av den framtide mannen på 3 minuter med akrylfärger och stora penslar.
5, lukta på t-shirt tävling (vi hade med t-shirtar från våra pojkvänner, hon skulle hitta sin egen killes tröja med ögonbindel)
6, promenad ner till stan och en timmes massage
7, lekar i parken: trixa med boll och svara på fotbollsfrågor (hennes pojkvän är ett riktigt fotbolls-fan)
8, lära sig en dans till möhippelåten
9, lunch på restaurang
10, ögonbindel och tåg, fråga om äktenskapsråd
11, poledancing!
12, middag och drinkar.
13, fotolek - foton på hennes fästmans kroppsdelar blandades med foton från andra killar, och hennes uppdrag var att plocka fram sin fästmans.
14, dansa dansen
15, "jag har aldrig"
16, utgång


Allt blev himla lyckat, utgången blev oväntat bra när alla killar på dansstället såg att det var möhippa och uppvaktade bruden med drinkar, champagne och shots. En kille började spontant strippa och ge henne en lapdans, vilket kanske egentligen var rätt awkward men hon såg glad ut så då var det bara kul. Hela kvällen slutade dock vid halv fyra då vi skulle hem och på vägen ut råkade min näsa hamna mitt i ett slagsmål mellan två killar, så jag fick en ordentlig smäll och blödde ner hela mina armar, urringningen, klänningen osv. Mindre kul.

Men annars mycket lyckat, det som överraskade mig mest var hur otroligt tung träning poledancing är. Det är kanske inte en träningsform jag själv skulle förespråka, och jag blev väldigt upprörd när jag hörde om en dansstudio i Stockholm som har poledancing för barn, men jag har än idag (fem dagar senare) sjuk träningsvärk i armar och rygg. Alla de andra tjejerna ( vi var tio totalt) klagar också på allehanda kroppsliga smärtor. Så min slutsats är att de som dansar poledancing måste vara rejält starka! men ingen träningsform för mig...

jag blev förvånad då jag anser mig vara ganska stark och relativt muskulös för att vara tjej samt ganska flexibel, att jag inte orkade mer än jag trodde jag skulle göra. Det var en bra övning i att inte vara bäst (ett par tjejer är dansare) och att jobba lite på ödmjukheten. Jag trodde poledancing skulle vara lätt som en plätt, bara att svinga sig runt en påle, och har rynkat på näsan åt de som använder det som träningsform. Nu är jag en erfarenhet rikare, och förhoppningsvis lite mer ödmjuk...

ingen piece of cake....

inspirerad!

Idag är det måndag och jag pustar ut efter en vecka där jag avverkat totalt 13 träningspass, varav jag höll i fem pass själv som yoga instruktör... De flesta passen gick jag dock på i lördags då vi hade inspirationsdag på mitt träningscenter, och jag fick möjlighet att tillsammans med 450 andra deltagare uppleva det bästa Sverige har att erbjuda i träningsväg...!

Självfallet blev det ett x antal yogapass och ett enstaka danspass (fast jag inte borde med min skadade fot) och jag måste säga att jag känner mig oerhört inspirerad! Nya flöden, nya infallsvinklar, nya ingångar. Nu känner jag mig redo att lyfta mina egna klasser ett litet litet snäpp högre! Och jag har även lärt mig fler varianter av de positioner som man redan är alldeles för van vid och bekväm med.

Idag har jag dock ont i precis varenda liten muskel i min kropp, så det fick bli vila för hela slanten idag. Känns nästan konstigt att inte ha tränat något alls efter den senaste veckans träningsmaraton. Men också väldigt skönt, nu ska jag luta mig tillbaka, titta på ett avsnitt av Downton Abbey (för närvarande en av världens bästa tv-serier skulle jag vilja påstå!) och sen krypa till kojs.

Det är rätt lustigt egentligen, vad TV-serier kan göra med en. För tillfället tittar jag och min kille på Game of thrones, det är fjärde gången jag ser serien (!!!) så ingenting är direkt en överraskning längre men vad gör man inte för att inviga sin käre pojkvän i fantasyns värld? ;) och han är helt lyrisk, varenda kväll vi ska ses undrar han om vi kanske ska se ett avsnitt "GT" :)

Själv är jag dock som sagt betydligt mer såld på Downton abbey för tillfälligt, och det är med sorg i hjärtat jag inser att jag bara har två avsnitt kvar att se innan det är slut... Karaktärerna i serierna blir som ens bästa vänner, man skrattar med dem, man gråter när de gråter och man blir arg när de råkar ut för orättfärdigheter. Det kanske låter en smula patetiskt, ibland kan man undra om man inte har bättre saker för sig (till exempel att leva sitt eget liv?) istället för att slösa bort tiden framför TV:n, men det är ju Åååh så spännande, nervkittlande och ger små glädjerus. Själv är jag ju något av en känslonarkoman, och ni kan bara ana hur lyrisk jag var när Matthew friade till Mary i julavsnittet 2011.... Jag rös, skrattade och grät på en gång.

Och ja.

Jag spolade tillbaka och tittade igen. och igen...

och igen!

Häst eller inte häst - det är det som är frågan.

Det haglar just nu lustiga kommentarer i media angående skandalerna om hästkött i köttprodukter från alla möjliga leverantörer, som exempelvis Findus och Dafgård. Allt från "Findus fattade inte galoppen" till "My Lidl pony". Och visst kan man göra sig lustig (det är rätt fyndigt måste jag erkänna) över det ganska fruktansvärda som inträffat. Och då menar jag inte det faktum att det finns spår av hästkött i mat som blivit marknadsfört som oxkött - även om jag också tycker det är riktigt riktigt illa - utan istället det faktum att enorma mängder mat slängs runtom i världen. Ett hån för alla de människor som går hungriga, och ett oerhört slöseri av alla dessa tusen och åter tusentals djur som fått sätta livet till -  för vad? För ingenting.

Själv skulle jag aldrig få för mig att äta häst, för mig skulle det vara samma som att ta hund eller katt, och jag skulle bli oerhört upprörd om jag fick veta att jag ätit hästkött. Just nu är jag väldigt glad över att jag knappt äter kött över huvud taget, max en gång per vecka, och då bara köper kravmärkt, ekologiskt naturbeteskött eller viltkött. Jag vet vad jag äter, och jag vet att djuren har levt ett drägligt liv och inte fått i sig stora mängder antibiotika eller onaturlig mat.

Men många människor har inget emot att äta hästkött. Så varför slänga alla dessa ton med mat? Varför inte istället sälja den mat som nu dras in, märka upp den och sälja den för halva priset till alla som vill köpa? Det är säkerligen många. Det känns bara så fruktansvärt onödigt att alla dessa djur satt sina liv till spillo utan att det kommer till någon som helst nytta, utan istället bara ska belasta vår miljö ännu mer med ytterligare transporter och sedan förbränning...

Häst på tallriken? Nej tack, inte för mig...

Yoga yoga yoga

Yoga yoga yoga. Ibland känns det som att jag primärt är yogainstruktör och att det här med att vara läkarstudent kommer i andra hand, istället för tvärtom! Men jag antar det blir så när man tycker så mycket om något att man tackar ja så fort man får förfrågan om att komma in och jobba ett pass... Ikväll ska jag hålla mitt femte yogapass den här veckan! Utöver det har jag redan gått på tre andra pass som deltagare. Mycket yoga med andra ord!

Ja det är verkligen härligt att jag äntligen kan få leva lite som en "vanlig" student, dvs själv bestämma över min tid och ta ansvar för mina studier, istället för att vara fast på sjukhuset hela dagarna och gå jourer. Samtidigt är det lite läskigt, för det är så lätt att dagarna fylls med allt annat än just mitt exjobb... (!) till ex yogapass... Häromdagen spenderade jag typ hela dagen på Gerda, började med ett spinningpass på morgonen, följt av ryggyoga, följt av att jag själv instruerade ett styrkeyoga fortsättningspass - bara för att senare på kvällen komma tillbaka för att vikariera på ytterligare ett styrkeyogapass!

Men yoga är verkligen som balsam för själen, som en stor varm björnkram för sinnet och som en mjukgörande värmande massage för kroppen. Love it! Att dessutom få instruera pass och hjälpa andra hitta rätt i positionerna är otroligt givande...

"Food won't take this emptiness away, I'm hungry for you my love" - Angus and Julia Stone, om att vara utan sin kärlek. Jag har börjat fundera på hur det kommer att vara sen om ett par månader när jag är långt borta i Cambridge och min kille kvar här... Häromdagen åkte han till Stockholm, bara ett par dagar, och redan då kände jag saknad och tomhet. Hur kommer det då vara när vi ska vara ifrån varandra i flera veckor? Jag har aldrig gillat långdistansförhållanden... Men men det kommer inte vara så länge, bara ett par månader, och mitt hjärta kommer och hälsar på mig efter halva tiden. Och som tur är finns skype m.m.!

Kärlek ja. Vilket underligt fenomen egentligen. Jag kan inte hjälpa att vara en hopplös romantiker och drömma om att det finns en "one true love"- att framtida visor och sånger kommer att skapas, filmer kommer att spelas in och böcker kommer att skrivas om vår fantastiska kärlek.... Detta samtidigt som jag rent krasst också kan se att man kan älska fler än en enda människa i livet. Dessutom känner ju alla att just deras kärlek är så väldigt speciell, unik och färgstark. Så när jag blir som mest cynisk ifrågasätter jag huruvida kärleken finns alls, kanske lurar vi bara oss själva. Ett funny trick by nature så att vi ska hålla ihop och få barn som ska kunna växa upp under någorlunda trygga omständigheter. Och att vi bara letar upp en lämplig kandidat att dela säng, eller kanske till och med vardag, med så vi slipper känna oss ensamma. Slipper känna den där tomheten i bröstet, slipper känna oss misslyckade och oälskade... Hmm. Fast det är bara i mina mest cyniska stunder jag tänker så, och som tur är så infaller de väldigt sällan nu för tiden :) Jag är fortfarande den hopplösa obotliga romantikern som tror att det finns den rätte för mig, en person som det är meningen att jag ska leva med och att vi kommer att leva lyckliga i resten av vårt liv. 

Själv trodde jag aldrig jag skulle kunna älska någon igen, inte på det viset, och sen helt plötsligt träffar jag världens finaste kille och faller pladask. Och nu känns det som att det alltid kommer vara vi, det känns så naturligt och självklart. Jag är så otroligt tacksam, och tackar min lyckliga stjärna nästan dagligen för att jag haft sådan tur.

Examensarbete = SPSS?

Dagarna bara flyger iväg och veckorna tickar framåt, och det är så svårt att hinna med allt man vill göra. Men framför allt tycker jag att det är så svårt att få struktur på tillvaron nu när jag inte har någon klinisk tjänstgöring eller undervisning på sjukhuset, utan det är nu jag ska driva mitt eget arbete framåt och komma fram till resultat som ska revolutionera vården och världen! ... eller nåt...

Nej det här med att skriva examensarbete är lättare sagt än gjort, svårt att komma vidare och hitta alla röda trådar, och framför allt att veta vad man ska prioritera! Jag ska ju som sagt göra en delvis kvantitativ delvis kvalitativ studie som gäller kejsarsnitt. Kejsarsnittsfrekvensen ökar dramatiskt runtom i världen, och har i princip dubblerats under de senaste tio åren. Varför? En teori är att de elektiva planerade kejsarsnitten ökar eftersom att vi blir allt äldre och får högre BMI/blir tjockare när vi skaffar barn, men också att vi lever i en tid då kvinnor med stort kontrollbehov och fokus på karriär hellre föredrar att föda med ett planerat kejsarsnitt då de vet vilket datum de kommer att föda, de vet exakt hur processen kommer gå till (falsk trygghet?) och de riskerar inte att brista i perineum (en vanlig komplikation till vaginal förlossning är som bekant perineumruptur och som mest fruktat sfinkterruptur - dvs at man går sönder i mellangården hela vägen bak till analöppningen).

Så det låter ju himla käckt att föda med kejsarsnitt, eller hur? Vad man då kanske glömmer är att det faktiskt är ett ingrepp i buken, det är en operation med tillhörande risker då det alltid finns ökad risk för infektioner och blödning. På sikt finns det även risk inför nästkommande graviditeter, där det finns risk att moderkakan växer in i bukärret, vilket kan ge stora blödningar. Det finns även risk för uterusruptur - livmodern går sönder under förlossningsarbetet så att barnet sticker ut i fri bukhåla.

Dessutom finns det ökade risker för barnet, både på kort och lång sikt. På kort sikt finns ökad risk för respiratoriska komplikationer (andningsbesvär) och risk för att amningen inte kommer igång som den ska. På lång sikt finns ökad risk för immunologiskt betingade problem såsom celiaki (glutenintolerens), astma, diabetes m.m.

Så absolut, kejsarsnitt är ett fantastiskt alternativ att ta till när man absolut måste och när det finns medicinska indikationer till det, men ett onödigt ingrepp på ett i övrigt naturligt förlopp som djur och människor har klarat av sedan urminnes tider.

Nåväl.

Nu har jag i alla fall kommit igång med min studie och det ska bli väldigt spännande att se vad den genererar! Men först måste jag lära mig SPSS. Och jag vet, alla säger det är superenkelt och användarvänligt, men bara namnet får mig att rysa. Statistik är bara inte min grej... (!)

Oh well. Bara att ta tjuren vid hornen och sätta igång.

För övrigt hittade jag den här bilden - talande minst sagt!

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt”

Så börjar Lev Tolstojs roman Anna Karenina.

 Jag har tidigare skrivit en del om uppväxt, barnuppfostran och trassliga familjeförhållanden. Dels utifrån mina egna erfarenheter, dels utifrån "experter". Själv har jag ju inga barn, än, men är oerhört intresserad av ämnet. Barnen är vår framtid och det viktigaste vi har! Sen har jag även många invändningar till min egen uppväxt, något som har tagit många år och många långa diskussioner för mig att bena ut. Att gå vidare och försöka att inte vara bitter, att försöka undvika att bli cynisk och att se hoppfullt på sig själv och sin framtid är inte alltid så enkelt när man har en tung ryggsäck att bära och många stenar i bagaget.

Tidigare inlägg:
http://alexandra-lakarstudent.blogspot.se/2012/05/maste-man-forsonas-med-sina-foraldrar.html
http://alexandra-lakarstudent.blogspot.se/2011/08/i-varje-vuxen-finns-ett-barn-som-fragar.html

För ett par år sedan var jag med i en studie om "Maskrosbarn". En bekants bekant hade fått höra lite av min historia och frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp i hennes studie - ett examensarbete inom psykologi, där fem andra personer ingick. Alla fem personer hade vuxit upp med familjesvårigheter men ändå lyckats få bra betyg och komma in på krävande universitetsutbildningar och klarade sina studier, och levde någorlunda funktionella och "välartade" liv. Studien innebar två semistrukturerade djupintervjuer per person.

Det var väldigt intressant att läsa resultatet när studien väl var färdig. Det som slog mig var att oavsett hur olika de faktiska förhållandena under uppväxten hade varit, där allas livshistorier skiljde sig ganska avsevärt åt, så kände man igen sig i mångt och mycket i det som de andra sade. I princip vartenda citat gällande livssyn och tankar om sin uppväxt och känslor till sina föräldrar hade kunnat vara mina egna ord.

Det är viktigt att försöka ta med sig sena erfarenheter från sin uppväxt vidare i livet och försöka göra något konstruktivt av sina upplevelser. Att inte bli bitter och cynisk, att kämpa emot sina inre demoner, och istället försöka bearbeta och sedan fundera över "vad kan jag göra och hur kan jag agera för att inte samma sak ska hända när jag själv får barn?". För det faktum att sådana här familjemönster går i arv, det är ingen nyhet.

När jag var yngre så trodde jag att alla andras uppväxter var lyckligare än min, och att alla andra familjer var så välfungerande och trygga. Det har jag förstått att så inte är fallet, tvärtom så är det oerhört vanligt med familjeproblem och med slitningar inom familjer. Men på något sätt så känns det ändå som att en del familjer, trots oenigheter och bråk, är någorlunda lyckliga - de trivs med varandra, saknar varandra, och vill umgås. Och när det väl gäller så finns de där för varandra, i vått och torrt.

Summan av kardemumman, på sätt och vis tror jag Leo Tolstoj hade rätt - Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt - men resultatet dvs de enskilda individerna kan uppleva samma sorts känslor och tankar trots att deras uppväxter utspelat sig på helt olika sätt. Tyvärr lyckas inte de flesta att bli maskrosbarn, och det är bara att tacka sin lyckliga lott om man har lyckats ta sig ur askan och ut på ängen istället för att kastas in i elden.

Tuff dag men med många glädjeämnen

Håhåhå jaja...

Skulle egentligen sitta med min examensuppsats och skriva background idag, men den kon gick till fel sida av vägen idag. Istället blev det en ångestfylld morgon då jag av en väldigt oempatisk ortoped fick beskedet att jag antagligen har fått en stressfraktur i min fot, ovanpå min 4 år gamla stuknings.-skada och min 15 år gamla ridolyckeskada... Inget kul besked eftersom man inte gör så mycket åt en stressfraktur än att vila - dvs ingen träning för min del nu på ett tag. Vilket känns väldigt tufft, för min träning består av att gå på 4 danspass i veckan och ger mig en otrolig glädje och något att se fram emot varje vecka. Att inte få dansa, att inte få endorfinkicken och bli helt genomsvettig, det känns hårt. Jag vet att det finns många andra träningsformer som är skonsammare för foten, men de skänker mig inte i närheten lika mycket glädje...

Men men. som tur är har jag ju fortfarande yogan, även om den kanske egentligen fyller en annan funktion i mitt liv och snarare är ett sätt för mig att varva ner, stilla mitt sinne och sträcka ut kroppen. Men det är ju ändå bra träning även om det inte är konditionshöjande.

Sen har jag massa andra saker som påverkar mig, som familjebekymmer och lite munhuggning med en av lärarna på fakulteten - jag informerade honom att det inte är lämpligt att fälla kommentarer med sexistiska undertoner när man har med studenter att göra, och nu verkar han tro att jag ska anmäla honom för han går i total försvarsställning och kräver nu skriftliga citat på vad opassande han skulle ha sagt. Jag har dock inte alls någon intention att anmäla honom, utan det var mer som ett statement från min sida att det inte är ok och en välvillig puff i sidan till honom att han ska se upp med vad han säger i framtiden då det är många studenter som tagit illa vid sig och som anser han ofta går över gränsen.

Även om man som lärare inte känner sig överlägsen sina studenter, så befinner man sig alltid i ett överläge. Precis som man när man är mentor, fadder, instruktör, förälder eller chef så är man automatiskt i en maktposition och då är det ytterst viktigt att man aktar vad man säger. Även om det finns en jargong studenter sinsemellan så är det inte passande att som lärare hänga på tåget och fälla sexistiska kommentarer eller insinuera saker, och det kommer alltid att finnas personer som tar illa vid sig.
 

Nåväl. Själv har jag nu varit fadder för de nya studenterna på läkarprogrammet, och jag känner mig definitivt inte som att jag varit i någon maktposition eller befunnit mig i överläge, men jag har ändå försökt tänka på vad jag säger, hur jag säger det och vilka signaler jag sänder ut. Det har varit otroligt givande att hålla i de tre faddermöten vi har haft, dels så har jag sett hur studenterna har förändrats under sin första termin i Lund, dels så har jag blivit så imponerad över deras resonemang och deras sätt att ta hand om varandra. De verkar genuint tycka om varandra och åtminstone i min faddergrupp var det högt i tak.

Men nu är det slut på fadderiet för den här gången, ikväll ska vi på tackmiddag som en liten belöning för det jobb vi lagt ner som faddrar, och sen startar det upp en ny fadderverksamhet för nästa termins studenter. Eventuellt kommer jag vara med som fadder även denna gång, då jag tycker det är både givande och viktigt att hjälpa till, men eftersom att jag åker utomlands med mitt examensarbete så känns det mer lämpligt om någon annan tar på sig fadderskapet. Tyvärr är det inte lika många som anmält sig den här gången, så himla synd! Och tråkigt att man inte hellre engagerar sig i sina medstudenter och framtida kollegor än står och serverar sprit på någon av studentnationerna...! Men men jag ska inte döma, jag har också varit engagerad i nationer och dylikt och känner mig färdig med den biten, och ska jag nu jobba ideellt så vill jag hellre engagera mig i något som är mer givande och som gör såväl mig själv som andra lite lyckligare. (Får man säga så? Jantelagsaktigt tyckte jag själv att "lyckligare" var kanske lite att ta i, att påstå att jag skulle bidra till någons lycka, men jag hittade inget mer passande ord...)

:)

Imorgon ska jag till KK och presentera mitt projekt för läkare och barnmorskor - jag ska nämligen jämföra indikationer och tankar bland vårdgivare om kejsarsnitt i Sverige och i England, och jag hoppas intensivt att de kommer tycka det är lika intressant som jag gör. Annars blir det svårt att få dem att fylla i mina enkäter och svara på mina frågor.... Men vad kan vara viktigare än hur vi förlöser våra barn - de viktigaste som finns?
 

Slutligen funderar jag nu på något så ytligt som vad tusan jag ska klä ut mig till på min fd klass sista sittning - vi ska ha en sista sittning med maskeradtema, och jag ser verkligen fram emot det. Så länge sen jag var ute på nation och ännu mer länge sen jag klädde ut mig till något alls, och det kommer ju alltid vara något som man förknippar studenttiden med. Under årens lopp så har jag varit utklädd till pirat, korsriddare, grekisk gudinna, nattlinne/nalle, stjärnhimmel, dubbel-personlighet-ond-god, pocahontas, tjuv, ninja, prima ballerina osv. osv. Jag har dock aldrig klätt ut mig till en superhjälte, det kanske skulle vara något?

Nåväl.
Så summa summarum. En tuff dag, men med många glädjeämnen. Inte minst min underbare pojkvän som pussat mig glad igen och som lyser upp min vardag som den solstråle han är <3 p="">

Vad hände med common sense och hyfs?

Häromdagen hade jag anmält mitt intresse till att delta på ett yogapass på en ny yogastudio i stan. Jag fick dock förhinder och mailade då för att meddela att jag tyvärr inte kunde komma. Svaret jag fick var ett förvånat "tack för att du hörde av dig!" Som att det inte är en självklarhet? ... Men det är det inte idag. Folk struntar i att höra av sig, struntar i att dyka upp, struntar i att andra påverkas av ens beteende. Folk ber inte om ursäkt ifall de stöter in i någon på stan, reser sig inte för en gammal och skröplig på bussen, och tränger sig före för att gå på eller av tåget.

Vad hände med common sense och hyfs?

Näthat, instagram-förtal och fräckheter. Ignorans och rudeness. Hatbrott och etnisk förföljelse.

Jag förstår inte. Vad gör vårt samhälle så fel under barnens uppväxt och bildning att människor inte längre har någon hyfs? Vad hände med common sense? Det säger väl sig själv att man ska vara vänlig och hövlig mot andra, att man ska respektera varandra och att vi alla har olika syn och åsikter på vår omvärld?

Vad tjänar det till att hata? Vi har så kort tid här på jorden, och det finns redan så många orättvisor och så mycket lidande. Att hata förpestar sinnet, gör en olycklig, skapar distans mellan sig själv och omvärlden. Att ljuga, luras och bedra gör att man tappar förtroendet för sig själv och skapar självhat, skam och förnekelse - kanske till och med såpass mycket förnekelse att man lurar sig själv till att man har rätt att bedra andra för att man själv blivit bedragen.

Vi är alla våra egna skapare, i varje sekund skapar vi oss själva och vår egen framtid. Tänk om man då skapade en person som man kan känna sig stolt över att vara? En person som alltid talar sanning och aldrig baktalar andra, en person som man kan lita på och som aldrig medvetet skulle svika sig själv eller andra. Det är upp till oss själva att välja vilken slags person man vill vara och bli... Men visst, det är inte lätt. Det är lätt att smittas av negativismen och jantelagen i vårt samhälle, lätt att påverkas av hatet runt omkring oss. Lätt att dras med, lätt att tappa sin klarsynthet. Det gäller att välja sitt umgänge med omsorg, och att spendera tid med personer i sin omgivning som inspirerar och som gör att man vill vara en god människa och en omtänksam och generös medmänniska. Och när någon i ens omgivning börjar förirra sig i sinnets mörker kan man försöka sträcka ut en hjälpande hand, hjälpa denna vän tillbaka till sig själv, såsom man själv hoppas bli hjälpt den dagen man själv går vilse. Be the change you want to see in the world (Gandhi) kan låta så väldigt pretentiöst, men är så oerhört klokt. Man kan åtminstone försöka, och att göra sitt bästa får vara gott nog. Då är i alla fall intentionen god..

Men som sagt så flödar hatet i vårt samhälle och skapar rädsla och fientlighet mellan människor. Dagligen kan man läsa/höra om hatbrott, överfall, förtal, osv osv och det senaste i ropet är näthatet där framför allt kvinnor blir utsatta, uppmärksammat av programmet Uppdrag Granskning.

I vanliga fall är jag inte så förtjust i programmet. Inte för att jag inte gillar programidén - tvärtom! Jag tycker det är genialiskt och ytterst viktigt att det finns kritiskt granskande program. Tyvärr tycker jag dock att det allt för ofta inte är högklassig journalistik som bedrivs av Janne Josefsson och gänget, istället är det ofta vinklad och ensidig information med lite för mycket "aftonbladet-känsla", dvs att det ska röra om i grytan och uppröra folk, vara catchigt och fånga intresse men alldeles för sällan får man se allas sidor av myntet. Man vill göra skandal och skapa stora rubriker, och tappar samtidigt den objektiva blicken och den högklassiska journalistiken.

Oh well. Det var inte det jag ville trycka på - som sagt så är jag inte alltid så förtjust i programmet, men ibland glimmar det till och sätter fingret på ett stort samhällsproblem och tar det fördolda ut i ljuset. Och det ska de ha cred för! Som det senaste programmet om näthat (http://www.svt.se/ug/sa-har-nathatet-paverkat-oss) där kvinnor aktiva ute i etern har blivit hatade och hotade just för att de syns och hörs. Som en motrörelse har människor istället börja sprida kärlek på nätet http://www.svt.se/nyheter/sverige/natkarlek-ta-over-i-sociala-medier (http://www.anonymnatkarlek.se) - kanske lite krystat men det extrema behöver väl en lika extrem motpol? Och i sådana här stunder är jag verkligen tacksam för att Uppdrag Granskning ändå finns där, rör om och upprör, och får folk att engagera sig i sina medmänniskor. 

Tacksam!

Sitter och slösurfar, som vanligt. Svårt att sätta punkt för "smekmånaden" som varit nu efter termin 9 - efter att ha klarat termin 9s två terminstentor och FAS (den praktiska/muntliga tentan på termin 6-9) samt att ha varit på ett x antal intervjuer och fixat sommarjobbet så är det lätt att intala sig att man har rätt till att ta det jäkligt lugnt ett tag...! Så jag har unnat mig två veckors ledighet! Åkte till Ystad saltsjöbad med en kär vän, ååååh vad härligt det var! Så himla värt att bara åka bort ett dygn och hänga i bubbelpoolen eller i den varma källan utomhus timme ut och timme in. Då går det bara inte att vara stressad, du måste stressa ner... Underbart! Särskilt för en rastlös själ som jag, som lätt stirrar upp sig i tentatider och sen har otroligt svårt att varva ner trots alla mina verktyg med styrkeyogan....

Yogan fortsätter ha en central del i mitt privatliv. Utan yogan skulle jag inte fungera, utan virvla iväg och uppåt uppåt tills jag exploderade i små små atomer - det är som att mitt sinne är elektriskt, sprakande, konstant i arbete, kroppen konstant redo att anta nya utmaningar. Men jag vet mina begränsningar, jag har gått in i väggen en gång förut och jag tänker aldrig hamna där igen. Så yogan är fantastisk - den tvingar mig att landa, vara här och nu, och förena kropp och sinne. Får mig att lugna ner hela systemet, och hitta någon form av balans. Hjälper mig att känna efter och hitta mina känslor och min innersta önskan. Det är så lätt att förvirra sig i alla andras förväntningar och krav på en, så svårt att bara följa sitt eget hjärta - men yogan får en i kontakt med sitt innersta. Är så otroligt tacksam för att jag fann yogan!

Apropå tacksamhet så är det lätt att glömma just att vara tacksam. För även om livet känns tungrott ibland så har vi så otroligt mycket att vara tacksamma för. Tänk efter, vad har du i ditt liv som du kan känna tacksamhet för?

Själv är jag konstant förundrad över att det går så bra nu. Det är som att allt bara faller på plats, som att jag äntligen hittat rätt. Om du läst Alkemisten (en för övrigt väldigt trevlig bok av en fantastisk författare) så förstår du nog vad jag menar. Efter att alltid ha kämpat i motvind och aldrig haft oddsen på sin sida är det otroligt frigörande när allting bara helt plötsligt rullar på. Inte utan arbete såklart, jag kämpar fortfarande då och då, men det är ändå som att tärningen hamnar på rätt sida varje gång jag kastar den... Och även om jag har svårt att lita på att det faktiskt kan få lov att vara såhär, svårt att inte tro att det snart kommer ett bakslag, så njuter jag verkligen av att få lov att känna mig lycklig och att livet är härligt :)

Jag har otroligt mycket att vara tacksam för! Jag studerar till ett yrke där möjligheterna är oändliga och där jag alltid kommer att ha jobb, ett jobb där jag får lov att hjälpa andra och där man har möjlighet att göra skillnad, och jag har nu fått mitt första underläkarvik på kardiologen i sommar! På ett sjukhus med gott rykte om god handledning och inom pendlingsavstånd. Jag är så tacksam för att jag under termin 9 äntligen hittade mina favoritämnen, och jag är nu helt övertygad om att jag är på rätt spår - det är läkare jag vill bli och antagligen kommer jag att specialisera mig inom gynekologi/obstetrik! Fast vem vet, efter en sommar på kardiologen kanske jag är omvänd :)

Jag är så tacksam för mina vänner, som alltid finns där och stöttar, något som verkligen visade sig i förra året när jag behövde dem som mest. Jag är så tacksam för att jag träffat en kille som stöttar mig till fullo och som är otroligt omtänksam och kärleksfull. Jag är så tacksam för att jag hittat verktygen att ta mig igenom de tuffaste livshändelserna och att ändå kunna känna hopp, glädje och framtidstro. Jag är så tacksam för att mitt hjärta fortfarande brinner och kan älska lika intensivt som förr!

Så tänk efter, eller kanske framför allt: känn efter - vad brinner ditt hjärta för? Vad har du i ditt liv som du är tacksam för? Bara att man har en frisk kropp, ett klart sinne, ett par ögon som kan se, händer som man kan känna med, öron så man kan höra musik och känslor som påverkar en är saker vi ofta tar för givna men som vi skulle sakna oerhört om vi förlorade dem...

Vad hände???

Hej!

Och så har ytterligare ett halvår gått sedan jag sist skrev i bloggen. Vad hände??? Tiden går så sanslöst fort... (!)

Tidigare har jag skrivit relativt regelbundet kring mina erfarenheter på kliniken/utbildningen, och jag antar att jag det senaste halvåret inte riktigt hittat inspiration till att skriva. Men framför allt så har jag haft bättre för mig - för vem tänker på att blogga när man är nykär? ;)

Men nu ska jag samla ihop mig själv och mitt liv igen, och avsluta det jag påbörjat - bloggen "i huvudet på en läkarstudent". Jag har ett år kvar på utbildningen, därmed har bloggen också ett år kvar att leva. Sen får vi se vad som händer! Jag har förstått att det finns en del som uppskattar bloggen och som gärna vill läsa även de gamla inläggen så eventuellt får bloggen finnas kvar ett tag till efter examen. Men men var sak har sin tid, och nu ska jag återigen vässa pennan och förtroligt berätta min syn på hur saker och ting går till (och bör gå till) på läkarprogrammet och på sjukhuset i Lund/Malmö, också kallat "SUS" - det latinska ordet för gris/sugga.

;)

Självklart kommer jag fortsatt dela med mig av mina tankar kring allt annat, till ex föräldraskap (vad vet jag som inte har några barn, kan man undra) och yoga. Som ni vet så brinner jag för min yogaträning, och nu har jag jobbat som yogainstruktör sedan ett år tillbaka. Mina yogapass varje vecka där jag instruerar ger mig så otroligt mycket, alla dessa människor som andas och svettas tillsammans, mjukar och tänjer, fokuserar och till slut vilar och ler tillsammans - det är en otrolig gåva att få lov att vara där och leda utvecklingen framåt och inåt. Ett stort förtroende som jag förvaltar så gott jag bara kan - om inte jag är närvarande och "här" under tiden jag instruerar ett yogapass så kan inte deltagarna heller få den upplevelse som de kommit för och som de förtjänar! Mitt motto är ju att alla människor, gammal som ung, hel som halv, frisk som sjuk borde träna yoga :)

Nåväl.

Nu ska jag iväg och göra en insats för att de nya läkarstudenterna på läkarprogrammet ska få en så god introduktion som möjligt till studieförfarandet på läkarprogrammet och samtidigt känna sig så välkomna som möjligt till livet som läkarstudent vid Lunds Universitet. Om du som läkarstudent läser detta - jag kan varmt rekommendera att engagera sig i fadderverksamheter, mentorskapsprojekt, Fall x och amanuenstjänster! Det är så mycket mer givande än att slava gratis i något nationskök för att belönas med sprit och chips (även om det också kan vara kul, been there done that). Engagera dig i dina fellow studiekamrater och framtida kollegor!

Hoppas vi ses framöver,jag ska försöka uppdatera bloggen betydligt oftare och med lite mer matnyttig information än vad som kanske kom fram i det här inlägget.

Namaste!

Namaste - the good in me greets the good in you

MMmmmmmjölk!

Back in business...


Så börjar det närma sig terminsstart, inne på sista sommarlovsveckan nu och sen börjar jag termin 9 på läkarprogrammet. Herregud vad snabbt tiden gick! "Poff", sa det så var sommaren över. Som tur är blev det ett par soliga veckor, och jag har fått uppleva massor den här sommaren. Mitt liv har tagit en radikal tvärvändning! Helt plötsligt helt nya utmaningar och påfrestningar, men också många nya glädjeämnen och spännande saker som händer i mitt liv.

Just nu försöker jag få till ett utbyte med Cambridge, får se om det blir av men det hade varit väldigt kul! Det är så fantastiskt när man pluggar på universitetet, världen ligger framför ens fötter. Annat blir det sen när man är fast i ekorrhjulet och ska göra AT och ST osv. Och då kanske man befinner sig på en plats i livet (se familj, barn, hus, häst, hund, what ever...) att det inte lämpar sig att bo utomlands. Så jag håller tummarna för att mitt utbyte blir av.

Men men. Vad har då mjölken för plats i dagens blogginlägg?

Jag kommer precis hem från träning och min nya träningsvana är att dricka ett glas mjölk eller äta en tallrik fil när jag kommer hem efter ett träningspass istället för att dricka någon av de vanliga återhämtningsdryckerna. Detta efter att ha läst ett par studier som visar att mjölk ger utmärkt återhämtning, och jag har väldigt svårt för att hälla i mig socker (vilket ofta finns i de kommersiella dryckerna). Dessutom innehåller ju mjölk massa nyttigheter som exempelvis B-vitamin, kalcium och vit D!

Apropå B-vitaminer så lyckades jag dra på mig en B-vitaminbrist nu när jag blev vegetarian. Typiskt! Jag som tyckte jag åt så bra. Men visst, har väldigt svårt att få in spenat och broccoli i min kost samtidigt som jag intar stora mängder kaffe (som hämmar upptaget av B-vitaminer). Så för att du som ev funderar på att bli vegetarian och läser detta - här kommer lite info om B-vitaminer!

B-vitaminer finns i många olika sorter, oftast är det B-vit 12 som man får brist på som veg.

B12 finns i:
mjölk, kött, fisk, ägg, spenat, broccoli, ost, mjölk.

Saker som försvårar upptaget av B12:
p-piller, kaffe, alkohol, omeprazol, nikotin, glutenintolerens

symptom på B-vitaminbrist:
blodbrist, munvinkelragader (angulär cheilit), muskelkramper (ex under fotsulorna), magbesvär, minnessvårigheter, trötthet, nedstämdhet, förstoppning, yrsel, blekhet.

Det tar dock lång tid att utveckla symptom på B-vitaminbrist!Så tro inte att det är det du lider av en vecka efter du slutat äta kött ;)

Väldigt ospecifika symptom, med andra ord, men ändå värt att känna till.

För övrigt läste jag idag i Läkartidningen om en studie som visar att stillasittande hela dagarna (istället för att till ex stå/gå på jobbet) ger ökad risk för hjärt-kärl-sjukdom och fetma. No shit. (Säger sig självt kan man tycka?) Detta är för att när man står upp måste en del stödjande muskler konstant arbeta vilket ökar metabolismen. Då har jag hört vissa som påstår att det inte spelar någon roll om man tränar så länge man inte har ett stillasittande jobb - men det är en helt annan femma! För att få del av träningens effekter på hjärta-kärl mm behöver man en pulshöjning dvs konditionshöjande träning minst 30 min åtminstone ett par gånger i veckan,och det går inte att ersätta med ett icke-stillasittande-jobb....

Men varför inte slå flera flugor i en smäll?! Man kan försöka att sitta mindre (kanske investera i ett ståbord för dator med mera?) och dessutom träna konditionshöjande ett par gånger i veckan? Samtidigt försöka dra ner på alkoholkonsumtionen (erhm ja inte så lätt under sommaren...) och lägga av med det där feströkandet (eller än värre vardagsrökande?!) bidrar till en bättre hälsa... Om du dessutom lägger till mjölkdrickande och lite yoga ovanpå det har du ett recept på framgång, enligt min mening ;)

So long!

Life goes on

Första gången jag surfar in på bloggen nästan en månad nu. Blev så förvånad när jag upptäckte att det fortfarande är så många som läser den! Trodde det skulle vara tomt på besökare efter en sådan lång tids skrivtorka för min del.

Jag har inte riktigt känt för att skriva, dels för att det är sommar och jag inte upplever så mycket på sjukhus/läkarlinjesfronten som ju ändå är mitt huvudfokus, men också för att jag har brutit upp med min partner sedan många år. De första två veckorna var rent ut sagt ett helvete men nu börjar det kännas bättre, men det är klart det varierar. Vissa dagar känns det hur bra som helst, vissa andra känns det hemskt. Men livet går ju trots allt vidare. och vidare. och vidare. Och man får helt enkelt blicka framåt. Vad vill jag göra, vad är mina drömmar nu när jag är fri som en fågel?

Snart är det höst, sommaren har gått så fort (vilken sommar?) och då ska jag börja termin 9 dvs jag ska plugga bland annat gyn/obstetrik, barn och psykiatri. Som jag har väntat på den här terminen! Hoppats och hoppas fortfarande att just här kommer jag att finna det jag söker - en specialitet som känns helt rätt. Till våren tänkte jag skriva mitt examensarbete inom gyn/obst och förhoppningsvis blir det utomlands - jag har alltid tänkt läsa en termin eller två utomlands men ändrade de planerna när jag var i mitt förhållande, nu är det sista chansen att införliva de planerna igen!

Sen ska jag jobba som underläkare nästa sommar, sen har jag bara vårdcentralsplaceringen och rättsmedicin kvar till nästa höst igen och sen är jag KLAR. Gissa om jag längtar! Är så trött på plugga plugga plugga till tentor, ser inte alls fram emot FAS tentan i januari (muntlig tenta på termin 6-9). Längtar efter att få börja jobba och bli BRA på någonting... Däremot längtar jag inte ifrån alla mina fina vänner, jösses vad man inser hur viktiga de är för en i situationer som den jag har varit i nu...

Oh well. Nu dags för frukost, sen stranden.

Hoppas ni har det riktigt bra där ute och att ni får åtminstone lite sol på er i sommar.

livet och kärleken

Om livet bara var så enkelt som i Nils Ferlins dikt I folkviseton - att kärleken är så förunderligt stark att den kuvas av intet i världen. För vad gör man när två personer blir olyckliga tillsammans? När deras prioriteringar och val i livet är så olika att de inte går att kombinera? När det inte längre går att diskutera eller kompromissa fram till en lösning? När alla diskussioner till slut tar död på all glädje och allt hopp?

Att avsluta ett såhär långt förhållande är som att slå ihjäl en kattunge med en köttyxa. Så brutalt och så hjärtekrossande, så fullkomligt ofattbart.

Man får räkna med mycket regn, åskoväder och översvämningar framöver. Många blixtar av vrede och stormar av sorg. Men man repar sig så småningom. Sakta men säkert kommer molnen tunnas ut för att en dag skingras, och kanske kan man få en glimt av solen igen. Har man tur så får man till slut får uppleva solens strålar på klarblå himmel, ljumma sommarkvällar och stjärnklara nätter.

Jag håller tummarna.

Vad är oddsen?

Idag har jag solat ute på en brygga på Lidingö och njutit av havet och solen.

Precis när jag kom till den folktomma bryggan kom en till tjej dit, en en söt tjej som visade sig vara LÄKARE med rötter i LUND/GBG, som har bott ett tag i FRANKRIKE, har varit i AFRIKA, jobbat i INDIEN, tyckte NARKOS var ett av de roligaste momenten på läkarutbildningen, vill börja träna mer YOGA, är superSOCIAL och är tillsammans med en kille sen 6 år tillbaka men de har just nu lite vajsing i förhållandet och ska ta ett uppehåll för att fundera ut om de ska leva tillsammans...

Hon råkar vara ledig på förmiddagen (och på besök på Lidingö) JUST den här veckan när jag är här och jag råkade bestämma mig för att hänga på stranden just idag (hade egentligen tänkt hänga i stan idag). Vi har liknande värderingar, och hon ska vara ledig typ resten av sommaren och hänga i Stockholm, Göteborg och Lund. Och just det, vi har samma hårfärg, är typ lika långa och har exakt likadant nagellack på tånaglarna.

Vad är oddsen?!

...fattas bara att hon har tävlat med hästar och sjungit i kör också så har jag nog hittat mig en själsfrände :)

Gässen simmade fram och tillbaka under bryggan där vi badade. Gulliga :)

Mmmmmm!

God morgon!

Nu sitter jag och avnjuter en kopp kaffe, med en DN bredvid mig och strålande sol utanför, med andra ord jag har betydligt bättre saker för mig än att sitta här på bloggen :)

Men vill bara göra en liten statusuppdatering, bröllopet i helgen var fantastiskt, så himla fint att få fira kärleken på ett så gediget sätt, och min sång i såväl kyrkan som med jazzbandet på festen blev lyckad. Kul! Har aldrig sjungit live med ett jazzband förut, första låten blev jag lite förvirrad av att stå i mitten av en massa massa ljud och inte höra mig själv över huvud taget, men så småningom så slappnade jag av och då var det bara kul att få jazza fram Bedårande sommarvals (Mmmmm Mmmmm), Summertime och Lullaby of birdland. Tänk om man fick göra det på heltid, kanske skulle skola om sig och strunta i läkarutbildningen? ;)

Hehe nej men ibland känns det som att mina "fritidsaktiviteter" tar upp lika mycket tid som medicinstudierna, och det finns ju bara ett x antal timmar per dygn. Och ärligt talat, ibland blir jag så trött på att plugga så alternativet att på heltid få syssla med yoga, konst och musik känns otroligt lockande. Men sen ska man ju kunna försörja sig också, det är en helt annan femma...

Nu är jag i Stockholm en vecka och ska njuta av den vackra staden och skärgården, och kanske framför allt trevligt sällskap innan det bär av till Skåneland igen.

Glad sommar!

Nya rön!

Återigen har en ny studie kommit där man visar att en kolhydratfattig kost (dvs mkt fett och protein) ger ökad risk för hjärt-kärl-sjukdom och därmed risk för hjärtinfarkt och stroke. Den här gången är det 43 000 kvinnor som studerats där man frågat om kvinnornas dieter (det var när atkinsdieten hade fått fart i vårt samhälle) och sedan följt upp 20 år senare - och som vanligt ökar rökning risken och fysisk aktivitet minskar den.

Flertalet studier har kunnat visa att en kolhydratfattig diet kan ge viktnedgång och kan vara effektiv som kostbehandling mot diabetes, men bara ett fåtal studier har kunnat visa dietens långsiktiga effekter. Men fettdoktorns vanliga argument - att det inte finns studier som visar att den fett- och proteinrika dieten med mycket animaliskt fett och protein ska ha negativa effekter på hjärta och  kärl - har nu äntligen punkterats.

Det finns alltså återigen argument för att "lite av allt" och "lagom är bäst" samt fysisk aktivitet är det bästa sättet att leva ett friskt och långt liv.

Nu kommer också skräckinjagande nyheter från Kina - en stackars kvinna som tvingats göra abort i sjunde månaden. Det är ärligt talat mord - det är knappt längre ett foster det är ett barn! Verkligen fruktansvärt.Hon tvingades göra aborten eftersom att hon och hennes man inte hade råd att betala boten på 46000 kr för att de redan hade ett barn sedan innan. Och inte nog med det - kvinnan hade blivit slagen och intvingad i en bil innan hon togs till sjukhuset där de utförde aborten - trots att kinesisk lag säger att man inte får göra abort efter 6 månaders graviditet.


Nog för att jag förstår och på sätt och vis kan tycka att enbarns-politiken i Kina har en poäng då vi bara blir allt fler människor på detta jordklot, men de driver sin politik på ett helt absurt sätt. Hade det inte varit smartare att köra stora kampanjer med information och ge gratis preventivmedel? Framför allt så måste ju människor själva få avgöra ifall de vill ha fler än ett barn eller inte, det finns ju inget mer naturligt än att en människa vill ha barn. Sen kanske man inte måste ha sex-sju stycken eller fler, men att få skapa sig en familj borde vara en mänsklig rättighet.

en rättighet?

Snart bröllop!

Nu i dagarna är det dags för sommarens bröllop. Det ska verkligen bli kul, en god vän till mig som gifter sig och jag ska sjunga på bröllopet, både i kyrkan ackompanjerad av piano och efter middagen med ett jazzband. Spännande!

Kanske särskilt spännande eftersom att jag precis fått en kraftig förkylning, haft feber och nu har jätteont i en hes och grötig hals... Så nu blir det röstvila och massor av te i några dagar inför helgens bravader. Hoppas det reder ut sig innan bröllopet så jag hinner öva lite (!) För visst är man van sångare men eftersom jag slutade sjunga i kör för ett år sedan så har det inte blivit så mycket övning och jag känner mig lite ringrostig.

Oh well, det blir nog bra.

Midsommar var jättetrevligt med goda vänner på besök och bra väder. Härligt! Nu har det dock regnat konstant sedan dess, hoppas sommaren tar sig snart. Men juni är väl som juni brukar vara - urtrist.

Nu ska jag stänga av skräpTv:n (Det är Doctors på TV4, så himla billigt program. Alltid handlar det om fettsugning, plastikkirurgi, dieter, osv osv. I dagens avsnitt förändrar vi allas kroppar, en efter en.. Suck.)



Och istället ska jag sätta på gårdagens sommarpratare på P1! Ett gammalt sommarnöje som ska få återupplivas :) Rekommenderas!

Flera dagar innan midsommar var det så här fint!

Är vårt behov av värme och kärlek större än någonsin?

Jag tycker mig se en tendens i vårt svenska samhälle där ett allt större behov av värme och kärlek görs sig hört. På TV4 gör man reklam för klämkäcka Lotta på Liseberg där man utlovar mycket sång, glädje och värme för de som tittar. Det finns ett stort behov av att hitta närhet och värme i vår omgivning, allt från självhjälpsböcker till religiösa grupper. Många börjar med meditation eller börjar med yoga (där vi starkt betonar värme och vänlighet gentemot sig själv och andra).

Så vad är det som händer? Är det så att vårt samhälle varit så utsvultet på värme och gemenskap, att allt fokus har (och är?) varit på prestation och materialism, och nu gör människor revolt mot detta? Eller beror det på det faktum att religionen (eller kanske snarare kristendomen) har fått ta allt mindre plats i människors liv och att man nu till slut känner av tomrummet det lämnat? Beror det på att vår generation, vi 70- och 80-talister fått ta konsekvenserna av föregående generationers fokus på karriär och strävan mot allt högre status och fler ägodelar?

Oavsett vad så välkomnar jag all införsel av mer värme, omtanke och kärlek i vårt samhälle - så länge det är genuint och inte något man gör för att "det är det som säljer" (ja, du får kalla mig cynisk nu!). Jag önskar verkligen att människor blir mer fokuserade på att vara goda medmänniskor, ta hand om sig själva och andra, och att kraven på prestation i vårt samhälle sänks. Jag önskar verkligen att människor kan börja känna sig mer sammanlänkade med andra - connected - och att färre känner sig ensamma, utanför, och tyngda av omöjliga krav.

Samtidigt vill jag höja ett varningens finger - när människor i vårt samhälle är så törstande efter lite kärlek och värme som vi är idag finns risken att oseriösa aktörer tar sig in på marknaden och manipulerar människor utifrån sina egna syften. Jag tänker främst på religiösa (eller icke-religiösa) sekter som utlovar gemenskap och andlighet, sedan bedriver någon form av "hjärntvätt" och som sedan snärjer in människor i ett nät med "måsten och borden", tvång och skulder. Jag menar självfallet inte att det är de sökande människornas fel - människor som känner ett behov av närhet och gemenskap - utan menar att samhället i stort måste ändras för att dessa individer ska kunna känna sig "hemma" och inte ska behöva vända sig till alternativa samhällen och grupper.

Så låt oss tillsammans skapa ett vänligare och mjukare klimat i vårt samhälle - skänk ett oprovocerat leende till någon på stan, låt någon annan gå före dig i kön och bjud någon du känner på en glass i solen utan krav om att få något tillbaka. Låt oss börja känna efter mer, känna vad som får våra hjärtan att sjunga, och vara mer närvarande och accepterande mot oss själva och mot våra medmänniskor. Låt oss börja ge mer värme till oss själva och till varandra. Och för all del - mer Lotta på Liseberg :)

Kost, motion, rund och go'... och hälsa?

Ständigt dessa diskussioner kring kost och hälsa. En väldigt viktig diskussion kan man tycka med tanke på hur många människor som har högst ohälsosamma kost- och motionsvanor. Men tyvärr känns det inte som att kunskaperna kring hälsosamt leverne kommer ut till allmänheten förutom genom massmedias skandalsökande rubriker - allt fokus hamnar på quick fix på allehanda problem istället för att förmedla hur man kan leva rätt på ett långsiktigt och hållbart sätt.

I Sverige har vi Livsmedelsverket som ständigt utreder samband mellan kost och hälsa respektive ohälsa, och instansen har publicerat kostråd för allt och alla: oavsett om det gäller gravida, barn i alla åldrar, om man vill veta vilken sorts fisk man ska äta eller riskerna med viss kost - allt finns på livsmedelsverkets hemsida! Där finns mängder med tips och råd, betydligt mer trovärdiga än de man läser i diverse skandal- och ät-dig-smal- tidningar.

http://www.slv.se/

Man ska aldrig vara naivt blåögd och bara lita blint på vad som sägs, det samma gäller så klart Livsmedelsverkets rekommendationer, men jag kan tycka att allt för många struntar i Livsmedelsverkets råd till förmån till mer bekväma dieter som till ex fettdoktorns tryck-i-dig-allt-som-vobblar-och-kommer-från-djurens-bilringar som innehåller alldeles för mycket mättat fett, salt och cancerframkallande ämnen.

Jag tycker Livsmedelsverket är dåliga på att kommunicera ut till allmänheten, och nu har äntligen en studie publicerats där man faktiskt kan visa att de som följer Livsmedelsverkets rekommendationer också lever längre. Sen huruvida de som faktiskt följer rekommendationerna kanske också är höginkomsttagare eller högutbildade förtäljer inte historien. Men man har i alla fall undersökt 17 000 personer, varav endast 3 % av deltagarna i studien faktiskt följde kostråden. Dessa levde längre och framför allt männens risk att dö i hjärt-kärlsjukdom halverades.

Studien har utförts vid Lunds Universitet, och publicerats inom de akademiska kretsarna. Men allmänheten då? Var är de stora rubrikerna i media? Var är nyhetssändningarna som praktiskt taget avbryts för att basunera ut de senaste fynden, så som vi sett med många andra studier? Jaha nej okej. Råden från Livsmedelsverket är helt enkelt inte tillräckligt sexiga eller spännande för att de ska vara värda att berättas om. För vem vill höra nyheten att lagom är bäst?

Vad är det då som rekommenderas?

Om du är intresserad så gå in på Livsmedelsverkets hemsida, men kort sammanfattat så innebär det en kost med mycket fibrer och fullkorn, mycket frukt och grönsaker, mer fisk och mindre kött, samt fleromättat fett. Hellre olja än smör, och hellre grovt rågbröd än vitt toastbröd med andra ord. Och försök undvika raffinerat socker - alltså dra ner på vitt socker, godis, glass, kakor osv.

Dessutom gäller det att hålla koll på att fisk från insjöar (innehåller mycket tungmetaller, om du är kvinna i fertil ålder bör du inte inta sådan fisk mer än någon enstaka gång per år), gifter i konservburkar (det allra senaste, bisfenol A finns i hög grad i konservburksmat), akrylamid i hårt stekt/rökt/friterad mat (cancerframkallande ämnen om man får i sig höga halter). osv osv.

Fortfarande nyfiken? Gå in på Livsmedelsverkets hemsida!

Det som jag sedan efterlyser är mer information till allmänheten om vikten av motion (nästan lite fyndigt där!) som jag inte tycker framgår. Att det är lika farligt ur hjärt-kärl-synpunkt att inte träna som att röka! Det spelar alltså ingen roll om du är smal som en sticka - om du inte höjer pulsen i 30 min åtminstone en gång i veckan så är du lika ohälsosam som en rökare - så dåligt är det för ditt hjärta och dina kärl. (Tänk om du aldrig tränar och dessutom röker? hemska tanke... men nog inte så ovanligt)

Varför publiceras inte dessa studier i massmedia? Allt fokus ska hela tiden vara på vikten - hur du går ner 5 kg på två veckor, flygvärdinnedieten, popcorndieten osv. osv. och ev några magövningar för att få en snyggare fastare bikinimage. Men ingenting om att "lev länge och väl" genom att höja pulsen i 30 minuter ett par gånger i veckan - för det är vad som krävs!

Nog för att jag är en stor anhängare av yoga, det är en fantastisk träningsform men kanske framför allt filosofi och sätt att leva, men man måste på något sätt lyckas göra en konditionshöjande insats ett par gånger i veckan. Jag vet att det kan vara svårt, kanske framför allt när du är arbetande småbarnsförälder, men på något sätt måste man kunna få prioritera sig själv ett par halvtimmar i veckan så att man får bevara sin fysiska (och psykiska?!) hälsa. Man kan försöka börja cykla till jobbet, simma på helgen, springa en runda innan jobbet på morgonen eller gå på ett aerobicspass på kvällen när barnen gått och lagt sig. Det innebär en kraftansträngning och ytterligare ett par timmar mindre tid med sin partner - men jag tror att man vinner på det i längden (inklusive förhållandet).

Sådär, det var dagens mässa :)

Nu önskar jag er en riktigt trevlig midsommar, hoppas att solen får skina på oss under helgen. Och glöm inte: hellre lite rund men vältränad istället för smal och otränad!

Goda människor och goda gärningar - finns de?

Ibland hamnar jag i diskussionen om vad en god gärning innebär. Finns det några helt altruistiska goda gärningar? Vissa hävdar att man aldrig gör något helt och hållet för någon annan, utan att man alltid har någon form av egenintresse i det man gör, även om det så bara är att man klappar sig själv på ryggen och tycker att man själv är en god person.

Frågan jag ställer är då - spelar det egentligen någon större roll? För gärningen kommer ändå mottagaren till nytta, och så länge givaren inte kräver något i gengäld så är väl själva gärningen i sig ändå god? Och mottagaren blir förhoppningsvis glad, kanske till och med inspirerad, av den goda gärningen.

Idag såg jag en tiggande kvinna utanför mataffären. Det är sällan man ser tiggare i Sverige, i alla fall där jag bor, och jag blir alltid lika förvånad och nyfiken varje gång. Oftast är det två kategorier - antingen missbrukare som sitter halvt nerknarkade med en burk framför sig och en hund liggande vid sidan på en filt, eller invandrarkvinnor med romskt ursprung (min fördom?) med en skylt där de ber om pengar till mat till sina barn. Idag var det en arm kvinna, med smutsiga kläder och bedjande blick. Av ren princip ger jag aldrig pengar till tiggare på gatan, jag vill inte finansiera någons beroende, men denna kvinna hade kanske behövt det? För att komma förbi detta skänker jag pengar till välgörenhetsorganisationer när jag kan, och har ett fadderbarn i Indien vars skolgång jag betalar med 200 kr varje månad (mer än så behöver det inte kosta! Gör det du också! Alla barn har rätt till skolgång och chans till en framtid...)

I vilket fall som helst så köpte jag med en lunch med dricka som jag gav henne när jag gick förbi igen på vägen hem. Var detta nu en god gärning? Hade det kanske varit en god gärning fram tills dess att jag berättade om den? Är det en mindre god gärning när jag blir glad att se att kvinna log mot mig och tackade mig innan jag fortsatte? Hade det varit en mer god gärning om jag hade satt mig ner hos henne och frågat om hennes liv? Eller gett henne pengar istället för mat?  

Jag hade en diskussion med en vän huruvida en människa är god eller inte (jag vet, inget är så svart eller vitt, men det är ju ofta så vi tänker vi människor), och där jag hävdar att om en persons intention är god så är personen "god", kanske till och med om resultatet blir att man skadar någon. Jag vet en person som verkligen verkligen anstränger sig för att vara "god", som verkligen så gärna vill ge andra kärlek och omtanke - men hon lyckas inte riktigt för hennes gamla vanor och sätt att vara "lyser igenom". Jag tror att hon alltid har varit väldigt hård mot sig själv, och mot andra, och att hon inte riktigt kan ta sig förbi det hindret i sin önskan att vara snäll och god. Min vän påstod att det då är falskt, och att denna person inte är god. Återigen så är intentionen god men jag tror hon inte är riktigt medveten om sitt sätt att vara och därmed lyckas hon inte riktigt övertyga andra om sin "godhet".

För ärligt talat, om en god person enbart kan vara en sådan person som alltid gör altruistiska gärningar helt och hållet utan egen vinning och som aldrig hyser en illa tanke om vare sig själv eller någon annan, då känns det rätt hopplöst att bli en god person utan att heta typ Moder Theresa eller kanske Gandhi. Och jag vill gärna se människor som goda :)

Goda människor och goda gärningar - finns de? på riktigt?

Jag har en fast åsikt att alla människor handlar utifrån tron att deras handlingar ska leda till lycka. Det finns något väldigt skört och vackert i det, att alla kämpar vi för att uppnå lyckan men inte så sällan gör vi saker som kanske leder till raka motsatsen. Jag tror att alla människor innerst inne vill vara "goda" och göra goda gärningar, men att vissa känner sig så olyckliga att de inte har utrymme för att tänka på någon annan än sig själv och att de tror att det kommer leda till deras lycka.

En vän till mig utförde en pengaaktion där han delade ut 20-lappar till folk på stan. Alla fick två var och fick uppgiften att för den ena köpa något till sig själv och den andra för att köpa något till någon annan. Sedan fick de reflektera över vilken tjugolapp som gav dem mest lycka. Resultatet var att folk över lag kände större tillfredsställelse med att spendera 20an på någon annan än på sig själva. Ingen nyhet, kanske du tycker, men det visar återigen att vi är så mycket lyckligare när vi känner oss sammanlänkade med vår omgivning och göra "goda gärningar". Och bara det kanske är en god gärning i sig? :)


Nu ska jag sluta filosofera för idag och gå ut med mina blå naglar och fira att det är fredag med vin och sushi, och fantastiskt gott sällskap i form av min fina älskade vän från Köpenhamn som just kommit hem efter att ha jobbat som volontär i Uganda. Apropå goda människor!