Godmorgon... eller godnatt?

Jag våndades när jag satte klockan på halv sju igår kväll, det var redan snrt midnatt och jag visste att jag skulle ha svårt att somna. Men om det bara hade varit så väl - visst tog det tid att somna, men sen har jag spenderat hela natten med att vända och vrida mig, vakna och titta på klockan, somna om, för att vakna en halvtimme senare och titta på klockan osv. osv. osv. Till slut var det inte lönt att fortsätta när det istället blev tiominuters intervall, och därmed har jag varit uppe sen halv sex.

Jag förstår inte varför jag gör så här mot mig själv, nu kommer jag gå runt hela dagen som en zombie? ... Det är iofs inget nytt att jag hamnar i perioder av insomnia, det kan till och med hända att jag knappt sover på flera dygn, innan jag till slut stupar ner i sängen och sover 12-14 timmar nonstop och sen normaliseras dygnsrytmen igen. jag antar det beror på en blandning av psykogena faktorer (stress, vetskapen om att jag ska upp tidigt, "måste sova") samt kroppsliga (hormoner och signalsubstanser som är i svaj)..

Nu ska jag i alla fall äta frukost och se på julkalendern innan jag kilar till sjukhuset. Jag har precis börjat på Ögon+öron-näsa-hals blocket och jag känner bara "Jag orkar inte mer information nu!". Och jag är inte ensam, alla jag pratar med säger att nu får det räcka, termin 7 är för tuff, det går för fort, det är för mycket information som ska in på för kort tid. Det värsta för mig är att vi inte har någon inläsningsperiod, dvs vi har ingen chans att repetera det vi gjort tidigare på terminen (til ex antibiotika för min del som jag hade i sept/okt och som bara flugit ut genom ena örat på mig vid det här laget). Min taktik har alltid varit att repetera och "sätta" kunskapen genom att studera flitigt under inläsningsveckan (på preklin hade vi till och med två veckor  -  vilken lyx!!!) och nu vet jag inte riktigt hur jag ska lyckas... men men den här terminen har jag känt att jag bara måste ge mig själv lite "slack", annars dukar jag under av arbetsbördan och stressen. Jag får höra så gott jag kan helt enkelt.

Annars så gick jag häromdagen en infektionsjour. Min handledare var jättetrevlig, och duktig, men det kändes verkligen som bortkastad tid för min del. Hela kvällen spenderade jag till att springa bredvid henne som en skugga fram och tillbaka, under tiden som hon pratade i inte bara en utan två telefoner samtidigt. Behöver jag säga att det gav mig absolut ingenting? Jag hade lärt mig mycket mer på att bara sitta och läsa. Förutom då att jag absolut inte vill bli infektionsläkare, inte för att det inte är intressant för det är det verkligen, men för att detär helt sjuk arbets- och jourbelastning. Det är meningen att man ska ha en jourvecka var 6e vecka när man jobbar som infektionsläkare, vilket innebär att man jobbar ett dagpass och sedan tre nattpass á 17 timmar under en veckas tid. Min handledare (som är småbarnsmamma) hade jobbat tre jourveckor på rak nu, eftersom att "det inte fanns tillräckligt med personal". Jag frågade om hon hunnit äta, men då var svaret nej - hon hade inte ätit sen lunch och trodde inte hon skulle hinna äta något under kvällen.

Detta då det är svårt att få anställning både som ST-läkare och färdig specialist på infektionskliniken, eller jag på alla kliniker på sjukhuset! förutom psyk, där finns det jobb. Men detta faktum gör att jag inte i min vildaste fantasi kan förstå hur SUS ska kunna dra ner på flera hundra tjänster? Helt absurt. Om man kollar på akuten där jag då hade jour häromkvällen så hade vi två stackars sjuksyrror som sprang runt och hade ansvar om medicinakutens patienter, de var alldeles sönderstressade och det tog onödigt lång tid att få patienterna blododlade och vidareskickade när de skulle till en avdelning - vilket gjorde att de uppehöll rummen å akuten längre och människor i akutens entré fick vänta onödigt länge på att komma in för att betittas. Och så säger politikerna att nedskärningarna inte ska gå ut över patienterna? Jo pyttsan. Och personalen kommer bli så sönderstressad att de sjukskriver sig, och då blir det ingen billig historia.

Men men nu ska jag sluta spy galla och försöka glädjas åt det lilla i vardagen. Som att äta gröt och titta på julkalendern. Det ska bli mysigt det ;)

Hälsa - något vi tar för givet?

Hur många gånger har det inte varit så att när vi blivit sjuka plötsligt inser hur härligt det är att vara frisk?

För min del glömmer jag så fort att vara tacksam för min starka, sunda och friska kropp och relativt välfungerande hjärna. Men saknar det desto mer när jag känner mig trött, förkyld och har feber, är riktigt dagen-efter-svullen eller när min uppmärksamhet totalt checkar ut och jag upptäcker att jag går in i fel kök, tar fel kyl, öppnar fel ytterdörr (mindre behaglig upplevelse, den stackars tjejen innanför skrek i högan sky), läser samma sida om och om igen utan en aning om vad jag nyss läst och tar fel tåg (Nej, planen var INTE att spendera helgen i Simrishamn)..!

Nu har jag blivit förkyld igen, jag som normalt aldrig är sjuk har haft feber och muskelvärk i två dagar. Men jag är stolt över mig själv, ikväll har jag lyckats hålla mig hemma och varit nerbäddad i sängen med en bok om yoga istället för att som vanligt tvinga mig själv att fortsätta prestera och göra alla de där sakerna som stod på dagens kvällsschema... Jag tänkte försöka bli snabbt frisk istället så jag fixar den här mastodontveckan som jag har framför mig med långa långa dags- och kvällspass att checka av. Längtar redan efter helgen!

Annars är även yogans effekter något jag märker jag tar för givet. "Sen jag började träna yoga har jag blivit så mycket bättre i rygg och nacke, min IBS har förbättrats och jag sover djupare". Jodå, om jag tränar yoga regelbundet! Men nu har det blivit flera veckor där jag bara har tränat på att guida yoga istället för att praktisera yoga, och jag definitivt börjat märka skillnad. Man kan inte leva på gamla meriter... ("Vadå, kan man förlora yogans effekter om man är ute och festar/dansar halva nätterna, jobbar och stressar runt hela dagarna och inte tränar yoga för sin egen skull?") Hehe jaja, det säger väl sig självt, men jag blir lika förvånad varje gång.

Jag är som sagt på neurologen just nu, och där ingår bland annat tjänstgöring på neurokirurgen. Häftigt! Men om det är någonstans de inte tar sig tid till att lyssna till sin egen hälsa så är det där. De jobbar långa långa arbetsdagar, mycket helgjourer och nätter... Eller vad sägs om att sitta och operera I EN HJÄRNA (tänk dig den psykiska påfrestningen, minsta lilla misstag kan göra patienten förlamad i en ena halvan av kroppen) över lunchen i sisådär sex-sju timmar utan att ta paus, gå på toaletten eller äta? I bästa fall kommer en undersköterska med mat. Och matar en. Hjälp. Ibland undrar jag om vissa läkare faktiskt är superhjältar i alla fall. Jag är det dock inte, och om inte annat så värdesätter jag min fritid, familj och mitt eget välbefinnande för högt för att vilja leva så dag ut och dag in.

Men visst är det häftigt med neurokirurgi. Att stå och titta ner i ett öppet hål, rakt in i skallen, ner i en pulserande hjärna... och sen hur man särar på hjärnparenkymet för att komma ner i ventriklarna till ex.. Det känns så ofattbart att det är DÄR som hela denna människas personlighet sitter. Gör man ett snitt framme i frontalloben så kan personen tappa alla hämningar och verka som någon helt annan efter uppvaknande. Jag är inte så säker på att hela människans medvetande sitter där i den gul-vit-gråa substansen (i så fall är det svårt att förklara vissa out-of-body-experiences) men onekligen är det en jädrans massa viktiga grejer som försiggår i den där massan som har samma konsistens som rumstempererat smör...

Nu ska jag fortsätta kurera mig och krypa till kojs. Och inte glömma att jag är väldigt tacksam för att jag än så länge sluppit ligga där på operationsbordet med hjärnan ute i det fria. Hälsa ska inte tas för givet!

Bilden kommer från en sida på internet och har inget med neurokirurgen i Lund att göra

Sankta Lucia, yoga och eftertanke.

Mitt liv tycks gå på expressfart just nu. Luciarepetitioner och julplaner blandas hejvilt med att öva öva öva på att guida andning, inledning och solhälsningarna i yogan. Däremellan är det plugg plugg plugg som gäller, och massor av att träffa-patienter-och-vara-intresserad-och-omtänksam-fast-jag-helst-inte-vill-prata-med-någon-alls-idag... och mitt i alltihop en massa massa virvlande känslor, möten och reflektioner och oändligt mycket eftertanke.

Livet bara pinnar på och det är knappt jag hinner med, önskar jag kunde dra i bromsen lite. Nu är det redan första advent på söndag! Därefter är det snart jul, födelsedag, nyår och vips så är det 2012 och dags för tenta. Jag hade behövt dygn med 48 timmar istället, då hade jag kanske hunnit med i tanken. (Med betoning på kanske).

Och så är det dags att börja fundera på julklappar. Jag brukar inte vara så stressad över just den biten, tycker det är mysigt att flanera runt och titta på potentiella julklappar. Trixet är att börja med det i tid - är man ute i sista sekunden blir det garanterat stressigt och inte speciellt trevligt. Det gäller också att försöka handla när de flesta andra INTE handlar, det värsta jag vet är att trängas i varma ytterkläder i trånga svettiga butiker.

Ikväll ska vi i alla fall strosa genom stan, och sen gå ut och äta trerätters innan vi går vidare till konserthuset och njuter av MalmöSymfoniOrkesters julkonsert. Ska bli väldigt härligt :)

No stress!

En liten latmask...

Det är precis vad jag är just nu. En liten latmask som hellre vill burra ner sig i soffan och titta på film istället för att göra någonting vettigt, och som hellre vill sitta och bläddra i en tidning istället för att vara flitig och studera. Och tro mig, jag behöver varje timme jag kan få till att studera! Men ändå hamnar jag där, segandes kvar vid köksbordet. För åååh, titta, vilka fina ullsockor de säljer i den där butiken, och så billigt också... Och titta där, vilken fin ljusstake, en sådan kanske man skulle köpa nu inför jul?

Jag älskar reklamblad. Jag skäms nästan för att säga det, det känns så väldigt materialistiskt, men jag fullkomligen ÄLSKAR reklamblad. Att sitta och bläddra och fundera, mysa med tanken att "det där skulle jag kunna köpa och inreda med" eller "en sån skulle jag vilja ha"... Och alla rabatter, jag vet inte vad det är med mig men så fort jag ser röda priser blir jag som tokig! Helt plötsligt förlorar jag all sans och reson, för det är ju så PRISVÄRT och då måste man ju bara köpa det - utan att tänka på att jag redan har ett x antal exemplar eller att jag inte alls har behov för en sådan pryl egentligen över huvud taget...

Som tur är har jag inte tid att springa runt i affärer, så oftast stannar det vid mina dagdrömmerier om den där fantastiskt fina ljusslingan som kanske är lite för dyr men som är rabatterad och som jag bara MÅSTE ha (sedan när då?) och det är väldigt sällan som jag faktiskt slår slag i saken. Det tar bara en massa tid och ger latmasken i mig en massa utrymme för att bara lata mig och mysa en liiiiten stund till :)

Dags att skicka julkort?

Lite tidigt, kanske du tänker. Och jag håller med! Julhysterin har redan slagit kraftig rot i butikerna och lussekattsdoften ringlar sig ut från Pressbyrån, förrädiskt kallande "Köp mig! Ät mig!"...

Men jag måste ändå lobba för årets julkort. För visst ska du skicka julkort i år? Till alla de där älskade personerna som befinner sig långt bort och som du inte kommer att se i jul. Att få ett litet julkort från någon man tycker om, det värmer verkligen hjärtat - i alla fall mitt hjärta. Man känner sig sedd och viktig, och man vet att den där personen långt där borta fortfarande tänker på en och bryr sig.

Jag försöker komma ihåg att skicka julkort varje år, även om jag har en tendens att glömma att göra det i tid. "Äsch, nu blev det för sent, strunt samma, ändå ingen som bryr sig". Men jo, jag tror faktiskt att ett julkort från rätt person kan spela väldigt stor roll - och det är aldrig aldrig aldrig fel att visa någon att man tänker på dem och bryr sig om dem (såvida du inte har misshandlat din före detta och fått strängt besöks- och kontaktförbud, då rekommenderar jag det inte).

Jaha. Så ska man alltså skicka julkort. Det är väl bara att köpa några slitna kort på någon outlet, det är ju ändå alltid bara en massa tomtar på dem. Kan man tänka.

Man kan också tänka till, och kanske tillverka sina egna julkort! Sitta och pyssla, klippa och klistra en dag med julmusik på i bakgrunden och ett litet glas med rykande het glögg framför dig. Jättetrevligt, både att göra och att få! Men alla har inte så mycket tid, och känner inte att de kan avvara den tiden, eller för den delen lita på att man kommer hinna tillverka några julkort så att man hinner skicka iväg dem i tid, och då kan man göra som jag :)

Jag köpte idag tio julkort från UNICEF. De har ett flertal jättefina motiv och säljs i tiopack, dubbelvikta kort med tillhörande kuvert. Antingen kan man köpa dem på ICA som jag gjorde, då kostar de 59 kr för tio stycken varav 12 kr går till UNICEF. Det betyder att du bara betalar 5,90 kr per julkort och ändå gör en liten god gärning! Kan kännas lite, men många bäckar små... Känner du dig mer generös kan du gå in på UNICEFs hemsida och klicka hem ett tiopack för 109 kr - då går 58 kr till UNICEF.

Så börja redan nu med dina goda gärningar inför att tomten ska komma, så kan du med gott samvete svara "Ja, jag har varit snäll!" på frågan om här finns några snälla barn (eller vuxna) som ska få en liten julklapp av tomten. Visa hänsyn till andra, gör en god gärning varje dag, och börja gärna med att köpa julkort från UNICEF (en god gärning, check!) och sedan att skicka dem till nära och kära (vips, tio goda gärningar till).

Så hoppas jag att vi får många julklappar av tomten i år :)

http://unicef.se/butik/kategorier/julkort

Den eviga järnbristen...

Järn.

Denna fantastiska mineral som är essentiell för den mänskliga överlevnaden - utan järn (Fe) hade vi inte kunnat bygga våra röda blodkroppar (erytrocyter) och då inte heller transportera syre ut till våra vävnader, vilket alltså skulle innebära att vi inom loppet av 120 dagar successivt skulle få färre och färre erytrocyter och slutligen ramlat ihop och kolavippat.

Som väl är så är det sällan en järnbrist som leder till döden - men en järnbrist kan absolut göra så att blodvärdet (Hb) sjunker, vilket leder till en "blodbrist" (anemi) och att man kan känna sig trött, hängig och upplever sämre styrka och kondition. Järnbrist är sällan en orsak till anemi hos män, men är av förklarliga skäl relativt vanligt hos kvinnor (regelbundna blödningar). Om man har ett Hb under 130 g/l (män) eller under 120 g/l (kvinnor) lider man av anemi. Detta är dock normalvärden och i vissa fall kan ett lägre Hb-värde vara normalt, men det beror på individens status och tidigare värden.

Men vad ska man då göra ifall man lider av järnbristanemi? Ja först och främst ska man ju såklart konsultera en läkare så att det verkligen rör sig om en järnbristanemi, och i vissa fall kan det även innebära en undersökning efter en eventuell blödningskälla eller mag-tarmsjukdom. Hos en ung kvinna klassas en lätt järnbristanemi dock oftast som input-output förlust, det vill säga att hon har en järnbrist på grund av rikliga menstruationer och kanske inte får i sig tillräckligt med järn i kosten. Ifall kvinnan är gravid är det än viktigare att optimera järnintag och upptag för barnets skull.

Men hur ska man då göra för att åtgärda problemet? Eftersom att jag själv ofta dippar i mitt Hb så har jag försökt ta reda på lite olika alternativ hur jag ska kunna öka mitt järnförråd och därmed få upp mitt blodvärde till normala nivåer igen. Alltså att åtminstone få i mig det rekommenderade dagliga järnintaget på 15 mg.

Den första och vanligaste lösningen man tänker på är att ta kosttillskott - järntabletter. Dessa ger dock ofta biverkningar från mag-tarmkanalen, som hos vissa kan vara olidliga (ex hos undertecknad). Dessutom är de beroende av att man samtidigt får i sig C-vitamin, samt undviker kaffe, thé och mjölkprodukter vid samma tidpunkt.

En annan lösning är att se till att äta mycket kött- och blodprodukter, som till exempel oxfilé, köttfärs, blodpudding och leverpastej. Järn som finns i formen av "heme" (dvs som Hb i blodet) tas upp mycket lättare i människans tarmar och är det mest effektiva sättet att höja sitt Hb (om man bortser från att ge sig en blodinfusion vilket inte direkt är ett alternativ i det här fallet). Detta alternativ är dock mindre tilltalande för den som aspirerar att bli vegetarian (!) och dessutom finns det (visserligen bristfälliga) studier på att ett stort intag av kött/blodmat ökar risken för coloncancer.

Det finns ju såklart andra livsmedel som innehåller järn, men i regel är det järnet (ej i form av heme) svårare att ta upp i människans tarmar och finns i mindre mängder än i kött. Men visst finns det! Följande produkter innehåller järn (i sådan mängd att det är lönt att ta upp det):

ägg 1,9 mg/100g
spenat 2 mg/100g
banan 0,4 mg/100g
aprikos 6 mg/100g
havregryn 5,3 mg/100g
kikärtor 2,9 mg/100g
jordgubbar 0,34 mg/100g


Det finns även järn i rött vin (!) fick jag lära mig igår. Trevligt! tänkte jag och drack ett glas till :) idag har ag dock kollat upp det och såg att det innehöll 1 mg/dl. Det skulle alltså innebära att jag skulle behöva dricka 15 glas vin om dagen för att täcka mitt behov! .... Observera att man ur hälsosynpunkt inte rekommenderar att dricka mer än ett glas vin om dagen, och att vi yngre kvinnor faktiskt borde hålla oss borta från alkohol över huvud taget med tanke på den ökade risken för bröstcancer. (Och håll dig för guds skull borta från vinet om du är gravid!)

Och så den lika trevliga nyheten att 100 g mörk choklad innehåller 15 mg järn! Vilket skulle innebära att en chokladkaka om dagen skulle hålla blodvärdet uppe. Då är saken biff! kanske du då tänker, men nej tyvärr. Choklad innehåller ämnen som försvårar upptaget av järn i tarmen, och därför blir det svårt för kroppen att tillgodogöra sig järnet i chokladen.

Hmmm mja, jag tror inte jag kommer orka äta havregrynsgröt till frukost, omelett till lunch och spenatpaj till middag varje dag, men det är i alla fall glädjande att jag inte behöver minska på mitt intag av mörk choklad och rödvin :) Och sen inte glömma att inte dricka kaffe/thé eller äta ost till min järnrika måltid, och sedan avsluta med en c-vitaminrik fruktdessert.


Bon appetit!

härligt järnrik kombo!

Zumba!

Idag vaknade jag vid nio och bara låg och drog mig länge länge i sängen innan jag steg upp, drack ett glas vatten och sen körde ett litet yogapass för mig själv hemma på mattan. Därefter åt jag en lång mysig frukost innan jag gick på promenad i solen. Så himla härligt att få komma ut i friska luften och bara promenera och känna solens strålar mot huden. (Det vill säga den lilla bit hud som är exponerad, inte direkt så varmt så man går i shorts och linne längre...)

Jag intalar mig själv att min hud friskt och raskt tillverkar en massa D-vitamin där i den stunden, fast jag egentligen vet att solens strålar och den lilla procent av huden inte räcker för att fylla på något D-vitaminlager på vintern. Men lite, lite, lite måste det väl ändå bildas, och om inte annat så är det som ljusterapi för sinnet att bara få komma ut och se den blåa himlen och solens strålar på de brunröda lövträden.

Efter min promenad gick och jag tränade zumba. Det är verkligen ett roligt pass där man inte alls behöver vara van dansare eller duktig på koreografi för att kunna vara med - alla är välkomna! Och det syntes verkligen på passet idag, allt från småflickor med tunna tunna små armar och ben - till killar som över huvud taget inte vet vart de ska göra av sina ben - till gamla tanter med massa daller daller - alla vi skakade tillsammans loss på danspasset till latinamerikanska rytmer. Jag måste dock erkänna att jag tycker det är lite roligare att gå på funk eller riktiga danspass, där det är en utmaning att lära sig en hel koreografi som man dansar i finalen på slutet, men detta är ett trevligt komplement.

Jag tycker verkligen om Gerdahallens filosofi - det ska vara kul och lättillgängligt att gå och träna, och alla sorters människor är välkomna. På Gerda är det lika okej att komma i en gammal sliten T-shirt och mjukbyxor som i en utstuderad Nike-outfit, lika okej att vara tjock som smal, lika okej att vara gammal som ung. Detta till skillnad från många andra gym där det råder "en viss stämning" som man måste passa in i. På gerda finns det också alla möjliga olika sorters pass, allt från spinning till gympa till dans till styrketräning till yoga, och instruktörerna går igenom en ganska tuff och lång utbildning innan de får ställa sig där framme och instruera. Detta till skillnad från en del andra gym, som till exempel en vän till mig som efter en tvådagars-utbildning jobbar som spinninginstruktör. Jag är både stolt och glad över att få göra min två terminer långa yogaledarutbildning i Gerdas regi.

Nu ska jag fortsätta min härliga lördag med att läsa lite, och sen umgås med pojkvän och vänner.

Ibland har man det bra :)

Var snäll mot dig själv och din kropp.

Att det är viktigt att vara snäll mot sig själv och sin egen kropp kan låta klyschigt och banalt, men det är något jag tror stenhårt på. Alldeles för ofta får man höra inom vården (och i samhället) hur människor bannar sig själva och sina kroppar för de åkommor som tagit dem i besittning.

"Jäkla ben som håller på och rycker sådär".

"Jävla arm som ska göra ont hela tiden".

"Den här förbannade magen som bara är svullen och jobbig".

"Vad dålig jag är som inte orkade xxxxxx idag".

Och så vidare.

Enligt min erfarenhet så är det viktigt att erkänna sina känslor av ledsamhet, besvikelse, ilska - men också viktigt att inte alienera sig från sin kroppsdel eller ta avstånd från sig själv och sitt psyke. När man tittar på en del av sig själv och visar ett så starkt ogillande så odlar man ett självhat och en nolltolerans mot sig och sitt psykiska/fysiska status. Den sekunden man markerar att "detta är är inte en accepterad del av mig" så slutar man upp med att vara en hel människa - och möjligheten att känna in sig själv, sitt psyke och sin kropp minskar och risken att inte blir frisk ökar. Inte konstigt att människor har en tendens att gå in i väggen idag! Kombinationen av ett samhälle som är helt inställt på effektivisering samt produktion/konsumtion och individer som är självkritiska och dömande mot sig själva är ödesdiger.

När man upplever smärta, trötthet eller obehag från kroppen/psyket så anser jag att det är viktigt att man observerar sensationerna och känslan som medföljer, och att man istället för att försöka stänga av/tränga undan det obehagliga försöker möta det ansikte-mot-ansikte.

Ett exempel är en person med IBS som ofta upplever en svullen och smärtande mage. När besvären ger stort obehag (obehaget kan bli större ifall man till ex befinner sig i en socialt viktig situation) kan personen uppleva själva magen som ett besvär, något som är i vägen och som bara ska bort. Känslan "får inte finnas" och man försöker på olika sätt att bli av med obehaget, exempelvis genom att ta smärtstillande eller att helt enkelt ignorera symptomen. Ett annat (ganska ineffektivt) sätt att bli av med obehaget är att sluta bukandas - man spänner sig och börjar andas ytligt och ansträngt. Om man tacklar problemet på detta sätt kan man tycka den här förbannade magen, ska alltid vara i vägen, om den bara kunde försvinna!

Om man gör som ovan så har man tagit avstånd från sig själv, och man är inte längre en "hel" människa. Om man har gjort så många gånger blir det så småningom svårt att att komma i kontakt med sig själv och sin kropp och man blir sämre på att tolka sina egna signaler. Om man istället försöker närma sig den delen som gör ont och med omtanke och kärlek vilja sig själv väl så tror jag att man däremot blir bättre på att tolka kroppens signaler och att man bättre inser vilka åtgärder som är lämpliga att vidta. I den här situationen kan det vara lämpligt att hålla om sin mage, att skicka tröstande tankar till sig själv för obehaget och försöka slappna av. Genom att slappna av och andas med bukmuskulaturen ökar genomblödningen till tarmarna och förloppet blir mindre statiskt, och det finns en större chans att besvären avtar.

Likadant att känna efter i sig själv när det är lämpligt att efter en lång arbetsdag stressa vidare och fortsätta hålla sitt sinne och sin kropp aktiverad och när det istället är lämpligt att pausa och vila. Själv har jag väldigt svårt att inse mina egna begränsningar och svårt att känna när det är dags att ta stanna upp. Yogan har hjälpt mig otroligt mycket med att komma i kontakt med min kropp och inse när jag börjar bli trött och sliten! Som idag när jag skulle skynda hem efter en lång arbetsdag för att skynda till träningen för att skynda vidare till en kompisträff - för ett år sedan hade jag pinnat på utan att reflektera, men idag kände jag efter och insåg att jag behövde lägga mig på spikmattan en halvtimme och fick prioritera det framför träningen. Och då är ändå jag en person som starkt lobbar för träning och fysisk aktivitet!

Regelbunden fysisk träning är oerhört viktigt för hälsan och välbefinnandet, och mitt mål är att konditionsträna minst tre gånger per vecka och träna yoga övriga dagar (förutom lördagar, då är det promenader eller vila som står på schemat). Många stora studier har visat att regelbunden träning/fysisk aktivitet minskar dödlighet i kardiovaskulära sjukdomar markant (att inte träna alls är lika farligt som att röka) och utifrån det måste jag be dig som läser detta att röra på dig minst en gång i veckan så att du under en halvtimme höjer din puls och andningsfrekvens...

Men hur viktigt jag än tycker det är att träna, så är det lika viktigt med vila. Det behöver inte betyda att man utesluter alla andra aktiviteter den kvällen, utan det kan räcka med att ta en halvtimmes paus när man kommer hem från skolan eller jobbet och bara lägga sig på sängen och försöka slappna av. Man kan sätta på någon lugn trevlig musik för att hjälpa sig själv att varva ned, eller bara försöka släppa alla tankar på tidigare och senare och istället fokusera på sensationerna i kroppen. Hur känns det just precis nu under dina fotsulor? I dina tår? På dina smalben? I dina knän? I dina lår? I din mage? Bara känn efter och notera sensationerna utan att kategorisera dem som "skönt" eller "ont", utan mer som "pirr" "spänningar" "varmt" "kallt" osv..

För några år sedan hade jag blivit sur och bannat mig själv för att jag inte gick och tränade som planerat utan "var lat" och lade mig på spikmattan istället. Idag är jag istället glad över att jag kan tolka mina egna signaler och respektera/acceptera dem, och jag känner mig som en mer sund och balanserad människa. Så jag ber dig, var snäll mot dig själv och din kropp! Jag är övertygad om att det då också blir så mycket lättare att även vara snäll mot andra människor och acceptera deras känslor och val, samt stötta dem till att må bättre både fysiskt och psykiskt. Att kroppen och sinnet är två åtskilda enheter är en illusion - att vi människor inte skulle vara beroende av varandra likaså.

På neurologen...

Nu är jag inne på min andra vecka på neurologen, och jag måste säga att det goda intrycket står sig. Idag hade jag mottagning, och efter att ha bytt om i vårt fina kandidatrum, tagit mig en kopp gratis-kaffe-med-mjölk och hängt in mina grejer i ett stort fint skåp med lås så blev jag och min kursare upphämtad av vår handledare... Inget springa-omkring-och-leta-och-be-om-ursäkt-för-att-man-finns-till utan istället får man känna sig respekterad och uppskattad. De hade satt av gott med tid för att vi (två kandidater med en handledare) skulle hinna ta varsin patient att ta neurologstatus på. Tyvärr så dök inte den första patienten upp, men då fick vi lite kaffepaus och tid att läsa på nästa patient som sökte för misstänkt trigeminusneuralgi.

En trigeminusneuralgi gör fruktansvärt ont, det är en huggande smärta som varar i några sekunder till flera minuter. Oftast är den idiopatisk, det vill säga man vet inte vad den beror på, men det finns mediciner (ex gabapentin) som kan ge god smärtlindring. Smärtan är känd för att vara olidlig, till och med så fruktansvärd att katolska kyrkan ska ha gjort undantag från att "självmord är en synd" ifall personen ifråga hade lidit av en trigeminusneuralgi... Oftast blir patienten smått handikappad då all beröring och rörelse i området gör fruktansvärt ont och som utomstående kan man märka att patienten blir stel, tyst och grimaserar.

kanske inte så representantiv bild med desto roligare ;)

Så efter att ha läst på ordentligt och haft tid att repetera status så fick jag ta emot patienten och göra fullt status själv (under handledarens uppsyn) och det kändes verkligen optimalt - jag visste vilka fynd man skulle titta efter (helst inga fynd alls, men viktigt för diffdiagnostik) och jag visste vad jag sysslade med (skönt, med tanke på att jag känner att jag för övrigt har noll koll på neuro nu i början av kursen). Sen efter lunch hade jag schemalagd lästid (också väldigt bra) så jag kunde plugga och vara effektiv, men ändå hinna till funk-passet klockan fyra på eftermiddagen. Vilken härlig dag!

Synd bara att solen inte har lyckats tränga igenom molnen idag, dagar som denna känns det nästan som att solen inte gått upp över huvud taget. Och när jag kom ut från träningen klockan fem så var det beckmörkt ute?! Vart tog denna hösten vägen... Men men man får försöka se det positivt, nu är det inte långt kvar tills man får börja räkna ned dan-före-dan-före-dan-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före-dan-före doppare-dan :)

Jag har redan köpt en jättefin ljusstjärna som jag ska hänga i fönstret så snart det är "lov"... Jag tänker faktiskt att det får bli den 1a advent i år eftersom att den infaller den 27e november. Då ska det dekoreras! Jag har redan planerat in en massa julmys, med vänner, på korridoren, på tivoli i köpenhamn, och med min käre pojkvän också såklart. Härligt!

Första dagen på neuro

Så var det dags för Neuroblocket! Inte för att jag är färdig med infektionsdelen, inte på långa vägar, men tiden tickar vidare och det är bara att gilla läget och hoppa in i nästa utmaning.

Och det har verkligen börjat bra. Vi fick en redig introduktion i morse (vi började kl 9, bara det!) med en genomgång av placeringen och förklaring av begrepp med mera, innan de bjöd in oss till kandidatrummet (ett rum med tre datorer, kylskåp, micro, kaffekokare och gratis kaffe/mjölk) för frukost - helt oväntat men där fanns massor av nybakade frallor med smör, ost, skinka, tomater... De har verkligen lärt sig den rätta vägen till en kandidats hjärta ;)

Under dagen har tiderna blivit hållna och vi slutade redan kl 12, så himla skönt efter Infektionsblockets 8-16 dagar med lästid utöver det. Här har vi schemalagd lästid, semiarier, föreläsningar, mottagning och avdelningsarbete. Det känns väldigt uppstyrt och välorganiserat. Efter att dessutom ha hört mina andra kursares rosiga omdömen (de som redan gått den delen av kursen) så känns det väldigt lovande.

Annars flyter allting på som vanligt. Imorgon är det yogakursen as usual, och vi ska lära oss mer om pranayama - andningstekniker. Det ska bli intressant, men det är inget jag är speciellt förtjust i. Jag trivdes väldigt bra på ashramet i Indien, men var det något som satte mig på pottkanten där så var det just andningsövningarna. Jag vet inte om jag berättat om det tidigare i bloggen, men en övning går ut på att man ska andas in genom en näsborre ett x antal sekunder, sen hålla andan ett x antal sekunder, och sedan andas ut via den andra näsborren under ett x antal sekunder. Sedan vänder man på det och gör tvärtom.

Det låter kanske banalt och enkelt, men när man drar ut på det så blir det svårare och svårare, och man måste vara fullkomligt lugn och fokuserad för att klara den både fysiskt och psykiskt, framför allt ju längre den varar. Man kan få en känsla av att inte få luft som är väldigt obehaglig. Just den känslan fick jag, vilket gjorde att jag fuskade lite (vi satt i grupp och gjorde övningen under inspektion av yogaläraren) och inte knep åt näsborrarna så hårt som man ska så det sipprade genom lite luft. Då gick läraren fram och tryckte ihop mina fingrar/näsa vilket gjorde att jag verkligen inte kunde få luft alls och jag fick nästan panik!

Efter det var jag tvungen att förkorta x sekunder med hälften, annars började jag kippa efter andan och sen dess har jag aldrig kunnat känna mig bekväm med att göra den övningen. And what's the point? Jag tänker inte pressa mig till att göra något som inte känns bra eller meningsfullt. Man ska vara försiktig med att manipulera sitt andetag för mycket, det är så starkt förknippat med ens känsloliv och psykiska välmående.

Men jag är inte nervös inför imorgon - jag har väldigt svårt att se att den utbildningen jag går nu har samma obstinata fokus på andningsövningarna. Det viktigaste i denna yogan är att man har andetaget med sig under hela sitt yogapass, och att det är andetaget som driver rörelserna i solhälsningarna och de olika positionerna. Där kan det inte gå så fel, för man har en egen kraftfull andning som ger energi och som styrs av andningsmuskulaturen och inte av något yttre som täpper till andetaget. Tvärtom så är det väldigt svårt att göra rörelserna i den fysiska yogan rätt ifall man inte har andetaget med sig. Som att till exempel göra rotationen i liggande twist på en inandning, det blir helt fel. Tycker i alla fall jag :)

Nu ska jag fortsätta fila på min infektions-mind map (nej tyvärr, fortfarande inte klar med den...)

Ta hand om er.

mindre kul övning:

Du, jag vill att vi tror på varann...

dudu, jag vill att vi tror på varann... woowow

En så fin låt (Uno Svenningson och Eva Dahlgren)... Jag har nyss börjat återupptäcka gamla godingar som jag har samlat i hop till en spellista! Vad sägs om Marie Fredrikson - Ännu doftar kärlek, Sting - Every breath you take, Lisa Ekdahl - öppna upp ditt fönster, Fred Åkerström - Jag ger dig min morgon, Ted Gärestad - Himlen är oskyldigt blå, Jackson 5 - I'll be there ... osv. Mys!

Du, jag vill att vi tror på varann....

Den önskan är nog rätt obligerad i ett förhållande om det ska ha någon chans att vara lyckligt och långvarigt. Oavsett om det är en kärleksrelation mellan ett par, eller om det är en syskonrelation eller en vänskapsrelation. För vad finns det att bygga på om man inte kan tro på varandra? Lita på varandra?

Man kan verkligen vara tvungen att kämpa för att våga tro och lita på människor omkring sig. När man blivit sårad och sviken många gånger kan det sätta sig i ryggmärgen, att inte lita på att andra. Det handlar om att lita på att andra vill en väl och inte vill en illa, och att lita på att man kan stötta sig på människor i sin omgivning. Det handlar också om att lita på det kollektiva omhändertagandet - att ifall någon blir påkörd av en bil så kommer människor omkring att reagera och skydda personen från vidare skador. Att ifall någon inte dyker upp på jobbet flera dagar i rad så är det någon som hör av sig och undrar hur denne mår. Att ifall någon blir hånad och utstött så finns det någon som bryr sig och ställer sig upp för denna personen.

Det kan verka självklart, men är det verkligen det? Jag läste häromdagen i tidningen om en tvåårig flicka i Kina som hade blivit påkörd av en lastbil och ett stort antal människor bara passerade förbi utan att bry sig. Det slutade med att flickan senare på sjukhus dog av sina skador. Häromdagen hade vi en diskussion i skolan - en klasskamrats lägenhetskompis (de är tre som delar lägenhet) hade inte setts i lägenheten på flera dagar. Skulle hon knacka på/ta sig in i hans rum för att se om han levde? Han kunde ju faktiskt ha legat död där i sin säng i flera dagar... Och slutligen alla dessa fall av mobbing på arbetsplatser, där behöver jag väl inte dra några exempel.

Jag menar inte att min klasskamrat gjorde något fel som inte hade kollat om hennes lägenhetskompis var där eller inte, utan menar snarare att det är ett samhällsfenomen. Vi håller så mycket för oss själva, rädda för att inkräkta på andras områden och måna om att ingen ska komma innanför vår lilla bubbla. Vi lever i ett samhälle där individen höjs över samhörigheten, och där människor gråter ut hemma bakom lyckta dörrar och sedan visar upp ett glatt leende så fort de kommer ut bland folk. 


Tänk så skönt det hade varit om vi alla bara hade varit i kontakt med oss själva och låta oss vara rätt upp och ner... Men tänk vad otrevligt allt hade blivit då, kanske du tänker. Om alla bara skulle vara som de kände för att vara, då skulle alla bara svära åt varandra, säga elaka saker och leva djävulen.


Jag tror inte det skulle behöva vara så. För bara för att man är i kontakt med sina känslor och visar upp sitt sanna ansikte bland människor, så behöver det inte betyda att man gör någon annan illa för det - tvärtom, om man verkligen är i kontakt med sina känslor så kan man även känna empati, medkänsla och samhörighet med människorna runt omkring. Tyvärr tror jag att många som låter sina känslor skina igenom en dag då de mår dåligt eller känner sig ledsna samtidigt känner sig "dåliga", otrevliga och inte till lags - därför blir de vresiga, känner sig inte accepterade som de är och låter sina negativa känslor gå ut över andra.


Om att lita på varandra, att ha tillit till att andra vill en väl, låter kanske enkelt men när man benar upp det blir det mer komplicerat. Som exempelvis att lita på att andra inte talar illa om en. Hur ska en person kunna lita på att andra vill henne/honom väl och inte talar illa om personen bakom dess rygg när folk snackar skit om varandra dagarna i ända? Jag har många gånger fått höra "Äh, du ska bara hålla på och älska allt och alla" men det handlar inte om det. Man måste inte älska allt och alla, men man kan gott försöka respektera alla och deras val i livet. Bara för att någon avviker från ens egen syn på hur man ska vara, betyder inte det att det är fel eller dåligt. Så länge en person inte skadar någon annan så tycker jag man ska få låta den personen vara som den är. 


Vad finns det för poäng med att tala illa om andra? För även om det i stunden känns välgörande och skapar ett tillfälligt band med den pratar med, så odlar det bara en osäkerhet. Om jag sitter med ett gäng och vi snackar skit om vad för slags skor en tjej har på sig, vad säger att de inte kommer att snacka om mig så fort jag gått från bordet? Men på något sätt så finns den alltid där, den där kliande stickande känslan av att man vill kommentera andra människor när man sitter tillsammans med vänner. Antagligen för att skapa en "vi-känsla", som ju som sagt är ytterst tillfällig. Jag önskar att jag själv inte drogs in i det där, men alldeles för ofta upptäcker jag att jag hamnat i fällan.


På tal om det, varför egentligen bry sig om vad andra människor har på sig, hur de ser ut eller hur de vill spendera sina fredagskvällar? vilken tidning de läser eller vilken musik de lyssnar på? Vilken poäng/betyg de fick på tentan? Vad är det egentligen för något att döma? Om man ska kommentera andra så får det väl ändå vara ifall de gör någon annan illa eller gör något som inte är socialt accepterat.


Nu känner jag att jag har bablahahat alldeles för länge ;)


Summa summarum, sluta prata illa om folk runtomkring och börja bry dig om andra istället. 

Varför inte ta en dag och bara pröva att göra något snällt helt apropå? Bjud någon att gå före dig i busskön, ge en klasskompis/jobbkamrat en komplimang, erbjud dig att bjuda på kaffet till vännen bakom dig i kön, ge en kram till någon som ser ut att behöva det... Alla stunder på dagen erbjuder en möjlighet att få göra sig själv och andra lite lyckligare (åtminstone för en liten stund).

nya tider.

Så var det slut på tiden som gräsänka! Äntligen... Efter två långa månader (lååååånga månader) så är han äntligen hemma igen. Skönt.

Nu hoppas jag bara att vädret ska ordna upp sig så att vi får njuta av en vacker höst!

Tummen upp för infektion i Malmö!

Jag vet inte om jag tidigare har nämnt min infektionsplacering? Jag har i alla fall haft mitt infektionsblock nu, och jag måste säga att det har varit en väldigt bra placering - särskilt jämfört med T6...!

Det enda som jag tycker är tråkigt är att det finns ingen instuderingstid, vilket har inneburit att man ska ha läst ett par timmar om dagen efter skoltid (vi har gått 8-16 nästan varje dag)... Och detta har jag av flera olika anledningar inte lyckats få till. Antingen är jag för trött efter en hel dags informationsprocessande, eller så har jag haft andra saker för mig (som att handla, laga mat, tvätta, träna, gå på möten, planera fadderverksamheten osv. osv.) En annan sak som är lite synd är att vi inte får någon inläsningsperiod/repetition innan tentan i januari, utan har obligatoriska moment i ögon till och med dagen innan terminstentan...

Men men det ksa väl gå den här gången med, inte dags att börja fundera på tenta nu i alla fall! Men dugga är det på onsdag. Tur för mig att duggan inte spelar så stor roll ;)

Nu är det även slut med hudplaceringen, även den tycker jag har varit bra... Hud är ganska brett, alla möjliga olika slags patienter, inklusive STD (sexuellt överförbara sjukdomar, ex klamydia, gonorré osv). Men synd att den redan är slut, jag skulle vilja ha mer tid där eftersom att det är så svårt... Som en klasskamrat sade: hur kan man motivera att vi pluggar en enda neurologibok under hela T2 (neuro kommer tillbaka denna terminen) men bara får totalt 2 arbetsveckor på exempelvis kardiologen under hela utbildningen? eller för den delen Hud som jag då är lite intresserad av - i smyg!

Nu ska jag återigen sätta mig med min fina (?) antibiotikaplansch/mind map som jag håller på att göra, i ren frustration över alla dessa jädra antibiotika som har tusen olika namn och indikationer.

So long!

Vad är väl en bal på borgen?

Vad är väl en bal på borgen?

Jodå, det var precis så härligt som det brukar. Även om jag kände någonstans att min förtjusning över Corbalen och all dess prakt har mattats av lite. Jag vet inte varför, men i år njöt jag inte lika helhjärtat av talen, underhållningen eller maten. Jag hade nog helst ätit vegetariskt men glömde fylla i det, och det var synd för den köttiga delen av menyn var ingen höjdare. Desserten däremot, mums! Havtornscheesecake med färsk ananas i mörk rom, det var en höjdare tyckte jag.

Efter sittningen var det fyrverkerier i lundagård (och det gick alldeles utmärkt att stå utomhus i kylan utan jacka eller någonting så bordsvinet hade uppenbarligen gjort sitt) och därefter trillade vi in på en mellanfest i en del av borgen som jag aldrig sett förut. Det är lustigt, AF-borgen har de mest oväntade små kryphål och efter flera år av runtspringande i borgen under alla spex med mera så blir jag fortfarande förvånad när jag hittar nya små krypin.

Sen var det storband, de var riktigt duktiga, innan DJ:n tog plats. Musiken var helt ok, men vi saknade Percy Nilegård på scen :) Och ja, sen dansades det hela natten, för min del tog kvällen slut klockan halv fem på morgonen. Totalt sett en mycket trevlig och lyckad kväll!

Tyckte dock det var lite läskigt att inse att det nästan inte var många äldrekursare med i år, helt plötsligt är det vi som var äldrekursarna och alla kändes väldigt, väldigt unga. Sist jag gick på Corbalen gick jag termin 4, och det var en markant skillnad denna gången. ... eller? Är det kanske bara så att det är jag som börjar bli gammal? Fasansfulla tanke. Idag när man är dagen efter ska man inte spekulera för mycket i sådant, men jag kan känna lite panik ibland när jag upptäcker att jag är närmare 30 än 20 och att man faktiskt blir äldre för varje år som går (det är sant, jag lovar)...

Hua mig.

Nu ska jag skaka av mig min åldersnoja och gå ut och njuta av det fina vädret i gott sällskap med min kära syster yster.

Ha en fin söndag!

Bio-junkie?

Ikväll har jag varit med tjejerna och sett Crazy Stupid Love på bio. Och den var faktiskt inte så dum som man kunde tro! Trots att den var lite tramsig så hade den något slags budskap - och var dessutom snyggt gjord. Att det dessutom var ögongodis för både killar och tjejer var det inte snack om - det gick ett sus genom biosalongen när tröjan åkte av ;)

Utöver detta så bjöd den på en hel del skratt, och JA! Det är så härligt, så befriande att få skratta och gråta till en film, och många filmer gör ju sig mycket bättre på bioduken än hemma i TV-soffan.

Det är lite lustigt, jag har inte varit så här mycket på bio på länge, snittat en gång i veckan nu den senaste månaden? Antar det beror på att jag är gräsänka och blivit mer social helt enkelt :)

Andra filmer att rekommendera just nu:

Midnatt i Paris (woody allen) är en riktigt lustig typisk Allen-film, med humor och bisarrheter kärleksfullt blandat och bakat i ett idylliskt Paris. Jag som är Paris-fantast (när jag inte bor där, då har jag mer av ett hatkärleksförhållande till staden, alldeles för mycket trafik) tyckte det var underbart, och karaktärerna var väldigt underhållande.

En Dag med Anne Hathaway är en ganska blek filmatisering av en fantastisk bok, men definitivt sevärd ifall man som jag älskade boken och vill ha mer. Om man inte läst boken är jag dock tveksam till om man hänger med i storyn... Och trots att den var en blek kopia av originalet så lyckades den få mig att gråta ögonen ur mig vilket ju också är ett relativt "gott" betyg :)

Imorgon blir det Corbal! Ska bli fantastiskt roligt, har sett fram emot det länge. Jag skulle vilja säga att det är årets roligaste fest (med reservation för Toddydagen som kommer på en ganska delad plats) och det ska bli härligt att få fixa sig lite extra och dra på sig den där klänningen som får se dagens ljus alldeles för sällan.

Godnatt!

Andas in handflator utåt uppåt sträck armarna handflata möter handflata och titta på tummen *paus för tunghäfta*

Professionell utveckling.

PU. Så heter en kurs som vi har på läkarprogrammet, framför allt under termin 1-5, där vi lär oss att bli professionella. Att utvecklas i vår yrkesroll så att vi vänjer oss vid patient-läkarkontakt, och att ta vettiga anamneser. En kurs som ofta får (oförtjänt?) dålig kritik och anses vara flummig och daltande med studenterna, men som jag tycker är både viktig och välbehövlig.

Men man slutar inte utvecklas i sin roll som läkare bara för att PU-kursen i slut, tvärtom. Man kommer säkerligen att utvecklas konstant under hela yrkeslivet, även om inlärnings- och utvecklingskurvan definitivt är betydligt brantare nu under utbildningen. För vad man lär sig mest på är ju att faktiskt få praktiskt göra, hur mycket teori man än har och hur mycket man än reflekterar över det så är det ju i det praktiska arbetet som det ska tillämpas - och för det krävs övning övning övning.

Jag är himla nöjd över hudkursen jag går just nu till exempel. Första mottagningsdagen då vi skulle se patienter själva kände vi nog alla lite panik "men jag kan ju INGET om hud än!" men vi upptäckte snabbt att det inte är risk för några feldiagnostiseringar eftersom att handledaren också tar anamnes och noggrant betittar patientens hudåkomma, varpå man tillsammans diskuterar diagnos och eventuella åtgärder. Mycket lärorikt.

Och när jag idag fick en patient med hudförändringar i ansiktet så kände jag mig inte ett dugg nervös. Efter anamnestagande inspekterade jag patienten, kunde avfärda ett födelsemärke som benignt (snällt), diagnostisera ett märke i pannan som aktinisk keratos (relativt benignt, fryses bort) och misstänka ett basaliom (benign tumör som bara växer lokalt, inte invasivt). Efter det fick jag bedöva patienten och ta en biopsi från förändringen på näsan (basaliomet) och informerade om prognos och återbesök. Och jag kände mig väldigt bekväm i situationen - till skillnad från några veckor sedan. Learning by doing.

Något annat jag upptäckte var mycket svårare än jag trodde utan praktisk erfarenhet var att guida ett yogapass. Jag går som sagt nu en utbildning till yogainstruktör, färdig till sommaren, och i tisdags fick vi pröva att guida solhälsningar för första gången. Gud vad svårt det var! Men redan efter ett par rundor så lättade det lite, jag kunde åtminstone nästan komma på ungefär vilka ord man ska haspla ur sig för att gruppen man guidar ska fatta vad man menar. Men att säga det med ett flöde, med en stämma som är någorlunda behaglig istället för att låta som en bitter gammal militär som bara kan stöta ut orden i stackato, det var inte så lätt. Och att hinna andas själv! Tänk själv:

Andas in handflator utåt uppåt sträck armarna handflata möter handflata och titta på tummen - andas ut fäll i höften ett svandyk framåt händerna bredvid dina fötter blicken in mot naveln.....

Allt det ska sägas på ett par sekunder samtidigt som man gör rörelsen själv - och andas i takt! Låter kanske enkelt, men prova själv (utan att fuskläsa!) så ser du hur knepigt det kan vara. Men som sagt - learning by doing. Öva öva öva, och sen kommer det att sitta så småningom, och efter att ha övat lite hemma nu tycker jag det går bättre. Men jag ska definitivt dra ihop lite kompisar sen och låta dem vara mina försökskaniner innan jag vågar mig på att leda ett pass med okända människor :)

Samtidigt gäller det väl där att finna samma taktik som jag brukar ha när jag ska föreläsa eller tala inför en publik - tänka att det är faktiskt för deras skull som jag gör det. Det tar bort fokus på mig och min prestation, och istället fokuserar jag på att personerna framför mig faktiskt ska få ut något av det - en tankeställare, en upplevelse eller liknande. Då minskar nervositeten lite i alla fall - sådär så att benen åtminstone inte skakar som om det var tjugo minus i rummet och så att man kanske svettas mindre så man slipper glida av yogamattan i stående hund ;)

Learning by doing!

Barn till varje pris...

Ikväll kände jag att jag behövde kura ner mig en stund i TV-soffan igen och hamnade framför Barn till varje pris. Och som vanligt förundras jag över hur människor låter TV och tittarna komma dem så nära inpå livet, här tycker jag att min blogg ibland är på gränsen för alltför självutlämnande och sen får man se hur dessa människor bråkar och gråter, och kastas mellan hopp och förtvivlan. Jag vet inte om jag ska beundra deras mod och öppenhet eller om jag tycker det är dumdristigt att utlämna sig själv på det viset. Men samtidigt är det verkligen generöst av dem att blotta sig på detta sättet - för jag kan tänka mig att det kan vara en stor tröst för andra barnlösa i det här fallet att få se att de inte är ensamma i sin desperata frustration.

Jag känner verkligen med den ensamstående kvinnan i 30 års åldern som vill få ett barn till varje pris, och som nu efter ett par misslyckade inseminationer tänker ta till en IVF-behandling på 50 000 kr... Fortfarande utan försäkran om att det kommer bli någon bebis. Samtidigt som jag verkligen kan tänka mig hennes smärta vid tanken på att inte få ett eget barn, så undrar jag lite... Hon verkar lite naiv och samtidigt labil, väldigt ensam, i hela situationen och hoppas verkligen hon kan ta hand om barnet sen ifall hon blir gravid och ska fortsätta leva ensam på det viset. Men jag förstår verkligen henne, det måste vara otroligt jobbigt att se tiden rinna iväg om man drömmer om att bli mamma.

Jag har dock mindre förståelse för kvinnan som redan har sex stycken barn men som trots det och sin ålder på över 45 år åker till Lettland för att sätta in ett embryo för att få ytterligare ett barn? Den yngsta i syskonskaran blev till på samma vis ett par år tidigare, eftersom att mamman inte längre kunde bli gravid på naturligt sätt med sin man och det inte är tillåtet i Sverige med sådan procedur efter att man fyllt 45 år. Och nu vill hon alltså återigen ha en bebis, ett sjunde barn, hemma i syskonskaran. Min första tanke är "hur orkar hon"? Jag kan nästan bli matt av bara tanken på ETT barn som konstant pockar på uppmärksamhet och som kräver energi och kärlek och massor av tålamod. Hon har redan sex stycken och gör den resan och betalar alla de pengarna för att skaffa ett sjunde. Hon kommer redan ha pensionerat sig när det barnet tar studenten.

Men vem är jag att döma... och har hon tid, ork och kärlek till alla sina sju barn så kanske det är den bästa uppväxten man kan få. Jag kan bara tycka att när kroppen väl blivit för gammal för att få barn på naturligt sätt så kanske det finns en mening med det, men det är ju lätt för mig att sitta och säga med mina 25 år på nacken och definitivt oerfaren på området.

Det viktigaste är att ett barn är fullkomligt och villkorslöst älskat från sitt första andetag, att det blir omhändertaget och respekterat, och att föräldrarna alltid tänker på och handlar utifrån barnets bästa. Mer än så kan man väl inte begära.

...och så här skulle tydligen min dotter se ut ifall jag fick någon, enligt morphting ;) tramsigt men kul!

Utan dina andetag.

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor! jag kan inte ens stå när du inte ser på, och genomskinligt grå blir jag utan dina andetag....

För första gången på länge såg jag på Idol i fredags, mest för att det inte fanns något annat intressant att titta på och jag var sugen på att slötitta lite på TV, och blev helt tagen av en ung tjejs version av Kents gamla dänga "Utan dina andetag"... och sen dess är jag helt hookad! Kan inte sluta lyssna på den låten, i alla möjliga versioner, allt från Jockes Bergs skarpa knastriga till Caroline Wallins smekande röst... Den är så poetisk, så känslosam, så skör, så innerlig, så desperat...

För övrigt var jag väl inte jätteimponerad av Idol-avsnittet, känns som att man var på avslutningen på en högstadieskola där kidsen spelar vuxna och sjunger låtar de är alldeles för unga för att bära upp. Som "Vill du ligga med mig då", det känns bara fel.

Men men nu ska jag sluta vara moraltant och knata till kojs istället.

Nästa helg blir det medicinarbal!

http://www.youtube.com/watch?v=VxJnk5t6o84

http://www.youtube.com/watch?v=v5USHZJgvyQ&feature=related

Inspirerande inspirationskväll inför inspirering...

Om ett par veckor kommer Fadderverksamheten starta för första gången på läkarprogrammet vid Lunds Universitet. Och vi talar inte om en nollningsverksamhet där fokus mest ligger på fest, vilket ju fyller sin funktion just när man kommit in på läkarprogrammet och vill fira sin stora vinst och lycka, utan om en verksamhet där faddrarna finns för att lyssna på yngrekursarna samt dela med sig av sina egna erfarenheter. Faddrarna går på kliniska terminer och kommer (förhoppningsvis) vara en källa till inspiration för de nya läkarstudenterna. Och med tanke på vilka personer som anmält sig som faddrar så är jag övertygad om att det verkligen kommer att bli lyckat och att det kommer ge goda minnen för livet. Jag blir alldeles varm om hjärtat när jag tänker på det :)

Under kvällen talade en studentpastor med stor erfarenhet inom området samt vår studievägledare, och ämnen som behandlades var bland annat gott ledarskap, stress, studieteknik, och gruppdynamik. Alla faddrar fick varsitt kompendium och det bjöds på mumsiga mackor från Widerbergs - en inspirerande kväll helt enkelt!

Nu är det upp till faddrarna och adepterna hur det hela kommer att fortsätta, och jag väntar med spänning på att få höra hur de första fadderträffarna har gått. Så underbart att det äntligen har kommit igång, efter år av planerande!

Onsdag eftermiddag - nu tar vi helg!

Som jag längtat efter detta... Nu äntligen kommer min välbehövliga semester - Tre dagar i Barcelona med 20-26 grader och mestadels sol! Att det är med fantastiska tjejkompisar gör ju inte saken sämre :)

De senaste veckorna har varit absurda när det kommer till work load. Vi går 8-16 varje dag, och efter klinik/mottagning mm och man är helt körd i huvudet ska man sätta sig ner och förbereda case eller seminarium inför dagen därpå. Jag har fortfarande inte lyckats bli helt frisk, vad sägs om över två veckors anamnes med initialt feber och sedan muskel- och ledvärk, massiv huvudvärk och daglig tung trötthet? Hoppas att jag lyckas sova ordentligt på resan så jag snarare hämtar kraft till jag kommer hem igen. Jag ser fram emot långa promenader och mycket solbadande på mysiga restauranger och caféer! Och kanske någon strand om det vill sig väl ;)

Min fina handledare på infektion var så snäll att hon lät ta prover på mig nu innan jag skulle åka,  bara för att kolla så att jag inte hade någon sjuka som kunde botas med antibiotika så jag kunde få må lite bättre. Men mina värden såg fina ut (förutom lågt Hb men det har jag ju alltid haft) vilket troligen innebär en vädligt envis och långdragen virusinfektion.. Så nu är jag redo att åka och framför allt: taggad på att bli frisk :)

Hoppas ni får en fin helg här hemma!

Förhoppningsvis varma hälsningar

Alexandra