Fjärde advent

God fjärde advent!

Nu är det inte ens en vecka kvar till jul, helt ofattbart för min del. Vadå jul, nu redan?

Idag föll den första snön, inte för att den fick ligga kvar men den singlade i alla fall ner från himlen. Inte för att jag njöt av den direkt, stod mest och blev blöt o kall ute i kylan. Tog mig en timme hemma inomhus innan jag blev varm igen.

Men just det. Jul. Denna tid på året då allt ska vara så härligt, sådan frid och fröjd, alla ska vara glada och snälla, och man ska bara få njuta tillsammans med de man älskar. Vad jag längtar efter den dagen då det bara är så enkelt! Men för mig har julen i många år varit en källa till ångest och oro, trots min stora kärlek till julmys och klappar. Allt blir liksom så tydligt - hur stressad man är när man försöker slappna av (och äntligen ger sig tid till det) och hur komplicerat allt är (när man slutligen sitter ner med familj och släkt och faktiskt ska umgås).

Jag vet många som drar sig för julfirandet, som motvilligt ska spendera julhelgen med familj och släkt där de känner att varje timme segar sig fram och de bara längtar efter en ursäkt att lämna bordet. Eller som de som hellre köper en resa bort över jul och flyr allt som har med julstök, klappar och långdragna stela middagar att göra. Själv har jag gjort så många gånger, men i år har jag verkligen bestämt mig för att försöka fira jul på det sätt som jag vill. Köpa klappar till de jag vill, umgås med de jag vill, göra det jag vill. Och bara försöka njuta av att det är jul, av att det är vackert och stämningsfullt, och att man får vara ledig och bara ta det lugnt i tre dagar. Jag vill verkligen skapa en egen tradition med en "sann" julfrid, som inte är stel eller påtvingad. Om jag lyckas nu när jag är någorlunda ung och inte har så många måsten i livet, så finns ju chansen att jag kan lyckas även sen när jag har familj, barn, knäck som ska kokas och skinka som ska griljeras osv...

Jag är så oerhört trött på alla krav och måsten. Låt oss förbereda inför julen genom att handla julklappar utan behovet att det ska vara den "perfekta" presenten, knäcken behöver inte vara den godaste, skinkan måste inte bli perfekt och det går alldeles utmärkt att använda sig av halvfabrikat eller göra saker i förväg i lugn och ro och sedan frysa in. Låt varje förberedelse vara ett nöje (förutom kanske julstädningen, men den kan man hjälpa på traven med lite käck julmusik)... Låt oss sluta prestera och istället fokusera på att ta hand om oss själva och om andra - visa omtanke och göra fina små gester, och visa att vi betyder mycket för varandra. Kanske bjuda lite extra på sig själv och kanske göra en god gärning eller två. Jag är verkligen tacksam och nöjd för den julklapp jag fått av mina föräldrar i år - ett matpaket som stöd till en fattig barnfamilj i Ukraina, via SOS Barnbyar. Svårare än så behöver det inte vara!

 

Dags att skicka julkort?

Lite tidigt, kanske du tänker. Och jag håller med! Julhysterin har redan slagit kraftig rot i butikerna och lussekattsdoften ringlar sig ut från Pressbyrån, förrädiskt kallande "Köp mig! Ät mig!"...

Men jag måste ändå lobba för årets julkort. För visst ska du skicka julkort i år? Till alla de där älskade personerna som befinner sig långt bort och som du inte kommer att se i jul. Att få ett litet julkort från någon man tycker om, det värmer verkligen hjärtat - i alla fall mitt hjärta. Man känner sig sedd och viktig, och man vet att den där personen långt där borta fortfarande tänker på en och bryr sig.

Jag försöker komma ihåg att skicka julkort varje år, även om jag har en tendens att glömma att göra det i tid. "Äsch, nu blev det för sent, strunt samma, ändå ingen som bryr sig". Men jo, jag tror faktiskt att ett julkort från rätt person kan spela väldigt stor roll - och det är aldrig aldrig aldrig fel att visa någon att man tänker på dem och bryr sig om dem (såvida du inte har misshandlat din före detta och fått strängt besöks- och kontaktförbud, då rekommenderar jag det inte).

Jaha. Så ska man alltså skicka julkort. Det är väl bara att köpa några slitna kort på någon outlet, det är ju ändå alltid bara en massa tomtar på dem. Kan man tänka.

Man kan också tänka till, och kanske tillverka sina egna julkort! Sitta och pyssla, klippa och klistra en dag med julmusik på i bakgrunden och ett litet glas med rykande het glögg framför dig. Jättetrevligt, både att göra och att få! Men alla har inte så mycket tid, och känner inte att de kan avvara den tiden, eller för den delen lita på att man kommer hinna tillverka några julkort så att man hinner skicka iväg dem i tid, och då kan man göra som jag :)

Jag köpte idag tio julkort från UNICEF. De har ett flertal jättefina motiv och säljs i tiopack, dubbelvikta kort med tillhörande kuvert. Antingen kan man köpa dem på ICA som jag gjorde, då kostar de 59 kr för tio stycken varav 12 kr går till UNICEF. Det betyder att du bara betalar 5,90 kr per julkort och ändå gör en liten god gärning! Kan kännas lite, men många bäckar små... Känner du dig mer generös kan du gå in på UNICEFs hemsida och klicka hem ett tiopack för 109 kr - då går 58 kr till UNICEF.

Så börja redan nu med dina goda gärningar inför att tomten ska komma, så kan du med gott samvete svara "Ja, jag har varit snäll!" på frågan om här finns några snälla barn (eller vuxna) som ska få en liten julklapp av tomten. Visa hänsyn till andra, gör en god gärning varje dag, och börja gärna med att köpa julkort från UNICEF (en god gärning, check!) och sedan att skicka dem till nära och kära (vips, tio goda gärningar till).

Så hoppas jag att vi får många julklappar av tomten i år :)

http://unicef.se/butik/kategorier/julkort

Du, jag vill att vi tror på varann...

dudu, jag vill att vi tror på varann... woowow

En så fin låt (Uno Svenningson och Eva Dahlgren)... Jag har nyss börjat återupptäcka gamla godingar som jag har samlat i hop till en spellista! Vad sägs om Marie Fredrikson - Ännu doftar kärlek, Sting - Every breath you take, Lisa Ekdahl - öppna upp ditt fönster, Fred Åkerström - Jag ger dig min morgon, Ted Gärestad - Himlen är oskyldigt blå, Jackson 5 - I'll be there ... osv. Mys!

Du, jag vill att vi tror på varann....

Den önskan är nog rätt obligerad i ett förhållande om det ska ha någon chans att vara lyckligt och långvarigt. Oavsett om det är en kärleksrelation mellan ett par, eller om det är en syskonrelation eller en vänskapsrelation. För vad finns det att bygga på om man inte kan tro på varandra? Lita på varandra?

Man kan verkligen vara tvungen att kämpa för att våga tro och lita på människor omkring sig. När man blivit sårad och sviken många gånger kan det sätta sig i ryggmärgen, att inte lita på att andra. Det handlar om att lita på att andra vill en väl och inte vill en illa, och att lita på att man kan stötta sig på människor i sin omgivning. Det handlar också om att lita på det kollektiva omhändertagandet - att ifall någon blir påkörd av en bil så kommer människor omkring att reagera och skydda personen från vidare skador. Att ifall någon inte dyker upp på jobbet flera dagar i rad så är det någon som hör av sig och undrar hur denne mår. Att ifall någon blir hånad och utstött så finns det någon som bryr sig och ställer sig upp för denna personen.

Det kan verka självklart, men är det verkligen det? Jag läste häromdagen i tidningen om en tvåårig flicka i Kina som hade blivit påkörd av en lastbil och ett stort antal människor bara passerade förbi utan att bry sig. Det slutade med att flickan senare på sjukhus dog av sina skador. Häromdagen hade vi en diskussion i skolan - en klasskamrats lägenhetskompis (de är tre som delar lägenhet) hade inte setts i lägenheten på flera dagar. Skulle hon knacka på/ta sig in i hans rum för att se om han levde? Han kunde ju faktiskt ha legat död där i sin säng i flera dagar... Och slutligen alla dessa fall av mobbing på arbetsplatser, där behöver jag väl inte dra några exempel.

Jag menar inte att min klasskamrat gjorde något fel som inte hade kollat om hennes lägenhetskompis var där eller inte, utan menar snarare att det är ett samhällsfenomen. Vi håller så mycket för oss själva, rädda för att inkräkta på andras områden och måna om att ingen ska komma innanför vår lilla bubbla. Vi lever i ett samhälle där individen höjs över samhörigheten, och där människor gråter ut hemma bakom lyckta dörrar och sedan visar upp ett glatt leende så fort de kommer ut bland folk. 


Tänk så skönt det hade varit om vi alla bara hade varit i kontakt med oss själva och låta oss vara rätt upp och ner... Men tänk vad otrevligt allt hade blivit då, kanske du tänker. Om alla bara skulle vara som de kände för att vara, då skulle alla bara svära åt varandra, säga elaka saker och leva djävulen.


Jag tror inte det skulle behöva vara så. För bara för att man är i kontakt med sina känslor och visar upp sitt sanna ansikte bland människor, så behöver det inte betyda att man gör någon annan illa för det - tvärtom, om man verkligen är i kontakt med sina känslor så kan man även känna empati, medkänsla och samhörighet med människorna runt omkring. Tyvärr tror jag att många som låter sina känslor skina igenom en dag då de mår dåligt eller känner sig ledsna samtidigt känner sig "dåliga", otrevliga och inte till lags - därför blir de vresiga, känner sig inte accepterade som de är och låter sina negativa känslor gå ut över andra.


Om att lita på varandra, att ha tillit till att andra vill en väl, låter kanske enkelt men när man benar upp det blir det mer komplicerat. Som exempelvis att lita på att andra inte talar illa om en. Hur ska en person kunna lita på att andra vill henne/honom väl och inte talar illa om personen bakom dess rygg när folk snackar skit om varandra dagarna i ända? Jag har många gånger fått höra "Äh, du ska bara hålla på och älska allt och alla" men det handlar inte om det. Man måste inte älska allt och alla, men man kan gott försöka respektera alla och deras val i livet. Bara för att någon avviker från ens egen syn på hur man ska vara, betyder inte det att det är fel eller dåligt. Så länge en person inte skadar någon annan så tycker jag man ska få låta den personen vara som den är. 


Vad finns det för poäng med att tala illa om andra? För även om det i stunden känns välgörande och skapar ett tillfälligt band med den pratar med, så odlar det bara en osäkerhet. Om jag sitter med ett gäng och vi snackar skit om vad för slags skor en tjej har på sig, vad säger att de inte kommer att snacka om mig så fort jag gått från bordet? Men på något sätt så finns den alltid där, den där kliande stickande känslan av att man vill kommentera andra människor när man sitter tillsammans med vänner. Antagligen för att skapa en "vi-känsla", som ju som sagt är ytterst tillfällig. Jag önskar att jag själv inte drogs in i det där, men alldeles för ofta upptäcker jag att jag hamnat i fällan.


På tal om det, varför egentligen bry sig om vad andra människor har på sig, hur de ser ut eller hur de vill spendera sina fredagskvällar? vilken tidning de läser eller vilken musik de lyssnar på? Vilken poäng/betyg de fick på tentan? Vad är det egentligen för något att döma? Om man ska kommentera andra så får det väl ändå vara ifall de gör någon annan illa eller gör något som inte är socialt accepterat.


Nu känner jag att jag har bablahahat alldeles för länge ;)


Summa summarum, sluta prata illa om folk runtomkring och börja bry dig om andra istället. 

Varför inte ta en dag och bara pröva att göra något snällt helt apropå? Bjud någon att gå före dig i busskön, ge en klasskompis/jobbkamrat en komplimang, erbjud dig att bjuda på kaffet till vännen bakom dig i kön, ge en kram till någon som ser ut att behöva det... Alla stunder på dagen erbjuder en möjlighet att få göra sig själv och andra lite lyckligare (åtminstone för en liten stund).

Konsten att vara snäll

Konsten att vara snäll. Så heter en bok av författaren men också läkaren och professorn Stefan Einhorn. Titeln är väldigt talande, den handlar helt enkelt om varför man över huvud taget ska bry sig om andra människor och på vilket sätt man är snäll utan att vara martyr... Många har svårt att skilja på vad som är vad - hur är man snäll utan att uppoffra sig själv? Är man ens snäll alls ifall man uppoffrar sig själv? För blir resultatet verkligen "snällt" då man först uppoffrar sig själv (det vill säga inte är snäll mot sig själv) och sedan har en förväntan att personen man uppoffrade sig för ska göra det samma för en själv? Ofta är det ju så att man förväntar sig bli bjuden tillbaka ifall man bjuder på middag, förväntar sig en gentjänst när man gör någon en tjänst och förväntar sig att bli tröstad ifall man själv har tröstat.

Men är detta verkligen snällhet? ... Ja inte är det ondska i alla fall. Men kanske blir det lite hyckleri när man påstår sig vara riktigt snäll mot någon, när man sedan lutar sig tillbaka förnöjt och väntar på dagen då det är pay back time... Så vad innebär det då att faktiskt vara snäll? Och varför ska man vara det om man ändå inte får något tillbaka av det?

Att vara snäll innebär att hjälpa någon utan att förvänta sig något tillbaka. Att genuint och uppriktigt vilja hjälpa någon, ge något eller bjuda på sig själv, utan en agenda av "nu ser hon hur snäll jag är, sen kommer hon vara snäll tillbaka" eller "nu uppoffrar jag mig för hans skull, det ska han uppskatta mig för senare". För när man är genuint snäll och ger något från sitt hjärta, då uppoffrar man inte heller sig själv. Motsatsen till martyrskap.

Detta är lättare sagt än gjort, för vi är ju relativt vana vid att resultatet faktiskt blir som beskrivet ovan - ifall man hjälper någon får man ofta hjälp tillbaka. Och så blir det en förväntan! Och många har vuxit upp i familjer där man får något i utbyte mot något annat, man förväntas ge en gentjänst när man fått hjälp, och där man fått mest uppskattning när man har gjort något "snällt".

Men varför ska man då vara genuint snäll, om man ändå inte får något för det? Man kan ju välja att tänka på det som karma om man vill, men det handlar helt enkelt om orsak och verkan. Ifall man är snäll mot sig själv och andra, då odlar man (och sprider!) välvilja och omtanke. Detta kommer på något sätt att påverka en i framtiden, både inombords och utifrån (orsak och verkan!). Själv kommer man känna mig nöjd med sig själv, att man är good enough. Och man har spridit snällhet bland sina medmänniskor, och på något sätt kommer det en dag att innebära att man kommer att möta snällhet tillbaka...

Vad gör en människa lycklig? När man känner sig som en "god" människa, där man finns för andra och är snäll mot både andra och mot sig själv, så tror jag man blir mycket lyckligare än ifall man hela tiden förväntar sig något tillbaka från alla människor runtomkring en, att de är skyldiga en något, när man har varit snäll mot dem och därmed ofta kommer bli besviken då folk inte gör som man vill... Och än värre ifall man ger upp att vara snäll över huvud taget och lever i ett slags enmansland där man ensam är stark och varken hjälper andra människor eller tar emot hjälp. Vi människor är inte enskilda öar, vi är från början flockdjur och vi behöver varandra. Vi behöver att andra speglar oss, och vi behöver känna gemenskap och närhet till andra för att livet ska kännas meningsfullt.

Men hur ska man då undgå att bli utnyttjad? En viss rädsla finns för att vara genuint snäll, då man kan bli utnyttjad och bedragen. Den nöten har jag själv svårt att knäcka, jag kan ofta känna mig rädd för att bli utnyttjad, men jag tror det återigen handlar om varför  man är snäll. Om man rent naturligt och välvilligt hjälper någon eller är snäll mot någon så kan man inte bli utnyttjad, för det är ens alldeles eget val att agera på det viset man gör. Utnyttjad blir man till ex när man gör något för att andra ska tycka om en, och man förväntar sig uppskattning från sin omgivning som sedan uteblir. Trots detta så finns det en oro för att bli utnyttjad ifall man är snäll, tänk så blir man tagen för given? Framför allt i relationer tror jag att den rädslan är vanlig. Men det handlar då även om att ha omdöme själv och omge sig med människor som man tycker om. Man kan inte välja alla sina medmänniskor, och gudarna ska veta att många människor som man instinktivt kanske inte tycker om är de som verkligen mest behöver att någon är snälla mot dem, men man kan välja sin innersta krets - sin partner och sina vänner. Jag har märkt att det är mycket lättare att vara genuint snäll ifall man omger sig med människor som är vänliga och omtänksamma :)

Slutligen vill jag bara säga att boken Konsten att vara snäll kan ge en liten tanke eller två till den som är intresserad av området. Själv ser jag fram emot att läsa Einhorns senaste bok Änglarnas svar (som inte alls behandlar samma tema, men ändå). Men det får bli när den har kommit ut på Pocket, för nu har jag inte råd med något annat sen jag har köpt terminens kurslitteratur... Jisses!

Nu är det dags att pallra sig ut, jag önskar jag kunde säga i solen men det är nog lite väl överdrivet... Vi får helt enkelt hoppas på lite sensommarvärme snart.

Kram på er!