Life goes on

Första gången jag surfar in på bloggen nästan en månad nu. Blev så förvånad när jag upptäckte att det fortfarande är så många som läser den! Trodde det skulle vara tomt på besökare efter en sådan lång tids skrivtorka för min del.

Jag har inte riktigt känt för att skriva, dels för att det är sommar och jag inte upplever så mycket på sjukhus/läkarlinjesfronten som ju ändå är mitt huvudfokus, men också för att jag har brutit upp med min partner sedan många år. De första två veckorna var rent ut sagt ett helvete men nu börjar det kännas bättre, men det är klart det varierar. Vissa dagar känns det hur bra som helst, vissa andra känns det hemskt. Men livet går ju trots allt vidare. och vidare. och vidare. Och man får helt enkelt blicka framåt. Vad vill jag göra, vad är mina drömmar nu när jag är fri som en fågel?

Snart är det höst, sommaren har gått så fort (vilken sommar?) och då ska jag börja termin 9 dvs jag ska plugga bland annat gyn/obstetrik, barn och psykiatri. Som jag har väntat på den här terminen! Hoppats och hoppas fortfarande att just här kommer jag att finna det jag söker - en specialitet som känns helt rätt. Till våren tänkte jag skriva mitt examensarbete inom gyn/obst och förhoppningsvis blir det utomlands - jag har alltid tänkt läsa en termin eller två utomlands men ändrade de planerna när jag var i mitt förhållande, nu är det sista chansen att införliva de planerna igen!

Sen ska jag jobba som underläkare nästa sommar, sen har jag bara vårdcentralsplaceringen och rättsmedicin kvar till nästa höst igen och sen är jag KLAR. Gissa om jag längtar! Är så trött på plugga plugga plugga till tentor, ser inte alls fram emot FAS tentan i januari (muntlig tenta på termin 6-9). Längtar efter att få börja jobba och bli BRA på någonting... Däremot längtar jag inte ifrån alla mina fina vänner, jösses vad man inser hur viktiga de är för en i situationer som den jag har varit i nu...

Oh well. Nu dags för frukost, sen stranden.

Hoppas ni har det riktigt bra där ute och att ni får åtminstone lite sol på er i sommar.

livet och kärleken

Om livet bara var så enkelt som i Nils Ferlins dikt I folkviseton - att kärleken är så förunderligt stark att den kuvas av intet i världen. För vad gör man när två personer blir olyckliga tillsammans? När deras prioriteringar och val i livet är så olika att de inte går att kombinera? När det inte längre går att diskutera eller kompromissa fram till en lösning? När alla diskussioner till slut tar död på all glädje och allt hopp?

Att avsluta ett såhär långt förhållande är som att slå ihjäl en kattunge med en köttyxa. Så brutalt och så hjärtekrossande, så fullkomligt ofattbart.

Man får räkna med mycket regn, åskoväder och översvämningar framöver. Många blixtar av vrede och stormar av sorg. Men man repar sig så småningom. Sakta men säkert kommer molnen tunnas ut för att en dag skingras, och kanske kan man få en glimt av solen igen. Har man tur så får man till slut får uppleva solens strålar på klarblå himmel, ljumma sommarkvällar och stjärnklara nätter.

Jag håller tummarna.

Vad är oddsen?

Idag har jag solat ute på en brygga på Lidingö och njutit av havet och solen.

Precis när jag kom till den folktomma bryggan kom en till tjej dit, en en söt tjej som visade sig vara LÄKARE med rötter i LUND/GBG, som har bott ett tag i FRANKRIKE, har varit i AFRIKA, jobbat i INDIEN, tyckte NARKOS var ett av de roligaste momenten på läkarutbildningen, vill börja träna mer YOGA, är superSOCIAL och är tillsammans med en kille sen 6 år tillbaka men de har just nu lite vajsing i förhållandet och ska ta ett uppehåll för att fundera ut om de ska leva tillsammans...

Hon råkar vara ledig på förmiddagen (och på besök på Lidingö) JUST den här veckan när jag är här och jag råkade bestämma mig för att hänga på stranden just idag (hade egentligen tänkt hänga i stan idag). Vi har liknande värderingar, och hon ska vara ledig typ resten av sommaren och hänga i Stockholm, Göteborg och Lund. Och just det, vi har samma hårfärg, är typ lika långa och har exakt likadant nagellack på tånaglarna.

Vad är oddsen?!

...fattas bara att hon har tävlat med hästar och sjungit i kör också så har jag nog hittat mig en själsfrände :)

Gässen simmade fram och tillbaka under bryggan där vi badade. Gulliga :)

Mmmmmm!

God morgon!

Nu sitter jag och avnjuter en kopp kaffe, med en DN bredvid mig och strålande sol utanför, med andra ord jag har betydligt bättre saker för mig än att sitta här på bloggen :)

Men vill bara göra en liten statusuppdatering, bröllopet i helgen var fantastiskt, så himla fint att få fira kärleken på ett så gediget sätt, och min sång i såväl kyrkan som med jazzbandet på festen blev lyckad. Kul! Har aldrig sjungit live med ett jazzband förut, första låten blev jag lite förvirrad av att stå i mitten av en massa massa ljud och inte höra mig själv över huvud taget, men så småningom så slappnade jag av och då var det bara kul att få jazza fram Bedårande sommarvals (Mmmmm Mmmmm), Summertime och Lullaby of birdland. Tänk om man fick göra det på heltid, kanske skulle skola om sig och strunta i läkarutbildningen? ;)

Hehe nej men ibland känns det som att mina "fritidsaktiviteter" tar upp lika mycket tid som medicinstudierna, och det finns ju bara ett x antal timmar per dygn. Och ärligt talat, ibland blir jag så trött på att plugga så alternativet att på heltid få syssla med yoga, konst och musik känns otroligt lockande. Men sen ska man ju kunna försörja sig också, det är en helt annan femma...

Nu är jag i Stockholm en vecka och ska njuta av den vackra staden och skärgården, och kanske framför allt trevligt sällskap innan det bär av till Skåneland igen.

Glad sommar!

Nya rön!

Återigen har en ny studie kommit där man visar att en kolhydratfattig kost (dvs mkt fett och protein) ger ökad risk för hjärt-kärl-sjukdom och därmed risk för hjärtinfarkt och stroke. Den här gången är det 43 000 kvinnor som studerats där man frågat om kvinnornas dieter (det var när atkinsdieten hade fått fart i vårt samhälle) och sedan följt upp 20 år senare - och som vanligt ökar rökning risken och fysisk aktivitet minskar den.

Flertalet studier har kunnat visa att en kolhydratfattig diet kan ge viktnedgång och kan vara effektiv som kostbehandling mot diabetes, men bara ett fåtal studier har kunnat visa dietens långsiktiga effekter. Men fettdoktorns vanliga argument - att det inte finns studier som visar att den fett- och proteinrika dieten med mycket animaliskt fett och protein ska ha negativa effekter på hjärta och  kärl - har nu äntligen punkterats.

Det finns alltså återigen argument för att "lite av allt" och "lagom är bäst" samt fysisk aktivitet är det bästa sättet att leva ett friskt och långt liv.

Nu kommer också skräckinjagande nyheter från Kina - en stackars kvinna som tvingats göra abort i sjunde månaden. Det är ärligt talat mord - det är knappt längre ett foster det är ett barn! Verkligen fruktansvärt.Hon tvingades göra aborten eftersom att hon och hennes man inte hade råd att betala boten på 46000 kr för att de redan hade ett barn sedan innan. Och inte nog med det - kvinnan hade blivit slagen och intvingad i en bil innan hon togs till sjukhuset där de utförde aborten - trots att kinesisk lag säger att man inte får göra abort efter 6 månaders graviditet.


Nog för att jag förstår och på sätt och vis kan tycka att enbarns-politiken i Kina har en poäng då vi bara blir allt fler människor på detta jordklot, men de driver sin politik på ett helt absurt sätt. Hade det inte varit smartare att köra stora kampanjer med information och ge gratis preventivmedel? Framför allt så måste ju människor själva få avgöra ifall de vill ha fler än ett barn eller inte, det finns ju inget mer naturligt än att en människa vill ha barn. Sen kanske man inte måste ha sex-sju stycken eller fler, men att få skapa sig en familj borde vara en mänsklig rättighet.

en rättighet?

Snart bröllop!

Nu i dagarna är det dags för sommarens bröllop. Det ska verkligen bli kul, en god vän till mig som gifter sig och jag ska sjunga på bröllopet, både i kyrkan ackompanjerad av piano och efter middagen med ett jazzband. Spännande!

Kanske särskilt spännande eftersom att jag precis fått en kraftig förkylning, haft feber och nu har jätteont i en hes och grötig hals... Så nu blir det röstvila och massor av te i några dagar inför helgens bravader. Hoppas det reder ut sig innan bröllopet så jag hinner öva lite (!) För visst är man van sångare men eftersom jag slutade sjunga i kör för ett år sedan så har det inte blivit så mycket övning och jag känner mig lite ringrostig.

Oh well, det blir nog bra.

Midsommar var jättetrevligt med goda vänner på besök och bra väder. Härligt! Nu har det dock regnat konstant sedan dess, hoppas sommaren tar sig snart. Men juni är väl som juni brukar vara - urtrist.

Nu ska jag stänga av skräpTv:n (Det är Doctors på TV4, så himla billigt program. Alltid handlar det om fettsugning, plastikkirurgi, dieter, osv osv. I dagens avsnitt förändrar vi allas kroppar, en efter en.. Suck.)



Och istället ska jag sätta på gårdagens sommarpratare på P1! Ett gammalt sommarnöje som ska få återupplivas :) Rekommenderas!

Flera dagar innan midsommar var det så här fint!

Är vårt behov av värme och kärlek större än någonsin?

Jag tycker mig se en tendens i vårt svenska samhälle där ett allt större behov av värme och kärlek görs sig hört. På TV4 gör man reklam för klämkäcka Lotta på Liseberg där man utlovar mycket sång, glädje och värme för de som tittar. Det finns ett stort behov av att hitta närhet och värme i vår omgivning, allt från självhjälpsböcker till religiösa grupper. Många börjar med meditation eller börjar med yoga (där vi starkt betonar värme och vänlighet gentemot sig själv och andra).

Så vad är det som händer? Är det så att vårt samhälle varit så utsvultet på värme och gemenskap, att allt fokus har (och är?) varit på prestation och materialism, och nu gör människor revolt mot detta? Eller beror det på det faktum att religionen (eller kanske snarare kristendomen) har fått ta allt mindre plats i människors liv och att man nu till slut känner av tomrummet det lämnat? Beror det på att vår generation, vi 70- och 80-talister fått ta konsekvenserna av föregående generationers fokus på karriär och strävan mot allt högre status och fler ägodelar?

Oavsett vad så välkomnar jag all införsel av mer värme, omtanke och kärlek i vårt samhälle - så länge det är genuint och inte något man gör för att "det är det som säljer" (ja, du får kalla mig cynisk nu!). Jag önskar verkligen att människor blir mer fokuserade på att vara goda medmänniskor, ta hand om sig själva och andra, och att kraven på prestation i vårt samhälle sänks. Jag önskar verkligen att människor kan börja känna sig mer sammanlänkade med andra - connected - och att färre känner sig ensamma, utanför, och tyngda av omöjliga krav.

Samtidigt vill jag höja ett varningens finger - när människor i vårt samhälle är så törstande efter lite kärlek och värme som vi är idag finns risken att oseriösa aktörer tar sig in på marknaden och manipulerar människor utifrån sina egna syften. Jag tänker främst på religiösa (eller icke-religiösa) sekter som utlovar gemenskap och andlighet, sedan bedriver någon form av "hjärntvätt" och som sedan snärjer in människor i ett nät med "måsten och borden", tvång och skulder. Jag menar självfallet inte att det är de sökande människornas fel - människor som känner ett behov av närhet och gemenskap - utan menar att samhället i stort måste ändras för att dessa individer ska kunna känna sig "hemma" och inte ska behöva vända sig till alternativa samhällen och grupper.

Så låt oss tillsammans skapa ett vänligare och mjukare klimat i vårt samhälle - skänk ett oprovocerat leende till någon på stan, låt någon annan gå före dig i kön och bjud någon du känner på en glass i solen utan krav om att få något tillbaka. Låt oss börja känna efter mer, känna vad som får våra hjärtan att sjunga, och vara mer närvarande och accepterande mot oss själva och mot våra medmänniskor. Låt oss börja ge mer värme till oss själva och till varandra. Och för all del - mer Lotta på Liseberg :)

Kost, motion, rund och go'... och hälsa?

Ständigt dessa diskussioner kring kost och hälsa. En väldigt viktig diskussion kan man tycka med tanke på hur många människor som har högst ohälsosamma kost- och motionsvanor. Men tyvärr känns det inte som att kunskaperna kring hälsosamt leverne kommer ut till allmänheten förutom genom massmedias skandalsökande rubriker - allt fokus hamnar på quick fix på allehanda problem istället för att förmedla hur man kan leva rätt på ett långsiktigt och hållbart sätt.

I Sverige har vi Livsmedelsverket som ständigt utreder samband mellan kost och hälsa respektive ohälsa, och instansen har publicerat kostråd för allt och alla: oavsett om det gäller gravida, barn i alla åldrar, om man vill veta vilken sorts fisk man ska äta eller riskerna med viss kost - allt finns på livsmedelsverkets hemsida! Där finns mängder med tips och råd, betydligt mer trovärdiga än de man läser i diverse skandal- och ät-dig-smal- tidningar.

http://www.slv.se/

Man ska aldrig vara naivt blåögd och bara lita blint på vad som sägs, det samma gäller så klart Livsmedelsverkets rekommendationer, men jag kan tycka att allt för många struntar i Livsmedelsverkets råd till förmån till mer bekväma dieter som till ex fettdoktorns tryck-i-dig-allt-som-vobblar-och-kommer-från-djurens-bilringar som innehåller alldeles för mycket mättat fett, salt och cancerframkallande ämnen.

Jag tycker Livsmedelsverket är dåliga på att kommunicera ut till allmänheten, och nu har äntligen en studie publicerats där man faktiskt kan visa att de som följer Livsmedelsverkets rekommendationer också lever längre. Sen huruvida de som faktiskt följer rekommendationerna kanske också är höginkomsttagare eller högutbildade förtäljer inte historien. Men man har i alla fall undersökt 17 000 personer, varav endast 3 % av deltagarna i studien faktiskt följde kostråden. Dessa levde längre och framför allt männens risk att dö i hjärt-kärlsjukdom halverades.

Studien har utförts vid Lunds Universitet, och publicerats inom de akademiska kretsarna. Men allmänheten då? Var är de stora rubrikerna i media? Var är nyhetssändningarna som praktiskt taget avbryts för att basunera ut de senaste fynden, så som vi sett med många andra studier? Jaha nej okej. Råden från Livsmedelsverket är helt enkelt inte tillräckligt sexiga eller spännande för att de ska vara värda att berättas om. För vem vill höra nyheten att lagom är bäst?

Vad är det då som rekommenderas?

Om du är intresserad så gå in på Livsmedelsverkets hemsida, men kort sammanfattat så innebär det en kost med mycket fibrer och fullkorn, mycket frukt och grönsaker, mer fisk och mindre kött, samt fleromättat fett. Hellre olja än smör, och hellre grovt rågbröd än vitt toastbröd med andra ord. Och försök undvika raffinerat socker - alltså dra ner på vitt socker, godis, glass, kakor osv.

Dessutom gäller det att hålla koll på att fisk från insjöar (innehåller mycket tungmetaller, om du är kvinna i fertil ålder bör du inte inta sådan fisk mer än någon enstaka gång per år), gifter i konservburkar (det allra senaste, bisfenol A finns i hög grad i konservburksmat), akrylamid i hårt stekt/rökt/friterad mat (cancerframkallande ämnen om man får i sig höga halter). osv osv.

Fortfarande nyfiken? Gå in på Livsmedelsverkets hemsida!

Det som jag sedan efterlyser är mer information till allmänheten om vikten av motion (nästan lite fyndigt där!) som jag inte tycker framgår. Att det är lika farligt ur hjärt-kärl-synpunkt att inte träna som att röka! Det spelar alltså ingen roll om du är smal som en sticka - om du inte höjer pulsen i 30 min åtminstone en gång i veckan så är du lika ohälsosam som en rökare - så dåligt är det för ditt hjärta och dina kärl. (Tänk om du aldrig tränar och dessutom röker? hemska tanke... men nog inte så ovanligt)

Varför publiceras inte dessa studier i massmedia? Allt fokus ska hela tiden vara på vikten - hur du går ner 5 kg på två veckor, flygvärdinnedieten, popcorndieten osv. osv. och ev några magövningar för att få en snyggare fastare bikinimage. Men ingenting om att "lev länge och väl" genom att höja pulsen i 30 minuter ett par gånger i veckan - för det är vad som krävs!

Nog för att jag är en stor anhängare av yoga, det är en fantastisk träningsform men kanske framför allt filosofi och sätt att leva, men man måste på något sätt lyckas göra en konditionshöjande insats ett par gånger i veckan. Jag vet att det kan vara svårt, kanske framför allt när du är arbetande småbarnsförälder, men på något sätt måste man kunna få prioritera sig själv ett par halvtimmar i veckan så att man får bevara sin fysiska (och psykiska?!) hälsa. Man kan försöka börja cykla till jobbet, simma på helgen, springa en runda innan jobbet på morgonen eller gå på ett aerobicspass på kvällen när barnen gått och lagt sig. Det innebär en kraftansträngning och ytterligare ett par timmar mindre tid med sin partner - men jag tror att man vinner på det i längden (inklusive förhållandet).

Sådär, det var dagens mässa :)

Nu önskar jag er en riktigt trevlig midsommar, hoppas att solen får skina på oss under helgen. Och glöm inte: hellre lite rund men vältränad istället för smal och otränad!

Goda människor och goda gärningar - finns de?

Ibland hamnar jag i diskussionen om vad en god gärning innebär. Finns det några helt altruistiska goda gärningar? Vissa hävdar att man aldrig gör något helt och hållet för någon annan, utan att man alltid har någon form av egenintresse i det man gör, även om det så bara är att man klappar sig själv på ryggen och tycker att man själv är en god person.

Frågan jag ställer är då - spelar det egentligen någon större roll? För gärningen kommer ändå mottagaren till nytta, och så länge givaren inte kräver något i gengäld så är väl själva gärningen i sig ändå god? Och mottagaren blir förhoppningsvis glad, kanske till och med inspirerad, av den goda gärningen.

Idag såg jag en tiggande kvinna utanför mataffären. Det är sällan man ser tiggare i Sverige, i alla fall där jag bor, och jag blir alltid lika förvånad och nyfiken varje gång. Oftast är det två kategorier - antingen missbrukare som sitter halvt nerknarkade med en burk framför sig och en hund liggande vid sidan på en filt, eller invandrarkvinnor med romskt ursprung (min fördom?) med en skylt där de ber om pengar till mat till sina barn. Idag var det en arm kvinna, med smutsiga kläder och bedjande blick. Av ren princip ger jag aldrig pengar till tiggare på gatan, jag vill inte finansiera någons beroende, men denna kvinna hade kanske behövt det? För att komma förbi detta skänker jag pengar till välgörenhetsorganisationer när jag kan, och har ett fadderbarn i Indien vars skolgång jag betalar med 200 kr varje månad (mer än så behöver det inte kosta! Gör det du också! Alla barn har rätt till skolgång och chans till en framtid...)

I vilket fall som helst så köpte jag med en lunch med dricka som jag gav henne när jag gick förbi igen på vägen hem. Var detta nu en god gärning? Hade det kanske varit en god gärning fram tills dess att jag berättade om den? Är det en mindre god gärning när jag blir glad att se att kvinna log mot mig och tackade mig innan jag fortsatte? Hade det varit en mer god gärning om jag hade satt mig ner hos henne och frågat om hennes liv? Eller gett henne pengar istället för mat?  

Jag hade en diskussion med en vän huruvida en människa är god eller inte (jag vet, inget är så svart eller vitt, men det är ju ofta så vi tänker vi människor), och där jag hävdar att om en persons intention är god så är personen "god", kanske till och med om resultatet blir att man skadar någon. Jag vet en person som verkligen verkligen anstränger sig för att vara "god", som verkligen så gärna vill ge andra kärlek och omtanke - men hon lyckas inte riktigt för hennes gamla vanor och sätt att vara "lyser igenom". Jag tror att hon alltid har varit väldigt hård mot sig själv, och mot andra, och att hon inte riktigt kan ta sig förbi det hindret i sin önskan att vara snäll och god. Min vän påstod att det då är falskt, och att denna person inte är god. Återigen så är intentionen god men jag tror hon inte är riktigt medveten om sitt sätt att vara och därmed lyckas hon inte riktigt övertyga andra om sin "godhet".

För ärligt talat, om en god person enbart kan vara en sådan person som alltid gör altruistiska gärningar helt och hållet utan egen vinning och som aldrig hyser en illa tanke om vare sig själv eller någon annan, då känns det rätt hopplöst att bli en god person utan att heta typ Moder Theresa eller kanske Gandhi. Och jag vill gärna se människor som goda :)

Goda människor och goda gärningar - finns de? på riktigt?

Jag har en fast åsikt att alla människor handlar utifrån tron att deras handlingar ska leda till lycka. Det finns något väldigt skört och vackert i det, att alla kämpar vi för att uppnå lyckan men inte så sällan gör vi saker som kanske leder till raka motsatsen. Jag tror att alla människor innerst inne vill vara "goda" och göra goda gärningar, men att vissa känner sig så olyckliga att de inte har utrymme för att tänka på någon annan än sig själv och att de tror att det kommer leda till deras lycka.

En vän till mig utförde en pengaaktion där han delade ut 20-lappar till folk på stan. Alla fick två var och fick uppgiften att för den ena köpa något till sig själv och den andra för att köpa något till någon annan. Sedan fick de reflektera över vilken tjugolapp som gav dem mest lycka. Resultatet var att folk över lag kände större tillfredsställelse med att spendera 20an på någon annan än på sig själva. Ingen nyhet, kanske du tycker, men det visar återigen att vi är så mycket lyckligare när vi känner oss sammanlänkade med vår omgivning och göra "goda gärningar". Och bara det kanske är en god gärning i sig? :)


Nu ska jag sluta filosofera för idag och gå ut med mina blå naglar och fira att det är fredag med vin och sushi, och fantastiskt gott sällskap i form av min fina älskade vän från Köpenhamn som just kommit hem efter att ha jobbat som volontär i Uganda. Apropå goda människor!

Back to basics!

Den som följer min blogg kan knappast ha missat min långsamma men ganska bestämda utveckling åt att mer och mer uppskatta allt som är mänskligt, naturligt och obehandlat. Back to Basics.

Det började med yogan. Från början när jag tränade yoga gjorde jag det enkom för att det hjälpte mig med mina ryggbesvär. Jag har haft problem med ryggen i många år (jaa, trots min relativt ringa ålder) och var förr i behov av att få idrottsmassage varannan vecka. Från och med att jag började träna yoga regelbundet har jag mycket mindre problem med ryggen och nacken! Men snart växte yogan för mig, och jag har mer och mer intresserat mig och fördjupat mig i yogans mening och budskap - det som framför allt har berört mig är budskapet att man är alldeles fantastiskt perfekt som man är (att alla människor är det) och att lyssna in kroppen, känna efter och träna utifrån sina egna förutsättningar. Jag har blivit förälskad i denna syn på människan - att hon ska vara naturlig, träna kroppen utan redskap (om man bortser eventuell yogamatta) och att man ska respektera och älska sin kropp. Att man kan ta upp sin nakna fot, vagga den i famnen och kyssa den - I love you. Kan det bli mer mänskligt och naturligt än så?

Sen började jag få upp ögonen för köttindustrin. En marknad där djuren inte lever naturligt alls - kycklingar som bor så trångt att de trampar ovanpå varandra, kossor som står instängda i sina spiltor året runt, grisar som färdas ovanpå varandra inklämda i lastbilsflak. Bara tänk skräcken, rädslan, tristessen. Långsamt har jag minskat min kött- och fågelkonsumtion från varje mål varje dag (alltså tre gånger om dagen, ex skinka till frukostmackan, kycklingsallad till lunch, spaghetti köttfärssås till middag) till någon gång i veckan, till idag då jag bara äter kött om jag blir bjuden (om någon stått och ansträngt sig för min skull) eller vid enstaka tillfällen då jag vet att det är KRAV-märkt, ekologiskt och naturbeteskött.

glada kossor

Sen började jag fundera över vad det är man stoppar i sig hela tiden egentligen. Det är så mycket som är besprutat, det är så många kemikalier och E-nummer överallt, så många gifter i maten vi äter varje dag. Så jag har mer och mer, om plånboken tillåter, även börjat köpa ekologiska grönsaker och frukt. Jag har blivit en riktig mästare på att söka upp extrapriser på ekologiska varor :)

Och nu då? Det senaste jag kommit på är ekologisk hudvård. Jag använder, liksom de flesta andra tjejer, dagligen en massa syntetiska och kemiska material på kroppen och i ansiktet. Varje dag rengörs det, sminkas, avsminkas, smörjs in. Jag har tidigare inte ägnat en tanke åt att det skulle behöva vara ekologiska/naturliga produkter! Men så var jag på en ansiktsbehandling förra veckan, mest som avslappning som en liten present till mig själv efter terminen, och det visade sig vara en hudterapeut som brann för naturliga och ekologiska hudprodukter. Hon pampered mitt ansikte i över en timme, med rengöring, peeling, mask, kräm - allt med skön ekologisk hudvård med naturliga oljor från allehanda växter som har alla möjliga välgörande egenskaper för just min hudtyp. Jag rådfrågade henne om hon kunde rekommendera ett märke med ekologiska produkter som inte var dyrare än min vanliga hudkräm, och då rekommenderade hon Weleda. Hon sade att Weleda och Dr Hauschka gör prisvärda och väldigt bra produkter.

När jag gick hem från ansiktsbehandlingen var min hy strålande med härlig lyster, och jag var nästintill omgiven av aromatiska ångor. Så jag tänkte, varför inte? Gick till närmaste hälsokostaffär och köpte Weledas Wild Rose kräm för torr hy, och jag måste säga att den är underbar. Min hy känns len och återfuktad och krämen doftar ljuvligt av rosor och jag-vet-inte-vad. Och så vet jag ju att den är 100 % naturlig och ekologisk, vilket ju inte gör det sämre...

Så nu har jag blivit en riktigt ekologiskt-junkie och bara frossar i allt som är naturligt because it's good for you. Fattas bara att jag blir naturist på köpet ;) Jag antar att det kommer bli mer balanserat så småningom, men just nu är det endast ekologiskt som gäller!

Slutligen fick jag en lite aha-upplevelse på yogan idag. När vi låg där i Happy baby pose så tänkte jag -alla har vi varit bebisar en gång. Konstigt att tänka sig! Han där, han som är så stor och kaxig, han har varit en liten bebis en gång. Och hon där, hon som står och speglar sig och plutar med läpparna, hon har varit en liten bebis en gång. Jag vet inte varför, men den tanken fyller mig med en enorm välvilja och omtanke - alla har vi varit fullkomligt oskyldiga och hjälplösa. Alla har vi formats av vår uppväxt och blivit de vi är idag, och alla gör vi bara vad vi kan för att bli lyckliga. Det finns en oerhörd ömhet och fragilitet i det konstaterandet om man öppnar sitt hjärta.

happy baby pose

på nätet hittade jag en en expert på happy baby pose :)

Jag tänkte också tillbaka på den tiden då vi var lite större men fortfarande små, där i början av skolåldern. Kommer ni ihåg hur det kändes när man var sju år?

Jag har för mig att kraven på prestation var icke-existerande, i alla fall som jag vill minnas det. Jag tror det är därför jag tänker tillbaka på den tiden som den bästa i mitt liv. Allt var så enkelt! Jag lekte med mina bästisar, och jag hade en ponny men det var inga krav på tävlan eller prestation. Jag hade pojkvänner, ja ett tag hade jag två samtidigt (de var också bästa kompisar) och jag minns hur jag gick hand i hand med dem på varsin sida. Så okomplicerat allt var! Skolan var lekande lätt, att lära sig var KUL, det var ingen ångest inblandad. Jag älskade att lära mig nytt, lära mig mer. Och jag minns att jag hade en omättlig aptit på världen och livet, det var en helt annan nyfikenhet, en helt annan storögdhet inför den stora vida världen och alla dess under och mysterier.Till skillnad från idag då mitt favorituttryck är: Är det vetenskapligt bevisat?

Jösses vad jag önskar jag kunde få tillbaka den synen - att det bara är kul att lära sig nytt och att plugga inte är associerat med prestation och krav. Jag hade lite den känslan när jag började plugga på läkarprogrammet, men kvävdes snabbt av utbildningens hårda tempo och höga krav. Att plugget blir mer lustfyllt och spontant, det ska bli mitt mål med nästa termin! Vilket kanske kan underlättas av att det är ämnen jag verkligen är intresserad av :)

Back to basics, helt enkelt.

La la love

Idag känner jag mig verkligen som en riktig liten hemmafru..

Eller vad sägs om att pussa mannen adjö och sedan äta riktig långfrukost framför Nyhetsmorgon, följt av två timmars yoga, måla naglarna och titta lite på Högklackat (humorserie på SVT) och sen hemlagad lunch, dricka kaffe och läsa lite modetidning, och nu som grädden på moset: baka en frestande doftande plommonpaj? :)

Under tiden jag gör allt detta (ja jag ska snart komma ner i varv men jag är fortfarande lika uppskruvad som en duracell-kanin efter de senaste två terminerna) så lyssnar jag på Eurovision-låtarna från i år och dansar runt i lägenheten. Kan det bli mer kliché än så?!

Men jag njuter faktiskt, lite lagom slappt sådär. Himla skönt också att bara softa runt i mina mjuka sköna yogakläder hela dagen. På tal om det, den här bilden hittade jag på nätet igår, haha!

Lustigt, det är lite pinsamt faktiskt men min favoritlåt just nu är La la love sjungen av Cyperns Ivi Adamou. Inte för att jag egentligen tycker att den är speciellt bra, utan för att jag själv haft den på hjärnan konstant dagligen i snart två veckor. Den har liksom trängt sig in i mina tankar och existerar konstant på repeat gömd någonstans i min hjärna, och poppar upp lite då och då. Och när jag hör den så är den ooooooh så bekant och vi gillar ju saker som är bekanta, inte sant? ;)

Själv tyckte jag att det, som vanligt, var alldeles för mycket fokus på sångerskornas sexualitet och kroppar och alldeles för lite fokus på låtarnas kvalitet under Eurovision. Kanske särskilt Cyperns och Greklands bidrag tyckte jag var lite too much, där klänningarna var så korta att de knappt täckte varken bröst eller rumpa och dansen lika utmanande som på ett bubbeldisco på någon av Greklands partyöar. Lite magstarkt kanske för barnfamiljer? Det är ju inte alldeles ovanligt att småflickor både klär sig och dansar precis som sina idoler. Tacka vet jag Loreen som var både cool, snygg och alldeles sin egen i sin klädsel, dans och sång.

Men motsägelsefull som jag är så kan jag inte låta bli att dras med i rytmen, sången, dansen och bli alldeles strålande glad, klappa händerna och studsa jämfota när jag hör Lah lah, lah lah lah lah, lah lah lah lah, la la looove.

Glad!!!

Alldeles nyss fick jag en riktigt glad nyhet - jag har klarat min utbildning till yogainstruktör! Den skriftliga hemtentan blev godkänd och min praktiska tenta förra veckan likaså, och nu har jag fått ett mail från mina fina lärare att jag är godkänd och numera officiellt diplomerad yogainstruktör, och att jag är välkommen på introduktionsutbildning inför att börja jobba. Ett väldigt trevligt jobb vid sidan av studierna måste jag säga.. (!)

Så dagen till ära bjuder jag på lite yogisk visdom och bilder :)

 

statisk handbalans

bryggan/hjulet : Urdhva Dhanurasana

Kamelen: Ustrasana

Bisfenol A?

Wow. Återigen så gör media sitt gamla trick - får nys på något som kan vara farligt och förstorar det till enorma proportioner. Det skulle inte förvåna mig om detta leder till att svenskarna fullkomligt kommer att bojkotta konserverna nu ett bra tag - tur att de har så lång hållbarhet så att inget företag plötsligt går i konkurs! För tänk om samma rön hade gällt en färskvara som till ex mjölk - då skulle alla Sveriges mjölkbönder konkursa en efter en.

Så what's the fuzz about?

Bisfenol A är ett ämne som ingår i många plastprodukter. Man har tidigare uppmärksammat ämnets inverkan på människans hormonsystem och under 2010-2011 förbjöds ämnet i svenska nappflaskor och barnmatsburkar. Nu har ett par journalister ställt upp som försökspersoner och ätit endast konservburksmat i några dagar (hög halt av bisfenol A i konservburkar) och deras nivåer av bisfenol i urinen ökade massivt. På grund av detta har man nu basunerat ut i media om hur farligt det är att äta mat från konservburkar och Tv4 har idag ägnat hela morgonen åt att förfäras åt de nya rönen.

Missförstå mig inte - jag om någon anser att man bör minska intaget av konserverad mat och halvfabrikat, men medias onyanserade sätt att berätta om de chockerande nyheterna gör att det tappar trovärdighet. Varför kan man inte istället ta upp diskussionen huruvida det sättet vi förvarar och tillagar mat idag påverkar vår hälsa negativt? Det finns anledningar till varför autoimmuna sjukdomar, allergier, infertilitetsproblem och vissa cancerformer ökar, och det finns orsak att tro att orsaken finns i vår miljö runtomkring oss - inklusive i maten vi äter.

Säger det inte sig själv? Vi värmer dagligen plastbyttor med halvfabricerad mat i microvågsugnar till lunch. Vi äter mat som färdats från andra sidan jordklotet och besprutats med alla möjliga kemikalier. Vi går omkring dagligen i en miljö full med avgaser och allergener. Självklart kommer det att slå tillbaka på oss, och det är väldigt svårt för den enskilde individen att inse vad som är bra eller inte för hälsan - jag tror det är viktigt att det kommer nationella direktiv och information för vad som är hälsosamt och inte.

Själv äter jag ibland halvfabrikat, ibland konserver, ibland mat som fraktats från andra sidan jordklotet. Ibland äter jag besprutade vindruvor utan att skölja dem först. Ibland värmer jag min platsbytta i microvågsugnen. När jag gör det så ignorerar jag min känsla av att det inte är bra för mig - det är så mycket enklare att bara göra som alla andra och låtsas om att det inte kommer få konsekvenser för hälsan...

Jag önskar att man från statens sida gör det enklare att leva naturligt och hälsosamt, exempelvis genom att göra det billigare att köpa ekologisk mat. Jag vet så många studenter som egentligen vill köpa ekologiskt men som inte har råd!

Så mer nyanserad information till folket, en större allmän diskussion om hur vi lever våra liv inklusive kost och motion, och slutligen bättre och billigare tillgång till sund och ekologisk mat.

Möjligt?

Glädje!

Äntligen - nu är jag helt klar med vårterminen - jag har skickat in och fått godkända portfolios, jag har klarat min praktiska och min skriftliga tenta på kirurgin och jag har skickat in min etiska diskussion som vi skulle skriva inom kursen PU (Professionell Utveckling). Jag har dessutom skrivit min hemtenta i yoga och träningslära, och igår gjorde jag min praktiska tenta som yogainstruktör. Dessutom har jag och resten av styrgruppen skickat in äskan om fortsättande av fadderverksamheten på läkarprogrammet, något som också har blivit beviljat. Hjälp vilken intensiv period det har varit!

Men nu är det tre månader sommarlov - på riktigt. Från och med nu ska jag bara göra det jag känner för precis när jag känner för det. Jag känner mig helt slut, helt utpumpad, all energi har runnit av mig och jag längtar bara efter VILA. (inte klädesmärket, bokstavligt talat! :)

Jag kan bara inte riktigt fatta det... alla katekolaminer snurrar fortfarande runt i blodbanan och gör mig alldeles yr, en känsla av att jag måste skynda mig, måste fortsätta, måste sätta igång.... med vad?

Det brukar vara såhär. Åtminstone ett par veckor efter terminstenta brukar min kropp fortsätta leva i en slags stress-situation där allt går på högvarv och där jag är mindre mottaglig och mindre tillgänglig för andra människor. Men jag vet också att det snart kommer att gå över, och jag är ändå överraskad: med tanke på alla de bollar jag hållit i luften samtidigt och med tanke på att jag sällan är hemma före kl tio på kvällen om dagarna så har jag ändå inte varit sådär vansinnigt kroppen-skriker-sluta-ont-i-magen-stressutsalg-eller-vad-det-nu-kan-vara - stressad den här terminen utan ändå tagit det hela med ro. En vinst i mina ögon. Som jag sade till en klasskamrat häromdagen - jag kämpar varje dag med att inte behöva vara så himla duktig och prestera. Detta är jättejättesvårt för en person som har tävlat hela sitt liv.

Den senaste veckan har vi haft kursen PU (professionell Utveckling) på avancerad nivå. Det har verkligen varit givande, och jag tycker man borde ha ett par dagar avancerad nivå PU som början eller som avslut på varje termin istället för att bara överösa oss med det helt plötsligt på termin 8 - nu har vi istället fått kämpa med samtal om döden och sjukdom i nästan två veckor och det finns en risk att folk inte orkar med så mycket känslor/ångest/tankar på en gång precis post-tenta. Dessutom är det alltid aktuellt, och jag tycker det borde inkorporeras ordentligt på utbildningen åtminstone från och med termin 6 då vi går ut på klinik och dagligen träffar svårt sjuka patienter.

Jag tänkte jag kunde skriva min diskussion om ett etiskt dilemma här på bloggen, som man kan läsa om man är intresserad. Om inte är det bara att avstå.

Hoppas att ni som läser (vilka ni nu är, jag blir lika förundrad varje gång jag ser hur många som besökt min blogg) också har klarat era tentor, uppsatser eller uppdrag och att ni snart får njuta av en härlig semester. Glad sommar!

FÄRDIG!

Fääärdig!

Äntligen äntligen är T8 -tentorna över. OSCE igår (praktiskt tenta), skriftlig idag.

Hur har det gått nu då?

Det gick jättebra på OSCE, trots att jag själv kände mig lite shaky. Den skriftliga får vi svar på fredag (snabt jobbat, imponerande!). ... Men ärligt talat, för en gångs skull så känns det faktiskt BRA efter att ha skrivit en tenta, en känsla jag nog inte haft sedan T2. Absolut, jag kunde verkligen inte svara på allt, och jag hade tänkt fel på ett par frågor som jag trodde jag hade förstått, men över lag kändes det faktiskt helt okej, istället för fan det gick åt helvete. Och när det brukar kännas som att det fick dåligt så brukar det ju alltid ha gått bra, så då tänker jag att nu borde det också ha gått bra. Eller nåt.

Eller så har jag bara blivit loj och mindre hård mot mig själv? I så fall: mission accomplished :)

Den praktiska tentan var, precis som på T6, brutal: skitnervös ställs du framför en dörr där det står ex Anestesi på, och när de blåser i visselpipan får du springa in och göra det praktiska moment du får i uppgift - ofta med knapp tid att det räcker så man måste skynda sig, under tiden står din lärare och tittar kritiskt på varje sak du gör och för protokoll - fem minuter senare blåser visselpipan igen två gånger för att markera att man måste ta sig vidare till nästa stängda dörr. Spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, gör ett knästatus, spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, tolka fem röntgenbilder och ange osteosyntesmaterial, Spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, gör ett handstatus, Spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, simulera en traumasituation, Spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, sätt en kateter, osv osv osv Pheew...

Man ska inte ha svaga nerver om man ska utsätta sig för något sådant.. (!) Just det att det är någon som står och bedömer en samtidigt som det är en högt onaturlig situation (en docka kan inte visa känslor, bli kallsvettig, cyanotisk, ha puls osv såvida den inte heter Simon). Men efteråt är det kul att man har fått visa vad man kan! Och som vanligt är man sin hårdaste domare, själv tyckte jag det gick okej men jag fick väldigt bra betyg och hamnade topp tio (något man verkligen verkligen inte ska bry sig om och inte ens borde räkna... typiskt man är en sån tävlingsmänniska långt där inne trots allt).

Nåväl. Jag hoppas att min intuition stämmer och att jag klarat den teoretiska tentan - i så fall så är det bara en veckas professionell utveckling som gäller och sen är det nästan tre månader sommarlov! sjukt lyxigt :)

Och sen är det termin 9 (barn, gyn och psyk - lite av mina intresseområden), termin 10 examensarbete och termin 11 vårdcentral - sen är jag... just det. FÄRDIG. Tiden går snabbt.

Fääärdig! påminner mig om ett fantastiskt barnprogram som jag älskade när jag var riktigt liten: Beppes godnattstund, där en av de små dockorna är på toaletten och högljutt ropar "färdig" när hon är klar. Precis som man kanske själv gjorde när man var lite, och som ens eventuella framtida barn kanske kommer göra en dag? Varför gör de inte så söta oskyldiga barnprogram längre...

Flow..

Idag är jag i ett sådant där skönt flow med tentaplugget, där saker och ting faller på plats och man börjar känna "aha, jag börjar kunna det här nu!". Väldigt trevligt.

Igår serverade jag på elfte-terminarnas sista klassfest tillsammans innan examensfesten, väldigt trevligt. Känns också lite konstigt, dels för att jag betraktar flera av dem som mina vänner och att de inte kommer att vara kvar här och att man inte kommer att se dem på sjukhuset längre känns lite sorgligt, dels för att jag då inser att Oj, det är inte så långt kvar för mig heller. Stämningen under kvällen var oerhört varm, kärleksfull och sentimental samtidigt som den var väldigt festlig och uppsluppen, och det var tydligt att de flesta tyckte det var fantastiskt skönt att de tagit sig igenom hela den här långa tuffa utbildningen och nu är redo att börja jobba.

Under kvällen fick jag den allvarliga frågan av en vän: Vad gör dig lycklig?

Gud vilken svår fråga... Jag kunde inte låta bli att säga att ingenting egentligen gör mig lycklig - antingen så är jag det eller så är jag det inte, beroende på hur jag mår fysiskt och psykiskt, hur jag lever mitt liv och vilka människor jag omger mig med. Men, fortsatte jag, det finns vissa saker som kan göra mig glad och vissa saker som kan göra mitt liv meningsfullt.

Det första som kommer upp i mina tankar på saker som gör mig glad är gräs ( haha ja jag vet det kan tolkas på flera sätt :) men grönt frodigt gräs är något som verkligen kan göra mig euforisk. Jag minns när jag hade flyttat till Abu Dhabi (dvs öknen) och hade bott där i ett par månader under tiden jag gjorde min utbildning till flygvärdinna, och när jag för första gången fick en flygning till Europa. Det var i maj och jag hade inte sett annat än sanddyner och konstgräs i flera månader. Det första jag gjorde när jag kom fram till hotellet, som låg strax utanför London, var att skynda mig ut till närmaste lilla park där jag slängde mig i gräset och bara fullkomligt frossade i grönskan. Jag drog i det med fingrarna, luktade på det, lekte med det, och njöt av fulla muggar. Måste sett lustig ut, men så hungrig på den grönskande naturen var jag :)

Jag måste ha natur omkring mig, annars känner jag mig tom inombords. Därför har jag insett att jag inte är en storstadsmänniska - ingen sex and the city tjej! - jag avskyr att vara omgiven av massiv trafik, bilar och avgaser, aldrig få en stund i tystnad, och jag är beroende av grönska och natur. Gärna berg, skog och hav dessutom. Och fåglar! Och ett rikt djurliv över lag. En liten enkel sak som kan göra mig glad är att en skön sommardag sitta i gräset, betrakta himlen och träden, lyssna på fåglarnas kvitter och bara känna en liten vindpust smeka min kind. Underbart!

Något annat som kan göra mig så där innerligt glad och varm om hjärtat är när jag betraktar barn som leker, sover eller interagerar med sin omgivning. Likadant när jag ser ett gammalt par gå hand i hand, eller när jag ser någon göra en god gärning.

Något som gör mig euforiskt glad är att dricka bubbel med mina vänner, lyssna på bra musik och dansa hela natten lång. Något som kan göra mig lugnt glad är att göra yoga, gärna timme ut och timme in. Något som kan ge mig stor tilfredsställelse är att sitta på hästryggen och känna hästens rörelser anpassas till mina, och känslan av att ha hoppat ett utmanande hinder och det bara kom i ett sådant där skönt flow.

Men vad gör ens liv meningsfullt? Mycket större fråga. För mig är det att känna mig connected - att känna samhörighet med andra - och att känna mig behövd. Att jag är viktig i det stora hela. Inte oersättlig, men viktig. Och jag tänker att i framtiden vill jag ha ett meningsfullt arbete (något jag hoppas att läkare ska innebära) och en meningsfull fritid fylld med natur, vänner, barn, omtanke och kärlek.

Kan det vara ett recept på lycka tro?

GRÄS!

Längtar...

Om exakt en vecka är det dags - då gör jag mina två tentor och sen ÄNTLIGEN kan man slappna av och börja njuta av våren. Så himla fint ute nu, man skulle helst bara vara utomhus hela tiden, gå långa skogspromenader, cykla till havet, rida ut på fälten... Ja allt det där. Allt annat än att stänga in sig i ett dammigt bibliotek med dålig luft och lukten av halvätna äppelskruttar...

Sen ett par veckor till innan det äntligen blir stor fest (vi brukar alltid gå på examensfesten som ett avslut på terminen) och då ska klackarna i taket minsann! Därefter blir det en ordentlig detox i sommar för min del, men innan dess ska vi bada i champagne :)

Var bara tvungen att ta med den här bilden, tycker den är himla läcker, även om jag vet jag inte borde eftersom den säkerligen är ordentligt retuscherad och förespråkar ett inte alltför hälsosamt ideal. Men snygg är hon likförbannat :)

tentaplugg

Så var det dags för tentavecka... Den här terminen får vi åtminstone en vecka på oss att fokusera helt på böckerna, inte som i T7 där vi hade obligatoriska moment till dagen innan tentan, och det är verkligen skönt att själv få lägga upp sin tid med plugg och pauser. Visserligen osar ångesten om alla läkarstudenter man träffar på just nu, men det är väl ofrånkomligt.

Jag  har dock fortsatt hålla mitt löfte till mig själv att försöka ta det lugnt, och därför har jag trots allt haft en trevlig helg med middag ute, ost- och vinkväll, en stund ute i solen (vid havet!) och ikväll har jag gottat ner mig ordentligt i soffan med det senaste avsnittet av Game of thrones. Livsfarlig serie det där, man blir snabbt beroende. Nu är det i alla fall dags att sova inför morgondagens intensiva pluggdag. Längtar verkligen tills de närmaste veckorna är över och det äntligen är dags för ett riktigt välförtjänt sommarlov...!

Mitt första (och sista?) riktiga sommarlov på år och dar, där jag bara ska vara ledig hemma, göra massa yoga, läsa och lyssna på musik och bara bli sådär riktigt riktigt utvilad som man bara kan bli av en semester hemma. Och självklart kommer jag att filosofera och fundera och ruminera och allt det där jag brukar göra när jag är ledig :) Nästa sommar hoppas jag på att istället jobba som underläkare och då lär det ju bli att jobba jobba jobba, så nu ska det banne mig njutas av den kommande sommaren!!! Måtte bara de närmaste veckorna gå fort och någorlunda smärtfritt...

Måste man försonas med sina föräldrar?

Alla har vi varit små små flickor eller pojkar, fullkomligt beroende av våra familjer och omgivning för att kunna känna oss trygga, älskade och tillräckliga precis som de vi var. Beroende på hur våra föräldrar har interagerat med oss så har vi idag olika relationer till inte enbart våra föräldrar - utan även oss själva. Om man haft turen att ha vuxit upp med trygga och kärlekfulla föräldrar så är ens möjligheter att kunna känna sig trygg och älskad utan yttre bekräftelse desto större.

Alla stöter vi på svårigheter någon gång i livet, och trots att man kanske är vuxen sedan många år tillbaka så kan relationen till ens föräldrar vara oerhört viktig i dessa situationer. Dels genom att man fortfarande har en trygg och kärleksfull famn att krypa upp i, man kanske kan ta en helg där man åker hem till sina föräldrar och låter sig bli ompysslad och älskad, men också att man har integrerat sina varma kärleksfulla förälder i sig själv och att man kan trösta sig själv i de situationer när livet känns tungt och svårt.

Alla har dock inte turen att växa upp i trygga och kärleksfulla hem, och tyvärr påverkar det inte bara deras barndom utan påverkar hur personen i fråga lever sitt vuxna liv, hur man hanterar svårigheter, huruvida man lärt sig att ta hand om sig själv, sätta gränser för sig själv, och huruvida man känner att man duger som den man är. Även om man har blivit vuxen så har vi alla fortfarande det lilla barnet kvar inom oss, och ibland kan det lilla barnet komma fram ur djupet och önska att bli sedd, hållen och älskad. Om man då inte fått verktygen från sin uppväxt så kan det bli att man istället ständigt söker bekräftelse utåt och speglar sig fullkomligt i andra människor, kanske jämställer man sitt eget värde med sina prestationer och kanske driver man sig själv alldeles för hårt eftersom att man aldrig lärt sig att ta värna om sig själv.

Men vad ska man då göra om man inte har en god relation till sina föräldrar? Ska man acceptera sitt förflutna, förstå att ens föräldrar gjort så gott de har kunnat, förlåta och ha fortsatt överseende för hur ens föräldrar hanterat ens uppväxt och hur de fortsatt hanterar relationen? För hur ska man kunna känna sig lycklig när man har ett stort avstånd (eller kanske till och med fullkomlig tystnad) mellan sig själv och de som satt en till jorden? Ens föräldrar har ju trots allt fött en, gett en mat och kläder, tagit hand om en utifrån sin egen förmåga. Sådana tankar kan väcka mycket skuld hos det vuxna barnet, och man kan känna att man måste acceptera. Kanske känner man sig så beroende av sina föräldrar, trots att man är vuxen, att man begår våld på sig själv genom att låta dem fortsätta behandla en som de alltid gjort, att vara i fortsatt underläge och foga sig i situationen, eller skuldbelägga en för att man upplevt sin uppväxt som otillräcklig eller få höra att man är "otacksam".

Det vanliga svaret från föräldrar vars barn "klagar" på att de inte funnits för dem: "Jag gjorde så gott jag kunde, och tänk på allt detta .... som jag gjort för dig". Räcker det? Ja kanske räcker den förklaringen, ingen är perfekt. Och kanske måste inte allt vara perfekt? Men kanske känner man dock att ett "jag gjorde så gott jag kunde" inte räcker i alla fall, att man behöver mer. För när föräldrarna säger att de gjort så gott de har kunnat eller berättar om allt de har gjort för sitt barn, då säger de indirekt "jag ångrar mig inte". Istället för "förlåt, jag insåg inte att jag gjorde dig illa, jag älskar dig över allt annat och nu vill jag bara att allt ska bli så bra som möjligt". Ett sätt att hantera det är att prova familjeterapi (man blir aldrig för gammal att gå i familjeterapi) och kanske kan man då med hjälp av en terapeut närma sig varandra och skapa förståelse. Om föräldern kan acceptera barnets syn på sin uppväxt och kanske fortsatta behov i vuxen ålder och visa förståelse för barnets upplevelser, uppvisa ånger samt en önskan om ändring av den framtida relationen - ja då kanske en försoning kan ske.

Det är dock inte alltid möjligt att försonas med sina föräldrar. Kanske är de inte mottagliga för sitt barns upplevelser, kanske får de så dåligt samvete att de inte står ut och skuldbelägger barnet istället, eller kanske så vill de helt enkelt inte ändra någonting. Som vuxet barn blir då situationen svår, och att inte kräva förståelse eller försoning utan bara fortsätta som ingenting hänt blir att begå våld på sig själv. Kanske är det i så fall enklare att inte ha kontakt, och att förlåta sina oförstående föräldrar i sitt hjärta men inte ha så nära kontakt för att skydda sig själv från ytterligare skada? - men då sker inte en verklig försoning. Men måste man försonas med sina föräldrar?

Det kan vara svårt att inte bli bitter om man en dag inser vilka handikapp ens uppväxt har gett en. Jag kan tänka mig att det skulle kunna innebära att man upptäcker att man inte vet hur man ska bete sig som förälder den dagen man själv får barn. Eller så kanske man får runt med kass självkänsla. Kanske känner man att man inte är värd att älskas om man inte är till lags eller presterar. Kanske känner man att man är rädd för auktoriteter. Kanske upptäcker man att man reagerar starkt på för andra underliga och banala stimuli. Vissa dränker sina sorger i alkohol eller droger. Kanske går man runt med ett stort hål i sitt bröst, en stor tomhet inombords.

Jag har tidigare skrivit om när jag läste på nätet hur blivande mödrar kände sig så lyckliga "för nu behöver jag aldrig mer vara ensam", och jag tror att det är en stor risk att man lägger allt sitt hopp på sina egna barn att de ska fylla det tomrum som föräldrarna lämnat efter sig. Att barnets fullkomliga kärlek till sin förälder gör att man känner sig mer hel, som en bättre människa. Kanske blir man så beroende av barnet att man inte vill inse att barnet kommer att växa sig stor, bli vuxen och stå på egna ben. Kanske blir det då att man håller så hårt i sitt barn att man omedvetet bestraffar det när det försöker ta sina första egna steg ut i världen och vill frigöra sig från sin förälder.

Om man verkligen ser med nyfikna ögon och lyssnar till de människor man har omkring sig så inser man ganska snabbt att det verkligen inte är något ovanligt med knackiga familjerelationer, snarare tvärtom. Man kan ofta höra "pappa var aldrig närvarande", "mamma bara klagade på mig", "jag var aldrig bra nog", eller "jag fick aldrig göra någonting". Sällan får man dock höra "mamma slog mig", "pappa bestraffade mig" eller "mina föräldrar missbrukade" - men då detta är ytterst tabubelagda samtalsämnen så är det kanske itne så konstigt. Då är det desto mer hjärtevärmande att höra om de som längtar efter familjehögtiderna, de som längtar efter att få umgås med syskon, längtar efter att få prata med sina föräldrar! 

Huruvida man måste försonas med sina föräldrar är ett väldigt explosivt ämne som engagerar och upprör, och särskilt i ropet nu när exempelvis Anna Wahlgrens dotter skrivit en bok om sin uppväxt. Om man är intresserad kan jag varmt rekommendera att lyssna på P1s Kropp och själ - Måste man försonas med sina föräldrar? från den 8 maj.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1272&artikel=5097168&fb_source=message


Jag kan även rekommendera Jesper Juuls bok "din kompetenta familj".

Chirurgia minor!

Idag har jag faktiskt fått göra något riktigt kul! Jag hade något som kallas chirurgia minor på mottagningen, dvs man gör små kirurgiska ingrepp i lokalanestes, till ex tar bort en leverfläck eller liknande. Jag var först ut och min patient hade ett stort lipom (benign tumör, närmare bestämt fettknuta) bak på ena axeln som patienten hade en hel del bekymmer av.

Så jag lade lokalbedövningen (spruta) i huden och skar sedan ett 4 cm långt snitt. Strax efter att jag skurit upp huden började lipomet nästan bubbla ut och det var bara att ta ett ordentlgit tag, extirpera (ta ut) och debridera (göra rent) hålan som blev efteråt under huden. Det var verkligen kul att få vara den so håller i kniven, och efteråt sydde jag ihop med fina intrakutana stygn som knappt kommer synas alls när patienten tar av plåstret igen. Patienten sade att hon var nervös att det skulle göra ont men att det knappt hade känts alls, och att det kändes bra efteråt. Patienten visste såklart att jag var student och att det var en studentmottagning, och det var verkligen kul att se att patienten var så nöjd när hon gick därifrån :)

Så här ser ett lipom ut! Och nej, det var INTE detta som jag plockade ut ur patienten  idag :)

Det var dock inte helt smärtfritt från min sida, jag har ju som bekant väldigt lågt blodtryck och kan särskilt tidigt på morgonen få ortostatism (blir yr av det låga blodtrycket när jag ställer mig/står länge), och dessutom tyckte jag nog undermedvetet att det var lite läskigt, för jag blev alldeles illamående och snurrig där ett tag. Både handledaren och min klasskamrat som assisterade noterade att allt blod försvann från ansiktet och att jag var likblek, och jag var tvungen att blinka några gånger och bita mig i tungan för att det inte skulle svartna framför ögonen. Som tur var gick det snabbt över, jag tog ett par glas vatten och sedan kunde jag fortsätta... Och jag tror inte patienten märkte något faktiskt :) Även om det såklart inte hade gjort något, men jag hade inte velat oroa någon i onödan. Jag kommer ihåg på en operation där jag höll på att svimma och helt plötsligt var allt fokus på mig istället för patienten, de sprang och hämtade en stol och saft och blöt servett osv och var jättegulliga, men det kändes rätt awkward... Händer alla ibland, får jag höra. Jo visst, men jag har ju redan så lågt blodtryck så det är inte mycket som krävs för att världen ska börja gunga :) 

Oh well, nu tillbaka till studierna. Lungt och stilla, metodiskt och utan stress, så ska jag plugga fram till tentan den här gången. Våga vägra hets!