Sista inlägget?

Kära vänner.

Jag har tagit examen! Så nu blir det ju svårt att blogga i huvudet på en läkarstudent.. jag har funderat på att starta en ny blogg om livet som underläkare och AT-läkare, men projektet ligger just nu på is till fördel för min hemsida/blogg om yoga (http://metrobloggen.se/alyoga)

För dig som fortfarande pluggar - stå ut! Till slut står du där på din examen och undrar "vad hände?". Allt gick pltösligt så fort, och vips så var det över. Så försök att även njuta av din studietid, och när det är tungt så vet du att examen kommer - och sen kan du stolt klappa dig själv på axeln. Du har klarat det!

För dig som funderar på att bli läkare - tänkt dig för ett par gånger först, för det här är ingen vanlig högskoleutbildning och det är inget vanligt jobb. Det krävs att du har massa vilja, massa energi och framför allt - ett stort människohjärta som verkligen brinner för att hjälpa andra människor. Om du vill ha ett flashigt jobb med hög lön så misstar du dig.

Massa cred vill jag ge till alla sjuksköterskor där ute - ni är fantastiska!

Till dig som läser - Jag hoppas att vi ses igen, om inte här på bloggen så kanske på något annat forum, eller kanske till och med på yogamattan? Du bestämmer :)

exjobb - klart!

Äntligen är exjobbet klart och inlämnat i numrerat PDF-format, allt i sin ordning hoppas jag för jag orkade bara inte läsa genom det en enda gång till. Nu får det bära eller brista!

Jag har börjat en ny kurs, fantastiskt intressant, idag studerade vi Ingmar Bergman och jag fastnade så för en dikt (trodde jag, visade sig vara psalm), men den passade inte mig helt i sin ursprungsform, så jag skrev om den lite :) såhär blev det:

Du är den vän, som jag överallt har sökt.
När dagen grytt, min längtan efter dig har ökt.
När dagen flytt, jag inte dig har funnit, trots mitt hjärta brunnit.

Jag ser dina spår varhelst en skönhet sig röjer,
en blomma doftar och ett ax sig böjer.
Ja i den suck jag drar, i den luft jag andas,
din och min kärlek blandas.

Jag hör din röst där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden vilt brusar;
jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala,
och hela mitt inre flyger som en svala.

Likväl ett töcken mig från dig stängt i många år,
nu du finns här framför mig och du mitt hjärta får.
För alltid är jag din, och jag ger dig mina händer båda,
och må vår kärlek lysa för alla att skåda.

Så mycket vackert finns i all du vidrör,
och jag önskar att ödet mitt hjärtas bön hör,
att intet någonsin på oss två ska skilja,
om det så ska bli min sista vilja.

Ljuvlig semester

ÄNTLIGEN fick man lite semester. Efter att ha varit dundersjuk följt av åtta veckors intensivt arbete på sjukhuset som underläkare samt en veckas febrilt tårdrypande skrivande på uppsatsen så tog jag och min bättre hälft en veckas välbehövlig semester. Jag har väldigt svårt att slappna av hemma när jag har något som hänger över mig (exjobbet) så helst hade jag åkt utomlands för att verkligen få semester, men eftersom att ekonomin inte finns där (inget CSN i höst...) så fick det bli en liten tripp till Bohuslän. Och det var ljuvligt!

Är ju ursprungligen från västkusten och det var underbart att få komma dit, vi hade jättefint väder, vi gick på långa promenader, solade och badade, klappade får och grisar, och vi åkte till Marstrand för att vandra runt och gå på guidad tur på Carlstens fästning (rekommenderas!)

Så nu äntligen känner jag mig lite lite utvilad i alla fall. Men det har varit tufft, jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig från när jag var sjuk och det var tufft att jobba så hårt på sjukhuset. MEN jag måste säga att det lugnade ner sig och blev betydligt roligare att jobba där de sista veckorna! Jag hade mycket hjälp av läkarassistenten, en jätteduktig tjej som pluggar utomlands, och ÄNTLIGEN fick jag lägga lite tid på det jag tycker om att göra - att vara med patienterna. Jag tycker det är så himla givande att få träffa patienterna, prata med dem, undersöka dem, klura på vad deras symptom kan betyda, förklara varför man har den och den sjukdomen, hur ett förmaksflimmer uppkommer och varför man behöver äta mediciner, varför man måste vårdas inneliggande på sjukhus efter en transmural hjärtinfarkt och varför man känner sig andfådd när man har hjärtsvikt. Och mest givande av allt är såklart själva mötet mellan läkare och patient, och hur det värmer i hjärtat när de går hem ifrån avdelningen, betydligt mer välmående än när de kom in till sjukhuset, och tackar en för gott bemötande.

Vissa av patienterna kommer man aldrig att glömma, som de små tanterna över nittio år som så godmodigt tacklar sina symptom och darriga hjärtan, och som är så oerhört tacksamma för att man bryr sig. Och som vissa gamla gubbar som skojar och skrattar om att de kanske tar en öl eller två för mycket men att de lever åtminstone ett gott liv även om det må bli lite förkortat. Patienterna som jag träffat i sommar har gett så mycket värme och tacksamhet tillbaka att varenda minut man lagt på deras utskrivningsbrev och allt annat pappersarbete (något jag egentligen är emot, det känns som otroligt slöseri med läkartid), blir värd ansträngningen.

Jag har också haft tur med kollegorna, jättetrevliga sjuksköterskor på avdelningen och hjälpsamma duktig överläkare... eller ja, förutom en som bara försvann om eftermiddagarna, oavsett om det denne hade mottagning eller inte så blev jag lämnad ensam med allt arbete som skulle göras...

Vad är min lärdom av första underläkarviket? Att handledning är A och O, att man inte ska tiga stilla ifall man tycker det är övermäktigt (efter att jag sade till så fick jag ju förstärkning i form av en läkarassistent) och att avdelningsarbete inte riktigt är min grej, men att det ändå blir värdefullt om man får tid att verkligen sitta ned med patienterna då och då. Fast det var ju ingen nyhet :)

Nu ska jag njuta av en helt ledig helg! Nästa vecka måste jag bita i exjobbet igen.... Suck.

 

Victory!!!

Jag vet jag vet jag vet, klockan är alldeles för mycket och jag borde redan ligga till sängs, snarkandes, vid det här laget (går hemifrån 06.30 varje morgon), men det är så svårt när man kommer hem så sent (tidigast 18.30) och ska hinna göra allt o varva ner och gå och lägga sig i tid...

Ikväll har jag dessutom hållit yogapass igen. Det var det tredje passet för terminen, och även om kroppen känns väldigt svag och darrig, och jag blir andfådd av de enklaste övningar som jag tidigare seglat mig igenom, så känns det underbart att vara igång igen. Att jobba som yogainstruktör är ett av de absolut mest givande momenten i min vardag. Man får så otroligt mycket tillbaka från deltagarna, genom leenden och ögonkontakt, och det kommer alltid fram ett par efter passen och ställer frågor och ger feedback. Jag har turen att ofta få positiv kritik, och jag blir alltid lika varm i hjärtat när jag hör att människor uppskattar det jag gör och att jag har hjälpt dem att hitta rätt i yogans värld.

Som instruktör blir det mycket givande och tagande, när jag står där på scenen är jag fullkomligt närvarande och ger alltid mitt allt, vänder ut och in på mig själv för att deltagarna ska få en så bra upplevelse som möjligt, och samtidigt för jag min belöning i deras blickar, och att se deras halvslutna ögon och leende läppar efter passet, när man lullar runt i ett slags "yoga-high". Det sker framför allt när man har en väldigt dynamisk, fysiskt ansträngande del av passet i början, där man jobbar upp mycket värme och flöde i kroppen, och sedan stillar ner med avslappnande och tänjande positioner där man sjunker djupare och djupare in i positionerna och fokuserar på andningen. Slutligen kommer det bästa av allt - sawasana - djupavslappningen där man guidas genom en kroppsmedvetenhet och avslappning, och sedan lämnas till musikens och hjärtats värld ett par minuter. Därefter väcker man försiktigt och långsamt kroppen, och landar till slut i sittande. Då ofta i just ett sådant "yoga-high". Visst är träning underbart!

Men dagens inläggs titel "Victory" syftar faktiskt inte till kvällens yogapass, utan det syftar till mitt jobb som underläkare. I morse satte jag mig ned med schemaläggaren och sade till henne att min situation inte var rimlig - att det var alldeles för mycket att göra för mig som ensam underläkare, särskilt med tanke på att det var mitt första vik och att jag varit sjuk. Dessutom har jag hört att i princip alla andra avdelningar är betdyligt lugnare än min och att det finns många underläkare och AT läkare som bara sitter och rullar tummarna och pillar navelludd , medan jag sliter som ett djur och jobbar över varje dag. Så jag föreslog att en av läkarassistenterna skulle komma och hjälpa till på min avdelning (15 patienter, massiv omsättning) istället för den avdelning hon för tillfället var på (en avdelning med fem patienter och låg omsättning)... och så blev det!

Så nu känns allting mycket lättare. Från och med imorgon har jag en trevlig läkarstudent som hjälper mig med att diktera epikriser och remisser, och jag har någon att bolla mina tankar med när överläkaren har mottagning och jag har ansvar för avdelningen. Kanske kommer jag nu äntligen få spendera lite mer tid med patienterna istället för att bara göra administrativt arbete? Jag hoppas det. Åtminstone borde det resultera i att slipper jobba över varje dag i alla fall :)

Sådär. Nu ska jag VERKLIGEN gå och lägga mig, alldeles för sent. Nattuggla som man är. ...

Första underläkar-viket...

Första underläkar-vikariatet i kombination med nedsatt allmäntillstånd efter en blodförgiftning visade sig vara tuffare än jag trodde.... Efter att haft en kort intro (enbart utdelning av telefoner, kort, nycklar osv) kastades jag in i avdelningsarbetet, utan en enda dags bredvidgång.

Det är över ett år sedan jag sist hade praktik på en vanlig vårdavdelning, och över 2 år sedan jag läste just kardiologi. Hälften av medicinerna är utbytta, datorsystemet uppdaterat och framför allt ställs jag inför en massa arbetsuppgifter jag aldrig behövt göra tidigare som läkarstudent. Helt plötsligt förväntas jag ha utskrivningssamtal och skriva utskrivningsbrev till patienten, veta på vilka sätt patienterna bör följas upp beroende på diagnos, kunna skriva remisser till allehanda mottagningar som jag aldrig tidigare hört talas om, skicka recept på läkemedel jag aldrig hört talas om i en modul jag aldrig haft behörighet till...

Och visst, jag lär mig snabbt! Men en dags bredvidgång hade varit lämpligt kan man tycka - när jag skulle jobba min första sommar som undersköterska i Norge fick jag tre dagars bredvidgång för att lära mig vilka blöjor som skulle bytas på vilka gamlingar, och hur man fick ut de vårdtagande till frukosten halv nio. Men som läkare med ansvar för en avdelning så fort överläkaren försvinner till sin mottagning så fick jag ingen bredvidgång alls utan förväntades bara jobba som om jag aldrig gjort något annat.

Den första veckan var jättetung, jag var trött och sliten efter min pyelonefrit och sepsis, och stressfaktorn och pressen enorm när jag insåg vad mycket jag förväntades göra - för på min avdelning är det underläkaren som skriver ut patienterna på eftermiddagen (inkl har utskrivningssamtal, skickar remisser, fixar återbesök, skickar recept, ordinerar waran, sjukskriver, ringer konsultsamtal om något är avvikande osv osv) och det är i snitt 4-5 patienter per dag som ska skrivas ut. Varje utskrivning tar mig drygt en timme inkl epikriser och utskrivningsinfo, vilket gör att jag kämpat mot klockan varje dag sedan jag började och har jobbat över varje dag...

Och självklart råkade jag på en dunderförkylning ovanpå det. Antar mitt immunförsvar är nedsatt sedan sist och att stressen inte gjorde det bättre, och att det är därför jag blev fullkomligt knockad av ett litet sommarvirus, men jag har inte kunnat gå till jobbet på tre dagar.. Suck. Så himla frustrerad över att vara sjuk, över 2 månader sedan jag kände mig riktigt "frisk", och sedan jag kunde träna...

Nåväl. Nu är det ny vecka på gång, och jag hoppas kunna ta i med nya tag. Nu kan jag lite mer och jag känner mig lite starkare, en av mina närmaste vänner sade häromdagen att jag äntligen började likna mig själv igen, att man sett på mig att jag varit väldigt sjuk men att jag verkar ha fått in lite liv i kroppen igen, och det är väldigt skönt (fick väldigt mycket kommentarer om hur sjuk jag såg ut när jag kom hem från Cambridge).

Så. Ny vecka. Nya tag. Förhoppningsvis ingen mer förkylning. Börja träna så smått. Bli frisk!

Pyelonefriten som blev en urosepsis med över 42 graders feber...

Nu har jag kommit hem igen från min placering för mitt exjobb i Cambridge (UK). Jag har fått tag i all min data, och börjat analysera resultaten, men hann tyvärr inte bli klar med analysen som planerat innan jag åkte. Istället för att mina sista två veckor i Cambridge blev sådär alldeles underbara som jag tänkt, med öl- och musikfestival, umgås med nya vänner och besök av syrran, samtidigt som jag skulle jobba vidare med exjobbet och fira med middag med mina handledare... ja så blev det två riktigt jobbiga veckor där en av dagarna var en av de mest traumatiska i mitt liv! Det låter kanske löjligt, men en simpel urinvägsinfektion blev till slut en urosepsis där jag höll på att ryka med. Fortfarande skakad efter upplevelsen, det var det mest traumatiska jag varit med om. Och jag har ändå varit med om en ridolycka där jag krossade foten, och en bilolycka där flera blev allvarligt skadade. Jag vaknar fortfarande med ångest och undrar om jag har feber... även om jag förstår att faran är över nu!

Så vad hände?

Jag fick en urinvägsinfektion på söndagen som jag nonchalerade med att dricka massa tranbärsjuice. Detta ledde till att jag fick feber och ont i ryggen (=höger njure), gick till England motsvarighet till vårdcentralen. Då var jag i så dåligt skick att jag borde ha åkt till sjukhuset istället, men de gav mig antibiotika som jag stoppade i mig, först hemma insåg jag att jag hade fått "fel" antibiotika - alldeles för svag mot bara urinvägsinfektion utan feber, och med 20 % resistens!! (trimetoprim)

Då blev jag lite rädd, men drog mig så från att ta en taxi till sjukhuset och sitta långa timmar på akuten... Sen blev jag akut dålig. Febern, frossan, svettningarna, skakningarna, illamåendet, allt blev bara värre och värre. Jag satt med min pojkvän på skype och blev till slut nästan icke-kontaktbar,  jag hackade tänder så jag knappt kunde få fram ett ord. Jag ringde efter ambulans två gånger utan resultat, min pojkvän ringde ambulans från Sverige via London. Till slut fick jag tag i en av mina housemates som ringde ambulans och kom hem så fort han kunde från puben.

Batteriet tog slut på datorn och min pojkvän försvann. Jag försökte ställa mig upp men föll ihop på golvet, kröp upp i soffan igen, jag kräktes och frös så att jag skakade samtidigt som det brann i kroppen av febern, det gjorde så ont överaltt så det kändes som att mina inre organ höll på att sprängas .

Efter vad som kändes som en evighet (eg 20 min) kom min housemate Paul och ambulansmannen in genom dörren. Efter att ha ställt en massa dumma frågor som jag knappt förstod eftersom jag var så förvirrad av febern vid det laget så mätte han min temperatur, som var 42,5 grader, och då fick han till slut eld i baken och skyndade för att få iväg mig (över 42 grader är en letal feber som oftast innebär att man förlorar medvetandet och får hjärnskador) ut till ambulansen, som visade sig vara en bil där jag fick sitta i framsätet.

Resan till sjukhuset var de värsta 20 minuterna i mitt liv. Jag höll hela tiden på att kräkas, men jag kände att om jag tillät mig det skulle jag förlora kontrollen över kroppen, och då skulle det vara ute med mig. Hade jag förlorat medvetandet där i framsätet hade ingen kunnat hålla fri luftväg på mig. Så jag svalde ner varje kräkreflex som kom, gång på gång, spände hela kroppen för att hålla mig vaken, och fokuserade på mig yoga-andning. När man har så hög feber börjar man automatiskt hyperventilera och det är väldigt svårt att motstå, så jag fick använda allt mitt fokus till att andas långsamt, långsamt, genom näsan, och jag är SÅ tacksam för yogan annars tror jag inte att jag hade klarat det. 

Trots detta, typ halvvägs, började jag känna att jag tappade greppet. Jag kunde inte längre känna mina fötter eller mina ben, kunde inte kontrollera nedre delen av kroppen och kände hur uretrasfinktern släppte och min blåsa tömde sig. Jag kunde inte längre känna mina händer. Min syn blev mer och mer dimmig och allting blev suddigt. Kräkreflexen blev allt svårare att hålla i schack och jag kände att jag började glida bort. Och jag tänkte "nu dör jag". 

Jag kommer aldrig glömma det, bilen i natten, ljusen från mötande bilars framlyktor, min kamp med att andas och känslan av att jag höll på att dö. Det kändes som att jag blödde ur alla kroppsöppningar, tydligen hade jag frustat "I'm bleeding!" och "I'm dying!" mitt under bilfärden, annars var jag mest tyst för att kunna hålla andningen. Men med tanken att "nu dör jag" så fick jag min pojkväns ansikte framför mig, och jag tänkte att nej nej, vad ledsen han kommer bli (han var redan helt förstörd över att jag var sjuk och det han såg på skype innan batteriet dog ut).. och då började jag få panik... Ju starkare paniken blev, desto svårare var det att hålla fokus på andningen, men jag visste att tappade jag den skulle jag svimma - så jag kämpade vidare och i varje andetag täntke jag inombords "jag vill inte dö. Kämpa!"

Till slut kom vi till sjukhuset och de fick ner min temperatur, och allting lade sig, även om mitt blodtryck var väldigt lågt (75/40) och min puls hög (140) och febern inte gick ner under 41 grader. CRP 270 (snabbsänka, väldigt hög). Jag minns inte mycket från det följande dygnet förutom att jag var väldigt förvirrad och långsam, förstod inte vad folk sade och mindes inte mitt födelsedatum osv.

Dagen efter på sjukhuset såg allt ut att gå bra. Febern gick ner till 38, man började prata om orala tabletter istället för iv antibiotika (amoxicillin-klavulansyra) och hemgång om ett par dagar - men dagen efter började febern stiga igen vid ett flertal tillfällen och peakade 41 grader igen på natten. Då hade jag redan fått magsår av diklofenak (stark NSAID) samt leverpåverkan av all paracetamol (Alvedon), så de kunde inte ge mig något febernedsättande, och ingen läkare fannspå avdelingen så jag fick hålla till godo med min höga feber och sjuksyrran försökte få ner den med hjälp av öppet fönster, fläkt och våta handdukar... Dagen efter de bytte man till "det tunga artilleriet" dvs starkare antibiotika (Tazocin), och sen därefter så cirklade febern sig sakta men säkert neråt. Jag blev återinsatt på den andra antibiotikan (amoxicillin-klavsyra), jag fick så småningom tabletter och blev utskriven efter en vecka på sjukhus. 

Jag mådde fortfarande skit när jag blev utskriven, och var nervös att tabletterna inte skulle fungera (som förra gången) men det var skönt att få komma hem.

Jag har dock lärt mig massor av denna upplevelsen! Jag har lärt mig hur det känns att vara patient. Jag har lärt mig att även jag, trots att jag har vad jag brukar kalla "kick ass immunförsvar", måste söka rätt läkarvård i tid. Jag har lärt mig att man måste ta tecken på pyelonefrit på allvar! Jag har lärt mig att diklofenak är ett rävgift som är skadligt för såväl njure som magsäck (det visste jag sedan innan, men trodde inte det skulle gå så snabbt). Jag har lärt mig att trots man har rätt antibiotika kan man behöva slå till med ngt starkare för att få bukt med infektionen om den är så spridd som min var.

Jag har lärt mig en hel del om vårdpersonal - att vissa inte tvättar händerna eller använder handskar när de ger injektioner/infusioner (!) och att många stirrar sig blinda på syresaturation och inte räknar andningsfrekvens (man upprätthåller ju saturationen genom att öka andningsfrekvensen!). Men också att inte sätta in syrgas med en gång utan kanske försöka få personen att sitta upp/stå upp/ta djupare andetag (jag fick en saturation på 92 % som blev bra bara jag fick sitta upp en stund, men de ville genast ge mig syrgas). Jag har lärt mig att verkligen läsa på min patienter och lära känna dem, samt känna på dem och känna igen tecken på förbättring och försämring. Att försöka se ett helhetsperspektiv på människan och kroppen - hade jag inte uppmärksammat läkarna på smärtan i magen hade de inte satt in iv omeprazol och bestämt sagt jag inte fick ta mer diklofenak, hade jag inte sagt till hade nattläkaren gett mig ännu mer diklofenak på natten när jag hade feber.. och försöka uppmana patienterna att röra på sig för att få igång aptiten och känna sig friskare, jag mådde faktiskt genast bättre bara jag fick komma hem och gå runt lite hemma. Jag har också lärt mig att kroppen och proverna inte alltid är överens. En dag på sjukhuset hade jag kassa blodprover, men jag mådde ganska bra och var piggare än på länge. Dagen efter var mina blodprover mycket bättre, men jag mådde kroppsligt mycket mycket sämre med andfåddhet, trötthet, matthet och sjukdomskänsla.

Det jag främst har lärt mig är att respektera feber. Jag har aldrig varit i kontakt med så hög feber hos vuxna, barn kan få väldigt hög feber men vuxna ska inte ha så hög feber. De flesta bakterier dör innan man får en så hög temperatur, men antar att mina bakterier var extra infektiösa och antagligen producerade sk supertoxiner som driver upp febern ännu mer... Men jag har aldrig tidigt funderat så mycket på vad en så hög feber kan innebära, det enda jag tänkt med feber är att det är kroppens sätt att bekämpa infektioner men att det gör ont och att det är väldigt jobbigt...

Men nu har jag lärt mig att vid en feber över 41 grader hos vuxna så finns risk för hyperventilering, hallucinationer och medvetslöshet. När febern kommer upp till 42 grader finns stora risker för hjärnskador till ex småblödningar i hjärnan, och 42,5 grader som jag hade är ett livshotande tillstånd där få överlever flera timmar med den temperaturen. Vid 43 graders feber dör celler i kroppen, och kroppen klarar bara en mycket kort tid med så hög feber. 

Själv hade jag sådan himla tur, jag har klarat mig tror jag utan större men. Jag var lite rädd för att jag fått ngn form av mindre hjärnblödning för under första veckan hade jag konstant huvudvärk oavsett kroppstemperatur som förvärrades av rörelse, att ställa mig upp eller gå på toaletten vilket skulle kunna betyda lite högre tryck. Samtidigt så kräktes jag inte på sjukhuset och det var inte värre om morgnarna, och jag hade inga fokala symptom, så jag blev inte utredd. Och efter ung en vecka gav huvudvärken med sig, och nu har jag knappt huvudvärk längre vilket känns skönt. Jag är dock väldigt väldigt trött och sliten, men det handlar nog snarare om infektionen i sig.

Sådär. Det var den värsta dagen och en av de tuffaste veckorna i mitt liv, där varje natt var en plåga med ångest, frossa och feber. Nu är det bara att försöka vila samtidigt som jag ska försöka komma igång igen och börja tänka på mitt exjobb. Det känns väldigt väldigt tungt just nu att börja jobba med det igen, men måste ju analysera och skriva klart det, har nog ett par tre veckor kvar på det (minst)... samtidigt som jag måste börja plugga inför sommarjobbet, ska ju jobba på kardiologen i sommar och behöver fräscha upp mina kunskaper.

Men jag ska försöka ta en dag i taget, och inte pusha mig själv för hårt. Och andas. andas. andas.

"Breathe, you are alive!" (Thich Nhat Hahn)

Vad är väl en dag i London?

Just nu lider jag av PTFP - Post Traumatiskt Farväl av Pojkvän - syndrom. Min bättre hälft var här i Cambridge och hälsade på i fem dagar och det var underbart, så mycket endorfiner som bubblade runt i kroppen, massa nyaintryck och förälskad upp över öronen - nu efteråt är det som att man tömt alla förråd av välgörande härliga substanser av dopamin och serotonin i hjärnan och kvar finns bara en tomhet, en ekande tom plats där man undrar vad som hände egentligen?

Som tur är har jag massor av bilder som kan påminna mig om allt kul vi har gjort och som kan fylla tomrummet lite lite grann i alla fall. Idag har jag försökt komma tillbaka i rutin (skriva skriva skriva exjobb), men det är lite svårt efter en sådan intensiv helg, skulle nästan behöva semester efter semestern... (!)

Men men det bästa var nog när vi åkte till London. Det är en fantastisk stad, men så ofantligt stor så det är helt omöjligt att "göra London" på en dag, man behöver minst en vecka. Förra gången jag var där åkte jag dit med en vän, vi var på tate modern, vi drack high royal tea i Kensington Palace, och vi sprang runt i en massa massa butiker och shoppade. Nu när jag var där med min pojkvän gick vi till Natural History Museum (superfint! häftigt med dinosaurieskelett!) och sen åkte vi med bussen till Stonehenge (tog ett par timmar att resa tid, men det var det värt!) ett av UNESCOs världsarv, innan vi till slut promenerade vid London bridge och åt middag på Dim T (asiatisk resaturang) med en helt fantastisk utsikt över bron...

Nästa vecka kommer min lilasyster hit, då ska vi också till London. Den här gången tänkte jag mig en liten rundtur runt Hyde park/Victoria, ett museumbesök på Albert museum (de har en utställning med Bowie!) och sen middag i Covent Garden på kvällen.

Så...vad är väl en dag i London? Jo alldeles alldeles underbar!

Så trött man blir...

Ibland fylls jag bara av häpnad... Ibland får jag för mig att vi lever i ett jämställt och tryggt samhälle med någorlunda vettiga människor och sunda idéer om vad som är rätt och fel. Ibland glömmer jag hur skruvade vissa människor är, rent ut sagt... (Nu syftar jag framför allt till vad man kan läsa på trettiotreanledningar, se längst ned på sidan)...

Men även i det vardagliga livet kan man häpnas och förfäras över hur människor tänker, pratar, skriver och beter sig....

Ett exempel i mitt egen lilla bubbla som jag lever i just nu - jag har inte skrivit på länge för allt i mitt liv centreras just nu antingen kring mina underbara vänner och pojkvän, vilket jag inte vill skriva om, eller kring min studie - vilken jag inte direkt kan skriva någonting om förrän den är publicerad! (peppar peppar)

Men i alla fall. Jag gör just nu en studie där jag jämför attityder kring kejsarsnitt och förlossningsmetod bland vårdgivare dvs läkare (obstetriker) och barnmorskor, och den här studien gör jag till 50 % i Sverige och till 50 % i England. Jag har sjukt mycket att göra, jag har nog tagit mig lite vatten över huvudet, men samtidigt så trivs jag superbra här i Cambridge och fullkomligt älskar staden!

Men i mitt arbete just nu så kretsar ALLT kring gravida mammor, foster och bebisar. Och i mitt privatliv så kretsar ALLT kring giftermål, resor och återigen: gravida magar och bebisar. Så följaktligen är det det enda som försiggår i min hjärna och typ de enda sökorden som dyker upp i min google search för tillfället.

Och ett tag funderade jag lite på det här med CS on maternal request, alltså kvinnor som ber om kejsarsnitt utan någon medicinsk indikation. Ett kejsarsnitt är en ganska stor och aggressiv bukoperation, med många associerade risker för både mamman och barnet. Det är fantastiskt tur att vi har den förlossningsmetoden då annars många mammor och bebisar inte skulle klara sig när vissa komplikationer uppstår, till ex om bebisen har navelsträngen flera varv runt halsen eller om moderkakan ligger i vägen (placenta previa). Kejsarsnitt räddar liv!

Men om man inte har några medicinska anledningar för ett snitt, så är det betydligt högre risk att göra ett snitt än att genomgå en normal vaginal förlossning. Det finns risker för mamman, såsom stor blodförlust, större risker för blodpropp, risker med att ärret inte läker ordentligt efteråt, riskerna med narkos osv osv. Men det finns även risker för barnet såsom neonatal andningsstörning då lungorna inte är helt utmognade än samt större risk för neonatalvård (att bebisen måste in på specialistavdelning och stanna på sjukhuset i några dagar). Man har även sett att bebisar som föds med kejsarsnitt har betydligt högre risk att drabbas av magåkommor och astmaliknande symptom under de första levnadsåren. Det finns nya studier som visar att det till och med finns ökad risk för autoimmuna sjukdomar såsom diabetes och glutenintolerens, samt andra immunförsvarsrelaterade sjukdomar som till ex astma, ifall barnet har fötts med kejsarsnitt.

Störst påverkan har det dock på nästkommande barn. Ifall modern är tidigare förlöst med kejsarsnitt så är risken för att nästa foster/bebis kommer att påverkas, då det finns ökad risk att ärret i livmodern förhindrar att moderkakan kan fästa ordentligt och därmed finns en risk att bebisen inte kan få alla de näringsämnen som den behöver från mamman. Det finns också en ökad risk för placenta previa, vilket gör att mamman måste snittas igen, och det är en ökad risk för uterusruptur dvs att livmodern går sönder. Blödningsrisken blir också ytterligare större vid nästa graviditet.

Trots allt detta så hävdar jag fortfarande att kejsarsnitt är en fantastisk möjlighet för oss idag att på medicinska indikationer förlösa kvinnor på ett i stort sett säkert sätt, och jag tror att det kommer behövas fler kejsarsnitt i framtiden i takt med att kvinnor blir äldre när de skaffar sitt första barn och bebisarna blir större och större.

MEN mitt stora concern här är kejsarsnitt utan medicinsk indikation. Och där har min syn ändrats under de senaste månaderna  i takt med att min studie går framåt och jag får allt större insikt i förlossningsvården. OM modern lider av en ren förlossningsrädsla - så att säga förlossningsskräck (tocofobi) - så kan det finnas anledningar att erbjuda henne ett planerat kejsarsnitt trots att hon inte har någon medicinsk indikation för det. Men först anser jag att man måste försöka behandla hennes rädsla/fobi för barnafödande, för hennes egen skull och för barnets skull. Varför tycker jag det? Jo därför att föda barn handlar så mycket om inställning. Om en kvinna är livrädd, inte rädd men livrädd, och inte klarar psykiskt att genomgå en förlossning och inte litar på personalen runtomkring så kommer förlossningen inte starta, man kan tro att sådant sker automatiskt men det handlar mycket om psykologi och om kvinnans möjlighet att slappna av, släppa loss och föda. Förlossningen kanske startar men pågår länge länge länge och inte kommer vidare, och till slut kan det sluta med att det blir ett kejsarsnitt i alla fall, men kvinnan har gått igenom en jättetraumatisk upplevelse, vilket kan påverka hennes relation till barnet så småningom, särskilt om hon är deprimerad.

MEN om nu kvinnan inte lider av så kallad äkta fobi, utan är nervös, orolig, ängslig? Eller om kvinnan bara har bestämt sig för ett snitt? Då anser jag att det är otroligt viktigt att hon blir stöttad och får hjälp av läkare och barnmorskor, att hon blir erbjuden KBT eller liknande för att hitta verktyg för att ta sig igenom sin ångest, men ett kejsarsnitt tycker jag inte man ska erbjuda. Helt enkelt för att det finns för många risker med det, och ingen annan operation kan krävas på det sättet inom vården.

Och så tänker jag - ja men de flesta kvinnor som vill ha snitt och säger att de är rädda är verkligen det, och det måste tas på allvar! Och kvinnor vill ju såklart det bästa för sitt barn, och gör det som är tryggast och säkrast för barnet, att bebisen är deras största fokus... Jag tänker att de flesta kvinnor är vettiga, när det väl kommer till kritan, och NU återkopplar jag till början av det här inlägget! - MEN alla kvinnor är tydligen inte det. När jag gjort lite efterforskningar på nätet vad folk skriver och frågar om, till ex på familjeliv, så blir jag verkligen mörkrädd vad många kvinnor skriver om sina framtida (eller icke framtida) förlossningar.

som en kvinna skrev: "Hellre ett snitt i buken än en uppklippt mutta, jag vägrar om jag ej får snitt". 

 eller som en man skrev på en sida:
"Om inget annat så väljer jag nog faktiskt ett häftigt ärr på tjejen än hemmorojder och ett jävligt uttänjt underliv. Sen är nog en sådan operation mycket lättare att gå igenom än att stå och utföra hyperventilationsövningar och få veta att man är allting mellan himmel och jord. Hurra för kejsarsnitt"

och en kvinna skrev: "Jag tycker just den där här grejen med "slapphet" är inte en bagatell eller liten sak. Man ska ha rätt att inte vilja bli slapp, för det är ingen liten grej, det kan förstöra mycket."
 eller från en familjelivs-tråd: "Som rubriken lyder så vägrar jag föda vaginalt, jag VILL helt enkelt inte! Det spelar ingen roll hur mycket folk än försöker övertala mig, jag vägrar."

och som svar på det från en kvinna:
"Ja, vi kvinnor är skapta för att bära och föda barn, men bara för att det är naturligt behöver det inte vara det bästa sättet för alla, eller hur! Man kan göra ett annat val, vi lever på 2000-talet"

 och en kvinna om "bekvämlighet": "Mina snitt var väldigt positiva och ganska bekväma. Skulle aldrig föda vaginalt, det passar inte mej helt enkelt."

MASSOR av kvinnor som antingen ljuger inför läkare och barnmorskor och säger att de lider av förlossningsskräck eller kvinnor som letar efter sätt att betala för det och göra snitt privat för att de vill "ha ett snitt utan massa snack".

Hur kan man inte vilja få information från professionella, från människor som har jobbat inom förlossningsmedicinen i kanske 10-20 år och som har sett tusentals förlossningar? Som är pålästa och som är utbildade och betalade en massa pengar för att veta det som de vet, för att kunna avgöra ifall riskerna med ett kejsarsnitt övervägs av fördelarna? Hur kan man bry sig så lite om sin bebis att man inte vill få veta riskerna med ett kejsarsnitt och inte vara beredd på att omvärdera sin inställning? I alla andra sammanhang kan jag tycka att människor får väl göra som de vill med sina kroppar, men när det påverkar både detta barnet och framtida barn så måste man ta ett steg utanför sig själv... Och återigen, är det ren förlossningsskräck som inte kan påverkas av diverse terapier eller liknande, så fine... men sådana kommentarer som "jag struntar i vad läkarna säger, jag vill ha ett snitt", eller "jag behöver kunna planera mitt liv" eller "jag vill inte riskera att spricka där nere".... men vad hände med omtanken till bebisen, det lilla oskyldiga liv som man bär inom sig...?

Något som dock är betydligt mer förfärande är när man läser vad vissa människor skriver på facebook. Jag tänker på den senaste länken som har blivit censurerad ett flertal gånger, där en tjej har klippt ihop en massa saker som tillåts resp inte tillåts i media, 33 orsaker till att vara feminist. Nu måste jag dock säga att jag kanske inte tycker att hon har rätt i allt hon säger, och att jag önskar att hon hade lagt upp det på ett sätt som var lite mer.. jag vet inte, men som gjorde att hon själv framstår som en lite mer sansad person med ett faktiskt och viktigt budskap, men men.

I vilket fall som helst, när man lusläser vad folk (.....vissa män....) skriver i sociala medier så blir jag verkligen mörkrädd. Fruktansvärda kommenterar, till ex till seriestrippen där mannen tar kvinnan när hon sover. Kommentarerna till den bilden gör mig illamående! Hur kan man påstå att om man har sex med en kvinna som sover så är det inte att förgripa sig på henne? Och självklart finns det ju säkerligen tillfällen då både killen och tjejen sover och saker händer i drömmarnas värld, men om den ena partnern är vaken och vet att den andra sover, men ändå väljer att ha sex med henne.... Det är så fruktansvärt respektlöst.

Jag blir också väldigt besviken på facebook som blockerar sådana sidor och inlägg, men inte andra som innehåller betydligt mer sexistiskt material. Nåväl - låt det spridas!

 http://trettiotreanledningar.squarespace.com

A good day

Idag satt jag först med exjobbet på förmiddagen, men sen kände jag bara att "nej, nu fick det vara nog!" och så hoppade jag upp på cykeln och cyklade iväg mot stan. Vägen dit är fantastisk, cirka en kvart längs med River Cam, kantat av söta små hus och båtar, och stora grönområden. Underbart att cykla där! Väl inne i stan tillät jag mig vara lite turist, gå runt bland collegen och titta, och shoppade lite i butikerna. Härligt.

Jag har så svårt att sitta still och framför allt sitta inomhus hela dagarna, jag känner mig så kvävd. Jag älskar att komma ut bland folk, andas frisk luft och få nya intryck. Hittade en superrea med fina smycken och underkläder, min inre shopoholic väcktes till liv och jag blev alldeles lyrisk. Har dessutom fixat ett O2-sim card som gör att jag kan ringa billigt både i UK och till Sverige, och dessutom surfa på mobilen för 15 pund. Rätt bra deal :)

Efter att ha köpt en sushi och intagit i parken så cyklade jag hem, och gick direkt på Pilates på gymmet (så himla bra med gymmet bokstavligt talat 2 minuter från där jag bor) som var sisådär,men träning var det i alla fall :) Får göra lite yoga själv ikväll, och ska simma imorgon. Så nu börjar jag få lite av en vardag här! Känns bra, samtidigt som jag längtar hem såklart. Eller ja, helst skulle jag sett att mina nära och kära var HÄR istället för det här är en underbar stad! :)

Nu är det vår i Cambridge!

ENGLAND....

Nu sitter jag i mitt fina lilla rum, med utsikt över en solbelyst trädgård, och skriver på min uppsats. Låter kanske trist med tanke på att jag är i Cambridge - har jag inte bättre saker för mig?

Men nej, jag känner än så länge ingen här och det är rätt kallt ute, så jag är ändå inte så sugen på att bege mig ut på sightseeing. Däremot har jag prokrastrinerat i princip hela terminen redan, och allting har varit roligare än att skriva på exjobbet som till ex träffa vänner, träna, vara med min pojkvän. Och nu helt plötsligt kan jag inte göra det! Så då känns det vettigt att ta igen all min förlorade tid till exjobbet och skriva skriva skriva den här helgen.

Dessutom ska jag hålla en power point presentation nästa vecka om mitt arbete, det är jag lite nervös inför. Så det är lika bra jag jobbar på. Presentationen ska vara på sjukhuset inför läkarna, så att jag kan försöka få dem att få upp ögonen och bli positivt inställda till min studie, och förhoppningsvis få kandidater till att delta. Sen ska jag göra det samma inför barnmorskorna.

Jag har varit runt på sjukhuset och pratat med ett par viktiga personer, men mina handledare har fortfarande Easter Holiday så jag har inte kunnat börja jobba. Men det är rätt skönt, som sagt ligger jag efter så nu hinner jag jobba ikapp lite.

Igår hittade jag ett gym som ligger 2 minuter gångavstånd från mig! Jag blev såååå glad, de har yoga, pilates, spinning, zumba, ett stort gym och en stor pool där man kan simma längder. Jag signade upp mig, även om det kostar mig mer för två månader än vad jag betalat på gymmet hemma för ett helt år - men samtidigt så har jag ju inte betalat för gymmet hemma nu på länge eftersom jag är instruktör där själv. Dessutom så har jag ju även tillgång till poolen här, och att gå och simma hemma är superdyrt.

Över huvud taget tycker jag att det är BILLIGT här. Alltså inte superduper-Thailand-billigt, men ändå billigt! Kanske är det för att pundet är så svagt gentemot svenska kronan just nu? Men gympriser är bra, busspriserna samma som hemma, och maten är billigare.

Men något jag inte fattar är hur alla klagar på den engelska maten hela tiden. Visst, den traditionella maten kanske inte är så supernyttig direkt, men när man handlar i matbutiken här så finns et ett enormt urval! Och det står på alla förpackningar vad produkterna innehåller, inkl kalorier, kolhydrater, fetter, salt osv både för 100 g, för en normal portion och jämför med ett normalt dagligt intag. Det finns light-produkter inom alla kategorier - såväl fettsnåla som socker-reducerade. Frukten och grönsakerna jag köpt har varit av superkvalitet - jättegoda fina avocados som är perfekt mogna redan när man köper dem och supergod mango som bara smälte i munnen. Massor av nyttiga pålägg, flingor osv och yoghurtar i alla de smaker som både är låga på socker och fett.

Dessutom gillar jag att de har Costa café inne i butikerna - så kan man ta en kopp kaffe efter att man handlat. Vad jag gillar ännu mer är att de har skrivit ut exakt hur mycket kalorier alla deras rätter innehåller, inkl dryckerna och bullarna! Och nu har jag ju tidigare pratat om att man ska ha en hälsosam inställning till mat och inte räkna kalorier hela tiden , MEN gemene man tror jag inte har så bra koll och övervikt och fetma ökar runtom i världen. Genom att göra det tydligt och solklart hur mycket till ex en rätt som sausages with mashed potatoes innehåller kalorimässigt jämfört med en sallad eller bara rätt och slätt en fish pudding innehåller så blir det ett medvetet val när man väljer något som innehåller massvis med kalorier. Jag blev själv förvånad över hur stor skillnad det var på rätterna, och visst visste jag att korv och mos skulle innehålla många kalorier men hela 1000 kcal? medan en salmon fish pudding with salad bara innehöll hälften. SÅ summa summarum - här ser de till att engelsmännen får göra ett medvetet informerat val. Och DET gillar jag. Jag tycker inte man ska vara besatt, men man ska vara medveten om vad det är man stoppar i sig...

Nåväl. Nu ska jag inte slösa bort tiden här på bloggen, utan nu ska detskrivas exjobb. So long!

Cambridge!

Yes, nu är jag här!

Efter ett par dagar i mitt nya hem måste jag säga att jag stortrivs. Visst kan man känna att "men hallå, alla mina vänner är ju hemma, vad gör jag här?", men det är ju väldigt spännande att bo i ett annat land. Och när jag får moments of doubt så påminner jag mig själv om att jag faktiskt är här med ett purpose - att skriva mitt exjobb.

Här är otroligt vackert, en jättefin liten stad! Och jag bor superbra, har fått låna en cykel och Cambridge är en riktig cykelstad. Har ett stort rum med stor säng (lite väl hård kanske) och två jättetrevliga engelsmän som house mates.

Var på sjukhuset igår för att fixa passerkort med mera, och det var precis så krångligt och byråkratiskt man kan tänka sig att det skulle vara! Jag var först tvungen att hitta en person för att få mitt honorary contract (1), sen fick jag gå ner i källaren till Access (2) som gav mig ett nytt formulär (tredje nu..) att fylla i och som skulle signeras av en viss person (3) som hänvisade mig till en annan person (4) som var på semester så jag fick gå till en annan person (5) som skrev under. Men när jag kom tillbaka ner till Access (6) så sade de att det var fel person som skrivit under och skicka mig vidare till Medical Staffing (7) som i sin tur sade att de inte hade hand om studenter och skickade mig tillbaka till Access (8) igen...!!! Och självklart befann sig alla dessa människor och departments på helt olika ställen och våningar på sjukhuset, så jag fick springa runt som en jojo.

men till syvende och sist fick jag mitt sjukhuskort. Vilket visade sig inte vara ett universitetskort, så därefter var jag tvungen att cykla in till stan, gå till Family Research Center och be dem utfärda ett kort till mig, som i sin tur skickade mig vidare till card office. Så nu har jag äntligen båda mina kort och kan röra mig fritt på både sjukhusområdet och på de fantastiskt vackra universitetsområdena. Det är verkligen superfint här!

Nu ska jag fortsätta jobba, ska snart cykla till sjukhsuet igen. Idag regnar det, så jag är inte jättesugen. De andra två dagarna har det varit strålande sol, jättehärligt. Men det är minst lika kallt här som hemma. Brrrrrr kan inte våren komma snart???

Våfflor våfflor våfflor

Idag var det våffeldagen! Och det måste ju firas, såklart, med pompa och ståt :)

Så det blev våffelmiddag ikväll: En trerättersmiddag med våffelförrätt (smörgräddad våffla med creme fraiche, löjrom och rödlök) följt av en våffelmellanrätt (en likadan!) och slutligen en våffeldessert med grädde, lemoncurd, vaniljglass, färsk frukt, bär, sylt, jordnötssmör och nutella.

Jag är sååå mätt. Men det var det värt det. En gång per år!

Det farliga är om man tillåter sig själv att äta så för ofta. I morgon ska jag på spahotell med min käre pojkvän och där kommer samma historia upprepa sig när vi ska hugga in i frukostbuffén, om inte än värre för då ska man ju äta så man får valuta för pengarna ;)

Det var något jag tänkte en del på förr, när jag kände mig lite rund och ville gå ner i vikt, att det är så ofta man äter alldeles för mycket för att "få valuta för pengarna" eller för att "gratis är gott". Vad man glömmer då (och nu pratar jag om hetsätning) är att man i realiteten faktiskt betalar för att bli "tjock". Det blev en enorm change of mind set för mig, att tänka om och inte roffa åt mig bara för att det är gratis (det är det jag är uppvuxen med) eller för att man betalt för det, utan försöka tänka till en gång extra. För när jag försökte gå ned i vikt, ja då kändes det ju rätt knasigt att betala för att bli tjockare, det vill säga frossa om man gick på brunch eller lunchbuffé. 

Jag menar inte att man inte ska njuta av mat - tvärtom! Vad skulle livet vara utan våra smaklökar? Men istället för att satsa på kvantitet och skyffla in så mycket mat i munnen som möjligt, så kan man verkligen njuta av varenda liten tugga. Äta långsamt och med fullkomlig närvaro, känna konsistens, smak och doft, och verkligen njuta av maten. Då känner man även mättnadskänsla tidigare.

Nu lever jag ju inte som jag lär, men jag har i alla fall funderat över det ett par vändor och ändå någorlunda ändrat mitt tankesätt kring mat. När jag var tonåring hade jag tydliga besvär med min syn på mat, hälsa, träning och tydliga bulimi-tendenser (undrar om inte de flesta tonårstjejer har haft en släng av bulimi) men sedan dess så har jag någorlunda lärt mig att hantera mina cravings. Min syn på mig själv och på mat har förbättrats avsevärt. En gång i tiden, för många år sedan, hade jag till och med dåligt samvete om jag åt någonting över huvud taget, samtidigt som jag frossade så fort jag "släppte tyglarna". När jag sedan efter frosseriet inte lyckades få upp det på ena hållet så försökte jag med det andra genom samt olika "mediciner" för att snabba på förbränningen, något jag sedan fick lära mig att det var fullkomligt värdelös - laxermedel gör ingen skillnad på upptaget av alla de kalorier man stoppat i sig utan man förlorar bara en massa vatten och viktiga elektrolyter, och "medicinerna" gjorde så jag fick nässelutslag över hela kroppen.

Jag är så oändligt tacksam för att jag tog mig ur den härvan, och har ett någorlunda avslappnat förhållande till mat och träning, men jag vet att det är många tonårsbulimiker som många år senare fortfarande är inne i sin skeva syn på mat och sin kropp och som inte tagit sig loss. Det är inte helt ovanligt att det till exempel utvecklar sig till en ortorexi där man blir besatt av att ha fullkomlig kontroll över sin kropp genom träning och överdriven kosthållning. Där man antecknar precis alla träningspass, vad man har tränat, hur många kilo man lyft och hur många reps man gjort, hur många kilometer man har sprungit och med vilken intensitet, samt hur mycket kalorier man beräknar ha gjort av med. Samtidigt väger och mäter man varenda lilla måltid under dygnets lopp, om det så bara är ett äpple på väg hem från jobbet, och beräknar halten av proteiner, kolhydrater, fett och kalorier. 

Jag blir trött bara av att föreställa mig hur det skulle vara att leva så, även om det visst påminner lite om hur jag själv tänkte som tonåring. Men i dagens pressade samhälle, där allt ska vara så perfekt och precist hela tiden, så känner jag att det blir en ohållbar belastning för psyket om man håller på sådär. Mycket hellre tränar jag för att jag tycker att det är kul, för att jag mår bra av träning både psykiskt och fysiskt, och för att jag vet att det stärker min kropp, förbättrar mitt immunförsvar och minskar risken för allehanda sjukdomar (som ex hjärt-kärlsjukdom). Och mycket hellre äter jag sunt och nyttigt, oftast, och tillåter mig att sväva ut lite då och då...

till exempel med våffel-middag och frukostbuffé!

:)

möhippa!

Oh yes, i helgen var det möhippa för en av mina absolut bästa vänner (och äldsta på det viset att det är hon jag känt längst) som ska gifta sig nu om en månad. På bröllopet ska jag vara brudtärna och bland annat sjunga i kyrkan och hålla tal på kvällen. Ska bli spännande...

I vilket fall som helst hade vi möhippa för henne i helgen, och det blev himla lyckat, även om vi alla har ett x antal blåmärken och träningsvärk nu i efterhand...! Vi hade en låt som spelades med jämna mellanrum under hela dagen (I've got a feeling) och för varje tävling hon klarade fick hon ett litet paket. På kvällen fick hon öppna alla de 16 paketen vilket ledde till ett pussel på henne och hennes fästman.

Programmet:

1, kidnappning och ögonbindel.
2, champagnefrukost
3, lapp-lek : alla vänner hade skrivit upp ett par ord på lappar som skulle symbolisera ett minne, och bruden skulle gissa vilket och vems minne det var.
4, måla en tavla av den framtide mannen på 3 minuter med akrylfärger och stora penslar.
5, lukta på t-shirt tävling (vi hade med t-shirtar från våra pojkvänner, hon skulle hitta sin egen killes tröja med ögonbindel)
6, promenad ner till stan och en timmes massage
7, lekar i parken: trixa med boll och svara på fotbollsfrågor (hennes pojkvän är ett riktigt fotbolls-fan)
8, lära sig en dans till möhippelåten
9, lunch på restaurang
10, ögonbindel och tåg, fråga om äktenskapsråd
11, poledancing!
12, middag och drinkar.
13, fotolek - foton på hennes fästmans kroppsdelar blandades med foton från andra killar, och hennes uppdrag var att plocka fram sin fästmans.
14, dansa dansen
15, "jag har aldrig"
16, utgång


Allt blev himla lyckat, utgången blev oväntat bra när alla killar på dansstället såg att det var möhippa och uppvaktade bruden med drinkar, champagne och shots. En kille började spontant strippa och ge henne en lapdans, vilket kanske egentligen var rätt awkward men hon såg glad ut så då var det bara kul. Hela kvällen slutade dock vid halv fyra då vi skulle hem och på vägen ut råkade min näsa hamna mitt i ett slagsmål mellan två killar, så jag fick en ordentlig smäll och blödde ner hela mina armar, urringningen, klänningen osv. Mindre kul.

Men annars mycket lyckat, det som överraskade mig mest var hur otroligt tung träning poledancing är. Det är kanske inte en träningsform jag själv skulle förespråka, och jag blev väldigt upprörd när jag hörde om en dansstudio i Stockholm som har poledancing för barn, men jag har än idag (fem dagar senare) sjuk träningsvärk i armar och rygg. Alla de andra tjejerna ( vi var tio totalt) klagar också på allehanda kroppsliga smärtor. Så min slutsats är att de som dansar poledancing måste vara rejält starka! men ingen träningsform för mig...

jag blev förvånad då jag anser mig vara ganska stark och relativt muskulös för att vara tjej samt ganska flexibel, att jag inte orkade mer än jag trodde jag skulle göra. Det var en bra övning i att inte vara bäst (ett par tjejer är dansare) och att jobba lite på ödmjukheten. Jag trodde poledancing skulle vara lätt som en plätt, bara att svinga sig runt en påle, och har rynkat på näsan åt de som använder det som träningsform. Nu är jag en erfarenhet rikare, och förhoppningsvis lite mer ödmjuk...

ingen piece of cake....

inspirerad!

Idag är det måndag och jag pustar ut efter en vecka där jag avverkat totalt 13 träningspass, varav jag höll i fem pass själv som yoga instruktör... De flesta passen gick jag dock på i lördags då vi hade inspirationsdag på mitt träningscenter, och jag fick möjlighet att tillsammans med 450 andra deltagare uppleva det bästa Sverige har att erbjuda i träningsväg...!

Självfallet blev det ett x antal yogapass och ett enstaka danspass (fast jag inte borde med min skadade fot) och jag måste säga att jag känner mig oerhört inspirerad! Nya flöden, nya infallsvinklar, nya ingångar. Nu känner jag mig redo att lyfta mina egna klasser ett litet litet snäpp högre! Och jag har även lärt mig fler varianter av de positioner som man redan är alldeles för van vid och bekväm med.

Idag har jag dock ont i precis varenda liten muskel i min kropp, så det fick bli vila för hela slanten idag. Känns nästan konstigt att inte ha tränat något alls efter den senaste veckans träningsmaraton. Men också väldigt skönt, nu ska jag luta mig tillbaka, titta på ett avsnitt av Downton Abbey (för närvarande en av världens bästa tv-serier skulle jag vilja påstå!) och sen krypa till kojs.

Det är rätt lustigt egentligen, vad TV-serier kan göra med en. För tillfället tittar jag och min kille på Game of thrones, det är fjärde gången jag ser serien (!!!) så ingenting är direkt en överraskning längre men vad gör man inte för att inviga sin käre pojkvän i fantasyns värld? ;) och han är helt lyrisk, varenda kväll vi ska ses undrar han om vi kanske ska se ett avsnitt "GT" :)

Själv är jag dock som sagt betydligt mer såld på Downton abbey för tillfälligt, och det är med sorg i hjärtat jag inser att jag bara har två avsnitt kvar att se innan det är slut... Karaktärerna i serierna blir som ens bästa vänner, man skrattar med dem, man gråter när de gråter och man blir arg när de råkar ut för orättfärdigheter. Det kanske låter en smula patetiskt, ibland kan man undra om man inte har bättre saker för sig (till exempel att leva sitt eget liv?) istället för att slösa bort tiden framför TV:n, men det är ju Åååh så spännande, nervkittlande och ger små glädjerus. Själv är jag ju något av en känslonarkoman, och ni kan bara ana hur lyrisk jag var när Matthew friade till Mary i julavsnittet 2011.... Jag rös, skrattade och grät på en gång.

Och ja.

Jag spolade tillbaka och tittade igen. och igen...

och igen!

Häst eller inte häst - det är det som är frågan.

Det haglar just nu lustiga kommentarer i media angående skandalerna om hästkött i köttprodukter från alla möjliga leverantörer, som exempelvis Findus och Dafgård. Allt från "Findus fattade inte galoppen" till "My Lidl pony". Och visst kan man göra sig lustig (det är rätt fyndigt måste jag erkänna) över det ganska fruktansvärda som inträffat. Och då menar jag inte det faktum att det finns spår av hästkött i mat som blivit marknadsfört som oxkött - även om jag också tycker det är riktigt riktigt illa - utan istället det faktum att enorma mängder mat slängs runtom i världen. Ett hån för alla de människor som går hungriga, och ett oerhört slöseri av alla dessa tusen och åter tusentals djur som fått sätta livet till -  för vad? För ingenting.

Själv skulle jag aldrig få för mig att äta häst, för mig skulle det vara samma som att ta hund eller katt, och jag skulle bli oerhört upprörd om jag fick veta att jag ätit hästkött. Just nu är jag väldigt glad över att jag knappt äter kött över huvud taget, max en gång per vecka, och då bara köper kravmärkt, ekologiskt naturbeteskött eller viltkött. Jag vet vad jag äter, och jag vet att djuren har levt ett drägligt liv och inte fått i sig stora mängder antibiotika eller onaturlig mat.

Men många människor har inget emot att äta hästkött. Så varför slänga alla dessa ton med mat? Varför inte istället sälja den mat som nu dras in, märka upp den och sälja den för halva priset till alla som vill köpa? Det är säkerligen många. Det känns bara så fruktansvärt onödigt att alla dessa djur satt sina liv till spillo utan att det kommer till någon som helst nytta, utan istället bara ska belasta vår miljö ännu mer med ytterligare transporter och sedan förbränning...

Häst på tallriken? Nej tack, inte för mig...

Yoga yoga yoga

Yoga yoga yoga. Ibland känns det som att jag primärt är yogainstruktör och att det här med att vara läkarstudent kommer i andra hand, istället för tvärtom! Men jag antar det blir så när man tycker så mycket om något att man tackar ja så fort man får förfrågan om att komma in och jobba ett pass... Ikväll ska jag hålla mitt femte yogapass den här veckan! Utöver det har jag redan gått på tre andra pass som deltagare. Mycket yoga med andra ord!

Ja det är verkligen härligt att jag äntligen kan få leva lite som en "vanlig" student, dvs själv bestämma över min tid och ta ansvar för mina studier, istället för att vara fast på sjukhuset hela dagarna och gå jourer. Samtidigt är det lite läskigt, för det är så lätt att dagarna fylls med allt annat än just mitt exjobb... (!) till ex yogapass... Häromdagen spenderade jag typ hela dagen på Gerda, började med ett spinningpass på morgonen, följt av ryggyoga, följt av att jag själv instruerade ett styrkeyoga fortsättningspass - bara för att senare på kvällen komma tillbaka för att vikariera på ytterligare ett styrkeyogapass!

Men yoga är verkligen som balsam för själen, som en stor varm björnkram för sinnet och som en mjukgörande värmande massage för kroppen. Love it! Att dessutom få instruera pass och hjälpa andra hitta rätt i positionerna är otroligt givande...

"Food won't take this emptiness away, I'm hungry for you my love" - Angus and Julia Stone, om att vara utan sin kärlek. Jag har börjat fundera på hur det kommer att vara sen om ett par månader när jag är långt borta i Cambridge och min kille kvar här... Häromdagen åkte han till Stockholm, bara ett par dagar, och redan då kände jag saknad och tomhet. Hur kommer det då vara när vi ska vara ifrån varandra i flera veckor? Jag har aldrig gillat långdistansförhållanden... Men men det kommer inte vara så länge, bara ett par månader, och mitt hjärta kommer och hälsar på mig efter halva tiden. Och som tur är finns skype m.m.!

Kärlek ja. Vilket underligt fenomen egentligen. Jag kan inte hjälpa att vara en hopplös romantiker och drömma om att det finns en "one true love"- att framtida visor och sånger kommer att skapas, filmer kommer att spelas in och böcker kommer att skrivas om vår fantastiska kärlek.... Detta samtidigt som jag rent krasst också kan se att man kan älska fler än en enda människa i livet. Dessutom känner ju alla att just deras kärlek är så väldigt speciell, unik och färgstark. Så när jag blir som mest cynisk ifrågasätter jag huruvida kärleken finns alls, kanske lurar vi bara oss själva. Ett funny trick by nature så att vi ska hålla ihop och få barn som ska kunna växa upp under någorlunda trygga omständigheter. Och att vi bara letar upp en lämplig kandidat att dela säng, eller kanske till och med vardag, med så vi slipper känna oss ensamma. Slipper känna den där tomheten i bröstet, slipper känna oss misslyckade och oälskade... Hmm. Fast det är bara i mina mest cyniska stunder jag tänker så, och som tur är så infaller de väldigt sällan nu för tiden :) Jag är fortfarande den hopplösa obotliga romantikern som tror att det finns den rätte för mig, en person som det är meningen att jag ska leva med och att vi kommer att leva lyckliga i resten av vårt liv. 

Själv trodde jag aldrig jag skulle kunna älska någon igen, inte på det viset, och sen helt plötsligt träffar jag världens finaste kille och faller pladask. Och nu känns det som att det alltid kommer vara vi, det känns så naturligt och självklart. Jag är så otroligt tacksam, och tackar min lyckliga stjärna nästan dagligen för att jag haft sådan tur.

Examensarbete = SPSS?

Dagarna bara flyger iväg och veckorna tickar framåt, och det är så svårt att hinna med allt man vill göra. Men framför allt tycker jag att det är så svårt att få struktur på tillvaron nu när jag inte har någon klinisk tjänstgöring eller undervisning på sjukhuset, utan det är nu jag ska driva mitt eget arbete framåt och komma fram till resultat som ska revolutionera vården och världen! ... eller nåt...

Nej det här med att skriva examensarbete är lättare sagt än gjort, svårt att komma vidare och hitta alla röda trådar, och framför allt att veta vad man ska prioritera! Jag ska ju som sagt göra en delvis kvantitativ delvis kvalitativ studie som gäller kejsarsnitt. Kejsarsnittsfrekvensen ökar dramatiskt runtom i världen, och har i princip dubblerats under de senaste tio åren. Varför? En teori är att de elektiva planerade kejsarsnitten ökar eftersom att vi blir allt äldre och får högre BMI/blir tjockare när vi skaffar barn, men också att vi lever i en tid då kvinnor med stort kontrollbehov och fokus på karriär hellre föredrar att föda med ett planerat kejsarsnitt då de vet vilket datum de kommer att föda, de vet exakt hur processen kommer gå till (falsk trygghet?) och de riskerar inte att brista i perineum (en vanlig komplikation till vaginal förlossning är som bekant perineumruptur och som mest fruktat sfinkterruptur - dvs at man går sönder i mellangården hela vägen bak till analöppningen).

Så det låter ju himla käckt att föda med kejsarsnitt, eller hur? Vad man då kanske glömmer är att det faktiskt är ett ingrepp i buken, det är en operation med tillhörande risker då det alltid finns ökad risk för infektioner och blödning. På sikt finns det även risk inför nästkommande graviditeter, där det finns risk att moderkakan växer in i bukärret, vilket kan ge stora blödningar. Det finns även risk för uterusruptur - livmodern går sönder under förlossningsarbetet så att barnet sticker ut i fri bukhåla.

Dessutom finns det ökade risker för barnet, både på kort och lång sikt. På kort sikt finns ökad risk för respiratoriska komplikationer (andningsbesvär) och risk för att amningen inte kommer igång som den ska. På lång sikt finns ökad risk för immunologiskt betingade problem såsom celiaki (glutenintolerens), astma, diabetes m.m.

Så absolut, kejsarsnitt är ett fantastiskt alternativ att ta till när man absolut måste och när det finns medicinska indikationer till det, men ett onödigt ingrepp på ett i övrigt naturligt förlopp som djur och människor har klarat av sedan urminnes tider.

Nåväl.

Nu har jag i alla fall kommit igång med min studie och det ska bli väldigt spännande att se vad den genererar! Men först måste jag lära mig SPSS. Och jag vet, alla säger det är superenkelt och användarvänligt, men bara namnet får mig att rysa. Statistik är bara inte min grej... (!)

Oh well. Bara att ta tjuren vid hornen och sätta igång.

För övrigt hittade jag den här bilden - talande minst sagt!

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt”

Så börjar Lev Tolstojs roman Anna Karenina.

 Jag har tidigare skrivit en del om uppväxt, barnuppfostran och trassliga familjeförhållanden. Dels utifrån mina egna erfarenheter, dels utifrån "experter". Själv har jag ju inga barn, än, men är oerhört intresserad av ämnet. Barnen är vår framtid och det viktigaste vi har! Sen har jag även många invändningar till min egen uppväxt, något som har tagit många år och många långa diskussioner för mig att bena ut. Att gå vidare och försöka att inte vara bitter, att försöka undvika att bli cynisk och att se hoppfullt på sig själv och sin framtid är inte alltid så enkelt när man har en tung ryggsäck att bära och många stenar i bagaget.

Tidigare inlägg:
http://alexandra-lakarstudent.blogspot.se/2012/05/maste-man-forsonas-med-sina-foraldrar.html
http://alexandra-lakarstudent.blogspot.se/2011/08/i-varje-vuxen-finns-ett-barn-som-fragar.html

För ett par år sedan var jag med i en studie om "Maskrosbarn". En bekants bekant hade fått höra lite av min historia och frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp i hennes studie - ett examensarbete inom psykologi, där fem andra personer ingick. Alla fem personer hade vuxit upp med familjesvårigheter men ändå lyckats få bra betyg och komma in på krävande universitetsutbildningar och klarade sina studier, och levde någorlunda funktionella och "välartade" liv. Studien innebar två semistrukturerade djupintervjuer per person.

Det var väldigt intressant att läsa resultatet när studien väl var färdig. Det som slog mig var att oavsett hur olika de faktiska förhållandena under uppväxten hade varit, där allas livshistorier skiljde sig ganska avsevärt åt, så kände man igen sig i mångt och mycket i det som de andra sade. I princip vartenda citat gällande livssyn och tankar om sin uppväxt och känslor till sina föräldrar hade kunnat vara mina egna ord.

Det är viktigt att försöka ta med sig sena erfarenheter från sin uppväxt vidare i livet och försöka göra något konstruktivt av sina upplevelser. Att inte bli bitter och cynisk, att kämpa emot sina inre demoner, och istället försöka bearbeta och sedan fundera över "vad kan jag göra och hur kan jag agera för att inte samma sak ska hända när jag själv får barn?". För det faktum att sådana här familjemönster går i arv, det är ingen nyhet.

När jag var yngre så trodde jag att alla andras uppväxter var lyckligare än min, och att alla andra familjer var så välfungerande och trygga. Det har jag förstått att så inte är fallet, tvärtom så är det oerhört vanligt med familjeproblem och med slitningar inom familjer. Men på något sätt så känns det ändå som att en del familjer, trots oenigheter och bråk, är någorlunda lyckliga - de trivs med varandra, saknar varandra, och vill umgås. Och när det väl gäller så finns de där för varandra, i vått och torrt.

Summan av kardemumman, på sätt och vis tror jag Leo Tolstoj hade rätt - Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt - men resultatet dvs de enskilda individerna kan uppleva samma sorts känslor och tankar trots att deras uppväxter utspelat sig på helt olika sätt. Tyvärr lyckas inte de flesta att bli maskrosbarn, och det är bara att tacka sin lyckliga lott om man har lyckats ta sig ur askan och ut på ängen istället för att kastas in i elden.

Tuff dag men med många glädjeämnen

Håhåhå jaja...

Skulle egentligen sitta med min examensuppsats och skriva background idag, men den kon gick till fel sida av vägen idag. Istället blev det en ångestfylld morgon då jag av en väldigt oempatisk ortoped fick beskedet att jag antagligen har fått en stressfraktur i min fot, ovanpå min 4 år gamla stuknings.-skada och min 15 år gamla ridolyckeskada... Inget kul besked eftersom man inte gör så mycket åt en stressfraktur än att vila - dvs ingen träning för min del nu på ett tag. Vilket känns väldigt tufft, för min träning består av att gå på 4 danspass i veckan och ger mig en otrolig glädje och något att se fram emot varje vecka. Att inte få dansa, att inte få endorfinkicken och bli helt genomsvettig, det känns hårt. Jag vet att det finns många andra träningsformer som är skonsammare för foten, men de skänker mig inte i närheten lika mycket glädje...

Men men. som tur är har jag ju fortfarande yogan, även om den kanske egentligen fyller en annan funktion i mitt liv och snarare är ett sätt för mig att varva ner, stilla mitt sinne och sträcka ut kroppen. Men det är ju ändå bra träning även om det inte är konditionshöjande.

Sen har jag massa andra saker som påverkar mig, som familjebekymmer och lite munhuggning med en av lärarna på fakulteten - jag informerade honom att det inte är lämpligt att fälla kommentarer med sexistiska undertoner när man har med studenter att göra, och nu verkar han tro att jag ska anmäla honom för han går i total försvarsställning och kräver nu skriftliga citat på vad opassande han skulle ha sagt. Jag har dock inte alls någon intention att anmäla honom, utan det var mer som ett statement från min sida att det inte är ok och en välvillig puff i sidan till honom att han ska se upp med vad han säger i framtiden då det är många studenter som tagit illa vid sig och som anser han ofta går över gränsen.

Även om man som lärare inte känner sig överlägsen sina studenter, så befinner man sig alltid i ett överläge. Precis som man när man är mentor, fadder, instruktör, förälder eller chef så är man automatiskt i en maktposition och då är det ytterst viktigt att man aktar vad man säger. Även om det finns en jargong studenter sinsemellan så är det inte passande att som lärare hänga på tåget och fälla sexistiska kommentarer eller insinuera saker, och det kommer alltid att finnas personer som tar illa vid sig.
 

Nåväl. Själv har jag nu varit fadder för de nya studenterna på läkarprogrammet, och jag känner mig definitivt inte som att jag varit i någon maktposition eller befunnit mig i överläge, men jag har ändå försökt tänka på vad jag säger, hur jag säger det och vilka signaler jag sänder ut. Det har varit otroligt givande att hålla i de tre faddermöten vi har haft, dels så har jag sett hur studenterna har förändrats under sin första termin i Lund, dels så har jag blivit så imponerad över deras resonemang och deras sätt att ta hand om varandra. De verkar genuint tycka om varandra och åtminstone i min faddergrupp var det högt i tak.

Men nu är det slut på fadderiet för den här gången, ikväll ska vi på tackmiddag som en liten belöning för det jobb vi lagt ner som faddrar, och sen startar det upp en ny fadderverksamhet för nästa termins studenter. Eventuellt kommer jag vara med som fadder även denna gång, då jag tycker det är både givande och viktigt att hjälpa till, men eftersom att jag åker utomlands med mitt examensarbete så känns det mer lämpligt om någon annan tar på sig fadderskapet. Tyvärr är det inte lika många som anmält sig den här gången, så himla synd! Och tråkigt att man inte hellre engagerar sig i sina medstudenter och framtida kollegor än står och serverar sprit på någon av studentnationerna...! Men men jag ska inte döma, jag har också varit engagerad i nationer och dylikt och känner mig färdig med den biten, och ska jag nu jobba ideellt så vill jag hellre engagera mig i något som är mer givande och som gör såväl mig själv som andra lite lyckligare. (Får man säga så? Jantelagsaktigt tyckte jag själv att "lyckligare" var kanske lite att ta i, att påstå att jag skulle bidra till någons lycka, men jag hittade inget mer passande ord...)

:)

Imorgon ska jag till KK och presentera mitt projekt för läkare och barnmorskor - jag ska nämligen jämföra indikationer och tankar bland vårdgivare om kejsarsnitt i Sverige och i England, och jag hoppas intensivt att de kommer tycka det är lika intressant som jag gör. Annars blir det svårt att få dem att fylla i mina enkäter och svara på mina frågor.... Men vad kan vara viktigare än hur vi förlöser våra barn - de viktigaste som finns?
 

Slutligen funderar jag nu på något så ytligt som vad tusan jag ska klä ut mig till på min fd klass sista sittning - vi ska ha en sista sittning med maskeradtema, och jag ser verkligen fram emot det. Så länge sen jag var ute på nation och ännu mer länge sen jag klädde ut mig till något alls, och det kommer ju alltid vara något som man förknippar studenttiden med. Under årens lopp så har jag varit utklädd till pirat, korsriddare, grekisk gudinna, nattlinne/nalle, stjärnhimmel, dubbel-personlighet-ond-god, pocahontas, tjuv, ninja, prima ballerina osv. osv. Jag har dock aldrig klätt ut mig till en superhjälte, det kanske skulle vara något?

Nåväl.
Så summa summarum. En tuff dag, men med många glädjeämnen. Inte minst min underbare pojkvän som pussat mig glad igen och som lyser upp min vardag som den solstråle han är <3 p="">

Vad hände med common sense och hyfs?

Häromdagen hade jag anmält mitt intresse till att delta på ett yogapass på en ny yogastudio i stan. Jag fick dock förhinder och mailade då för att meddela att jag tyvärr inte kunde komma. Svaret jag fick var ett förvånat "tack för att du hörde av dig!" Som att det inte är en självklarhet? ... Men det är det inte idag. Folk struntar i att höra av sig, struntar i att dyka upp, struntar i att andra påverkas av ens beteende. Folk ber inte om ursäkt ifall de stöter in i någon på stan, reser sig inte för en gammal och skröplig på bussen, och tränger sig före för att gå på eller av tåget.

Vad hände med common sense och hyfs?

Näthat, instagram-förtal och fräckheter. Ignorans och rudeness. Hatbrott och etnisk förföljelse.

Jag förstår inte. Vad gör vårt samhälle så fel under barnens uppväxt och bildning att människor inte längre har någon hyfs? Vad hände med common sense? Det säger väl sig själv att man ska vara vänlig och hövlig mot andra, att man ska respektera varandra och att vi alla har olika syn och åsikter på vår omvärld?

Vad tjänar det till att hata? Vi har så kort tid här på jorden, och det finns redan så många orättvisor och så mycket lidande. Att hata förpestar sinnet, gör en olycklig, skapar distans mellan sig själv och omvärlden. Att ljuga, luras och bedra gör att man tappar förtroendet för sig själv och skapar självhat, skam och förnekelse - kanske till och med såpass mycket förnekelse att man lurar sig själv till att man har rätt att bedra andra för att man själv blivit bedragen.

Vi är alla våra egna skapare, i varje sekund skapar vi oss själva och vår egen framtid. Tänk om man då skapade en person som man kan känna sig stolt över att vara? En person som alltid talar sanning och aldrig baktalar andra, en person som man kan lita på och som aldrig medvetet skulle svika sig själv eller andra. Det är upp till oss själva att välja vilken slags person man vill vara och bli... Men visst, det är inte lätt. Det är lätt att smittas av negativismen och jantelagen i vårt samhälle, lätt att påverkas av hatet runt omkring oss. Lätt att dras med, lätt att tappa sin klarsynthet. Det gäller att välja sitt umgänge med omsorg, och att spendera tid med personer i sin omgivning som inspirerar och som gör att man vill vara en god människa och en omtänksam och generös medmänniska. Och när någon i ens omgivning börjar förirra sig i sinnets mörker kan man försöka sträcka ut en hjälpande hand, hjälpa denna vän tillbaka till sig själv, såsom man själv hoppas bli hjälpt den dagen man själv går vilse. Be the change you want to see in the world (Gandhi) kan låta så väldigt pretentiöst, men är så oerhört klokt. Man kan åtminstone försöka, och att göra sitt bästa får vara gott nog. Då är i alla fall intentionen god..

Men som sagt så flödar hatet i vårt samhälle och skapar rädsla och fientlighet mellan människor. Dagligen kan man läsa/höra om hatbrott, överfall, förtal, osv osv och det senaste i ropet är näthatet där framför allt kvinnor blir utsatta, uppmärksammat av programmet Uppdrag Granskning.

I vanliga fall är jag inte så förtjust i programmet. Inte för att jag inte gillar programidén - tvärtom! Jag tycker det är genialiskt och ytterst viktigt att det finns kritiskt granskande program. Tyvärr tycker jag dock att det allt för ofta inte är högklassig journalistik som bedrivs av Janne Josefsson och gänget, istället är det ofta vinklad och ensidig information med lite för mycket "aftonbladet-känsla", dvs att det ska röra om i grytan och uppröra folk, vara catchigt och fånga intresse men alldeles för sällan får man se allas sidor av myntet. Man vill göra skandal och skapa stora rubriker, och tappar samtidigt den objektiva blicken och den högklassiska journalistiken.

Oh well. Det var inte det jag ville trycka på - som sagt så är jag inte alltid så förtjust i programmet, men ibland glimmar det till och sätter fingret på ett stort samhällsproblem och tar det fördolda ut i ljuset. Och det ska de ha cred för! Som det senaste programmet om näthat (http://www.svt.se/ug/sa-har-nathatet-paverkat-oss) där kvinnor aktiva ute i etern har blivit hatade och hotade just för att de syns och hörs. Som en motrörelse har människor istället börja sprida kärlek på nätet http://www.svt.se/nyheter/sverige/natkarlek-ta-over-i-sociala-medier (http://www.anonymnatkarlek.se) - kanske lite krystat men det extrema behöver väl en lika extrem motpol? Och i sådana här stunder är jag verkligen tacksam för att Uppdrag Granskning ändå finns där, rör om och upprör, och får folk att engagera sig i sina medmänniskor.