Trött trött trött

"Om jag nu ska leva så ska jag banne mig leva" sade Stina Lundberg Dabrowski i en intervju. Och visst har vi alla hört ordspråk som Carpe diem, eller livet är det som sker medan du är upptagen med annat, eller livet är inte dagarna som går det är dagarna du minns.

Kloka ord. Men väldigt svårt att applicera i vardagen, i alla fall den vardag som jag och många andra läkarstudenter befinner oss i - konstant press och en gigantiska terminstentor som hotande kommer allt närmare för varje dag som går. Mina klasskamrater har gått in i fullt tentamensmode nu - det enda folk pratar om är de kommande tentorna, hur lite de hunnit plugga, hur lite de kan, vilken panik de känner, att nu måste de plugga dygnet runt de sista två veckorna om de ska ha någon chans att klara sig. Kanske inte så konstigt att man inom psykologin i flertalet studier om stress och effekter på kropp och psyke (ffa i USA) studerar just läkarstudenter några veckor före tentamen.

Jag har inte riktigt hamnat i tentamensmode än, tidigare år har jag varit en av de ivrigaste av de panikpluggande inför tentan, men nu orkar jag bara inte. Jag är så fruktansvärt skoltrött och har inte tillräckligt med motivation att piska mig själv till att stressa stressa stressa för att plugga plugga plugga. Visst är jag också pressad, en slags subtil stress som man kanske inte så lätt märker och som jag själv lägger märke till först vid vissa situationer. Exempel på sådana situationer där jag får en aha-upplevelse och inser hur pressad jag egentligen är:

* Jag ser en kär vän i skolan som jag bryr mig om och vill veta hur han/hon har det - trots det vänder jag bort blicken och skyndar snabbt förbi. Känsla: Jag hinner inte!

* Jag vet att det är bra för mig att göra avslappningsövningar och göra yoga - trots det så hoppar jag över att göra det. Känsla: jag är alldeles för uppe i varv för att kunna ta mig samman.

* Jag kastar i mig maten på fem röda trots att jag vet att jag kommer att få ont i magen om jag gör så, och trots att jag kanske egentligen har tid att sitta ner och äta i lugn och ro. Känsla: skynda skynda skynda.


* Jag tappar saker, lägger ifrån mig saker, glömmer namn på välkända ansikten, och säger fel. Känsla: disträ.

* Jag kan inte somna när jag går och lägger mig för natten, ligger och vrider på mig i sängen och räknar timmarna tills jag ska upp, samtidigt som jag är så trött när jag kommer hem att jag däckar på eftermiddagen. Känsla: trött, trött, trött.

Så när folk i min omgivning är sjukt stressade och pressade själva, och frågar mig "men varför pluggar du inte mer, varför är du inte mer stressad, varför kämpar du inte? hur ska du klara tentan?" så svarar jag bara att jag inte orkar. Kanske får det lov att bli första tentan jag kuggar, kanske har jag ändå lärt mig allt jag behöver för att klara den här terminens tenta (knappast), kanske är det okej att inte pressa sig själv rakt in i väggen så man knappt vet vad man heter längre. Kanske är det inte hela världen? För frågan är hur mycket av det man panikpluggar inför tentan (detaljkunskaper) och hur mycket det är av det man lärt sig under terminens gång (allmänna kunskaper) som man senare kommer att komma ihåg och faktiskt använda i sin kliniska vardag ..?


Ibland känns det som att jag är ensam i att ifrågasätta läkarstudentens och läkarens vardag? Att jag är ensam om att sätta gränser - att verkligen sluta när min jourtjänstgöring ska sluta, att verkligen ta lunch, att inte plugga halva nätterna. Att inte tycka det är okej att bara för att jag vill bli läkare, för mig ett meningsfullt jobb där jag kan hjälpa andra, dagligen ska behöva begå våld på mig själv. Att inte alltid göra det som andra förväntar sig av mig - för det finns hela tiden människor runtomkring (kursare, kollegor, handledare, överläkare) som har synpunkter på vad man ska göra och inte göra, hur man ska agera och inte agera, hur man ska tänka och inte tänka osv. Det är svårt att inte tvingas in i mallen om man vill känna sig kompetent och accepterad. Jag är en väldigt ambitiös person som gärna vill ta plats och lära mig så mycket jag kan, men jag är samtidigt väldigt mån om min integritet (och min egen hälsa) och vill inte leva mitt liv som marionettdocka där det alltid är andra som dikterar mina levnadsvillkor.

Nej, det handlar inte om att jag är lat, eller att jag struntar i tentan bara för att jag nu inte pluggar hela kvällarna och nätterna. Jag vill bara inte leva på det här sättet, år efter år efter år, med konstant stress och press där man alltid ska känna att man inte gör tillräckligt, aldrig kan tillräckligt, aldrig är tillräcklig. Det finns gränser för hur mycket en människa orkar (och bör!) pressa sig själv, och i mitt fall är det snarare sunt att jag tar ett steg tillbaka och känner efter vad som är lämpligt för mig än att bara köra på och göra som alla andra. Vem vet, kanske är det just det beslutet som avgör huruvida en person slutar som utbränd eller inte en dag i framtiden. 

Ett klokt gammalt indiskt ordspråk: Döm ingen förrän du gått hundra mil i hans mockasiner!

op-vecka

Vakna en gång i timmen för att titta på klockan. Upp kl 05.45. Tryck i dig en kopp kaffe. Sleva i dig lite gröt. Snabbdusch följt av snabbgång till tåget. Tåg. Försening. Skynda till omklädning. Byt om. Ta på dig en obekväm mössa som skaver över öronen. Tvätta dig femhundraelva gånger med tvål och sprit. Glöm att munskyddet inte är sterilt och tvätta dig femhundraelva gånger igen. Stå handfallen i fem och en halv timme på en operationssal och stirra ner i ett sår, alternativ upp på en skärm. Hungrig. Törstig. Trött. Ställ frågor som besvaras i hälften av fallen (om du har tur). Håll i ett par hakar (då har du verkligen tur!). Klipp en tråd. Sy ett par stygn? Nej nu gapar du om för mycket. Ät en snabb lunch. Halsa ett par klunkar kaffe. Tvätta dig igen. Armarna ser ut som ömsande ormskinn. Stå handfallen i några timmar på en operationssal och stirra ner i ett sår. Om du har tur får du en pall med lite bättre uppsikt. Lite blod, lite tarm, lite bränn och lite stygn. Slut. Gå hem. Känn att ännu en dag gått fullkomligt förlorad...?

Jag tror inte jag behöver säga att jag inte ser någon framtid för mig som kirurg :)

 Lika kul som jag tyckte det var på kirurgakuten (längtar tillbaka), lika ointresserad är jag av bukoperationer. Idag var jag med på bröstop och det var i alla fall lite mer intressant (med betoning på lite), men ärligt talat tyckte jag det var roligare att hänga på anestesisidan och följa patientens vitalparametrar istället. Min inställning till allmän kirurgi och ortopedi är att det är jättebra och jättenyttigt att vara med på en viss typ av op åtminstone en gång. Idag fick jag assistera på första operationen på bröstop, och då tyckte jag ändå att det var rätt intressant och lärorikt. Men att sen sedan stå vid sidan av och se exakt samma operation göras en gång till men denna gång inte ens få assistera, då har jag väldigt svårt att uppehålla något slags intresse.

Men det är skönt, för väldigt många andra tycker att den här terminen är jättekul och de vill helst vara på op hela tiden. Deras dröm är att bli kirurger! Vilket är perfekt för då slipper jag :)

Sen ska vi aldrig säga aldrig, jag är ju intresserad av gynekologi och obstetrik och där opererar man ju också, så vi får se vart det hamnar i slutändan. Jag önskar verkligen att jag hade varit mer intresserad av att stå på op! Då hade den här terminen var lite mer givande. Även om jag ändå absolut tycker att termin åtta är en av de bättre terminerna hittills.

Nåväl, nog om mina framtidsplaner. Apropå bröstkirurgi så är det verkligen en hemsk sjuka, den där bröstcancern. Ja det är ju inte bara en sort, utan det finns flera typer med olika svårighetsgrad osv. Men det som är lurigt är att man redan som ung tjej kan få bröstcancer, annars är ju cancern en plåga på äldre dar. Så får man en knuta i bröstet, även om man exempelvis är gravid eller ammar, så bör man gå och få den undersökt och diagnosticerad. Det kan vara en helt ofarlig benign tumör eller en liten abscess, men det finns alltid en risk att det är en cancer och då gäller det att få diagnos och behandling så snart som möjligt så den inte hunnit sprida sig.

Som tur är finns idag väldigt god behandling, allt från kirurgi till strålning till cytostatika till speciella läkemedel som specifikt angriper tumören såsom monoklonala antikroppar. Ofta kombinerar man flera behandlingar. Och som tur var så är prognosen ofta god, men ju tidigare desto bättre! Därför blir man verkligen förskröckt när man ser bilder på kvinnor som kommer in alldeles alldeles för sent, med en stor fet knuta på bröstet som drar in mamillen (bröstvårtan) och blöder, och man tänker "varför sökte du inte hjälp tidigare"?? Denial denial, I guess...

Det som är så fantastiskt är att man idag alltmer kan göra en partiell mastektomi, dvs man tar bara bort den delen av bröstet där själva cancern sitter. På det sättet mister inte kvinnan hela sitt bröst, vilket för många är en stor lättnad. Skulle man nu trots allt ta bort hela bröstet så finns det goda chanser att det ändå kan bli jättefint genom att strax därefter lägga in ett implantat och ev även operera det andra bröstet så att man får en fin symmetri. För det finns ju trots allt ett liv efter cancern! Även om fåfängan kanske naturligt tar ett par steg tillbaka när det är livet som står på spel. Men så småningom kommer nog önskan tillbaka om att känna sig som en "hel" kvinna och behovet av att känna sig attraktiv och tycka om sin egen kropp.

Sen blir brösten vanligen mindre ändå efter operationen, men å andra sidan är det kanske inte alltid något negativt :)

Kirurgakuten

Den här veckan (vecka och vecka, det blev tre dagar) hade jag kirurgakuten som min placering, och igår gick jag kvällsjour. Det har verkligen varit kul och lärorikt! Det som är skönt när man är där är att då är man verkligen bara där - du behöver inte klämma in att hinna plugga, då behöver inte klämma in några föreläsningar och stressa från det ena till det andra, utan du är där. På plats. I åtta timmar.

Som sagt så har jag börjat känna mig himla stressad över studierna nu igen, jag får bara inte tiden att räcka till... Att man dessutom sover dåligt dessutom hjälper inte.Försöker att slappna av och andas, säga till mig själv att ta det som det kommer, inte stressa upp mig - men känslan av att aldrig hinna läsa ordentligt i böckerna och att aldrig plugga tillräckligt jagar mig. Det enda som hjälper är om jag bara säger till mig själv "Okej, gå bara på dina placeringar, var på sjukhuset när du är schemalagd, och sen kan du ta tentan efter sommaren. Du måste inte läsa allting nu, du kan i lugn och ro läsa det i sommar när du är ledig." Då känns det lite bättre, en stund, innan den där gnagande känslan i magen sätter igång igen "men jag måste ju klara den här tentan, och tänk vad jobbigt att ha en omtenta som hänger över en hela sommaren".

Saken är den att jag aldrig har kuggat en tenta, och trots att jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle klara min T7-tenta efter en privat väldigt turbulent höst och i skolan mycket pressad hösttermin så klarade jag ju den tentan med marginal. Vilket såklart inte betyder att jag kommer klara denna tentan för jag måste ju fortfarande plugga (vilket jag nu inte känner att jag hinner alls), men jag kan glömma att få någon som helst sympati från min omgivning. "Det där säger du varje gång, och sen går det alltid lika bra" säger de. Ja, jo. Men det hjälper inte mig nu.

Allra helst skulle jag bara vilja vara på sjukhuset och lära mig som den lärling man är på ex akuten där jag varit nu. Då känner jag att jag verkligen lär mig att bli läkare! Det som de tar upp på tentan känns sällan lika essentiellt som just erfarenheten att "arbeta" som läkare - då lär jag mig massor utifrån varje patient jag får. Som nu, efter de här dagarna känner jag att jag har bra koll på utredningen och handläggningen av appendicit, navelbråck, pyelonefrit, njursten, och gallsten eftersom att jag haft patienter med dessa tillstånd, och jag då har läst på allt vad jag kunnat om patientens sjukhistoria samt i min lärobok om tillståndet. Men inte nog med det, för visst är böcker bra men att få diskutera tillstånden och diffdiagnoser med sin handledare ger minst lika mycket! Särskilt om man har bra handledare som jag haft de senaste dagarna.

Över lag måste jag säga att jag känner mig väldigt väl behandlad som kandidat den här terminen. Inget "ställ dig där i hörnet och titta på" eller ännu värre "sätt dig här och lyssna när jag dikterar", utan jag har blivit behandlad som en yngre kollega där jag fått ta egna patienter och göra egna bedömningar. Jag har också varit varmt välkommen att vara med som observatör när vi har fått in traumalarm, vilket har varit oerhört lärorikt. Det gäller verkligen att hålla huvudet kallt när larmet på akuten går och det kommer in en 14-årig flicka på bår som varit med om en trafikolycka och nu ligger medvetslös med ofri luftväg.

På kirurgakuten har jag nu tagit mig an en patient i taget, fördjupat mig i patientens journal och labprover, och sedan gått in till patienten. Jag presenterar mig alltid som läkarstudent, att jag kommer att göra en första bedömning och att jag sedan kommer diskutera med min handledare innan vi ställer diagnos och ev går vidare med behandling. Därefter ber jag patienten berätta om varför han/hon kommit till akuten just idag, och därefter ställer jag följdfrågor för att få en tydlig bild av vad som hänt och vilka underliggande sjukdomar eller tillstånd som patienten eventuellt har. Sen undersöker jag det mest relevanta, men åtminstone lyssnar jag på hjärta och lungor innan jag undersöker buken och ev andra lokaler på kroppen. Därefter väger jag samman patientens symptom, mina fynd och labsvaren till en preliminär bedömning. Därefter meddelar jag patienten att jag kommer tillbaka (och då är det viktigt att faktiskt också alltid komma tillbaka!) och sedan letar jag upp min handledare. Innan dess läser jag eventuellt på tillståndet lite så jag har lite mer kött på benen. Jag drar kortfattat alltihop för min handledare, vi diskuterar, ev undersöker även min handledare patienten och sedan får jag ge det definitiva beskedet för kommande åtgärder till patienten. Om patienten läggs in gör jag inskrivningsanteckningen vilket också sparar tid för min handledare.

På det här sättet får jag axla läkarrollen, patienterna blir grundligt undersökta av båda student och handledare, och faktiskt så hjälper detta till att öka flödet av patienter på akuten. Igår kväll var det flera patienter som klagade på att det tog sådan lång tid, och jag förstår verkligen att det är jobbigt att vänta så länge men läkarna jobbar så snabbt de bara kan. Genom att man som student hjälper till går det i alla fall lite fortare, så det blir ju en vinst för alla. Sen kan man ju tycka att bemanningen på akuten kunde vara bättre ibland, häromdagen var det en stackars läkare som var helt själv på kirurgakuten med massa patienter väntande.

Det här blev visst ett väldigt långt inlägg, men summa summarum så trivs jag bra med att vara i hetluften med ärmarna uppkavlade och redo att möta nya patienter, hellre än att försöka förstå vad jag förväntas kunna till en tenta och försöka trycka in egennamn på oändligt många frakturer och operationsmetoder.

Nu sova, imorgon urologi och till helgen: efterlängtat yogaretreat! O boy o boy, vad jag behöver det sistnämnda just nu.

kortis...

En riktig kortis, eftersom att jag är så trött att jag tror jag kommer falla huvudstupa ned i sängen och somna bums om ett par minuter, idag har jag hämtat min nya fina cykel (svarta faran :) och cyklat hem från Malmö, lyckades cykla vilse på vägen (haha det har jag fått höra nu efteråt, men det är faktiskt inte så lätt att hitta när man cyklar på små landsvägar!) kom försent till yogakursen (sista gången!) och nu efter fyra timmar av yogasnack och övningar är jag heeeelt slut.

Men detta innebär alltså att jag snart ska tenteras och snart alltså är helt färdig som yogainstruktör! Känns kul, efter två terminers ömsom slit ömsom pure pleasure så är jag äntligen färdig. Jag har ju som sagt haft egna klasser där jag guidat vänner och det har verkligen gett otroligt mycket. Känns verkligen bra att få förmedla yogans filosofi, bjuda in dem till yogans värld som för mig varit så viktig och givande, och att samtidigt få skämma bort dem lite med långa avslappningsövningar.

Nu till helgen ska jag åka på ett yogaretreat, det ska bli så himla skönt att få koppla bort omvärlden ett tag och bara fokusera inåt. Jag känner mig lite stressad nu över läkarutbildningen, återigen börjar det närma sig tenta, återigen undrar jag vad jag egentligen skulle ha lärt mig den här terminen, återigen tvekar jag på mina kunskaper. Återigen önskar jag att man kunde få mer tid. MER TID! Tiden går så fort och jag hinner bara inte med. Men men som sagt, nu till helgen blir det fullkomlig avslappning och avsaknad av tid och rum, och förhoppningsvis så känns det lite bättre efter helgens andningspaus.

Eat
Love
Yoga!

 

Calici

Hua mig. Idag möttes vi av beskedet att det var calici på avdelningen. Alltså vinterkräksjukan. En av mina fellow läkarstudenter hade fått gå hem på morgonen, alla patienterna på vår avdelning hade haft det, ja låt oss säga man blev inte jättelockad av att stanna kvar.

Men så är det i vården, man får bita i det sura äpplet, vidta alla möjliga åtgärder som finns för att försöka förhindra smittspridning och själv slippa bli smittad... Men det är så himla svårt med calici, det sprider sig otroligt lätt och delar patienterna rum som de gör på vår avdelning så får de andra patienterna det som ett brev på posten.

Som tur är blir det ingen långvarig sjuka - upp till två dygn efter att man exponerats kan man bli sjuk, sedan ligger man och kräks och har diarréer om vartannat i ett par dagar, och sedan kan man fortfarande smitta andra i ytterligare två dygn. Men jag som precis blivit frisk från min långdragna förkylning (igår tränade jag ett step fortsättningspass och två timmar yoga bara för att fira ;) kände bara åh nej, jag vill inte!

Som tur är så hade ett av rummen idag friats från smitta, och då jag inte hade något att göra inne på det smittade rummet så slapp jag utsätta mig för det idag åtminstone. Imorgon blir jag så illa tvungen, men med munskydd och skyddsförkläde så kommer jag nog kunna känna mig trygg, peppar peppar.

Det är det med att jobba i vården, man jobbar med sjuka människor. Och det finns en risk att man smittas! Men sen får man inte glömma hur otroligt viktigt det är för de här patienterna att det finns personal som vårdar och tar hand om dem, många av dem är redan så skruttiga och en omgång vinterkräksjuka är det sista de behöver. Vi som är unga och friska klarar i regel ett par dagar utan mat och minimalt med dryck men en gammal multisjuk patient har mycket mindre reservkapacitet och kan bli väldigt dålig. Som tur är så är hjälpen nära till hands när man befinner sig på sjukhus och vi kan snabbt ersätta vätske- och elektrolytförlusterna.

Nu är det bums i säng, upp kl 05.00 imorgon bitti igen, fingers crossed!

blivande racercyklist?

I snart två års tid har jag varit på jakt efter en cykel. En smidig hoj som jag kan använda överallt, som jag kan åka på cykelsemestrar på och som jag skulle kunna cykla till skolan/jobbet på om jag en dag skulle vakna upp till fantastiskt fint väder och jag kände för att ta mig en tur. Samtidigt får den inte vara för högteknisk med en massa specialgrejer här och där som jag aldrig kommer att använda mig av eller ens förstå mig på. Och så vill jag att den ska hålla i evigheter, aldrig rosta, sällan servas och inte gå sönder stup i kvarten. Jag vill att den ska vara trygg och stabil, men samtidigt lätt och snabb. Och så då den lilla lilla detaljen - den får inte kosta mer än 4000 kr (vilket redan överskrider min studentbudget).

"Omöjligt!" har jag fått höra. "Tyvärr, en sådan cykel kostar minst 8000 -10 000 kr". Gång på gång på gång har man sagt till mig "satsa nu på kvalitet, betala lite mer och så har du en bra cykel sen". Lätt att säga när det inte är den personen som ska betala... För ärligt talat, jag kommer inte att slita ut cykeln med pendling 6 mil om dagen om jag känner mig själv rätt, jag är alldeles för bekväm och fåfäng för att ge mig ut i rusk och regn varje dag. Och cykelsemestrar kan man inte göra mer än ett par veckor under sommarhalvåret. Så nej, jag varken kan eller vill lägga ut 8000-10 000 kr för en cykel.

Men i dagarna så åkte jag ut till en ny sportbutik i Malmö, USPORTS, och jag fick en helt fantastisk service. De hjälpte mig att hitta olika alternativ, och slutligen blev jag presenterad för min nya cykel: Svarta Faran. (Nej nej, inte min gamla svarta faran som jag for fram på gymnasiet utan en helt ny sådan ;)

Eftersom att jag just gått med i deras medlemsklubb så hade jag en kupong med 20 % rabatt på valfri vara, och den här cykeln var redan väldigt prisvärd, så helt plötsligt är jag nu stolt ägare till en modell 2012 Giant Escape Rx3 ! Jag är lite nervös för premiärrundan för den är helt livsfarlig, en riktig racercykel (tycker jag, vissa skulle nog inte hålla med mig) med pinnsmala däck, hydrauliska skivbromsar och 27 växlar, men när vi väl lärt känna varandra så kommer vi säkert bli helt oseparabla  :)

Just too cocky for her own good.

Jag har känt mig lite krasslig den senaste veckan och tyckt lite allmänt synd om mig själv fast jag egentligen inte varit riktigt sjuk, knappt haft någon feber eller snuva utan mest haft väldigt ont i kroppen och känt mig svag. Nu när det väl blev påskledigt tröttnade jag på det hela och tänkte "Nej nu får det vara nog, nu ska jag vara frisk!". Just det, som att man kan bestämma sådant själv. Men jag tänkte att om jag knaprar lite alvedon och låtsas som att jag är frisk och pigg som en nötkärna, så kanske jag blir det också?

Cocky som jag var så ignorerade jag totalt mina ömmande muskler och satte på mig träningskläderna och gick för att träna. Att jag dagen innan hade blivit genomsvettig och andfådd av ett halvt yogapass tänkte jag inte på när jag valde att träna ett Step-pass, som ju är högintensivt i 40 minuter innan styrka och stretch... Erhm ja. Det gick inte så bra - efter uppvärmningen var jag helt slut och flåsade som om jag hade sprungit en mil och trots att jag var helt genomsvettig när jag kände på min panna så var den plaskblöt men iskall.

Tog jag mig då samman, lyssnade på min kropp och avbröt passet? Åh nej. Envis och dum så fortsatte jag hela passet igenom! Så kanske inte så konstigt att jag nu ett par timmar senare sitter inbakad i filtar med frossa och fullkomlig myalgi i hela kroppen och häller i mig koppar med te med honung och inser mitt misstag.

Men men. Jag slapp i alla fall ligga efter mitt "100 konditonspass på ett år"-löfte, alltid något. Nu blir det soffläge och film resten av kvällen!

Imorgon tänkte jag titta lite på cyklar om jag hinner innan påsklunchen, vill köpa en hybridcykel som jag skulle kunna använda till cykelsemestern i sommar. Tips till fina cykelvägar, sevärdheter och sovställen mellan Linköping och Göteborg tas tacksamt emot!

Glad Påsk!

Så var det äntligen påskhelg. Långledigt fredag till och med måndag - och jag har dessutom inget schemalagt på tisdag så jag får fem sköna dagar till att bara ta det lugnt och njuta av livet... eller mja. i påsk ska det pluggas. Ortopedi och anestesi står det på menyn! Tyvärr... Men idag långfredag ska jag verkligen bara ta det lugnt, har dessutom gått och blivit sjuk så jag orkar typ ingenting. Det var verkligen tungt att gå till avdelningen de senaste två dagarna när jag helst bara hade velat dra ett täcke över huvudet och tycka synd om mig själv...!

Samtidigt måste jag säga att igår var den mest givande dagen på KUA, det var som att allting hade fallit på plats - vi hade alla hittat våra olika roller och uppgifter, och allt löpte på så himla mycket smidigare än första passet. Nu tyckte jag till och med att det var kul trots att jag kände mig krasslig! Alla "kollegorna" är hjälpsamma och duktiga, och alla vill att patienterna ska ha det så bra som möjligt - vilket leder till att patienterna tydligen inte vill komma hem. Vi har ett par patienter som i princip är färdigbehandlade medicinskt men de verkar motsätta sig väldigt att komma ifrån avdelningen?! Måste väl vara ett gott betyg till oss ;)

Jag känner fortfarande att jobba som läkare på en medicinavdelning kanske inte är det mest upphetsande jag varit med om, men det är väldigt nyttigt och bra att ha som erfarenhet innan man går vidare i arbetslivet - man tvingas tänka till om njurar, lever, hjärta, lungor - hur de är sammankopplade och hur deras mediciner verkar och samverkar. En hel del hjärngympa med andra ord! Och väldigt välbehövlig repetition för en trött och glömsk läkarstudents hjärna.

Nåväl, nu är det dags för oss att unna oss lite långfredagslyx - middag ute och bio.

Glad Påsk!

KUA

Den här veckan är jag på KUA - Kandidatledd Undervisnings Avdelning. Det innebär att vi läkarstudenter är patienternas "läkare" på avdelningen, medan sjuksköterskestudenterna är sjuksköterskorna. Dessutom har vi en sjukgymnaststudent och en arbetsterapeutstudent i vårt team. Alla har vi handledare, men det är bara sjuksköterskehandledare där på kvällar och helger. Vi studenter ska ta så mycket ansvar vi kan och försöka anamma våra respektive roller så mycket som möjligt, men när det kommer till kritan har vi inget medicinskt ansvar utan det har våra handledare. Därför kan patienter som kommer till KUA känna sig trygga med att de kommer få en god vård med minst lika väl omhändertagande som på vilken annan avdelning som helst på sjukhuset.

Jag har lite blandade känslor inför den här placeringen. Jag tycker att det är väldigt bra att vi får prova på att vara läkare på riktigt, att få fatta beslut och ha egna patienter. Jag tycker också det är bra att vi får lära oss att kommunicera med de andra i teamet, och att vi lär oss vem som gör vad. Samtidigt tycker jag att det är jobbigt att inte alltid ha en läkarhandledare där - det innebär att på kvällar och helger blir mina åsikter och mina beslut oväsentliga, för jag har inget medicinskt ansvar och ingen läkare som kan stå bakom mina beslut. På det sättet känns det rätt onödigt att över huvud taget vara där på kväll/helg, förutom att man kan träffa patienterna och läsa på ordentligt inför morgondagens rond.

Något annat som blir väldigt förvirrande i mitt huvud är att vi inte har några undersköterskor på KUA. Det finns alltså ingen som har ansvar för den basala omvårdnaden såsom morgon- och kvällstoilette, WC - och duschhjälp, mat och ompyssling - utan det ska vi studenter dela på rakt av. Det innebär att jag i ena stunden ska leva mig in i rollen som läkare och auskultera patientens hjärta och lungor, och i nästa stund ska jag följa patienten på toaletten. Dessutom blir det ett flertal uppgifter som sjuksköterskorna i regel gör men som de inte hinner, som jag istället får göra. Jag menar inte att  jag inte kan tänka mig att göra dessa uppgifter, men det gör det inte lättare för mig att förstå och känna på hur det är att vara läkare - istället så får jag känna på hur det är att vara undersköterska, sjuksköterska och läkare allt på en och samma gång och vara tvungen att ha en övergripande koll på allt - det är för mig väldigt stressande och jag känner att jag inte hinner med det jag behöver i min roll som läkare.

Så summa summarum, jag tycker de begår ett stort misstag i att inte ha undersköterskor på KUA, vilket de motiverar med att vi ska komma nära patienterna och lära oss den basala omvårdnaden. Ett argument som snabbt faller pladask med tanke på att de flesta av oss, såväl sjuksköterskor som läkare, har jobbat som undersköterskor på somrarna. Själv har jag jobbat varje sommar i 4 år i vården som personlig assistent/undersköterska och känner inte att jag behöver lära mig det arbetet ytterligare, och jag har verkligen respekt för undersköterskornas kontakt med patienterna - det är inget jag behöver lära mig. Nu blir det istället bara förvirrande, ingen vet vem som gör vad, och ingen hinner helt med sina uppgifter. Allt går säkerligen bra ur patienternas synpunkt, men för mig blir det en väldigt stressande miljö.

Sen kommer ju såklart mina gamla osaliga andar fram - jag måste göra mina uppgifter perfekt, jag får inte missa någonting, jag vill inte göra mig ovän med någon, och jag ska fatta exakt rätt beslut och ha hundra procent koll. Vilket gör att jag kommer helt slutpumpad. Att tjänstgöringen dessutom är 13.30-22.00 där man är hemma kl 23 och sen går upp kl 05 för att vara i tid ombytt och klar igen 06.45 gör det inte lättare, fyra-fem timmars sömn räcker inte för att jag ska kunna ladda batterierna igen.

Min handledare sade åtminstone till mig att jag inte får glömma att jag inte har det yttersta medicinska ansvaret och att det är jättebra att jag verkligen är påläst och kan mina patienter som ett rinnande vatten, men jag ska inte känna oro över mina beslut för det är hennes ansvar. Jag får försöka tänka på det när jag börjar känna mig stressad över att jag inte hunnit läsa på tillräckligt eller att jag inte riktigt minns allt det där jag lärde mig på termin 6 - medicinkursen var så oerhört omfattande och det är svårt att komma ihåg detaljer.

Nåväl. Ikväll är det på't igen! Hoppas att det känns lite roligare idag...

klackarna i taket

 Så härligt med helg!

Den här lördagen var den första den här terminen som jag inte hade något inplanerat. Jodå, alldeles sant!

Så himla skönt att vakna på morgonen och bara veta det att jag kan dra mig i sängen hur länge jag vill, jag kan äta frukost när jag vill och jag kan sitta och slötitta på Nyhetsmorgon hur länge jag vill. Och sen så var det bara "jahopp, vad ska jag göra nu då"? Och då blev det minsann ett par timmars plugg, första gången jag lyckas plugga på helgen den här terminen... Och sen lite spontanjogg, yoga och läsa lite tidning. Så himla härlgit att för en gångs skull få vara lite spontan, men framför allt att få lite egentid. Det finns knappt en enda kväll i veckan då jag inte far runt och gör saker, och det är väldigt sällan som jag spendera tid med att bara hänga med mig själv. Något jag verkligen saknar, för jag tycker om att hänga med mig ;)

Igår var vi och såg på Toddyspexarna som satte upp det gamla goda spexet Rasputin. Mycket underhållande! Det är lustigt, de första åren på läkarprogrammet var jag helt uppslukad av spexvärlden - under en månad varje vårtermin var det bara spex spex spex som gällde och på hösten var det en vecka för återuppsättning, och däremellan gick man på andra spex och relaterade fester. Som spexare så praktiskt taget lever man på borgen, dvs AF borgen, och det är ju inget dåligt tillhåll att kalla sitt "hem". I Toddyspexarna var jag sminkös, och det var vansinnigt kul. Med betoning på vansinne ibland, det blir ju så internt när det är man umgås så tight under en så lång period och kanske särskilt med tanke på den enorma mängd alkohol som intas. Jag kommer ihåg att sminkets maxintag en dag var 17 flaskor champagne (vi brukade rada upp dem på golvet), och vi var sju tjejer som sminkade... I say no more. Inte konstigt att man inte mådde så bra efter den där spexperioden, man hade ju levt i ett konstant rus, i en riktig liten bubbla, och praktiskt taget misshandlat sin kropp med ohälsosamt leverne. Men kul hade vi!

Jag var med i Toddyspexarna i tre år, sedan tog jag uppehåll och slutade samtidigt i spexet för att få mer tid till studier, vänner, pojkvän och annat. Förra året var första gången jag såg spexet utan att vara med, och då minns jag att jag tyckte det var lite tråkigt att sitta nere bland publiken, jag saknade att vara där bakom scen - för det är ju där det händer! Men i år kände jag faktiskt att jag var glad att jag inte stod där uppe bakom scen, jag skulle helt enkelt inte uppskatta det lika mycket nu. Jag vet inte om det är att jag har blivit mer mån om min hälsa, har kommit längre och börjar se slutet på utbildningen eller för att jag helt enkelt blivit äldre...? Men idag är jag mer än nöjd med att få se spexet, som alltid är lika roligt och alltid har lika imponerande sånginsatser, och att sen idag gå på festen efteråt och sätta klackarna i taket.

Det får dock bli en lugn kväll, för imorgon kväll (japp, en söndag) börjar min placering på KUA - Kandidat Undervisnings Avdelning. KUA innebär att vi kandidater är läkarna, och sjuksköterskestudenter är sjuksyrrorna, på avdelningen och det är vi som tar hand om patienterna, skickar dem på undersökningar, behandlar dem och sedan planeras deras vidare vård - precis som vanliga medicinläkare. Till hands har vi en specialistläkare som är vår "överläkare", som vi alltid kan fråga om hjälp om vi är osäkra, men tanken är att vi ska jobba och fungera som vanliga läkare. Ska verkligen bli kul, nu börjar det ju närma sig att man faktiskt är färdig "doktor". Men precis som AT-läkarna säger i "Unga Läkare" på kanal 5 : det känns som att man kan ingenting. Jag antar dock att man lärt sig något på de här åren, och alla tentor är ju klarade så i teorin kan jag en massa.... i teorin ja.

Så två veckors KUA börjar imorgon. Får se om det blir någon riktig läkare av mig nu då :)

Streberier?

Jag har aldrig sett mig som en karriärist. Mitt mål med att bli läkare har alltid varit att jag ska få ett meningsfullt arbete där jag kan hjälpa andra människor och samtidigt trivas med mitt jobb. Jag vill också att mitt arbete utvecklar mig, får mig att växa, och att jag kan känna att jag kan vara den personen jag vill vara. Att det dessutom är hyfsat bra betalt är också ett plus då jag gärna vill ha ett bekvämt liv med hus och trädgård, samt ha råd att resa utomlands då och då.

Vad jag dock upptäckt är att den verklighet som mött mig på sjukhuset verkligen inte motsvarar mina förväntningar på hur det skulle vara att vara läkare. En värld med långa tunga jourpass, övertidsarbete och konstant tids- och resursbrist ingick inte i min dröm. För det var just en dröm för mig att bli läkare, det har det varit ända sedan jag var liten. Och visst var den kraftigt romantiserad, min framtidsdröm, men samtidigt vill jag inte riktigt ge upp tanken på den än - utopin att faktiskt få hjälpa andra människor att må bra samtidigt som jag själv får utrymme att må bra! För jag behöver utrymme. Jag behöver tid för att handla, laga mat och tvätta. Jag behöver tid för träning, yoga och meditation. Jag behöver tid för vänner, pojkvän och en dag i framtiden familj/barn. Och dessutom så vill jag slänga in lite tid för skogspromenader och utflykter någon gång då och då!

Jag får ibland höra att jag i så fall valt fel yrke. Vill man bli läkare ska man jobba mycket och man ska jobba hårt. Men hur ska vi kunna känna empati för våra patienter om vi inte kan göra det för oss själva? Hur kan vi predika om hälsosamt och stressreduserat leverne, samt kost och motion, om vi själva bara stressar runt, äter dåligt och aldrig har tid för oss själva?

Ikväll har jag varit på en Karriärskväll, anordnad avLäkarförbundet. Varför jag ville gå på denna är nog inte så mycket för att jag vill göra Karriär med stort K, utan för att jag vill se vilka alternativa vägar det finns att ta som legitimerad läkare. Och det var faktiskt inga direkta streberier som föreslogs av föreläsarna (streber: person som hämningslöst och hänsynslöst strävar efter att göra karriär och uppnå hög socioekonomisk status) utan det var just alternativa karriärvägar - vad kan du göra om du inte vill forska-doktorera-disputera-jobba på universitetssjukhus-stångas om AT-stångas om ST-stångas om specialisttjänst?

Kort sagt så förelästes det om att starta eget, jobba som distriktsläkare, göra karriär inom läkarförbundet samt slutligen att jobba för staten/socialstyrelsen. Det fanns även utställare som gav ännu fler förslag, bland annat hyrläkare och läkare i försvaret. Det enda jag kände att jag saknade var några som berättade om företagshälsovården och inom läkemedelsindustrin. Och så klart om det finns fler områden som jag inte vet om, ibland är det så svårt att tänka outside the box.

Min favorit under kvällen var en föreläsning av en fantastisk entreprenör som var specialist i allmänmedicin och som redan i unga år startade en privat läkarmottagning, och trots att hon var ensamstående tvåbarnsmamma så har hon lyckats få kliniken att växa sig så stor att de flera gånger fått byta till större lokaler och engagera fler specialister. Det som jag tyckte var så inspirerande var att hon verkligen inte är en "karriärista", hon verkar inte ha haft något statustänk och armbågat sig fram genom karriären (ingen streber) utan verkar vara en riktigt jordnära och trevlig person som sakta men säkert arbetat sig framåt. Hon är idag klinikchef och som hon säger så är hennes viktigaste uppgift på jobbet att se till att läkarna som jobbar där trivs och har det bra! Trevligt att höra från en chef :)

Andra bra citat som jag snappade upp under kvällen:

"Man ångrar bara det man inte gjort"
apropå att ta paus från studier/jobb och göra något helt annat ett tag

"Karriär är när man får möjlighet att göra det man är bra på"

Om man startar eget blir man varse om att personalkostnaden för läkare är 1,6 ggr högre än deras bruttolön, och att det alltid finns risk för avundsjuka/orättvisor när man blandar läkare från flera specialitéer.


Summa summarum.


Jag är ingen streber. Jag är inte heller lat, långt ifrån - jag har alltid varit ambitiös, målmedveten och en riktigt arbetsmyra. Jag vill helt enkelt bara ha ett jobb där jag trivs, stimuleras och utvecklas, tjänar rimligt och hjälper andra. Ett jobb där jag även har en fritid, för mitt liv utanför jobbet känns minst lika viktigt. Huruvida visioner som att få jobba med unga kvinnor, och arbete profylaktiskt samt med rehabilitering på ett sätt som innefattar hela individen kommer att bli verklighet återstår att se. Men det finns hopp!

Chakran

Det är inte alltid lätt att kombinera läkarstudenten i mig med den yogiska delen av mig. Samtidigt som jag verkligen vill ha ett öppet sinne och tänka out of the box, så är det ibland väldigt svårt att inte börja kvida "men är det där verkligen vetenskapligt bevisat" ?! Som att det är allt som räknas här i världen, huruvida någon har kunnat visa något i ett randomiserat försök efter den västerländska vetenskapens alla regler. Men det är ju trots allt det vi fostras i, vi läkarstudenter, konstant kritiskt tänkande och ständigt denna fråga "men har det vetenskapligt belägg"? Och visst, det är verkligen viktigt att vi i vår yrkesroll som läkare håller oss till metoder som har vetenskapligt belagd effekt - men måste hela vårt liv genomsyras av det samma?

Jag ser mig som en ganska öppen person, men när det kommer till yogans chakrasystem så tar det bara stopp och jag får smaka på min egen stubborness och bristande tolerans - jag har så otroligt svårt att köpa konceptet med att vi skulle ha tre kroppar (den fysiska, den andliga och den subtila) och att vi skulle ha sju chakran (energicentra) längs med kotpelaren som fördelar livskraft ut i kroppen genom 70 000 olika kanaler. Svårt att acceptera att det skulle finnas chakran och nadis, jag som läst anatomi och fysiologi och cellbiologi och hela baletten på universitetet, men att det inte finns en enda person som har hittat sådana energicentra eller kanaler med livskraft.

När jag hörde om chakran för första gången var när jag var på ett ashram i Indien för 1,5 år sedan, och då sparkade jag bakut direkt. Jag tyckte inte att någon kunde säga att någonting fanns om det inte fanns några fysiska objektiva bevis att visa upp att just så var fallet. Jag blev nog rätt provocerande och visade öppet min oförståelse och nästintill ogillande av att människor kunde tro på sådant här "nonsens". Men sedan dess har jag ändrat uppfattning mer och mer... Med tiden har jag börjat inse att det är så mycket här i livet som vi inte vet och som inte kan förklaras - och ärligt talat så kan den västerländska vetenskapen sällan bevisa att saker och ting "är" på ett visst sätt, utan oftast bevisar man att det "inte är" på ett visst sätt alternativt att saker och ting samexisterar/korrelerar och sen drar man slutsatser från det och kallar det för vetenskapliga bevis.

Det finns även saker vi gör till och med inom den svenska vården som inte har några vetenskapliga belägg, men som görs på tradition och beprövad erfarenhet. Och det är just beprövad erfarenhet - personliga subjektiva upplevelser om hur saker och ting ligger till och hur människan fungerar - från tusentals yogis under loppet av flera tusen år som man har kunnat kartlägga chakrasystemet. Och i det ljuset så kanske man inte ska vara så snabb som jag var att förkasta det, bara för att ingen lunde lägga fram fysiskt och objektivt bevis framför näsan på mig. Det är så mycket som vi med västerländska verktyg inte kan förklara - innebär det då att det absolut måste förkastas? Personligen känner jag att yogan och yogans åttafaldiga väg ger mig så mycket som vårt kapitalistiska samhälle inte gör, och att jag kan plocka godbitarna ur kakan - det som känns rätt kan jag tro på. Som till exempel att en del av vägen till lycka är att vara sann mot sig själv och att ha en intention om att vara en god medmänniska, samt att försöka vara nöjd med det man har och inte alltid sträva efter mer. 

Jag påstår fortfarande inte att chakrasystemet "finns", men jag påstår inte heller att det "inte finns". Jag lever helt enkelt i den ovissheten och försöker lyssna nyfiket på vad filosofin har att säga om det hela och undrar om det är något som kan tillföra något i mitt liv. Jag står fast vid att jag som läkare i största möjliga mån ska arbeta utifrån vetenskapligt belagda metoder, men jag kan fortfarande ha ett öppet hjärta och sinne - inte minst i mitt privatliv.

Namaste!

Tack snälla Tant Gris!

Idag har jag satt ett pleuradrän och gjort chirurgia minor på en väldigt fin och beskedlig patient: Tant Gris. Hon låg redan sövd när vi kom, hon hade fått gott om anestesi (narkosmedel) och analgetika (smärtstillande) så hon sov djupt och kände ingenting av att vi opererade på henne. Efter att vi lämnade rummet skulle hon få en spruta av veterinären så att hon somnade in för gott, och så var hennes uppgift i livet slutförd.

Det kändes lite udda när man väl stod där med den fina grisen på operationsbordet, och lite sorgligt att hon skulle avlivas när vi var klara. Men samtidigt så kan jag känna att hon tjänade ett högre syfte - hon utbildade framtidens doktorer så att vi kan utföra samma procedur på riktiga patienter när den dagen kommer. Om man aldrig har satt ett pleuradrän kan jag tänka mig att det kan vara svårt och läskigt (kanske till och med att man skulle få black out?) att göra det första gången när man står där ensam på akuten och pleuradränet är det enda som kan rädda patienten. Teori i all ära, men läkarens arbete sitter mycket i händerna!

Såvitt jag förstår så finns det ett väldigt strikt regelverk kring hur djuren ska skötas och ansökan om djurförsök ska igenom flera instanser innan det godkänns efter konstens alla regler. Det känns ändå ok att den här fina grisen hade fått leva ett bra och forskningsfritt liv fram tills den dagen den skulle hjälpa oss att lära oss att rädda livet på framtida patienter, och att hon sedan fick somna in utan att känna smärta. Lite skillnad från den köttindustri som varje dag avlivar miljoner (olyckliga?) djur för att köttet sedan kanske kastas (det är otroligt svinn på mat i butikerna).

Jag känner dock lite lätt vämjelse med tanke på nötfärsen jag har liggande i kylen, får nog tillaga den imorgon istället. Den är dock självfallet både KRAV-märkt och ekologisk, från djur som får beta fritt ute, något annat skulle mitt hjärta inte vilja vara med om. Det är dock första köttet jag kommer att äta på flera veckor så jag är väldigt nöjd med att jag lyckats minska min köttkonsumtion från att en gång varit sk köttoman till att nu äta kött mindre än en gång i veckan och dessutom har jag helt slutat äta kyckling (de har det typ aldrig bra de stackarna, det skulle väl inte vara lönsamt...)

Varför denna önskan till förändring? Dels för att jag inte vill ställa mig bakom köttindustrin där djur kan få leva och slaktas under vidriga förhållanden, dels för att jag aldrig skulle kunna döda ett djur själv om jag inte var under hotet om svält. Ytterligare motiv är att köttindustrin står för 30% av jordens klimatutsläpp, det är inte energieffektivt för att föda jordens befolkning och att det finns flera hälsovinster med att äta mindre kött.

Jag hoppas att fler får upp ögonen för att hellre äta kött färre gånger i veckan och då istället köpa fint kravmärkt och ekologiskt när man väl inhandlar köttet. Att man ställer lite krav på att djuren har levt ett bra liv och att de slaktats på ett värdigt sätt. Många sätter sig helt på tvären när den här diskussionen kommer på tal, som att man MÅSTE markera en absolut ståndpunkt för eller emot....

Men man måste ju inte bli total-vegetarian om man inte vill, varför inte ta den gyllene medelvägen?

sjukt svårt att tänka sig att man skulle äta en sådan här liten sötnos...

Besatt

I perioder, mer sällan nu för tiden (väldigt ofta under tonåren), så blir jag smått besatt av saker. Det kan vara av personer, filmer, låtar, böcker eller saker. Med besatt menar jag att jag inte kan sluta tänka på det, det snurrar konstant konstant runt i huvudet och fyller upp det mesta av min vakna tid! Oftast är det dock väldigt behagliga saker som jag blir besatt av, och då går jag runt som i en liten bubbla och "suger på karamellen" så att säga. Folk kan fråga "varför är du så disträ?" eller som igår morse "Hur kan någon vara så glad så här tidigt på morgonen?"..!

Och nu är jag alltså besatt igen. Av något så trivialt som en film. Filmen RENT fyller just nu hela min värld, och det är som att jag själv går runt i en livs levande musikal där jag likt karaktärerna i Scrubs dansar fram i sjukhusets korridorer och stundtals drömmer mig bort till en annan värld. Ibland kommer jag på mig själv med att spela de olika karaktärerna i filmen och mumla fram deras dialoger! Jag är fullt medveten om att jag måste verka smått knäpp eller lite schizo när jag kommer där och skrattar och mumlar för mig själv, och plötsligt snurrar runt i en liten piruett (ja, självklart så gör jag ju detta när jag tror ingen ser, som längst ner i sjukhusets kulvert och ingen människa är i närheten - men plötsligt dyker det upp någon runt kröken och jag blir tomatröd i hela ansiktet och skyndar vidare :)

Men trots denna lite knäppa sida av mig som jag lever ut när jag inte tror någon ser, så njuter jag verkligen av att låta fantasin flöda, och sjunga hela dagarna - låtarna från filmen snurrar konstant runt i mitt huvud och det blir lite som the lead song of my life för tillfället, och jag minns att när jag tidigare haft en och samma låt i huvudet så har den senare blivit väldigt förknippad med just den tiden i mitt liv, och att höra låten väcker oerhört mycket minnen. Så jag tillåter mig att fortsätta dansa och sjunga när ingen ser på - livet blir så bra mycket trevligare då!

Annars händer det inte så mycket spännande, jag har varit första veckan på kirurgkursen på mottagning och tittat upp i rumpor hela dagarna, dvs rektoskoperat. Jag känner mig som en expert på hemorrojder vid det här laget. Nästa vecka blir det kärlkirurgi och onkologi,blir en intressant vecka.

snabb, snabbare, snabbast.

Snabbt. Fort. Hastigt. Kvickt. Plötsligt.

Har ni tänkt på att läkare ofta har en väldigt dålig handstil? Det är en sådan där sak som är myntat, att man har lika dålig handstil som en läkare. Eller "jag har så dålig handstil, det visar att jag har potential till att bli läkare". Hur många gånger har man inte tittat på recept (förr när man fick recept i handen) och undrat vad kråkfötterna betydde?

Snabbare. Fortare. Hastigare. Kvickare. Plötsligare.

Min hypotes till varför läkare är kända för nästintill oläslig handstil är att läkare alltid gör allting väldigt snabbt. En läkare sitter inte och funderar länge på vad hon ska skriva, en läkare präntar inte ned varje ord med eftertanke och med långsam noggrann handskrift! En läkare skraffsar snabbt ned det viktigaste, helst i punktform utan bindeord, på en liten papperslapp - ibland rivs det av en bit av skyddspappret från britsen patienten sitter på för att plita ner viktiga mätvärden eller andra fynd. Vad beror då detta på? Är läkare av naturen slarviga människor, utan känsla för stil och hyfs?

Knappast. Men jag tror att det handlar om att läkare under hela sin studietid och karriär har skyndat, stressat, stegat, sprungit, joggat, ilat och hastat vidare till nästa steg, nästa utmaning, nästa placering, nästa patient. Det finns helt enkelt inte tid för finlir och eftertanke! Nästa patient väntar, du är redan sen för att sjukhusets tidsplanering aldrig håller, och kanske är du konsult och flera kollegor ringer dig från alla håll och kanter och vill att du ska infinna dig där, NU, helst igår.

Läkare skriver fort. Läkare talar fort. Läkare äter fort. Läkare går fort. Läkare avverkar patienter fort.  Läkare fattar vitsen fort. Läkare fattar situationen fort. Läkare fattar besluten fort.

Snabbast. Fortast. Hastigast. Kvickast!

Själv känner jag att det redan sitter i mitt system (även om jag nog dessutom har med mig en del från livet innan läkarutbildningen också) att skynda skynda skynda. Jag gör allting snabbt, konstant. Ibland måste jag medvetet bromsa mig själv och försöka tvinga min kropp att röra sig i ultrarapid bara så att jag hinner andas. Jag är så oerhört tacksam för yogan, hade det inte varit för den hade jag inte ens märkt att gjorde allt fort utan jag skulle bara fortsätta spinna på spinna på spinna på, som en liten duracellkanin skulle jag pinna på tills jag for med huvudet rätt in i väggen. Sen skulle jag ligga platt fall ett tag, innan jag drog upp mig själv och började spinna vidare. Men någonstans där i allt spring och i all hast så missar man en sak. Något väldigt viktigt.

Livet.


När man gör allting så snabbt och hastigt finns risken att man äter upp sin goda middag utan att egentligen ha smakat den. Att man sätter i halsen eller biter i gaffeln. Att man lägger plånboken i kylen och ställer mjölken i sovrummet. Att man hoppar på tåget åt ena hållet fast man skulle åt det andra. Att man skriver ut antidepressiva till en patient som egentligen bara behövde få lite mänsklig kontakt. Att man opererar fel ben på fel patient. Att man inte är närvarande här och nu - inte lyssnar på sin vän, inte finns där för sin partner och inte visar kärlek till sina barn. För att man inte hinner, för att tanken redan har farit vidare till att planera vad du ska göra härnäst - för ska man göra allt så snabbt måste man hela tiden vara lite före i huvudet och hålla många bollar i luften samtidigt.

Oftast så är läkare väldigt bra på att vara snabba, de har blivit tränade på just det sedan de började på läkarprogrammet, och oftast så fattar de rätt beslut och är väldigt duktiga och kompetenta i det de gör. Men någonstans i hetsen försvinner lite den medmänskliga och empatiska sidan, den hinner inte riktigt få plats när man har 15 minuter per patient på en mottagning eller ska beta av en lång lista på akuten. Hela tiden ska det skäras ner på personal, hela tiden ska det omorganiseras, hela tiden ska det effektiviseras. Läkare ska göra mer, få fler administrativa uppgifter som stjäl ännu mer tid från patienterna, sjuksystrarna ska bli färre så de får ännu fler patienter att ta hand om och op-salarna ska stängas på nätterna (fast de kostar i drift även då) för att man ska spara på personalkostnader och patienter får vänta ännu längre på operation. Läkekonsten och den gamla devisen "sällan bota, ofta lindra, alltid trösta" får stå tillbaka för sjukvårdens ökade besparingar.

Eftertänksamt. Empatiskt. Medkännande. Noggrant. ...?

Kost, hälsa, träning... och hår?

Jag har tidigare skrivit om hur köttintag korrelerar med ökad risk för diverse sjukdomar, exempelvis prostata- och tarmcancer. Nu har en ny studie publicerats där man har följt över 100,000 personer åren 1986 till 2008, och gjort en bedömning av deras risk att utveckla kardiovaskulära sjukdomar, cancer och tidig död. Och resultatet är slående - vid intag av kött och processade köttprodukter exempelvis korv och leverpastej ökar risken med 12 % respektive 20 %....

Så återigen: om inte tidigare argument gällande miljön, djurens hälsa och den många gånger vedervärdiga köttindustrin har övertygat dig att införa åtminstone en köttfri dag i veckan, så snälla gör det för din egen hälsa. Och det går fortfarande att hålla en proteinrik diet med nyttiga fetter om man verkligen vill, det finns allt från nyttiga sojaprodukter till att helt enkelt välja fisk som proteinkälla. Eller varför inte käka biffar gjorda på nötter eller liknande? Då får man både protein, nyttiga fetter och massa finfina mineraler som kroppen mår bra av. Och visst, man ska kanske inte stirra sig blind på sådana här studier och kasta om hela sin livsstil, men samtidigt kanske man inte heller måste äta kött och köttprodukter varenda dag i veckan som många gör. Kanske är det en onödig risk att ta, när det finns så många alternativ?

Länk till artikeln: http://archinte.ama-assn.org/

När vi ändå är inne på kost och hälsa så kan vi även syna frukt och grönsaker lite närmare i sömmarna. Det gör mig himla ledsen att läsa att Livsmedelsverket har uppmätt en allt större mängd bekämpningsmedel i frukt och grönt i butikerna, och enda sättet att undvika gifterna är att odla själv. Ett mellanting är att välja ekologisk frukt och grönsaker, något jag ofta känner är för dyrt för min studentplånbok då jag dessutom vägrar köpa annat än ekologiska kravmärkta ägg (samma med ev kött) då det ofta är mycket dyrare. Men om man har småbarn eller gravid borde man nog försöka punga ut med de extra slantarna, för enligt studier vid Lunds universitet tas gifterna upp av kroppen och enligt experter i Odense så löper barn och foster ökad risk för att påverkas negativt. Som tur är ska barnmatsburkar vara extra kontrollerade, så den maten kan man oftast lita på och ge till sitt barn med gott samvete.

Nu är det dags för mig att slå ihop för ikväll! Jag kom nyss hem från ett helt underbart danspass, det är så härligt att få träna och samtidigt ha riktigt kul. Fy för träning som bara känns motigt och stretigt, tungt och smärtsamt. Tacka vet jag att få dansa och göra yoga, rena endorfinkickarna :)

Imorgon har jag en lååång dag framför mig. Går hemifrån 06.35, börjar 07.30 och slutar med jour fram till kl 23.00, sen hemma igen vid tolvsnåret... Och sen börja 07.30 igen nästa morgon! Jippie jippie yey.

Godnatt!

och ps. Snälla människor. Hur kan man bry sig så himla mycket om en orakad armhåla på en kvinna i publiken under Medlodifestivalen? Enligt Nyheterna har tusentals gillat på facebook när en person har lagt upp och äcklat sig över en bild på en söt oskyldig tjej som glatt sträcker upp armarna - och hua mig, hon har hår i armhålorna! vilken skandal, att en person är naturlig och inte rakar varenda centimeter av sin kropp. Själv kan jag förstå både varför man väljer att raka sig och varför man inte gör det - men oavsett vad så angår det faktiskt ingen annan.

En av världens vackraste kvinnor. För hårig?

 En av världens snyggaste män. För hårig?

Världens hetaste chewbacka (?) För hårig?

Högst oklart. För hårig?

Inspirerad!

Fysisk och psykisk hälsa skulle man kunna säga är mitt stora intresse i livet. Jag är intresserad av kroppen, dess möjligheter och dess begränsningar, men jag är minst lika nyfiken på hur vi själva skapar vårt liv i varje ögonblick, hur vi med vårt sinne och vår hjärna kan göra vårt liv till rena drömmen eller till ett helvete. Inte för att vi själva kan hjälpa det, det är så mycket annat runt oss som pushar oss vidare, framåt, åt sidan, bakåt och vi kan sällan göra någonting åt det utan måste bara försöka hänga med i svängarna.

Det som är det fina med yoga är att man kan, om man vill, fördjupa sig i yogan och få möjlighet att lära känna sig själv bättre. Det är så många känslor och så många tankar som kan få komma till ytan, saker som man i all hast och släng inte kommer i kontakt med i vanliga fall. Själv kan jag få en ström av känslor och tankar som släpps fria när jag går in i en liggande twist efter ett härligt fysiskt yogapass, känslor och tankar som jag inte visste gömde sig där inne i mitt bröst. Och genom att lära känna sin kropp och sitt sinne mer och mer, genom att bli mer ärlig med sig själv, kan man kanske en dag få uppnå sin fulla potential och bli sig själv helt och fullt, och därmed ha den insikt som krävs för att veta vad som kommer att leda till att man blir är och förblir en lycklig och god medmänniska.

Idag har jag haft min tredje söndagsyoga, dvs tredje gången som några vänner kom hem till mig och yogade för mig, och det är verkligen härligt att få dela med sig av något som man känner är så välgörande för kropp och själ. En liten gåva från mig till dem, med förhoppning om att det kommer tas väl emot och att de ska få ett smakprov på vad yogan kan göra för både kropp och sinne. Samtidigt kommer jag ihåg vad jag själv tyckte om yoga första gångerna. "det händer ju ingenting", "det här är väl inte träning" och "det går för långsamt" plågade mig de första gångerna, men det var ju så bra för min onda rygg och jag märkte stor skillnad i min rörlighet... Men allt efter tiden har gått, och särskilt de senaste två åren, har yogan växt för mig och blivit en allt större del av min vardag. Nu tränar jag någon form av yoga varje dag (erhm eller ja, nästan), och jag känner att det verkligen kompletterar mitt stela läkarstudent-liv som bara tar död på all kreativitet. Ledsen att säga det, men utbildningen hade kunnat vara så mycket mer. Som tur är finns det ett liv efter utbildningen, en tid då man kan få välja sin egen väg och jobba med det som man är intresserad av. Och som tur är finns det några läkare där ute som har inspirerat mig, och som fortfarande inspirerar mig till vilken slags läkare jag vill bli och på vilket sätt jag vill jobba i framtiden.

I lördags så var jag på gerdahallens inspirationsdag, och det måste jag säga var också verkligen otroligt inspirerande. Att få dansa latin sensation och house, och få prova på MOJO yoga och global yoga med riktiga stjärnor till inspiratörer och ledare, det var helt fantastiskt. Fem pass senare var jag bara hungrig efter mer, vill dansa mer, yoga mer! Men det spelade ingen roll hur hög på endorfiner och latinska rytmer och graciösa yogapositioner jag var, inspirationsdagen var slut, och därefter blev det middag ute på nya favoritrestaurangen Mikai och till dessert en släng av melodifestivalen. Inte en helt dålig helg, eller hur :) Nu känner jag mig som en ny människa, full med energi inför nästa vecka då det bjuds på anestesi, HLR-vidareutbildning och en liten sväng förbi Västervik.

Buenas noches!

Vilken fantastisk helg jag har haft, så himla skönt att ha fått ladda upp med ny energi inför nästa vecka.

Vilken tisdag!

Igår hade jag en väldigt intensiv dag, med många nya intryck och många tankar som surrade i huvudet när det väl var dags att sova den kvällen. Både kropp och sinne var helt utmattade! Men helt klart var det en givande dag.

Det började med att jag fick gå hemifrån 06.40 (hua mig vad tidigt!) för att hinna i tid till KK där jag skulle gå med anestesiläkarna och lära mig att hålla fri luftväg. När jag gick därifrån vid fyratiden samma eftermiddag hade jag själv fått etablera fri luftväg och ventilerat med mask på fyra patienter, satt nålar och intuberat en patient med hjälp av ett laryngoskop (akta tänderna, akta tänderna, AKTA tänderna!) och lyckades på första försöket! hur nervöst som helst för man vill verkligen inte skada patientens tänder (de täcks inte av någon försäkring tydligen, utan de ska isf patienten stå för själv om de skulle skadas... knäppt) och dessutom ligger ju patienten medvetslös på bordet utan att andas och att intubera är typ enda sättet att ge en fri och säker luftväg under en längre operation med muskelrelaxation.

Det var verkligen en häftig känsla när jag stod där och fick etablera en fri luftväg på patienten, och sedan med min hand trycka på en blåsa för att få in luft i hennes lungor. Jag stod helt enkelt vid patientens huvudända och andades åt patienten fram tills hon fick tillbaka sin spontana andning, en helt otrolig känsla. Så mycket omtanke och värme har jag nog aldrig känt för en okänd människa som jag kände för dessa patienterna, när jag stod där och höll om deras huvud och höll masken mot deras näsa när de somnade in (kan bara tänka mig vad utsatt man måste känna sig i den situationen) och sedan noggrant övervakade dem och såg till att de fick nytt syre i utbyte mot koldioxid i varje andetag. Och känslan när operationerna var över, masken kunde avlägsnas och jag fick hålla koll på deras luftväg på vägen in på postop, och sedan få vara den som varsamt väckte dem igen. När en patient i sitt sömniga uppvaknade sade tack, tack, ni är så snälla så blev jag alldeles tårögd.

Det är ett oerhört ansvar men jag kände mig väldigt trygg, jag hade flera handledare som stod runt mig och med mig och noggrant såg att jag inte gjorde något fel. Första patienten var jag jättenervös, tänk så höll jag henne fel, tänk så skulle hon sluta andas? Men efter att ha blivit upplärd flera gånger på vilka parametrar jag skulle ha koll på och med tryggheten att de vana sjuksköterskorna och läkarna var där så slappnade jag av mer och mer och kände mig trygg i min roll som ventilatör. Bara man håller koll så går allt bra.

Men som sagt, jag kan inte nog betona vilken otrolig värme och omtanke, ja nästan kärlek, jag kände för de här individerna som jag stod och höll om och höll vid liv. En helt otrolig känsla. Jag antar att den kommer att minska med tiden när man får in vanan, att det är lite nyhetens behag, och att man sen blir mer och mer fokuserad på alla koncentrationer och alla inställningar på apparaten osv osv, men jag flyger lite på den här känslan nu, och glädjer mig över att ÄNTLIGEN ha fått göra någonting den här terminen som jag har känt varit givande och att jag har varit med och hjälpt till. Det värsta jag vet är att bara stå bredvid och se på, och hela tiden vara i vägen och känna sig som att alla hade varit gladare om jag inte hade varit där. Nu hade jag en uppgift, och de var snarare bara glada att jag var där för då kunde de koncentrera sig på annat!

Läkaren, och framför allt sjuksyrran!, jag gick med var också väldigt trevliga och omhändertagande, och de gav mig massor med utrymme att lära mig, hjälpa till och ställa frågor. Mycket givande dag i "skolan" med andra ord.

Därefter hann jag hem för att sova lite på soffan och äta innan jag for vidare upp till min yogaledarutbildning. Hela kvällen gick åt att diskutera, känna in och utforska olika sittande positioner, och att prata yoga yoga yoga. Fyra timmar senare var både kropp och sinne helt slut och övermättat med intryck, och det var underbart att få en liten guidad avslappning ovanpå det.

Ja herregud, dagarna bara går så fort så fort. Snart har halva vårterminen gått och om inte så lång tid ska jag tenteras på yogaledarutbildningen och hålla mina första riktiga pass (om man inte räknar med mina fina söndagsyogapass som jag håller för vänner) och jag ska såklart tenteras på kirurgiterminen vilket definitivt känns som en ännu större utmaning.

Nu dags för filmkväll med katterna, och så min vän som gör mig sällskap över en fruktsallad. Vardagsmys :)

Äkta lycka: en ny handväska?

Ett fel som många kvinnor gör är att de bara ha en handväska och så sliter man sönder den helt och hållet. Satsa på några stycken handväskor istället och byt dem ofta! Det kommer att lyfta upp hela din vår.

Tack Martina Bonnier för dina fantastiska råd. Jag känner verkligen att de bidrar till min personliga utveckling. Det är ju självklart att jag ska ha en mindre väska i en större väska, ju fler desto bättre! Varför inte ha ännu en väska i min lilla väska? Och sen kan jag ju stoppa min stora väska i en ännu större väska dessutom.Och sen måste man ju ha en ny väska till sin dator, sin ipad, sin iphone, sitt smink... Och varför inte ta med sig flera väskor till jobbet/plugget, och byta varannan timme? Fräscht!

Nej hujeda mig. Misstolka mig inte, jag älskar mode. För några år sedan lusläste jag alla modebiblar och jag höll mig á jour med alla designers och det nya modet från Paris, Milano och New York. Idag har jag inte längre så mycket koll (eller intresse) men nu längtar jag så mycket efter vår och sommar att jag redan börjat inhandla kläder och accessoarer som definitivt inte hör hemma i de celsiusgrader vi upplever nu. Men någonting i den där Åhlens-annonsen fick mig att tända till - snälla sluta säga till oss att vi ska konsumera mer, handla fler, bli allt mer beroende av yttre ting för att känna oss lyckade, vi behöver inte höra det! Shoppingnerven är redan så kittlande, så frestande och det är redan så belönande att shoppa nytt och shoppa mer. Senast nu i helgen gick jag loss och fyllde på med sju nya vår/sommarplagg som jag absolut bara måste ha.

Men shoppingglädjen är en så väldigt kortlivad glädje, och desto tristare känns det sen när plånboken är tom och garderoben är full, men man trots det ändå inte hittar något att sätta på sig just idag? Jag har en tendens att använda typ samma plagg om och om och om igen, och den andra 90 % av min garderob förblir orörd förutom vid något enstaka tillfälle. Jag har till och med flera klänningar, toppar, tröjor, byxor och skor som jag aldrig haft på mig efter jag lämnat provrummet... Jag vet, det är illa...

Konsumera mera. Det är det budskapet som når oss. Konstant. Om vi inte konsumerar så går inte ekonomin bra, och då är det fara på färde. Så för guds skull, konsumera mera! Men människor som är "lyckliga" - glada, tacksamma, nöjda och tillfreds med tillvaron - konsumerar inte lika mycket som de som är "olyckliga" - stressade, pressade, missnöjda och ständigt i jakt på något bättre. Och då kan man, om man vill, tänka lite konspiratoriskt - är det så att samhället vill göra oss missnöjda och olyckliga för att vi sen ska försöka köpa oss lycka genom att konsumera, så att samhället kan gå med mer vinst?

Nej självklart kan det väl inte vara så hemskt att någon samhällsgud vill människan illa och sko sig på människors olycka. Men det är lätt att tro det när man ser all reklam och alla budskap som förmedlas ut till oss om att ständigt sträva efter mer och bättre, ständigt vilja förändra och lägga till. Bli smalare! Bli snyggare! Bli smartare! Bli rikare! Var aldrig nöjd för det du har - du kan få bättre.

Hmmm nåväl.
Nu är då bara frågan om vilken handväska jag ska köpa. En grön? eller en gul? eller rosa? Äsch jag tar allihop.

Massa nytt intressant på nyhetsfronten!

Jösses, här händer det grejer! Lite intressanta nyheter (om man är insnöad läkarstudent i alla fall!) kommer här:

Region Skåne höjer ersättningen till äggdonationer

Själv har jag inte tänkt så mycket på att kvinnor kan donera ägg, det är oftast sperma man tänker på när det talas om donationer inom fertilitetsbranchen. Men det finns helt klart ett behov av donerade ägg, ett behov som ökar stadigt med takt att kvinnor försöker bli med barn i allt högre åldrar och när kvinnor som behandlats för en sjukdom med gott resultat sedan vill ha barn men inte längre kan själv. Tidigare var ersättningen 3000 kr, en summa skulle täcka för resor och förlorad inkomst, och nu har de höjt ersättningen till 11 000 kr (!) med motiveringen att kostnaderna stiger och att man ska täcka donation-kvinnornas utgifter. Ingen dålig inflation skulle jag vilja säga!!!

Frågan är om det inte snarare handlar om att det är väldigt krävande för kvinnan som ska donera ägg och att det är för få som är beredda att göra det, och därför höjer man ersättningen. Och kanske är det inte helt fel, kanske är det ok att få ersättning för att donera något så värdefullt som sina egna ägg (som ju sägs endast finnas i ett x antal exemplar sen födseln). Det är dock viktigt att det inte blir som en slags organhandel, där det blir ett sätt för tjejer att få tag på pengar och inte tänker sig för...

Å andra sidan är det inte så stora pengar mätt med svenska ögon, och det är en så omständig process man måste genomgå för att donera ägg - dessutom får kvinnorna träffa både läkare och psykolog innan de godtas som donatorer. Så summa summarum, risken för "organhandel" är nog inte så stor. I Sverige.

Professor emeritus vid Lunds universitet medicinska fakulteten uttalar sig om LCHF

 Äntligen någon som tar tag i frågan om LCHF! Med tanke på mängden mättat fett och rött kött som ingår i dieten så tycker jag att det har varit alldeles för lite fokus på kostens inverkan på hälsan. Alla är så sanslöst besatta av LCHF och viktminskning, som om det betydde allt här i världen vad vågen visar. Men att rött kött och mättat fett i kosten är evidensbaserade riskfaktorer för exempelvis coloncancer och prostatacancer är det inte många som talar om.

I sydsvenskan kan man idag dock läsa om LCHF-dietens inverkan på hälsan (äntligen) och man kan bland annat läsa att Världscancerfonden menar att rött kött och charkuterier är riskfaktorer till cancer, och att en tredjedel av västvärldens alla cancerfall hade kunnat undvikas med en annan livsstil, bland annat förändring av kosten. Samtidigt ökar västvärldens konsumtion av kött stadigt, mycket på grund av nuvarande modedieter!


I Sydsvenskans artikel sneglar man på Danmarks sätt att hantera det hela - att införa en fettskatt. Jag är dock tveksam till om det är rätt grepp att ta på problemet. En allmän fettskatt kommer antagligen inte ändra människors kostvanor, däremot kanske en chips, godis och läsk-skatt fungera men det känns svårt att genomföra. Jag tror att enda sättet att komma åt detta problem är information och kampanjer till allmänheten, att på något sätt påverka människors syn på kost och motion ur hälsosynpunkt och inte enbart ur viktperspektivet. Sen hur det ska gå till, who knows..

Kalmar universitet startar läkarutbildning

Lunds universitet ska samarbeta med Kalmar Universitet, där studenter på kliniska terminer kommer att kunna läsa i Kalmar med start cirkus 2015. Ryktesvägen hör jag dessutom att det är tänkt att studenter som idag läser utomlands ska få chans att komma hem och läsa här istället, något som är nästintill omöjligt vid de andra fullbelagda universitetssjukhusen. Men detta är bara ett rykte, jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det. Men det är intressant att de fortsätter att bara öka och öka platserna på läkarutbildningen i Sverige, med tanke på utökningarna på de befintliga universiteten och med uppstarten av läkarutbildningen i Örebro, när det är omtvistat huruvida det egentligen råder någon läkarbrist i Sverige.

Ja visst, det saknas faktiskt läkare i norra Sverige, men beror det på läkarbrist eller på att fler hinner stadga sig såpass på sina studieorter att de kanske faktiskt inte vill flytta på sig när det är dags att börja jobba? Och enligt många källor så är det ingen egentlig brist på läkare - det är brist på specialister. Och då undrar man om det är rätt sätt att tackla problemet, att utbilda fler läkare (med sämre möjlighet till klinisk handledning ju fler man blir) istället för att satsa pengarna på AT-, ST- och specialisttjänster! För om det är något man får höra ute på kliniken så är det bristen på just dessa - du kan säga tack och hejdå till en AT-tjänst i Skåne om du inte forskar eller har något annat extraordinärt på ditt CV, det är tiotals sökande på varje ST-tjänst, och det är många ST-läkare som inte vet ifall de får en specialisttjänst på samma sjukhus efter avklarad ST-tjänstgöring. Såvida du inte vill bli psykiater förstås.

Att bli läkare idag är visserligen ett säkert kort på det sättet att det finns alltid jobb - någonstans. Men det är samtidigt ganska osäkert för du går från den ena tidsbestämde tjänsten till den andra, först ska du vicka tills du får AT (tidsbegränsat får man hoppas) sen är det AT i 1,5 - 2 år, sen ska du vicka fram tills du får ST (också förhoppningsvis tillfälligt) tills du får ST-tjänsten som varar i typ 5 år. Sen ska du hitta din specialisttjänst!

Men jag ska inte klaga. Jag kommer att ha ett fantastiskt jobb som är givande och betydelsefullt, och jag kommer tjäna tillräckligt för att leva ett gott liv, vad mer kan man begära? Hoppas bara intensivt att jag hittar rätt och inte slutar som min handledare på min första placering på vårdcentralen termin 1 på läkarutbildningen... Ni vet, hon som var så bitter och sade "jag har en dotter i din ålder, jag gav henne rådet att aldrig bli läkare". Tack för det televerket ;)

vackert i Kalmar!