För gammal för att vara 20, för ung för att vara 30.

Jag befinner mig i Svenssonparadiset – klong dao på koh lanta i Thailand. Det är helt otroligt vad mycket svenskar det är här, vart jag än vänder mig är det svenska par som håller hand eller svenska småbarnsfamiljer som stojar runt i vågorna. Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande! Visst är det mycket svenskar i Thailand, men på just denna stranden där jag (på förhand) bestämt att förlägga mina sista tre nätter i Thailand är det exceptionellt. Inte för att det gör mig så mycket egentligen, anledningen till att jag åkte över huvud taget var för att få semester. Med eller utan andra svenskar. 

Jag är dock glad att jag åkte själv, det blir liksom en helt annan slags resa då. Mycket mer fokus på att vila ut, ta långa promenader och få massage (jag lyxar till det med en full body oil massage varje eftermiddag, underbart!) istället för att åka på en massa utflykter och dricka öl och snacka skit hela kvällarna. Inte för att jag inte uppskattar det, tvärtom!, men just nu behövde jag verkligen få göra det här, åka bort och spendera lite quality time med mig själv.

På kvällarna roar jag mig med att äta middag ute på stranden och slötitta på folk eller på eldslukarna (det är typ alltid eldslukare på stränderna i Thailand), och allt som oftast kan jag sitta och tjuvlyssna på vad de svenska familjerna pratar om. Det är allt från blöjbyten på thailändska toaletter till den 11 timmar långa flygresan med småbarn till hur fantastiskt god ölen är i Thailand. Barnen skriker, tjimmar och tjoar när de vill ha uppmärksamhet, och när de börjar bli övertrötta börjar föräldrarna packa ihop för att gå hem…

Ett par snäpp längre bort på stranden är hippiehänget, där folk sitter och dricker och röker på (det luktar marijuana lång väg). Ännu lite längre bort hör man högljudda svenskar som nog fått sig ett par öl för mycket innanför västen, de skräniga rösterna låter nästan som Bärra och hans kompis i Sällskapsresan… Usch jag kommer ihåg när jag var yngre vad jag tyckte om sådant där. Vuxna som söp var det värsta jag visste, jag kände rentav avsmak inför fulla vuxna. Att de drack ett glas vin eller två, det bekom mig inte, men vuxna som var fulla herregud, så kan de ju inte bära sig åt, de är väl inte fjortisar längre? Men kanske är det just det de är, fjortisar. Inombords. Inte riktigt redo att lämna den världen bakom sig, kommer kanske aldrig vara det.

 Jag har en tendens till att bli lite filosofisk när jag sitter själv sådär och iakttar omvärlden, och funderar på min plats i det hela. Var är jag mitt i allt detta? Jag känner mig för gammal för att uppskatta att sitta med 20-åringarna som röker på och lyssnar på Bob marley. Jag känner mig för ung för att vilja joina 30+arna med sina skrikiga småbarn och blöjbyten. Missförstå mig inte – jag älskar barn! Jag vill bara inte ha några just precis nu. Så då återigen, vem är då jag i det hela? Var passar jag in?

Var bara dig själv, är det enkla svaret. Och vem jag är, det tycker jag att jag fick någorlunda reda på för flera år sedan. Men vad är min plats då? Och vad vill jag? För jag känner mig splittrad, en del av mig vill släppa ut håret, dra på mig sarongen, bli full och gunga med höfterna till ”No woman, no cry”. En annan del av mig vill vara superhälsosamma jag-vet-exakt-vad-jag-gör-har-full-kontroll-och-är-i-zen-yoga-människa. Och en tredje del av mig vill vara en helt vanlig svensson-morsa, precis som de där småbarnsmammorna på stranden som gullar med sina småttingar som förtjust gurglar tillbaks.

Allt har sin tid, säg. Jo det har väl det. Men jag känner mig lite någon stans mitt emellan just nu. Som tur är har jag ett par år kvar på min utbildning, så jag har tid kvar att vara ung och dum ett tag till och skjuta dessa stora tankar på framtiden till just framtiden. Vara lite här och nu. Att det ska vara så svårt?

Thailand!

Somnar till ljudet av syrsor, fåglar och ... geckos? något oklart. Vaknar till ljudet av minareten (skapar flashbacks från abu dhabi!) och ljudet av syrsor, fåglar och ... geckos?

Solen står lågt över palmträdens toppar, himlen är ljust blå och poolens vatten ligger stilla och blankt och väntar på dagens första dopp. Men först en timmes morgonyoga, sträck ut, rulla ihop och skjut ifrån. Härligt! Nu frukost med nescafé med söt kondenserad mjölk. Det är så mycket Thailand så det finns inte :)

Nu efter termin 7 kände jag mig helt slutkörd, totalt utpumpad. Behövde desperat få en andningshål, en kort liten paus, så att jag är redo att ta tag i termin 8. Så jag bytte mina jourer och beställde en sista minuten till Thailand! Dyrt och kort, bara en vecka, men det var det lätt värt - och nu är jag här. Trött och smått mörbultad, men väldigt glad över att inte vara hemma i frusna Sverige och gå till plugget omotiverad och irriterad. Nu får jag en chans att vila upp mig! Ibland är de spontana sakerna man gör, från hjärtat, som är det bästa.

Det är lustigt, de bästa besluten jag har tagit i mitt liv har varit just sådana spontana beslut, som kom rätt från hjärtat utan att tänka över eller fundera så mycket! Som dagen jag flyttade hemifrån när jag var 18. Som dagen då jag slutade mitt jobb när jag var 19. Som dagen då jag åkte till Abu dhabi (bodde där ett år) för att jobba som flygvärdinna när jag var 20. Som dagen då jag åkte till Kuba (underbara Kuba!) när jag var 22. Som dagen då jag bestämde mig för att våga bli tillsammans med min tonårskärlek när jag var 23. Alla lika plötsliga och spontana som för några dagar sen som jag beställde resan till Thailand! Jag antar att när det kommer så spontant och självklart för en, så är det verkligen det som man behöver och som gör en gott.

Nåväl. Nu är jag alltså i Thailand och har tänkt att bara vila upp mig. Inga sight seeings (det är typ sjätte, sjunde gången jag är här...) utan bara vila vila vila och yoga yoga yoga. Och sol sol sol ;)

Tänker på er där hemma och hoppas att ni har det bra.

Och förresten, ingen dålig present man fick på vägen hit - ett mail om att man klarat T7 tentan - med marginal! Ibland är man verkligen sin egen hårdaste kritiker...

Raise your hands for Africa!

Igår var jag ute i Malmö för första gången på ... länge. Vi hade bestämt att vi skulle gå till det "nya innestället" Moriskan, med sina tre dansgolv och dansvänliga musik. Det blev en helt annan upplevelse än vad vi hade förväntat oss. Aldrig har jag sett en sådan mix av människor på ett uteställe i Malmö! Det var alltifrån nattsvarta med baggy jeans och keps, till kritvita med stora t-shirts och rastaflätor, till killar med skjorta och slips. Det var bruttor som lojt stod och tuggade tuggummi och svängde lite förstrött på höfterna, till poppiga tjejer som skakade loss och alternativa shemales som studs-steg-dansade fram till tonerna av african hits.

Det som var trevligt med Moriskan var just uppdelningen av dansgolv, vi satt länge i den mysiga bistron och drack drinkar innan vi gick in till det gigantiska dansgolvet. Det var en väldigt uppfriskande kväll, även om jag kunde ha önskat lite mer variation på musiken... Det var väldigt mycket afrikanska hits och jag hade behövt känna igen några låtar för att bli peppad att fortsätta dansa. Som Ice Cube! You can do it är min lilla hemliga favoritlåt att dansa till, men de verkade inte ha den i sortimentet, eller så var DJn för stolt för att spela så gamla grejer ;) Som jag har förstått det så har Moriskan olika klubbar varje helg så det är antagligen helt annorlunda nästa gång jag går dit, men kul med lite multikulturalism för en gångs skull - i motsats till när man går ut på T-bar i Lund och det bara är en massa skjortor och slicks och folk är dräggfulla...

Men jösses, samtidigt måste jag medge att det är en tung dagen efter idag. Man är inte 20 längre. Och någonstans undrar jag om det var värt det, jag blir liksom aldrig riktigt nöjd när jag går ut - jag längtar efter den dagen då man får ett Halleluja-moment när man går på klubb och bara inte vill gå hem. Den enda gången jag känner så är när jag är på examensfesterna på AF-borgen - kanske ska jag hålla mig till det i fortsättningen och därutöver nöja mig med hemmafester och ost-och-vin-kvällar och sakta men säkert falla in i det trygga sköna snart-30-och-nöjd-med-svensson-livet-och-vill-inte-vidga-mina-vyer-facket...?

Tur att jag har dansen som träningsform, för jag älskar ju att dansa och på gerda har vi allt från funk till afro till zumba till latin. Väldigt svettigt och väldigt kul. Tillsammans med yogan känner jag att jag får all den träning som jag behöver, och då behöver jag aldrig känna "åh nej, jag orkar inte gå och träna idag" som jag definitivt skulle känna ifall jag tvingade mig själv gå på gympapass eller träna i gym. Dans och yoga! Tänk om man skulle börja livnära sig på det istället...

Hej termin 8 !

Så var det igång med termin 8, vilken inleddes med en heldag 08.00-17.00 efter två dagars "semester" (varav lördagen gick till att ha ångest över tentan dagen innan och söndagen gick till att ha ångest över den nya terminen dagen efter). Gud vad jag önskar att vi hade haft det där vinterlovet nu (som dock inte blir av förrän nästa år)...

Men termin 8 verkar vara en spännande termin... Om man lyssnar på kursledningen! De tyckte inte vi skulle avskräckas av de långa dagarnas praktik (börjar 08.00, 07.30, 07.15 eller 06.45, slutar kl 17.00) och de många kvälls- och helgjourerna, för det är när man är på op/mottagning/avdelning som man lär sig bli doktor. På frågan om när vi ska läsa kurslitteraturen blir svaret "på kvällar och helger när vi inte har jour"... Om man istället lyssnar till äldrekursare får man istället höra "skolka så mycket du kan för att hinna plugga, man får ändå inte göra något utan står bara och tittar på när man är på op vilket är slöseri med tid"... Och sen någonstans mitt i allt ska man hinna leva, handla-tvätta-laga mat-äta-sova-träna... ett socialt umgängesliv verkar vara ett minne blott.

Samtidigt måste jag säga att jag blir lite triggad av tanken på T8, jag som alltid sagt att jag aldrig vill bli kirurg kittlas ändå lite av tanken att svida om till grönt och få gräva ner mig i ett sår. Igår (första dagen på terminen) fick vi sitta och sy i grislår, och lära oss olika sorters tekniker och knutar, och det tyckte jag var lite sådär lagom barnsligt kul. Att få göra något praktiskt för en gångs skull och inte bara sitta och granska blodprov. Jag ska verkligen ge den här terminen en chans, det blir ju så mycket roligare då.

Idag har jag även varit på yogaledarutbildningen, dagens tema var träningslära och det var faktiskt lite nytt och inte bara repetition vilket var kul. Jag är ju väldigt intresserad av träning som friskvård och folkhälsa, och tycker det är kul att lära mig om kost och motion. En liten repetition men som alltid förtjänar att sägas igen är ju vikten av att konditionsträna - det finns så otroligt många hälsoeffekter av konditionsträning och att inte träna är lika skadligt för hälsan som att röka. Det ni! Hellre vara rund men vältränad än smal och otränad, det tål verkligen att upprepas. För att minska risken för hjärt-kärlsjukdom, osteoporos och mycket annat bör man träna 2-4 gånger i veckan, antingen 30 min högintensivt (löpning) eller 1 timme lågintensivt (snabb promenad).

Tyvärr så räknas inte yogan som konditionsträning, utan konditionsträning kräver engagemang av stora muskelgrupper i ett dynamiskt arbete som höjer pulsen till typ dubbla vilopulsen ( i alla fall för min del, jag som har en vilopuls på 56-58 bpm). Men yogan ger styrka, rörelseträning och balans, och det är inte fy skam det heller. Sen att det finns en massa andra hälsoeffekter av yoga är också av intresse, såsom minskad ryggsmärta och mer lugnt/fokuserat sinne, samt ev en bättre reglering av sköldkörtelhormon och förbättring av astma.

Nåväl. Från det ena till det andra - imorgon är det traumadag, ska bli väldigt intressant.

Hari Om Tat Sat!

ANDAS

Ett djuuuupt andetag in, och sen bara släppa taget på utandningen, låta axlarna trilla ner från öronen och surrender. Äntligen. Jag gjorde det. Tentan är skriven, resultatet är godkänt tills motsatsen är bevisad, och jag kan äntligen lägga HT11 bakom mig och blicka framåt mot våren 2012.

På måndag börjar jag termin 8 på läkarprogrammet. Det är en tuff termin med många långa dagar på op (operation) och många jourer. Men det är också vårtermin, ljuset kommer tillbaka och inte långt kvar till sommaren när jag bara ska vara helt ledig! Så jag känner hopp och förtröstan, det kommer att bli bra. Allting kommer att landa och falla på plats. Jag ser fram emot att bli Alexandra igen, fylld med energi och kärlek :)

God helg!

Tentamensdrömmar

Vaknade helt kallsvettig inatt, fullkomligt övertygad om att jag hade fått en optikusneurit! Inte för att jag hade några som helst symptom på en sådan (synbortfall på ett öga med smärta vid ögonrörelser och ev nedsatt färgseende).. Men jag hade suttit och pluggat oftalmologi och neuro hela dagen igår och det hade antagligen satt sina spår i form av mardrömmar, wey...

Jag diagnostiserar mig själv till att ha "pluggar-för-mycket-och-för-sent-på-kvällen-inför-tentan" och skriver ut recept på friskvård (Step) och Mildred Pierce ikväll. Four days to go!

Lite... sliten?

Jag har den fantastiska egenskapen att inte kunna sova när jag som mest behöver det. Som när jag är sjuk, eller jag har mycket att göra eller tentapluggar. Eller som när jag vet att jag ska upp lite extra tidigt en dag, då är det helt omöjligt att somna.

Så nu är det den underbara kombinationen av no-sleep-much-stress som lyser igenom mitt ansikte. "Du ser lite... sliten ut?" eller "Du är rätt blek, du ser faktiskt lite anemisk ut" eller "du är atopiker va?". Svar ja. Antagligen har jag som vanligt en lätt järnbristanemi, jag har en lätt atopi som förvärras på vintern (inte för att det är så mycket vinter just nu) och ja, jag börjar bli rätt sliten nu några dagar innan terminstentan... 

Men men, folk frågar ju i all välmening, så jag är inte bitter. Men jag känner ett starkt behov av att börja leta upp en sista minuten som jag kan hoppa på så snart som möjligt så man får se solen igen! Häromdagen var jag ute och sprang i solen, och visst det var kallt, men fantastiskt härligt att få se ljuset. Däremot kan man inte lita på att det blev någon större D-vitaminproduktion av den korta vistelsen och med tanke på att bara nosen fick sig en shot, det blir till att äta mycket fisk istället. (På tal om D-vitamin så kan brist på det vara en riskfaktor till MS, ajaj).  Men ljusterapi blev det i alla fall, och jag kände mig betydligt piggare när jag satte mig vid böckerna igen efter löprundan.

Men men nu är det dags att åter stoppa näsan i böckerna.

Dementia

Alla har vi någon slags koppling till demens. Kanske har man farföräldrar eller morföräldrar som har blivit dementa, kanske börjar man fundera på om ens mamma har fått alzheimer eller kanske känner man själv att minnet sviktar. Eller så har man som jag jobbat inom vården och upplevt demens på väldigt nära håll, och undrar hur man ska kunna göra livet drägligare för sina patienter.


Min upplevelse av demens när jag jobbat inom vården är att det är en ohygglig sjukdom som drabbar de anhöriga lika hårt som patienterna själva. Många gånger har jag tänkt att jag hellre dör yngre men psykiskt frisk än att bli riktigt gammal men dement. Lätt sagt nu, man ska vara försiktig med att bedöma människors livskvalitet! Men enligt en föreläsning jag hade denna terminen om patienter med lewybody-demens (en slags demens man kan ha i samband med Parkinson) så skattade 25 % att deras livskvalitet var sämre än döden. Eftersom att de fortfarande har insikt och känsloliv intakt så blir de deprimerade av sin förvirring och långsamhet i tanken.

Föreläsningen om demens var en av de mest intressanta denna terminen. Det finns så lite forskning på demens, trots att det kostar samhället lika mycket som hjärt-kärl-sjukdomar... ( skillnaden i forskningspengar är 99:1 till fördel för hjärta-kärl). Men den här föreläsningen slog hål på en hel del fördomar om demens, och bekräftade andra -som exempelvis att ett socialt liv, god kosthållning och fysisk aktivitet sänker risken för att utveckla demens på äldre dagar. Och att ett gott skratt förlänger livet!

Intressant kuriosa om demens...

Demens betyder "utan själ". Kanske dags att byta nomenklatur?

* 1/4 av alla 85-åringar är dementa.

* Högt blodtryck, diabetes, alkoholmissbruk och genen APO E4 är starka riskfaktorer för att utveckla demens. Intellektuella fritidsaktiviteter, hälsosam kost à la medelhavsdieten och ett par koppar kaffe om dagen skyddar till viss mån.

* Hos gemene man så ökar blodtrycket med åldern. Men nunnor verkar vara undantaget?

* Ensamhet ger atrofi av hjärnan och känsla av ensamhet ger dubbelt så hög risk att drabbas av demens.

* Fysisk aktivitet (minst 2 ggr i veckan) reducerar risken för demens med 50 %

* All sinnesförvirring hos gamla innebär inte demens. Vitaminbrist, sköldkörtelsjukdom och hjärntumör är exempel på tillstånd som kan härma en demens.

* En demenspatient kan behöva hjälp med färgkontraster för att få vardagen att fungera. Toasitsen i badrummet är ett exempel, maten på tallriken ett annat. Ju större färgkontrast desto bättre!

* En viktig riskfaktor för demens är högt blodtryck i medelåldern. Men när en person blir gammal är det snarare tvärtom, men ska inte ha för lågt blodtryck för då är risken istället att hjärnan inte får tillräckligt med syre! De äldre har sämre regleringsmekanismer, deras kroppar kan inte hantera blodtrycket, vilket leder till att blodtrycket i stående kan vara för lågt trots att det är högt i liggande. Vilket så småningom kan leda till en vaskulär demens med vitsubstansförändringar. Vad göra? stödstrumpor och fysisk aktivitet!

* Alla äldre, alltså även vid normalt åldrande, får sämre episodiskt närminne med tiden - dvs det blir svårt att svara på¨frågan "Vad åt du till frukost" eller "Vad gjorde du igår"? Sådana frågor kan då skapa ångest hos den äldre som kan känna sig förhörd. Ett sätt att komma runt det hela är att fråga via känsloupplevelse "Var det god frukost idag?". Då är det lättare för den äldre att komma ihåg!

* Och sist men inte minst - Hjärnans plasticitet är inte helt slut bara för att man blir gammal. Överraskningar och skratt främjar plasticiteten och inlärningen även vid hög ålder! Alltså stämmer det gamla talesätt "Ett gott skratt förlänger livet".. eller åtminstone förlänger hjärnans liv :)

Gott Nytt År!

Så blev det år 2012.

År 2011 firades av som vanligt med floder av champagne, kyssar och nya löften att bryta :) För ovanlighetens skull så firade vi med mexikanskt tema, jag har ingen aning om vem som kom på det men det blev ändå väldigt trevligt! Kanske inte det jag tänker på först när jag tänker Nyårsafton, jag är van vid att det ska vara pompa och ståt, fantastiska tre- eller femrätters och gärna både hummer och oxfilé.

Men ärligt var det faktiskt ganska skönt att det inte var så pretentiöst för en gångs skull. Alla var finklädda ändå men det var inte tvunget den absolut finaste stassen och det mest perfekta håret, och blommorna och sombrerosarna gjorde det lite extra piffigt. Maten var lättlagad, och om inte innan så är det definitivt en ice breaker när alla ger sig på att äta överfulla burritos ;) Så summa summarum var det en riktigt trevlig fest, även om jag kanske inte kommer att fira nyår så varje år. Jag minns förra året när jag och E var i Thailand på ett litet lyxhotell på en enslig ö, det var också en minst sagt speciell nyårsafton. Jag kommer ihåg att personalen blev fullare än gästerna, de sprang runt och fnissade och sköt skum och champagne på alla som kom i deras väg ;)

Men som alltid så för nyår något tråkigt med sig. Jag fick höra att akuten hade varit fullproppad med patienter, och om två pojkar som fick vårdas på IVA - en 13-årig pojke som hade fått ena benet amputerat (ja du läste rätt) av en nyårsraket som hade bränt av i fel riktning, och en 15-årig pojke som hade blivit skjuten. Och en massa andra som skadat sig på olika sätt och vis. Ibland undrar man om man verkligen borde få lov att köpa fyrverkerier som privatperson...?

Men fint var det i alla fall! Hela himlen i Malmö lystes upp av vackra, blixtrande, mullrande, tjutande raketer i alla dess färger. Som upplagt för en nyårspuss ;)

Välkommen 2012, jag hoppas innerligt att du blir ett vackert och glädjefyllt år!