Godmorgon!
I natt har jag antligen sovit som en stock, hela sju timmar... Underbart!!! Daremot nar jag skulle ga ut borjade det monsunregna, jag holl mig inne en liten stund extra innan jag gav mig ut i regnet for att trangas inne i Colombos overfulla bussar i rusningstrafik. Svettigt!!!
Idag ar jag ensam pa kontoret, alla ar pa ngt symposium. jag var medbjuden, men har verkligen ingen tid. Sa mycket jobb som maste goras, och bli avklarat nu! For snart aker jag hem (!) och da ar det dags att skriva klart min kandidatuppsats, sjukt svart fior det ar sa spretigt.
Det som aer lite laeskigt nu ocksa aer att min handledare haer pa fakulteten har bestaemt att jag ska halla ett foredrag om mina resultat. men jag har ju bara varit haer i kanppt tre veckor?!!! egentligen till och med tva veckor! Men det har jag gatt med pa, jag sa att jag kan presentera det som jag hunnit. Hehehehe sen kom han igar och sade - jag har bjudit in alla haer pa fakulteten, och en massa andra professorer och laekare kommer ocksa for att lyssna pa din presentation. Du har vael gjort en power point?
erhm, joda sa att ehhh....inte alls nervos, nejda. ;)
Men aesch, det ska vael ga bra. Man maste inte vara sa duktig jaemt jaemt. (fast jag har svart att fa in det i mitt huvud...)
men men. Och så ytterligare några tankar om resan!!!
Människorna jag bor hos är otroligt vänliga, men oooh så stressade. De driver en egen mödravård- och förlossningsklinik (det är därför jag fick kontakt med dem från början) vilket tydligen innebär jobb jobb jobb 24 / 7. Dessutom är de väldigt artiga och gentila, vilket resulterade i att det första vi gjorde i tisdags efter att de hämtade mig på kvällen var att åka på en födelsedagsbjudning som de verkligen INTE ville gå på… Och kvinnan jag bor hos som inte klarar av att äta sådana snittar som serverades, åt ändå av artighet och fick jätteont i magen sedan. Man märkte att de helst av allt bara hade velat åka hem direkt istället för den här tillställningen, men av ren artighet led de sig igenom en timmes konverserande med tanter i åldern 70-95 år. …. Och jag med! Hade sovit tre timmar och jobbat hela dagen, packat och flyttat, var helt slut.
Jag vet inte, jag skulle mycket väl kunna göra så själv (och gjorde det dessutom) men jag vet inte om det egentligen blir så snällt. Visst blev Sheila (kvinnan som hade bjudningen) glad över att vi kom och såg till att servera oss allt hon hade att erbjuda. Och visst var det ingen stor uppoffring egentligen. Men samtidigt så begår man våld på sig själv, när man är så trött och slut, och sen ska upp lika tidigt nästa morgon för att jobba hela dagen. För att bara gå på en till bjudning dagen därpå, och sen måste de träffa den och den nästa dag, och sen göra det och det nästa dag…. I slutändan tror jag man tjänar på att vara sig själv närmast och trogen, och inse att man gör både sig själv och andra en björntjänst när man tvingar sig själv att göra saker man egentligen inte vill, bara för att man ska…
Själv gör jag så alltför ofta, men just den här gången gjorde det mig verkligen ingenting, för det är så fascinerande att verkligen få ta del av en helt annan kultur på det här viset… och jag kommer allt mer fram till att vi absolut har olika kulturella seder och kutymer, att inte bo med sina föräldrar eller att resa själv som ogift tjej är till exempel nästintill otänkbart om man är från Sri Lanka, men så är vi ändå alla så lika. All har vi bara en enda önskan som driver oss – önskan om att bli lyckliga. Sedan hur vi gör för att uppnå denna önskan, det är det som gör att vi ser varandra som så olika!
Alla maenniskor på denna jord strävar efter lycka på det ena eller andra sättet. Och de flesta har vi ytterligare en sak gemensamt – vi vet inte hur vi ska uppnå vårt mål. Många tror det är genom att köpa en massa vackra saker, eller att träna sig till en snygg och slimmad kropp. Andra tror det är genom att begrava sig i arbete och ständigt vara i hetluften, och några tror sig finna lyckan i alkoholen eller drogerna.
Jag tror verkligen att det finns en väg till lycka för alla människor, men alla har inte förutsättningarna att ta samma väg till lyckan. Vissa kanske behöver leva som ensamma emeriter i flera år för att finna sig själva och sin lycka, och vissa kanske inte har någon möjlighet att känna någon lycka alls om de inte har nära och kära nära till hands.
Det är upp till var och en att finna sin väg. Men visst hade det varit skönt ifall ett orakel bara berättade för en vad man ska göra? (!)
Hur kan man anse att en viss typ av människor är mer värda än andra? Hur kan vissa tycka att kristna är mer värda än hinduer? Att vita är mer värda än svarta? Att en fransman är mer värd än en pakistanier?
Det är så lätt att hamna i ett ”vi och dom”-tänkande. Jag gör det jämt! Och det är också något jag observerar bland folket här. För visst är de buddhister och vegeterianer och talar om att ”buddhism är inte en religion, det är ett sätt att leva”… men ändå så tycker de att de är mer värda än tamilerna. Och ifall någon är tjänare och en annan inte, så behandlas tjänaren med så otroligt mycket mindre respekt och man har inga problem att banna och skrika på dem eller att ta ut sina aggressioner på dem. Oftast får de inte ett tack för sitt jobb. Kanske därför ”tjänarna” (the servants) blev så emotionella när jag åkte? För om det var något jag gjorde så var det att tacka dem (kanske lite för ofta, så som vi svenskar lätt kan göra ;)
Likadant, människor glömmer att vara snälla mot varandra, glömmer att uppskatta varandra. En av tanterna sken upp som en sol när jag berömde hennes sari häromdagen (den var verkligen otroligt vacker) och hon blev jätteglad. Och jag med! Det är härligt att göra en annan människa glad, särskilt när det inte innebär att man begår våld på sig själv samtidigt. Dt krävs inget alls av mig att ge en komplimang (tvärtom är det svårt för mig att hålla inne med det jag tycker och tänker haha)…
Så lite, så lite som krävs för att göra en annan människa glad ibland – så varför gör vi det inte oftare?
Vi får inte glömma att SE de människor vi lever med – alla människor behöver närhet, alla människor behöver känna sig sedda. Ett nyfött barn som inte får mänsklig omtanke och kroppskontakt kan i värsta fall dö, trots att det får all mat som den kan behöva.
En människa behöver bli sedd, behöver bli förstådd, behöver känna sig värdefull.
Vi får inte glömma att ge lite kärlek och omtanke till våra närmaste – och framför allt försöka att se och ha förståelse för deras person - annars finns risken att de vissnar bort i denna på många sätt karga värld vi lever i.
Onsdagen den 11e...
Godkväll!
Idag är det onsdagen den 11e och om exakt en vecka kommer jag att vara hemma igen inshallah, dvs ifall inget askmoln bestämmer sig för att blockera flygtrafiken över Europa igen…!!! Jag längtar faktiskt hem Men egentligen finns det två anledningar till att jag längtar hem, den första är att det känns som jag varit borta från allt (och framför allt från min käre pojkvän) länge nog. Anledning nummer två är att min kropp är helt överfull av ”myggbett” (huruvida betten bara beror på mygg eller till viss del kommer från bed bugs är oklart).
Varje morgon när jag vaknat så har jag vaknat upp med ett x antal nya ”myggbett”. Detta trots att jag smort in mig med myggmedel varje dag och köpt en sk vaporiser som ska hålla myggen borta. Men aldrig har det varit så illa som det var när jag i måndags hade gått och lagt mig strax innan tolv på natten och sen vaknar 03.30 av att det kliar något fruktansvärt – allting som hade befunnit sig under mitt lakan (dvs allt nedanför naveln) var FULLT med kliande röda bett, som bara blev större och större. Men för att det ska vara bed bugs ska det väl vara småsmå röda bett som inte kliar så mycket? Här fick jag värsta reaktionen med svullna kliande stickande bett. Jag hade kortisonsalva hemma och började lägga på en klick salva på vartenda ett av dem, och räknade dem samtidigt – på ETT ben hade jag 30 nya bett! Dessutom det andra benet, hela rumpan, svanken… Det avr det värsta jag varit med om på länge!
Det fanns inte en chans att jag lade mig i den sängen igen (jag såg inte en tillstymmelse till en mygga i rummet) så jag höll mig uppe från kl 03.30 på morgonen och gick som vanligt hemifrån till fakulteten vid sjutiden på morgonen. Under dagen började jag få allt mer ont i det ena benet, inte bara av betten utan mer muskelvärk/ledvärk, och jag började nojja mig över ifall det kunde varit myggor i alla fall, och i så fall dengue? Men där hade jag verkligen börjat bli smått hysterisk, ingen dengue där inte! Hehe… (fast dengue är ett stort problem i Sri Lanka, särskilt Colombo, och kan ge hemorragisk feber och sluta i att man dör. Finns inget botemedel eller vaccin heller…)
Nåväl. Nog om mina myggbett! (även om de fortfarande kliar och gör att jag vaknar flera gånger om nätterna..)
Jag åkte ju till Kandy den här helgen, tog tåget på lördagen och åkte sen hem igen på måndagen… Det var underbart! Så härligt att få vara lite ledig och att få känna av ett Sri Lanka som inte är 30-40 grader dygnet runt, utan istället sköna 20 grader på kvällarna. Det var dessutom riktigt trevligt att få träffa Maya, som är min kära vän Louises kompis, som har just nu har en lägenhet i kandy. Jag bodde hos henne under de dagarna jag var där, och vi hängde i princip hela tiden. Trevligt att umgås med en likasinnad i ens egen ålder för en gångs skull Och hon är världens finaste tjej, verkligen, positivt överraskad vilka mnniskor man får möta på sådana här resor…
I alla fall, i kandy gick jag långa promenader, besökte tempel, såg traditionell kandy-sri lankesisk dans, åt riktigt god mat, solade o badade och bara hade det gött. Välbehövligt!
Tågresan var förresten riktigt trevlig, även om nu 1a klass i Sri Lanka är som 17e klass i Sverige hehe, men jag satt bra och eftersom att fönstren var öppna blev det inte alltför kvavt. Dessutom hade jag ypperligt sällskap – två små söta barn som ömsom sov ömsom busade (men inte för mycket). Pojken var jätteblyg, men hans storasyster var mer modig och kontaktsökande, vilket slutade i många pliriga miner och glada skratt. Och man kunde inte undgå att skratta ibland då det var som att åka berg-och-dalbana! Första klass innebär tydligen massiva fjädrar under tåget, för vi studsade upp och ner som en gummiboll när vi åkte över kulliga områden. (fast på hemresan hade vi ätit alldeles för mycket rice’n’curry precis innan så det var inte riktigt lika kul med den skumpiga färden).
Väl tillbaka nu efter mardrömsnatten i måndags har jag fått flytta till det huset där jag skulle ha bott från början. (Äntligen!) Jag saknar mina tanter och känslan av att vara hemma, att få gå runt fritt i huset och ta vad jag ville i kylen (jag betalade ganska saftigt för det boendet) och jag saknar sköterskorna som jobbade där (3 stycken). De stod alla där på rad när jag lämnade huset och en av dem började gråta. Världens sötaste! Jag hade köpt en liten chokladkartong till dem som de var oerhört tacksamma för, så sött.
…men det är oerhört skönt att till exempel ha en AC på rummet, samt att inte behöva betala någon hyra då mina pengar i princip är slut. Och imorse fick jag kaffe, flingor och smörgås till frukost så det går ignen nöd på mig inte!
over and out.
onsdag 12 maj 2010
tisdag 11 maj 2010
Innan Kandyresan...
Nu är det fredagen den 7 maj och jag sitter och väntar på att middagen ska serveras. Det är verkligen ovant att inte bestämma själv när och vad man ska äta, eller med vem. Men det är rätt skönt också, slippa planera och fixa och greja. Det är bara att sätta sig vid dukat bord!
Varje dag gör tanterna vad de kan för att jag ska smaka på än det ena, än det andra och uppmuntrar mig till att ”snälla, ta lite till, var det inte gott”? Och jo, det smakar verkligen bra så jag tar väl lite till, då J vilket i sig ju inte är ett problem, om det inte vore för att man blir så mätt och så dåsig att man inte orkar göra någonting efteråt (även pga värmen) än mindre orkar man sitta och skriva på sin kandidatuppsats….!
Men men som sagt jag ska inte klaga, har det sjukt bra här.!!! ;)
Idag tog jag ledigt på dagen och åkte till södra Colombo (tog tåget) som heter Mount Lavinia, där finns ett jättestort vackert femstjärnigt hotell som har pool och privat strand. Trots man inte bor där får man lov att besöka poolen och låna solstol, handduk, parasoll och allt för det facila priset av 600 rupees (knappt 50 kronor)… inte illa, eller hur! Särskilt inte med tanke på att tågbiljetten kostade 1 kr…
Efter några timmar vid den fantastiska poolen (otroligt vacker utsikt över palmer, stranden och havet) var det dags att åka hem, jag hade kollat upp när tåget skulle gå tillbaka till Bampalipitya där jag hoppat på. Men väl på perrongen var tåget (som går en gång i timmen) inställt! Vilket var typ omöjligt att fatta, det stod ju ingenstans och jag förstod inte vad biljettförsäljaren sa när han upprepade två olika spårnummer hela tiden ;) men till slut gick budskapet fram och jag förstod att jag nu hade valet att stanna i 35-40 graders hetta på tågstationen en timme, alternativt gå tillbaka och betala inträde igen och då komma hem alldeles för sent och behöva gå hem i mörker, eller slutligen försöka hitta busshållplatsen istället.
Efter en stunds velande av och an på perrongen blev jag uppraggad av några lirare i badshorts som talade riktigt bra engelska, och en av dem pratade precis som en tvättäkta britt, och de erbjöd mig att hänga med dem på stranden istället en timme innan tåget gick igen… men något sade mig i magtrakten att det inte kändes bra, det avr något som inte stämde med de här tre herrarna. Jag avböjde och vände mig istället själv till några andra som stod på perrongen i sina kostymer och putsade skor, och såg lite halvsura ut för att inte tåget kom. De kunde inte så mycket engelska, men en av dem förstod och sa att jag borde ta bussen istället, det skulle nog han göra. Jag gick tillbaka med några av dessa herrar från perrongen mot stationshuset då en av tågstationsvärdarna kommer halvspringande och svettig och började oroligt prata med kostymnissarna samtidigt som han pekade på mig. Det visade sig att han hade sett mig prata med de såkallade ”beach boysen” och han hade blivit orolig för mig och var på väg för att se till att jag inte följde med dem – de var tydligen kända för att råna folk på pengar… (!)
Nu såg han istället till att instruera kostymnissarna att de skulle visa mig vägen till busshållplatsen, och var väldigt mån om att det skulle ske så. Otroligt vänligt måste jag säga ;) det finns ju rötägg överallt, men så länge det finns människor som ställer upp för andra och som bryr sig så känner jag mig ändå trygg i denna värld, även om man är väldigt blottad och sårbar som ensamresande tjej…
Det blev alltså buss till slut, och det visade sig att en av kostymnissarna (som ingen av dem kunde speciellt bra engelska) pratade franska, och helt plötsligt gick kommunikationen fram så mycket bättre! Lite oväntat måste jag säga, men angenämt.
Väl på bussen (det var en ganska bra bit, tog kanske en halvtimme) bevittnade jag en rätt intressant del av Colombo med gigantiska buddhastatyer och olika sorters tempel och kyrkor. Det är verkligen en multikulturell stad.
Ja, det var väl det hela. Resten av dagen har jag bara skrivit och läst på uppsatsen. Imorgon åker jag som sagt till Kandy och sen kommer jag tillbaka på måndag kväll, bor kvar på pensionatet till tisdag och sen flyttar jag mitt pick och pack till Dr Rohana där jag skulle bott från början…
Varje dag gör tanterna vad de kan för att jag ska smaka på än det ena, än det andra och uppmuntrar mig till att ”snälla, ta lite till, var det inte gott”? Och jo, det smakar verkligen bra så jag tar väl lite till, då J vilket i sig ju inte är ett problem, om det inte vore för att man blir så mätt och så dåsig att man inte orkar göra någonting efteråt (även pga värmen) än mindre orkar man sitta och skriva på sin kandidatuppsats….!
Men men som sagt jag ska inte klaga, har det sjukt bra här.!!! ;)
Idag tog jag ledigt på dagen och åkte till södra Colombo (tog tåget) som heter Mount Lavinia, där finns ett jättestort vackert femstjärnigt hotell som har pool och privat strand. Trots man inte bor där får man lov att besöka poolen och låna solstol, handduk, parasoll och allt för det facila priset av 600 rupees (knappt 50 kronor)… inte illa, eller hur! Särskilt inte med tanke på att tågbiljetten kostade 1 kr…
Efter några timmar vid den fantastiska poolen (otroligt vacker utsikt över palmer, stranden och havet) var det dags att åka hem, jag hade kollat upp när tåget skulle gå tillbaka till Bampalipitya där jag hoppat på. Men väl på perrongen var tåget (som går en gång i timmen) inställt! Vilket var typ omöjligt att fatta, det stod ju ingenstans och jag förstod inte vad biljettförsäljaren sa när han upprepade två olika spårnummer hela tiden ;) men till slut gick budskapet fram och jag förstod att jag nu hade valet att stanna i 35-40 graders hetta på tågstationen en timme, alternativt gå tillbaka och betala inträde igen och då komma hem alldeles för sent och behöva gå hem i mörker, eller slutligen försöka hitta busshållplatsen istället.
Efter en stunds velande av och an på perrongen blev jag uppraggad av några lirare i badshorts som talade riktigt bra engelska, och en av dem pratade precis som en tvättäkta britt, och de erbjöd mig att hänga med dem på stranden istället en timme innan tåget gick igen… men något sade mig i magtrakten att det inte kändes bra, det avr något som inte stämde med de här tre herrarna. Jag avböjde och vände mig istället själv till några andra som stod på perrongen i sina kostymer och putsade skor, och såg lite halvsura ut för att inte tåget kom. De kunde inte så mycket engelska, men en av dem förstod och sa att jag borde ta bussen istället, det skulle nog han göra. Jag gick tillbaka med några av dessa herrar från perrongen mot stationshuset då en av tågstationsvärdarna kommer halvspringande och svettig och började oroligt prata med kostymnissarna samtidigt som han pekade på mig. Det visade sig att han hade sett mig prata med de såkallade ”beach boysen” och han hade blivit orolig för mig och var på väg för att se till att jag inte följde med dem – de var tydligen kända för att råna folk på pengar… (!)
Nu såg han istället till att instruera kostymnissarna att de skulle visa mig vägen till busshållplatsen, och var väldigt mån om att det skulle ske så. Otroligt vänligt måste jag säga ;) det finns ju rötägg överallt, men så länge det finns människor som ställer upp för andra och som bryr sig så känner jag mig ändå trygg i denna värld, även om man är väldigt blottad och sårbar som ensamresande tjej…
Det blev alltså buss till slut, och det visade sig att en av kostymnissarna (som ingen av dem kunde speciellt bra engelska) pratade franska, och helt plötsligt gick kommunikationen fram så mycket bättre! Lite oväntat måste jag säga, men angenämt.
Väl på bussen (det var en ganska bra bit, tog kanske en halvtimme) bevittnade jag en rätt intressant del av Colombo med gigantiska buddhastatyer och olika sorters tempel och kyrkor. Det är verkligen en multikulturell stad.
Ja, det var väl det hela. Resten av dagen har jag bara skrivit och läst på uppsatsen. Imorgon åker jag som sagt till Kandy och sen kommer jag tillbaka på måndag kväll, bor kvar på pensionatet till tisdag och sen flyttar jag mitt pick och pack till Dr Rohana där jag skulle bott från början…
torsdag 6 maj 2010
sending live form Sri Lanka...
Sa har jag precis kommit hem fran en mycket intressant field visit utafor Colmbo, pa en field clinic for gravida och modrar+barn... helt otroligt vad spartanskt det ar! Och anda fungerar det sa bra... (!) For att vara ett utvecklingsland har Sri Lanka forvanansvard god halso- och sjukvard. Och gratis ar den ocksa! Liksom utbildning ar helt gratis.
Igar var jag pa forlossningsavdelning i Colombo, pa ett av deras ledande universitetssjukhus... Kan man itne tro nar man ser hur dar ser ut!!! Otroligt spartanskt, smutsigt och fullt med folk overallt. Forlossningsrummet bestar av sju enkla britsar, dar mammorna forloses samtidigt. Ingen annan an den gravida och personalen pa sjukhuset har lov att vara dar. Sedan efterat far alla mammor bo i en ward, dvs en post natal ward, vilket innebar ett stort rum med en massa massa sangar (totalt ca 50) och massor massor av folk och skrikande bebisar overallt. Detta i 35 garders varme och ignen AC, utan bara enstaka flaktar i taket... Ibland finns det inte sangar till alla nyforlosta mammor, och da far de sova tva i en och samma sang (!)
Ja, jag sager da det, det ar en upplevelse att vara har i Sri Lanka som lakarstudent. Men mestadels ar det en fantastiskt bra upplevelse - jag far se sa otroligt mycket, och jag far traffa dessa underbara manniskor som star ut med sa mycket, lever sa fattigt och anda alltid har lika nara till ett stort leende. Vart man an gar mots man av idel leenden, och om inte de ler forst har jag inte varit med om en enda gang (forutom i fakultetens matsal) att de itne ler tillbaka med det samma.
Lovely!
Puss o kram fran ett svettigt Sri Lanka!
Igar var jag pa forlossningsavdelning i Colombo, pa ett av deras ledande universitetssjukhus... Kan man itne tro nar man ser hur dar ser ut!!! Otroligt spartanskt, smutsigt och fullt med folk overallt. Forlossningsrummet bestar av sju enkla britsar, dar mammorna forloses samtidigt. Ingen annan an den gravida och personalen pa sjukhuset har lov att vara dar. Sedan efterat far alla mammor bo i en ward, dvs en post natal ward, vilket innebar ett stort rum med en massa massa sangar (totalt ca 50) och massor massor av folk och skrikande bebisar overallt. Detta i 35 garders varme och ignen AC, utan bara enstaka flaktar i taket... Ibland finns det inte sangar till alla nyforlosta mammor, och da far de sova tva i en och samma sang (!)
Ja, jag sager da det, det ar en upplevelse att vara har i Sri Lanka som lakarstudent. Men mestadels ar det en fantastiskt bra upplevelse - jag far se sa otroligt mycket, och jag far traffa dessa underbara manniskor som star ut med sa mycket, lever sa fattigt och anda alltid har lika nara till ett stort leende. Vart man an gar mots man av idel leenden, och om inte de ler forst har jag inte varit med om en enda gang (forutom i fakultetens matsal) att de itne ler tillbaka med det samma.
Lovely!
Puss o kram fran ett svettigt Sri Lanka!
söndag 2 maj 2010
Ayubowan!
Lördag 1 maj
Så har jag nu kommit ”hem” efter fyra timmars solbadande på lyxhotellet Cinnamon Grand Hotel i Colombo, Sri Lanka. Trots att jag använde både 10ans och 20ans solskyddsfaktor så är jag DUKTIGT bränd, röd som en kräfta. Men det var verkligen oerhört skönt att få koppla av en stund och få lite semesterkänsla, då det ända jag gjort sen jag kom hit är flängt hit och dit, pluggat, läst och blivit intriducerad för en massa massa människor som jag aldrig kan komma ihåg namnet på då de är så annorlunda (vad sägs om Puschka Dulitha Hattothutuwa till ex?) och spenderat min tid antingen på ”kontoret” (Medical Faculty Office) eller ”hemma” där det inte finns någon AC utan bara några svaga fläktar som i mitt rum låter som helikopterflygplan. Nu har jag i alla fall fått byta rum, så jag ska förhoppningsvis kunna få sova mer än fyra timmar för första gången sen jag kom hit…! Men de är ju vana vid värmen och luftfuktigheten här, medan en annan svettas som en gris.
(Förresten, det är ju ett konstigt talesätt, det är väl just det som är grisars problem – att de inte svettas? Och att det är därför de måste rulla sig i dy?)
Men men…
Människorna här är så otroligt vänliga, och jag blir så bra omhändertagen man kan bli. Folket på ”kontoret” jobbar för fakulteten/staten då det på något sätt är inkorporerat då vi är i huvudstaden. Man märker en tydlig hierarki bland de anställda, professorerna är de högsta hönsen och forskarassistenterna de minsta arbetsmyrorna. Jag kommer in i det hela som en slags särskilt fin gäst, trots att jag egentligen ”bara” är en läkarstudent som gör en elective, och de behandlar mig otroligt bra. Igår till exempel blev jag till och med medbjuden på en avskedsmiddag till en av deras kollegor som skulle pensioneras, det mesta sades på sinhalese så jag förstod inte så mycket, men jag kunde tydligt märka en genuin värme och omtanke bland de anställda gentemot varandra, det var rörande att se. Och så bjöd de på god mat och så tog vi ett gruppfoto där jag tydligen absolut skulle vara med. ”You’re a part of the family now” sa de ;)
Jag bor också väldigt bra, även om ajg själv kanske tycker det är lite dyrt. Men det är inte billigare att bo på hotell i Colombo, så jag tackar och tar emot då jag känner mig väldigt trygg och omhändertagen där jag bor. Huset är ett slags nyöppnat pensionat, ett boende för pernsionärer som inte klarar sig helt själva pga skada eller liknande, men just nu bor det bara fyra stycken här, samt det gamla paret som äger det enorma huset och innan hade det för sig själva. Det är som sagt väldigt tryggt och bra, och jag får en fin inblick i det äkta srilankesiska livet (ett privilegium!) och tanterna är så söta och tävlar lite om min uppmärksamhet. De är väldigt högutbildade allihop, så de talar väldigt bra engelska, och kan berätta om hur det är och hur det har varit att leva i sri lanka. Det enda kruxet är att de, som de flesta gamlingar, otroligt nervösa och rädda för allting. ”don’t go there, it’s not safe” ”don’t travel by train, you will be robbed” ”don’t do that, you will be hurt” eller den roligaste ”go get married first, and then come back and do those things”.
Jag tror inte kvinnor är så vana att resa eller göra något själva här utan manligt sällskap, särskilt inte de äldre, men när jag pratar om mina planer med kollegorna på fakulteten får jag bara höra ”oh, that’s nice, you should do that, go there, be there, travel by bus or train” osv. osv. så jag tror inte det är någon fara.
Exempelvis idag är det den 1 maj, vilket innebär holiday och political ralleys här i Colombo. Alla affärer är stängda, och demonstrationer ska vara ute på gatorna. De gamla tanterna hemma sade – oh, please, don’t go out, don’t leave the house, it’s not safe”. De var riktigt envisa men jag var ännu mer stubborn, vilket ledde till att jag tog en tuk-tuk till hotellet. Det var verkligen KOLUGNT på gatorna och allt var hur bra, lugnt och tryggt som helst. Till och med bättre än i vanliga fall
Imorgon vet jag faktiskt inte vad jag ska göra, det är söndag och jag tänkte åka till stranden, men nu när jag är så bränd så…. Nja, vi får se. Kanske museum istället?
Jag har precis fått lunch här på pensionatet, och det är verkligen fantastiskt god mat. Väldigt annorlunda smaker, inte alls som det indiska köket (det lilla indiska jag ätit i alla fall) utan mer fragranta smaker och mindre styrka/hetta (förutom vissa grejer, häromdagen köpte jag lunch i kantinen – kostar 10 kr!!! – och fick i mig något som var så starkt att jag var tvungen att dricka en halv liter vatten och skrapa tungan med en servett!)
De bryr sig verkligen inte om vikt här, de äter och dricker utefter sin plånbok, det vill säga är plånboken fet så är personen likaså ;) Nej men det är supersött the, supersöta juicer, läsk och bakelser, och såklart massa olja i maten. Så det är ingen hälsoresa det här direkt…
Nästa helg ska jag åka till Kandy, reser dit i tåg 1a klass (3 timmar för 20 kr, rätt billigt! Ffa med tanke på att en tuk-tuk i stan tar det samma för att åka fem minuter). Den resan tyckte tanterna att jag skulle ta en ”all-inclusive-tour”-buss, så himla bra då får man åka för överpris med en massa andra penschisar och hoppa på och av för att kort på alla turist-sevärdigheter.. eller inte.
Vet dock inte riktigt hur jag ska bo där dock, får bli hotell antar jag. Money money money, men bäst att inte tänka på det nu, sådana värdsliga ting
SONDAG
Idag har jag pga min hemska bränna inte åkt som planerat till havet, utan bestämde mig för en kulturrunda runt Colombo istället. Det blev en sjukt svettig historia (!) men jag ångrar det inte, föräven om det inte var så mycket att se så har jag nu i alla fall sett det!
Jag var på det nationella konstmuséet för kontemporär konst, jag förväntade mig något i stil med Kubas motsvarighet, men jösses amalia, detta var på sin höjd 30 alldagliga tavlor, varav hälften var riktigt simpla porträtt. Inget att hänga i granen alltså.
Däremot var virihadanna parc/victoria parc en riktigt trevlig överraskning! En stor park i centrala Colombo där det trots hettan faktiskt blev lite svalka när man satte sig i skuggan av träden och en bris sköljde in över parken. Det fanns massa vackra botaniska växter och träd, små paviljonger och en vacker jättestor guldbudda, samt åtskilliga söta kärlekspar som satt kelade i varje undanskymd vrå som kunde hittas i parken.
Därefter tänkte jag gå på tempelrunda, jag ångrade mig rätt snart när jag svettig, törstig och alldeles knäsvag letade mig fram på smutsiga gator med skabbiga hundar och karlar som glodde efter mig… och när jag kom fram till det stora templet så vsr det helt igenbommat och livlöst. Jag gick vidare och hamnade vid en vacker sjö med ett litet tempel, så lite buddastatyer har jag i alla fall fått se ;)
Sen gick jag så snabbt jag bara kunde till närmaste shoppingcenter för att få komma in i kylan och få i mig lite vätska, jag tittade runt lite men hittade inget kul förutom en tebutik med alla möjliga olika sorters thé (sri lankas exportvara nr 1) innan jag gick vidare för att kika på den stora samlingsplatsen vid havet som kallas ”Galle Face Green”. Det var jättefint, det blåste en härlig bris och vågorna slog mot promenaden – hade det inte varit för att jag höll på att svimma av värmeslag och solsting och det inte fanns en centimeter skugga så hade det varit underbart ;)
Precis som Bangkok så är Colombo en ganska smutsig stad, folk slänger sina sopor lite överallt så jag vet inte om man verkligen kan tycka att de är så mindful som sig bör när nästan 70 % är buddhister… men alla gör så gott de kan och utifrån sin egen förståelse antar jag. Det märks att man försöker nå ut till folket med budskapet om värna om hälsan och naturen, det står bland annat skrivet på murar och väggar att man inte ska slänga sopor på gatan eller i havet/sjön, men det hjälper inte så mycket när det inte finns något fungerande sophanteringssystem.
Efter min långa ”kulturella” tur var jag rätt glad över att äntligen få sätta mig i en tuk-tuk (eller threeshaw som de kallas här) och åka ”hem”. Nu är det dags för middag och sedan väntar ännu en natts sömnlöshet (?) med högljudda fläktar, outhärdlig hetta och massvis med kliande myggbett. Livet är underbart ibland, I must say! Men jag ska inte klaga, med tanke på den fattigdom jag har bevittnat på Colombos gator idag så lever jag trots omständigheterna som en prinsessa.
Nu får det vara färdigbloggat för idag!
Ayubowan! (Live long)
Så har jag nu kommit ”hem” efter fyra timmars solbadande på lyxhotellet Cinnamon Grand Hotel i Colombo, Sri Lanka. Trots att jag använde både 10ans och 20ans solskyddsfaktor så är jag DUKTIGT bränd, röd som en kräfta. Men det var verkligen oerhört skönt att få koppla av en stund och få lite semesterkänsla, då det ända jag gjort sen jag kom hit är flängt hit och dit, pluggat, läst och blivit intriducerad för en massa massa människor som jag aldrig kan komma ihåg namnet på då de är så annorlunda (vad sägs om Puschka Dulitha Hattothutuwa till ex?) och spenderat min tid antingen på ”kontoret” (Medical Faculty Office) eller ”hemma” där det inte finns någon AC utan bara några svaga fläktar som i mitt rum låter som helikopterflygplan. Nu har jag i alla fall fått byta rum, så jag ska förhoppningsvis kunna få sova mer än fyra timmar för första gången sen jag kom hit…! Men de är ju vana vid värmen och luftfuktigheten här, medan en annan svettas som en gris.
(Förresten, det är ju ett konstigt talesätt, det är väl just det som är grisars problem – att de inte svettas? Och att det är därför de måste rulla sig i dy?)
Men men…
Människorna här är så otroligt vänliga, och jag blir så bra omhändertagen man kan bli. Folket på ”kontoret” jobbar för fakulteten/staten då det på något sätt är inkorporerat då vi är i huvudstaden. Man märker en tydlig hierarki bland de anställda, professorerna är de högsta hönsen och forskarassistenterna de minsta arbetsmyrorna. Jag kommer in i det hela som en slags särskilt fin gäst, trots att jag egentligen ”bara” är en läkarstudent som gör en elective, och de behandlar mig otroligt bra. Igår till exempel blev jag till och med medbjuden på en avskedsmiddag till en av deras kollegor som skulle pensioneras, det mesta sades på sinhalese så jag förstod inte så mycket, men jag kunde tydligt märka en genuin värme och omtanke bland de anställda gentemot varandra, det var rörande att se. Och så bjöd de på god mat och så tog vi ett gruppfoto där jag tydligen absolut skulle vara med. ”You’re a part of the family now” sa de ;)
Jag bor också väldigt bra, även om ajg själv kanske tycker det är lite dyrt. Men det är inte billigare att bo på hotell i Colombo, så jag tackar och tar emot då jag känner mig väldigt trygg och omhändertagen där jag bor. Huset är ett slags nyöppnat pensionat, ett boende för pernsionärer som inte klarar sig helt själva pga skada eller liknande, men just nu bor det bara fyra stycken här, samt det gamla paret som äger det enorma huset och innan hade det för sig själva. Det är som sagt väldigt tryggt och bra, och jag får en fin inblick i det äkta srilankesiska livet (ett privilegium!) och tanterna är så söta och tävlar lite om min uppmärksamhet. De är väldigt högutbildade allihop, så de talar väldigt bra engelska, och kan berätta om hur det är och hur det har varit att leva i sri lanka. Det enda kruxet är att de, som de flesta gamlingar, otroligt nervösa och rädda för allting. ”don’t go there, it’s not safe” ”don’t travel by train, you will be robbed” ”don’t do that, you will be hurt” eller den roligaste ”go get married first, and then come back and do those things”.
Jag tror inte kvinnor är så vana att resa eller göra något själva här utan manligt sällskap, särskilt inte de äldre, men när jag pratar om mina planer med kollegorna på fakulteten får jag bara höra ”oh, that’s nice, you should do that, go there, be there, travel by bus or train” osv. osv. så jag tror inte det är någon fara.
Exempelvis idag är det den 1 maj, vilket innebär holiday och political ralleys här i Colombo. Alla affärer är stängda, och demonstrationer ska vara ute på gatorna. De gamla tanterna hemma sade – oh, please, don’t go out, don’t leave the house, it’s not safe”. De var riktigt envisa men jag var ännu mer stubborn, vilket ledde till att jag tog en tuk-tuk till hotellet. Det var verkligen KOLUGNT på gatorna och allt var hur bra, lugnt och tryggt som helst. Till och med bättre än i vanliga fall
Imorgon vet jag faktiskt inte vad jag ska göra, det är söndag och jag tänkte åka till stranden, men nu när jag är så bränd så…. Nja, vi får se. Kanske museum istället?
Jag har precis fått lunch här på pensionatet, och det är verkligen fantastiskt god mat. Väldigt annorlunda smaker, inte alls som det indiska köket (det lilla indiska jag ätit i alla fall) utan mer fragranta smaker och mindre styrka/hetta (förutom vissa grejer, häromdagen köpte jag lunch i kantinen – kostar 10 kr!!! – och fick i mig något som var så starkt att jag var tvungen att dricka en halv liter vatten och skrapa tungan med en servett!)
De bryr sig verkligen inte om vikt här, de äter och dricker utefter sin plånbok, det vill säga är plånboken fet så är personen likaså ;) Nej men det är supersött the, supersöta juicer, läsk och bakelser, och såklart massa olja i maten. Så det är ingen hälsoresa det här direkt…
Nästa helg ska jag åka till Kandy, reser dit i tåg 1a klass (3 timmar för 20 kr, rätt billigt! Ffa med tanke på att en tuk-tuk i stan tar det samma för att åka fem minuter). Den resan tyckte tanterna att jag skulle ta en ”all-inclusive-tour”-buss, så himla bra då får man åka för överpris med en massa andra penschisar och hoppa på och av för att kort på alla turist-sevärdigheter.. eller inte.
Vet dock inte riktigt hur jag ska bo där dock, får bli hotell antar jag. Money money money, men bäst att inte tänka på det nu, sådana värdsliga ting
SONDAG
Idag har jag pga min hemska bränna inte åkt som planerat till havet, utan bestämde mig för en kulturrunda runt Colombo istället. Det blev en sjukt svettig historia (!) men jag ångrar det inte, föräven om det inte var så mycket att se så har jag nu i alla fall sett det!
Jag var på det nationella konstmuséet för kontemporär konst, jag förväntade mig något i stil med Kubas motsvarighet, men jösses amalia, detta var på sin höjd 30 alldagliga tavlor, varav hälften var riktigt simpla porträtt. Inget att hänga i granen alltså.
Däremot var virihadanna parc/victoria parc en riktigt trevlig överraskning! En stor park i centrala Colombo där det trots hettan faktiskt blev lite svalka när man satte sig i skuggan av träden och en bris sköljde in över parken. Det fanns massa vackra botaniska växter och träd, små paviljonger och en vacker jättestor guldbudda, samt åtskilliga söta kärlekspar som satt kelade i varje undanskymd vrå som kunde hittas i parken.
Därefter tänkte jag gå på tempelrunda, jag ångrade mig rätt snart när jag svettig, törstig och alldeles knäsvag letade mig fram på smutsiga gator med skabbiga hundar och karlar som glodde efter mig… och när jag kom fram till det stora templet så vsr det helt igenbommat och livlöst. Jag gick vidare och hamnade vid en vacker sjö med ett litet tempel, så lite buddastatyer har jag i alla fall fått se ;)
Sen gick jag så snabbt jag bara kunde till närmaste shoppingcenter för att få komma in i kylan och få i mig lite vätska, jag tittade runt lite men hittade inget kul förutom en tebutik med alla möjliga olika sorters thé (sri lankas exportvara nr 1) innan jag gick vidare för att kika på den stora samlingsplatsen vid havet som kallas ”Galle Face Green”. Det var jättefint, det blåste en härlig bris och vågorna slog mot promenaden – hade det inte varit för att jag höll på att svimma av värmeslag och solsting och det inte fanns en centimeter skugga så hade det varit underbart ;)
Precis som Bangkok så är Colombo en ganska smutsig stad, folk slänger sina sopor lite överallt så jag vet inte om man verkligen kan tycka att de är så mindful som sig bör när nästan 70 % är buddhister… men alla gör så gott de kan och utifrån sin egen förståelse antar jag. Det märks att man försöker nå ut till folket med budskapet om värna om hälsan och naturen, det står bland annat skrivet på murar och väggar att man inte ska slänga sopor på gatan eller i havet/sjön, men det hjälper inte så mycket när det inte finns något fungerande sophanteringssystem.
Efter min långa ”kulturella” tur var jag rätt glad över att äntligen få sätta mig i en tuk-tuk (eller threeshaw som de kallas här) och åka ”hem”. Nu är det dags för middag och sedan väntar ännu en natts sömnlöshet (?) med högljudda fläktar, outhärdlig hetta och massvis med kliande myggbett. Livet är underbart ibland, I must say! Men jag ska inte klaga, med tanke på den fattigdom jag har bevittnat på Colombos gator idag så lever jag trots omständigheterna som en prinsessa.
Nu får det vara färdigbloggat för idag!
Ayubowan! (Live long)
onsdag 21 april 2010
Ladies and gentlemen, welcome to Colombo International Airport, the local time is...
Åh vad jag längtar efter att höra de orden. Att få komma iväg, och att äntligen få landa i Sri Lanka. Jag är strandsatt.
Som tur är så sitter jag fast hemma i Sverige, och hade inte hunnit börja min resa till andra sidan jordklotet när vulkanen på Island började spy ut aska över hela Europa. Ve och fasa för att sitta fast på London Heathrow till exempel, och varken kunna komma hem eller komma vidare. Jag känner verkligen för de stackars människor som har fastnat på det viset!
Jag kom som sagt aldrig iväg, igår skulle jag ha åkt från Köpenhamn via London till Colombo men självklart var allt inställt. Kanske är detta för det bästa, för hade mitt flyg från köpenhamn inte varit inställt till London hade jag verkligen fått problem, då inga plan kommer att lyfta till Sri Lanka innan nästa vecka. Nu hoppas jag att situationen stillas och att all flygtrafik ska kunna löpa som normalt igen. I så fall kanske jag trots allt kommer iväg till Sri Lanka på tisdag. Jag har dock fått veta att jag då inte längre har något boende i Sri lanka och antagligen måste ta in på hotell, men det är ju inte mycket att göra åt.
Varför denna resan är så viktig för mig är för att hela min kandidatuppsats ju hänger på att jag kommer iväg! För hur ska jag kunna undersöka mödra- och förlossningsvården i Sri Lanka om jag inte kan komma dit? Och det är för sent att byta ämne nu, det är bara en månad kvar tills uppsatsen ska vara klar och inlämnad. Jag har planerat den här resan sen i oktober förra året, jag har lagt ned massor av tid och kraft för att försöka ro bara projektets utformning och genomförbarhet i hamn.
Nej inshallah så får jag hoppas på att få åka om en vecka, då kommer allt att lösa sig till det bästa för min del.
Man blir ju dock lite rädd, hur ska det gå i framtiden? Hur länge kommer detta att fortgå? Kommer jag att möta samma problem när jag ska åka till Indien i höst? Kommer jag att kunna komma hem från Sri Lanka eller kommer jag bli strandsatt där? Kommer jag att förlora alla mina surt förvärvade pengar för att flygbolagen går i konkurs?
Suck. Vad kan vi lära oss av allt det här?
Jo att naturen är överlägsen människan, har alltid varit och kommer alltid vara oavsett hur många uppfinningar vi skapar för att lura oss själva att tro att vi kan kontrollera våra liv.
Och framför allt kanske just det är läxan. Man kan aldrig kontrollera sin omgivning, och man kan aldrig veta säkert hur framtiden kommer att te sig, inte ens morgondagen. Man blir påmind om sin litenhet och om sin obetydlighet. Man blir också påmind om sin skörhet, hur lätt det är att rucka på ett människoöde, hur ödets nyck kan förändra ett människoliv med en handvändning. Och åtminstone jag blir påmind om min egen dödlighet - vem vet hur länge jag kommer att leva? Om jag skulle dö imorgon, skulle jag då på min dödsbädd vara nöjd över hur jag har levt mitt liv? Har jag visat för alla mina nära hur mycket jag älskar dem?
Och då på något sätt, så förvandlas denna retlighet och denna ilska över vulkanens utbrott och MITT öde, MIN förlust och MIN orättvisa till en känsla av förtröstan. Jag lever och jag är relativt frisk, jag är omgiven av människor som bryr sig om mig och som jag bryr mig om, och jag har fortfarande alla möjligheter framför mig. Uppsatsen, pengarna, resan... Tja allt det där är ändå världsliga förluster, som just nu känns tunga att bära men som i det stora hela bara är en fis på tvären.
Nåväl.
Jag har i uppsatsens namn haft praktik på Mödravårdcentral och Förlossningsavdelning här i Sverige, närmare bestämt på KK i Lund. Det måste jag säga har varit en fantastisk upplevelse, och har gett mig en rejäl fingervisning mot vad jag tror jag skulle vilja arbeta med i framtiden.
Först på mödravårdscentral fick jag träffa gravida i alla dess former, allt från nyligen upptäckta förstföderskor till de höggravida flerbarnsmammor som nu "bara vill få ut ungen". Jag har gått bredvid barnmorskorna och har fascinerats över hur nära inpå livet de kommer dessa kvinnor, och hur fantastiskt det är att de får följa deras graviditeter vecka ut och vecka in. De får en otrolig närhet till sina patienter, de får ett slags förhållande till varandra och jag kan tänka mig att vissa av dessa kvinnor faktiskt känner sig riktigt sedda och omhändertagna för första gången i sina liv (ifall de inte har en trygg och stabil familjebakgrund, vilket ju blir allt vanligare i detta nutida Sverige).
Likadant på Förlossningsavdelningen fick jag gå bredvid barnmorskorna för att se de vaginala förlossningarna, och detta var faktiskt en ännu större upplevelse. Jag fick se hur värkarbetet kom igång, och följa kvinnans och hennes mans kamp att stå ut tills själva förlossningen verkligen satte fart. Och sen att få se hur först den lilla skalpen med det glesa håret började skymtas långt där inne, till hur barnets huvud till slut med mammans högljudda krystningar kom ut och "plopp" så ramlar hela barnet ut ur mammans kropp, alldeles gråblek och slemmig. Och tyst.... tystnad.... det varade bara någon sekund, men kändes som den längsta sekunden någonsin, tills "mmmmmwwwwwwwwåååäääääääääääääääääääääääääähhhhhhhhhhh"
Och en timme senare låg det lilla bebisen där och plirade, alldeles rosig om kinderna, med aktiva små armar och ben som sprattlade som en fisk när vi lyfte den bort från sin mammas trygga famn till vågen för vägning och mätning. Ett helt perfekt litet barn, med tio fingrar och tio tår, som bara nyss kommit ut från mammas mage och nu helt plötsligt bara vet att det ska andas trots att inte ett andetag tagits under dess nästan nio månader långa liv. Helt otroligt. Ett mirakel! Det var verkligen rörande också att se att barnmorskan som trots allt jobbat med detta i tjugo-trettio år också fick tårar i ögonen...
Men så kommer man då till verkligheten, när man lite senare träffar läkaren på mottagningen. Det var visserligen på kvällen, så hon var jourhavande läkare, men hon hade helt ensam ansvaret för hela KK-huset, dvs gyn.akuten, förlossning, BB, och neonatal.
Vad händer om en person måste kejsarsnittas, samtidigt som en måste förlösas med sugklocka, och en bebis på neonatal hamnar i ett kritiskt läge på samma gång?
Jo då är det denna ensamma läkare som ska ta hand om allt, en bakjour finns visserligen, men det är en enorm press.
Det är lite detta jag vill komma till - vad kommer mitt framtida arbete som läkare att innebära? Om jag väljer denna väg, dvs gynekologi och obstetrik, ja då har jag oroliga gravida med preeklampsi och diverse andra graviditetskomplikationer, jag har kejsarsnitt och instrumentella förlossningar, och jag har sjuka och eventuella döende små nyfödda att se fram emot. Det är när något allvarligt händer, vid en komplikation, som en läkare kallas in. Läkaren kommer bara att få ta hand om de oroliga, nervösa, spända och lidande mammorna. Kommer man någonsin få se det där underbara leendet hos en gravid som får veta att hon väntar ett alldeles perfekt, sunt och friskt litet barn?
Samtidigt får man kanske återigen komma tillbaka till - varför vill jag bli läkare egentligen? Jo för att jag vill hjälpa människor. och det är ju just dessa mammor vars graviditeter inte är som en dans på rosor som kommer att behöva min hjälp. Det är dessa som jag ska ibland bota, oftast lindra och alltid trösta.
En sak är i alla fall säker: om jag nu varit tveksam om mitt karriärsval tidigare - dvs ska jag verkligen bli läkare? - så är jag det inte nu längre. Jag har många gånger tänkt att jag skulle bli psykolog istället, men det är inget som säger att jag inte kan läsa till en terapeut-utbildning dessutom. Och framför allt så har jag nu funnit mitt område (om jag inte hinner hitta något annat som är än mer givande, det vet man ju aldrig :).
Om det är något som jag brinner för, så är det bekämpning av orättvisor och att hjälpa utsatta kvinnor. Som gynekolog är jag övertygad om att jag skulle kunna göra detta. Jag är också oerhört fascinerad av barn, och skulle som barnläkare säkert kunna göra stor nytta - barnmisshandel är till exempel kraftigt underdiagnostiserat.
Nu är klockan som vanligt alldeles för mycket, det är dags att komma igång med dagen. Men först en halvtimmes meditation!
Hasta la vista, baby.
Som tur är så sitter jag fast hemma i Sverige, och hade inte hunnit börja min resa till andra sidan jordklotet när vulkanen på Island började spy ut aska över hela Europa. Ve och fasa för att sitta fast på London Heathrow till exempel, och varken kunna komma hem eller komma vidare. Jag känner verkligen för de stackars människor som har fastnat på det viset!
Jag kom som sagt aldrig iväg, igår skulle jag ha åkt från Köpenhamn via London till Colombo men självklart var allt inställt. Kanske är detta för det bästa, för hade mitt flyg från köpenhamn inte varit inställt till London hade jag verkligen fått problem, då inga plan kommer att lyfta till Sri Lanka innan nästa vecka. Nu hoppas jag att situationen stillas och att all flygtrafik ska kunna löpa som normalt igen. I så fall kanske jag trots allt kommer iväg till Sri Lanka på tisdag. Jag har dock fått veta att jag då inte längre har något boende i Sri lanka och antagligen måste ta in på hotell, men det är ju inte mycket att göra åt.
Varför denna resan är så viktig för mig är för att hela min kandidatuppsats ju hänger på att jag kommer iväg! För hur ska jag kunna undersöka mödra- och förlossningsvården i Sri Lanka om jag inte kan komma dit? Och det är för sent att byta ämne nu, det är bara en månad kvar tills uppsatsen ska vara klar och inlämnad. Jag har planerat den här resan sen i oktober förra året, jag har lagt ned massor av tid och kraft för att försöka ro bara projektets utformning och genomförbarhet i hamn.
Nej inshallah så får jag hoppas på att få åka om en vecka, då kommer allt att lösa sig till det bästa för min del.
Man blir ju dock lite rädd, hur ska det gå i framtiden? Hur länge kommer detta att fortgå? Kommer jag att möta samma problem när jag ska åka till Indien i höst? Kommer jag att kunna komma hem från Sri Lanka eller kommer jag bli strandsatt där? Kommer jag att förlora alla mina surt förvärvade pengar för att flygbolagen går i konkurs?
Suck. Vad kan vi lära oss av allt det här?
Jo att naturen är överlägsen människan, har alltid varit och kommer alltid vara oavsett hur många uppfinningar vi skapar för att lura oss själva att tro att vi kan kontrollera våra liv.
Och framför allt kanske just det är läxan. Man kan aldrig kontrollera sin omgivning, och man kan aldrig veta säkert hur framtiden kommer att te sig, inte ens morgondagen. Man blir påmind om sin litenhet och om sin obetydlighet. Man blir också påmind om sin skörhet, hur lätt det är att rucka på ett människoöde, hur ödets nyck kan förändra ett människoliv med en handvändning. Och åtminstone jag blir påmind om min egen dödlighet - vem vet hur länge jag kommer att leva? Om jag skulle dö imorgon, skulle jag då på min dödsbädd vara nöjd över hur jag har levt mitt liv? Har jag visat för alla mina nära hur mycket jag älskar dem?
Och då på något sätt, så förvandlas denna retlighet och denna ilska över vulkanens utbrott och MITT öde, MIN förlust och MIN orättvisa till en känsla av förtröstan. Jag lever och jag är relativt frisk, jag är omgiven av människor som bryr sig om mig och som jag bryr mig om, och jag har fortfarande alla möjligheter framför mig. Uppsatsen, pengarna, resan... Tja allt det där är ändå världsliga förluster, som just nu känns tunga att bära men som i det stora hela bara är en fis på tvären.
Nåväl.
Jag har i uppsatsens namn haft praktik på Mödravårdcentral och Förlossningsavdelning här i Sverige, närmare bestämt på KK i Lund. Det måste jag säga har varit en fantastisk upplevelse, och har gett mig en rejäl fingervisning mot vad jag tror jag skulle vilja arbeta med i framtiden.
Först på mödravårdscentral fick jag träffa gravida i alla dess former, allt från nyligen upptäckta förstföderskor till de höggravida flerbarnsmammor som nu "bara vill få ut ungen". Jag har gått bredvid barnmorskorna och har fascinerats över hur nära inpå livet de kommer dessa kvinnor, och hur fantastiskt det är att de får följa deras graviditeter vecka ut och vecka in. De får en otrolig närhet till sina patienter, de får ett slags förhållande till varandra och jag kan tänka mig att vissa av dessa kvinnor faktiskt känner sig riktigt sedda och omhändertagna för första gången i sina liv (ifall de inte har en trygg och stabil familjebakgrund, vilket ju blir allt vanligare i detta nutida Sverige).
Likadant på Förlossningsavdelningen fick jag gå bredvid barnmorskorna för att se de vaginala förlossningarna, och detta var faktiskt en ännu större upplevelse. Jag fick se hur värkarbetet kom igång, och följa kvinnans och hennes mans kamp att stå ut tills själva förlossningen verkligen satte fart. Och sen att få se hur först den lilla skalpen med det glesa håret började skymtas långt där inne, till hur barnets huvud till slut med mammans högljudda krystningar kom ut och "plopp" så ramlar hela barnet ut ur mammans kropp, alldeles gråblek och slemmig. Och tyst.... tystnad.... det varade bara någon sekund, men kändes som den längsta sekunden någonsin, tills "mmmmmwwwwwwwwåååäääääääääääääääääääääääääähhhhhhhhhhh"
Och en timme senare låg det lilla bebisen där och plirade, alldeles rosig om kinderna, med aktiva små armar och ben som sprattlade som en fisk när vi lyfte den bort från sin mammas trygga famn till vågen för vägning och mätning. Ett helt perfekt litet barn, med tio fingrar och tio tår, som bara nyss kommit ut från mammas mage och nu helt plötsligt bara vet att det ska andas trots att inte ett andetag tagits under dess nästan nio månader långa liv. Helt otroligt. Ett mirakel! Det var verkligen rörande också att se att barnmorskan som trots allt jobbat med detta i tjugo-trettio år också fick tårar i ögonen...
Men så kommer man då till verkligheten, när man lite senare träffar läkaren på mottagningen. Det var visserligen på kvällen, så hon var jourhavande läkare, men hon hade helt ensam ansvaret för hela KK-huset, dvs gyn.akuten, förlossning, BB, och neonatal.
Vad händer om en person måste kejsarsnittas, samtidigt som en måste förlösas med sugklocka, och en bebis på neonatal hamnar i ett kritiskt läge på samma gång?
Jo då är det denna ensamma läkare som ska ta hand om allt, en bakjour finns visserligen, men det är en enorm press.
Det är lite detta jag vill komma till - vad kommer mitt framtida arbete som läkare att innebära? Om jag väljer denna väg, dvs gynekologi och obstetrik, ja då har jag oroliga gravida med preeklampsi och diverse andra graviditetskomplikationer, jag har kejsarsnitt och instrumentella förlossningar, och jag har sjuka och eventuella döende små nyfödda att se fram emot. Det är när något allvarligt händer, vid en komplikation, som en läkare kallas in. Läkaren kommer bara att få ta hand om de oroliga, nervösa, spända och lidande mammorna. Kommer man någonsin få se det där underbara leendet hos en gravid som får veta att hon väntar ett alldeles perfekt, sunt och friskt litet barn?
Samtidigt får man kanske återigen komma tillbaka till - varför vill jag bli läkare egentligen? Jo för att jag vill hjälpa människor. och det är ju just dessa mammor vars graviditeter inte är som en dans på rosor som kommer att behöva min hjälp. Det är dessa som jag ska ibland bota, oftast lindra och alltid trösta.
En sak är i alla fall säker: om jag nu varit tveksam om mitt karriärsval tidigare - dvs ska jag verkligen bli läkare? - så är jag det inte nu längre. Jag har många gånger tänkt att jag skulle bli psykolog istället, men det är inget som säger att jag inte kan läsa till en terapeut-utbildning dessutom. Och framför allt så har jag nu funnit mitt område (om jag inte hinner hitta något annat som är än mer givande, det vet man ju aldrig :).
Om det är något som jag brinner för, så är det bekämpning av orättvisor och att hjälpa utsatta kvinnor. Som gynekolog är jag övertygad om att jag skulle kunna göra detta. Jag är också oerhört fascinerad av barn, och skulle som barnläkare säkert kunna göra stor nytta - barnmisshandel är till exempel kraftigt underdiagnostiserat.
Nu är klockan som vanligt alldeles för mycket, det är dags att komma igång med dagen. Men först en halvtimmes meditation!
Hasta la vista, baby.
onsdag 31 mars 2010
Helgkänsla, Påsk, och kärlek!
Idag är det onsdag, men trots det har jag en otrolig helgkänsla - sova åtta timmar, tvätta och äta långfrukost nu på morgonen, ska sen ta ledigt idag för att äta lunch med min pojkvän och sen dra runt en sväng på stan.... Första gången jag känner mig så här ledig sen förra sommaren! :)
Det har varit en rätt tuff höst och vår, med otroligt mycket att plugga och massvis av obligatoriska moment i skolan, och tenta ena dagen, ny kursstart andra dagen... ingen rast ingen ro!
Nu däremot är det dags för kandidatuppsatsen, vilket innebär 3 veckor teori, tenta och sen bär det av till Sri Lanka. Känns riktigt pirrigt och spännande, ska bli kul att få göra något annorlunda inom ramen för utbildningen. Surt i det hela är dock att det långa långa arbetet med att ansöka om stipendier (har skickat hur många olika ansökningar som helst) än så länge inte gett någon utdelning, och det ser ut som att jag måste bekosta allt själv - inklusive en avgift i Sri Lanka för att få ta del av universitetets litteratur :/
men men det får det vara värt! Ska försöka jobba rumpan av mig i norge i sommar så att jag ändå har råd med min indienresa till hösten - biljetten har jag i alla fall redan köpt! Så worst case scenario får jag leva en månad på gatan i Indien och tigga till mig mat ;)
Annars är jag så lycklig över att det börjar bli vår, massa krokusar och vintergäck och snödroppar som dyker upp lite här och var i Lund, och den efterlängtade solen har tittat fram flera gånger - även om den idag lyser med sin frånvaro då det ska vara regn hela dagen.
Nu är det som sagt otrolig skönt att äntligen äntligen vara klar med termin 5 (om man nu klarat tentan...) vilket också innebär att man är klar med preklin - nästa termin kommer det vara klinik 5 dagar i veckan istället! Ska bli kul att börja få känna på att faktiskt vara läkare.
Något jag tycker ska bli skönt att slippa är obduktionsundervisningen, som ju är en viktig del av läkarutbildningen. Jag tycker det är en bra del av undervisningen, då man får en förståelse att de organ man dissekerar faktiskt kommer från en människa. Just organdissektion tycker jag dock är betydligt viktigare än obduktion - det är otroligt lärorikt och intressant att se hur våra organ verkligen ser ut, då det är en stor skillnad mot hur de ser ut i våra böcker och modeller.
Jag värjer mig dock mot antalet obduktioner och sättet de utförs på... jag ska försöka förklara vad jag menar.
Termin 4 var jag för första gången med om att bevittna en obduktion. Det var en mycket känsloladdad upplevelse där jag chockades över hur den döda kvinnans kropp låg naken och uppfläkt på en bord, med nacken bakåtlutad och munnen gapande. Efter en stund lyckades jag sluta fokusera på den avlidna, och intresserade mig istället för organdemonstrationen, vilket jag denna första gång tyckte var mycket givande.
Efterföljande obduktioner kände jag dock allt mer att obduktionsundervisningen förlorade sitt undervisningsvärde medan det fortfarande var lika jobbigt och emotionellt plågsamt att se de avlidnas kroppar ligga där på britsar av stål, nakna och uppsprättade, inför en stor grupp av mer eller mindre nyfikna läkarstudenter.
En person som har dött kan inte uttrycka någon vilja eller åsikt, och den avlidne är alltså helt utlämnad till patologens förfogande och tycke för hur personens kropp ska behandlas. För mig kändes det respektlöst att den avlidne, efter organuttaget, skulle ligga kvar så blottad inför allas ögon. Jag är väl medveten om att detta är min känsla och uppfattning, och jag anklagar inte obduktionsteknikerna (som för övrigt var mycket duktiga, empatiska och förstående individer) för att ha uppträtt vanhedrande mot den avlidne. Det är helt enkelt min egen föreställning (som inte är desto mindre stark!) att jag efter organuttag och inspektion hade velat lägga ett lakan över kroppen, i respekt för den avlidne. Tydligen är detta något som skiljer sig åt på de olika orterna i sverige, på vissa ställen har man för vana att lägga en duk eller åtminstone huvudduk för att täcka den döde under själva organdissektionen.
Jag har alltså inget emot obduktioner i sig, då jag inser vikten och betydelsen av dem, men jag har absolut ingen önskan om att själv utföra dem och jag vill helst inte heller närvara vid själva organuttaget.
Desto bättre kändes det när vi fick närvara vid en svepning, inför begravning. Det som berörde mig mest var hur man lade en liten fin huvudduk ovanpå ansiktet, något som ska läggas på oavsett kroppen ska visas för någon utomstående eller ej, och att detta kulturellt betingade dok ska tas av innan de anhöriga får se den avlidne. Alltså, en slags hedrande ritual för att skydda den döde utan att någon utomstående någonsin bevittnar det! För mig kändes det lugnande och betryggande, då det för mig är otroligt viktigt att hedra och högakta den döde, och att denna respekt uppvisas lika väl bakom lyckta dörrar som inför anhöriga.
Det som jag blir så trött på är hur folk tycker att bara för att man är läkarstudent, då ska man helt plötsligt tycka att obduktioner är toppen. Från att man ska ha förståelse och respekt för att "vanliga" människor inte vill att deras anhöriga obduceras eller tycker det är makabert, till att man själv förutsätts att man ska vilja närvara och helst utföra obduktionen själv...
Vad hände där? Jag är också en vanlig människa, jag har inte haft någon undervisning som gjort om mig till en annan varelse - en sådan där läkare som kan ta vad som helst och som kan hantera allt från ond bråd död till lik, bajs och blod i överflöd. Vad sägs om lite stöd och support? Jag vet många i min klass som har känt att det har varit tufft nu att se den döda nakna sanningen, samtidigt som vi om och om och om igen läser om cancer cancer cancer i alla kroppens organ. Vid sidan av den ordinarie patologi-undervisningen har vi visserligen haft PU (professionell utveckling) där vi har fått lära oss att möta patienter IRL och hantera deras smärta, våndor och känslotillstånd.
Hur ska man i det långa loppet kunna hjälpa andra, vara stark, när det inte finns något forum där man som läkare/läkarstudent själv kan få stöd och support? Det handlar hela tiden om att prestera, leva rollen. Utan att få någon känslomässig feedback tillbaka, utan att någonsin få frågan - känner du att detta är rätt? Behöver du stöd?
Det finns en del som börjar tvivla på ifall de verkligen vill bli läkare - beroende på var och när man pluggar kan det lätt bli en väldigt prestationsinriktad stämning, där det gäller kämpa och hålla uppe fasaden, och det finns en risk att man känner att man helt enkelt inte orkar med att leva resten av sitt liv på det viset...
Många tacklar istället denna prestationsångest genom att på dagarna vara den perfekta läkarstudenten, och sen på kvällar/helger super de skallen av sig och skriker kuk fitta rövhål negerkuk bögjävel och allt annat som inte skulle kallas politiskt korrekt. Fråga mig inte var det kommer ifrån, men plötsligt bara sprutar nedvärderande och fula tankar ut genom gapande läkarstudentshalsar - som om frustrationen bara lagrats där inne på hög under tiden som fasaden har putsats och putsats och putsats på...
Samtidigt mitt i denna cyniska bild skulle jag bara vilja påpeka att jag samtidigt aldrig mött så fina människor som en del av de på läkarutbildningen. Människor som antingen har tre lager - det yttre lagret är den välpolerade läkarstudenten, därunder gömmer sig den sociala partyprissen, men i det innersta lagret finns den ständigt trogna och ärliga vännen som alltid skulle sätta äkta känslor och närhet framför en fest.
Och sedan finns de som alltid kommer vara mina hjältar - de som är sig själva rätt igenom, som bara är sådär äkta medkännande människor, som kämpar och sliter lika hårt som alla andra men som inte gör det på bekostnad av sin tro om att livet går ut på att vara en god människa, att finnas till för andra och hjälpa andra. Jag bara hoppas innerligt att dessa mina hjältar inte bränner ut sig och att de har människor runt sig som bryr sig lika mycket om dem, och att de låter sig bli omhändertagna lite då och då...!
Nu efter denna lååånga utläggning vill jag bara önska Glad Påsk! Ta hand om dina nära och kära, för tänk så dör du imorgon och då när du ligger där på din dödsbädd - kan du känna att du har visat hur mycket du älskar dem?
Det har varit en rätt tuff höst och vår, med otroligt mycket att plugga och massvis av obligatoriska moment i skolan, och tenta ena dagen, ny kursstart andra dagen... ingen rast ingen ro!
Nu däremot är det dags för kandidatuppsatsen, vilket innebär 3 veckor teori, tenta och sen bär det av till Sri Lanka. Känns riktigt pirrigt och spännande, ska bli kul att få göra något annorlunda inom ramen för utbildningen. Surt i det hela är dock att det långa långa arbetet med att ansöka om stipendier (har skickat hur många olika ansökningar som helst) än så länge inte gett någon utdelning, och det ser ut som att jag måste bekosta allt själv - inklusive en avgift i Sri Lanka för att få ta del av universitetets litteratur :/
men men det får det vara värt! Ska försöka jobba rumpan av mig i norge i sommar så att jag ändå har råd med min indienresa till hösten - biljetten har jag i alla fall redan köpt! Så worst case scenario får jag leva en månad på gatan i Indien och tigga till mig mat ;)
Annars är jag så lycklig över att det börjar bli vår, massa krokusar och vintergäck och snödroppar som dyker upp lite här och var i Lund, och den efterlängtade solen har tittat fram flera gånger - även om den idag lyser med sin frånvaro då det ska vara regn hela dagen.
Nu är det som sagt otrolig skönt att äntligen äntligen vara klar med termin 5 (om man nu klarat tentan...) vilket också innebär att man är klar med preklin - nästa termin kommer det vara klinik 5 dagar i veckan istället! Ska bli kul att börja få känna på att faktiskt vara läkare.
Något jag tycker ska bli skönt att slippa är obduktionsundervisningen, som ju är en viktig del av läkarutbildningen. Jag tycker det är en bra del av undervisningen, då man får en förståelse att de organ man dissekerar faktiskt kommer från en människa. Just organdissektion tycker jag dock är betydligt viktigare än obduktion - det är otroligt lärorikt och intressant att se hur våra organ verkligen ser ut, då det är en stor skillnad mot hur de ser ut i våra böcker och modeller.
Jag värjer mig dock mot antalet obduktioner och sättet de utförs på... jag ska försöka förklara vad jag menar.
Termin 4 var jag för första gången med om att bevittna en obduktion. Det var en mycket känsloladdad upplevelse där jag chockades över hur den döda kvinnans kropp låg naken och uppfläkt på en bord, med nacken bakåtlutad och munnen gapande. Efter en stund lyckades jag sluta fokusera på den avlidna, och intresserade mig istället för organdemonstrationen, vilket jag denna första gång tyckte var mycket givande.
Efterföljande obduktioner kände jag dock allt mer att obduktionsundervisningen förlorade sitt undervisningsvärde medan det fortfarande var lika jobbigt och emotionellt plågsamt att se de avlidnas kroppar ligga där på britsar av stål, nakna och uppsprättade, inför en stor grupp av mer eller mindre nyfikna läkarstudenter.
En person som har dött kan inte uttrycka någon vilja eller åsikt, och den avlidne är alltså helt utlämnad till patologens förfogande och tycke för hur personens kropp ska behandlas. För mig kändes det respektlöst att den avlidne, efter organuttaget, skulle ligga kvar så blottad inför allas ögon. Jag är väl medveten om att detta är min känsla och uppfattning, och jag anklagar inte obduktionsteknikerna (som för övrigt var mycket duktiga, empatiska och förstående individer) för att ha uppträtt vanhedrande mot den avlidne. Det är helt enkelt min egen föreställning (som inte är desto mindre stark!) att jag efter organuttag och inspektion hade velat lägga ett lakan över kroppen, i respekt för den avlidne. Tydligen är detta något som skiljer sig åt på de olika orterna i sverige, på vissa ställen har man för vana att lägga en duk eller åtminstone huvudduk för att täcka den döde under själva organdissektionen.
Jag har alltså inget emot obduktioner i sig, då jag inser vikten och betydelsen av dem, men jag har absolut ingen önskan om att själv utföra dem och jag vill helst inte heller närvara vid själva organuttaget.
Desto bättre kändes det när vi fick närvara vid en svepning, inför begravning. Det som berörde mig mest var hur man lade en liten fin huvudduk ovanpå ansiktet, något som ska läggas på oavsett kroppen ska visas för någon utomstående eller ej, och att detta kulturellt betingade dok ska tas av innan de anhöriga får se den avlidne. Alltså, en slags hedrande ritual för att skydda den döde utan att någon utomstående någonsin bevittnar det! För mig kändes det lugnande och betryggande, då det för mig är otroligt viktigt att hedra och högakta den döde, och att denna respekt uppvisas lika väl bakom lyckta dörrar som inför anhöriga.
Det som jag blir så trött på är hur folk tycker att bara för att man är läkarstudent, då ska man helt plötsligt tycka att obduktioner är toppen. Från att man ska ha förståelse och respekt för att "vanliga" människor inte vill att deras anhöriga obduceras eller tycker det är makabert, till att man själv förutsätts att man ska vilja närvara och helst utföra obduktionen själv...
Vad hände där? Jag är också en vanlig människa, jag har inte haft någon undervisning som gjort om mig till en annan varelse - en sådan där läkare som kan ta vad som helst och som kan hantera allt från ond bråd död till lik, bajs och blod i överflöd. Vad sägs om lite stöd och support? Jag vet många i min klass som har känt att det har varit tufft nu att se den döda nakna sanningen, samtidigt som vi om och om och om igen läser om cancer cancer cancer i alla kroppens organ. Vid sidan av den ordinarie patologi-undervisningen har vi visserligen haft PU (professionell utveckling) där vi har fått lära oss att möta patienter IRL och hantera deras smärta, våndor och känslotillstånd.
Hur ska man i det långa loppet kunna hjälpa andra, vara stark, när det inte finns något forum där man som läkare/läkarstudent själv kan få stöd och support? Det handlar hela tiden om att prestera, leva rollen. Utan att få någon känslomässig feedback tillbaka, utan att någonsin få frågan - känner du att detta är rätt? Behöver du stöd?
Det finns en del som börjar tvivla på ifall de verkligen vill bli läkare - beroende på var och när man pluggar kan det lätt bli en väldigt prestationsinriktad stämning, där det gäller kämpa och hålla uppe fasaden, och det finns en risk att man känner att man helt enkelt inte orkar med att leva resten av sitt liv på det viset...
Många tacklar istället denna prestationsångest genom att på dagarna vara den perfekta läkarstudenten, och sen på kvällar/helger super de skallen av sig och skriker kuk fitta rövhål negerkuk bögjävel och allt annat som inte skulle kallas politiskt korrekt. Fråga mig inte var det kommer ifrån, men plötsligt bara sprutar nedvärderande och fula tankar ut genom gapande läkarstudentshalsar - som om frustrationen bara lagrats där inne på hög under tiden som fasaden har putsats och putsats och putsats på...
Samtidigt mitt i denna cyniska bild skulle jag bara vilja påpeka att jag samtidigt aldrig mött så fina människor som en del av de på läkarutbildningen. Människor som antingen har tre lager - det yttre lagret är den välpolerade läkarstudenten, därunder gömmer sig den sociala partyprissen, men i det innersta lagret finns den ständigt trogna och ärliga vännen som alltid skulle sätta äkta känslor och närhet framför en fest.
Och sedan finns de som alltid kommer vara mina hjältar - de som är sig själva rätt igenom, som bara är sådär äkta medkännande människor, som kämpar och sliter lika hårt som alla andra men som inte gör det på bekostnad av sin tro om att livet går ut på att vara en god människa, att finnas till för andra och hjälpa andra. Jag bara hoppas innerligt att dessa mina hjältar inte bränner ut sig och att de har människor runt sig som bryr sig lika mycket om dem, och att de låter sig bli omhändertagna lite då och då...!
Nu efter denna lååånga utläggning vill jag bara önska Glad Påsk! Ta hand om dina nära och kära, för tänk så dör du imorgon och då när du ligger där på din dödsbädd - kan du känna att du har visat hur mycket du älskar dem?
onsdag 3 februari 2010
Frihet och självbestämmanderätt eller inte, det är frågan...
För en vecka sedan hade vi en temadag i skolan i kursen Professionell Utveckling, vilket var en mycket intressant dag, om än som vanligt med PU lite väl långdragen ibland kanske :)
Temadagen började med en mycket intressant föreläsning och diskussion ledd av Hanna Cinthio. Ifall man vill ha en duktig föreläsare som kan snacka om... ja allt möjligt verkade det som, så kan jag rekommendera henne! Jag rekommenderar även att beställa hennes bok/avhandling om hedersrelaterat våld (den är gratis!!!) på http://www.hedersfortryck.se/
Hon talade mycket :) och brett om allt från skrivning av oskuldsintyg till sociala relationer inom samhället och familjen. Jag tog framför allt till mig den bild hon hade målat upp som speglade hur vårt svenska samhälle mycket sätter individen i fokus och lägger det största ansvaret på individen och staten. De flesta människor i världen lever dock utefter en helt annan världsbild där familjen är det essentiella, staten bara ger en knapp trygghet och individen är otroligt liten, nästan obetydlig.
Jag tycker att det finns både positiva och negativa sidor med att leva i ett sådant samhälle som vi gör här i Sverige. Individen blir sedd, och självbestämmandenivån är hög. Varje person är viktig, betydelsefull och ska få en chans till att förverkliga sig själv och sina drömmar. Det är en fantastisk möjlighet, och för detta är jag oerhört tacksam över att vara svensk. Samtidigt finns det en baksida på detta glänsande guldmynt av självförverkligande: Ensamhet. Prestationskrav. Press att ständigt själv vara stark och kunna föra sin egen talan. Man måste veta vad man vill, och man måste bli något. ”Vem är du, och vad kan du?” är konstanta frågor man får brottas med varje gång man hamnar i ett nytt sammanhang eller sällskap.
Senare kom Hamida, en kvinna från Afghanistan, svensk-afghansk som hon själv beskrev sig som. Hon talade med oss om hur missförstånd lätt kan uppstå när man kommer från en helt annan kultur. Vi diskuterade kulturkrockar, där manlig omskärelse blev ett tydligt exempel. För Hamida är manlig omskärelse (till skillnad från kvinnlig omskärelse) helt normalt och en viktig procedur. Det var många, inklusive jag själv, som motsatte sig att detta är något som bör göras på små pojkar. Varför det kom på tal från början berodde på att Hamida gärna hade sett att omskärelse av pojkar skulle prioriteras högre inom sjukvården. Idag är det möjligt, men det är ett lågt prioriterat ingrepp och lång väntetid.
Jag tyckte det var intressant att det hela slutade med en diskussion där Hamida (som ju skulle tala inför oss om kulturkrockar och många gånger påtalade att hon konstant omvärderar sin syn på mycket sedan hon kommit till Sverige) inte kunde förstå mångas aversion mot omskärelse. Att det är ett icke medicinskt motiverat ingrepp på en individ som aldrig själv kommer att kunna välja ifall han vill ha sin förhud kvar eller inte, det verkade hon inte kunna se som ett problem.
Själv tycker jag att man absolut ska ta hänsyn till och anpassa sig till individens önskemål, och att man kanske inte alltid ska vara så fyrkantig när det kommer till hur saker och ting ska gå till och inte. Finns det en flicka som vill sy ihop sin mödomshinna, så är inte min personliga åsikt att man ska utföra det ingreppet utan istället hjälpa henne komma till insikt att hon duger som hon är, hon är bra och fin som hon är, och det är inget skamligt att inte ha en mödomshinna. Men tänk om ett hot om hedersrelaterat våld och kanske till och med mord är en reell risk? Hur gör man då? Jag vet faktiskt inte, och kommer nog inte kunna svara på den frågan förrän den dagen jag inshallah eventuellt står där med flickan framför mig.
Samtidigt som jag tycker att en anpassning på individnivå ibland kan vara på sin plats, så tycker jag inte att man måste anpassa på samhällelig nivå för vad ”folket” vill. Ifall alla i Sverige plötsligt vill operera bort en bit av nästippen för att man tror att man skulle bli mindre förkyld, skulle man implementera det då i den svenska sjukvården? Utan att det finns medicinska skäl med evidensbaserade belägg? Rätt osannolikt skulle jag vilja säga.
Likadant anser jag att det är fullkomligt irrelevant ifall en tolftedel av jordens befolkning blir omskurna, det är inte praxis i Sverige, och det har ingen medicinskt hållbar motivering här med vårt klimat och ständig tillgång på tvål och vatten. Jag tycker redan att det är anmärkningsvärt att det är tillåtet att omskära små pojkar inom den allmänna sjukvården, men antar att det beror på att det annars skulle utföras än mer i det dolda av icke utbildade personer än vad det redan görs idag.
Jag måste dock framhärda min personliga åsikt att jag tycker det är ett övergrepp när man utför omskärelse på en liten gosse. Jag anser inte att det borde vara tillåtet att skära av en bit av ett barns kropp, oavsett vilken del, såvida det inte föreligger ett tydligt medicinskt skäl som exempelvis en alltför trång förhud som ger komplikationer (fimos). Jag tycker också att bara för att Sverige är ett litet land betyder inte det att vi inte kan vara ett föredöme för resten av världen. Skulle inte det vara fint att säga att i Sverige kan man vara trygg i att individens självbestämmanderätt alltid går före kultur och religion?
Apropå att man åberopar religionsfriheten i ärenden som rör allt från omskärelse till ”enbart fisk till middag vid fängelsevistelse”, skulle jag vilja omformulera dagens religionsfrihetslag. Jag skulle istället vilja ha en lag om självbestämmanderätt! Där alla människor äger rätten till sin egen kropp och person, samt har rätt att uttala sina politiska och religiösa tillhörigheter. Detta skulle kanske ge ett stopp på dagens problem då religionsfriheten används som argument när människor vill utföra tvivelaktiga handlingar i religionens namn.
Nåväl. Det var dagens utläggning :)
Nu ska jag gå och läsa lite om ventrikelcancer och kaffesumpskräkning. Nasty!
Temadagen började med en mycket intressant föreläsning och diskussion ledd av Hanna Cinthio. Ifall man vill ha en duktig föreläsare som kan snacka om... ja allt möjligt verkade det som, så kan jag rekommendera henne! Jag rekommenderar även att beställa hennes bok/avhandling om hedersrelaterat våld (den är gratis!!!) på http://www.hedersfortryck.se/
Hon talade mycket :) och brett om allt från skrivning av oskuldsintyg till sociala relationer inom samhället och familjen. Jag tog framför allt till mig den bild hon hade målat upp som speglade hur vårt svenska samhälle mycket sätter individen i fokus och lägger det största ansvaret på individen och staten. De flesta människor i världen lever dock utefter en helt annan världsbild där familjen är det essentiella, staten bara ger en knapp trygghet och individen är otroligt liten, nästan obetydlig.
Jag tycker att det finns både positiva och negativa sidor med att leva i ett sådant samhälle som vi gör här i Sverige. Individen blir sedd, och självbestämmandenivån är hög. Varje person är viktig, betydelsefull och ska få en chans till att förverkliga sig själv och sina drömmar. Det är en fantastisk möjlighet, och för detta är jag oerhört tacksam över att vara svensk. Samtidigt finns det en baksida på detta glänsande guldmynt av självförverkligande: Ensamhet. Prestationskrav. Press att ständigt själv vara stark och kunna föra sin egen talan. Man måste veta vad man vill, och man måste bli något. ”Vem är du, och vad kan du?” är konstanta frågor man får brottas med varje gång man hamnar i ett nytt sammanhang eller sällskap.
Senare kom Hamida, en kvinna från Afghanistan, svensk-afghansk som hon själv beskrev sig som. Hon talade med oss om hur missförstånd lätt kan uppstå när man kommer från en helt annan kultur. Vi diskuterade kulturkrockar, där manlig omskärelse blev ett tydligt exempel. För Hamida är manlig omskärelse (till skillnad från kvinnlig omskärelse) helt normalt och en viktig procedur. Det var många, inklusive jag själv, som motsatte sig att detta är något som bör göras på små pojkar. Varför det kom på tal från början berodde på att Hamida gärna hade sett att omskärelse av pojkar skulle prioriteras högre inom sjukvården. Idag är det möjligt, men det är ett lågt prioriterat ingrepp och lång väntetid.
Jag tyckte det var intressant att det hela slutade med en diskussion där Hamida (som ju skulle tala inför oss om kulturkrockar och många gånger påtalade att hon konstant omvärderar sin syn på mycket sedan hon kommit till Sverige) inte kunde förstå mångas aversion mot omskärelse. Att det är ett icke medicinskt motiverat ingrepp på en individ som aldrig själv kommer att kunna välja ifall han vill ha sin förhud kvar eller inte, det verkade hon inte kunna se som ett problem.
Själv tycker jag att man absolut ska ta hänsyn till och anpassa sig till individens önskemål, och att man kanske inte alltid ska vara så fyrkantig när det kommer till hur saker och ting ska gå till och inte. Finns det en flicka som vill sy ihop sin mödomshinna, så är inte min personliga åsikt att man ska utföra det ingreppet utan istället hjälpa henne komma till insikt att hon duger som hon är, hon är bra och fin som hon är, och det är inget skamligt att inte ha en mödomshinna. Men tänk om ett hot om hedersrelaterat våld och kanske till och med mord är en reell risk? Hur gör man då? Jag vet faktiskt inte, och kommer nog inte kunna svara på den frågan förrän den dagen jag inshallah eventuellt står där med flickan framför mig.
Samtidigt som jag tycker att en anpassning på individnivå ibland kan vara på sin plats, så tycker jag inte att man måste anpassa på samhällelig nivå för vad ”folket” vill. Ifall alla i Sverige plötsligt vill operera bort en bit av nästippen för att man tror att man skulle bli mindre förkyld, skulle man implementera det då i den svenska sjukvården? Utan att det finns medicinska skäl med evidensbaserade belägg? Rätt osannolikt skulle jag vilja säga.
Likadant anser jag att det är fullkomligt irrelevant ifall en tolftedel av jordens befolkning blir omskurna, det är inte praxis i Sverige, och det har ingen medicinskt hållbar motivering här med vårt klimat och ständig tillgång på tvål och vatten. Jag tycker redan att det är anmärkningsvärt att det är tillåtet att omskära små pojkar inom den allmänna sjukvården, men antar att det beror på att det annars skulle utföras än mer i det dolda av icke utbildade personer än vad det redan görs idag.
Jag måste dock framhärda min personliga åsikt att jag tycker det är ett övergrepp när man utför omskärelse på en liten gosse. Jag anser inte att det borde vara tillåtet att skära av en bit av ett barns kropp, oavsett vilken del, såvida det inte föreligger ett tydligt medicinskt skäl som exempelvis en alltför trång förhud som ger komplikationer (fimos). Jag tycker också att bara för att Sverige är ett litet land betyder inte det att vi inte kan vara ett föredöme för resten av världen. Skulle inte det vara fint att säga att i Sverige kan man vara trygg i att individens självbestämmanderätt alltid går före kultur och religion?
Apropå att man åberopar religionsfriheten i ärenden som rör allt från omskärelse till ”enbart fisk till middag vid fängelsevistelse”, skulle jag vilja omformulera dagens religionsfrihetslag. Jag skulle istället vilja ha en lag om självbestämmanderätt! Där alla människor äger rätten till sin egen kropp och person, samt har rätt att uttala sina politiska och religiösa tillhörigheter. Detta skulle kanske ge ett stopp på dagens problem då religionsfriheten används som argument när människor vill utföra tvivelaktiga handlingar i religionens namn.
Nåväl. Det var dagens utläggning :)
Nu ska jag gå och läsa lite om ventrikelcancer och kaffesumpskräkning. Nasty!
söndag 24 januari 2010
Parce que tu le vaux bien!
Sitter och kollar på studenters rättigheter… många intressanta saker man ramlar över! Som att man enligt Lunds Universitets egna regler har rätt till att få ut kursinformation och scheman senast en månad i förväg! Det ni, det kan man inte tro på Med fak i alla fall… Tyvärr hittade jag på SACOs hemsida att det inte finns någon studenträttighet idag att inte ha en arbetsvecka som överstiger 40 timmar ifall man pluggar heltid. Vilket ju är helt otroligt, sådana riktlinjer måste man ju ha!
Men som det är nu har universiteten alltså rätt att kräva att en student pluggar hur mycket som helst ifall det är heltidsstudier man bedriver. Många uppfattar säkert inte detta som ett problem, det brukar snarare vara tvärtom, man har för få schemalagda timmar och för mycket självstudier. Detta är fram tills termin 8 på läkarprogrammet vid Lunds Universitet!
Termin 8 – den termin som det med skräck viskas om i korridorerna. Den termin då det inte är ovanligt att man börjar klockan sju på morgonen och slutar klockan elva på kvällen, för att sedan vara tvungen att infinna sig på plats igen kl sju nästa morgon. Schemaläggning på klinik över 50 timmar i veckan är inget konstigt, och det är ingen som höjer på ögonbrynen när man får natt- och helgjourer. Att man sedan på slutet av terminen har tre tentor med bara några dagars mellanrum (där en av dem är en så kallad FAS-tenta vilket innebär att man förhörs på allt man ska ha lärt sig under läkarutbildningen) det är inget fakulteten tar hänsyn till.
Satt och pratade häromdagen med några vänner som just avklarat denna fruktade termin 8, och det är verkligen intressant att höra deras historia. De berättar om hur man inte hinner göra något över huvud taget utanför skolan, och man ska vara glad om man hinner laga mat någon gång i veckan. Allting som har med fritid, träning, sociala relationer och andra engagemang att göra läggs på is till en framtid långt borta. Att jobba extra bredvid studierna är fysiskt helt omöjligt! Dessa av mina vänner, som alla är singlar eller tillsammans med andra läkarstudenter, och som tagit sig igenom detta inferno är alla nu glada att det äntligen är över. Termin 9 ska vara lite lättare, och dessutom hägrar läkarexamen inte så långt borta.
Men frågan är om detta verkligen är rimligt, ska man behöva leva så här som läkarstudent? Finns det någon motsvarighet på någon annan utbildning, och ska detta verkligen klassas som enbart heltidsstudier? Skulle detta någonsin kunna förekomma på någon annan heltidsutbildning som till exempel socionom, psykolog, ingenjör, jurist, språkvetare osv?
Och hur har de tänkt egentligen att det ska kunna fungera för småbarnsföräldrar? Jag vet att det redan är tufft för de föräldrar som läser på läkarprogrammet under preklin, hur de ska klara det på termin 8 övergår mitt förstånd…
Kursansvariga och liknande ”höga höns” hävdar att det är helt rätt att man på termin 8 tvingas stå ut med detta, ”det blir precis så här sen när ni är färdiga läkare”. Dumheter!!! För det första beror det på vilken specialitet man väljer, det är ingen tillfällighet att många småbarnsmammor väljer att bli hudspecialister. För det andra får man som anställd läkare kompledigt när man jobbar på detta vis, alternativt en jäkla massa extra i lön. Som student förväntas man slita natt och dag för ingenting alls, det enda man får är en härlig vecka av tentaplugg i slutet på terminen efter flera månader av slit. Har man oturen att börja termin 8 på höstterminen kan man dessutom se fram emot en hel helg ledigt innan termin 9 drar igång på vårterminen. Mmmmm vad jag längtar! J
Jag har frågat de före detta T8orna varför de inte klagar på fakulteten? Det gruffas mest om det emellan studenterna i korridorerna, att det är alldeles för tufft och ”inte rimligt”, men ingen tar på riktigt upp det med fakulteten eller studentorganisationerna. Jag tror att det beror på att när det väl kommer till kritan så finns det en prestige i att ha klarat termin 8. ”Termin 8 är legendariskt, det ska vara så” har jag fått höra från flera håll. ”klarar man termin 8 vet man att man har what it takes”. När man väl har gått igenom den perioden tycker man att det är så fantastiskt skönt att det är gjort, och man är stolt över att man klarat det. Och sen tror jag att folk tänker ”om jag var tvungen att slita häcken av mig, så då ska de andra på läkarprogrammet också göra det, varför skulle de få glida fram på en räkmacka?”
Jag upprepar: Hur i hela fridens namn skulle man klara detta som småbarnsförälder? Eller faktiskt bara som en helt vanlig människa…? Att man som läkarstudent sabbar sina förhållanden under studietiden är redan en snackis på de tidiga terminerna. Det ställs redan stora krav på oss som är läkarstudenter. Kanske är de rimliga, vad vet jag… Det enda jag vet är att man som läkarstudent alltid förväntas vara smart, duktig, engagerad, glad, trevlig, utåtriktad, social, och kunna hantera allt från organuttag på obduktion till möten med cancerpatienter till labbets teknikprylar. Yes sir!
Jag älskar min utbildning, jag känner att det är helt rätt för mig, och jag ser fram emot den dagen då jag blir färdig läkare. Vad jag däremot inte gillar är denna ständiga hets, de trycker in mer och mer på läkarprogrammet utan att lägga till någon tid, vilket gör att mer ska behandlas och läras in under en kortare period. Tempot var högt redan nu termin 4, och det säkert med rätta med tanke på vad som komma skall. Det svåra är bara att hantera stressen, att inte gå in i väggen. För jag totalvägrar att sitta inne och plugga 24/7, det är inte så jag vill leva mitt liv!
Vi får inte glömma att ta vara på varje dag, vem vet – kanske lever man inte imorgon? Jag menar inte att man ska strunta i studierna, verkligen inte. Studierna ger i alla fall mig till viss del mening med livet – jag pluggar ju till läkare som alltid varit min dröm. Men sen är mina vänner viktiga, min pojkvän är viktig, och inte minst jag är viktig. Och det är du med! Så ta hand om dig. Ta en fika med en nära vän någon dag i veckan, umgås med nära och kära på lördag kväll, och ät en underbart smarrig frukost på söndag innan du tar en långpromenad.
Parce que tu le vaux bien – för du är värd det.
tisdag 19 januari 2010
Välkommen, termin 5 !
Jaa... så var det gjort!
Värsta tentan på länge är avklarad, resultatet högst oklart, men den dagen den sorgen. Förhoppningsvis är de 30 poängen äntligen klara, så underbart skönt! Jag verkligen högst ogillar att hålla en hel termins detaljer i huvudet på en och samma gång. Och då snackar vi detaljer! Exempelvis virulensfaktorer, att pneumokocker har IgAproteas, neuraminidas, pneumolysin, är katalasnegativ, har kapsel och kan producera väteperoxid, osv osv. gånger alla andra bakterier/virus/parasiter som vi skulle kunna, samt immunologin och nästan hela patologikursen. Halleluja!
Kan inte annat än att tycka synd om de stackare som pluggar till läakre utomlands och får helårstentor.
Nåja, annars då?
På nyår avgav jag tre nyårslöften.
1, Jag ska dra ner på mitt engagemang utanför skolan och ta bättre vara på mig själv.
2, Jag ska komma ihåg att de som betyder mest för mig, också borde få del av min tid och kärlek.
3, Jag ska försöka hinna meditera varje dag, då det är ett litet moment som ger så mycket mer än vad det kräver! Att meditera på morgonen innan dagen sätter igång, det sätter en helt ny färg, ett helt annat ljus på dagen, och jag känner mig mer fridfull, tacksam och nöjd med min tillvaro när jag lägger ner den kvarten varje morgon.
....
Men tyvärr så kräver ju då detta sacrifices, vad det nu heter på svenska. Jo just det, uppoffringar. För jag brinner ju för allt jag gör! Men man kan inte göra allt. Man måste prioritera. Vilket innebär att en av mina käraste fritidssysselsättningar, men som tar oerhört mycket tid (nästan två kvällar i veckan), det vill säga kören kommer att vara tvunget att bortprioriteras. Jag kommer ju ändå att åka iväg till Sri Lanka den här terminen, så jag skulle inte kunna vara där så mycket som man bör. Och till hösten åker jag till Indien, där jag visserligen säkert kan sjunga hela dagarna men det får bli utan kören :)
Men det skär verkligen i hjärtat! Jag har varit med i kören Ostrochorus i flera år, och varje tisdag har det varit så att om jag varit på dåligt humör, så har en kvart med kören räckt för att dra upp mina smilband igen. Det är en varm stämning, jag tränar och utvecklar min röst, vi har konserter och fantastiska fester... Det kommer att saknas något oerhört i mitt liv.
Samtidigt får jag inte glömma att det framför allt de fantastiska människorna som drar mig till kören varje tisdag. Människor som inte försvinner, bara för att jag inte är där på tisdagarna. Människor som jag förhoppningsvis kommer att behålla som vänner och kommer träffa ändå, även om vi nu inte ses varje vecka. Jag hoppas det!
Får försökaockså komma ihåg allt annat roligt som ligger framför mina fötter. Och inte glömma av att njuta av att jag fortfarande, efter att ha känt min pojkvän i över 6 1/2 år, är hopplöst och fantastiskt förälskad. Det är minsann något som inte är alla förunnat! :)
Värsta tentan på länge är avklarad, resultatet högst oklart, men den dagen den sorgen. Förhoppningsvis är de 30 poängen äntligen klara, så underbart skönt! Jag verkligen högst ogillar att hålla en hel termins detaljer i huvudet på en och samma gång. Och då snackar vi detaljer! Exempelvis virulensfaktorer, att pneumokocker har IgAproteas, neuraminidas, pneumolysin, är katalasnegativ, har kapsel och kan producera väteperoxid, osv osv. gånger alla andra bakterier/virus/parasiter som vi skulle kunna, samt immunologin och nästan hela patologikursen. Halleluja!
Kan inte annat än att tycka synd om de stackare som pluggar till läakre utomlands och får helårstentor.
Nåja, annars då?
På nyår avgav jag tre nyårslöften.
1, Jag ska dra ner på mitt engagemang utanför skolan och ta bättre vara på mig själv.
2, Jag ska komma ihåg att de som betyder mest för mig, också borde få del av min tid och kärlek.
3, Jag ska försöka hinna meditera varje dag, då det är ett litet moment som ger så mycket mer än vad det kräver! Att meditera på morgonen innan dagen sätter igång, det sätter en helt ny färg, ett helt annat ljus på dagen, och jag känner mig mer fridfull, tacksam och nöjd med min tillvaro när jag lägger ner den kvarten varje morgon.
....
Men tyvärr så kräver ju då detta sacrifices, vad det nu heter på svenska. Jo just det, uppoffringar. För jag brinner ju för allt jag gör! Men man kan inte göra allt. Man måste prioritera. Vilket innebär att en av mina käraste fritidssysselsättningar, men som tar oerhört mycket tid (nästan två kvällar i veckan), det vill säga kören kommer att vara tvunget att bortprioriteras. Jag kommer ju ändå att åka iväg till Sri Lanka den här terminen, så jag skulle inte kunna vara där så mycket som man bör. Och till hösten åker jag till Indien, där jag visserligen säkert kan sjunga hela dagarna men det får bli utan kören :)
Men det skär verkligen i hjärtat! Jag har varit med i kören Ostrochorus i flera år, och varje tisdag har det varit så att om jag varit på dåligt humör, så har en kvart med kören räckt för att dra upp mina smilband igen. Det är en varm stämning, jag tränar och utvecklar min röst, vi har konserter och fantastiska fester... Det kommer att saknas något oerhört i mitt liv.
Samtidigt får jag inte glömma att det framför allt de fantastiska människorna som drar mig till kören varje tisdag. Människor som inte försvinner, bara för att jag inte är där på tisdagarna. Människor som jag förhoppningsvis kommer att behålla som vänner och kommer träffa ändå, även om vi nu inte ses varje vecka. Jag hoppas det!
Får försökaockså komma ihåg allt annat roligt som ligger framför mina fötter. Och inte glömma av att njuta av att jag fortfarande, efter att ha känt min pojkvän i över 6 1/2 år, är hopplöst och fantastiskt förälskad. Det är minsann något som inte är alla förunnat! :)
måndag 4 januari 2010
Tentaplugg...
Jaa så var det alltså nytt år, 2010! Gott Nytt År (och decennium) önskar jag er alla!
I skrivandes stund sitter jag på CRC bibliotek i Malmö, och gör uppenbarligen allt för att slippa gå tillbaka till böckerna igen. Inte för att det inte är intressant, verkligen! Utan för att det finns bara en viss mängd information som min hjärna kan ta in på en gång, sen blir det ***OVERLOAD***
Samtidigt som jag kommit på mig själv med att ändå tycka det är rätt skönt med tentaplugg ändå - om man bortser från hetsen och ångesten, och det faktum att man inte har tid att vare sig träna, laga mat eller träffa vänner. Och varken jobba något med MSF eller min kommande kandidatuppsats heller för den delen, vilket jag verkligen hade behövt. Men det är ändå lite befriande med känslan att varje dag vet jag vad jag ska göra - det är upp på morgonen, äta frukost och meditera, och sen bär det av till skolan. I skolan sitter jag sedan i ca tio timmar, med kort paus för lunch och mellanmål/kaffe, innan jag slutligen kommer hem och däckar i soffan en timme innan jag går och lägger mig. Så ser varje dag ut fram till tentan, och sen är det över!
Eller ja, förhoppningsvis är det inte över, såvida man inte måste skriva omtenta. Och sen blir det ju ändå ingen massiv ledighet eftersom att nästa termin börjar ett par dagar senare, med tenta igen i mars... Dessutom ska allt med MSF´packas ihop och paketeras till en fin liten avhandling som jag kan presentera på FUM.
Men sen när det är över, då börjar mitt fantastiska 2010 med kandidatuppsats i Sri Lanka och terminsuppehåll med volontärarbete och semester i Indien och Thailand... Längtar ofantligt! Samtidigt som jag ändå är lite skraj inför det hela, det är långt bort under lång tid, och väldigt långt från min stora kärlek. Det är svårt med relationer på distans, även om det är för en begränsad tid.
Nåväl, annars?
Att jaga eller inte jaga, det är frågan.
Stor debatt just nu angående tillåtelse av vargjakt i Sverige. Jag lägger mig inte i debatten huruvida det är rätt eller fel i just detta fallet med vargarna, det finns goda argument både för och emot, där man ständigt refererar till vargsläktets och människors bästa. Men det jag har svårt för i allt detta är när man ser på nyheterna hur blodtörstande jägare ger sig ut tidigt på morgonen med förhoppningen om att få skjuta en varg - inte för att det är ett nödvändigt ont utan för nöjes skull...
Jag ställer mig lika frågande till jakt över huvud taget. Att jaga för uppehälle, för att få kött till middag, det argumentet för jakt köper jag rätt av, även om jag nog aldrig skulle kunna jaga och döda ett djur själv. Men att jaga för nöjets skull? Det känns så barbariskt....
Jag vet att det är många som uppskattar att jaga, och som kanske tar illa upp av min mening. Men jag kan bara inte förstå varför vissa finner nöje i att ta ett liv? Att döda?
Jag har sett livet tyna bort ur ögonen på ett djur. Vi hade en katt som jag växte upp med, och han var en mycket kär och kärleksfull följeslagare till mig och min bror fram tills jag var tolv år. Han brukade alltid sova i min säng, antingen över fötterna eller på kudden, han brukade komma fram och trösta när jag var ledsen. och han var alltid lika snäll och tålmodig (trots att jag till exempel klädde ut honom i mina dockors klänningar och tryckte ner honom i dockvagnen när jag var liten :) När han blev gammal blev han till slut mycket skröplig, och en dag märkte vi att det var dags. Jag och min bror satt och höll om honom när han dog, och det var en av de sorgligaste stunder jag upplevt. Det spelar ingen roll för mig att det var en katt som dog, det var en fantastisk varelse vars liv tog slut. Tanken att se något djur dö, oavsett om det är vilt eller tamt, och se livet tyna bort ur dess ögon, det får mig att rysa.
Summan av kardemumman: Alla vi varelser på jorden lever tillsammans och beror av varandra. Detta åskådliggörs i begreppet interbeing - ingen existerar av sig själv, utan alla är beroende av allt och alla andra. Det blir allt mer synliggjort nu när klimatförändringarna påverkar oss mer och mer, vi måste börja tänka på att värna om varandra och om vår natur.
Alla varelser strävar åt att vara lyckliga, och alla har vi samma rättighet till liv och lycka.
"Interbeing" is a word coined by Thich Nhat Hanh to represent the Buddhist principles of impermanence and the not-self characteristic which reveal the inter-connected-ness of all things.
There is no such thing as a separate object, event, or experience, because no any part of the world can exist apart from all others. Rather, everything that looks like a separate entity is actually dependent on, and therefore interwoven with, something else. Everything (object, event, idea, experience, whatever) is made up of other things. Whatever appears to be an isolated "thing" is actually a combination of its constituent elements. These elements are the influences from the other things with which it is interwoven. And those elements, too, are made up of other combinations. The world is an endless web of combinations.
But even this description of reality is misleading, because it is too static. The elements that make up the world are patterns of dependency and interweaving. In other words, they are relationships. When we are fully aware, we see that there are only relationships. All relationships are patterns of Interaction. So they are, by definition, dynamic; they are patterns of change. There are no individual things, but only ongoing processes. These processes are made up of other, constantly changing, processes. All of reality is combinations of patterns of relationships in process.
I skrivandes stund sitter jag på CRC bibliotek i Malmö, och gör uppenbarligen allt för att slippa gå tillbaka till böckerna igen. Inte för att det inte är intressant, verkligen! Utan för att det finns bara en viss mängd information som min hjärna kan ta in på en gång, sen blir det ***OVERLOAD***
Samtidigt som jag kommit på mig själv med att ändå tycka det är rätt skönt med tentaplugg ändå - om man bortser från hetsen och ångesten, och det faktum att man inte har tid att vare sig träna, laga mat eller träffa vänner. Och varken jobba något med MSF eller min kommande kandidatuppsats heller för den delen, vilket jag verkligen hade behövt. Men det är ändå lite befriande med känslan att varje dag vet jag vad jag ska göra - det är upp på morgonen, äta frukost och meditera, och sen bär det av till skolan. I skolan sitter jag sedan i ca tio timmar, med kort paus för lunch och mellanmål/kaffe, innan jag slutligen kommer hem och däckar i soffan en timme innan jag går och lägger mig. Så ser varje dag ut fram till tentan, och sen är det över!
Eller ja, förhoppningsvis är det inte över, såvida man inte måste skriva omtenta. Och sen blir det ju ändå ingen massiv ledighet eftersom att nästa termin börjar ett par dagar senare, med tenta igen i mars... Dessutom ska allt med MSF´packas ihop och paketeras till en fin liten avhandling som jag kan presentera på FUM.
Men sen när det är över, då börjar mitt fantastiska 2010 med kandidatuppsats i Sri Lanka och terminsuppehåll med volontärarbete och semester i Indien och Thailand... Längtar ofantligt! Samtidigt som jag ändå är lite skraj inför det hela, det är långt bort under lång tid, och väldigt långt från min stora kärlek. Det är svårt med relationer på distans, även om det är för en begränsad tid.
Nåväl, annars?
Att jaga eller inte jaga, det är frågan.
Stor debatt just nu angående tillåtelse av vargjakt i Sverige. Jag lägger mig inte i debatten huruvida det är rätt eller fel i just detta fallet med vargarna, det finns goda argument både för och emot, där man ständigt refererar till vargsläktets och människors bästa. Men det jag har svårt för i allt detta är när man ser på nyheterna hur blodtörstande jägare ger sig ut tidigt på morgonen med förhoppningen om att få skjuta en varg - inte för att det är ett nödvändigt ont utan för nöjes skull...
Jag ställer mig lika frågande till jakt över huvud taget. Att jaga för uppehälle, för att få kött till middag, det argumentet för jakt köper jag rätt av, även om jag nog aldrig skulle kunna jaga och döda ett djur själv. Men att jaga för nöjets skull? Det känns så barbariskt....
Jag vet att det är många som uppskattar att jaga, och som kanske tar illa upp av min mening. Men jag kan bara inte förstå varför vissa finner nöje i att ta ett liv? Att döda?
Jag har sett livet tyna bort ur ögonen på ett djur. Vi hade en katt som jag växte upp med, och han var en mycket kär och kärleksfull följeslagare till mig och min bror fram tills jag var tolv år. Han brukade alltid sova i min säng, antingen över fötterna eller på kudden, han brukade komma fram och trösta när jag var ledsen. och han var alltid lika snäll och tålmodig (trots att jag till exempel klädde ut honom i mina dockors klänningar och tryckte ner honom i dockvagnen när jag var liten :) När han blev gammal blev han till slut mycket skröplig, och en dag märkte vi att det var dags. Jag och min bror satt och höll om honom när han dog, och det var en av de sorgligaste stunder jag upplevt. Det spelar ingen roll för mig att det var en katt som dog, det var en fantastisk varelse vars liv tog slut. Tanken att se något djur dö, oavsett om det är vilt eller tamt, och se livet tyna bort ur dess ögon, det får mig att rysa.
Summan av kardemumman: Alla vi varelser på jorden lever tillsammans och beror av varandra. Detta åskådliggörs i begreppet interbeing - ingen existerar av sig själv, utan alla är beroende av allt och alla andra. Det blir allt mer synliggjort nu när klimatförändringarna påverkar oss mer och mer, vi måste börja tänka på att värna om varandra och om vår natur.
Alla varelser strävar åt att vara lyckliga, och alla har vi samma rättighet till liv och lycka.
"Interbeing" is a word coined by Thich Nhat Hanh to represent the Buddhist principles of impermanence and the not-self characteristic which reveal the inter-connected-ness of all things.
There is no such thing as a separate object, event, or experience, because no any part of the world can exist apart from all others. Rather, everything that looks like a separate entity is actually dependent on, and therefore interwoven with, something else. Everything (object, event, idea, experience, whatever) is made up of other things. Whatever appears to be an isolated "thing" is actually a combination of its constituent elements. These elements are the influences from the other things with which it is interwoven. And those elements, too, are made up of other combinations. The world is an endless web of combinations.
But even this description of reality is misleading, because it is too static. The elements that make up the world are patterns of dependency and interweaving. In other words, they are relationships. When we are fully aware, we see that there are only relationships. All relationships are patterns of Interaction. So they are, by definition, dynamic; they are patterns of change. There are no individual things, but only ongoing processes. These processes are made up of other, constantly changing, processes. All of reality is combinations of patterns of relationships in process.
måndag 21 december 2009
Jullov! ... eller?
Så var det jullov! För många. Men inte för hälften av oss universitetsstudenter, framför allt för oss som läser de tyngre utbildningarna som har en 30 poängs tenta direkt efter juluppehållet...
Känns lite onödigt, att det ska behöva vara så. Samtidigt är det svårt att kunna lägga upp det på något annat sätt, det kan jag absolut förstå. Det enda jag skulle vilja föreslå är att inte ha så otroligt stora tentor, där en hel termins studier hänger på att man ska klara en tenta - det bildar en så otrolig ångest bland studenterna. Jag vet inte en enda läkarstudent som inte känner sig stressad över detta, vissa betydligt mer än andra. Just denna terminen, då vi läst först immunologi och bakteriologi, och sen börjat läsa patobiologi som skarpt skiljer sig från det andra, hade det varit lämpligt med en mitt-termins-tenta på 15 poäng och en tenta efter jul på 15 poäng. Hade varit mycket smartare, om jag får säga det själv :)
Men men nu har jag i alla fall gjort ett schema över hur jag ska lägga upp studierna, det blir ledigt över julafton, juldagen och annandagen, min födelsedag, nyårsafton, nyårsdagen. Resten blir tio timmars plugg per dag fram till den 15e då vi har tentan. Snacka om att det ska bli skönt när den är skriven! Sen börjar iofs nästa termin måndagen efter, men det känns som en rejäl nedförsbacke därefter...
Nästa termin ska vi nämligen första halvan ha patobiologi, sen statistik och slutligen en kandidatuppsats. Jag kan med glädje meddela att jag nu skrivit min projektplan, som kommer innebära en jämförelse av mödra- och förslossningshälsovård i Sverige och Sri Lanka! först ska jag auskultera på KK här i Lund, sen fyra veckor i Sri Lanka. Kommer bli otroligt spännande, och förhoppningsvis mycket givande. Ska bara försöka få tag på stipendier.... (!)
Men det kommer bli en annorlunda termin, och sen till hösten planerar jag att ta ett uppehåll för att arbeta som volontär i Indien, innan jag kommer tillbaka hem för att börja de kliniska terminerna en termin senare. LÄNGTAR.
Nåväl. Annars då?
Läste i metro igår, och blev inte så lite upprörd när de visar en bild på Tom Cruise och Katie Holmes dotter Suri, en liten söt flicka på tre och ett halvt år. Hon var med sin mamma och shoppade i stan, och där i regnet vinglade hon runt i högklackade sandaler (!!!) Hur är det möjligt, hur kan någon få den sjuka idén att sätta på högklackade sandaler på en treåring? Det var rätt snygga silversandaler, som hade passat finfint på en 17-åring. Aldrig på en treåring. Vad hände här egentligen? När slutade barn få lov att vara barn?
När jag var liten sprang vi barn runt i mjukiskläder, min favoritutstyrsel var ett set med tights och tröja med Skönheten och Odjuret - tryck. Vi hade kläder man kunde hoppa runt och leka med, och det gjorde inget om man blev lite smutsig eller liknande, för det mesta gick bort i tvätten, och gjorde det inte det så var det inte hela världen. Tittar man på hur barnen går klädda idag, så vill jag påstå att de ser ut som små vuxna. Kläderna är "snygga" och dyra, ofta har de tighta jeans och små toppar som är alldeles för fina för att smutsa ner. Likadant så tycker jag att barnprogrammen nu för tiden är mindre oskyldiga än de var när jag var liten, med allt mer våld och "coola" effekter. Spelen likaså. Summan av kardemumman: föräldrar borde få sig en aha-upplevelse och ta sitt ansvar. Deras dåliga samvete för att de inte spenderar tillräckligt mycket tid med sina barn ska inte få uttryckas genom att de tillåter allt och ger barnen allt de pekar på. För barn vill ju bli stora, de vill se ut som vuxna, göra som vuxna, och förstår inte bättre. Det är föräldrarnas ansvar att se till, att barn får lov att vara barn.
Nu är det dags för mig att ge mig ut i snökaoset, som man kallar det här i skåne när det snöar lite ;) Det är otroligt vackert, och trots att jag i vanliga fall hatar kyla så är jag rätt glad för snön nu när det är jul, ska man få den första vita julen sen man var liten i år?!
Det är förresten tre år sen jag verkligen firade jul över huvud taget för min del! Så jag längtar :) De senaste åren har jag flytt utomlands när det blivit dags för jul, jag har inte stått ut med tanken på allt vad jul innebär - det är då allt ska vara så perfekt. Om det då inte är det, som jag hade det då och som så många har det idag - man känner inte att man har den där trygga härliga familjen som man kan slappna av och njuta av julen med, alla ens vänner är upptagna på sina håll med att fira jul med sina nära och kära, och finns det något deppigare än att sitta ensam hemma på julen? Vad tar man då sig till?
Min räddning förra året var att åka till Kuba, och det var en fantastisk upplevelse. Otroligt tacksam för att jag hade möjligheten att åka dit, bara två veckor kostade mig 20 000 kr, men det var det värt. Året innan dess var jag i Abu Dhabi, när jag jobbade som flygvärdinna, och det är lite svårt att känna riktig julstämning när man befinner sig i öknen.
Men nu njuter jag fullt ut av julen, synd som sagt att man inte är helt ledig. Och jag har haft turen att kunna ladda upp ordentligt, genom att åka till Budapest med min kära kör Ostrochorus! I budapest varvades julmarknader och sightseeing med luciafirande och lussande. Vi gick ett luciatåg per dag, i en byggnad som var helt fantastiskt vacker, där luciatåget skred fram genom flera våningar trappor. Det var dock inte helt lätt att trampa uppför alla de stegen, samtidigt som man sjöng Sankta Lucia (andfådd!) och en av dagarna började stearinet från kronan flöda över och rinna ner i mitt ansikte och på mitt ena ögonlock (!) men annars var det faktiskt riktigt härligt. Stämningsfullt.
Dessutom hade kören en julkonsert i klosterkyrkan i Lund nu i helgen, där jag fick den stora äran att sjunga solo. Så himla längesedan sist, när man gick i gymnasiet sjöng man ju jämt på skolans konserter, men nu var det flera år sedan sist. Så det var kul, och utmanande! Saknar solosången, även om kören är helt fantastisk.
Så, nu är det dags att ge sig ut och pulsa i snön, som når mig upp till knäna idag. Och mer ska det komma! Som sagt, det är himla mysigt, men jobbigt när inte kollektivtrafiken fungerar. Jag har tre dagar i rad fått vänta på bussarna i 30 - 50 minuter, i kylan, och utan en aning om man skulle få komma iväg till slut. Tur det inte blir mer pendlande nu innan den 15e januari :)
Nu återstår det bara för mig att önska en riktigt God Jul och Gott Nytt År!
ps. flera har bett mig om recept på lite kakor som jag brukar baka. Jag brukar dock alltid höfta med mina recept, så ni får pröva er fram. Men varsågod, enjoy:
Alexandras chili-choklad-bollar (veganvänligt och glutenfritt)
100 gram karlshamns margarin
1/2 dl råsocker
1/2 dl sirap
4 dl havregryn
1/2 dl boveteflingor
1/2 dl kakao
3 tsk vaniljsocker
hackad chilichoklad
1 msk kallt kaffe
1/2-1 tsk sambal oelek
blanda med degvisp, känn att konsistensen blir lagom, jag brukar sen höfta lite med havregrynen!
rulla i en blandning av kokos, nötkross och chiliflingor.
Alexandras nyttiga chokladkaka med banan och chili!
3 ägg
1 dl råsocker
3 tsk vaniljsocker
vispas kraftigt med elvisp
1-2 dl mjöl
1 dl kakao
choklad- och/eller nötkross
1/2 dl mjölk
blandas i en bunke för sig
1-2 bananer mosas och värms i micro.
Blanda sedan alla ingredienser tillsammans, rör ihop allt med en slickepott och blanda i så att det behåller sitt "fluff"! Sen poff in i ugnen, 175 grader, ca 20 minuter eller tills den är torr i kanterna men lite lite kladdig i mitten.
Känns lite onödigt, att det ska behöva vara så. Samtidigt är det svårt att kunna lägga upp det på något annat sätt, det kan jag absolut förstå. Det enda jag skulle vilja föreslå är att inte ha så otroligt stora tentor, där en hel termins studier hänger på att man ska klara en tenta - det bildar en så otrolig ångest bland studenterna. Jag vet inte en enda läkarstudent som inte känner sig stressad över detta, vissa betydligt mer än andra. Just denna terminen, då vi läst först immunologi och bakteriologi, och sen börjat läsa patobiologi som skarpt skiljer sig från det andra, hade det varit lämpligt med en mitt-termins-tenta på 15 poäng och en tenta efter jul på 15 poäng. Hade varit mycket smartare, om jag får säga det själv :)
Men men nu har jag i alla fall gjort ett schema över hur jag ska lägga upp studierna, det blir ledigt över julafton, juldagen och annandagen, min födelsedag, nyårsafton, nyårsdagen. Resten blir tio timmars plugg per dag fram till den 15e då vi har tentan. Snacka om att det ska bli skönt när den är skriven! Sen börjar iofs nästa termin måndagen efter, men det känns som en rejäl nedförsbacke därefter...
Nästa termin ska vi nämligen första halvan ha patobiologi, sen statistik och slutligen en kandidatuppsats. Jag kan med glädje meddela att jag nu skrivit min projektplan, som kommer innebära en jämförelse av mödra- och förslossningshälsovård i Sverige och Sri Lanka! först ska jag auskultera på KK här i Lund, sen fyra veckor i Sri Lanka. Kommer bli otroligt spännande, och förhoppningsvis mycket givande. Ska bara försöka få tag på stipendier.... (!)
Men det kommer bli en annorlunda termin, och sen till hösten planerar jag att ta ett uppehåll för att arbeta som volontär i Indien, innan jag kommer tillbaka hem för att börja de kliniska terminerna en termin senare. LÄNGTAR.
Nåväl. Annars då?
Läste i metro igår, och blev inte så lite upprörd när de visar en bild på Tom Cruise och Katie Holmes dotter Suri, en liten söt flicka på tre och ett halvt år. Hon var med sin mamma och shoppade i stan, och där i regnet vinglade hon runt i högklackade sandaler (!!!) Hur är det möjligt, hur kan någon få den sjuka idén att sätta på högklackade sandaler på en treåring? Det var rätt snygga silversandaler, som hade passat finfint på en 17-åring. Aldrig på en treåring. Vad hände här egentligen? När slutade barn få lov att vara barn?
När jag var liten sprang vi barn runt i mjukiskläder, min favoritutstyrsel var ett set med tights och tröja med Skönheten och Odjuret - tryck. Vi hade kläder man kunde hoppa runt och leka med, och det gjorde inget om man blev lite smutsig eller liknande, för det mesta gick bort i tvätten, och gjorde det inte det så var det inte hela världen. Tittar man på hur barnen går klädda idag, så vill jag påstå att de ser ut som små vuxna. Kläderna är "snygga" och dyra, ofta har de tighta jeans och små toppar som är alldeles för fina för att smutsa ner. Likadant så tycker jag att barnprogrammen nu för tiden är mindre oskyldiga än de var när jag var liten, med allt mer våld och "coola" effekter. Spelen likaså. Summan av kardemumman: föräldrar borde få sig en aha-upplevelse och ta sitt ansvar. Deras dåliga samvete för att de inte spenderar tillräckligt mycket tid med sina barn ska inte få uttryckas genom att de tillåter allt och ger barnen allt de pekar på. För barn vill ju bli stora, de vill se ut som vuxna, göra som vuxna, och förstår inte bättre. Det är föräldrarnas ansvar att se till, att barn får lov att vara barn.
Nu är det dags för mig att ge mig ut i snökaoset, som man kallar det här i skåne när det snöar lite ;) Det är otroligt vackert, och trots att jag i vanliga fall hatar kyla så är jag rätt glad för snön nu när det är jul, ska man få den första vita julen sen man var liten i år?!
Det är förresten tre år sen jag verkligen firade jul över huvud taget för min del! Så jag längtar :) De senaste åren har jag flytt utomlands när det blivit dags för jul, jag har inte stått ut med tanken på allt vad jul innebär - det är då allt ska vara så perfekt. Om det då inte är det, som jag hade det då och som så många har det idag - man känner inte att man har den där trygga härliga familjen som man kan slappna av och njuta av julen med, alla ens vänner är upptagna på sina håll med att fira jul med sina nära och kära, och finns det något deppigare än att sitta ensam hemma på julen? Vad tar man då sig till?
Min räddning förra året var att åka till Kuba, och det var en fantastisk upplevelse. Otroligt tacksam för att jag hade möjligheten att åka dit, bara två veckor kostade mig 20 000 kr, men det var det värt. Året innan dess var jag i Abu Dhabi, när jag jobbade som flygvärdinna, och det är lite svårt att känna riktig julstämning när man befinner sig i öknen.
Men nu njuter jag fullt ut av julen, synd som sagt att man inte är helt ledig. Och jag har haft turen att kunna ladda upp ordentligt, genom att åka till Budapest med min kära kör Ostrochorus! I budapest varvades julmarknader och sightseeing med luciafirande och lussande. Vi gick ett luciatåg per dag, i en byggnad som var helt fantastiskt vacker, där luciatåget skred fram genom flera våningar trappor. Det var dock inte helt lätt att trampa uppför alla de stegen, samtidigt som man sjöng Sankta Lucia (andfådd!) och en av dagarna började stearinet från kronan flöda över och rinna ner i mitt ansikte och på mitt ena ögonlock (!) men annars var det faktiskt riktigt härligt. Stämningsfullt.
Dessutom hade kören en julkonsert i klosterkyrkan i Lund nu i helgen, där jag fick den stora äran att sjunga solo. Så himla längesedan sist, när man gick i gymnasiet sjöng man ju jämt på skolans konserter, men nu var det flera år sedan sist. Så det var kul, och utmanande! Saknar solosången, även om kören är helt fantastisk.
Så, nu är det dags att ge sig ut och pulsa i snön, som når mig upp till knäna idag. Och mer ska det komma! Som sagt, det är himla mysigt, men jobbigt när inte kollektivtrafiken fungerar. Jag har tre dagar i rad fått vänta på bussarna i 30 - 50 minuter, i kylan, och utan en aning om man skulle få komma iväg till slut. Tur det inte blir mer pendlande nu innan den 15e januari :)
Nu återstår det bara för mig att önska en riktigt God Jul och Gott Nytt År!
ps. flera har bett mig om recept på lite kakor som jag brukar baka. Jag brukar dock alltid höfta med mina recept, så ni får pröva er fram. Men varsågod, enjoy:
Alexandras chili-choklad-bollar (veganvänligt och glutenfritt)
100 gram karlshamns margarin
1/2 dl råsocker
1/2 dl sirap
4 dl havregryn
1/2 dl boveteflingor
1/2 dl kakao
3 tsk vaniljsocker
hackad chilichoklad
1 msk kallt kaffe
1/2-1 tsk sambal oelek
blanda med degvisp, känn att konsistensen blir lagom, jag brukar sen höfta lite med havregrynen!
rulla i en blandning av kokos, nötkross och chiliflingor.
Alexandras nyttiga chokladkaka med banan och chili!
3 ägg
1 dl råsocker
3 tsk vaniljsocker
vispas kraftigt med elvisp
1-2 dl mjöl
1 dl kakao
choklad- och/eller nötkross
1/2 dl mjölk
blandas i en bunke för sig
1-2 bananer mosas och värms i micro.
Blanda sedan alla ingredienser tillsammans, rör ihop allt med en slickepott och blanda i så att det behåller sitt "fluff"! Sen poff in i ugnen, 175 grader, ca 20 minuter eller tills den är torr i kanterna men lite lite kladdig i mitten.
torsdag 3 december 2009
Kyss mig idag! Imorgon hinner jag inte...
Mhmm.
Så har en dag på Läkarförbundets fullmäktige gått till sitt slut. Det är verkligen intressant att se, att vi som är studenter och har sysslat med facklig verksamhet och mötesförhandlingar i bara ett par år, uppenbarligen har bättre koll än de stofiler som varit med i Läkarförbundet i en herrans massa år, och vi håller mer på de ordningsregler som gäller vid sådana här offentliga möten. Helt otroligt vad det kacklas och ältas åt alla håll och kanter, utan att man på något sätt följer den formalia som sig bör.
Dessutom blir det allt som oftast personangrepp och fula taktiska knep som används, makten hägrar...
Nåväl.
Imorgon ska vi rösta på olika motioner och propositioner, samt besluta vilka som ska ingå i den nya centralstyrelsen i Läkarförbundet för det kommande året. En viktig motion är exempelvis avskiljande från läkarutbilningen för läkarstudenter som begått grova brott och därmed inte kommer att få legitimation. Detta skulle hända i undantagsfall, absolut! men en sådna regel skulle göra så att uppenbarligen olämpliga individer inte får den högt attraktiva platsen som läkarstudent, inte kostar staten en massa pengar som aldrig ändå kommer leda till legitimation... men framför allt skulle jag vilja hävda att det är viktigast ur den synvinkeln att läkarstudenter har patientkontakt och ansvar fr.o.m termin ett (om än i liten skala, dock betydligt mer fr.o.m. termin 5) och det skulle totalt underminera läkaryrkets trovärdighet, och är inte etisk/moraliskt rimligt att någon som har våldtagit/mördat/utnyttjat andra ska få ansvar för patienters liv och hälsa.
Absolut, har man i sin unga ungdoms dagar begått ett brott som man sonat för och som inte skulle ligga som hinder för legitimation, så skulle man likväl inte hindras från att få en plats på läkarutbildningen. Vår utbildnings slutgiltiga mål måste ändock vara att alla studenter ska ha möjlighet till legitimation, samt att etiken och moralen upprätthålls i kåren så att inte läkarnas trovärdighet undermineras.... Det finns idag otroligt många kompetenta unga människor som skulle vilja bli läkare, men bortlottas. Alla orkar inte/har inte möjlighet att vänta i fyra år så som jag gjort (jag sökte totalt åtta ggr med 20,0 i betyg). Att en person som har begått ett allvarligt grovt brott, som gör att denne inte kommer att kunna få sin läkarlegitimation, ska få ta den utbildningsplatsen och alla de resurser som det innebär, det är inte rimligt. Detta är i alla fall min åsikt :)
En annan viktig motion är att lika arbete ska ge lika lön. Idag jobbar många icke-legitimerade läkare (läkarstudenter från termin 9 och uppåt, innan AT) för en undermålig lön på 18-19 000 jämfört med AT-lönen som är ca 23 000. Man ska här tillägga att man då jobbar under samma ansvar, och att vi då har gått en lång akademisk utbildning på över fem år. Som jämförelse kan jag berätta att när jag som 19-åring jobbade som cafébiträde/platschef utan erfarenhet eller utbildning fick jag 18 000 kr per månad... Eller att man tjänar nästan det dubbla ifall man åker till Norge och jobbar som undersköterska istället...(!)
Nu ska jag faktiskt knyta mig, man är ju inte 20 längre :)
Imorgon är det fullmäktige igen alltså, sen direkt vidare till MSFs julmiddag, sen lördag är det FS-möte. Sent på dagen tar jag tåget tillbaka till Lund (på tåget är jag sjukt effektiv med att plugga/fila på MSF Utlands hemsida/svara på mail) och är hemma vid sjutiden, då är det två fester som jag lovat bort mig till, och sen ska jag fixa allt jag inte hunnit i veckan, innan det är måndag med heldag i skolan, träning på kvällen, tisdagkväll är det kör och på onsdag åker jag vid lunch till Budapest där vi är i fem dagar...
Vadå fullspäckat schema?
:)
Kyss mig idag! Imorgon hinner jag inte...
Så har en dag på Läkarförbundets fullmäktige gått till sitt slut. Det är verkligen intressant att se, att vi som är studenter och har sysslat med facklig verksamhet och mötesförhandlingar i bara ett par år, uppenbarligen har bättre koll än de stofiler som varit med i Läkarförbundet i en herrans massa år, och vi håller mer på de ordningsregler som gäller vid sådana här offentliga möten. Helt otroligt vad det kacklas och ältas åt alla håll och kanter, utan att man på något sätt följer den formalia som sig bör.
Dessutom blir det allt som oftast personangrepp och fula taktiska knep som används, makten hägrar...
Nåväl.
Imorgon ska vi rösta på olika motioner och propositioner, samt besluta vilka som ska ingå i den nya centralstyrelsen i Läkarförbundet för det kommande året. En viktig motion är exempelvis avskiljande från läkarutbilningen för läkarstudenter som begått grova brott och därmed inte kommer att få legitimation. Detta skulle hända i undantagsfall, absolut! men en sådna regel skulle göra så att uppenbarligen olämpliga individer inte får den högt attraktiva platsen som läkarstudent, inte kostar staten en massa pengar som aldrig ändå kommer leda till legitimation... men framför allt skulle jag vilja hävda att det är viktigast ur den synvinkeln att läkarstudenter har patientkontakt och ansvar fr.o.m termin ett (om än i liten skala, dock betydligt mer fr.o.m. termin 5) och det skulle totalt underminera läkaryrkets trovärdighet, och är inte etisk/moraliskt rimligt att någon som har våldtagit/mördat/utnyttjat andra ska få ansvar för patienters liv och hälsa.
Absolut, har man i sin unga ungdoms dagar begått ett brott som man sonat för och som inte skulle ligga som hinder för legitimation, så skulle man likväl inte hindras från att få en plats på läkarutbildningen. Vår utbildnings slutgiltiga mål måste ändock vara att alla studenter ska ha möjlighet till legitimation, samt att etiken och moralen upprätthålls i kåren så att inte läkarnas trovärdighet undermineras.... Det finns idag otroligt många kompetenta unga människor som skulle vilja bli läkare, men bortlottas. Alla orkar inte/har inte möjlighet att vänta i fyra år så som jag gjort (jag sökte totalt åtta ggr med 20,0 i betyg). Att en person som har begått ett allvarligt grovt brott, som gör att denne inte kommer att kunna få sin läkarlegitimation, ska få ta den utbildningsplatsen och alla de resurser som det innebär, det är inte rimligt. Detta är i alla fall min åsikt :)
En annan viktig motion är att lika arbete ska ge lika lön. Idag jobbar många icke-legitimerade läkare (läkarstudenter från termin 9 och uppåt, innan AT) för en undermålig lön på 18-19 000 jämfört med AT-lönen som är ca 23 000. Man ska här tillägga att man då jobbar under samma ansvar, och att vi då har gått en lång akademisk utbildning på över fem år. Som jämförelse kan jag berätta att när jag som 19-åring jobbade som cafébiträde/platschef utan erfarenhet eller utbildning fick jag 18 000 kr per månad... Eller att man tjänar nästan det dubbla ifall man åker till Norge och jobbar som undersköterska istället...(!)
Nu ska jag faktiskt knyta mig, man är ju inte 20 längre :)
Imorgon är det fullmäktige igen alltså, sen direkt vidare till MSFs julmiddag, sen lördag är det FS-möte. Sent på dagen tar jag tåget tillbaka till Lund (på tåget är jag sjukt effektiv med att plugga/fila på MSF Utlands hemsida/svara på mail) och är hemma vid sjutiden, då är det två fester som jag lovat bort mig till, och sen ska jag fixa allt jag inte hunnit i veckan, innan det är måndag med heldag i skolan, träning på kvällen, tisdagkväll är det kör och på onsdag åker jag vid lunch till Budapest där vi är i fem dagar...
Vadå fullspäckat schema?
:)
Kyss mig idag! Imorgon hinner jag inte...
fredag 27 november 2009
Livet är en fest...!
Nu ikväll ska jag på sittning med klassen! Första (och enda) sittningen den här terminen, och det ska verkligen bli roligt att träffa lundaklassen igen. Jag satt och diskuterade med en klasskamrat häromdagen, att innan när vi var en helklass på 100 personer så var det perfekt och jag stortrivdes. Visst var det olika grupperinger, men då kompletterade de varandra och det var lätt att hänga med än den ena än den andra. Sen vi splittrades till två klasser, en till Lund och en till Malmö, så känns det som att båda klasserna blivit lite "fattigare" - Lundaklassen är den lite mer spexiga tjotjim-klassen, på gott och ont, och Malmöklassen är den lite mer relaxade men också lite drygare. Nu låter jag väldigt negativ, och det är faktiskt inte så illa. Min klass består av många olika individer, och de allra allra flesta är faktiskt riktigt genuint goa och fina människor, det är bara gruppdynamiken som blir lite fel ibland.
I vilket fall som helst ska det bli otroligt skoj att få gå ut tillsammans allihop (nästan) ikväll, och förhoppningsvis lyckas man stå emot sprithästens lockande klövar (jodå, sprithästar har till skillnad från vanliga hästar faktiskt klövar istället för hovar!) och lyckas ta sig hem efter en glad fartfylld danskväll. Senast det var så var på medicinarnas årliga bal, Corbalen, då jag hade så vansinnigt kul, man känner i princip alla och bara dansar och har roligt hela kvällen iklädd en festlig blåsa. Kvällens outfit blir dock inte balklänning, utan för min del en utklädnad till prima ballerina - kvällens tema är "om jag inte kom in..." Jag funderade ett tag på ifall jag skulle klä ut mig till psykpatient i tvångströja, eller ett lik i blodiga kläder (lite så man kände efter att ha sökt in 8 gånger ifall man inte hade kommit in då...) men hade inte riktigt tid och kraft, istället köpte jag världens sötaste lilla balettkjol på Lindex barnavdelning ;)
Ha det fint, och glöm inte: Livet är en fest!
I vilket fall som helst ska det bli otroligt skoj att få gå ut tillsammans allihop (nästan) ikväll, och förhoppningsvis lyckas man stå emot sprithästens lockande klövar (jodå, sprithästar har till skillnad från vanliga hästar faktiskt klövar istället för hovar!) och lyckas ta sig hem efter en glad fartfylld danskväll. Senast det var så var på medicinarnas årliga bal, Corbalen, då jag hade så vansinnigt kul, man känner i princip alla och bara dansar och har roligt hela kvällen iklädd en festlig blåsa. Kvällens outfit blir dock inte balklänning, utan för min del en utklädnad till prima ballerina - kvällens tema är "om jag inte kom in..." Jag funderade ett tag på ifall jag skulle klä ut mig till psykpatient i tvångströja, eller ett lik i blodiga kläder (lite så man kände efter att ha sökt in 8 gånger ifall man inte hade kommit in då...) men hade inte riktigt tid och kraft, istället köpte jag världens sötaste lilla balettkjol på Lindex barnavdelning ;)
Ha det fint, och glöm inte: Livet är en fest!
onsdag 25 november 2009
Be the change you want to see in the world.
Det är lättare sagt än gjort. Att vara den man vill vara, att alltid behandla andra människor som man själv skulle vilja bli behandlad. Men viktigt!
De dagar då jag är lite hängig, eller har ont i foten (jag har en skada sen jag var 13, då jag krossade foten i en ridolycka), eller är allmänt risig (som idag, dagen efter svininfluensa-vaccinering) så är jag lite extra känslig och får svårt att ha tålamod med de motgångar man stöter på dagligen. Cykeln som har punka, vinden och blåsten som vänder paraplyet ut och in, och busschaffisen som stänger dörren mitt framför näsan på en (helt sjukt, det hände mig igår - jag stod i kö och väntade på att få gå på, då bara stänger han dörren och kör och bara glodde surt på mig när jag vinkade och tjoade att jag ville med).
Det finns andra saker som jag är allergisk mot, och det är taskig attityd. Det är ett ganska vanligt förekommande bland läkarstudenter, särskilt i min klass, där man gärna gör sig rolig på andras bekostnad och där folk hela tiden ska överrösta varandra, synas, höras och inte bryr sig så mycket om man trampar någon på tårna eller till och med gör någon ledsen. Kom in i matchen. Skärp dig.
Som jag har sagt tidigare, så kan även jag dras in i detta, det är en stämning som smittar. Men jag vantrivs något oerhört när det blir så, och anstränger mig för att uppmärksamma mig själv på ifall jag också börjar bli högljudd och obetänksam. Tyvärr kan jag i min irritation över situationen istället bli bitter och cynisk, och det gör ju inte saken bättre. Som när en person som allt som oftast njuter av att trampa en på tårna är spydig och nedlåtande, och man får hålla i sig själv för kung och fosterland för att inte slänga iväg ett än mer spydigt svar (vilket kanske resulterar i att man istället fantiserar om att ge personen en fet smäll på käften, vilket ju inte är så dalai lama-aktigt kanske... :)
Men summan av kardemumman är att JO jag får en ren reflex att bita tillbaka, men vad för nytta gör det? Att trigga situationen ytterligare, ge än mer bränsle till aggressioner, det leder bara till något som jag inte vill vara del av. Istället får man helt enkelt försöka markera, att här går gränsen för mig, och du är inte välkommen att inkräkta här ... Jag kan tänka mig att jag också är överkänslig för det här, även om jag pratat med andra som upplever samma sak, så är jag nog den som reagerar häftigast på det. Antagligen beror det på att det är lite det klimatet jag växte upp med, och därför är jag så allergisk mot sådana situationer...
... i vilket fall som helst, så vill jag leva mitt liv på ett sätt som gör att den dagen jag dör, när jag ligger där på min dödsbädd... då vill jag kunna titta tillbaka och se på hur jag levt mitt liv och hur jag har behandlat människor runt omkring mig, och då vill jag kunna känna mig glad, nöjd och stolt. Det är mitt mål.
Det är så många saker dock som man gör utan att tänka sig för. Som t.ex. när man väntar på bussen. Jag har märkt att så fort bussen kommer, så ska alla springa fram mot dörren och försöka tränga sig in, komma först på. Eller ja, inte alla, men många och mig inkluderat. Min nya utmaning är att alltid släppa fram åtminstone några människor före mig, trots att jag egentligen kom dit före dem. Bara så jag faktiskt tänker mig för och inte armbågar mig fram genom livet, vilket jag nog automatiskt blivit inlärd att göra.
Likaså det här med att hålla upp dörrar för andra, jag har märkt att jag så ofta är uppe i mina egna tankar (eller stress för den delen, jag har alltid så himla bråttom) att jag inte märker att det kommer någon bakom mig som ska igenom samma dag. Tillhör det då inte rent folkvett att hålla upp dörren för den personen som kommer bakom? Kan inte den personen som kommer efter mig, och får dörren på näsan, ta illa upp? Återigen en sak som symboliserar allt man gör utan att tänka sig för, för att man är så upptagen med sitt.
Man är den man är, och det handlar inte om att inte tycka om sig själv och acceptera sig själv för den man är! Det handlar om att vara uppmärksam, och omtänksam, och om en genuin önskan om att göra sig själv och andra människor gott.
Be the change you want to see in the world.
De dagar då jag är lite hängig, eller har ont i foten (jag har en skada sen jag var 13, då jag krossade foten i en ridolycka), eller är allmänt risig (som idag, dagen efter svininfluensa-vaccinering) så är jag lite extra känslig och får svårt att ha tålamod med de motgångar man stöter på dagligen. Cykeln som har punka, vinden och blåsten som vänder paraplyet ut och in, och busschaffisen som stänger dörren mitt framför näsan på en (helt sjukt, det hände mig igår - jag stod i kö och väntade på att få gå på, då bara stänger han dörren och kör och bara glodde surt på mig när jag vinkade och tjoade att jag ville med).
Det finns andra saker som jag är allergisk mot, och det är taskig attityd. Det är ett ganska vanligt förekommande bland läkarstudenter, särskilt i min klass, där man gärna gör sig rolig på andras bekostnad och där folk hela tiden ska överrösta varandra, synas, höras och inte bryr sig så mycket om man trampar någon på tårna eller till och med gör någon ledsen. Kom in i matchen. Skärp dig.
Som jag har sagt tidigare, så kan även jag dras in i detta, det är en stämning som smittar. Men jag vantrivs något oerhört när det blir så, och anstränger mig för att uppmärksamma mig själv på ifall jag också börjar bli högljudd och obetänksam. Tyvärr kan jag i min irritation över situationen istället bli bitter och cynisk, och det gör ju inte saken bättre. Som när en person som allt som oftast njuter av att trampa en på tårna är spydig och nedlåtande, och man får hålla i sig själv för kung och fosterland för att inte slänga iväg ett än mer spydigt svar (vilket kanske resulterar i att man istället fantiserar om att ge personen en fet smäll på käften, vilket ju inte är så dalai lama-aktigt kanske... :)
Men summan av kardemumman är att JO jag får en ren reflex att bita tillbaka, men vad för nytta gör det? Att trigga situationen ytterligare, ge än mer bränsle till aggressioner, det leder bara till något som jag inte vill vara del av. Istället får man helt enkelt försöka markera, att här går gränsen för mig, och du är inte välkommen att inkräkta här ... Jag kan tänka mig att jag också är överkänslig för det här, även om jag pratat med andra som upplever samma sak, så är jag nog den som reagerar häftigast på det. Antagligen beror det på att det är lite det klimatet jag växte upp med, och därför är jag så allergisk mot sådana situationer...
... i vilket fall som helst, så vill jag leva mitt liv på ett sätt som gör att den dagen jag dör, när jag ligger där på min dödsbädd... då vill jag kunna titta tillbaka och se på hur jag levt mitt liv och hur jag har behandlat människor runt omkring mig, och då vill jag kunna känna mig glad, nöjd och stolt. Det är mitt mål.
Det är så många saker dock som man gör utan att tänka sig för. Som t.ex. när man väntar på bussen. Jag har märkt att så fort bussen kommer, så ska alla springa fram mot dörren och försöka tränga sig in, komma först på. Eller ja, inte alla, men många och mig inkluderat. Min nya utmaning är att alltid släppa fram åtminstone några människor före mig, trots att jag egentligen kom dit före dem. Bara så jag faktiskt tänker mig för och inte armbågar mig fram genom livet, vilket jag nog automatiskt blivit inlärd att göra.
Likaså det här med att hålla upp dörrar för andra, jag har märkt att jag så ofta är uppe i mina egna tankar (eller stress för den delen, jag har alltid så himla bråttom) att jag inte märker att det kommer någon bakom mig som ska igenom samma dag. Tillhör det då inte rent folkvett att hålla upp dörren för den personen som kommer bakom? Kan inte den personen som kommer efter mig, och får dörren på näsan, ta illa upp? Återigen en sak som symboliserar allt man gör utan att tänka sig för, för att man är så upptagen med sitt.
Man är den man är, och det handlar inte om att inte tycka om sig själv och acceptera sig själv för den man är! Det handlar om att vara uppmärksam, och omtänksam, och om en genuin önskan om att göra sig själv och andra människor gott.
Be the change you want to see in the world.
tisdag 24 november 2009
En helt vanlig dag...
En helt vanlig dag...
Sådär!
Nu är klockan halv ett på natten, och jag är äntligen klar med dagens bestyr... Eller ja, typ klar. Jag har inte skrivit det där medlemsmailet till MSF Lund Malmö än, och jag har inte hunnit städa eller diska... hmm. ska jag skjuta upp det till imorgon bitti, eller bara ta itu med det nu? Äsch.
Idag har det varit ännu en alldeles för kort och hektisk dag, så som de flesta dagar är i mitt liv. Varför har inte dygnet mer än 24 timmar? Jag hade behövt det dubbla, minst.
Vaknade imorse efter 6 timmars sömn, upp och äta frukost, ut smått försenad till bussen och småspringer den annars tänkta "så sköna morgonpromenaden" innan jag precis precis hinner med bussen. Väl i skolan PBL där jag känner att jag inte kan ens hälften av vad jag borde kunna efter denna veckan, fast det kan ju inte resten av gruppen heller så där känns det relativt safe.
Lunchen tillbringar jag med att skriva ut affischer och svara på mail, innan den sista kvarten går ut på att vara social och kasta i mig en skål havregrynsgröt (jag kunde inte med att äta min ost- och skinkomelett efter det ruggiga inslaget i morse på nyhetsmorgon där man visade bilder på grisar som tuggade och smaskade på sina sjuka och avlidna kompisar i stian)innan föreläsning och dugga.
Efter detta åker jag så snart jag kan till Lund för att inhandla lucialinne inför Budapestresan med kören (jag sjunger i kör, och vi har många konserter per år, varav en brukar vara utomlands), kläder för maskeradfesten på fredag och en present till föreläsaren som ska hålla MSFs lunchföreläsning om Kinesisk örtmedicin.
Därefter skyndar jag till Lokus för att närvara kort på MSF-mötet, innan jag power-walke-ar till Spyken för körrepet. Vid 22.30 är vi klara, och då går jag hem till min Erik (min stora kärlek, min älskare, mitt hjärtegryn, min solskensgosse, min prins, min räddare, you name it ;) för en kopp thé innan jag tar bussen hem och landar hemma framför datorn kl 23.00...
Sådär!
Det var alltså ännu en helt vanlig dag...
Rehab, någon?
Sådär!
Nu är klockan halv ett på natten, och jag är äntligen klar med dagens bestyr... Eller ja, typ klar. Jag har inte skrivit det där medlemsmailet till MSF Lund Malmö än, och jag har inte hunnit städa eller diska... hmm. ska jag skjuta upp det till imorgon bitti, eller bara ta itu med det nu? Äsch.
Idag har det varit ännu en alldeles för kort och hektisk dag, så som de flesta dagar är i mitt liv. Varför har inte dygnet mer än 24 timmar? Jag hade behövt det dubbla, minst.
Vaknade imorse efter 6 timmars sömn, upp och äta frukost, ut smått försenad till bussen och småspringer den annars tänkta "så sköna morgonpromenaden" innan jag precis precis hinner med bussen. Väl i skolan PBL där jag känner att jag inte kan ens hälften av vad jag borde kunna efter denna veckan, fast det kan ju inte resten av gruppen heller så där känns det relativt safe.
Lunchen tillbringar jag med att skriva ut affischer och svara på mail, innan den sista kvarten går ut på att vara social och kasta i mig en skål havregrynsgröt (jag kunde inte med att äta min ost- och skinkomelett efter det ruggiga inslaget i morse på nyhetsmorgon där man visade bilder på grisar som tuggade och smaskade på sina sjuka och avlidna kompisar i stian)innan föreläsning och dugga.
Efter detta åker jag så snart jag kan till Lund för att inhandla lucialinne inför Budapestresan med kören (jag sjunger i kör, och vi har många konserter per år, varav en brukar vara utomlands), kläder för maskeradfesten på fredag och en present till föreläsaren som ska hålla MSFs lunchföreläsning om Kinesisk örtmedicin.
Därefter skyndar jag till Lokus för att närvara kort på MSF-mötet, innan jag power-walke-ar till Spyken för körrepet. Vid 22.30 är vi klara, och då går jag hem till min Erik (min stora kärlek, min älskare, mitt hjärtegryn, min solskensgosse, min prins, min räddare, you name it ;) för en kopp thé innan jag tar bussen hem och landar hemma framför datorn kl 23.00...
Sådär!
Det var alltså ännu en helt vanlig dag...
Rehab, någon?
lördag 21 november 2009
På väg hem från Polen...
På tåget!
På tre dagar har jag hunnit med 6 flighter, och flugit och farit fram… så här mycket har jag inte flugit sen jag jobbade som flygvärdinna! Det är verkligen psykiskt påfrestande med alla dessa ständiga kontroller, av och på flygplan och bussar, stå i köer osv.
Men men nu är jag äntligen snart hemma efter denna mycket krävande men också givande helg med MSF… igen! Just nu känns det som att hela mitt liv (åja, där tog jag i… men halva?!) består av MSF MSF MSF. Förra helgen gick åt MSF möte och repskap i Stockholm, denna helgen gick åt till att föreläsa om MSF och Läkarförbundet i Polen, nu på tisdag är det styrelsemöte med MSF Lund Malmö, nästa måndag håller jag i en lunchföreläsning med inbjuden föreläsare i Kinesisk örtmedicin, och nästa helg igen är det dags för Läkarförbundets FUM...!
Sen blir det nog inget MSF för mig på ett tag, åtminstone inte förrän efter tentan.
Som jag sagt innan så är mitt engagemang i MSF till väldigt stor del ett engagemang i mina medmänniskor. Det är dock ett engagemang i min egen utbildning och framtid också så klart! För om inte vi enas under en gemensam flagg, tycker till och framför vår åsikt, då kommer andra att besluta vad som ska gälla för oss. Det kanske de gör ändå, men man vill ju hoppas att de tar vår vilja i beaktande. Läkarförbundet har ju över 40 000 medlemmar, och det ger ju en viss tyngd när vi står enade bakom en viss fråga.
2, Hur i hela fridens namn kan ett sjukhus beläget i EU (närmare bestämt i Polen) ha toaletter där det (A) inte alltid finns toapapper, (B) inte alltid går att spola och (C) värst av allt inte ens har en så grundläggande sak som tvål?! ... ?!
3, hur kunde den som bokade vår resa nu tycka att det var rimligt att vi reste i 5-10 timmar med flera byten per dag, när det finns billiga flygbiljetter som går direkt från malmö eller köpenhamn till Gdansk?
4, stort tack ändå till Fredrik som bokade våra hotellrum i Polen på SAS Radisson, det sista rummet jag bodde i var dubbelt så stort som min studentlya hemma, och hotellfrukosten var underbar. Att solen och studenterna i Wroclaw och Gdansk sen sken ikapp under helgen har också gjort resan riktigt lyckad!
fredag 20 november 2009
Peace is in every step
Peace is in every step
Nu sitter jag på ett hotellrum i Gdansk, flög ifrån Wroclaw nu på fredagskvällen efter att ha föreläst om MSF och Läkarförbundet för studenter som pluggar till läkare här i Polen. Vi åkte till Wroclaw i torsdagskväll (åkte vid tvåtiden hemmafrån) och nu imorgon ska vi hålla samma föreläsning i Gdansk innan vi åker hem igen till kära Sverige. Inte en helt bekväm resa i propellerflygplan och transfer så det totalt blir 6 flygresor på tre dagar, men det får det vara värt! För att nå ut till svenska studenter i Europa, och visa att vi finns och vi bryr oss.
Mitt engagemang i MSF handlar mycket just om att jag bryr mig, jag vill engagera mig för mina fellow studiekamrater och framtida kollegor, liksom jag vill engagera mig för människor i allmännhet.
Något jag särskilt brinner för är det faktum att massor av läkarstudenter hemma på min egen ort, i Lund och Malmö, har det tufft. Många känner sig stressade och pressade, inte bara av studierna utan även av det ständiga grupptrycket på att man ska vara den där perfekta läkarstudenten som alltid är glad och party men ändå sätter full pott på alla tentor. Som läkarstudent, och sedan även läkare, förväntas man vara någon slags övermänniska som klarar allt.
Studenthälsan är en instans vid Lunds Universitet dit studenter kan vända sig för en mindre peng (60 kr) för att få stöd när livet känns tungt. Man har därifrån försökt uppmärksamma fakulteten på att det idag är ett stort antal läkarstudenter som söker sig dit då de inte mår bra och finner att livet är kämpigt. Då kan man ju tänka sig det stora mörkertalet som måste finnas där bakom - hur många är det egentligen som faktiskt går och mår skit? för det är knappast var och en som mår så som uppsöker studenthälsan, snarare tvärtom. Vi läkarstudenter är ofta alldeles för stolta för att erkänna att vi är deprimerade, och jag tror att många trycker bort känslorna och super till lite extra istället. "Skärp dig". "Engagera dig så blir du glad" "Har du inte kul? Ta en shot till!"
För ett år sedan tog en vän till mig sitt liv. Han var läkarstudent på termin 6, otroligt varm och snäll, glad och ambitiös, alltid festlig och partyglad. Han begick självmord. Det ska inte behöva gå så långt, man ska inte behöva bli så ensam. Samma sak hände när jag gick i första ring på gymnasiet, en klasskompis till mig som var den glade rolige och söte killen i klassen hängde sig i sitt sovrum. Dagen innan hade vi sprungit runt i skolan och skrattande kastat papperstussar på varandra. Ingen kunde förstå, hur just han kunde ta sitt liv. Han som hade hela framtiden för sig. Hur kunde han vara så ner i grunden ensam, hur kunde han känna en sådan hopplöshet att han inte orkade leva mer? Hur kan det bli så, hur kan vi låta detta hända?
Det är inte ett unikum att en läkarstudent vid Lunds Universitet har begått självmord, det har hänt flera gånger förr, och läkare är kända för att vara en av de yrkesgrupper där flest tar livet av sig. Att det skulle bero på att vi vet medicinskt hur man lyckas med det bäst anser jag vara bullshit. Vi har det helt enkelt tufft, rätt och slätt, och alla förväntningar på oss gör att vi aldrig känner oss bra nog, alltid kan vi bli bättre, samtidigt som vi utåt måste verka perfekta och fullt kapabla att hantera alla möjliga olika situationer.
Min teori är att vår student- och yrkeskårs stora lidande mycket beror på det sociala klimatet, som inte är ett öppet klimat. Vi lär oss att lyssna på patienten, värna och ta hand om patienten. Men vi uppmanas sällan att ta vara på varandra, våra kollegor, och i princip aldrig att faktiskt ta vara på oss själva. Istället ska vi hela tiden prestera, hela tiden visa oss duktiga, och alltid vara den där glada käcka personen med oändliga mängder energi. Om någon frågar "Hur mår du?" så är svaret alltid "bra, toppen!", annars är det inte okej.
Absolut, nu hårdrar jag allting till sin spets, det är inte så svart på vitt som jag lägger fram det. Men jag känner ändå att det mycket är den här sociala stämningen som är bland läkarstudenter och läkare, och jag tror att det gör en stor skillnad. Vi spenderar så oerhört mycket tid på vår skola/arbete, och det är inte konstigt att man blir påverkad av den rådande stämningen, även om man kanske från början inte är sådan till sättet i sin egen person. Men ångest och negativitet smittar, det kan lätt gå från ett enstaka fall till en epidemi, och poff! så sitter man där.
För min egen del handlar det om att försöka ta till vara på mig själv, vilket jag är rätt kass på om jag ska vara ärlig. Jag stressar för mycket, jag tar på mig för mycket arbetsuppgifter, och jag är alldeles för ambitiös för mitt eget bästa. Men jag märker det att när jag uppmärksammar mitt eget beteende och när jag ser till att ta tillvara på min egen kraft och styrka istället för att söka bekräftelse från andra, så mår jag mycket bättre och blir samtidigt en "bättre" medmänniska. För du kan inte hjälpa någon annan att må bra, innan du själv mår bra. Du kan inte göra någon annan lycklig, om du inte själv är lycklig!
Jag skrev innan att ångest smittar. Men det gör även glädje och skratt. Tänk vad mycket ett leende kan göra! När någon ler mot mig, det kan vara i stan, på bussen, i plugget, så sprids det en värme från bröstet, en känsla av tillhörighet och gemenskap. Ett leende smittar, och när man ler känns varje steg plötsligt mindre jobbigt och skolväskan mindre tung att bära. En hårt inskolad torrboll till läkarstudent skulle då harkla sig och säga "Jo, det beror ju då på att när du aktiverar din ansiktsmuskulatur till att forma ett leende, kommer de afferenta nervbanorna skicka signaler till vissa områden i hjärnan, som stinuleras och i sin tur frisätter endorfiner och liknande substanser, vilket ger en känsla av välbehag"
Det må vara så, jag bokstavligen skiter i hur det går till, men ett leende kan aldrig göra skada, utan oftast sprider det istället glädje och känslan av gemenskap.
Så börja le! Sprid lite värme och kärlek till dina medmänniskor.
Peace is in every step.
Nu sitter jag på ett hotellrum i Gdansk, flög ifrån Wroclaw nu på fredagskvällen efter att ha föreläst om MSF och Läkarförbundet för studenter som pluggar till läkare här i Polen. Vi åkte till Wroclaw i torsdagskväll (åkte vid tvåtiden hemmafrån) och nu imorgon ska vi hålla samma föreläsning i Gdansk innan vi åker hem igen till kära Sverige. Inte en helt bekväm resa i propellerflygplan och transfer så det totalt blir 6 flygresor på tre dagar, men det får det vara värt! För att nå ut till svenska studenter i Europa, och visa att vi finns och vi bryr oss.
Mitt engagemang i MSF handlar mycket just om att jag bryr mig, jag vill engagera mig för mina fellow studiekamrater och framtida kollegor, liksom jag vill engagera mig för människor i allmännhet.
Något jag särskilt brinner för är det faktum att massor av läkarstudenter hemma på min egen ort, i Lund och Malmö, har det tufft. Många känner sig stressade och pressade, inte bara av studierna utan även av det ständiga grupptrycket på att man ska vara den där perfekta läkarstudenten som alltid är glad och party men ändå sätter full pott på alla tentor. Som läkarstudent, och sedan även läkare, förväntas man vara någon slags övermänniska som klarar allt.
Studenthälsan är en instans vid Lunds Universitet dit studenter kan vända sig för en mindre peng (60 kr) för att få stöd när livet känns tungt. Man har därifrån försökt uppmärksamma fakulteten på att det idag är ett stort antal läkarstudenter som söker sig dit då de inte mår bra och finner att livet är kämpigt. Då kan man ju tänka sig det stora mörkertalet som måste finnas där bakom - hur många är det egentligen som faktiskt går och mår skit? för det är knappast var och en som mår så som uppsöker studenthälsan, snarare tvärtom. Vi läkarstudenter är ofta alldeles för stolta för att erkänna att vi är deprimerade, och jag tror att många trycker bort känslorna och super till lite extra istället. "Skärp dig". "Engagera dig så blir du glad" "Har du inte kul? Ta en shot till!"
För ett år sedan tog en vän till mig sitt liv. Han var läkarstudent på termin 6, otroligt varm och snäll, glad och ambitiös, alltid festlig och partyglad. Han begick självmord. Det ska inte behöva gå så långt, man ska inte behöva bli så ensam. Samma sak hände när jag gick i första ring på gymnasiet, en klasskompis till mig som var den glade rolige och söte killen i klassen hängde sig i sitt sovrum. Dagen innan hade vi sprungit runt i skolan och skrattande kastat papperstussar på varandra. Ingen kunde förstå, hur just han kunde ta sitt liv. Han som hade hela framtiden för sig. Hur kunde han vara så ner i grunden ensam, hur kunde han känna en sådan hopplöshet att han inte orkade leva mer? Hur kan det bli så, hur kan vi låta detta hända?
Det är inte ett unikum att en läkarstudent vid Lunds Universitet har begått självmord, det har hänt flera gånger förr, och läkare är kända för att vara en av de yrkesgrupper där flest tar livet av sig. Att det skulle bero på att vi vet medicinskt hur man lyckas med det bäst anser jag vara bullshit. Vi har det helt enkelt tufft, rätt och slätt, och alla förväntningar på oss gör att vi aldrig känner oss bra nog, alltid kan vi bli bättre, samtidigt som vi utåt måste verka perfekta och fullt kapabla att hantera alla möjliga olika situationer.
Min teori är att vår student- och yrkeskårs stora lidande mycket beror på det sociala klimatet, som inte är ett öppet klimat. Vi lär oss att lyssna på patienten, värna och ta hand om patienten. Men vi uppmanas sällan att ta vara på varandra, våra kollegor, och i princip aldrig att faktiskt ta vara på oss själva. Istället ska vi hela tiden prestera, hela tiden visa oss duktiga, och alltid vara den där glada käcka personen med oändliga mängder energi. Om någon frågar "Hur mår du?" så är svaret alltid "bra, toppen!", annars är det inte okej.
Absolut, nu hårdrar jag allting till sin spets, det är inte så svart på vitt som jag lägger fram det. Men jag känner ändå att det mycket är den här sociala stämningen som är bland läkarstudenter och läkare, och jag tror att det gör en stor skillnad. Vi spenderar så oerhört mycket tid på vår skola/arbete, och det är inte konstigt att man blir påverkad av den rådande stämningen, även om man kanske från början inte är sådan till sättet i sin egen person. Men ångest och negativitet smittar, det kan lätt gå från ett enstaka fall till en epidemi, och poff! så sitter man där.
För min egen del handlar det om att försöka ta till vara på mig själv, vilket jag är rätt kass på om jag ska vara ärlig. Jag stressar för mycket, jag tar på mig för mycket arbetsuppgifter, och jag är alldeles för ambitiös för mitt eget bästa. Men jag märker det att när jag uppmärksammar mitt eget beteende och när jag ser till att ta tillvara på min egen kraft och styrka istället för att söka bekräftelse från andra, så mår jag mycket bättre och blir samtidigt en "bättre" medmänniska. För du kan inte hjälpa någon annan att må bra, innan du själv mår bra. Du kan inte göra någon annan lycklig, om du inte själv är lycklig!
Jag skrev innan att ångest smittar. Men det gör även glädje och skratt. Tänk vad mycket ett leende kan göra! När någon ler mot mig, det kan vara i stan, på bussen, i plugget, så sprids det en värme från bröstet, en känsla av tillhörighet och gemenskap. Ett leende smittar, och när man ler känns varje steg plötsligt mindre jobbigt och skolväskan mindre tung att bära. En hårt inskolad torrboll till läkarstudent skulle då harkla sig och säga "Jo, det beror ju då på att när du aktiverar din ansiktsmuskulatur till att forma ett leende, kommer de afferenta nervbanorna skicka signaler till vissa områden i hjärnan, som stinuleras och i sin tur frisätter endorfiner och liknande substanser, vilket ger en känsla av välbehag"
Det må vara så, jag bokstavligen skiter i hur det går till, men ett leende kan aldrig göra skada, utan oftast sprider det istället glädje och känslan av gemenskap.
Så börja le! Sprid lite värme och kärlek till dina medmänniskor.
Peace is in every step.
torsdag 19 november 2009
Om Mani Padme Hung
En dag i framtiden, inte så långt bort, kommer jag att bli leggad läkare. Då kommer jag ha "makten" att råda över liv och död, det jag beslutar kan komma att förändra en människas liv radikalt... Det gäller verkligen att vara ödmjuk inför det förtroende man får!
För mig känns det så grundläggande, att vill man bli läkare så vill man också göra gott. Man vill hjälpa, man vill stötta. Man vill lindra, och bota om det går.
Det verkar dock inte som att detta är grundläggande för alla de som har sökt sig till läkarutbildningen. Många verkar mer intresserade av status och makt, eventuellt även pengar och egen trygghet. Det verkar inte som att alla har en önskan om att finnas till, att tjäna.
En mycket vis man sade en gång: Den vackraste gåvan du kan ge till någon är att vara närvarande. Genom att sant och verkligen finnas där för någon, lyssna och se personen, ger man kärlek. "Jag finns här för dig."
Man kanske inte måste leva varje dag med mottot att man ska rädda världen (även om det är mitt mål, det och så ska jag skaffa flera hundra ungar ;) men åtminstone skulle jag vilja se att det sista man vill är att göra någon illa! Att man inte baktalar, att man inte gör sig rolig på någon annans bekostnad, att man inte sluter någon ute. Det är dock lättare sagt än gjort, det är jag medveten om, och ibland upptäcker jag att även jag oavsiktligt råkar sluta någon utanför. Ofta är det i sociala sammanhang där man känner att man måste prestera, man känner sig inte helt trygg, och vill göra sig hörd. I sin strävan efter att få synas och höras, är det lätt att man obetänksamt och oavsiktligt trampar och klampar rätt över någon annan...
Om Mani Padme Hung
May all living beings have happiness and joy, may all be free from suffering, may all be protected from harm, fear and danger, may all be healed and whole again, may all living beings live in peace and harmony...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)