Godmorgon!
I natt har jag antligen sovit som en stock, hela sju timmar... Underbart!!! Daremot nar jag skulle ga ut borjade det monsunregna, jag holl mig inne en liten stund extra innan jag gav mig ut i regnet for att trangas inne i Colombos overfulla bussar i rusningstrafik. Svettigt!!!
Idag ar jag ensam pa kontoret, alla ar pa ngt symposium. jag var medbjuden, men har verkligen ingen tid. Sa mycket jobb som maste goras, och bli avklarat nu! For snart aker jag hem (!) och da ar det dags att skriva klart min kandidatuppsats, sjukt svart fior det ar sa spretigt.
Det som aer lite laeskigt nu ocksa aer att min handledare haer pa fakulteten har bestaemt att jag ska halla ett foredrag om mina resultat. men jag har ju bara varit haer i kanppt tre veckor?!!! egentligen till och med tva veckor! Men det har jag gatt med pa, jag sa att jag kan presentera det som jag hunnit. Hehehehe sen kom han igar och sade - jag har bjudit in alla haer pa fakulteten, och en massa andra professorer och laekare kommer ocksa for att lyssna pa din presentation. Du har vael gjort en power point?
erhm, joda sa att ehhh....inte alls nervos, nejda. ;)
Men aesch, det ska vael ga bra. Man maste inte vara sa duktig jaemt jaemt. (fast jag har svart att fa in det i mitt huvud...)
men men. Och så ytterligare några tankar om resan!!!
Människorna jag bor hos är otroligt vänliga, men oooh så stressade. De driver en egen mödravård- och förlossningsklinik (det är därför jag fick kontakt med dem från början) vilket tydligen innebär jobb jobb jobb 24 / 7. Dessutom är de väldigt artiga och gentila, vilket resulterade i att det första vi gjorde i tisdags efter att de hämtade mig på kvällen var att åka på en födelsedagsbjudning som de verkligen INTE ville gå på… Och kvinnan jag bor hos som inte klarar av att äta sådana snittar som serverades, åt ändå av artighet och fick jätteont i magen sedan. Man märkte att de helst av allt bara hade velat åka hem direkt istället för den här tillställningen, men av ren artighet led de sig igenom en timmes konverserande med tanter i åldern 70-95 år. …. Och jag med! Hade sovit tre timmar och jobbat hela dagen, packat och flyttat, var helt slut.
Jag vet inte, jag skulle mycket väl kunna göra så själv (och gjorde det dessutom) men jag vet inte om det egentligen blir så snällt. Visst blev Sheila (kvinnan som hade bjudningen) glad över att vi kom och såg till att servera oss allt hon hade att erbjuda. Och visst var det ingen stor uppoffring egentligen. Men samtidigt så begår man våld på sig själv, när man är så trött och slut, och sen ska upp lika tidigt nästa morgon för att jobba hela dagen. För att bara gå på en till bjudning dagen därpå, och sen måste de träffa den och den nästa dag, och sen göra det och det nästa dag…. I slutändan tror jag man tjänar på att vara sig själv närmast och trogen, och inse att man gör både sig själv och andra en björntjänst när man tvingar sig själv att göra saker man egentligen inte vill, bara för att man ska…
Själv gör jag så alltför ofta, men just den här gången gjorde det mig verkligen ingenting, för det är så fascinerande att verkligen få ta del av en helt annan kultur på det här viset… och jag kommer allt mer fram till att vi absolut har olika kulturella seder och kutymer, att inte bo med sina föräldrar eller att resa själv som ogift tjej är till exempel nästintill otänkbart om man är från Sri Lanka, men så är vi ändå alla så lika. All har vi bara en enda önskan som driver oss – önskan om att bli lyckliga. Sedan hur vi gör för att uppnå denna önskan, det är det som gör att vi ser varandra som så olika!
Alla maenniskor på denna jord strävar efter lycka på det ena eller andra sättet. Och de flesta har vi ytterligare en sak gemensamt – vi vet inte hur vi ska uppnå vårt mål. Många tror det är genom att köpa en massa vackra saker, eller att träna sig till en snygg och slimmad kropp. Andra tror det är genom att begrava sig i arbete och ständigt vara i hetluften, och några tror sig finna lyckan i alkoholen eller drogerna.
Jag tror verkligen att det finns en väg till lycka för alla människor, men alla har inte förutsättningarna att ta samma väg till lyckan. Vissa kanske behöver leva som ensamma emeriter i flera år för att finna sig själva och sin lycka, och vissa kanske inte har någon möjlighet att känna någon lycka alls om de inte har nära och kära nära till hands.
Det är upp till var och en att finna sin väg. Men visst hade det varit skönt ifall ett orakel bara berättade för en vad man ska göra? (!)
Hur kan man anse att en viss typ av människor är mer värda än andra? Hur kan vissa tycka att kristna är mer värda än hinduer? Att vita är mer värda än svarta? Att en fransman är mer värd än en pakistanier?
Det är så lätt att hamna i ett ”vi och dom”-tänkande. Jag gör det jämt! Och det är också något jag observerar bland folket här. För visst är de buddhister och vegeterianer och talar om att ”buddhism är inte en religion, det är ett sätt att leva”… men ändå så tycker de att de är mer värda än tamilerna. Och ifall någon är tjänare och en annan inte, så behandlas tjänaren med så otroligt mycket mindre respekt och man har inga problem att banna och skrika på dem eller att ta ut sina aggressioner på dem. Oftast får de inte ett tack för sitt jobb. Kanske därför ”tjänarna” (the servants) blev så emotionella när jag åkte? För om det var något jag gjorde så var det att tacka dem (kanske lite för ofta, så som vi svenskar lätt kan göra ;)
Likadant, människor glömmer att vara snälla mot varandra, glömmer att uppskatta varandra. En av tanterna sken upp som en sol när jag berömde hennes sari häromdagen (den var verkligen otroligt vacker) och hon blev jätteglad. Och jag med! Det är härligt att göra en annan människa glad, särskilt när det inte innebär att man begår våld på sig själv samtidigt. Dt krävs inget alls av mig att ge en komplimang (tvärtom är det svårt för mig att hålla inne med det jag tycker och tänker haha)…
Så lite, så lite som krävs för att göra en annan människa glad ibland – så varför gör vi det inte oftare?
Vi får inte glömma att SE de människor vi lever med – alla människor behöver närhet, alla människor behöver känna sig sedda. Ett nyfött barn som inte får mänsklig omtanke och kroppskontakt kan i värsta fall dö, trots att det får all mat som den kan behöva.
En människa behöver bli sedd, behöver bli förstådd, behöver känna sig värdefull.
Vi får inte glömma att ge lite kärlek och omtanke till våra närmaste – och framför allt försöka att se och ha förståelse för deras person - annars finns risken att de vissnar bort i denna på många sätt karga värld vi lever i.
Onsdagen den 11e...
Godkväll!
Idag är det onsdagen den 11e och om exakt en vecka kommer jag att vara hemma igen inshallah, dvs ifall inget askmoln bestämmer sig för att blockera flygtrafiken över Europa igen…!!! Jag längtar faktiskt hem Men egentligen finns det två anledningar till att jag längtar hem, den första är att det känns som jag varit borta från allt (och framför allt från min käre pojkvän) länge nog. Anledning nummer två är att min kropp är helt överfull av ”myggbett” (huruvida betten bara beror på mygg eller till viss del kommer från bed bugs är oklart).
Varje morgon när jag vaknat så har jag vaknat upp med ett x antal nya ”myggbett”. Detta trots att jag smort in mig med myggmedel varje dag och köpt en sk vaporiser som ska hålla myggen borta. Men aldrig har det varit så illa som det var när jag i måndags hade gått och lagt mig strax innan tolv på natten och sen vaknar 03.30 av att det kliar något fruktansvärt – allting som hade befunnit sig under mitt lakan (dvs allt nedanför naveln) var FULLT med kliande röda bett, som bara blev större och större. Men för att det ska vara bed bugs ska det väl vara småsmå röda bett som inte kliar så mycket? Här fick jag värsta reaktionen med svullna kliande stickande bett. Jag hade kortisonsalva hemma och började lägga på en klick salva på vartenda ett av dem, och räknade dem samtidigt – på ETT ben hade jag 30 nya bett! Dessutom det andra benet, hela rumpan, svanken… Det avr det värsta jag varit med om på länge!
Det fanns inte en chans att jag lade mig i den sängen igen (jag såg inte en tillstymmelse till en mygga i rummet) så jag höll mig uppe från kl 03.30 på morgonen och gick som vanligt hemifrån till fakulteten vid sjutiden på morgonen. Under dagen började jag få allt mer ont i det ena benet, inte bara av betten utan mer muskelvärk/ledvärk, och jag började nojja mig över ifall det kunde varit myggor i alla fall, och i så fall dengue? Men där hade jag verkligen börjat bli smått hysterisk, ingen dengue där inte! Hehe… (fast dengue är ett stort problem i Sri Lanka, särskilt Colombo, och kan ge hemorragisk feber och sluta i att man dör. Finns inget botemedel eller vaccin heller…)
Nåväl. Nog om mina myggbett! (även om de fortfarande kliar och gör att jag vaknar flera gånger om nätterna..)
Jag åkte ju till Kandy den här helgen, tog tåget på lördagen och åkte sen hem igen på måndagen… Det var underbart! Så härligt att få vara lite ledig och att få känna av ett Sri Lanka som inte är 30-40 grader dygnet runt, utan istället sköna 20 grader på kvällarna. Det var dessutom riktigt trevligt att få träffa Maya, som är min kära vän Louises kompis, som har just nu har en lägenhet i kandy. Jag bodde hos henne under de dagarna jag var där, och vi hängde i princip hela tiden. Trevligt att umgås med en likasinnad i ens egen ålder för en gångs skull Och hon är världens finaste tjej, verkligen, positivt överraskad vilka mnniskor man får möta på sådana här resor…
I alla fall, i kandy gick jag långa promenader, besökte tempel, såg traditionell kandy-sri lankesisk dans, åt riktigt god mat, solade o badade och bara hade det gött. Välbehövligt!
Tågresan var förresten riktigt trevlig, även om nu 1a klass i Sri Lanka är som 17e klass i Sverige hehe, men jag satt bra och eftersom att fönstren var öppna blev det inte alltför kvavt. Dessutom hade jag ypperligt sällskap – två små söta barn som ömsom sov ömsom busade (men inte för mycket). Pojken var jätteblyg, men hans storasyster var mer modig och kontaktsökande, vilket slutade i många pliriga miner och glada skratt. Och man kunde inte undgå att skratta ibland då det var som att åka berg-och-dalbana! Första klass innebär tydligen massiva fjädrar under tåget, för vi studsade upp och ner som en gummiboll när vi åkte över kulliga områden. (fast på hemresan hade vi ätit alldeles för mycket rice’n’curry precis innan så det var inte riktigt lika kul med den skumpiga färden).
Väl tillbaka nu efter mardrömsnatten i måndags har jag fått flytta till det huset där jag skulle ha bott från början. (Äntligen!) Jag saknar mina tanter och känslan av att vara hemma, att få gå runt fritt i huset och ta vad jag ville i kylen (jag betalade ganska saftigt för det boendet) och jag saknar sköterskorna som jobbade där (3 stycken). De stod alla där på rad när jag lämnade huset och en av dem började gråta. Världens sötaste! Jag hade köpt en liten chokladkartong till dem som de var oerhört tacksamma för, så sött.
…men det är oerhört skönt att till exempel ha en AC på rummet, samt att inte behöva betala någon hyra då mina pengar i princip är slut. Och imorse fick jag kaffe, flingor och smörgås till frukost så det går ignen nöd på mig inte!
over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar