Häst eller inte häst - det är det som är frågan.

Det haglar just nu lustiga kommentarer i media angående skandalerna om hästkött i köttprodukter från alla möjliga leverantörer, som exempelvis Findus och Dafgård. Allt från "Findus fattade inte galoppen" till "My Lidl pony". Och visst kan man göra sig lustig (det är rätt fyndigt måste jag erkänna) över det ganska fruktansvärda som inträffat. Och då menar jag inte det faktum att det finns spår av hästkött i mat som blivit marknadsfört som oxkött - även om jag också tycker det är riktigt riktigt illa - utan istället det faktum att enorma mängder mat slängs runtom i världen. Ett hån för alla de människor som går hungriga, och ett oerhört slöseri av alla dessa tusen och åter tusentals djur som fått sätta livet till -  för vad? För ingenting.

Själv skulle jag aldrig få för mig att äta häst, för mig skulle det vara samma som att ta hund eller katt, och jag skulle bli oerhört upprörd om jag fick veta att jag ätit hästkött. Just nu är jag väldigt glad över att jag knappt äter kött över huvud taget, max en gång per vecka, och då bara köper kravmärkt, ekologiskt naturbeteskött eller viltkött. Jag vet vad jag äter, och jag vet att djuren har levt ett drägligt liv och inte fått i sig stora mängder antibiotika eller onaturlig mat.

Men många människor har inget emot att äta hästkött. Så varför slänga alla dessa ton med mat? Varför inte istället sälja den mat som nu dras in, märka upp den och sälja den för halva priset till alla som vill köpa? Det är säkerligen många. Det känns bara så fruktansvärt onödigt att alla dessa djur satt sina liv till spillo utan att det kommer till någon som helst nytta, utan istället bara ska belasta vår miljö ännu mer med ytterligare transporter och sedan förbränning...

Häst på tallriken? Nej tack, inte för mig...

Yoga yoga yoga

Yoga yoga yoga. Ibland känns det som att jag primärt är yogainstruktör och att det här med att vara läkarstudent kommer i andra hand, istället för tvärtom! Men jag antar det blir så när man tycker så mycket om något att man tackar ja så fort man får förfrågan om att komma in och jobba ett pass... Ikväll ska jag hålla mitt femte yogapass den här veckan! Utöver det har jag redan gått på tre andra pass som deltagare. Mycket yoga med andra ord!

Ja det är verkligen härligt att jag äntligen kan få leva lite som en "vanlig" student, dvs själv bestämma över min tid och ta ansvar för mina studier, istället för att vara fast på sjukhuset hela dagarna och gå jourer. Samtidigt är det lite läskigt, för det är så lätt att dagarna fylls med allt annat än just mitt exjobb... (!) till ex yogapass... Häromdagen spenderade jag typ hela dagen på Gerda, började med ett spinningpass på morgonen, följt av ryggyoga, följt av att jag själv instruerade ett styrkeyoga fortsättningspass - bara för att senare på kvällen komma tillbaka för att vikariera på ytterligare ett styrkeyogapass!

Men yoga är verkligen som balsam för själen, som en stor varm björnkram för sinnet och som en mjukgörande värmande massage för kroppen. Love it! Att dessutom få instruera pass och hjälpa andra hitta rätt i positionerna är otroligt givande...

"Food won't take this emptiness away, I'm hungry for you my love" - Angus and Julia Stone, om att vara utan sin kärlek. Jag har börjat fundera på hur det kommer att vara sen om ett par månader när jag är långt borta i Cambridge och min kille kvar här... Häromdagen åkte han till Stockholm, bara ett par dagar, och redan då kände jag saknad och tomhet. Hur kommer det då vara när vi ska vara ifrån varandra i flera veckor? Jag har aldrig gillat långdistansförhållanden... Men men det kommer inte vara så länge, bara ett par månader, och mitt hjärta kommer och hälsar på mig efter halva tiden. Och som tur är finns skype m.m.!

Kärlek ja. Vilket underligt fenomen egentligen. Jag kan inte hjälpa att vara en hopplös romantiker och drömma om att det finns en "one true love"- att framtida visor och sånger kommer att skapas, filmer kommer att spelas in och böcker kommer att skrivas om vår fantastiska kärlek.... Detta samtidigt som jag rent krasst också kan se att man kan älska fler än en enda människa i livet. Dessutom känner ju alla att just deras kärlek är så väldigt speciell, unik och färgstark. Så när jag blir som mest cynisk ifrågasätter jag huruvida kärleken finns alls, kanske lurar vi bara oss själva. Ett funny trick by nature så att vi ska hålla ihop och få barn som ska kunna växa upp under någorlunda trygga omständigheter. Och att vi bara letar upp en lämplig kandidat att dela säng, eller kanske till och med vardag, med så vi slipper känna oss ensamma. Slipper känna den där tomheten i bröstet, slipper känna oss misslyckade och oälskade... Hmm. Fast det är bara i mina mest cyniska stunder jag tänker så, och som tur är så infaller de väldigt sällan nu för tiden :) Jag är fortfarande den hopplösa obotliga romantikern som tror att det finns den rätte för mig, en person som det är meningen att jag ska leva med och att vi kommer att leva lyckliga i resten av vårt liv. 

Själv trodde jag aldrig jag skulle kunna älska någon igen, inte på det viset, och sen helt plötsligt träffar jag världens finaste kille och faller pladask. Och nu känns det som att det alltid kommer vara vi, det känns så naturligt och självklart. Jag är så otroligt tacksam, och tackar min lyckliga stjärna nästan dagligen för att jag haft sådan tur.

Examensarbete = SPSS?

Dagarna bara flyger iväg och veckorna tickar framåt, och det är så svårt att hinna med allt man vill göra. Men framför allt tycker jag att det är så svårt att få struktur på tillvaron nu när jag inte har någon klinisk tjänstgöring eller undervisning på sjukhuset, utan det är nu jag ska driva mitt eget arbete framåt och komma fram till resultat som ska revolutionera vården och världen! ... eller nåt...

Nej det här med att skriva examensarbete är lättare sagt än gjort, svårt att komma vidare och hitta alla röda trådar, och framför allt att veta vad man ska prioritera! Jag ska ju som sagt göra en delvis kvantitativ delvis kvalitativ studie som gäller kejsarsnitt. Kejsarsnittsfrekvensen ökar dramatiskt runtom i världen, och har i princip dubblerats under de senaste tio åren. Varför? En teori är att de elektiva planerade kejsarsnitten ökar eftersom att vi blir allt äldre och får högre BMI/blir tjockare när vi skaffar barn, men också att vi lever i en tid då kvinnor med stort kontrollbehov och fokus på karriär hellre föredrar att föda med ett planerat kejsarsnitt då de vet vilket datum de kommer att föda, de vet exakt hur processen kommer gå till (falsk trygghet?) och de riskerar inte att brista i perineum (en vanlig komplikation till vaginal förlossning är som bekant perineumruptur och som mest fruktat sfinkterruptur - dvs at man går sönder i mellangården hela vägen bak till analöppningen).

Så det låter ju himla käckt att föda med kejsarsnitt, eller hur? Vad man då kanske glömmer är att det faktiskt är ett ingrepp i buken, det är en operation med tillhörande risker då det alltid finns ökad risk för infektioner och blödning. På sikt finns det även risk inför nästkommande graviditeter, där det finns risk att moderkakan växer in i bukärret, vilket kan ge stora blödningar. Det finns även risk för uterusruptur - livmodern går sönder under förlossningsarbetet så att barnet sticker ut i fri bukhåla.

Dessutom finns det ökade risker för barnet, både på kort och lång sikt. På kort sikt finns ökad risk för respiratoriska komplikationer (andningsbesvär) och risk för att amningen inte kommer igång som den ska. På lång sikt finns ökad risk för immunologiskt betingade problem såsom celiaki (glutenintolerens), astma, diabetes m.m.

Så absolut, kejsarsnitt är ett fantastiskt alternativ att ta till när man absolut måste och när det finns medicinska indikationer till det, men ett onödigt ingrepp på ett i övrigt naturligt förlopp som djur och människor har klarat av sedan urminnes tider.

Nåväl.

Nu har jag i alla fall kommit igång med min studie och det ska bli väldigt spännande att se vad den genererar! Men först måste jag lära mig SPSS. Och jag vet, alla säger det är superenkelt och användarvänligt, men bara namnet får mig att rysa. Statistik är bara inte min grej... (!)

Oh well. Bara att ta tjuren vid hornen och sätta igång.

För övrigt hittade jag den här bilden - talande minst sagt!

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt”

Så börjar Lev Tolstojs roman Anna Karenina.

 Jag har tidigare skrivit en del om uppväxt, barnuppfostran och trassliga familjeförhållanden. Dels utifrån mina egna erfarenheter, dels utifrån "experter". Själv har jag ju inga barn, än, men är oerhört intresserad av ämnet. Barnen är vår framtid och det viktigaste vi har! Sen har jag även många invändningar till min egen uppväxt, något som har tagit många år och många långa diskussioner för mig att bena ut. Att gå vidare och försöka att inte vara bitter, att försöka undvika att bli cynisk och att se hoppfullt på sig själv och sin framtid är inte alltid så enkelt när man har en tung ryggsäck att bära och många stenar i bagaget.

Tidigare inlägg:
http://alexandra-lakarstudent.blogspot.se/2012/05/maste-man-forsonas-med-sina-foraldrar.html
http://alexandra-lakarstudent.blogspot.se/2011/08/i-varje-vuxen-finns-ett-barn-som-fragar.html

För ett par år sedan var jag med i en studie om "Maskrosbarn". En bekants bekant hade fått höra lite av min historia och frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp i hennes studie - ett examensarbete inom psykologi, där fem andra personer ingick. Alla fem personer hade vuxit upp med familjesvårigheter men ändå lyckats få bra betyg och komma in på krävande universitetsutbildningar och klarade sina studier, och levde någorlunda funktionella och "välartade" liv. Studien innebar två semistrukturerade djupintervjuer per person.

Det var väldigt intressant att läsa resultatet när studien väl var färdig. Det som slog mig var att oavsett hur olika de faktiska förhållandena under uppväxten hade varit, där allas livshistorier skiljde sig ganska avsevärt åt, så kände man igen sig i mångt och mycket i det som de andra sade. I princip vartenda citat gällande livssyn och tankar om sin uppväxt och känslor till sina föräldrar hade kunnat vara mina egna ord.

Det är viktigt att försöka ta med sig sena erfarenheter från sin uppväxt vidare i livet och försöka göra något konstruktivt av sina upplevelser. Att inte bli bitter och cynisk, att kämpa emot sina inre demoner, och istället försöka bearbeta och sedan fundera över "vad kan jag göra och hur kan jag agera för att inte samma sak ska hända när jag själv får barn?". För det faktum att sådana här familjemönster går i arv, det är ingen nyhet.

När jag var yngre så trodde jag att alla andras uppväxter var lyckligare än min, och att alla andra familjer var så välfungerande och trygga. Det har jag förstått att så inte är fallet, tvärtom så är det oerhört vanligt med familjeproblem och med slitningar inom familjer. Men på något sätt så känns det ändå som att en del familjer, trots oenigheter och bråk, är någorlunda lyckliga - de trivs med varandra, saknar varandra, och vill umgås. Och när det väl gäller så finns de där för varandra, i vått och torrt.

Summan av kardemumman, på sätt och vis tror jag Leo Tolstoj hade rätt - Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt - men resultatet dvs de enskilda individerna kan uppleva samma sorts känslor och tankar trots att deras uppväxter utspelat sig på helt olika sätt. Tyvärr lyckas inte de flesta att bli maskrosbarn, och det är bara att tacka sin lyckliga lott om man har lyckats ta sig ur askan och ut på ängen istället för att kastas in i elden.

Tuff dag men med många glädjeämnen

Håhåhå jaja...

Skulle egentligen sitta med min examensuppsats och skriva background idag, men den kon gick till fel sida av vägen idag. Istället blev det en ångestfylld morgon då jag av en väldigt oempatisk ortoped fick beskedet att jag antagligen har fått en stressfraktur i min fot, ovanpå min 4 år gamla stuknings.-skada och min 15 år gamla ridolyckeskada... Inget kul besked eftersom man inte gör så mycket åt en stressfraktur än att vila - dvs ingen träning för min del nu på ett tag. Vilket känns väldigt tufft, för min träning består av att gå på 4 danspass i veckan och ger mig en otrolig glädje och något att se fram emot varje vecka. Att inte få dansa, att inte få endorfinkicken och bli helt genomsvettig, det känns hårt. Jag vet att det finns många andra träningsformer som är skonsammare för foten, men de skänker mig inte i närheten lika mycket glädje...

Men men. som tur är har jag ju fortfarande yogan, även om den kanske egentligen fyller en annan funktion i mitt liv och snarare är ett sätt för mig att varva ner, stilla mitt sinne och sträcka ut kroppen. Men det är ju ändå bra träning även om det inte är konditionshöjande.

Sen har jag massa andra saker som påverkar mig, som familjebekymmer och lite munhuggning med en av lärarna på fakulteten - jag informerade honom att det inte är lämpligt att fälla kommentarer med sexistiska undertoner när man har med studenter att göra, och nu verkar han tro att jag ska anmäla honom för han går i total försvarsställning och kräver nu skriftliga citat på vad opassande han skulle ha sagt. Jag har dock inte alls någon intention att anmäla honom, utan det var mer som ett statement från min sida att det inte är ok och en välvillig puff i sidan till honom att han ska se upp med vad han säger i framtiden då det är många studenter som tagit illa vid sig och som anser han ofta går över gränsen.

Även om man som lärare inte känner sig överlägsen sina studenter, så befinner man sig alltid i ett överläge. Precis som man när man är mentor, fadder, instruktör, förälder eller chef så är man automatiskt i en maktposition och då är det ytterst viktigt att man aktar vad man säger. Även om det finns en jargong studenter sinsemellan så är det inte passande att som lärare hänga på tåget och fälla sexistiska kommentarer eller insinuera saker, och det kommer alltid att finnas personer som tar illa vid sig.
 

Nåväl. Själv har jag nu varit fadder för de nya studenterna på läkarprogrammet, och jag känner mig definitivt inte som att jag varit i någon maktposition eller befunnit mig i överläge, men jag har ändå försökt tänka på vad jag säger, hur jag säger det och vilka signaler jag sänder ut. Det har varit otroligt givande att hålla i de tre faddermöten vi har haft, dels så har jag sett hur studenterna har förändrats under sin första termin i Lund, dels så har jag blivit så imponerad över deras resonemang och deras sätt att ta hand om varandra. De verkar genuint tycka om varandra och åtminstone i min faddergrupp var det högt i tak.

Men nu är det slut på fadderiet för den här gången, ikväll ska vi på tackmiddag som en liten belöning för det jobb vi lagt ner som faddrar, och sen startar det upp en ny fadderverksamhet för nästa termins studenter. Eventuellt kommer jag vara med som fadder även denna gång, då jag tycker det är både givande och viktigt att hjälpa till, men eftersom att jag åker utomlands med mitt examensarbete så känns det mer lämpligt om någon annan tar på sig fadderskapet. Tyvärr är det inte lika många som anmält sig den här gången, så himla synd! Och tråkigt att man inte hellre engagerar sig i sina medstudenter och framtida kollegor än står och serverar sprit på någon av studentnationerna...! Men men jag ska inte döma, jag har också varit engagerad i nationer och dylikt och känner mig färdig med den biten, och ska jag nu jobba ideellt så vill jag hellre engagera mig i något som är mer givande och som gör såväl mig själv som andra lite lyckligare. (Får man säga så? Jantelagsaktigt tyckte jag själv att "lyckligare" var kanske lite att ta i, att påstå att jag skulle bidra till någons lycka, men jag hittade inget mer passande ord...)

:)

Imorgon ska jag till KK och presentera mitt projekt för läkare och barnmorskor - jag ska nämligen jämföra indikationer och tankar bland vårdgivare om kejsarsnitt i Sverige och i England, och jag hoppas intensivt att de kommer tycka det är lika intressant som jag gör. Annars blir det svårt att få dem att fylla i mina enkäter och svara på mina frågor.... Men vad kan vara viktigare än hur vi förlöser våra barn - de viktigaste som finns?
 

Slutligen funderar jag nu på något så ytligt som vad tusan jag ska klä ut mig till på min fd klass sista sittning - vi ska ha en sista sittning med maskeradtema, och jag ser verkligen fram emot det. Så länge sen jag var ute på nation och ännu mer länge sen jag klädde ut mig till något alls, och det kommer ju alltid vara något som man förknippar studenttiden med. Under årens lopp så har jag varit utklädd till pirat, korsriddare, grekisk gudinna, nattlinne/nalle, stjärnhimmel, dubbel-personlighet-ond-god, pocahontas, tjuv, ninja, prima ballerina osv. osv. Jag har dock aldrig klätt ut mig till en superhjälte, det kanske skulle vara något?

Nåväl.
Så summa summarum. En tuff dag, men med många glädjeämnen. Inte minst min underbare pojkvän som pussat mig glad igen och som lyser upp min vardag som den solstråle han är <3 p="">

Vad hände med common sense och hyfs?

Häromdagen hade jag anmält mitt intresse till att delta på ett yogapass på en ny yogastudio i stan. Jag fick dock förhinder och mailade då för att meddela att jag tyvärr inte kunde komma. Svaret jag fick var ett förvånat "tack för att du hörde av dig!" Som att det inte är en självklarhet? ... Men det är det inte idag. Folk struntar i att höra av sig, struntar i att dyka upp, struntar i att andra påverkas av ens beteende. Folk ber inte om ursäkt ifall de stöter in i någon på stan, reser sig inte för en gammal och skröplig på bussen, och tränger sig före för att gå på eller av tåget.

Vad hände med common sense och hyfs?

Näthat, instagram-förtal och fräckheter. Ignorans och rudeness. Hatbrott och etnisk förföljelse.

Jag förstår inte. Vad gör vårt samhälle så fel under barnens uppväxt och bildning att människor inte längre har någon hyfs? Vad hände med common sense? Det säger väl sig själv att man ska vara vänlig och hövlig mot andra, att man ska respektera varandra och att vi alla har olika syn och åsikter på vår omvärld?

Vad tjänar det till att hata? Vi har så kort tid här på jorden, och det finns redan så många orättvisor och så mycket lidande. Att hata förpestar sinnet, gör en olycklig, skapar distans mellan sig själv och omvärlden. Att ljuga, luras och bedra gör att man tappar förtroendet för sig själv och skapar självhat, skam och förnekelse - kanske till och med såpass mycket förnekelse att man lurar sig själv till att man har rätt att bedra andra för att man själv blivit bedragen.

Vi är alla våra egna skapare, i varje sekund skapar vi oss själva och vår egen framtid. Tänk om man då skapade en person som man kan känna sig stolt över att vara? En person som alltid talar sanning och aldrig baktalar andra, en person som man kan lita på och som aldrig medvetet skulle svika sig själv eller andra. Det är upp till oss själva att välja vilken slags person man vill vara och bli... Men visst, det är inte lätt. Det är lätt att smittas av negativismen och jantelagen i vårt samhälle, lätt att påverkas av hatet runt omkring oss. Lätt att dras med, lätt att tappa sin klarsynthet. Det gäller att välja sitt umgänge med omsorg, och att spendera tid med personer i sin omgivning som inspirerar och som gör att man vill vara en god människa och en omtänksam och generös medmänniska. Och när någon i ens omgivning börjar förirra sig i sinnets mörker kan man försöka sträcka ut en hjälpande hand, hjälpa denna vän tillbaka till sig själv, såsom man själv hoppas bli hjälpt den dagen man själv går vilse. Be the change you want to see in the world (Gandhi) kan låta så väldigt pretentiöst, men är så oerhört klokt. Man kan åtminstone försöka, och att göra sitt bästa får vara gott nog. Då är i alla fall intentionen god..

Men som sagt så flödar hatet i vårt samhälle och skapar rädsla och fientlighet mellan människor. Dagligen kan man läsa/höra om hatbrott, överfall, förtal, osv osv och det senaste i ropet är näthatet där framför allt kvinnor blir utsatta, uppmärksammat av programmet Uppdrag Granskning.

I vanliga fall är jag inte så förtjust i programmet. Inte för att jag inte gillar programidén - tvärtom! Jag tycker det är genialiskt och ytterst viktigt att det finns kritiskt granskande program. Tyvärr tycker jag dock att det allt för ofta inte är högklassig journalistik som bedrivs av Janne Josefsson och gänget, istället är det ofta vinklad och ensidig information med lite för mycket "aftonbladet-känsla", dvs att det ska röra om i grytan och uppröra folk, vara catchigt och fånga intresse men alldeles för sällan får man se allas sidor av myntet. Man vill göra skandal och skapa stora rubriker, och tappar samtidigt den objektiva blicken och den högklassiska journalistiken.

Oh well. Det var inte det jag ville trycka på - som sagt så är jag inte alltid så förtjust i programmet, men ibland glimmar det till och sätter fingret på ett stort samhällsproblem och tar det fördolda ut i ljuset. Och det ska de ha cred för! Som det senaste programmet om näthat (http://www.svt.se/ug/sa-har-nathatet-paverkat-oss) där kvinnor aktiva ute i etern har blivit hatade och hotade just för att de syns och hörs. Som en motrörelse har människor istället börja sprida kärlek på nätet http://www.svt.se/nyheter/sverige/natkarlek-ta-over-i-sociala-medier (http://www.anonymnatkarlek.se) - kanske lite krystat men det extrema behöver väl en lika extrem motpol? Och i sådana här stunder är jag verkligen tacksam för att Uppdrag Granskning ändå finns där, rör om och upprör, och får folk att engagera sig i sina medmänniskor. 

Tacksam!

Sitter och slösurfar, som vanligt. Svårt att sätta punkt för "smekmånaden" som varit nu efter termin 9 - efter att ha klarat termin 9s två terminstentor och FAS (den praktiska/muntliga tentan på termin 6-9) samt att ha varit på ett x antal intervjuer och fixat sommarjobbet så är det lätt att intala sig att man har rätt till att ta det jäkligt lugnt ett tag...! Så jag har unnat mig två veckors ledighet! Åkte till Ystad saltsjöbad med en kär vän, ååååh vad härligt det var! Så himla värt att bara åka bort ett dygn och hänga i bubbelpoolen eller i den varma källan utomhus timme ut och timme in. Då går det bara inte att vara stressad, du måste stressa ner... Underbart! Särskilt för en rastlös själ som jag, som lätt stirrar upp sig i tentatider och sen har otroligt svårt att varva ner trots alla mina verktyg med styrkeyogan....

Yogan fortsätter ha en central del i mitt privatliv. Utan yogan skulle jag inte fungera, utan virvla iväg och uppåt uppåt tills jag exploderade i små små atomer - det är som att mitt sinne är elektriskt, sprakande, konstant i arbete, kroppen konstant redo att anta nya utmaningar. Men jag vet mina begränsningar, jag har gått in i väggen en gång förut och jag tänker aldrig hamna där igen. Så yogan är fantastisk - den tvingar mig att landa, vara här och nu, och förena kropp och sinne. Får mig att lugna ner hela systemet, och hitta någon form av balans. Hjälper mig att känna efter och hitta mina känslor och min innersta önskan. Det är så lätt att förvirra sig i alla andras förväntningar och krav på en, så svårt att bara följa sitt eget hjärta - men yogan får en i kontakt med sitt innersta. Är så otroligt tacksam för att jag fann yogan!

Apropå tacksamhet så är det lätt att glömma just att vara tacksam. För även om livet känns tungrott ibland så har vi så otroligt mycket att vara tacksamma för. Tänk efter, vad har du i ditt liv som du kan känna tacksamhet för?

Själv är jag konstant förundrad över att det går så bra nu. Det är som att allt bara faller på plats, som att jag äntligen hittat rätt. Om du läst Alkemisten (en för övrigt väldigt trevlig bok av en fantastisk författare) så förstår du nog vad jag menar. Efter att alltid ha kämpat i motvind och aldrig haft oddsen på sin sida är det otroligt frigörande när allting bara helt plötsligt rullar på. Inte utan arbete såklart, jag kämpar fortfarande då och då, men det är ändå som att tärningen hamnar på rätt sida varje gång jag kastar den... Och även om jag har svårt att lita på att det faktiskt kan få lov att vara såhär, svårt att inte tro att det snart kommer ett bakslag, så njuter jag verkligen av att få lov att känna mig lycklig och att livet är härligt :)

Jag har otroligt mycket att vara tacksam för! Jag studerar till ett yrke där möjligheterna är oändliga och där jag alltid kommer att ha jobb, ett jobb där jag får lov att hjälpa andra och där man har möjlighet att göra skillnad, och jag har nu fått mitt första underläkarvik på kardiologen i sommar! På ett sjukhus med gott rykte om god handledning och inom pendlingsavstånd. Jag är så tacksam för att jag under termin 9 äntligen hittade mina favoritämnen, och jag är nu helt övertygad om att jag är på rätt spår - det är läkare jag vill bli och antagligen kommer jag att specialisera mig inom gynekologi/obstetrik! Fast vem vet, efter en sommar på kardiologen kanske jag är omvänd :)

Jag är så tacksam för mina vänner, som alltid finns där och stöttar, något som verkligen visade sig i förra året när jag behövde dem som mest. Jag är så tacksam för att jag träffat en kille som stöttar mig till fullo och som är otroligt omtänksam och kärleksfull. Jag är så tacksam för att jag hittat verktygen att ta mig igenom de tuffaste livshändelserna och att ändå kunna känna hopp, glädje och framtidstro. Jag är så tacksam för att mitt hjärta fortfarande brinner och kan älska lika intensivt som förr!

Så tänk efter, eller kanske framför allt: känn efter - vad brinner ditt hjärta för? Vad har du i ditt liv som du är tacksam för? Bara att man har en frisk kropp, ett klart sinne, ett par ögon som kan se, händer som man kan känna med, öron så man kan höra musik och känslor som påverkar en är saker vi ofta tar för givna men som vi skulle sakna oerhört om vi förlorade dem...