Back to basics!

Den som följer min blogg kan knappast ha missat min långsamma men ganska bestämda utveckling åt att mer och mer uppskatta allt som är mänskligt, naturligt och obehandlat. Back to Basics.

Det började med yogan. Från början när jag tränade yoga gjorde jag det enkom för att det hjälpte mig med mina ryggbesvär. Jag har haft problem med ryggen i många år (jaa, trots min relativt ringa ålder) och var förr i behov av att få idrottsmassage varannan vecka. Från och med att jag började träna yoga regelbundet har jag mycket mindre problem med ryggen och nacken! Men snart växte yogan för mig, och jag har mer och mer intresserat mig och fördjupat mig i yogans mening och budskap - det som framför allt har berört mig är budskapet att man är alldeles fantastiskt perfekt som man är (att alla människor är det) och att lyssna in kroppen, känna efter och träna utifrån sina egna förutsättningar. Jag har blivit förälskad i denna syn på människan - att hon ska vara naturlig, träna kroppen utan redskap (om man bortser eventuell yogamatta) och att man ska respektera och älska sin kropp. Att man kan ta upp sin nakna fot, vagga den i famnen och kyssa den - I love you. Kan det bli mer mänskligt och naturligt än så?

Sen började jag få upp ögonen för köttindustrin. En marknad där djuren inte lever naturligt alls - kycklingar som bor så trångt att de trampar ovanpå varandra, kossor som står instängda i sina spiltor året runt, grisar som färdas ovanpå varandra inklämda i lastbilsflak. Bara tänk skräcken, rädslan, tristessen. Långsamt har jag minskat min kött- och fågelkonsumtion från varje mål varje dag (alltså tre gånger om dagen, ex skinka till frukostmackan, kycklingsallad till lunch, spaghetti köttfärssås till middag) till någon gång i veckan, till idag då jag bara äter kött om jag blir bjuden (om någon stått och ansträngt sig för min skull) eller vid enstaka tillfällen då jag vet att det är KRAV-märkt, ekologiskt och naturbeteskött.

glada kossor

Sen började jag fundera över vad det är man stoppar i sig hela tiden egentligen. Det är så mycket som är besprutat, det är så många kemikalier och E-nummer överallt, så många gifter i maten vi äter varje dag. Så jag har mer och mer, om plånboken tillåter, även börjat köpa ekologiska grönsaker och frukt. Jag har blivit en riktig mästare på att söka upp extrapriser på ekologiska varor :)

Och nu då? Det senaste jag kommit på är ekologisk hudvård. Jag använder, liksom de flesta andra tjejer, dagligen en massa syntetiska och kemiska material på kroppen och i ansiktet. Varje dag rengörs det, sminkas, avsminkas, smörjs in. Jag har tidigare inte ägnat en tanke åt att det skulle behöva vara ekologiska/naturliga produkter! Men så var jag på en ansiktsbehandling förra veckan, mest som avslappning som en liten present till mig själv efter terminen, och det visade sig vara en hudterapeut som brann för naturliga och ekologiska hudprodukter. Hon pampered mitt ansikte i över en timme, med rengöring, peeling, mask, kräm - allt med skön ekologisk hudvård med naturliga oljor från allehanda växter som har alla möjliga välgörande egenskaper för just min hudtyp. Jag rådfrågade henne om hon kunde rekommendera ett märke med ekologiska produkter som inte var dyrare än min vanliga hudkräm, och då rekommenderade hon Weleda. Hon sade att Weleda och Dr Hauschka gör prisvärda och väldigt bra produkter.

När jag gick hem från ansiktsbehandlingen var min hy strålande med härlig lyster, och jag var nästintill omgiven av aromatiska ångor. Så jag tänkte, varför inte? Gick till närmaste hälsokostaffär och köpte Weledas Wild Rose kräm för torr hy, och jag måste säga att den är underbar. Min hy känns len och återfuktad och krämen doftar ljuvligt av rosor och jag-vet-inte-vad. Och så vet jag ju att den är 100 % naturlig och ekologisk, vilket ju inte gör det sämre...

Så nu har jag blivit en riktigt ekologiskt-junkie och bara frossar i allt som är naturligt because it's good for you. Fattas bara att jag blir naturist på köpet ;) Jag antar att det kommer bli mer balanserat så småningom, men just nu är det endast ekologiskt som gäller!

Slutligen fick jag en lite aha-upplevelse på yogan idag. När vi låg där i Happy baby pose så tänkte jag -alla har vi varit bebisar en gång. Konstigt att tänka sig! Han där, han som är så stor och kaxig, han har varit en liten bebis en gång. Och hon där, hon som står och speglar sig och plutar med läpparna, hon har varit en liten bebis en gång. Jag vet inte varför, men den tanken fyller mig med en enorm välvilja och omtanke - alla har vi varit fullkomligt oskyldiga och hjälplösa. Alla har vi formats av vår uppväxt och blivit de vi är idag, och alla gör vi bara vad vi kan för att bli lyckliga. Det finns en oerhörd ömhet och fragilitet i det konstaterandet om man öppnar sitt hjärta.

happy baby pose

på nätet hittade jag en en expert på happy baby pose :)

Jag tänkte också tillbaka på den tiden då vi var lite större men fortfarande små, där i början av skolåldern. Kommer ni ihåg hur det kändes när man var sju år?

Jag har för mig att kraven på prestation var icke-existerande, i alla fall som jag vill minnas det. Jag tror det är därför jag tänker tillbaka på den tiden som den bästa i mitt liv. Allt var så enkelt! Jag lekte med mina bästisar, och jag hade en ponny men det var inga krav på tävlan eller prestation. Jag hade pojkvänner, ja ett tag hade jag två samtidigt (de var också bästa kompisar) och jag minns hur jag gick hand i hand med dem på varsin sida. Så okomplicerat allt var! Skolan var lekande lätt, att lära sig var KUL, det var ingen ångest inblandad. Jag älskade att lära mig nytt, lära mig mer. Och jag minns att jag hade en omättlig aptit på världen och livet, det var en helt annan nyfikenhet, en helt annan storögdhet inför den stora vida världen och alla dess under och mysterier.Till skillnad från idag då mitt favorituttryck är: Är det vetenskapligt bevisat?

Jösses vad jag önskar jag kunde få tillbaka den synen - att det bara är kul att lära sig nytt och att plugga inte är associerat med prestation och krav. Jag hade lite den känslan när jag började plugga på läkarprogrammet, men kvävdes snabbt av utbildningens hårda tempo och höga krav. Att plugget blir mer lustfyllt och spontant, det ska bli mitt mål med nästa termin! Vilket kanske kan underlättas av att det är ämnen jag verkligen är intresserad av :)

Back to basics, helt enkelt.

La la love

Idag känner jag mig verkligen som en riktig liten hemmafru..

Eller vad sägs om att pussa mannen adjö och sedan äta riktig långfrukost framför Nyhetsmorgon, följt av två timmars yoga, måla naglarna och titta lite på Högklackat (humorserie på SVT) och sen hemlagad lunch, dricka kaffe och läsa lite modetidning, och nu som grädden på moset: baka en frestande doftande plommonpaj? :)

Under tiden jag gör allt detta (ja jag ska snart komma ner i varv men jag är fortfarande lika uppskruvad som en duracell-kanin efter de senaste två terminerna) så lyssnar jag på Eurovision-låtarna från i år och dansar runt i lägenheten. Kan det bli mer kliché än så?!

Men jag njuter faktiskt, lite lagom slappt sådär. Himla skönt också att bara softa runt i mina mjuka sköna yogakläder hela dagen. På tal om det, den här bilden hittade jag på nätet igår, haha!

Lustigt, det är lite pinsamt faktiskt men min favoritlåt just nu är La la love sjungen av Cyperns Ivi Adamou. Inte för att jag egentligen tycker att den är speciellt bra, utan för att jag själv haft den på hjärnan konstant dagligen i snart två veckor. Den har liksom trängt sig in i mina tankar och existerar konstant på repeat gömd någonstans i min hjärna, och poppar upp lite då och då. Och när jag hör den så är den ooooooh så bekant och vi gillar ju saker som är bekanta, inte sant? ;)

Själv tyckte jag att det, som vanligt, var alldeles för mycket fokus på sångerskornas sexualitet och kroppar och alldeles för lite fokus på låtarnas kvalitet under Eurovision. Kanske särskilt Cyperns och Greklands bidrag tyckte jag var lite too much, där klänningarna var så korta att de knappt täckte varken bröst eller rumpa och dansen lika utmanande som på ett bubbeldisco på någon av Greklands partyöar. Lite magstarkt kanske för barnfamiljer? Det är ju inte alldeles ovanligt att småflickor både klär sig och dansar precis som sina idoler. Tacka vet jag Loreen som var både cool, snygg och alldeles sin egen i sin klädsel, dans och sång.

Men motsägelsefull som jag är så kan jag inte låta bli att dras med i rytmen, sången, dansen och bli alldeles strålande glad, klappa händerna och studsa jämfota när jag hör Lah lah, lah lah lah lah, lah lah lah lah, la la looove.

Glad!!!

Alldeles nyss fick jag en riktigt glad nyhet - jag har klarat min utbildning till yogainstruktör! Den skriftliga hemtentan blev godkänd och min praktiska tenta förra veckan likaså, och nu har jag fått ett mail från mina fina lärare att jag är godkänd och numera officiellt diplomerad yogainstruktör, och att jag är välkommen på introduktionsutbildning inför att börja jobba. Ett väldigt trevligt jobb vid sidan av studierna måste jag säga.. (!)

Så dagen till ära bjuder jag på lite yogisk visdom och bilder :)

 

statisk handbalans

bryggan/hjulet : Urdhva Dhanurasana

Kamelen: Ustrasana

Bisfenol A?

Wow. Återigen så gör media sitt gamla trick - får nys på något som kan vara farligt och förstorar det till enorma proportioner. Det skulle inte förvåna mig om detta leder till att svenskarna fullkomligt kommer att bojkotta konserverna nu ett bra tag - tur att de har så lång hållbarhet så att inget företag plötsligt går i konkurs! För tänk om samma rön hade gällt en färskvara som till ex mjölk - då skulle alla Sveriges mjölkbönder konkursa en efter en.

Så what's the fuzz about?

Bisfenol A är ett ämne som ingår i många plastprodukter. Man har tidigare uppmärksammat ämnets inverkan på människans hormonsystem och under 2010-2011 förbjöds ämnet i svenska nappflaskor och barnmatsburkar. Nu har ett par journalister ställt upp som försökspersoner och ätit endast konservburksmat i några dagar (hög halt av bisfenol A i konservburkar) och deras nivåer av bisfenol i urinen ökade massivt. På grund av detta har man nu basunerat ut i media om hur farligt det är att äta mat från konservburkar och Tv4 har idag ägnat hela morgonen åt att förfäras åt de nya rönen.

Missförstå mig inte - jag om någon anser att man bör minska intaget av konserverad mat och halvfabrikat, men medias onyanserade sätt att berätta om de chockerande nyheterna gör att det tappar trovärdighet. Varför kan man inte istället ta upp diskussionen huruvida det sättet vi förvarar och tillagar mat idag påverkar vår hälsa negativt? Det finns anledningar till varför autoimmuna sjukdomar, allergier, infertilitetsproblem och vissa cancerformer ökar, och det finns orsak att tro att orsaken finns i vår miljö runtomkring oss - inklusive i maten vi äter.

Säger det inte sig själv? Vi värmer dagligen plastbyttor med halvfabricerad mat i microvågsugnar till lunch. Vi äter mat som färdats från andra sidan jordklotet och besprutats med alla möjliga kemikalier. Vi går omkring dagligen i en miljö full med avgaser och allergener. Självklart kommer det att slå tillbaka på oss, och det är väldigt svårt för den enskilde individen att inse vad som är bra eller inte för hälsan - jag tror det är viktigt att det kommer nationella direktiv och information för vad som är hälsosamt och inte.

Själv äter jag ibland halvfabrikat, ibland konserver, ibland mat som fraktats från andra sidan jordklotet. Ibland äter jag besprutade vindruvor utan att skölja dem först. Ibland värmer jag min platsbytta i microvågsugnen. När jag gör det så ignorerar jag min känsla av att det inte är bra för mig - det är så mycket enklare att bara göra som alla andra och låtsas om att det inte kommer få konsekvenser för hälsan...

Jag önskar att man från statens sida gör det enklare att leva naturligt och hälsosamt, exempelvis genom att göra det billigare att köpa ekologisk mat. Jag vet så många studenter som egentligen vill köpa ekologiskt men som inte har råd!

Så mer nyanserad information till folket, en större allmän diskussion om hur vi lever våra liv inklusive kost och motion, och slutligen bättre och billigare tillgång till sund och ekologisk mat.

Möjligt?

Glädje!

Äntligen - nu är jag helt klar med vårterminen - jag har skickat in och fått godkända portfolios, jag har klarat min praktiska och min skriftliga tenta på kirurgin och jag har skickat in min etiska diskussion som vi skulle skriva inom kursen PU (Professionell Utveckling). Jag har dessutom skrivit min hemtenta i yoga och träningslära, och igår gjorde jag min praktiska tenta som yogainstruktör. Dessutom har jag och resten av styrgruppen skickat in äskan om fortsättande av fadderverksamheten på läkarprogrammet, något som också har blivit beviljat. Hjälp vilken intensiv period det har varit!

Men nu är det tre månader sommarlov - på riktigt. Från och med nu ska jag bara göra det jag känner för precis när jag känner för det. Jag känner mig helt slut, helt utpumpad, all energi har runnit av mig och jag längtar bara efter VILA. (inte klädesmärket, bokstavligt talat! :)

Jag kan bara inte riktigt fatta det... alla katekolaminer snurrar fortfarande runt i blodbanan och gör mig alldeles yr, en känsla av att jag måste skynda mig, måste fortsätta, måste sätta igång.... med vad?

Det brukar vara såhär. Åtminstone ett par veckor efter terminstenta brukar min kropp fortsätta leva i en slags stress-situation där allt går på högvarv och där jag är mindre mottaglig och mindre tillgänglig för andra människor. Men jag vet också att det snart kommer att gå över, och jag är ändå överraskad: med tanke på alla de bollar jag hållit i luften samtidigt och med tanke på att jag sällan är hemma före kl tio på kvällen om dagarna så har jag ändå inte varit sådär vansinnigt kroppen-skriker-sluta-ont-i-magen-stressutsalg-eller-vad-det-nu-kan-vara - stressad den här terminen utan ändå tagit det hela med ro. En vinst i mina ögon. Som jag sade till en klasskamrat häromdagen - jag kämpar varje dag med att inte behöva vara så himla duktig och prestera. Detta är jättejättesvårt för en person som har tävlat hela sitt liv.

Den senaste veckan har vi haft kursen PU (professionell Utveckling) på avancerad nivå. Det har verkligen varit givande, och jag tycker man borde ha ett par dagar avancerad nivå PU som början eller som avslut på varje termin istället för att bara överösa oss med det helt plötsligt på termin 8 - nu har vi istället fått kämpa med samtal om döden och sjukdom i nästan två veckor och det finns en risk att folk inte orkar med så mycket känslor/ångest/tankar på en gång precis post-tenta. Dessutom är det alltid aktuellt, och jag tycker det borde inkorporeras ordentligt på utbildningen åtminstone från och med termin 6 då vi går ut på klinik och dagligen träffar svårt sjuka patienter.

Jag tänkte jag kunde skriva min diskussion om ett etiskt dilemma här på bloggen, som man kan läsa om man är intresserad. Om inte är det bara att avstå.

Hoppas att ni som läser (vilka ni nu är, jag blir lika förundrad varje gång jag ser hur många som besökt min blogg) också har klarat era tentor, uppsatser eller uppdrag och att ni snart får njuta av en härlig semester. Glad sommar!

FÄRDIG!

Fääärdig!

Äntligen äntligen är T8 -tentorna över. OSCE igår (praktiskt tenta), skriftlig idag.

Hur har det gått nu då?

Det gick jättebra på OSCE, trots att jag själv kände mig lite shaky. Den skriftliga får vi svar på fredag (snabt jobbat, imponerande!). ... Men ärligt talat, för en gångs skull så känns det faktiskt BRA efter att ha skrivit en tenta, en känsla jag nog inte haft sedan T2. Absolut, jag kunde verkligen inte svara på allt, och jag hade tänkt fel på ett par frågor som jag trodde jag hade förstått, men över lag kändes det faktiskt helt okej, istället för fan det gick åt helvete. Och när det brukar kännas som att det fick dåligt så brukar det ju alltid ha gått bra, så då tänker jag att nu borde det också ha gått bra. Eller nåt.

Eller så har jag bara blivit loj och mindre hård mot mig själv? I så fall: mission accomplished :)

Den praktiska tentan var, precis som på T6, brutal: skitnervös ställs du framför en dörr där det står ex Anestesi på, och när de blåser i visselpipan får du springa in och göra det praktiska moment du får i uppgift - ofta med knapp tid att det räcker så man måste skynda sig, under tiden står din lärare och tittar kritiskt på varje sak du gör och för protokoll - fem minuter senare blåser visselpipan igen två gånger för att markera att man måste ta sig vidare till nästa stängda dörr. Spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, gör ett knästatus, spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, tolka fem röntgenbilder och ange osteosyntesmaterial, Spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, gör ett handstatus, Spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, simulera en traumasituation, Spring ut, hitta din dörr, läs lappen, spring in, sätt en kateter, osv osv osv Pheew...

Man ska inte ha svaga nerver om man ska utsätta sig för något sådant.. (!) Just det att det är någon som står och bedömer en samtidigt som det är en högt onaturlig situation (en docka kan inte visa känslor, bli kallsvettig, cyanotisk, ha puls osv såvida den inte heter Simon). Men efteråt är det kul att man har fått visa vad man kan! Och som vanligt är man sin hårdaste domare, själv tyckte jag det gick okej men jag fick väldigt bra betyg och hamnade topp tio (något man verkligen verkligen inte ska bry sig om och inte ens borde räkna... typiskt man är en sån tävlingsmänniska långt där inne trots allt).

Nåväl. Jag hoppas att min intuition stämmer och att jag klarat den teoretiska tentan - i så fall så är det bara en veckas professionell utveckling som gäller och sen är det nästan tre månader sommarlov! sjukt lyxigt :)

Och sen är det termin 9 (barn, gyn och psyk - lite av mina intresseområden), termin 10 examensarbete och termin 11 vårdcentral - sen är jag... just det. FÄRDIG. Tiden går snabbt.

Fääärdig! påminner mig om ett fantastiskt barnprogram som jag älskade när jag var riktigt liten: Beppes godnattstund, där en av de små dockorna är på toaletten och högljutt ropar "färdig" när hon är klar. Precis som man kanske själv gjorde när man var lite, och som ens eventuella framtida barn kanske kommer göra en dag? Varför gör de inte så söta oskyldiga barnprogram längre...

Flow..

Idag är jag i ett sådant där skönt flow med tentaplugget, där saker och ting faller på plats och man börjar känna "aha, jag börjar kunna det här nu!". Väldigt trevligt.

Igår serverade jag på elfte-terminarnas sista klassfest tillsammans innan examensfesten, väldigt trevligt. Känns också lite konstigt, dels för att jag betraktar flera av dem som mina vänner och att de inte kommer att vara kvar här och att man inte kommer att se dem på sjukhuset längre känns lite sorgligt, dels för att jag då inser att Oj, det är inte så långt kvar för mig heller. Stämningen under kvällen var oerhört varm, kärleksfull och sentimental samtidigt som den var väldigt festlig och uppsluppen, och det var tydligt att de flesta tyckte det var fantastiskt skönt att de tagit sig igenom hela den här långa tuffa utbildningen och nu är redo att börja jobba.

Under kvällen fick jag den allvarliga frågan av en vän: Vad gör dig lycklig?

Gud vilken svår fråga... Jag kunde inte låta bli att säga att ingenting egentligen gör mig lycklig - antingen så är jag det eller så är jag det inte, beroende på hur jag mår fysiskt och psykiskt, hur jag lever mitt liv och vilka människor jag omger mig med. Men, fortsatte jag, det finns vissa saker som kan göra mig glad och vissa saker som kan göra mitt liv meningsfullt.

Det första som kommer upp i mina tankar på saker som gör mig glad är gräs ( haha ja jag vet det kan tolkas på flera sätt :) men grönt frodigt gräs är något som verkligen kan göra mig euforisk. Jag minns när jag hade flyttat till Abu Dhabi (dvs öknen) och hade bott där i ett par månader under tiden jag gjorde min utbildning till flygvärdinna, och när jag för första gången fick en flygning till Europa. Det var i maj och jag hade inte sett annat än sanddyner och konstgräs i flera månader. Det första jag gjorde när jag kom fram till hotellet, som låg strax utanför London, var att skynda mig ut till närmaste lilla park där jag slängde mig i gräset och bara fullkomligt frossade i grönskan. Jag drog i det med fingrarna, luktade på det, lekte med det, och njöt av fulla muggar. Måste sett lustig ut, men så hungrig på den grönskande naturen var jag :)

Jag måste ha natur omkring mig, annars känner jag mig tom inombords. Därför har jag insett att jag inte är en storstadsmänniska - ingen sex and the city tjej! - jag avskyr att vara omgiven av massiv trafik, bilar och avgaser, aldrig få en stund i tystnad, och jag är beroende av grönska och natur. Gärna berg, skog och hav dessutom. Och fåglar! Och ett rikt djurliv över lag. En liten enkel sak som kan göra mig glad är att en skön sommardag sitta i gräset, betrakta himlen och träden, lyssna på fåglarnas kvitter och bara känna en liten vindpust smeka min kind. Underbart!

Något annat som kan göra mig så där innerligt glad och varm om hjärtat är när jag betraktar barn som leker, sover eller interagerar med sin omgivning. Likadant när jag ser ett gammalt par gå hand i hand, eller när jag ser någon göra en god gärning.

Något som gör mig euforiskt glad är att dricka bubbel med mina vänner, lyssna på bra musik och dansa hela natten lång. Något som kan göra mig lugnt glad är att göra yoga, gärna timme ut och timme in. Något som kan ge mig stor tilfredsställelse är att sitta på hästryggen och känna hästens rörelser anpassas till mina, och känslan av att ha hoppat ett utmanande hinder och det bara kom i ett sådant där skönt flow.

Men vad gör ens liv meningsfullt? Mycket större fråga. För mig är det att känna mig connected - att känna samhörighet med andra - och att känna mig behövd. Att jag är viktig i det stora hela. Inte oersättlig, men viktig. Och jag tänker att i framtiden vill jag ha ett meningsfullt arbete (något jag hoppas att läkare ska innebära) och en meningsfull fritid fylld med natur, vänner, barn, omtanke och kärlek.

Kan det vara ett recept på lycka tro?

GRÄS!

Längtar...

Om exakt en vecka är det dags - då gör jag mina två tentor och sen ÄNTLIGEN kan man slappna av och börja njuta av våren. Så himla fint ute nu, man skulle helst bara vara utomhus hela tiden, gå långa skogspromenader, cykla till havet, rida ut på fälten... Ja allt det där. Allt annat än att stänga in sig i ett dammigt bibliotek med dålig luft och lukten av halvätna äppelskruttar...

Sen ett par veckor till innan det äntligen blir stor fest (vi brukar alltid gå på examensfesten som ett avslut på terminen) och då ska klackarna i taket minsann! Därefter blir det en ordentlig detox i sommar för min del, men innan dess ska vi bada i champagne :)

Var bara tvungen att ta med den här bilden, tycker den är himla läcker, även om jag vet jag inte borde eftersom den säkerligen är ordentligt retuscherad och förespråkar ett inte alltför hälsosamt ideal. Men snygg är hon likförbannat :)

tentaplugg

Så var det dags för tentavecka... Den här terminen får vi åtminstone en vecka på oss att fokusera helt på böckerna, inte som i T7 där vi hade obligatoriska moment till dagen innan tentan, och det är verkligen skönt att själv få lägga upp sin tid med plugg och pauser. Visserligen osar ångesten om alla läkarstudenter man träffar på just nu, men det är väl ofrånkomligt.

Jag  har dock fortsatt hålla mitt löfte till mig själv att försöka ta det lugnt, och därför har jag trots allt haft en trevlig helg med middag ute, ost- och vinkväll, en stund ute i solen (vid havet!) och ikväll har jag gottat ner mig ordentligt i soffan med det senaste avsnittet av Game of thrones. Livsfarlig serie det där, man blir snabbt beroende. Nu är det i alla fall dags att sova inför morgondagens intensiva pluggdag. Längtar verkligen tills de närmaste veckorna är över och det äntligen är dags för ett riktigt välförtjänt sommarlov...!

Mitt första (och sista?) riktiga sommarlov på år och dar, där jag bara ska vara ledig hemma, göra massa yoga, läsa och lyssna på musik och bara bli sådär riktigt riktigt utvilad som man bara kan bli av en semester hemma. Och självklart kommer jag att filosofera och fundera och ruminera och allt det där jag brukar göra när jag är ledig :) Nästa sommar hoppas jag på att istället jobba som underläkare och då lär det ju bli att jobba jobba jobba, så nu ska det banne mig njutas av den kommande sommaren!!! Måtte bara de närmaste veckorna gå fort och någorlunda smärtfritt...

Måste man försonas med sina föräldrar?

Alla har vi varit små små flickor eller pojkar, fullkomligt beroende av våra familjer och omgivning för att kunna känna oss trygga, älskade och tillräckliga precis som de vi var. Beroende på hur våra föräldrar har interagerat med oss så har vi idag olika relationer till inte enbart våra föräldrar - utan även oss själva. Om man haft turen att ha vuxit upp med trygga och kärlekfulla föräldrar så är ens möjligheter att kunna känna sig trygg och älskad utan yttre bekräftelse desto större.

Alla stöter vi på svårigheter någon gång i livet, och trots att man kanske är vuxen sedan många år tillbaka så kan relationen till ens föräldrar vara oerhört viktig i dessa situationer. Dels genom att man fortfarande har en trygg och kärleksfull famn att krypa upp i, man kanske kan ta en helg där man åker hem till sina föräldrar och låter sig bli ompysslad och älskad, men också att man har integrerat sina varma kärleksfulla förälder i sig själv och att man kan trösta sig själv i de situationer när livet känns tungt och svårt.

Alla har dock inte turen att växa upp i trygga och kärleksfulla hem, och tyvärr påverkar det inte bara deras barndom utan påverkar hur personen i fråga lever sitt vuxna liv, hur man hanterar svårigheter, huruvida man lärt sig att ta hand om sig själv, sätta gränser för sig själv, och huruvida man känner att man duger som den man är. Även om man har blivit vuxen så har vi alla fortfarande det lilla barnet kvar inom oss, och ibland kan det lilla barnet komma fram ur djupet och önska att bli sedd, hållen och älskad. Om man då inte fått verktygen från sin uppväxt så kan det bli att man istället ständigt söker bekräftelse utåt och speglar sig fullkomligt i andra människor, kanske jämställer man sitt eget värde med sina prestationer och kanske driver man sig själv alldeles för hårt eftersom att man aldrig lärt sig att ta värna om sig själv.

Men vad ska man då göra om man inte har en god relation till sina föräldrar? Ska man acceptera sitt förflutna, förstå att ens föräldrar gjort så gott de har kunnat, förlåta och ha fortsatt överseende för hur ens föräldrar hanterat ens uppväxt och hur de fortsatt hanterar relationen? För hur ska man kunna känna sig lycklig när man har ett stort avstånd (eller kanske till och med fullkomlig tystnad) mellan sig själv och de som satt en till jorden? Ens föräldrar har ju trots allt fött en, gett en mat och kläder, tagit hand om en utifrån sin egen förmåga. Sådana tankar kan väcka mycket skuld hos det vuxna barnet, och man kan känna att man måste acceptera. Kanske känner man sig så beroende av sina föräldrar, trots att man är vuxen, att man begår våld på sig själv genom att låta dem fortsätta behandla en som de alltid gjort, att vara i fortsatt underläge och foga sig i situationen, eller skuldbelägga en för att man upplevt sin uppväxt som otillräcklig eller få höra att man är "otacksam".

Det vanliga svaret från föräldrar vars barn "klagar" på att de inte funnits för dem: "Jag gjorde så gott jag kunde, och tänk på allt detta .... som jag gjort för dig". Räcker det? Ja kanske räcker den förklaringen, ingen är perfekt. Och kanske måste inte allt vara perfekt? Men kanske känner man dock att ett "jag gjorde så gott jag kunde" inte räcker i alla fall, att man behöver mer. För när föräldrarna säger att de gjort så gott de har kunnat eller berättar om allt de har gjort för sitt barn, då säger de indirekt "jag ångrar mig inte". Istället för "förlåt, jag insåg inte att jag gjorde dig illa, jag älskar dig över allt annat och nu vill jag bara att allt ska bli så bra som möjligt". Ett sätt att hantera det är att prova familjeterapi (man blir aldrig för gammal att gå i familjeterapi) och kanske kan man då med hjälp av en terapeut närma sig varandra och skapa förståelse. Om föräldern kan acceptera barnets syn på sin uppväxt och kanske fortsatta behov i vuxen ålder och visa förståelse för barnets upplevelser, uppvisa ånger samt en önskan om ändring av den framtida relationen - ja då kanske en försoning kan ske.

Det är dock inte alltid möjligt att försonas med sina föräldrar. Kanske är de inte mottagliga för sitt barns upplevelser, kanske får de så dåligt samvete att de inte står ut och skuldbelägger barnet istället, eller kanske så vill de helt enkelt inte ändra någonting. Som vuxet barn blir då situationen svår, och att inte kräva förståelse eller försoning utan bara fortsätta som ingenting hänt blir att begå våld på sig själv. Kanske är det i så fall enklare att inte ha kontakt, och att förlåta sina oförstående föräldrar i sitt hjärta men inte ha så nära kontakt för att skydda sig själv från ytterligare skada? - men då sker inte en verklig försoning. Men måste man försonas med sina föräldrar?

Det kan vara svårt att inte bli bitter om man en dag inser vilka handikapp ens uppväxt har gett en. Jag kan tänka mig att det skulle kunna innebära att man upptäcker att man inte vet hur man ska bete sig som förälder den dagen man själv får barn. Eller så kanske man får runt med kass självkänsla. Kanske känner man att man inte är värd att älskas om man inte är till lags eller presterar. Kanske känner man att man är rädd för auktoriteter. Kanske upptäcker man att man reagerar starkt på för andra underliga och banala stimuli. Vissa dränker sina sorger i alkohol eller droger. Kanske går man runt med ett stort hål i sitt bröst, en stor tomhet inombords.

Jag har tidigare skrivit om när jag läste på nätet hur blivande mödrar kände sig så lyckliga "för nu behöver jag aldrig mer vara ensam", och jag tror att det är en stor risk att man lägger allt sitt hopp på sina egna barn att de ska fylla det tomrum som föräldrarna lämnat efter sig. Att barnets fullkomliga kärlek till sin förälder gör att man känner sig mer hel, som en bättre människa. Kanske blir man så beroende av barnet att man inte vill inse att barnet kommer att växa sig stor, bli vuxen och stå på egna ben. Kanske blir det då att man håller så hårt i sitt barn att man omedvetet bestraffar det när det försöker ta sina första egna steg ut i världen och vill frigöra sig från sin förälder.

Om man verkligen ser med nyfikna ögon och lyssnar till de människor man har omkring sig så inser man ganska snabbt att det verkligen inte är något ovanligt med knackiga familjerelationer, snarare tvärtom. Man kan ofta höra "pappa var aldrig närvarande", "mamma bara klagade på mig", "jag var aldrig bra nog", eller "jag fick aldrig göra någonting". Sällan får man dock höra "mamma slog mig", "pappa bestraffade mig" eller "mina föräldrar missbrukade" - men då detta är ytterst tabubelagda samtalsämnen så är det kanske itne så konstigt. Då är det desto mer hjärtevärmande att höra om de som längtar efter familjehögtiderna, de som längtar efter att få umgås med syskon, längtar efter att få prata med sina föräldrar! 

Huruvida man måste försonas med sina föräldrar är ett väldigt explosivt ämne som engagerar och upprör, och särskilt i ropet nu när exempelvis Anna Wahlgrens dotter skrivit en bok om sin uppväxt. Om man är intresserad kan jag varmt rekommendera att lyssna på P1s Kropp och själ - Måste man försonas med sina föräldrar? från den 8 maj.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1272&artikel=5097168&fb_source=message


Jag kan även rekommendera Jesper Juuls bok "din kompetenta familj".

Chirurgia minor!

Idag har jag faktiskt fått göra något riktigt kul! Jag hade något som kallas chirurgia minor på mottagningen, dvs man gör små kirurgiska ingrepp i lokalanestes, till ex tar bort en leverfläck eller liknande. Jag var först ut och min patient hade ett stort lipom (benign tumör, närmare bestämt fettknuta) bak på ena axeln som patienten hade en hel del bekymmer av.

Så jag lade lokalbedövningen (spruta) i huden och skar sedan ett 4 cm långt snitt. Strax efter att jag skurit upp huden började lipomet nästan bubbla ut och det var bara att ta ett ordentlgit tag, extirpera (ta ut) och debridera (göra rent) hålan som blev efteråt under huden. Det var verkligen kul att få vara den so håller i kniven, och efteråt sydde jag ihop med fina intrakutana stygn som knappt kommer synas alls när patienten tar av plåstret igen. Patienten sade att hon var nervös att det skulle göra ont men att det knappt hade känts alls, och att det kändes bra efteråt. Patienten visste såklart att jag var student och att det var en studentmottagning, och det var verkligen kul att se att patienten var så nöjd när hon gick därifrån :)

Så här ser ett lipom ut! Och nej, det var INTE detta som jag plockade ut ur patienten  idag :)

Det var dock inte helt smärtfritt från min sida, jag har ju som bekant väldigt lågt blodtryck och kan särskilt tidigt på morgonen få ortostatism (blir yr av det låga blodtrycket när jag ställer mig/står länge), och dessutom tyckte jag nog undermedvetet att det var lite läskigt, för jag blev alldeles illamående och snurrig där ett tag. Både handledaren och min klasskamrat som assisterade noterade att allt blod försvann från ansiktet och att jag var likblek, och jag var tvungen att blinka några gånger och bita mig i tungan för att det inte skulle svartna framför ögonen. Som tur var gick det snabbt över, jag tog ett par glas vatten och sedan kunde jag fortsätta... Och jag tror inte patienten märkte något faktiskt :) Även om det såklart inte hade gjort något, men jag hade inte velat oroa någon i onödan. Jag kommer ihåg på en operation där jag höll på att svimma och helt plötsligt var allt fokus på mig istället för patienten, de sprang och hämtade en stol och saft och blöt servett osv och var jättegulliga, men det kändes rätt awkward... Händer alla ibland, får jag höra. Jo visst, men jag har ju redan så lågt blodtryck så det är inte mycket som krävs för att världen ska börja gunga :) 

Oh well, nu tillbaka till studierna. Lungt och stilla, metodiskt och utan stress, så ska jag plugga fram till tentan den här gången. Våga vägra hets!

Trött trött trött

"Om jag nu ska leva så ska jag banne mig leva" sade Stina Lundberg Dabrowski i en intervju. Och visst har vi alla hört ordspråk som Carpe diem, eller livet är det som sker medan du är upptagen med annat, eller livet är inte dagarna som går det är dagarna du minns.

Kloka ord. Men väldigt svårt att applicera i vardagen, i alla fall den vardag som jag och många andra läkarstudenter befinner oss i - konstant press och en gigantiska terminstentor som hotande kommer allt närmare för varje dag som går. Mina klasskamrater har gått in i fullt tentamensmode nu - det enda folk pratar om är de kommande tentorna, hur lite de hunnit plugga, hur lite de kan, vilken panik de känner, att nu måste de plugga dygnet runt de sista två veckorna om de ska ha någon chans att klara sig. Kanske inte så konstigt att man inom psykologin i flertalet studier om stress och effekter på kropp och psyke (ffa i USA) studerar just läkarstudenter några veckor före tentamen.

Jag har inte riktigt hamnat i tentamensmode än, tidigare år har jag varit en av de ivrigaste av de panikpluggande inför tentan, men nu orkar jag bara inte. Jag är så fruktansvärt skoltrött och har inte tillräckligt med motivation att piska mig själv till att stressa stressa stressa för att plugga plugga plugga. Visst är jag också pressad, en slags subtil stress som man kanske inte så lätt märker och som jag själv lägger märke till först vid vissa situationer. Exempel på sådana situationer där jag får en aha-upplevelse och inser hur pressad jag egentligen är:

* Jag ser en kär vän i skolan som jag bryr mig om och vill veta hur han/hon har det - trots det vänder jag bort blicken och skyndar snabbt förbi. Känsla: Jag hinner inte!

* Jag vet att det är bra för mig att göra avslappningsövningar och göra yoga - trots det så hoppar jag över att göra det. Känsla: jag är alldeles för uppe i varv för att kunna ta mig samman.

* Jag kastar i mig maten på fem röda trots att jag vet att jag kommer att få ont i magen om jag gör så, och trots att jag kanske egentligen har tid att sitta ner och äta i lugn och ro. Känsla: skynda skynda skynda.


* Jag tappar saker, lägger ifrån mig saker, glömmer namn på välkända ansikten, och säger fel. Känsla: disträ.

* Jag kan inte somna när jag går och lägger mig för natten, ligger och vrider på mig i sängen och räknar timmarna tills jag ska upp, samtidigt som jag är så trött när jag kommer hem att jag däckar på eftermiddagen. Känsla: trött, trött, trött.

Så när folk i min omgivning är sjukt stressade och pressade själva, och frågar mig "men varför pluggar du inte mer, varför är du inte mer stressad, varför kämpar du inte? hur ska du klara tentan?" så svarar jag bara att jag inte orkar. Kanske får det lov att bli första tentan jag kuggar, kanske har jag ändå lärt mig allt jag behöver för att klara den här terminens tenta (knappast), kanske är det okej att inte pressa sig själv rakt in i väggen så man knappt vet vad man heter längre. Kanske är det inte hela världen? För frågan är hur mycket av det man panikpluggar inför tentan (detaljkunskaper) och hur mycket det är av det man lärt sig under terminens gång (allmänna kunskaper) som man senare kommer att komma ihåg och faktiskt använda i sin kliniska vardag ..?


Ibland känns det som att jag är ensam i att ifrågasätta läkarstudentens och läkarens vardag? Att jag är ensam om att sätta gränser - att verkligen sluta när min jourtjänstgöring ska sluta, att verkligen ta lunch, att inte plugga halva nätterna. Att inte tycka det är okej att bara för att jag vill bli läkare, för mig ett meningsfullt jobb där jag kan hjälpa andra, dagligen ska behöva begå våld på mig själv. Att inte alltid göra det som andra förväntar sig av mig - för det finns hela tiden människor runtomkring (kursare, kollegor, handledare, överläkare) som har synpunkter på vad man ska göra och inte göra, hur man ska agera och inte agera, hur man ska tänka och inte tänka osv. Det är svårt att inte tvingas in i mallen om man vill känna sig kompetent och accepterad. Jag är en väldigt ambitiös person som gärna vill ta plats och lära mig så mycket jag kan, men jag är samtidigt väldigt mån om min integritet (och min egen hälsa) och vill inte leva mitt liv som marionettdocka där det alltid är andra som dikterar mina levnadsvillkor.

Nej, det handlar inte om att jag är lat, eller att jag struntar i tentan bara för att jag nu inte pluggar hela kvällarna och nätterna. Jag vill bara inte leva på det här sättet, år efter år efter år, med konstant stress och press där man alltid ska känna att man inte gör tillräckligt, aldrig kan tillräckligt, aldrig är tillräcklig. Det finns gränser för hur mycket en människa orkar (och bör!) pressa sig själv, och i mitt fall är det snarare sunt att jag tar ett steg tillbaka och känner efter vad som är lämpligt för mig än att bara köra på och göra som alla andra. Vem vet, kanske är det just det beslutet som avgör huruvida en person slutar som utbränd eller inte en dag i framtiden. 

Ett klokt gammalt indiskt ordspråk: Döm ingen förrän du gått hundra mil i hans mockasiner!

op-vecka

Vakna en gång i timmen för att titta på klockan. Upp kl 05.45. Tryck i dig en kopp kaffe. Sleva i dig lite gröt. Snabbdusch följt av snabbgång till tåget. Tåg. Försening. Skynda till omklädning. Byt om. Ta på dig en obekväm mössa som skaver över öronen. Tvätta dig femhundraelva gånger med tvål och sprit. Glöm att munskyddet inte är sterilt och tvätta dig femhundraelva gånger igen. Stå handfallen i fem och en halv timme på en operationssal och stirra ner i ett sår, alternativ upp på en skärm. Hungrig. Törstig. Trött. Ställ frågor som besvaras i hälften av fallen (om du har tur). Håll i ett par hakar (då har du verkligen tur!). Klipp en tråd. Sy ett par stygn? Nej nu gapar du om för mycket. Ät en snabb lunch. Halsa ett par klunkar kaffe. Tvätta dig igen. Armarna ser ut som ömsande ormskinn. Stå handfallen i några timmar på en operationssal och stirra ner i ett sår. Om du har tur får du en pall med lite bättre uppsikt. Lite blod, lite tarm, lite bränn och lite stygn. Slut. Gå hem. Känn att ännu en dag gått fullkomligt förlorad...?

Jag tror inte jag behöver säga att jag inte ser någon framtid för mig som kirurg :)

 Lika kul som jag tyckte det var på kirurgakuten (längtar tillbaka), lika ointresserad är jag av bukoperationer. Idag var jag med på bröstop och det var i alla fall lite mer intressant (med betoning på lite), men ärligt talat tyckte jag det var roligare att hänga på anestesisidan och följa patientens vitalparametrar istället. Min inställning till allmän kirurgi och ortopedi är att det är jättebra och jättenyttigt att vara med på en viss typ av op åtminstone en gång. Idag fick jag assistera på första operationen på bröstop, och då tyckte jag ändå att det var rätt intressant och lärorikt. Men att sen sedan stå vid sidan av och se exakt samma operation göras en gång till men denna gång inte ens få assistera, då har jag väldigt svårt att uppehålla något slags intresse.

Men det är skönt, för väldigt många andra tycker att den här terminen är jättekul och de vill helst vara på op hela tiden. Deras dröm är att bli kirurger! Vilket är perfekt för då slipper jag :)

Sen ska vi aldrig säga aldrig, jag är ju intresserad av gynekologi och obstetrik och där opererar man ju också, så vi får se vart det hamnar i slutändan. Jag önskar verkligen att jag hade varit mer intresserad av att stå på op! Då hade den här terminen var lite mer givande. Även om jag ändå absolut tycker att termin åtta är en av de bättre terminerna hittills.

Nåväl, nog om mina framtidsplaner. Apropå bröstkirurgi så är det verkligen en hemsk sjuka, den där bröstcancern. Ja det är ju inte bara en sort, utan det finns flera typer med olika svårighetsgrad osv. Men det som är lurigt är att man redan som ung tjej kan få bröstcancer, annars är ju cancern en plåga på äldre dar. Så får man en knuta i bröstet, även om man exempelvis är gravid eller ammar, så bör man gå och få den undersökt och diagnosticerad. Det kan vara en helt ofarlig benign tumör eller en liten abscess, men det finns alltid en risk att det är en cancer och då gäller det att få diagnos och behandling så snart som möjligt så den inte hunnit sprida sig.

Som tur är finns idag väldigt god behandling, allt från kirurgi till strålning till cytostatika till speciella läkemedel som specifikt angriper tumören såsom monoklonala antikroppar. Ofta kombinerar man flera behandlingar. Och som tur var så är prognosen ofta god, men ju tidigare desto bättre! Därför blir man verkligen förskröckt när man ser bilder på kvinnor som kommer in alldeles alldeles för sent, med en stor fet knuta på bröstet som drar in mamillen (bröstvårtan) och blöder, och man tänker "varför sökte du inte hjälp tidigare"?? Denial denial, I guess...

Det som är så fantastiskt är att man idag alltmer kan göra en partiell mastektomi, dvs man tar bara bort den delen av bröstet där själva cancern sitter. På det sättet mister inte kvinnan hela sitt bröst, vilket för många är en stor lättnad. Skulle man nu trots allt ta bort hela bröstet så finns det goda chanser att det ändå kan bli jättefint genom att strax därefter lägga in ett implantat och ev även operera det andra bröstet så att man får en fin symmetri. För det finns ju trots allt ett liv efter cancern! Även om fåfängan kanske naturligt tar ett par steg tillbaka när det är livet som står på spel. Men så småningom kommer nog önskan tillbaka om att känna sig som en "hel" kvinna och behovet av att känna sig attraktiv och tycka om sin egen kropp.

Sen blir brösten vanligen mindre ändå efter operationen, men å andra sidan är det kanske inte alltid något negativt :)

Kirurgakuten

Den här veckan (vecka och vecka, det blev tre dagar) hade jag kirurgakuten som min placering, och igår gick jag kvällsjour. Det har verkligen varit kul och lärorikt! Det som är skönt när man är där är att då är man verkligen bara där - du behöver inte klämma in att hinna plugga, då behöver inte klämma in några föreläsningar och stressa från det ena till det andra, utan du är där. På plats. I åtta timmar.

Som sagt så har jag börjat känna mig himla stressad över studierna nu igen, jag får bara inte tiden att räcka till... Att man dessutom sover dåligt dessutom hjälper inte.Försöker att slappna av och andas, säga till mig själv att ta det som det kommer, inte stressa upp mig - men känslan av att aldrig hinna läsa ordentligt i böckerna och att aldrig plugga tillräckligt jagar mig. Det enda som hjälper är om jag bara säger till mig själv "Okej, gå bara på dina placeringar, var på sjukhuset när du är schemalagd, och sen kan du ta tentan efter sommaren. Du måste inte läsa allting nu, du kan i lugn och ro läsa det i sommar när du är ledig." Då känns det lite bättre, en stund, innan den där gnagande känslan i magen sätter igång igen "men jag måste ju klara den här tentan, och tänk vad jobbigt att ha en omtenta som hänger över en hela sommaren".

Saken är den att jag aldrig har kuggat en tenta, och trots att jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle klara min T7-tenta efter en privat väldigt turbulent höst och i skolan mycket pressad hösttermin så klarade jag ju den tentan med marginal. Vilket såklart inte betyder att jag kommer klara denna tentan för jag måste ju fortfarande plugga (vilket jag nu inte känner att jag hinner alls), men jag kan glömma att få någon som helst sympati från min omgivning. "Det där säger du varje gång, och sen går det alltid lika bra" säger de. Ja, jo. Men det hjälper inte mig nu.

Allra helst skulle jag bara vilja vara på sjukhuset och lära mig som den lärling man är på ex akuten där jag varit nu. Då känner jag att jag verkligen lär mig att bli läkare! Det som de tar upp på tentan känns sällan lika essentiellt som just erfarenheten att "arbeta" som läkare - då lär jag mig massor utifrån varje patient jag får. Som nu, efter de här dagarna känner jag att jag har bra koll på utredningen och handläggningen av appendicit, navelbråck, pyelonefrit, njursten, och gallsten eftersom att jag haft patienter med dessa tillstånd, och jag då har läst på allt vad jag kunnat om patientens sjukhistoria samt i min lärobok om tillståndet. Men inte nog med det, för visst är böcker bra men att få diskutera tillstånden och diffdiagnoser med sin handledare ger minst lika mycket! Särskilt om man har bra handledare som jag haft de senaste dagarna.

Över lag måste jag säga att jag känner mig väldigt väl behandlad som kandidat den här terminen. Inget "ställ dig där i hörnet och titta på" eller ännu värre "sätt dig här och lyssna när jag dikterar", utan jag har blivit behandlad som en yngre kollega där jag fått ta egna patienter och göra egna bedömningar. Jag har också varit varmt välkommen att vara med som observatör när vi har fått in traumalarm, vilket har varit oerhört lärorikt. Det gäller verkligen att hålla huvudet kallt när larmet på akuten går och det kommer in en 14-årig flicka på bår som varit med om en trafikolycka och nu ligger medvetslös med ofri luftväg.

På kirurgakuten har jag nu tagit mig an en patient i taget, fördjupat mig i patientens journal och labprover, och sedan gått in till patienten. Jag presenterar mig alltid som läkarstudent, att jag kommer att göra en första bedömning och att jag sedan kommer diskutera med min handledare innan vi ställer diagnos och ev går vidare med behandling. Därefter ber jag patienten berätta om varför han/hon kommit till akuten just idag, och därefter ställer jag följdfrågor för att få en tydlig bild av vad som hänt och vilka underliggande sjukdomar eller tillstånd som patienten eventuellt har. Sen undersöker jag det mest relevanta, men åtminstone lyssnar jag på hjärta och lungor innan jag undersöker buken och ev andra lokaler på kroppen. Därefter väger jag samman patientens symptom, mina fynd och labsvaren till en preliminär bedömning. Därefter meddelar jag patienten att jag kommer tillbaka (och då är det viktigt att faktiskt också alltid komma tillbaka!) och sedan letar jag upp min handledare. Innan dess läser jag eventuellt på tillståndet lite så jag har lite mer kött på benen. Jag drar kortfattat alltihop för min handledare, vi diskuterar, ev undersöker även min handledare patienten och sedan får jag ge det definitiva beskedet för kommande åtgärder till patienten. Om patienten läggs in gör jag inskrivningsanteckningen vilket också sparar tid för min handledare.

På det här sättet får jag axla läkarrollen, patienterna blir grundligt undersökta av båda student och handledare, och faktiskt så hjälper detta till att öka flödet av patienter på akuten. Igår kväll var det flera patienter som klagade på att det tog sådan lång tid, och jag förstår verkligen att det är jobbigt att vänta så länge men läkarna jobbar så snabbt de bara kan. Genom att man som student hjälper till går det i alla fall lite fortare, så det blir ju en vinst för alla. Sen kan man ju tycka att bemanningen på akuten kunde vara bättre ibland, häromdagen var det en stackars läkare som var helt själv på kirurgakuten med massa patienter väntande.

Det här blev visst ett väldigt långt inlägg, men summa summarum så trivs jag bra med att vara i hetluften med ärmarna uppkavlade och redo att möta nya patienter, hellre än att försöka förstå vad jag förväntas kunna till en tenta och försöka trycka in egennamn på oändligt många frakturer och operationsmetoder.

Nu sova, imorgon urologi och till helgen: efterlängtat yogaretreat! O boy o boy, vad jag behöver det sistnämnda just nu.

kortis...

En riktig kortis, eftersom att jag är så trött att jag tror jag kommer falla huvudstupa ned i sängen och somna bums om ett par minuter, idag har jag hämtat min nya fina cykel (svarta faran :) och cyklat hem från Malmö, lyckades cykla vilse på vägen (haha det har jag fått höra nu efteråt, men det är faktiskt inte så lätt att hitta när man cyklar på små landsvägar!) kom försent till yogakursen (sista gången!) och nu efter fyra timmar av yogasnack och övningar är jag heeeelt slut.

Men detta innebär alltså att jag snart ska tenteras och snart alltså är helt färdig som yogainstruktör! Känns kul, efter två terminers ömsom slit ömsom pure pleasure så är jag äntligen färdig. Jag har ju som sagt haft egna klasser där jag guidat vänner och det har verkligen gett otroligt mycket. Känns verkligen bra att få förmedla yogans filosofi, bjuda in dem till yogans värld som för mig varit så viktig och givande, och att samtidigt få skämma bort dem lite med långa avslappningsövningar.

Nu till helgen ska jag åka på ett yogaretreat, det ska bli så himla skönt att få koppla bort omvärlden ett tag och bara fokusera inåt. Jag känner mig lite stressad nu över läkarutbildningen, återigen börjar det närma sig tenta, återigen undrar jag vad jag egentligen skulle ha lärt mig den här terminen, återigen tvekar jag på mina kunskaper. Återigen önskar jag att man kunde få mer tid. MER TID! Tiden går så fort och jag hinner bara inte med. Men men som sagt, nu till helgen blir det fullkomlig avslappning och avsaknad av tid och rum, och förhoppningsvis så känns det lite bättre efter helgens andningspaus.

Eat
Love
Yoga!

 

Calici

Hua mig. Idag möttes vi av beskedet att det var calici på avdelningen. Alltså vinterkräksjukan. En av mina fellow läkarstudenter hade fått gå hem på morgonen, alla patienterna på vår avdelning hade haft det, ja låt oss säga man blev inte jättelockad av att stanna kvar.

Men så är det i vården, man får bita i det sura äpplet, vidta alla möjliga åtgärder som finns för att försöka förhindra smittspridning och själv slippa bli smittad... Men det är så himla svårt med calici, det sprider sig otroligt lätt och delar patienterna rum som de gör på vår avdelning så får de andra patienterna det som ett brev på posten.

Som tur är blir det ingen långvarig sjuka - upp till två dygn efter att man exponerats kan man bli sjuk, sedan ligger man och kräks och har diarréer om vartannat i ett par dagar, och sedan kan man fortfarande smitta andra i ytterligare två dygn. Men jag som precis blivit frisk från min långdragna förkylning (igår tränade jag ett step fortsättningspass och två timmar yoga bara för att fira ;) kände bara åh nej, jag vill inte!

Som tur är så hade ett av rummen idag friats från smitta, och då jag inte hade något att göra inne på det smittade rummet så slapp jag utsätta mig för det idag åtminstone. Imorgon blir jag så illa tvungen, men med munskydd och skyddsförkläde så kommer jag nog kunna känna mig trygg, peppar peppar.

Det är det med att jobba i vården, man jobbar med sjuka människor. Och det finns en risk att man smittas! Men sen får man inte glömma hur otroligt viktigt det är för de här patienterna att det finns personal som vårdar och tar hand om dem, många av dem är redan så skruttiga och en omgång vinterkräksjuka är det sista de behöver. Vi som är unga och friska klarar i regel ett par dagar utan mat och minimalt med dryck men en gammal multisjuk patient har mycket mindre reservkapacitet och kan bli väldigt dålig. Som tur är så är hjälpen nära till hands när man befinner sig på sjukhus och vi kan snabbt ersätta vätske- och elektrolytförlusterna.

Nu är det bums i säng, upp kl 05.00 imorgon bitti igen, fingers crossed!

blivande racercyklist?

I snart två års tid har jag varit på jakt efter en cykel. En smidig hoj som jag kan använda överallt, som jag kan åka på cykelsemestrar på och som jag skulle kunna cykla till skolan/jobbet på om jag en dag skulle vakna upp till fantastiskt fint väder och jag kände för att ta mig en tur. Samtidigt får den inte vara för högteknisk med en massa specialgrejer här och där som jag aldrig kommer att använda mig av eller ens förstå mig på. Och så vill jag att den ska hålla i evigheter, aldrig rosta, sällan servas och inte gå sönder stup i kvarten. Jag vill att den ska vara trygg och stabil, men samtidigt lätt och snabb. Och så då den lilla lilla detaljen - den får inte kosta mer än 4000 kr (vilket redan överskrider min studentbudget).

"Omöjligt!" har jag fått höra. "Tyvärr, en sådan cykel kostar minst 8000 -10 000 kr". Gång på gång på gång har man sagt till mig "satsa nu på kvalitet, betala lite mer och så har du en bra cykel sen". Lätt att säga när det inte är den personen som ska betala... För ärligt talat, jag kommer inte att slita ut cykeln med pendling 6 mil om dagen om jag känner mig själv rätt, jag är alldeles för bekväm och fåfäng för att ge mig ut i rusk och regn varje dag. Och cykelsemestrar kan man inte göra mer än ett par veckor under sommarhalvåret. Så nej, jag varken kan eller vill lägga ut 8000-10 000 kr för en cykel.

Men i dagarna så åkte jag ut till en ny sportbutik i Malmö, USPORTS, och jag fick en helt fantastisk service. De hjälpte mig att hitta olika alternativ, och slutligen blev jag presenterad för min nya cykel: Svarta Faran. (Nej nej, inte min gamla svarta faran som jag for fram på gymnasiet utan en helt ny sådan ;)

Eftersom att jag just gått med i deras medlemsklubb så hade jag en kupong med 20 % rabatt på valfri vara, och den här cykeln var redan väldigt prisvärd, så helt plötsligt är jag nu stolt ägare till en modell 2012 Giant Escape Rx3 ! Jag är lite nervös för premiärrundan för den är helt livsfarlig, en riktig racercykel (tycker jag, vissa skulle nog inte hålla med mig) med pinnsmala däck, hydrauliska skivbromsar och 27 växlar, men när vi väl lärt känna varandra så kommer vi säkert bli helt oseparabla  :)

Just too cocky for her own good.

Jag har känt mig lite krasslig den senaste veckan och tyckt lite allmänt synd om mig själv fast jag egentligen inte varit riktigt sjuk, knappt haft någon feber eller snuva utan mest haft väldigt ont i kroppen och känt mig svag. Nu när det väl blev påskledigt tröttnade jag på det hela och tänkte "Nej nu får det vara nog, nu ska jag vara frisk!". Just det, som att man kan bestämma sådant själv. Men jag tänkte att om jag knaprar lite alvedon och låtsas som att jag är frisk och pigg som en nötkärna, så kanske jag blir det också?

Cocky som jag var så ignorerade jag totalt mina ömmande muskler och satte på mig träningskläderna och gick för att träna. Att jag dagen innan hade blivit genomsvettig och andfådd av ett halvt yogapass tänkte jag inte på när jag valde att träna ett Step-pass, som ju är högintensivt i 40 minuter innan styrka och stretch... Erhm ja. Det gick inte så bra - efter uppvärmningen var jag helt slut och flåsade som om jag hade sprungit en mil och trots att jag var helt genomsvettig när jag kände på min panna så var den plaskblöt men iskall.

Tog jag mig då samman, lyssnade på min kropp och avbröt passet? Åh nej. Envis och dum så fortsatte jag hela passet igenom! Så kanske inte så konstigt att jag nu ett par timmar senare sitter inbakad i filtar med frossa och fullkomlig myalgi i hela kroppen och häller i mig koppar med te med honung och inser mitt misstag.

Men men. Jag slapp i alla fall ligga efter mitt "100 konditonspass på ett år"-löfte, alltid något. Nu blir det soffläge och film resten av kvällen!

Imorgon tänkte jag titta lite på cyklar om jag hinner innan påsklunchen, vill köpa en hybridcykel som jag skulle kunna använda till cykelsemestern i sommar. Tips till fina cykelvägar, sevärdheter och sovställen mellan Linköping och Göteborg tas tacksamt emot!

Glad Påsk!

Så var det äntligen påskhelg. Långledigt fredag till och med måndag - och jag har dessutom inget schemalagt på tisdag så jag får fem sköna dagar till att bara ta det lugnt och njuta av livet... eller mja. i påsk ska det pluggas. Ortopedi och anestesi står det på menyn! Tyvärr... Men idag långfredag ska jag verkligen bara ta det lugnt, har dessutom gått och blivit sjuk så jag orkar typ ingenting. Det var verkligen tungt att gå till avdelningen de senaste två dagarna när jag helst bara hade velat dra ett täcke över huvudet och tycka synd om mig själv...!

Samtidigt måste jag säga att igår var den mest givande dagen på KUA, det var som att allting hade fallit på plats - vi hade alla hittat våra olika roller och uppgifter, och allt löpte på så himla mycket smidigare än första passet. Nu tyckte jag till och med att det var kul trots att jag kände mig krasslig! Alla "kollegorna" är hjälpsamma och duktiga, och alla vill att patienterna ska ha det så bra som möjligt - vilket leder till att patienterna tydligen inte vill komma hem. Vi har ett par patienter som i princip är färdigbehandlade medicinskt men de verkar motsätta sig väldigt att komma ifrån avdelningen?! Måste väl vara ett gott betyg till oss ;)

Jag känner fortfarande att jobba som läkare på en medicinavdelning kanske inte är det mest upphetsande jag varit med om, men det är väldigt nyttigt och bra att ha som erfarenhet innan man går vidare i arbetslivet - man tvingas tänka till om njurar, lever, hjärta, lungor - hur de är sammankopplade och hur deras mediciner verkar och samverkar. En hel del hjärngympa med andra ord! Och väldigt välbehövlig repetition för en trött och glömsk läkarstudents hjärna.

Nåväl, nu är det dags för oss att unna oss lite långfredagslyx - middag ute och bio.

Glad Påsk!

KUA

Den här veckan är jag på KUA - Kandidatledd Undervisnings Avdelning. Det innebär att vi läkarstudenter är patienternas "läkare" på avdelningen, medan sjuksköterskestudenterna är sjuksköterskorna. Dessutom har vi en sjukgymnaststudent och en arbetsterapeutstudent i vårt team. Alla har vi handledare, men det är bara sjuksköterskehandledare där på kvällar och helger. Vi studenter ska ta så mycket ansvar vi kan och försöka anamma våra respektive roller så mycket som möjligt, men när det kommer till kritan har vi inget medicinskt ansvar utan det har våra handledare. Därför kan patienter som kommer till KUA känna sig trygga med att de kommer få en god vård med minst lika väl omhändertagande som på vilken annan avdelning som helst på sjukhuset.

Jag har lite blandade känslor inför den här placeringen. Jag tycker att det är väldigt bra att vi får prova på att vara läkare på riktigt, att få fatta beslut och ha egna patienter. Jag tycker också det är bra att vi får lära oss att kommunicera med de andra i teamet, och att vi lär oss vem som gör vad. Samtidigt tycker jag att det är jobbigt att inte alltid ha en läkarhandledare där - det innebär att på kvällar och helger blir mina åsikter och mina beslut oväsentliga, för jag har inget medicinskt ansvar och ingen läkare som kan stå bakom mina beslut. På det sättet känns det rätt onödigt att över huvud taget vara där på kväll/helg, förutom att man kan träffa patienterna och läsa på ordentligt inför morgondagens rond.

Något annat som blir väldigt förvirrande i mitt huvud är att vi inte har några undersköterskor på KUA. Det finns alltså ingen som har ansvar för den basala omvårdnaden såsom morgon- och kvällstoilette, WC - och duschhjälp, mat och ompyssling - utan det ska vi studenter dela på rakt av. Det innebär att jag i ena stunden ska leva mig in i rollen som läkare och auskultera patientens hjärta och lungor, och i nästa stund ska jag följa patienten på toaletten. Dessutom blir det ett flertal uppgifter som sjuksköterskorna i regel gör men som de inte hinner, som jag istället får göra. Jag menar inte att  jag inte kan tänka mig att göra dessa uppgifter, men det gör det inte lättare för mig att förstå och känna på hur det är att vara läkare - istället så får jag känna på hur det är att vara undersköterska, sjuksköterska och läkare allt på en och samma gång och vara tvungen att ha en övergripande koll på allt - det är för mig väldigt stressande och jag känner att jag inte hinner med det jag behöver i min roll som läkare.

Så summa summarum, jag tycker de begår ett stort misstag i att inte ha undersköterskor på KUA, vilket de motiverar med att vi ska komma nära patienterna och lära oss den basala omvårdnaden. Ett argument som snabbt faller pladask med tanke på att de flesta av oss, såväl sjuksköterskor som läkare, har jobbat som undersköterskor på somrarna. Själv har jag jobbat varje sommar i 4 år i vården som personlig assistent/undersköterska och känner inte att jag behöver lära mig det arbetet ytterligare, och jag har verkligen respekt för undersköterskornas kontakt med patienterna - det är inget jag behöver lära mig. Nu blir det istället bara förvirrande, ingen vet vem som gör vad, och ingen hinner helt med sina uppgifter. Allt går säkerligen bra ur patienternas synpunkt, men för mig blir det en väldigt stressande miljö.

Sen kommer ju såklart mina gamla osaliga andar fram - jag måste göra mina uppgifter perfekt, jag får inte missa någonting, jag vill inte göra mig ovän med någon, och jag ska fatta exakt rätt beslut och ha hundra procent koll. Vilket gör att jag kommer helt slutpumpad. Att tjänstgöringen dessutom är 13.30-22.00 där man är hemma kl 23 och sen går upp kl 05 för att vara i tid ombytt och klar igen 06.45 gör det inte lättare, fyra-fem timmars sömn räcker inte för att jag ska kunna ladda batterierna igen.

Min handledare sade åtminstone till mig att jag inte får glömma att jag inte har det yttersta medicinska ansvaret och att det är jättebra att jag verkligen är påläst och kan mina patienter som ett rinnande vatten, men jag ska inte känna oro över mina beslut för det är hennes ansvar. Jag får försöka tänka på det när jag börjar känna mig stressad över att jag inte hunnit läsa på tillräckligt eller att jag inte riktigt minns allt det där jag lärde mig på termin 6 - medicinkursen var så oerhört omfattande och det är svårt att komma ihåg detaljer.

Nåväl. Ikväll är det på't igen! Hoppas att det känns lite roligare idag...