Bra handledning!

Ja, så enkelt är det. De senaste två dagarna har jag faktiskt haft två riktigt bra handledare. Den förste var på akuten där jag hade ortopedijour häromdagen, handledaren där var verkligen trevlig, sympatisk och empatisk. Han lät mig hantera min patienter själv, och sedan gick vi igenom patienterna tillsammans och han visade mig undersökningsteknik och patienternas röntgenbilder. Det var en sån handledare som gjorde att jag inte var rädd för att ta för mig, om han inte var tillgänglig så betittade jag patienter i väntan på att han skulle komma tillbaka, istället för att sätta mig och vänta, och bara slösa tid.

Igår eftermiddag hade jag också en riktigt bra handledare, det började nämligen med att jag var lite lagom purken efter att ha gått från lunchen kl 12.30 för att ha mottagning, men fick beskedet att det inte var någon eftermiddagsmottagning den dagen och att det stod fel i schemat. Jag frågade om det fanns någon annan jag kunde få gå med och blev hänvisad till konsulten. Då jag gått bredvid en konsult tidigare (infektionskonsult) så tänkte jag att det inte skulle bli så bra handledning - ofta kan konsulterna sitta i telefon timme ut och timme in. Så jag sade det till konsulten - "har du några patienter så det är värt för mig att vara här? Annars går jag till akuten istället."

Och så bra det blev! Jag fick träffa flera patienter tillsammans med konsulten, vi diskuterade dem sinsemelllan, och mellan patienterna satt vi och tittade på röntgenbilder och repeterade anatomi och frakturer. Jag var helnöjd. Huruvida man lär sig något under praktiken beror så himla mycket på handledaren, och på sig själv. Att om det inte känns givande leta upp någon/något som faktiskt leder till inlärning. Nu var det här en ung handledare, och man märkte att det låg färskt i minnet av hur det är att plugga. Man får ett lite annat bemötande då tycker jag, jämfört med de handledare som har jobbat för evigt och bara minns att det var långa dagar och jätteintressant när man var student - men inte hur det faktiskt kändes att vara student och vara "ny på jobbet" varje dag samtidigt som man hela tiden värdesätter sin tid och måste försöka lära sig så mycket som möjligt på kort tid. Då vill man inte sitta och lyssna på när handledaren pratar timmavis i telefon, eller höra hur han/hon dikterar.

Nåväl. Som sagt, äntligen lite bra handledare. Kul! Ortopedi kändes inte så kul när vi började, och jag kommer definitivt inte bli ortoped, men jag har faktiskt börjat tycka att det är kul när jag är på akuten och få undersöka patienter med den typen av problem.

Nu är det dags att gå till fredagsföreläsningarna i kirurgi. De är frivilliga, dvs typ det enda som inte är obligatoriskt på de kliniska terminerna och många utnyttjar de dagarna till att plugga eller ta tåg hem. Jag tog en liten sovmorgon eftersom att det blev sent igår, då hade vi nämligen Årsmöte med MSF och vi tackade av de avgående i vår duktiga styrelse (inklusive mig själv :) med en middag på Lunds Nation. Himla trevligt.

Känns lite konstigt att för första gången på fyra år så är jag inte längre styrelseledamot i MSF Skåne, jag är fortfarande suppleant men inte längre styrelseledamot med särskilt ansvar. Jag kommer självfallet fortsätta vara engagerad, framför allt i fadderverksamheten, men det kommer att vara annorlunda. Känns skönt, jag har spenderat så otroligt mycket tid på mitt studentfackliga engagemang genom åren (jag började ju i styrelsen redan termin 1, sen tog jag på mig ena ansvaret efter det andra och satt bland annat ett år i förbundsstyrelsen i Stockholm och ett år var jag vice ordförande i Skåne).

Nu är det dags att fokusera på annat. Det är ett väldigt viktigt arbete och jag har alltid känt att det har varit mycket betydelsefullt för mig att engagera mig i MSF, men det är dags att släppa fram nya förmågor. Dags att släppa taget. The world will not end without me. Låter tramsigt, rentav självklart, eller hur? Hur viktig är en enda liten människa? Om man inte heter Gandhi eller Moder Theresa, hur mycket påverkas världen av en enda persons vara eller icke vara - eller än mindre en persons fackliga engagemang. Men ibland känns det lite så, åh nej, hur ska jag kunna lämna från mig det här, hur ska det gå? Jag ska göra det till en övning i att släppa taget, it's out of my hands (varför har de så mycket bättre uttryck på engelska?) och gå vidare. Yes.

Paris Paris Paris, que je te quitte...

Jag har precis varit med mitt fina MSF-gäng och ätit middag följt av bio och massor av popcorn och cola, Mmmm! Det var en gåva från läkarförbundet till oss som tack för att vi arrangerade FUM (MSF fullmäktige) i våras. Det är verkligen ett härligt gäng i MSF Skåne! När det är så här fina människor man arbetar med blir det inte jobbigt att engagera sig :)

På bion såg vi Woody Allens nya film "Midnight in Paris" - och nej den handlar inte om Paris Hilton!!! - och den var verkligen sådär finurligt småkul hela tiden just som Woodys filmer brukar vara. Det var med ett stort leende på läpparna som man raglade ut ur biomörkret :)

Under hela filmen satt jag bara och tänkte "gud vad jag saknar Paris!". Jag bodde i Paris i ett halvår 2006 och har haft ett slags hat-kärleksförhållande till staden sedan dess. Jag älskar att åka dit och hälsa på, vilket jag gjort en gång om året fram tills i år då det inte blivit av, men jag tyckte in om att bo där mer permanent. Inte för att Paris inte är en trevlig stad, tvärtom den är helt fantastisk! Framför allt om nätterna är den nästan magisk, med alla dess glittrande ljus... Men trafiken höll på att göra mig tokig. Det är bilar precis överallt, de kör som dårar och tutar nästan lika konstant som i Kalkutta, och smoggen hänger tungt över staden. På sommaren är luftkvaliteten miserabel och jag kommer ihåg att jag gick omkring med konstant lite ont och rosslig i halsen - tydligen typiskt för alla Paris-bor.

Men sen finns ju de underbara små kvarteren vid le Marais, Montmartre och Quartier latin... och de vackra parkerna! Och den goda maten. Och alla konstnärer. Och de fantastiska kyrkorna. Och all shopping. Och all live-musik...

Jag kommer nog alltid att sakna och längta till Paris, samtidigt som jag aldrig vill bosätta mig där. Men även om filmens budskap var det motsatta, kan jag inte låta bli att tänka "Men tänk om man hade levt under la belle époque! Tänk att få leva i ett Paris utan bilar, oväsen och avgaser..."

Ja drömma kan man ju...

Stolt styrelseledamot i MSF Skåne

Nu har jag kommit hem efter en otroligt givande helg med MSF Skåne!

Vi åkte iväg på arbetshelg tidigt på lördagsmorgonen och väl ute på landet (i den friska koluften) bokstavligen sprudlade styrelsen av idéer och framtida visioner. Vi gick igenom allt från våra stadgar till våra framtidsförhoppningar för organisationen, gjorde ansvarsfördelningar och brainstormade om hur vi kan effektivisera vårt arbete och framför allt om hur vi kan kommunicera vårt arbete vidare till medlemmarna så att de vet vad vi gör och vad vi jobbar med. Det kan vara svårt att nå ut ibland till medlemmarna då vi gör mycket jobb i form av planering och research inför olika projekt och att mycket av jobbet utförs innan det kommer medlemmarna till godo.

Ett exempel är fadderverksamheten!

För flera år sedan väcktes en tanke i MSF att vi ville starta en fadderverksamhet, där T1or skulle vara adepter och där faddrarna skulle vara äldrekursare från kliniska terminer. Detta för att utveckla en större gemenskap och ett bättre kamratstöd bland läkarstudenter, och för att yngrekursare ska få möjlighet att träffa äldrekursare för att kunna ställa frågor och få tips och råd. För faddrarna innebär det ett ypperligt tillfälle att få öva sig i handledning och ledarskap (meriterande inför AT) och framför allt en möjlighet att få hjälpa till och göra en insats för kommande "generationer" läkare.

Och nu är det äntligen dags! Så småningom lyckades vi skapa en styrgrupp bestående av MSF Skåne, MF och studievägledningen och vi beviljades pengar från nämnden för att starta en fadderverksamhet. I över ett år har vi nu haft möte efter möte där vi planerat och planerat och planerat... Vi skickade ut förfrågningar på vilka studenter på kliniska terminer som ville ha faddrar - och fick fler än vad som behövs! Och nu har nedräkningen för start av Fadderverksamheten 2011-2012 börjat... Styrgruppen har filat på alla detaljer och sammanställt ett ordentligt informationskompendium till faddrarna, och härnäst kommer vi ha en inspirationskväll för alla faddrar innan de första mötena med faddergrupperna sker.

Ett otroligt stort arbete ligger bakom, och jag är verkligen glad nu när det kommer att sättas i land och faktiskt komma medlemmarna till godo! För det är ju det som är det viktigaste - att det vi arbetar med gör skillnad för alla läkarstudenter och att vårt mål är att göra läkarstudenters studiesociala situation så bra som möjligt.

Jag är så otroligt stolt över mina fellow aktiva i MSF Skåne. Alla brinner verkligen för att göra utbildningen och läkarstudenters situation bättre, och alla gör det på frivillig basis i ren ideell anda. Att det är ett så gött gäng gör ju inte saken sämre, den här helgen har jag fullkomligt kiknat av skratt och jag kommer hem till min nya lilla lägenhet helt trött och utpumpad - men otroligt glad och med träningsvärk i alla skrattmuskler :)