Fortsättning på Clinical story. Om du är intresserad, se tidigare inlägg :)
Klockan 12.00
Min blick letar sig upp mot den vita klockan med sin stela metallram,
likadan som alla andra klockor här på sjukhuset. Sekundvisaren seglar
fram i sin förutbestämda cirkel, en till synes konstant svepande rörelse
som fortsätter i all oändlighet. Tiden stannar ju aldrig såvida inte batteriet
tar slut. När det väl sker blir vi lika förvånade varje gång, ”är klockan inte
mer än så?” som att det faktum att klockan stannat även skulle innebära
att hela universum stannat upp. Jag kikar på datorskärmen, snart är den
skriftliga information som patienten ska få med sig hem vid utskrivningen
klar. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, för det ena patientfallet är det
andra likt och det är lätt att blanda ihop de olika scenarion som utspelat
sig.
Magen grymtar ilsket och gör sig påmind. ”Jag har ju inte fått något annat
än kaffe idag!” beklagar den sig och ställer sig på tvären. Jag suckar och
inser att jag är alldeles för trött och hungrig för att fortsätta skrivandet,
jag sparar utkastet och loggar ut. Mobiltelefonen burrar till i fickan, och
jag låser upp skärmen. Ett blinkande kuvert uppmärksammar mig på
burrandets ursprung: ett sms. ”Lunch ute?” signerat Anna. Jag slänger ett
ögonkast ut genom fönstret, ska man sitta ute idag? Molnen verkar ha
samlat ihop sig, kanske är det en front som skymtar där borta. Jag
knappar snabbt ett svar, mina fingrar flyger vant över de fiktiva knapparna
på skärmen. ”Nej, kallt o kanske regn. Inne! AT-rummet om tio?”
Jag krokar av min läkarrock från rockhängaren och sveper den om mig likt
Zorro sveper sin mantel, och jag smyger ut från läkarexpeditionen. Jag
spejar hastigt till höger och vänster, jag hoppas att ingen ser mig, att
ingen patient ska dyka upp med en massa frågor.Nu vill jag bara så fort
som möjligt ta mig till hissarna, helst oupptäckt. Jag stryker längs med väggarna i korridoren och drar en lättnads suck när jag kommer ut i
hisshallen. Jag kikar över axeln, ingen patient eller anhörig har fått syn på
mig. Jag är fri!
Jag vet inget värre än att hamna i en halvtimmes lång diskussion med
någon anhörig som vill veta varenda detalj om hur allvarligt vi ser på deras
mammas tillstånd, eller hur deras pappas fortsatta behandling är
planerad, just precis när jag ska få äta för första gången på dagen och mitt
blodsocker befinner sig nere vid mina knän. Vid dessa tillfällen får jag göra
allt i min makt för att inte bli märkbart irriterad, för att lugnt och vänligt
besvara frågorna, och för att göra mig ansträngningen att lyssna på den
anhöriges farhågor och förväntningar.
Ibland känns det nästan som att man snarare är läkare till de anhöriga än
till patienterna. Efter att ha tömt ut all min sista energi i detta möte
brukar klockan ha blivit så mycket att det inte finns utrymme till lunch,
och dagens energiintag brukar då istället bli en kaffe och kanelbulle från
Pressbyrån.
Den här gången gick det dock vägen, och jag har en timmes paus att se
fram emot, även om det tar åtminstone tio minuter att ta sig till andra
sidan sjukhuset där man kan köpa något ätbart. Jag stiger in i hissen och
känner den välbekanta hisnande känslan i maggropen när den till slut
stannar på källarplanet. ”Kulvert” säger den kvinnliga röst som är en del
av hissarnas upprustning och modernisering. Jag undrar vem denna
kvinna kan vara. Finns hon på riktigt, eller är hennes röst datorgjord?
”Dumbom” tänker jag. Klart hon finns på riktigt. Frågan är bara hur hon
hamnade i hissen, gick hon till arbetsförmedlingen en dag och önskade sig
ett jobb, och när de hörde hennes fagra stämma sade ”Ja, vi har det bästa
jobbet för dig! Har du hört talas om hiss-hallåa?”Kanske är hon egentligen
en känd skådespelerska som tjänat lite extra fickpengar genom att låna ut
sin röst till en hiss? Jag får lyssna lite mer noggrant nästa gång, vem vet…
kanske upptäcker jag att det är någon jag känner till. Tänk om det istället
hade varit Ernst-Hugo Järegård som anmälde vilket hissplan man landat
på, då hade det varit ett större nöje att åka hiss.
Sjukhusets kulvert är lång, vindlande och oberäknelig. Om dagen
strömmar människor genom kulverten, allt från stressade doktorer med
flängande rockar till avslappnad transportpersonal som lugnt förflyttar
patienter mellan avdelningarna. Men om natten finns det ingen mer
ödslig plats, och de långa underjordiska gångarna ekar tomma… Ända tills
du hör någon - eller något? - komma närmare och närmare, du undrar
vem det kan vara, och du stålsätter dig inför nästa korsning för att se vad
som ska dyka upp. Men plötsligt öppnas en dörr och stängs igen, och det
blir återigen ödsligt tyst.
Om natten vet du aldrig vad som väntar bakom nästa krök, det kan vara
lådor med radioaktivt avfall mitt i gången, eller en truck som hastigt
kommer farande i en vansinnesfärd rakt emot dig. Kanske ser du på
avstånd en grå varelse, en tärd och blek vaktmästare, som med hasande
steg skjuter en rullstol framför sig. Kanske kommer du att upptäcka att
bakom nästa krök är blod utsmetat över hela golvet, utan att du kan finna
en kropp eller en tom Sagman som kan förklara blodbadet.
Plötsligt urskiljer du kanske en likblek varelse i fläckade bomullsbyxor som
närmar sig, kommer haltandes mot dig med den slappa axeln och armen
dinglande, med förvridet ansikte och blodblandad saliv droppande från
den hängande underläppen. Ju närmare den kommer desto mer detaljer ser du; slöjbelagda ögon, rutten nästipp, ett öppet sår i magen som
avslöjar en dinglande tarm.
Vad gör du då?
Nu mitt på dagen är det mer liv och rörelse, och min fantasi håller sig i
schack. Kulverten känns dock fortfarande som en kylig plats, där kollegor
passerar varandra utan ett enda ”Hej” eller ”Hur är läget?” Det bästa man
kan få är en reserverad nick. Kulverten är inte en plats för att umgås, det
är ett sätt att ta sig från A till Ö. Jag fortsätter vant längs den slingriga
gången tills jag kommer till omklädningsrummet där jag har mitt skåp. Jag
öppnar skåpet för att ta ut min plånbok, jag brukar ha den i rockfickan
men idag hade jag glömt, men hejdar mig halvvägs in med handen. Vad är
det som ligger inkilat i skåpsdörren?
Ett vitt papper. Säkerligen något av alla de informationsblad som vi nyligen fått.Jag plockar upp det hopvikta
pappret och vecklar ut det. ”Hej. Jag har spanat in dig, du är snygg. Jag vill
ha dig! Vill du bli min? Från din hemlige beundrare”
Jag skrattar och skriver med min snärjiga handstil ”Att jag vill! Vilken plats
och vilken tid?”, viker ihop pappret och kilar in det i springan till Annas
skåp, det är inte första gången en liknande brevväxling har skett mellan
oss. Ingen av oss har nämnt det för varandra face-to-face, vi har över
huvud taget inte kommenterat den udda utväxlingen av brev från
”hemliga beundrare”, utan låtit det gå osagt. Små tramsiga bus som håller
glädjen vid liv de dagar när allt annat känns tungt och dystert.
Jag tar trapporna upp till entréplan där jag trängs framför kyldisken med
alla andra, såväl vårdpersonal som anhöriga, och granskar utbudet. Stora
smörgåsar med vitt baguettebröd, massor av smör, brieost och andra
pålägg lockar smaklökarna, medan färdiga rätter som Pasta bolognaise
och stekt panerad fisk med dillsås på basen av majonnäs utlovar hög
mättnadsgrad. Magen slår volter inne i buken vid blotta åsynen av all mat
som bara väntar på att ätas. Jag tvekar. Finns det inget alternativ som är
lite hälsosammare? Allt jag ser är kaloristinn färdigmat med lågt
näringsvärde, bukfylla som i det långa loppet kommer att leda till fylligare
lår och överarmar, och så småningom igenpluggade blodkärl och
eventuellt lidande hjärtmuskel.
Min blick faller på en skylt där det står Dagens nyttiga ovanför ett
matpaket i plast märkt LCHF. Low Carb High Fat. Enligt etiketten är det
fläskkotlett med gräddig baconsås och ostgratinerad broccoli. Är detta det
enda så kallat nyttiga alternativet? Sedan när är det allmänt vedertaget
att en diet bestående av högt fettinnehåll och inga kolhydrater är
hälsosam? Själv tycker jag inte studierna som hävdar detta särskilt
övertygande, och de svenska näringsrekommendationerna är fortsatt
enligt tallriksmodellen. Jag tror att denna diet kan fungera för vissa
människor med diabetes då deras kroppar har svårt att reglera
blodsockret, men för mig som är en ung och tränande individ känns det
absurt att vräka i mig mängder av fett istället för ris, potatis eller bröd.
Dessutom finns det mängder av studier som visar att det är ohälsosamt
med stora mängder rött kött och mättat animaliskt fett.
Jag fortsätter mitt sökande efter en hyfsad lunch. Vegetariskt? Två bleka
quornfiléer tittar upp på mig från en bädd av torrt ris. Nej tack. Det slutar
med att jag väljer en förpackning med kyckling och grönsaker i tortillas
samt en burk sockerfri Pepsi. Jag vet att jag inte borde dricka
sötningsmedel men orkar inte bry mig, nu vill jag bara betala och få i mig
lite bränsle så jag orkar fortsätta dagen.Av ren princip vägrar jag att dricka
flytande socker, min benämning av vanlig läskedryck. Jag brukar försvara
mig med att sockerfri Pepsi är min enda last, jag röker inte och jag
överkonsumerar inte alkohol så som så många andra läkarstudenter gör.
Samtidigt är jag medveten om att hela mitt hälsotänk, med val att mestadels köpa ekologiska och kravmärkta produkter och undvika alla
former av artificiella tillsatser, fallerar varje gång jag låter den kalla
läskande drycken porla ner i min strupe. Jag skickar en outtalad ursäkt till
min kropp och betalar.
Mina fingertoppar söker sig till de smutsiga knapparna och trycker vant in
koden till AT-rummet, låset knäpps upp och jag stiger in. Underläkare och
AT-läkare sitter i blandad kompott runt det stora bordet i gulnad furu, och
flertalet hälsar hjärtligt innan de återupptar den rådande diskussionen
kring psykiatriplaceringen under AT.
”Det är så himla skönt med vettiga handledare inom psykiatri” säger
Anders, en rödlätt AT-läkare med hela ansiktet fullt av fräknar, som är i
slutet på sin placering. ”Under utbildningen var det helt sjukt, man visste
knappt vem som var patient och vem som var personal där jag hade min
praktik. Psykiatri var något mystiskt och otäckt, och jag tänkte att jag
aldrig i livet ska bli psykiater! Men här är det ändå helt okej.”
Hade jag inte blivit läkare så skulle jag ha blivit psykolog. Därför såg jag
fram emot psykiatriplaceringen på läkarutbildningen, och blev mäkta
besviken när det inte alls var som jag hade föreställt mig. Psykiatri visade
sig vara en tung specialitet med dåligt rykte, och följaktligen fann jag
tvivelaktiga exempel på läkare och handledare.
Det som förvånade mig mest var dock reaktionen bland några av mina
kurskamrater under psykiatrikursen.De flesta tyckte det var en tung
placering som väckte upp mycket tankar, men några bröt ihop
fullständigt. Plötsligt blev ett par av mina vänner deprimerade, och någon
blev så ångestfylld att det var palpabelt. Det var som att de aldrig hade
känt efter förut, som att de stängt alla känslor och tankar ute, och helt
plötsligt kom psykiatrikursen och öppnade locket till Pandoras box. När vi
sedan skulle söka våra vikariat till underläkare och en av dessa vänner inte
fick det jobb hon hade sökt hade hon inga mentala reserver kvar. Hon
blev så utom sig att hon tog till spriten, hon bad oss dra åt helvete, och
hotade upprepade gånger med att ta sitt liv.
Psykisk ohälsa och suicidtankar är mer vanligt bland läkarstudenter än
bland de flesta andra studenter, och läkaryrket verkar vara det som
drabbas hårdast av de akademiska yrkena. Jag vet flera läkarstudenter
som begått självmord, och även om man från läkarutbildningens håll
hävdar att det inte alls har något med pressen från studierna att göra så
är jag övertygad om att den psykiska hälsan tar stryk samma dag som man
får sin nya identitet läkarstudent. I detta ord ligger så mycket
förväntningar, så många krav, så många borden och måsten. Man ska
agera och tänka på ett visst sätt, man ska lyckas med allt man gör och
man ska vara någon slags übermench som tycker att varje svårighet är en
utmaning och lärdom, det är aldrig något man inte klarar själv. Att be om
hjälp tillhör inte till vanligheterna om man är läkarstudent.
Som läkarstudent och läkare förväntas du vara hälsan själv, du ska vara
stark och uthållig såväl fysiskt som psykiskt, och du ska gärna träna flera
gånger i veckan och kunna laga till kulinariska läckerheter utan en
ansträngning. Du ska vara social och festlig, kunna dricka kopiösa
mängder alkohol och dansa hela natten lång, och du går aldrig hem först
från en fest. Du ska dessutom vara oerhört kunnig, ska gärna kunna det
rätta svaret på vilka frågor som helst, inte bara de medicinska, och du ska
kunna rabbla de latinska namnen för varenda liten kroppsdel som finns,
ändå in till den minsta muskel och skelettben. Mänskligheten, en
människa av kött och blod med behov och gränser, har förlorats.
”Jag har jour i helgen” suckar en av AT-läkarna bredvid mig. ”Jag är redan
sjukt trött, men ska jobba både lördag och söndag kväll, sextiofem timmar
blir det den här veckan, plus övertid” fortsätter hon och stoppar in en bit
tjockpannkaka med fläsk i munnen.
”Å fy fan” svarar jag medlidsamt. ”Men då är du ledig på måndag i alla
fall?” Hon skakar på huvudet så att den lilla hästsvansen slänger fram och
tillbaka. Hon ler ironiskt. ”Nej, nej. Jag börjar 07.30 på måndag precis som
vanligt.” Jag kommer inte på något mer att säga, och vi vänder våra öron
mot Karl, en annan AT-läkare, som frågar om ACE-hämmare och deras
effekt på kaliumkoncentrationen i kroppen. ”Är de inte kaliumsparande?
Jag blev så himla förvirrad idag, min överläkare påstår att de inte gör
någon som helst skillnad, men enligt läroböckerna ska de ju vara det…”
Han ser frågande på oss, och jag lägger armbågarna på bordet och lutar
mig ivrigt fram. ”Låt mig gissa” föreslår jag. ”Du går med Jönsson den här
veckan?” Han nickar förvånat. ”Hur kunde du veta det?” Jag ruskar på
huvudet och lutar mig tillbaka i stolen igen med korslagda armar. ”Jag gick
med honom för ett par veckor sedan och frågade samma sak, för han
fullkomligt ignorerade ett kaliumvärde som jag trodde påverkades av en
ACE-hämmare. Det har säkerligen ingen stor effekt, men bidrar gör det,
jag har frågat runt bland de andra läkarna efteråt och kollat upp det i
litteraturen.”
Jag tar en klunk av min Pepsi, undertrycker en rapning, och fortsätter med
lätt förhöjd röst. ”Vissa överläkare, som exempelvis doktor Jönsson, tror
att de kan allting. De tror att de är Gud allsmäktige bara för att de råkar
ha en namnskylt där det står överläkare på, och kan aldrig erkänna när de
har fel, vilket de har mer än ofta för att de är så arroganta och förlegade i
sitt tankesätt…”
Jag upptäcker att allas uppmärksamhet nu är vänd mot mig, arton ögon
stirrar nyfiket på mig som om detta var det mest underhållande de varit
med om idag. Deras törstande blickar manar mig att fortsätta. Jag svär
tyst för mig själv, det var inte min mening att alla skulle höra. Nu sitter jag
här och alla förväntar sig att jag ska utveckla mitt resonemang vidare och
dra mig än djupare ner i det träsk jag nu försatt mig i. Vid bordet sitter
nämligen någon som säkerligen inte uppskattar min utläggning; Kristina,
vikarierande underläkare och tillika dotter till doktor Jönsson.
Jag har den morbida vanan att aldrig kunna hålla tyst. Mina åsikter forsar
ur munnen på mig utan hejd, och jag proklamerar mina idéer som om de
vore allsmäktiga sanningar som alla bara måste ta del av. I min iver att få
meddela mina tankar glömmer jag alltför ofta att låta andra komma till
tals, något jag bannar mig själv för nästintill dagligen. Jag önskar att jag
var en sådan där avslappnad person som lugnt och stilla lyssnar på andra,
och bara uttalar min mening när det verkligen är viktigt och behövs.
Istället ploppar den ena tanken ut efter den andra och jag är alltid brutalt
ärlig, vilket kanske hedrar mig, men det försätter mig allt som oftast i
något prekära situationer… Som den här.
fortsättning följer...
Klockan 12.00
Min blick letar sig upp mot den vita klockan med sin stela metallram,
likadan som alla andra klockor här på sjukhuset. Sekundvisaren seglar
fram i sin förutbestämda cirkel, en till synes konstant svepande rörelse
som fortsätter i all oändlighet. Tiden stannar ju aldrig såvida inte batteriet
tar slut. När det väl sker blir vi lika förvånade varje gång, ”är klockan inte
mer än så?” som att det faktum att klockan stannat även skulle innebära
att hela universum stannat upp. Jag kikar på datorskärmen, snart är den
skriftliga information som patienten ska få med sig hem vid utskrivningen
klar. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, för det ena patientfallet är det
andra likt och det är lätt att blanda ihop de olika scenarion som utspelat
sig.
Magen grymtar ilsket och gör sig påmind. ”Jag har ju inte fått något annat
än kaffe idag!” beklagar den sig och ställer sig på tvären. Jag suckar och
inser att jag är alldeles för trött och hungrig för att fortsätta skrivandet,
jag sparar utkastet och loggar ut. Mobiltelefonen burrar till i fickan, och
jag låser upp skärmen. Ett blinkande kuvert uppmärksammar mig på
burrandets ursprung: ett sms. ”Lunch ute?” signerat Anna. Jag slänger ett
ögonkast ut genom fönstret, ska man sitta ute idag? Molnen verkar ha
samlat ihop sig, kanske är det en front som skymtar där borta. Jag
knappar snabbt ett svar, mina fingrar flyger vant över de fiktiva knapparna
på skärmen. ”Nej, kallt o kanske regn. Inne! AT-rummet om tio?”
Jag krokar av min läkarrock från rockhängaren och sveper den om mig likt
Zorro sveper sin mantel, och jag smyger ut från läkarexpeditionen. Jag
spejar hastigt till höger och vänster, jag hoppas att ingen ser mig, att
ingen patient ska dyka upp med en massa frågor.Nu vill jag bara så fort
som möjligt ta mig till hissarna, helst oupptäckt. Jag stryker längs med väggarna i korridoren och drar en lättnads suck när jag kommer ut i
hisshallen. Jag kikar över axeln, ingen patient eller anhörig har fått syn på
mig. Jag är fri!
Jag vet inget värre än att hamna i en halvtimmes lång diskussion med
någon anhörig som vill veta varenda detalj om hur allvarligt vi ser på deras
mammas tillstånd, eller hur deras pappas fortsatta behandling är
planerad, just precis när jag ska få äta för första gången på dagen och mitt
blodsocker befinner sig nere vid mina knän. Vid dessa tillfällen får jag göra
allt i min makt för att inte bli märkbart irriterad, för att lugnt och vänligt
besvara frågorna, och för att göra mig ansträngningen att lyssna på den
anhöriges farhågor och förväntningar.
Ibland känns det nästan som att man snarare är läkare till de anhöriga än
till patienterna. Efter att ha tömt ut all min sista energi i detta möte
brukar klockan ha blivit så mycket att det inte finns utrymme till lunch,
och dagens energiintag brukar då istället bli en kaffe och kanelbulle från
Pressbyrån.
Den här gången gick det dock vägen, och jag har en timmes paus att se
fram emot, även om det tar åtminstone tio minuter att ta sig till andra
sidan sjukhuset där man kan köpa något ätbart. Jag stiger in i hissen och
känner den välbekanta hisnande känslan i maggropen när den till slut
stannar på källarplanet. ”Kulvert” säger den kvinnliga röst som är en del
av hissarnas upprustning och modernisering. Jag undrar vem denna
kvinna kan vara. Finns hon på riktigt, eller är hennes röst datorgjord?
”Dumbom” tänker jag. Klart hon finns på riktigt. Frågan är bara hur hon
hamnade i hissen, gick hon till arbetsförmedlingen en dag och önskade sig
ett jobb, och när de hörde hennes fagra stämma sade ”Ja, vi har det bästa
jobbet för dig! Har du hört talas om hiss-hallåa?”Kanske är hon egentligen
en känd skådespelerska som tjänat lite extra fickpengar genom att låna ut
sin röst till en hiss? Jag får lyssna lite mer noggrant nästa gång, vem vet…
kanske upptäcker jag att det är någon jag känner till. Tänk om det istället
hade varit Ernst-Hugo Järegård som anmälde vilket hissplan man landat
på, då hade det varit ett större nöje att åka hiss.
Sjukhusets kulvert är lång, vindlande och oberäknelig. Om dagen
strömmar människor genom kulverten, allt från stressade doktorer med
flängande rockar till avslappnad transportpersonal som lugnt förflyttar
patienter mellan avdelningarna. Men om natten finns det ingen mer
ödslig plats, och de långa underjordiska gångarna ekar tomma… Ända tills
du hör någon - eller något? - komma närmare och närmare, du undrar
vem det kan vara, och du stålsätter dig inför nästa korsning för att se vad
som ska dyka upp. Men plötsligt öppnas en dörr och stängs igen, och det
blir återigen ödsligt tyst.
Om natten vet du aldrig vad som väntar bakom nästa krök, det kan vara
lådor med radioaktivt avfall mitt i gången, eller en truck som hastigt
kommer farande i en vansinnesfärd rakt emot dig. Kanske ser du på
avstånd en grå varelse, en tärd och blek vaktmästare, som med hasande
steg skjuter en rullstol framför sig. Kanske kommer du att upptäcka att
bakom nästa krök är blod utsmetat över hela golvet, utan att du kan finna
en kropp eller en tom Sagman som kan förklara blodbadet.
Plötsligt urskiljer du kanske en likblek varelse i fläckade bomullsbyxor som
närmar sig, kommer haltandes mot dig med den slappa axeln och armen
dinglande, med förvridet ansikte och blodblandad saliv droppande från
den hängande underläppen. Ju närmare den kommer desto mer detaljer ser du; slöjbelagda ögon, rutten nästipp, ett öppet sår i magen som
avslöjar en dinglande tarm.
Vad gör du då?
Nu mitt på dagen är det mer liv och rörelse, och min fantasi håller sig i
schack. Kulverten känns dock fortfarande som en kylig plats, där kollegor
passerar varandra utan ett enda ”Hej” eller ”Hur är läget?” Det bästa man
kan få är en reserverad nick. Kulverten är inte en plats för att umgås, det
är ett sätt att ta sig från A till Ö. Jag fortsätter vant längs den slingriga
gången tills jag kommer till omklädningsrummet där jag har mitt skåp. Jag
öppnar skåpet för att ta ut min plånbok, jag brukar ha den i rockfickan
men idag hade jag glömt, men hejdar mig halvvägs in med handen. Vad är
det som ligger inkilat i skåpsdörren?
Ett vitt papper. Säkerligen något av alla de informationsblad som vi nyligen fått.Jag plockar upp det hopvikta
pappret och vecklar ut det. ”Hej. Jag har spanat in dig, du är snygg. Jag vill
ha dig! Vill du bli min? Från din hemlige beundrare”
Jag skrattar och skriver med min snärjiga handstil ”Att jag vill! Vilken plats
och vilken tid?”, viker ihop pappret och kilar in det i springan till Annas
skåp, det är inte första gången en liknande brevväxling har skett mellan
oss. Ingen av oss har nämnt det för varandra face-to-face, vi har över
huvud taget inte kommenterat den udda utväxlingen av brev från
”hemliga beundrare”, utan låtit det gå osagt. Små tramsiga bus som håller
glädjen vid liv de dagar när allt annat känns tungt och dystert.
Jag tar trapporna upp till entréplan där jag trängs framför kyldisken med
alla andra, såväl vårdpersonal som anhöriga, och granskar utbudet. Stora
smörgåsar med vitt baguettebröd, massor av smör, brieost och andra
pålägg lockar smaklökarna, medan färdiga rätter som Pasta bolognaise
och stekt panerad fisk med dillsås på basen av majonnäs utlovar hög
mättnadsgrad. Magen slår volter inne i buken vid blotta åsynen av all mat
som bara väntar på att ätas. Jag tvekar. Finns det inget alternativ som är
lite hälsosammare? Allt jag ser är kaloristinn färdigmat med lågt
näringsvärde, bukfylla som i det långa loppet kommer att leda till fylligare
lår och överarmar, och så småningom igenpluggade blodkärl och
eventuellt lidande hjärtmuskel.
Min blick faller på en skylt där det står Dagens nyttiga ovanför ett
matpaket i plast märkt LCHF. Low Carb High Fat. Enligt etiketten är det
fläskkotlett med gräddig baconsås och ostgratinerad broccoli. Är detta det
enda så kallat nyttiga alternativet? Sedan när är det allmänt vedertaget
att en diet bestående av högt fettinnehåll och inga kolhydrater är
hälsosam? Själv tycker jag inte studierna som hävdar detta särskilt
övertygande, och de svenska näringsrekommendationerna är fortsatt
enligt tallriksmodellen. Jag tror att denna diet kan fungera för vissa
människor med diabetes då deras kroppar har svårt att reglera
blodsockret, men för mig som är en ung och tränande individ känns det
absurt att vräka i mig mängder av fett istället för ris, potatis eller bröd.
Dessutom finns det mängder av studier som visar att det är ohälsosamt
med stora mängder rött kött och mättat animaliskt fett.
Jag fortsätter mitt sökande efter en hyfsad lunch. Vegetariskt? Två bleka
quornfiléer tittar upp på mig från en bädd av torrt ris. Nej tack. Det slutar
med att jag väljer en förpackning med kyckling och grönsaker i tortillas
samt en burk sockerfri Pepsi. Jag vet att jag inte borde dricka
sötningsmedel men orkar inte bry mig, nu vill jag bara betala och få i mig
lite bränsle så jag orkar fortsätta dagen.Av ren princip vägrar jag att dricka
flytande socker, min benämning av vanlig läskedryck. Jag brukar försvara
mig med att sockerfri Pepsi är min enda last, jag röker inte och jag
överkonsumerar inte alkohol så som så många andra läkarstudenter gör.
Samtidigt är jag medveten om att hela mitt hälsotänk, med val att mestadels köpa ekologiska och kravmärkta produkter och undvika alla
former av artificiella tillsatser, fallerar varje gång jag låter den kalla
läskande drycken porla ner i min strupe. Jag skickar en outtalad ursäkt till
min kropp och betalar.
Mina fingertoppar söker sig till de smutsiga knapparna och trycker vant in
koden till AT-rummet, låset knäpps upp och jag stiger in. Underläkare och
AT-läkare sitter i blandad kompott runt det stora bordet i gulnad furu, och
flertalet hälsar hjärtligt innan de återupptar den rådande diskussionen
kring psykiatriplaceringen under AT.
”Det är så himla skönt med vettiga handledare inom psykiatri” säger
Anders, en rödlätt AT-läkare med hela ansiktet fullt av fräknar, som är i
slutet på sin placering. ”Under utbildningen var det helt sjukt, man visste
knappt vem som var patient och vem som var personal där jag hade min
praktik. Psykiatri var något mystiskt och otäckt, och jag tänkte att jag
aldrig i livet ska bli psykiater! Men här är det ändå helt okej.”
Hade jag inte blivit läkare så skulle jag ha blivit psykolog. Därför såg jag
fram emot psykiatriplaceringen på läkarutbildningen, och blev mäkta
besviken när det inte alls var som jag hade föreställt mig. Psykiatri visade
sig vara en tung specialitet med dåligt rykte, och följaktligen fann jag
tvivelaktiga exempel på läkare och handledare.
Det som förvånade mig mest var dock reaktionen bland några av mina
kurskamrater under psykiatrikursen.De flesta tyckte det var en tung
placering som väckte upp mycket tankar, men några bröt ihop
fullständigt. Plötsligt blev ett par av mina vänner deprimerade, och någon
blev så ångestfylld att det var palpabelt. Det var som att de aldrig hade
känt efter förut, som att de stängt alla känslor och tankar ute, och helt
plötsligt kom psykiatrikursen och öppnade locket till Pandoras box. När vi
sedan skulle söka våra vikariat till underläkare och en av dessa vänner inte
fick det jobb hon hade sökt hade hon inga mentala reserver kvar. Hon
blev så utom sig att hon tog till spriten, hon bad oss dra åt helvete, och
hotade upprepade gånger med att ta sitt liv.
Psykisk ohälsa och suicidtankar är mer vanligt bland läkarstudenter än
bland de flesta andra studenter, och läkaryrket verkar vara det som
drabbas hårdast av de akademiska yrkena. Jag vet flera läkarstudenter
som begått självmord, och även om man från läkarutbildningens håll
hävdar att det inte alls har något med pressen från studierna att göra så
är jag övertygad om att den psykiska hälsan tar stryk samma dag som man
får sin nya identitet läkarstudent. I detta ord ligger så mycket
förväntningar, så många krav, så många borden och måsten. Man ska
agera och tänka på ett visst sätt, man ska lyckas med allt man gör och
man ska vara någon slags übermench som tycker att varje svårighet är en
utmaning och lärdom, det är aldrig något man inte klarar själv. Att be om
hjälp tillhör inte till vanligheterna om man är läkarstudent.
Som läkarstudent och läkare förväntas du vara hälsan själv, du ska vara
stark och uthållig såväl fysiskt som psykiskt, och du ska gärna träna flera
gånger i veckan och kunna laga till kulinariska läckerheter utan en
ansträngning. Du ska vara social och festlig, kunna dricka kopiösa
mängder alkohol och dansa hela natten lång, och du går aldrig hem först
från en fest. Du ska dessutom vara oerhört kunnig, ska gärna kunna det
rätta svaret på vilka frågor som helst, inte bara de medicinska, och du ska
kunna rabbla de latinska namnen för varenda liten kroppsdel som finns,
ändå in till den minsta muskel och skelettben. Mänskligheten, en
människa av kött och blod med behov och gränser, har förlorats.
”Jag har jour i helgen” suckar en av AT-läkarna bredvid mig. ”Jag är redan
sjukt trött, men ska jobba både lördag och söndag kväll, sextiofem timmar
blir det den här veckan, plus övertid” fortsätter hon och stoppar in en bit
tjockpannkaka med fläsk i munnen.
”Å fy fan” svarar jag medlidsamt. ”Men då är du ledig på måndag i alla
fall?” Hon skakar på huvudet så att den lilla hästsvansen slänger fram och
tillbaka. Hon ler ironiskt. ”Nej, nej. Jag börjar 07.30 på måndag precis som
vanligt.” Jag kommer inte på något mer att säga, och vi vänder våra öron
mot Karl, en annan AT-läkare, som frågar om ACE-hämmare och deras
effekt på kaliumkoncentrationen i kroppen. ”Är de inte kaliumsparande?
Jag blev så himla förvirrad idag, min överläkare påstår att de inte gör
någon som helst skillnad, men enligt läroböckerna ska de ju vara det…”
Han ser frågande på oss, och jag lägger armbågarna på bordet och lutar
mig ivrigt fram. ”Låt mig gissa” föreslår jag. ”Du går med Jönsson den här
veckan?” Han nickar förvånat. ”Hur kunde du veta det?” Jag ruskar på
huvudet och lutar mig tillbaka i stolen igen med korslagda armar. ”Jag gick
med honom för ett par veckor sedan och frågade samma sak, för han
fullkomligt ignorerade ett kaliumvärde som jag trodde påverkades av en
ACE-hämmare. Det har säkerligen ingen stor effekt, men bidrar gör det,
jag har frågat runt bland de andra läkarna efteråt och kollat upp det i
litteraturen.”
Jag tar en klunk av min Pepsi, undertrycker en rapning, och fortsätter med
lätt förhöjd röst. ”Vissa överläkare, som exempelvis doktor Jönsson, tror
att de kan allting. De tror att de är Gud allsmäktige bara för att de råkar
ha en namnskylt där det står överläkare på, och kan aldrig erkänna när de
har fel, vilket de har mer än ofta för att de är så arroganta och förlegade i
sitt tankesätt…”
Jag upptäcker att allas uppmärksamhet nu är vänd mot mig, arton ögon
stirrar nyfiket på mig som om detta var det mest underhållande de varit
med om idag. Deras törstande blickar manar mig att fortsätta. Jag svär
tyst för mig själv, det var inte min mening att alla skulle höra. Nu sitter jag
här och alla förväntar sig att jag ska utveckla mitt resonemang vidare och
dra mig än djupare ner i det träsk jag nu försatt mig i. Vid bordet sitter
nämligen någon som säkerligen inte uppskattar min utläggning; Kristina,
vikarierande underläkare och tillika dotter till doktor Jönsson.
Jag har den morbida vanan att aldrig kunna hålla tyst. Mina åsikter forsar
ur munnen på mig utan hejd, och jag proklamerar mina idéer som om de
vore allsmäktiga sanningar som alla bara måste ta del av. I min iver att få
meddela mina tankar glömmer jag alltför ofta att låta andra komma till
tals, något jag bannar mig själv för nästintill dagligen. Jag önskar att jag
var en sådan där avslappnad person som lugnt och stilla lyssnar på andra,
och bara uttalar min mening när det verkligen är viktigt och behövs.
Istället ploppar den ena tanken ut efter den andra och jag är alltid brutalt
ärlig, vilket kanske hedrar mig, men det försätter mig allt som oftast i
något prekära situationer… Som den här.
fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar