Clinical Story; del 3

Fortsättning på Clinical Story - en fiktiv dagboksberättelse.

Klockan 13.00

”Du kan ju sätta på nytt kaffe själv! Alla förutsätter hela tiden att någon
annan ska göra det, och när det inte finns något kaffe efter lunch så går ni
och tar från patienternas kaffetermos istället. Och inte plockar ni ut ur
diskmaskinen heller. Jag sätter på kaffe till klockan två, sen har jag faktiskt
bättre saker för mig än att passa upp på er hela dagarna.”

Den lite äldre undersköterskan, hon som alltid har sina glasögon
nonchalant uppe på huvudet som om hon befann sig på Sturegallerian i
Stockholm, ser på mig med en utmanande blick. Jag har just tagit mig en
hastig svängom in i personalrummet för att se om jag kan få med mig en
kopp kaffe på vägen tillbaka till läkarexpeditionen, men jag gjorde
misstaget att fråga henne om hon visste om det fanns patientkaffe - precis
samma kaffe, bara i en annan termos - nu när personalkaffet var slut. Jag
borde vetat bättre, jag har aldrig fått ett trevligt svar från denna cyniska
kvinna med sin bistra syn på livet.

Hennes ansikte bär alltid ett något barskt uttryck, med en konstant rynka
mellan ögonbrynen, lätt hängande mungipor och en slapp haka med
utmärkande linjer som ytterligare förbistrar hennes uppsyn. Hon är några
kilo för tung för sin benstomme, och verkar ha en tendens till
tunnhårighet trots att hon är kvinna. ”Hon hatar mig”, tänker jag och
möter hennes blick.

”Jag hinner inte” svarar jag. ”Ibland har jag så mycket att göra att jag inte
ens hinner äta lunch eller sitta ner i lugn och ro på hela dagen. Vissa dagar
hinner jag inte ens gå på toaletten. Du måste förstå att jag inte hinner.”
Men jag vet att egentligen så hinner jag, alla hinner, det är en fråga om
prioriteringar, och jag säger inte det jag egentligen tänker – att en läkares
tid är alldeles för dyrbar för att stå och plocka ut ur diskmaskinen eller
koka kaffe. Det är inte en läkares uppgift, och det är kanske inte heller
undersköterskans uppgift men när jag själv arbetade som undersköterska
gjorde jag det utan att klaga.

”Jag hinner inte heller” fnyser hon, lutar sig tillbaka i soffan och börjar
demonstrativt bläddra i en Svensk damtidning. ”Hinner inte, my ass”
tänker jag och stegar ut ur personalrummet, smyger förbi det tomma
uppehållsrummet för patienter och tar mig en kopp kaffe.

Jag förstår henne på sätt och vis, hon tror att jag anser mig förmer och
kanske tror hon att jag tycker hon ska passa upp på mig för att jag är
läkare och hon är undersköterska. Hon tror säkerligen att jag sitter inne
på min läkarexpedition hela dagarna utan att göra något vettigt, kanske
tror hon att jag surfar på Facebook eller Youtube, eller möjligen tror hon
att jag i hemlighet pratar i telefon med min bästa kompis, tuggar
tuggummi och blåser stora rosa bubblor dagarna i ända.

Många inser inte vilket hästjobb det är att vara underläkare, hur man
arbetar under konstant stress och hur man plågas av sina bristande
kunskaper. Hela tiden slits man mellan att vilja läsa på sina patienter för
att bli mer kunnig och att hinna med allt det administrativa arbete som är
läkarens uppgift på en avdelning. Det sista jag hinner är att sitta och
bläddra i Svensk damtidning.

Jag slår mig ned framför mitt överfulla skrivbord, till bredden fyllt med
gula post it-lappar. Jag har tur, påminner jag mig själv. Alla underläkare
har inte ett eget skrivbord eller egen dator på sin arbetsplats så som jag
har, det är inte ens säkert man har sin egen telefon. På något sätt känner
jag mig ändå uppskattad, jag har en värdefull plats att fylla, som ett litet
litet kugghjul i ett stort maskineri. Utan underläkare skulle den här
avdelningen, ja hela sjukhuset, falla ihop. Jag vet ingen chef eller
överläkare som erkänner underläkarnas enorma betydelse i
organisationen, det är sällan man blir visad uppskattning, men oss
underläkare emellan är det underförstått att sjukhuset fullkomligt hade
havererat utan oss – det är vi som står för det löpande arbetet medan
överläkarna står för expertisen.

Klockan 14.00

Bäste Lars, du har vårdats inneliggande på avdelning 53 efter att du sökt
vård akut på grund av successivt ökande andnöd och hosta, och på lungröntgen såg vi klara fynd av en lunginflammation. Du hade även feber och din snabbsänka var ordentligt förhöjd. Här på sjukhuset har du
vårdats med intravenös vätska och antibiotika, din feber har gått ner och
dina blodprover har normaliserats. Din andning har klart förbättrats sedan
du kom in till sjukhuset. Du blir idag utskriven från avdelningen och ska
fortsätta med antibiotika i tablettform i ytterligare 5 dagar. Den fortsatta
planeringen...

Jag diktar klart dokumentet och klickar på Skriv ut. Äntligen! Alla skriftliga
intyg som ska tas med till patienterna i eftermiddag är färdigskrivna, och
jag tror att jag ska hinna med en snabb kopp kaffe innan min
utskrivningsturné. Väl utanför läkarexpeditionen hejdas jag av en
mansröst bakom mig. ”Doktorn? Doktorn?”

Jag vänder mig om och ser sjuan tre komma stödd på sin rullator i korridoren. ”Kommer du snart och
skriver ut mig? Min fru är här och vi vill gärna köra hem nu.” jag tvekar
först, men ler sedan mot honom. ”Självklart. Jag kommer.”

En stund senare återvänder jag till samma plats och beger mig till
personalrummet. Redan utanför den halvöppna dörren känner jag den
runda doften av nattsvart kaffe, och jag hör ett lätt sorl där innanför. Jag
öppnar dörren och med ens blir det alldeles tyst, allas blickar riktade mot
mig, och något outtalat hänger i luften. Jag känner att jag måste bryta den
besvärade stämningen och säger glatt ”Hej hej!”, ett försök att verka
harmlös och välvillig. ”Finns det något kaffe kvar?” fortsätter jag och mitt
leende besvaras av de flesta, men någon rodnar och en annan inte verkar
veta vart göra av sina händer.

Jag är säker på att de talade om mig.

”Jadå!” ler en av undersköterskorna, det är den lilla söta med det
vansinnigt röda håret, det är som att hon doppat hela huvudet i Falu
rödfärg, och hon gestikulerar mot bordet mitt i rummet. ”Det finns fika
också, det är hon femman två som bjuder på tårta idag.” De andra börjar
småprata och allt återgår till det normala. Jag ler tillbaka, och slappnar av.
Det brukar inte vara så spänd stämning i personalrummet, jag har
ansträngt mig från dag ett för att vara delaktig i samtalen och personlig
med sköterskorna, och jag anar att det beror på den sura undersköterskan
som fortsatt har sina glasögon uppe på huvudet.

”Varför har hon aldrig dem framför ögonen där de borde fylla sin
funktion?” tänker jag syrligt, men skakar sedan av mig min irritation. Jag
vet hur lätt det är att gnata på avdelningsläkaren i dennes frånvaro, att
skapa ett vi och de - perspektiv och genom att öka avståndet mellan
yrkesgrupperna försöka känna en större samhörighet inom den egna
gruppen. Jag vet att det är lätt att raljera över läkarens sätt och lynne, jag
har själv gjort det flertalet gånger, och jag kan tänka mig att
undersköterskan ville få utlopp för sitt missnöje över att jag inte biföll
hennes uppmaning tidigare. Jag undrar bara om hon hade agerat på
samma vis om jag hade varit en äldre överläkare, gärna man, för där
verkar auktoriteten sätta stopp för elakt prat.

Jag ignorerar oroskänslan i mellangärdet, jag tycker inte om konflikter,
och tar för mig av tårtan. Det är lika bra att bara strunta i vad hon än kan
ha sagt och inte ge henne rätt genom att agera tillknäppt.”Så fin!” säger
jag samtidigt som jag skär igenom lager efter lager av mörk chokladcrème,
sockerkaka, marsipan och grädde, toppad med krossade pistagenötter.
”Helt otroligt, vad generösa de är våra patienter. Vi har ju fått kakor typ
varje dag den här veckan” fortsätter jag och räcker över tårtspaden till en
av sjuksköterskorna som med hungrande blick verkar redo att ta en andra
omgång.

”Ja, man blir tjock av att jobba här” skrattar den lilla rödhåriga och
klappar sig på magen. ”Äsch, din mage ska ju bli större och större. Du äter
ju för två!” utbrister en av sjuksköterskorna och alla skrattar, till och med
den sura undersköterskan. ”Min mage ska då inte växa än på ett tag”
fnissar jag och hugger in på min tårtbit. ”Men det går bara inte att låta bli
en sådan här tårta.”

Det är inte ofta jag hinner ta paus för fika, men när jag väl gör det är det
så skönt att få prata med någon utan att det ska behöva handla om jobb,
även om det till syvende och sist oftast gör det ändå. När man väl tar sig
den välbehövliga rasten och det står oemotståndliga bakverk på bordet så
krävs det mycket viljestyrka att stå emot. De godvilliga patienterna vet
inte vad de utsätter oss för när de är så generösa, för lika mycket som
man känner att man behöver den där tårtbiten för att orka med resten av
dagen, och inte minst för att lysa upp tillvaron en smula, lika mycket lider
man efteråt när samvetskvalen kommer marscherande och drar en i
hullet - ”Se så tjock du har blitt! Ätit lite för mycket godsaker, va?”
”Äh, håll käften” säger jag till mina samvetskval och tar en tugga till.

Klockan 15.00

En lätt knackning på dörren.

”Åh nej” tänker jag. Min mage har satt sig på tvären efter all tårta, den
knorrar och bråkar, och jag orkar inte ge något trevligt bemötande ifall
någon nu öppnar den där förbannade dörren och ber mig göra någonting
annat än att sitta här på min läkarexpedition och beta av mina post itlappar.
Det är som att min mage står i direkt anslutning till min hjärna,
som siamesiska tvillingar som ofrånkomligt påverkas av varandra. Den
enas oro blir den andras lidande, och vice versa.

Strax efter knackningen öppnas dörren och in kommer sjuksköterskan
med de glada ögonen. Jag slappnar av, jag behöver inte ha någon trevlig
fasad framför henne. Hon är varm och omtänksam, och fantastisk med
patienterna…

Hon har dock nyligen klippt sig den mest underliga frisyr jag någonsin
skådat, en slags hockeyfrilla där underhåret är färgat mörkbrunt,
överhåret ljusare och där en ensam roströd slinga flammar upp i hennes
lugg som svansen på en räv. ”Gud så fräckt!” hade de andra kollegorna
sagt när hon kom med sitt nya svall häromdagen. Själv hade jag tigit och
bara lett ett så vänt leende som möjligt och tänkt ”säg ingenting, säg
ingenting, säg ingenting”.

”Här kommer jag med en lapp till!” skrattar hon och ger mig en gul post itlapp
med ett telefonnummer. ”Det är en patient som var inneliggande här
förra veckan, han ville prata med doktorn. Jag sade att du skulle ringa upp
när du fick tid...” hon blickar över mitt hav av post it-lappar. ”... men du
verkar ha rätt mycket att göra idag”. Jag ler och skakar på huvudet. Hur
hamnade jag i den här situationen, är det såhär det ska vara? Jag känner
mig fastbunden vid mitt skrivbord, med ena handen som klistrad på
diktafonen och den andra flygande mellan tangentbordet och
avdelningens telefon.

”Ja du Madeleine...” suckar jag och ler lite bekymrat. ”Jag föreställde mig
att jag skulle jobba som läkare den här sommaren, att min inlärningskurva
skulle skjuta i höjden med raketfart och att jag skulle vara en jäkel på att
tolka EKG efter detta, men jag kommer inte loss ifrån den här datorn. Jag
känner mig mer som sekreterare och administrativ assistent än en
doktor.”

Hon klappar mig på axeln. ”En dag kommer du också bli specialist och
överläkare” försäkrar hon och hennes skrattrynkor dansar i hennes
ögonvrår. ”Och den dagen kommer du att ta hand om dina underläkare
och se till de får massa mer undervisning och tid med patienterna, eller
hur?” Hon kramar min axel med eftertryck innan hon vänder sig och går
ut. I dörren stannar hon upp och ler mot mig igen. ”jag tycker du är
jätteduktig, det ska du veta. Du jobbar ju inte så länge till nu, vad är
planen efter sommaren?”

Vad är min plan? Studera sista året på läkarutbildningen, återgå från
underläkare till läkarstudent, och sedan ta examen. Därefter måste jag göra AT, den omdiskuterade Allmänna Tjänstgöringen som alla läkare
måste gå igenom för att få sin legitimation. Jag har inget emot AT,
tvärtom, jag tycker det är bra att det finns ett system där man har rätt till
handledning och utbildning. Det som jag tycker är ett problem är den hets
som uppstår vid ansökningsperioden, det är tio till tjugo sökande per ATplats
och rivaliteten väcks i allas reptilhjärnor, plötsligt är det kollegiala
inte längre lika viktigt som hävd och självutmärkelse.

Dessutom måste de flesta vikariera som underläkare innan de får en ATtjänst,
precis så som jag gör just nu, med obefintlig handledning samt
oklara arbetsuppgifter och ansvarsområden. När vi skulle söka
underläkarvikariat inför sommaren var konkurrensen ett faktum,
anställningsstopp på sjukhusen gjorde att få kunde få de vikariat de ville
ha och många var ovilliga att dela med sig av sina kontakter och
mailadresser. För tänk så skulle den andre snuva en på det eftertraktade
jobbet?

”Jag ska söka AT, men jag har ingen aning vad jag ska göra om jag inte får
jobb. Jag får väl söka hit igen och hoppas på det bästa” svarar jag. ”Då
hoppas jag du kommer tillbaka hit” ler hon uppmuntrande och stänger
dörren om sig.

Jag återgår till mitt skrivbord, och försöker få någon slags struktur i allt
som ska göras de närmsta timmarna genom att dela upp post it-lapparna i
olika grupper. Jag är glad att jag i alla fall kom på idén med dessa
anteckningar, de har gjort mitt liv betydligt enklare. Dels så ser övrig
vårdpersonal att jag inte rullar tummarna inne på läkarexpeditionen, dels
så riskerar jag inte glömma någon av de angelägna uppgifter som jag
absolut måste göra innan dagen är slut. I början på sommaren var allt ett
enda kaos, jag kunde inte hålla reda på vad som var viktigast att göra
precis just nu och vad som kunde vänta, vilka patienter som skulle på vilka
undersökningar, vilka konsulter som skulle tillkallas till vilka rum, och min
hjärna jobbade frenetiskt för att få grepp om situationen.

Jag minns en av de första dagarna då jag grät på vägen hem efter att ha
arbetat hela dagen i ett enda inferno. Min kunskap och erfarenhet hade
inte räckt en millimeter på vägen, jag hade varit tvungen att ringa till
överläkaren och fråga om allt. Det var omöjligt att hålla reda på de
femton inneliggande patienterna som alla behövde min uppmärksamhet.
Jag kämpade för att hinna med, och jag inbillade mig att alla
sjuksköterskorna såg mig som fullkomligt inkompetent. Jag kände mig
värdelös och korkad, och jag bannade mig själv för att jag inte hade börjat
en vecka tidigare och jobbat gratis för att få mer koll och kontroll än vad
jag nu hade.

Jag hade skickat ett sms till en av mina vänner som även hon vikarierade
som underläkare men på annan ort. ”Vad fan har vi gett oss in på? Helt
ensam på avd idag, folk frågat mig om saker jag inte har en aning om,
skrivit ut fem patienter, skickat massor av remisser. Femton pat på avd
och jag ensam underläkare. Helt slut. Fullkomlig förvirring. Vill bara skita i
det här och säga upp mig.”

Hennes svar hade kommit snart. ”Det är världens bästa jobb! Det känns
kanske lite tungt och förvirrande i början, men du kommer snart in i det.
Jag stortrivs!”

Jag hade suttit i min vanmakt och stirrat på hennes sms. Jag var oerhört
förvånad, jag trodde att vi skulle vara bundsförvanter i denna misär och
att jag skulle få medhåll att jobbet som underläkare var skit. Men här
påstod hon att det var världens bästa jobb. ”Vad är det för fel på mig?”
tänkte jag, tårarna fyllde mina ögon och rann ner från mina kinder trots
mina händers försök att torka bort dem innan de kommit så långt.

Men snart hade det lilla kuvertet på mobilen blinkat till igen, och jag läste
en fortsättning på hennes sms.
”Men det låter ju helt absurt så som du har
det, så ska det inte vara! Vi har en veckas intro, och på min avd har jag sju pat. Två utskrivn idag = mkt att göra. Förstår det känns tungt. Stå ut, kämpa på! Hoppas det blir bättre snart.”

Jag ruskar på huvudet och tar mig tillbaka till nuet, det finns ingen tid för
fantasier nu. Jag drar upp axlarna mot öronen, kramar dem mot halsen så
att det knastrar och knakar i mjukdelarna, innan jag till slut släpper ned
dem igen och försöker slappna av. ”Okej, let's go” mumlar jag tyst och
plockar upp den första post it-lappen.


fortsättning följer...