Kemon atcho? Bhalo naa. Mondo!

Antligen kan jag srkiva igen. Aterigen har sa otroligt mycket hant!

Kan borja med att beratta att jag blev ordentligt sjuk. Antagligen berodde det pa att jag at kyckling haromdagen, men jag vet inte sakert. Omojligt att veta, allting ar sa smutsigt har!!!

Vi akte till Dhaki som ligger langt ute pa visjan, nere vid havet (men glom att det finns nagon strand ;) mitt ute i ingenstans, otroligt vackert men oh sa fattigt. Forsta dagen jobbade vi lite pa kliniken, innan det var dags att besoka en av IIMC-projektets skolor. Det avr en liten primary school och for att komma dit var man tvungen att promenera ett par timmar.... I LERA!

Vi var tvungna att ga barfota i lera upp till anklarna, i borjan var det mest underhallande, men efter att ha halkat runt pa smala leriga stigar i tva timmar i regnet var vi mindre roade. Och itne blev det battre av att nar vi kom fram (vissa helt leriga da de hade ramlat flera ganger) sa var skolan stangd, alla eleverna hade hunnit ga hem och den enda som fanns kvar var en bengalilarare som inte pratade engelska...!!! Vi trodde att vi skulle fa lunch dar, klockan var da tre pa eftermiddagen, men icke sa nicke.... Darefter skulle vi snallt traska hela vagen tillbaka i morkret (vilket vi totalvagrade) sa halva vagen fick vi aka pa ett moppeflak och andra halvan fick vi aterigen traska i leran. Klockan 17.30 kom vi tillbaka och fick lunch... Trodde aldrig jag skulle bli ren igen efter detta. Men nu i efterhand ar det ju verkligen en upplevelse att minnas ;)

Samma kvall blev jag sjuk. Nagon form av tarmbakterie hade jag fatt, antagligen nagra dagar tidigare da jag at kyckling men jag vet inte sakert, allt ar sa smutsigt har!!!

Men vi var alltsa ute mitt i ingenstans, dar regnet bara oste ner liknande monsun, ingen elektricitet och inget vatten. och jag med kraftig diarree och feber. Not so much fun! Vattnet som man kunde kopa pa flaska i byn tog ocksa slut, sa jag blev snabbt uttorkad vilket nog inte hjalpte pa symptomen. Vid bara asynen av mat borjade jag klokas, sa i tre dagar levde jag pa brod, vatten och supersott te med mariekex (som de ater kolossala mangder av har???). Vi hade dock en trevlig kvall dar vi i skenet av ficklampor och batteridrivna lyktor satt och sjong omsom vasterlandska omsom indiska sanger. Jag blev tvingad att sjunga en sanmg pa svenska, och efter det blev det en hel del fler solosanger vilket ju alltid ar kul att fa lite uppskattning :)

Den tredje dagen hade jag ingen feber, men var allmant svag och det borjade klia kraftigt i ogat. det var dags att aka vidare och vi akte till en skola med jattejattesota sma barn som lekte och dansade infor oss.Darefter skulle vi aka buss till tagstationen darifran vi skulle kunna aka hem till kalkutta. Bussen var i sjalva verket en jeep, som var overfull, sa vi var tvungna ATT SITTA PA TAKET (det fanns ingen annan utvag!) vilket var livsfarligt men ocksa ratt skoj ;) eftersom att jag knappt hade atit eller druckit pa tva dagar sa klarade jag mig utan toalettbesok och val pa tagstationen kopte vi biljetter till taget som skulle avga efter en timme. Detta innebar en timmes uthardande av massor massor med fattiga manniskor och barn som trangde sig pa oss, knuffade varandra in i  oss, drog i oss, for att vi skulle ge dem pengar eller mat. Det var fruktansvart, bade for oss och det faktum att bevittna dessa stackars manniskor som dessutom totalt saknar vardighet eller hyfs pa grund av sitt odragliga liv, ett liv som ingen manniska borde fa uppleva och som man onskar att man hade kunnat hjalpa.

Val hemma brot min ogoninfektion ut ordentligt och snart kunde jag inte se pa det ena ogat. Bada ogonen var otroligt svullna och illroda, med massor av var och annat smatt och gott....! Och sen sjalvklart var det bedbugs i min sang, vilket jag pa natten fick flera bett av. och hudutslag, har abslout ingen aning om vad de ar...!

Men men
Nu har jag i alla fall kunnat vila upp mig, jag har en riktigt ordentlig ciprofloxacinkur mot magen (som jag har lite biverkningar av men men) och antibiotikaogondroppar. har fatt byta sang och rum och inatt sov jag i alla fall fem timmar och inga fler bett :)

Trots allt detta kanner jag inte att jag vill hem. Det ar en otrolig trygghet att ha alla andra volontarer runt mig, alla har varit otroligt omtanksamma, hjalpt mig med det ena och det andra. Nu nar jag snart ar frisk ser jag fram emot att fortsatta mitt jobb har som volontar (det har kommit nagra fler fall pa kliniken nu som ar riktigt intressanta, men ocksa riktigt laskiga. vad sags om en misstankt leprapatient? eller tva barn med stora bolder pa huvudet, som varar och bloder, men som ingen av lakarna kan lista ut vad det ar?)

Jag ser ocksa verkligen fram emot denna helgen, redan pa onsdag ska vi ta taget till Darjeeling, dar vi spenderar tre dagar. Dar ska vara 8-10 grader varmt om kvallarna (oops har verkligen inte klader for det!) uppe vi bergen, gransar till bhutan och nepal, ioch ska vara otroligt vackert. Langtar!

Det ar valdigt skont att komma fran Kalkutta. Det ar den galnaste platsen jag varit pa, liknande Bangladesh. Inget ar enkelt, ingenting gar smidigt. Det finns inga riktiga affarer, bara tusentals sma stand som saljer diverse varor utmed gatorna. Det finns knappt nagra riktiga restauranger eller cafeer, aterigen bara sma skjul med trabankar utmed gatorna. Det ar fattigt fattigt fattigt. Och smutsigt smutsigt smutsigt. Extremt mycket trafik, konstant buller, och massa massa avgaser. Om du snyter dig ar det svart i nasduken, och duschvattnet fargas svart efter en dag pa stan.

Overallt springer det omrking losa hundar och halvnakna fattiga barn. Manga barn vill bara springa fram och halsa, sag hello och ta i hand. Men manga andra forsoker tigga eller stjala fran dig och vissa dagar ar det svart att behalla sitt talamod.

Aker du buss eller tag eller metro, sa far du slass for att ta dig in och oftast far du inte sitta utan star och trangs med alla andra, packade som sillar i 35 graders hetta. Alla skriker och skaller pa varandra, och armbagar varandra i ryggen.

Det finns dock sma solglimtar. Nar patienten besvarar ditt bhalo oieegatchee (bra, fardigt) med en tacksam nick. Nar en man pa taget reser sig for att ge dig en sittplats, nar en ung kvinna pa bussen ger dig ett varmt leende, eller nar ett barn springer fram och tar din hand och ropar 'hello, my name is, my name is!" och sen snallt gar tillbaka till sina mammor. Eller som varje dag da vi gar till jobbet pa kliniken, och skolbarnen springer fram och ber om ens autograf, och sen gar vi hand i hand pa vagen och sjunger sanger. Da trivs jag! :)

Eller nar vi volontarer sitter tillsammans pa taket pa vart hus och dricker ol och pratar strunt om kvallarna. Och varje morgon, som jag borjar med ett yogapass och meditation pa taket och sen njuter v min skal med musli och mjolk! Och bara det faktum, att trots det kaos som rader runt en, konstant, dag som natt, sa ar man inte stressad. Det finns ingen tid att passa, man har inget plugg man ligger efter med. Frihet!

I forrgar lod samtalet sahar: "Kemon atcho? Bhalo naa. Mondo! (Hur gar det? Inte bra. Daligt!)

Idag ar det:

The sun will come out, tomorrow!

The sun will come out, tomorrow,
bet your bottom dollar that tomorrow, 
there'll be sun.
Just thinking about tomorrow,
washes away the cobwebs and all sorrow,
til there's none.
When I'm stuck with a day that's grey and lonely,
I stick out with my chin and grin and say:
Tomorrow! Tomorrow! I love you tomorrow,
you're always a day away....