Oförskämt lugnt...

Den här veckan har varit sådär oförskämt lugn som man aldrig skulle kunna tro att en läkares arbetsvecka skulle kunna vara. Tanken var att jag skulle gå husjour på kirurgen den här veckan, då rondar man de patienter som ligger på "fel" avdelningar såkallat uteliggare (ex medicinavdelning) samt går som konsult när det är någon som har en kirurgisk fråga.

Men den här veckan har det inte funnits några uteliggare att ta hand om, och ingen från de andra avdelningarna på sjukhuset har behövt kirurgisk konsult. Så jag och kirurgen som bemannade den här tjänsen den här veckan har inte haft något att göra annat än att sitta och rulla tummarna och dricka kaffe. Väldigt lugnt och skönt, men också långtråkigt. Och jag vill ju lära mig mer kirurgi - det är ju trots allt det som är poängen med AT. Konsten att dricka kaffe lärde jag mig för länge sedan.

Jag vet, jag borde inte klaga, jag har ju trots allt inga planer på att bli kirurg så jag borde vara glad om den här placeringen går så smärtfritt som möjligt? Och det är jag, absolut. Men efter några dagar blir jag rastlös, och börjar få ett gnagande samvete, kanslan av att jag borde göra mer än vad jag gör - så då har jag erbjudit mig att hjälpa de andra kollegorna på avdelningarna. Men de har inte behövt någon hjälp. Så då har jag gått till akuten - men där har det inte heller funnits några patienter! Jag vet inte om juni månad är en månad då folk i allmänhet inte blir sjuka eller vill uppsöka vård, för såhär lite flöde på akuten har jag inte sett under min AT-placering än så länge.

Man borde njuta av att det är lugnt och passa på att läsa lite, för sen helt plötsligt släpper det och akuten kommer bli lika översvämmad av patienter som vanligt, med platsbrist som följd (nu hade vi dock 25 lediga platser - aldrig hört på maken) - men istället blir jag rastlös och okynnessurfar på nätet, med dåligt samvete för att jag inte gör något vettigt. Detta ständiga behov av att känna sig duktig och oumbärlig, duktig flicka-syndromet, är fortsatt närvarande.

Kanske blivande anestesiolog ändå...?

Jag känner mig lite schizo och motsägesfull nu när jag ändå kanske skulle kunna tänka mig att bli narkosläkare, trots allt. Jag märker att mina tankar och känslor kring mitt framtida karriärval flyger hejvilt runt och slår kullerbyttor i huvudet på mig.

Å ena sidan är det en oerhört svår specialitet där mna verkligen måste vara ödmjuk inför sin uppgift. Å andra sidan är det omväxlande, roligt och innebär att man arbetar med trevliga och ofta lättsamma individer, i alla fall på mitt sjukhus. Det är en lika praktisk som teoretisk specialitet. Ena dagen är lugn och man gör inte mycket annat än sätter några spinaler, nästa springer man runt på sjukhusen och gör livsavgörande insatser i kritiska lägen.

Roligt, spännande och givande. Men skulle jag palla trycket? Och alla dessa eviga jourer, långt upp i åldern...? Skulle jag gå runt och vara konstant nervös och illa till mods?

Det som har gjort att jag trots allt ändå funderar på denna specialitet är två ting - det ena är att det var med lätt nedstämdhet jag sade hejdå till narkos-kollegorna på min sista dag på kliniken (igår), det andra är att jag har hittat min nya idol på just anestesikliniken. Äntligen har jag träffat någon som jag kan se upp till, och om jag kommer bli i närheten lika bra doktor som hon är så ska jag skatta mig lycklig. Hon är trevlig, ödmjuk, hjälpsam, inspirerande, positiv, professionell utan att vara kylig, omtänksam utan att tappa sin professionalitet. Jag ska fråga henne om hon kan tänka sig att vara min mentor framöver, för oavsett vilken specialitet jag en dag väljer så är hon en läkare att se upp till.

Häromdagen hade vi ett akut kejsarsnitt. Fostret hade inte uppvisat några livstecken på ett dygn, och när mamman kom in för att förlösas var det för sent. Jag iakttog min handledare lugna kvinnan innan barnet var ute, jag såg henne kämpa för barnets liv med hjärt-lungräddning när det väl kommit ut utan att röra sig eller andas, och jag såg henne trösta modern efteråt tills vi var tvungna att springa vidare till akuten där vi hade ett akutlarm. Hon var professionell, handlingskraftig, närvarande, snabbtänkt men ändå empatisk och strök bort en tår ur ögonvrån när vi lämnade den sörjande familjen för att ta oss an resten av nattens plågor.

I den stunden började jag för första gången  ifrågasätta mina tidigare planer på att bli förlossningsläkare. Hur ska jag kunna hantera den sorgen som de sörjande föräldrarna skulle lägga i mitt knä då det var jag som kanske felat och inte fått ut barnet i tid? Sådant händer ju, och jag har hört om ett par anmälningsfall när läget har varit tveksamt och förlossningsläkaren valt att vänta för länge innan snittet väl blev av, men då redan för sent. Det är jättesvårt att bedöma riskerna för såväl barnet som modern  i dessa tveksamma fall, och det finns massor med rapporter som visar att vaginal förlossning är mycket bättre än snitt för alla inblandade. Men i vissa fall är kejsarsnitt en livräddande procedur där varenda minut räknas. Kommer jag att orka vara den som fattar det beslutet? Den som antingen under buller och bång lyckas rädda livet på en kvinna eller ett litet blivande barn, eller som ställs till svars för att jag inte lyckades rädda barnet och hela familjen slås till spillror?

Jag är stark och relativt smart, jag tror jag skulle kunna göra ett bra jobb... Men skulle jag orka med den vardagen?

Jag vet inte. 

Blivande anestesiolog?

Blivande anestesiolog?

Nej, det tror jag inte att jag är. Men jag måste säga att jag trivs på anestesikliniken där jag nu tjänstgör tillfälligt under min AT. Det är en trevlig klinik med positiv attityd, ett vänligt klimat med glada läkare. Men det är också en jourtyngd specialitet, som ömsom känns som lättsam lek i sandlåda, ömsom som en spetskompetent kamp mellan liv och död.

Men det är på anestesikliniken, där jag nu mestadels går bredvid utan större eget ansvar, som jag än så länge haft mina största ögonblick som läkare. Häromdagen sövde jag en patient inför en elkonvertering. Den lilla söta tanten var nervös och orolig, det var första gången hon fått förmaksflimmer - denna snabba oregelbundna hjärtrytm som gör att man blir trött och andfådd - och hon var rädd för att elkonverteras. Själv har jag sett ett flertal elkonverteringar, då i egenskap som underläkare på kardiologen, och kunde lugna henne med att det skulle bra, alldeles utmärkt, hon behövde inte oroa sig. Jag intygade att hon var i goda händer.

Patienten var fortsatt orolig när jag placerade mig vid hennes huvudända för att börja preoxygenera (ge syrgas på mask inför sövning) och jag klappade hennes kind, lovade att allt kommer att gå bra, att jag fanns hos henne hela tiden. Jag log mot henne när hon fick sin sömnmedicin och sedan långsamt sänktes hennes ögonlock. I samma sekund som hon somnade tappade hon sin luftväg. Jag tog ett stadigt grepp om hennes käkar och lyfte upp hennes haka, hennes luftväg blev återigen fri och hon kunde andas normalt i sin sedering. Kardiologen laddade defibrillatorn, patienten fick sin stöt och återgick till den normala lugna sinusrytm som hjärtat vanligen har. Det gick med andra ord som planerat, jag fortsatte att hålla patientens luftväg fri och stod vid hennes sida tills hon vaknade.

Hon vaknade långsamt och tittade blinkande upp på mig där jag stod med syrgasmasken över hennes näsa och mun. Jag log återigen och klappade henne på kinden.  "Är det redan klart?" Hon var märkbart groggy men också förvånad. "Jag somnade precis... jag drömde om dig! Men är det redan klart?" Jag skrattade och klappade henne över håret, intygade att det var klart, att allt gått bra, nu var över. Hon skrattade lättat tillbaka och tog min hand. "Tack! Tack snälla..."

Det kändes som att mitt hjärta skulle sprängas av ömhet för denna lilla tant. Utan mig (eller ja, utan någon som kunde hålla hennes luftväg fri) hade hon inte kunnat andas under sederingen, och känslan av att någon annan överlämnar sitt liv i ens händer är mäktig. Jag känner ett innerligt band till varje patient som jag själv sövt eller intuberat, ett ansvar som överskrider det normala som leder till en välvilja och omtanke utöver det vanliga. Kärlek, omtanke och välvilja på arbetstid, det låter väl inte helt illa?

Så varför inte bli narkosläkare då? För än så länge har jag bara den glorifierade upplevelsen när allt går bra. Men narkosläkarens ansvar sträcker sig långt längre - det är narkosläkaren som ska gripa in i de värsta situationerna - de skarpa lägen där ens insats verkligen handlar om liv och död. Anestesiologen måste ha en enorm kunskap om kroppens fysiologi på ett plan som jag ännu inte besitter, och vara beredd på att stå pall de värsta och mest livshotande situationer. Ett väldigt spännande yrke - men skulle jag orka? Vill jag orka? Vill jag utsätta mig själv för dessa situationer? Vill jag utsätta min kommande familj för en mamma som alltid jourar?

Jag har än så länge haft mest positiva upplevelser från mitt liv (ja tyvärr, det blir mer och mer mitt liv och inte mitt arbete) som läkare, och jag kan fortfarande inte tänka mig att arbeta med något annat (förutom kanske som yogainstruktör men det kan jag knappast göra på heltid)... Men ofta har jag en slags olustig känsla med mig inför, på vägen till och under tiden på jobbet. Ibland även efter jobbet.

Jag har haft svårt att sätta fingret på den känslan, men häromdagen så slog det mig.

Rädsla.

Jag är rädd.

Jag är rädd för att göra fel. Jag är rädd för att tänka fel, komma till fel slutsats, fel diagnos, fel beslut.

Jag vet att det inte är ett lyckat koncept, att drivas utifrån rädslan att misslyckas. Snarare bör man låta sig drivas av viljan av att kunna mer, göra mer, av att stimuleras. Men vad ska jag göra? Jag är rädd. Men jag försöker skaka av mig känslan, och bara försöka vara så nogrann jag kan samtidigt som jag försöker vara effektiv. Men jag är fortfarande rädd.


Jag önskar att det fanns handledning inom detta. Att vi som AT-läkare, i början på vår karriär, hade fått de verktyg som behövs för att kunna tackla detta enorma ansvar som det innebär att vara läkare...Men det finns det inte. Och tyvärr har jag fortfarande inte kommit underfund med hur jag ska tackla det. Det får helt enkelt bli... to be continued.

Blivande ortoped?

Om någon hade frågat mig för tre månader sedan om jag skulle kunna tänka mig att gå extrajourer utöver min ordinarie tjänstgöring under AT hade jag sagt att jag prioriterar min lediga tid alldeles för mycket för att göra något så befängt, även om det är bra betalt. Hade man dessutom frågat om jag hade kunnat tänka mig att gå dessa extrajourer på ortopeden, om jag skulle kunna tänka mig att bli ortoped, så hade jag bara skrattat och sagt Aldrig i livet!

Men här sitter jag nu och har precis tackat ja till att gå två extrajourer (helgtjänstgöring) på just ortopeden. Vad hände? Trevliga kollegor på akuten, patienter i alla möjliga olika åldrar med varierande allvarlighetsgrad i symptomen, viljan att lära mig mer, pröva på om detta faktiskt ändå kunde vara något för mig? Det är dessutom alldeles för få kvinnor som är ortopeder! Och sen är det ju såklart bra med extrapengar, även om det inte är det primära. Sen är jag ju sådär vansinnigt lättflörtad och lättsmickrad - igår kom en överläkare på ortopeden fram i fikarummet på op, kramade om mig och sade "kom och jobba på ortopeden", och en annan av ortopederna kom fram och sade "vi saknar dig!" och jaa... jag är som sagt lättsmickrad. Det är farligt, jag vet, man ska inte låta sig drivas för mycket av sin törst på bekräftelse.

Och kanske kommer jag ångra mig bittert när dagen för mina extrajourer kommer? Älskar ju att vara ledig :) men det är ju inte hela världen...

Idag har jag kompledigt, vilket är underbart. Vädret ute lockar till soldyrkan i parken, och nu sitter jag och njuter av frukost framför Nyhetsmorgon. Så visst är det härligt med ledighet!

ÄLSKAR frukost!! Och vet ni vad det bästa med frukost är? Att man får äta det varje dag 

En underläkares magkänsla

Efter mycket eftertanke så har jag nu valt att lyssna till alla fina kommentarer från er läsare av bloggen att fortsätta skriva :) Men då inte som läkarstudent, såklart, utan i egenskap av underläkare.

Jag gör för närvarande min AT-tjänstgöring på ett lagom stort landsortssjukhus någonstans i Sverige. Jag var nervös inför att börja AT, kommer det vara lika tufft som det var att vikariera som underläkare i somras? Än så länge måste jag säga att det har gått över förväntan!

Min AT startade med en placering på kirurgblocket, där jag nu befinner mig. Det innebär att jag får pröva på att jobba inom kirurgi, ortopedi och anestesi. För närvarande tjänstgör jag på anestesi, där jag känner mig lite grann som en läkarstudent deluxe igen då det är så specialiserat och man som nybakad läkare är fullkomligt vilsen bland alla pipande maskiner med miljoner olika avancerade inställning.

Jag har nyligen avslutat min placering på ortopeden, den klinik jag trodde jag absolut aldrig skulle kunna tänka mig att jobba inom. Men så fel jag hade! Medan ortopedi under utbildningen var dödstråkigt, ortopederna hade taskig attityd gentemot varandra, har min ortopediplacering varit rolig, lärorik och utvecklande. Jag har fått jobba mycket under eget ansvar men alltid med någon att ringa när jag behövt hjälp. Jag har assisterat på operation, och till och med fått operera en enklare operation helt själv, från start till slut. På akuten har jag självständigt handlagt många patienter, diagnostiserat frakturer, sytt ihop ett x antal sår, reponerat fingrar, lagt anestesiblockader, handlagt traumalarm osv. osv.

Jag är tveksam till huruvida ortopedi är min framtida specialitet, men en rolig del av AT var det i alla fall. Man kan ju bara hoppas att det kan toppas av framtida placeringar...

fortsättning Clinical Story - avslutet

Den sista delen på A Clinical Story - en semifiktiv dagboksberättelse

Klockan 03.00

”Vi måste operera. Du ser själv!”

Jag betraktar röntgenbilden på väggen. Han har rätt, min njure har
vandrat i min kropp, man ser dess spår. Den har redan kolliderat med min
lever, nu befinner den sig i min ena lunga, på väg mot hjärtat som
kommer att krossas av dess framfart.

”Vi måste operera. Nu. Du har femtio procent chans att överleva, femtio
procent risk att dö.” Jag möter den grönklädde kirurgens blick. Han pekar
mot mitt mellangärde och jag ser ned på min mage. Min crèmefärgade
patientskjorta är redan dränkt i blod. ”Du ser själv. Din tid är nästan slut.”

Tårarna forsar nerför mina kinder, och jag griper hans hand med mina
båda. ”Gör det!” gråter jag, jag skakar i hela kroppen. ”Men snälla, snälla.
Om jag inte överlever, vill ni säga till min pojkvän att jag älskar honom?”

Kirurgen svarar inte, och en okänd sköterska räcker honom en mask. Med
en tom blick trycker han masken över mitt ansikte och allt tynar bort
framför mina ögon.

Klockan 04.00

De säger att jag blev traumatiserad av händelsen som utspelade sig i
våras, under den där natten i slutet på maj då jag blev så allvarligt sjuk.
Jag vet inte om traumatiserad är rätt ord, men det hemsöker mig ofta,
särskilt om natten.

Jag befann mig då i England för att skriva min masteruppsats inom
medicin, och bodde tillsammans med två okända engelsmän i ett hus i
förorten. Fem dagar innan den ödesmättade natten hade jag fått en
urinvägsinfektion som jag nonchalerade med att dricka stora mängder
tranbärsjuice. Efter några dagar fick jag feber och ont i ryggen och gick till
Englands motsvarighet till vårdcentralen. Jag var då så sjuk att jag borde
ha åkt till sjukhuset istället, men doktorn sade att det inte var nödvändigt
och skrev ut antibiotikatabletter och smärtstillande. Det var först när jag
kom hem som jag insåg jag att jag hade fått fel antibiotika, men jag tänkte
att det nog skulle gå vägen ändå – jag har alltid haft en övertro på mig
själv.

”Jag har ett kick-ass immunförsvar”sade jag till min pojkvän som
oroligt bad mig åka till sjukhuset. ”Det går över snart.” Men min hybris
straffade sig snart.

Ett dygn senare skedde allt på en gång. Febern steg i taket, frossan
skakade min kropp, tänderna hackade utanför min kontroll och kroppen
dröp av svett. Illamåendet förvärrades och snart låg jag och kräktes på
golvet. Jag försökte stå upp, men föll genast ihop och låg sedan darrande
kvar. Jag var ensam hemma, de andra två var ute och drack öl på puben.
Jag ringde desperat efter ambulans två gånger utan resultat, jag hackade
tänder så jag knappt kunde få fram ett ord och de förstod inte vad jag
sade. Jag lyckades få tag på min pojkvän som ringde ambulans från
Sverige via London. Till slut fick vi även tag i en av engelsmännen, Paul, som

lovade att ta sig hem så fort han kunde.Telefonens batteri tog slut och min pojkvän försvann.

Det kändes som att min kropp brann upp av febern, det gjorde så ont överallt att jag var
övertygad om att mina inre organ höll på att sprängas.Efter vad som
kändes som en evighet, i efterhand vet jag att det rörde sig om tjugo
minuter, kom Paul och en ambulansman in genom dörren. Jag var då
knappt vid medvetande, jag var fullkomligt förvirrad men
ambulansmannen envisades med att ställa frågor som jag inte förstod tills
han till slut mätte min kroppstemperatur. Jag hade 43 graders feber.

Plötsligt fick han bråttom, och tillsammans med Paul bar han mig ut till
ambulansen. Det var dock ingen riktig ambulans utan en bil där de
placerade mig i framsätet. Hade jag inte haft bilbälte hade jag nog inte
kunnat hålla mig upprätt.

Resan till sjukhuset var de längsta och värsta tjugo minuterna i mitt liv.
Kroppen tvingade mig att hyperventilera, men det ledde till att jag
började tappa känseln i mina extremiteter och jag kände hur mitt
medvetande började flyta bort från mig.

”Jag får inte förlora medvetandet!” tänkte jag förskräckt. ”Hur ska det gå
om jag blir medvetslös här i framsätet? Vem ska hålla fri luftväg på mig
när den enda sjukvårdskunnige sitter bredvid mig och kör bilen?”

Jag insåg att jag måste kämpa för mitt liv. Jag gjorde allt i min makt för att
sänka min andningsfrekvens, allt mitt fokus koncentrerades på att andas
långa djupa andetag genom näsan. Jag var hela tiden tvungen att kämpa
emot kräkreflexen, för när jag kräktes förlorade jag kontrollen över
andetaget, så jag smalnade av bak i svalget och skapade det kraftfulla
andetag jag lärt mig på yogan. Det hjälpte mig att fokusera, och det gjorde
det lättare att svälja undan kräkreflexen som kom gång på gång på gång.

”Breathe slowly!” uppmanade ambulansföraren mig gång på gång, och
varje gång jag kopplade på mitt yogaandetag berömde han mig genom att
säga ”Yeah! You’re a man! You’re a fucking beast! Breathe, girl. Breathe!”
Det var den mest surrealistiska situation jag varit med om.

Trots min kamp började jag tappa känseln i armar och ben, allt nedanför
mina knän var helt avdomnat, och jag kunde inte längre kontrollera den
nedre delen av kroppen. Plötsligt kände jag hur uretrasfinktern slappnade
av och blåsan tömde sig utan att jag hade en chans att stoppa det. Jag
tappade greppet. Jag kunde inte längre känna mina händer, och min syn
blev alltmer dimmig. Jag försökte läsa skyltarna för att förstå hur långt det
var kvar, men allt var suddigt. Andetaget blev allt svårare att hålla i schack,
kräkreflexen blev mig övermäktig och jag började känna att jag började
försvinna.

”Nu dör jag.”

Den natten kommer alltid finnas närvarande i mitt bakhuvud, den har
etsat sig fast i min hjärna. Ambulansbilen i natten, ljusen från mötande
bilars framlyktor, det suddiga minnet av en kamp om liv och död.
Det kändes som att jag blödde ur alla kroppsöppningar, tydligen skrek jag
"I'm bleeding!" flera gånger under bilfärden. Annars var jag mest tyst för
att kunna ha kontroll över andetaget, men någonstans på vägen hade jag
gråtit "I'm dying..."

Jag ville inte dö, jag kunde inte dö! Inte nu, inte såhär. Jag såg min
pojkväns ansikte framför mig, och jag det kändes som att mitt hjärta
skulle brista när jag tänkte på hur förstörd han skulle bli när han fick veta
att jag hade dött i ambulansen.

”Jag vägrar! Jag ska leva. Bit ihop för helvete, gör det bara. Andas.”

Jag bet ihop och spände hela kroppen. Jag har en vilja av stål, och det var
dags att använda den. Jag struntade i resten av kroppen, min enda uppgift
nu var att hålla mig vaken, hålla luftvägen öppen, hålla mig vid liv.
Till slut kom vi till sjukhuset och man konstaterade snabbt att jag drabbats
av en blodförgiftning. De satte genast in behandling, intravenös vätska
och antibiotika, men kroppen hade gått in i chock och det tog många
timmar innan de lyckades sänka min puls och höja mitt blodtryck. Dagen
därpå steg febern igen till 41 grader, trots antibiotikabehandling och
fulldos av febersänkande läkemedel. Det var först ett par dagar senare
som temperaturen landande under fyrtiostrecket.

Jag minns inte mycket av de första timmarna på sjukhuset förutom att jag
var oerhört förvirrad, jag förstod inte deras frågor och jag svarade dem på
svenska. De bad mig säga mitt namn och mitt födelsedatum, frågade om
namn på anhöriga, men jag kunde inte komma ihåg något av det.

Efter en vecka blev jag utskriven, jag hade fortsatt feber men läget var
inte längre akut och jag ville hem. Jag fick med mig antibiotika i
tablettform och blev sakta men säkert bättre. Kroppen var dock
mörbultad, jag hade gått ner fem kilo och hade en blekgul färg i ansiktet.
Blodproverna hade visat allmän organpåverkan, och jag kände knappt
igen min kropp. Den som tidigare varit så stark, så motståndskraftig, var
nu bräckligt skör och darrade av minsta ansträngning.

Två veckor senare började vikariera som underläkare.

Klockan 05.00

Jag är vaken.

Vad är klockan?

”Åh nej” stönar jag och trycker huvudet i kudden. Det är långt ifrån dags
att stiga upp. Varför måste jag alltid sova så oroligt när jag har en tid att
passa? Det är som att kroppen är på helspänn, rädd att försova sig och
komma sent till jobbet.

”Slappna av” säger jag tyst till mig själv. Jag kommer inte att försova mig,
och om jag nu gjorde det – skulle det vara en sådan katastrof? Det är klart
att det skulle vara pinsamt, men det skulle inte innebära världens
undergång. Varför är jag så rädd för att göra fel?
Jag sluter mina ögonlock och faller åter in i sömnens rike.

Klockan 06.00

Jag är vaken.

Det är min första sista dag som underläkare innan examen.

fortsättning Clinical story

fortsättning Clinical Story - en fiktiv dagboksberättelse..

Klockan 24.00

Jag borde gå och lägga mig, jag vet, jag ska bara…

Prokrastineringen är total, jag sitter och klickar runt på internet, klick,
klick, klick.

Jag måste gå och lägga mig nu, men jag har så många tankar i huvudet, så
mycket som snurrar där inne. Jag klickar upp min blogg och börjar skriva.
Skriver om dagen, om tidigare dagar, om kommande dagar. Skriver om
tankar och känslor, om förhoppningar och rädslor.

Varför bloggar jag? Vad får jag ut av det, egentligen?

Je pense, donc je suis.

Jag tänker, alltså är jag. I mitt fall handlar det snarare om att jag
skriver, alltså finns jag. Genom att sätta ord på mina tankar och känslor så
kan jag betrakta dem med en mer nykter blick, och genom att förmedla
dem vidare ut i det oändliga nätverk vi kallar Internet så får jag en
tillbakakoppling från andra människor. Vissa håller med mig, säger att jag
är vis och klok, och tackar mig för bloggen. De påstår att den hjälper dem i
deras vardag, och att mina tankar har väckt tankar hos dem själva, tankar
de aldrig tänkt förut. När jag får sådana kommentarer blir jag alldeles
varm och lycklig, jag känner mig sammanlänkad med hela vida världen,
och jag älskar alla levande varelser med en brännande kärlek.

Men det finns även de som inte alls håller med om det jag skriver, som
textar anonyma inlägg om att jag är en ”irriterande självgod kossa som
bara ska gå och dränka mig själv någonstans”, att mina texter är ”skit”och
att jag är ”en vek jävel som borde skärpa mig och lägga min tid på att
göra något mer vettigt.” De dagar jag läser sådana kommentarer vill jag
genast stänga ner bloggen, rensa alla spår av mig själv och mina tankar på
nätet, och aldrig någonsin skriva en rad igen. Men på något sätt så väger
de positiva kommentarerna tyngre än de negativa, och snart klickar jag
återigen upp min blogg och skriver om det som susar mellan mina öron.

I början var jag oerhört personlig på bloggen, jag skrev om mig själv och
min uppväxt, jag förklarade vad som gjorde mig ledsen och vad som
gjorde mig glad, och jag beskrev min vardag som läkarstudent. Jag lade
upp bilder på mig själv och mitt namn syntes på förstasidan. Efter att ha
fått en synnerligen hotfull kommentar så bestämde jag mig först att
stänga ner hela bloggen, men ångrade mig och anonymiserade den
istället. Det var för mycket av min själ nedpräntat i dessa sidor efter sidor
av tankar på nätet, och det kändes sorgligt att de inte skulle få lov att

finnas kvar.

Samtidigt som jag ibland tycker jag själv är patetisk som behöver så
mycket kontakt med omvärlden genom bloggen - kan jag inte prata med
mina vänner istället? - så känner jag mig samtidigt feg när jag inte vågar
stå för mina åsikter med namn och bild. Men att blogga om sådant som
verkligen betyder någonting innebär att blotta sig, att fläka ut sitt inre
inför en anonym människa framför en annan datorskärm var som helst i
världen. Min blogg har läsare på andra sidan jordklotet. Samtidigt finns
det studenter på min utbildning som läser bloggen, och efter ett tag
började jag inbilla mig att människor jag aldrig sett förut såg på mig med
en igenkännande blick. De känner mig redan, och jag vet inte ens vilka de
är. Jag började inse att det finns en risk att det jag skriver kan påverka
såväl mitt privata som mitt professionella liv. Bäst att vara anonym.

Någon som inte är anonym med sina självutlämnande texter är Ann
Heberlein. Innan sommaren läste jag en av hennes böcker, Ett gott liv. Jag
har inte vågat läsa någon av hennes böcker tidigare, även om jag varit
frestad att läsa Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, för jag är rädd att
ryckas med i den mörka sorgsna ensamma värld som tillhör någon som
gett upp. Så uppfattade i alla fall jag bokens titel. Det är inte den mest
ljusa och hoppfulla titel man kan tänka sig på en bok, inte heller titeln En
liten bok om ondska. Men ända sedan den dag då jag hörde henne
sommarprata i Sveriges radio så har jag beundrat henne djupt. Hon har
ett fantastiskt språk, varje mening bara duns-dunsar rätt in i djupet i mitt
bröst.

Ann Heberlein blottar sig själv fullkomligt, det är som att hon säger Hej
världen, det här är jag och ni får gilla det eller låta bli. Det kan inte vara
lätt att veta att vart hon än går finns det människor som vet vem hon är.
Alla vet hennes historia, alla känner hennes sjukdom, alla har läst om
hennes plågor och hennes tankar om livet. Själv vet hon ingenting om sina
betraktare, hon vet inte vad de tänker eller tycker om henne. Jag skulle
känna mig oerhört skör och bräcklig i hennes kläder och vågar inte utsätta
mig för samma öde. Men det är samtidigt inspirerande att någon vågar
tala så öppet om det som är obekvämt och tabu. Vi lever i ett samhälle
där man förväntas putsa på sin fasad och polera sin fernissa tills ingen kan
ana annat än att man är och alltid varit en perfekt människa. Det finns
inget utrymme för misslyckande, och sanningen anses sällan mer
intressant än den välrepeterade roll man lärt sig spela i livet drama.

Jag förundras över Ann Heberleins rättframhet och ärlighet, och jag
beundrar hennes mod. Samtidigt undrar jag ibland om hon verkligen är
modig eller bara dumdristig? Gamarna sätter sina käftar och klor i hennes
kött, tuggar i sig hennes innersta och spottar sedan ut det som blir över,
samtidigt som horder av beundrare trampar ner hennes trösklar med
egna berättelser om övergrepp och lidande, trakasserier och psykisk
sjukdom.

Jag önskar ibland att hon varit mer anonym och skyddat sitt eget skinn.
Risken är att de ser endast den svaga Ann Heberlein, den sköra Ann
Heberlein. Vad många inte förstår är att man kan vara svag och skör ena
dagen men vara stark som få dagen därpå. Vi människor har så mycket
mer kapacitet än vad man kan tro. Våra personligheter är inte stöpta i
sten, och det vi gör, tänker och känner behöver inte alltid vara det samma
som de människor vi är innerst inne.

Klockan 01.00

”Är du fortfarande vaken?”

Min pojkvän som så försiktigt gått in i sovrummet för att inte väcka mig
blir förskräckt när jag hälsar honom med klarvaken röst. Jag har inte
kunnat somna, tankarna virvlar i huvudet.

”Jag känner mig lite orolig. Vad som kommer att hända sen… Vad ska det
bli av mig? Kommer jag att få AT? Kommer jag vara tvungen att flytta?
Kommer du att kunna få jobb och flytta med mig?”

”Det löser sig” säger han och kryper ner i sängen. Han kramar mig hårt
och kysser mig på kinden. ”Det måste lösa sig.”

Klockan 02.00

I drömmens värld dansar minnena fritt, de undslipper mina vakande ögon.
Trots jag förträngt allt som var mitt, de bryter sig loss ur medvetandets
glödgade tång.

Ett minne vecklar ut sina spröda vingar, en praktfull skrud men ändå
skör.Genomskinliga färger, min blick de tvingar att se det jag flytt, alltid på
språng.

Sökande strålar av sol genom skira trädkronor lyser, men löven suckar
tungt. Vid tanken på vintern små gnagare ryser, medan rödstjärten
fryntligt sjunger sin flyttsång.

Det ena frodas, det andra faller. Mönstret påminner om hur det var förr,
då mitt hjärta skakade revbenens galler, bönade att inte väntan skulle bli
alltför lång.

Krisen var en best jag var tvungen att gränsla, ty dess horn sprättade upp
mitt bröst.Jag letade länge efter min självkänsla, men istället blev jag
bitter och vrång.

Den ena hösten gav mig liv, den andra blev min död.
Tur att tiden tog sitt initiativ att färdas baklänges just denna gång.

Fortsättning Clinical story...

Fortsättning Clinical Story - en fiktiv dagboksberättelse

Klockan 20.00

Jag hann!

Nu sitter jag på min yogamatta inne i en stor mörk sal, lugn musik spelas
ur dolda högtalare och längst fram på podiet är stearinljusen tända och
sprider sitt varma ljus. Jag sitter på golvet i sällskap av ett trettiotal andra
som är redo att mjuka upp, sträcka ut och andas. Jag har fått skynda från
tåget och hem för att byta om, och sedan varit tvungen att småspringa hit
för att hinna i tid. Det kan låta lite paradoxalt att stressa till ett yogapass,
men när man väl är på plats så har man en lång och skön session framför
sig. Kroppen blir mjuk och varm, spänningarna kring kotpelaren släpper
och sinnet får en liten stunds avslappning.

Yogan ger fysisk styrka, smidighet och balans, men hjälper även till att
träna upp en mental styrka och en medveten närvaro i nuet. Genom att
koncentrera sig på sitt andetag och på sensationerna i kroppen landar
man här och nu, och man ser det som finns med klarare blick. Du kan inte
ljuga för dig själv när du tvingas stå ansikte mot ansikte med din egen
kropp och betrakta ditt eget sinne. Jag har tränat yoga i många år, och
yogan har hjälpt mig att hitta tillbaka till mig själv när jag gått vilse.

För ett par år sedan utbildade jag mig till yogainstruktör, och varje gång
jag instruerar känner jag en oerhörd tillfredsställelse. När jag står där på
podiet är jag fullkomligt närvarande och ger mitt allt, jag vänder ut och in
på mig själv för att deltagarna ska få en så givande upplevelse som
möjligt. Min belöning kommer under slutet av passet, när jag ser
halvslutna ögon och leende läppar, mjuka ansikten som lyser av känslor,
ibland tårar som rinner och blandar sig med svetten på deltagarnas
kinder. Ingen kan fly från sitt inre när man tränar yoga.

När man tränar power yoga, som jag gör, lägger man stort fokus på
andningskontroll. Med ett avsmalnat svalg skapar man ett susande

brusande ljud, det liknar nästan ljudet av vågor som slår upp på en strand, och man andas långsamt genom näsan. Musklerna i magen och bäckenbotten hjälper till att tömma lungorna fullkomligt på luft, och
musklerna kring revbenen expanderar bröstkorgen 365 grader på varje
inandning. Det är en kraftfull andning som ger inre lugn och styrka den
dagen man väl behärskar tekniken. Utan denna teknik tror jag inte att jag
hade levt idag.

Andetaget är så essentiellt, utan det skulle vi inte kunna leva. Andetaget
ger ny energi till kroppen, för in det så viktiga syret, för med sig koldioxid
på vägen ut. Det var just mitt andetag som nära på fick mig att falla över
kanten, en natt i slutet på maj. Kroppen sköter andningens rörelser
perfekt i vanliga fall, men denna gång var jag tvungen att hårdnackat
kämpa emot den fysiska drivkraften att andas fortare och fortare, reflexen
att hyperventilera, och hur banalt det än må låta kändes det oerhört svårt
att inte lyda det kroppen sade till mig att göra. Jag överlevde, och här
sitter jag idag på min matta och andas.

Någon som inte överlevde på grund av sitt andetag var en patient jag
hade i min vård för några år sedan, på den tiden då jag arbetade som
undersköterska i Norge. Jag kommer aldrig att glömma denna kvinna, som
på så många sätt påminde mig om min egen mamma. Hon var döende i en
lungcancer, jag spenderade många timmar att vårda om henne, och för
varje dag som gick blev det allt svårare för henne att andas. När andnöden
trängde sig på fick hon en obeskrivlig ångest, och mitt jobb var att finnas
där, stötta och trösta, och om möjligt hjälpa till att lindra hennes vånda.

Jag gjorde så gott jag kunde, använde mig av övningar i medveten
närvaro, och vi utvecklade ett nära band. Hon kallade mig sin skyddsängel,
och jag gjorde det till min uppgift att sitta vid hennes sida så snart jag
påbörjade mitt arbetspass, eller ”vakt” som det passande nog kallas på
norska.

Jag visste att hon var döende, annars hade hon aldrig befunnit sig på den
palliativa avdelning som jag tjänstgjorde på, men jag kunde inte se slutet
komma och föreställde mig att det nog inte var så allvarligt i alla fall, inte
just då. Men vid avrapporteringen en eftermiddag fick jag beskedet att
hon hade gått bort under förmiddagen. Det kom som en chock för mig
och jag började gråta, grät som jag aldrig gråtit över en patient förut. Jag
är oerhört tacksam för mina kollegor som, istället för att förebrå mig för
att jag fäst mig så vid en patient och säga att jag måste lära mig att
hantera det faktum att patienterna dör, gav mig tröst och en stund att
samla mig, och sedan frågade om jag ville utföra tvätt och svepning.

När jag sedan tvättade, kammade och klädde den avlidna var det en viss
befrielse att se att det inte längre var min patient. Hon hade lösgjort sig
från sin kropp, gett sig av och kvar fanns bara hennes skal, tomt på liv och
känsla. Jag hoppas hon kom till en godare och mer rättvis värld, fått börja
om på nytt i en friskare kropp, eller åtminstone bara får existera i alltet
och intet, lyckligt ovetandes om att hon en gång har varit fången i en
världslig kropp.

Klockan 21.00

Jag hackar grönsakerna grovt och häller ner dem i en skål, öser på några
droppar olivolja och vinäger, saltar och pepprar. Ägget knastrar i pannan,
och jag vänder det snabbt för att därefter placera det ovanpå
grönsaksblandningen innan jag strör över min kokta quinoa. Ingen
kulinarisk läckerhet, men det är näring som går snabbt att tillaga. Min
sambo äter inte hemma ikväll och jag kan inte förmå mig att göra något
avancerat när jag bara ska laga mat till mig själv.

Jag äter vid köksbordet och tar fram mitt anteckningsblock för att skissa
en Att göra - lista.

Snabbt. Fort. Hastigt. Kvickt. Den svirande pennan stryker de streck som
ska likna bokstäver, men oftast är jag den enda som kan tyda dem. Det är
lustigt att det är allmänt känt att man har dålig handstil som läkare. Förr
brukade jag säga "jag har så dålig handstil, jag är visst född till att bli
läkare". Hur många gånger har man inte försökt läsa doktorns recept på
läkemedel och undrat vad kråkfötterna betydde? Tur då kanske att man
numera inte längre får recept i handen, allt skickas elektroniskt.

Snabbare. Fortare. Hastigare. Kvickare. Min hypotes till varför läkare är
kända för nästintill oläslig handstil är att läkare alltid gör allting väldigt
snabbt. En läkare sitter inte och funderar länge på vad hon eller han ska
skriva, en läkare präntar inte ned varje ord med eftertanke och med
långsam noggrann handskrift - en läkare krafsar snabbt ned det viktigaste,
helst i punktform utan bindeord på en avriven papperslapp. Det är inte
sällan som en bit av skyddspappret från patientbritsen får offras för att
läkaren ska plita ner viktiga fynd eller mätvärden. Ibland kan man undra
om läkare av naturen är slarviga människor, utan känsla för stil och hyfs?
Kanske handlar det snarare om att läkare under hela sin studietid och
karriär har skyndat, stressat, stegat, sprungit, joggat, ilat och hastat vidare
till nästa steg, nästa utmaning, nästa placering, nästa patient. Det finns
helt enkelt inte tid eller utrymme för finlir och eftertanke. Nästa patient
väntar, du är redan sen för att sjukhusets tidsplanering aldrig håller,
kanske är du konsult och flera kollegor ringer dig från alla håll och kanter.
Du måste infinna dig där, nu, med en gång, helst igår.

Läkare skriver snabbt. Läkare talar snabbt. Läkare äter snabbt. Läkare går
snabbt. Läkare avverkar patienter snabbt. Läkare fattar snabbt
situationen. Läkare fattar snabbt beslut.

Denna hets sitter redan djupt rotat i mitt system och jag känner en
konstant stress av att behöva skynda, skynda och skynda. Ofta måste jag
medvetet bromsa mig själv och försöka tvinga min kropp att röra sig i
ultrarapid bara så jag hinner andas. Jag är så oerhört tacksam för yogan,
hade det inte varit för den hade jag inte ens märkt hur fort allt gick. Förr
var jag som en liten Duracellkanin som spann på tills jag for med huvudet
rätt in i väggen.

Någonstans där i all hast så är risken stor att man glömmer att leva. Att
man äter upp sin goda middag utan att egentligen ha smakat den. Att
man sätter i halsen eller biter i gaffeln. Att man lägger plånboken i kylen
och ställer mjölken i sovrummet. Att man hoppar på tåget åt ena hållet
fast man skulle åt det andra. Att man skriver ut antidepressiva till en
sorgsen människa som egentligen bara behövde få lite mänsklig kontakt.
Att man opererar fel ben på fel patient.

Risken finns att man glömmer att vara närvarande, att man inte lyssnar på
sin vän, inte finns där för sin partner och inte visar sina barn hur mycket
man älskar dem. När allting måste ske snabbt måste tanken redan har
farit vidare till att planera vad du ska göra härnäst. Läkare är ofta skickliga
på att göra saker fort, vi har blivit tränade på att fatta snabba beslut och
oftast så besluten de rätta. Risken med detta beslutsfattande på löpande
band är dock att den medmänskliga och empatiska sidan hos läkaren inte
hinner ta form under de korta femton minuter man har per patient på en
mottagning.

Tidsbristen är ett faktum när man arbetar som läkare. Hela tiden ska
sjukhuset effektivisera och man skär ner på personal och omorganiserar.
Läkarna får fler administrativa uppgifter som stjäl ännu mer tid från
patienterna, sjuksystrarna blir färre så de får ännu fler patienter att ta
vårda och operationssalarna måste stängas på nätterna för att man vill
spara på personalkostnader. Resultatet blir att såväl vårdpersonal som
patienter blir lidande och läkekonstens uråldriga devis Sällan bota, ofta
lindra, alltid trösta får stå tillbaka för sjukvårdens ökade besparingar.

Snabbt. Fort. Hastigt. Kvickt.
Noggrant? Medkännande? Eftertänksamt?

Klockan 22.00

Jag lovar, jag tjuvlyssnar inte. Det är bara helt omöjligt att inte höra vad
grannarna skriker till varandra, de hjärtskärande meningar som kastas
mellan de två. Jag ryser. Skriken och gråten samt det enträgna bankandet
gör mig illa berörd. Det låter säkert mycket värre än vad det är.
Jag undrar hur många gånger jag själv varit den som fräst elaka ord och
skrikit saker jag inte menat. Säkerligen många, när jag var yngre var jag
temperamentsfull och kunde explodera för det minsta. Men så
vedervärdigt som dessa två behandlar varandra kan jag inte minnas att jag
har egen erfarenhet av. Jag undrar hur två människor som älskar varandra
kan behandla varandra sämre än de någonsin skulle behandla någon
annan, hur de kan kalla varandra skällsord som subba eller idiot, hora eller
skitstövel.

Anser människor att de har besittningsrätt till den personen de lever ihop
med? Att de har rätt gå över gränsen och kränka den andre? Jag har svårt
att tro att de skulle bete sig likadant mot kollegor, vänner och bekanta,
för det är inte socialt accepterat. Utanför hemmets sfär ska allt verka
polerat och perfekt. Men hemma bubblar plötsligt detta beteende upp
där de destruktivt och ohämmat går loss på sina känslor och fastnar i en
virvel av ilska, sorg och skuld. Den enes besvikelse resulterar i
skuldbeläggande av den andre, och den andre svarar med att gå in i
försvarsställning och kasta tillbaka skulden som en dynga av koskit. Sedan
fortsätter det, timme ut och timme in, tills paret till slut däckar av
utmattning och förtvivlan.

De bråkar ofta och länge, paret i lägenheten bredvid. Nu avslutas bråket
med att han slänger igen ytterdörren med ett brak medan hon lämnas
gråtande. Jag föreställer mig att hon ligger på golvet, i fosterställning, inte
långt från min vägg där jag nu sitter med datorn i knät och alltså inte
tjuvlyssnar. Hennes ansikte är strimmigt av tårar och smink, och håret
hänger i testar kring hennes ansikte. Jag lägger min hand mot väggen,
som om den kunde skicka min välvilja och tröst genom lagret av gips och
betong. Jag känner min egen oro i röra sig i den nedre magtrakten, det
känns nästan som om krälande maskar gnager där inne på mina inälvor.

Jag avskyr att bevittna gräl, bråk och slagsmål. Det värsta jag vet är att se
föräldrar skälla på sina barn och missbruka sin makt över dem, jag får
alltid en instinktiv önskan att ingripa. Det är alldeles för många föräldrar
som låter sitt eget dåligmående gå ut över barnen, de oskyldiga barnen.
En förälders vassa tunga kan skada mer än ett fysiskt slag på kinden. Att
det är en av de viktigaste personerna i deras liv som de pryglar upp med
hårda ord tänker de nog inte på just då.

Plötsligt ringer min telefon och jag kontrollerar snabbt numret innan jag
svarar, jag svarar aldrig när det ringer från ett okänt nummer. Hanna. Jag
går ut ur rummet innan jag trycker på den gröna knappen, om jag kunde
höra deras gräl så kan min granne höra min röst, och det sista hon
behöver just nu är den förödmjukande vetskapen om att hennes granne
sitter vägg i vägg och hört allt.

”Hej Hanna!” utropar jag när jag väl är i köket. ”What’s up?”.

Hanna är en av mina bästa vänner, vi har känt varandra sedan gymnasiet,
och det är uppfriskande att umgås med henne för att få distans till
läkarvärlden, om så bara för en liten stund. Det faller sig lätt så att man
umgås mycket och intensivt med sina kursare under utbildningen, många
finner både en och två och tre älskare i klassen under läkarprogrammets
gång, och det bildas fort intima konstellationer med mycket internt prat.
Samtalsämnena under luncherna handlar alltid om det senaste skvallret i
klassen eller om något patientfall som man stött på under sina
placeringar. Men med Hanna, som inte alls är läkare utan är
samhällsvetare, blir samtalsämnena helt annorlunda. Vi talar mycket mer
om sådant som berör, som känslor och relationer, eller aktuella
samhällsfrågor.

Hanna är för närvarande fast i Arbetsförmedlingens klistriga nät, där hon
visserligen får ekonomisk hjälp i form av betalda resor men där
pappersarbetet närmast blir ett heltidsjobb och hon tvingas söka tjänster
hon inte vill ha i städer där hon inte vill bo.

”Det är hopplöst” suckar hon. ”Jag söker den ena tjänsten efter den
andra, men antingen är den redan tingad för någon annan eller så tycker
de inte jag är rätt person för jobbet, för de hör aldrig av sig och svarar inte
på mina mail.”

Det är tur att mitt yrke inte är fullt så drabbat av den ekonomiska krisen
som Hannas. För mig finns ändå goda chanser att få jobb, jag skulle kunna
få en ny anställning imorgon så länge jag är beredd att flytta till en annan
ort och jobba inom en minde populär specialitet. Trots det känner jag mig
drabbad då de rådande besparingarna gjorde att jag inte kunde få mitt
eftertraktade vikariat på Kvinnokliniken på grund av anställningsstopp.
Dessutom är det en kamp om de få och hett åtrådda AT-tjänsterna, för att
inte tala om de icke-existerande ST-tjänsterna.

Folk talar om en allmän läkarbrist i Sverige, men jag vill påstå att det råder
en brist på specialister, inte läkare över lag. Tusentals studenter läser till
läkare utomlands och bidrar till den stora massan legitimerade men icke
specialiserade läkare som längtar efter att få sluta vikariera och hoppas på
en fast anställning i form av en ST-tjänst.

Hanna verkar dock ha svårt att hitta något jobb över huvud taget. ”Snart
får jag väl börja jobba på McDonalds igen” klagar hon i telefonluren och
jag försöker trösta. Det är svårt för oron är stor, vi åttiotalister har
invaggats i en tro att allting kommer att lösa sig, allt kommer bli bra, men
det är vi som nu får kallduschen att behöva städa upp efter föregående
generationer. Bubblan har spruckit, ekonomin har rasat och det svenska
välfärdssamhället har nästintill gått om intet. Medan generationerna före
oss har kunnat tjäna stora pengar på att bostadspriserna sköt i höjden har
vår generation ingen ekonomisk möjlighet att skaffa en egen bostad. CSN
har dragit in möjligheterna till lån eller bidrag efter sex års studier, vilket
gör att färre kan skola om sig ifall de valt fel när de var alltför unga för att göra kloka val, och löneutvecklingen har alltmer avstannat trots stigande
levnadsomkostnader.

”Men du då?” undrar Hanna och vänder fokuset till mig. ”Hur mår du nu
efter allt? Du måste ju vara helt slut. Har det blivit bättre på jobbet? Och
känner du dig helt frisk nu?”

Jag vet knappt vad jag ska svara. ”Jag är väldigt trött, men det är okej. Jag
önskar att jag inte hade behövt jobba nu i sommar efter allt som hänt,
även om det är en väldigt bra erfarenhet och merit såklart, men jag hade
ju inget val…”

Vi pratar ytterligare en halvtimme innan vi till slut lägger på, båda något
lugnare och gladare än när vi hade börjat samtalet, och jag sätter mig i
soffan en stund för att samla tankarna. Imorgon är det min sista dag som
underläkare, åtminstone för den här sommaren, och om ett par veckor
börjar höstterminen med allt vad det innebär. Jag känner mig splittrad.
Samtidigt som jag längtar innerligt efter ledighet, att slippa de tidiga
morgnarna och den dagliga stressen, så känns det vemodigt att säga adjö
till mina kollegor och de vänner som jag fått på sjukhuset. Nåväl, tänker
jag. Jag ska ju söka AT där, har jag tur så blir vi snart kollegor igen.

Klockan 23.00

Jag ligger i soffan med armarna om kroppen, kramar mig själv med
uppdragna knän, och vaggar lätt från sida till sida. Den molande smärtan i
buken har tilltagit, det är den lilla djävulen i min mage som griper tag i
tarmarna, drar i dem från sida till sida och slår en knut. Stundtals sätter
han sina vassa tänder i min mjälte och tar ett saftigt bett medan han
sparkar med sina smutsiga klövar på min lever. När han är riktigt exalterad
trycker han upp de spetsiga hornen mot mitt mellangärde, och jag kan
nästan palpera det rytmiska dunkandet strax till höger och norr om
naveln.

Det rytmiska dunkandet är såklart min bukaorta, och den lille djävulen är
antagligen ett fantasifoster skapat av min egen stress, även om jag aldrig
fått någon tydlig diagnos. Stressmage och IBS är de förslag på diagnoser
jag fått efter att distriktsläkarna tagit några prover och gjort några tafatta
undersökningar. Jag har haft besvär med magen sedan jag var liten och
tror själv att det är en kombination av känslig magslemhinna och IBS, för
den ena veckan lindras mina symptom med protonpumpshämmare
medan en annan vecka finns det ingenting som hjälper. Jag har haft
många teorier och prövat många diagnoser under årens lopp, allt från
bukmigrän till Crohns sjukdom då det verkar gå i skov, till glutenintolerans
då jag tillfälligt upplevde mig förbättrad utan gluten. Det var återigen ett
dött spår, snart fick jag ånyoväldiga smärtor och blev snarare förbättrad
av att återigen äta bröd och pasta.

Jag har gått till ett flertal distriktsläkare, och jag minns dem allihop. Jag
minns den förste doktorn med den tjocka bruna kalufsen som jag träffade
när jag var tio år gammal, han som drog på sig en tunn blå gummihandske
och hytte med två grova fingrar i luften samtidigt som han frågade ”Får
jag… känna lite?” Han syftade alltså på att han ville köra upp sina två feta
fingrar i min bakdel. Jag skakade förskrämt på huvudet och fick tårar i
ögonen, Snälla mamma, låt honom inte röra mig där! Han godtog dock
mitt avslag och ställde i gengäld ingen diagnos. Ingen åtgärd.

Jag minns doktorn med det kritvita håret som jag träffade i tonåren, som
under läkarbesöket frågade mig om jag inte hade för mycket press i mitt redan unga liv, var jag inte en så kallat duktig flicka? Han frågade mig framför min mamma, som satt med i rummet, och hon skakade frenetiskt på huvudet. ”Nej då, vi pressar henne inte, eller hur gumman? Du pressar
dig själv kanske, men hemifrån finns det inga krav.” Jag tittade ned på
mina händer och skakade på huvudet. Jag vågade inget säga när mamma
var med. Ingen åtgärd.

Jag minns när jag sexton år gammal fick åka själv till lasarettet för att
genomgå en gastroskopi, för det hade en annan distriktsläkare sagt att jag
skulle utredas med. Jag var livrädd. Jag fick ingen bedövning, inget
sederande, och jag minns skräcken när de brutalt körde ner skopet i min
hals och jag trodde jag skulle kvävas. Kräkreflexen gjorde sig konstant
påmind, det spände i halsen, och tårarna strömmade nerför mina kinder.
Jag lovade mig själv att om jag överlevde ingreppet skulle jag aldrig
utsätta mig för något liknande igen, det var det värsta jag varit med om
och då hade jag ändå varit med i en traumatisk ridolycka fem år tidigare
där jag hade krossat alla ben i min vänstra fot. Efter undersökningen gav
de mig beskedet att de inte hittade något onormalt i min magsäck, och de
visade mig en kopia på information om IBS. ”Det är IBS du har” sade de
och stack pappret i handen på mig. Ingen åtgärd.

Jag insåg snart att IBS är en så kallad slaskdiagnos, en diagnos läkare ofta
ställer när de inte hittar något annat uppenbart fel på det
gastrointestinala systemet. Jag gick så småningom till ännu en
distriktsläkare, en utländsk man med tunt svart fjun på huvudet, som var
den förste som tog en serie blodprover för att vidare utreda mitt tillstånd.
Förutom en lätt hypotyreos, låg koncentration av sköldkörtelhormon, så
fann han inget avvikande. Inga glutenantikroppar, inget förhöjt
kalprotektin. Ingen åtgärd.

Nästa doktor jag träffade, en lång och spenslig herre med mycket pondus,
sade att vi nog fick göra en ny gastroskopi, det hade ändå gått tio år sedan
sist. Jag stelnade till och blev alldeles kallsvettig. Jag hade ju lovat mig
själv att aldrig göra om det. ”Bara om jag får sederande” krävde jag, och
tänkte att då skulle jag nog klara det en gång till. Det gick ju trots allt bra
förra gången, och vid det här tillfället var jag läkarstudent och borde inte
vara rädd för en simpel rutinundersökning som en gastroskopi.

En månad senare var det dags, undersökningen gick allt annat än
smärtfritt men jag härdade ut. Undersökaren var en barsk man i
femtioårsåldern, jag kunde inte något av hans hår för han hade en grön
mössa på huvudet, och han torkade av gastroskopet efteråt samtidigt som
han blickade ogillande ned på mig.

”Självfallet hittade jag ingenting, som förväntat. Du som är läkarstudent
borde förstå bättre” förebrådde han mig och skakade på huvudet. ”Ingen
mening med att göra en gastroskopi nu när det bara var tio år sedan sist.
Du har ett litet bråck i diafragma, annars är allt prima, det finns ingenting
på slemhinnan. Bara strunt att göra den här undersökningen.”

Jag minns att jag blev så arg att mina händer darrade, jag tittade på
honom med ilsken blick och fick anstränga mig å det yttersta för att inte
börja gråta. ”Mina besvär är mina, och även om du nu inte hittar något så
kan man ju bocka av ett magsår, eller?” Jag darrade på rösten, men
lyckades hålla tårarna borta. Han ska inte få se mig gråta.

Tidigare den här sommaren sökte jag igen för mina magbesvär, det hade
varit lugnt ett tag och jag hade glömt hur det kändes att ständigt gå med
en uppspänd och ömmande buk, men plötsligt blev jag återigen sämre
och min sambo bönade och bad mig att söka läkarvård igen. ”Kanske hittar de någonting den här gången” insisterade han, och jag kunde inget annat göra än att boka en tid. Denna gång var det en kvinnlig doktor, hon var i fyrtioårsåldern och hade ljust hår i en kortklippt frisyr. Hon var först
vänlig och tillmötesgående, men från den stunden jag nämnde att jag var
läkarstudent förbyttes hon till en saklig och okänslig kliniker som snarare
handledde mig som läkarstudent än behandlade mig som en patient.

Hon tyckte vi skulle göra en gynekologisk undersökning, fast hon själv inte
var gynekolog utan allmänläkare, och tog in mig i ett mörkt rum med en
gynstol som i vanliga fall brukades av vårdcentralens barnmorska. ”Sitt
upp och sära på benen” sade hon och drog på sig handskarna. Det
märktes att hon inte var van, undersökningen var hårdhänt och snudd på
brutal. ”Nej, jag såg ingenting konstigt” meddelade hon när hon var klar
och drog av sig handskarna. ”Du kan ta papper där borta om du vill torka
av dig” sade hon och pekade mot ena hörnet i rummet, och såg sedan på
när jag med stapplande steg tog mig ned från stolen mot det
efterlängtade torkpappret.

”Jag vet inte vad du lider av” konstaterade hon med en axelryckning. ”Du
har väl IBS, helt enkelt. Du får tänka på vad du äter och dricka mycket
vatten. Har du prövat fiberbulk förresten?” fortsatte hon och lade handen
på dörrhandtaget. ”Jag har prövat allt” mumlade jag. ”Du får sluta dricka
kaffe” sade hon som avsked. Jag skulle just berätta att det, av någon
underlig anledning, snarare blir värre om jag inte dricker kaffe. Vissa dagar
när det krampar och står still så blir det bättre med en kopp kaffe, så
länge jag tar en skvätt mjölk till. Men det hann jag aldrig berätta för just
då öppnade hon dörren och gick.Ingen åtgärd.

Så här i efterhand kan man undra varför jag gett mig in i denna jakt på
diagnos, varför jag inte bara accepterat mitt öde. Jag kommer alltid att ha
besvär med min mage, även om det kommer att gå upp och ned med
såväl smärtfria som oerhört smärtsamma perioder... Kanske för att jag
känner att den molande buksmärtan, som påverkar humöret och dränerar
en på energi, inte är förenlig med att arbeta som läkare.

Som doktor ska du kunna lägga allt ditt fokus på din patient, du måste ha en stor dos
energi och ork, och de dagar då jag har ont i magen känns det nästan
omöjligt. Vissa dagar kan jag ju inte ens stå rakt. Som tur är har jag blivit
bättre med åren, men när det väl slår till blir jag alldeles
handlingsförlamad och förpassas till en hopkrupen position i
horisontalläge.

Det finns också den där längtan efter diagnos, en längtan efter att förstå,
och en längtan efter åtminstone lindring om det inte finns någon bot. Jag
har såklart utvecklat tekniker för att lindra mina besvär på egen hand med
årens lopp. Vila, värmedyna på magen och lättsmält föda brukar hjälpa
efter ett par dagar. Träning och yoga kan hjälpa en del. Men det som har
hjälpt mig mest har varit att ändra mitt tankesätt kring mina besvär. Mina
instinkter säger mig att det är en djävul som bor i min mage, jag erkänner
inte magen som en del av mig utan som något främmande ont som jag
helst bara hade velat skära ut ur min kropp, som man skär bort en rutten
del av ett äpple.

Problemet är att det som händer när jag alienerar mig så från en del av
min kropp, när jag visar ett så starkt ogillande för en del av mig själv, så
odlar jag ett självhat och en nolltolerans mot att vara bräcklig och svag.
Samma sekund jag markerar att detta inte är en accepterad del av mig, så
slutar jag upp med att vara en hel människa. Jag slutar känna min kropp,
jag skjuter den ifrån mig och ignorerar de tecken som kroppen använder
sig av för att säga ”Du måste vila!”. Jag har märkt att när jag upplever min
mage som ett hinder och försöker ignorera den delen av mig själv så förvärrar jag situationen ytterligare. Det tar längre tid att bli smärtfri och jag dömer mig själv hårdare.

När jag istället försöker möta min lilla djävulsmage med omtanke blir
historien en annan. Jag försöker ge min kropp den vila som behövs, jag
tänker snälla tankar om mig själv, och istället för att tänka ”den här
förbannade magen ska alltid vara i vägen” så försöker jag tänka ”kära lilla
du, vad behöver du nu för att må bättre?” Istället för att ta avstånd från
mig själv och sluta känna kroppens signaler försöker jag närma mig den
delen av mig som gör ont.

När jag vågar stå där ansikte mot ansikte, så ser
jag att det egentligen inte är någon djävul med klövar och horn som
möter min inre blick. Det är ett litet olyckligt barn som bråkar, sparkar och
slåss för att det längtar efter tröst och omtanke.


fortsättning följer...

Clinical story - del 4

fortsättning på tidigare inlägg... Clinical story - en fiktiv dagboksberättelse

Klockan 16.00

När jag denna gång stegar fram i korridoren på väg mot läkarexpeditionen
är det med rak rygg, spänstiga steg och ett leende på läpparna. Jag har
just haft ett utskrivningssamtal med en patient, han hade många frågor
och jag tog mig tid att lyssna, svara och förklara. Det blev ett fint sista
möte, givande för både mig och patienten, och när vi tog farväl var det
med innerlig värme från båda parter. Sådana här stunder känns det
fantastiskt att vara läkare! Det är precis det här jag vill göra; jag vill möta
patienter, lyssna till deras historia, klura på deras tillstånd, vara
närvarande och förklara så att de förstår varför det är så viktigt att de tar
sina mediciner. Inte sitta fastkedjad bakom ett slitet skrivbord.

The greatest gift you can give to your loved one is your true presence. 

Den finaste gåvan man kan ge är sin fulla närvaro, citat Thich Nath Hanh, en av
de få människor som jag skulle buga för om jag en dag skulle möta
honom. Han är en liten, kort och skallig vietnamesisk buddhistmunk med
ett enormt hjärta som på 1960-talet skapade den filial av buddhism som
kom att kallas Engaged Bugghism. Istället för att munkar och nunnor
skulle dra sig undan på sina kuddar och meditera hela dagarna ville
ThichNathHanh att de skulle ut bland folket, engagera sig socialt samt
sprida det buddhistiska budskapet om No harm. Själv åkte han till USA för
att leda kampanjer mot Vietnamkriget och 1967 blev han nominerad av
Martin Luther King till Nobels fredspris.

Thich Nath Hanh har skrivit ett stort antal böcker och många av dem tar
greppet om den västerländska vardagen och ger förslag på hur man skulle
kunna implementera ett kärleksfullt engagerat synsätt i den värld vi idag
lever i. Jag anser att hans böcker skulle vara lika mycket värda som någon
annan lärobok på läkarutbildningen, medan de sistnämnda utmanar ens
intellekt och väcker nyfikenhet så väcker Thich Nath Hanhs böcker ens
förmåga till medkänsla och omtanke till de människor man möter i sin
omvärld.

Behovet av förebilder är stort hos en blivande läkare. Jag har funnit ett
fåtal förebilder bland mina mer erfarna kollegor, men ofta känns de
otillräckliga. Många läkare är oerhört kunniga och skickliga inom sitt
område, och de flesta har goda patientmöten när allt löper smärtfritt,
patienten har blivit friskförklarad och får gå hem. Det är betydligt färre
läkare som lyckas få till stånd ett gott patientmöte när komplikationer
inträffat, där patienten är fortsatt orolig och läkarens dyrbara tid rinner
ut. Jag har sett många exempel på patientsamtal där läkaren bryskt har
deklarerat att det inte finns något mer att göra, man hittar ingen diagnos,
eller lämnat cancerbesked utan större eftertanke och där patienterna
lämnats i ett tillstånd av chock, förvirring och uppgivenhet. Flera gånger
har jag som läkarstudent gått in till patienterna efteråt för att släta över
min handledares misstag och för att ge dem det stöd de behöver.

Aldrig skada, sällan bota, ofta lindra, alltid trösta. Många läkare fallerar
på den sista punkten, och där finner jag ofta mina förebilder utanför

läkarvärlden, som exempelvis buddhistmunken Thich Nath Hanh. Efter att ha läst många av hans böcker och lyssnat på flera ljudupptagningar från hans föreläsningar så har han fått mitt fulla förtroende och min respekt,
inte för att han är buddhistmunk utan för att han är den människan han är
– en sann ledare i kärlekens tjänst. En kärlek som sträcker sig utanför den
innersta kretsen, en kärlek som omfattar alla människor oavsett hudfärg
och trosuppfattning.

Jag öppnar dörren till läkarexpeditionen som står mörk och tom. Jag är
fortsatt ensam läkare på avdelningen, och jag har lite hopp om att
överläkaren ska komma tillbaka från mottagningen för att hjälpa mig med
utskrivningarna. Jag slänger ett öga på klockan, kommer jag att hinna med
tåget idag? För att göra det krävs det att jag lämnar avdelningen prick
klockan fem, och det börjar se mörkt ut då jag har flera utskrivningssamtal
kvar. Livet är kort men timmarna är långa, sade Francois Fénelon. Livet är
kort men timmarna är ännu kortare och alldeles för få, skulle jag vilja
säga.

På mitt skrivbord ligger en post it-lapp med hög prioritet. Handstilen är
förfärlig, knappt läsbar, och jag lyckas med näppe uttyda ”Marianne. Ny
medicin. Ring ASAP” och ett nummer. Tur att det är jag själv som skrivit
lappen, annars hade jag fått ta den till Statens Institut för Knäckning av
Koder i Skrift.

Marianne, ja. Denna pigga lilla dam som var patient på avdelningen för ett
par veckor sedan. Hon hade blivit utskriven med ett par recept på nya
mediciner i fickan och hade ringt mig, sin doktor som hon kallar mig, ett
par dagar senare då hon hade fått en hel del biverkningar och hade frågat
mig om hon skulle fortsatta ta de nya medicinerna. Jag hade lovat att höra
av mig igen då jag var osäker på svaret och hade därefter läst om
medicinen i FASS – om patienterna fick den här typen av biverkningar skall
de omedelbart avsluta medicineringen. Jag hade då vänt mig till
överläkaren som arbetade på avdelningen den veckan och frågat vad jag
skulle meddela patienten. ”Hon skall inte sluta ta den medicinen. Den är
viktig för hennes sjukdom” hade varit hennes svar. Jag hade förhört mig
ytterligare, berättat vad som stod i FASS och frågat om patienten
verkligen skulle fortsätta medicinera med tanke på just dessa
biverkningar, men då hade överläkaren blivit ilsken och sagt att hon
minsann är specialist, och att jag inte behöver informera henne om vad
som står i FASS.

Jag hade lämnat besked till patienten, men jag hade inte känt mig nöjd.
Jag var orolig att hon skulle försämras, och när denna veckans överläkare
avlöste förra veckans passade jag på att diskutera fallet med honom
istället. ”Nej det låter inte alls bra” sade han efter att ha hört min
sammanfattning. ”Man ska inte ta det läkemedlet om man får de
biverkningarna, det kan vara direkt farligt. Du får ringa och höra med
patienten hur hon mår, om hon fortsatt har dessa besvär ska hon sluta
med de tabletterna genast och boka en ny tid till mottagningen.” Jag
ringde hem till patienten samma dag, men det var ingen som svarade.

Jag plockar nu upp min sjukhustelefon ur fickan och slår numret. Det
långsamma välbekanta tutandet i luren stressar mig, tänk om hon blivit så
dålig att hon fått åka in akut? Jag svär tyst över den överläkare som fick
mig att meddela patienten att fortsätta medicinera trots farliga
biverkningar.

Efter fem toner ger jag upp, jag får försöka igen senare. Jag
rycker åt mig nästa patients handlingar, en medicinlista och en
utskrivningsinformation, och jag beger mig mot rum 2:3. Jag är beredd på
att det kan komma att bli ett utmanande patientmöte för mig då
patienten nu har vårdats för sin fjärde hjärtinfarkt, är storrökare och har
absolut inga som helst planer på att sluta röka.

”Så min gode herr Ljunggren” börjar jag och ler mot mannen i
sjukhussängen framför mig. Han har tunt grått hår som han kammat åt
sidan i ett försök att gömma sin flint. Mannen ler tillbaka med gula
missfärgade tänder. Han fullkomligt osar rök, det är som att röklukten är
inetsad i hans hud och kött och utsöndras i hans svettporer. Jag förklarar
sjukdomsförloppet, vad som hänt här på sjukhuset och vad den fortsatta
planeringen är för hans del.

”Du kommer att få komma tillbaka hit på
återbesök hos en hjärtspecialist om en månad. Hur tycker du att det har
fungerat med dina nikotinplåster?” Han rycker på axlarna. ”Märker inte av
dem” svarar han. ”Kunde lika gärna varit utan. Nu ser jag fram emot en
god cigg när jag kommer hem!”

Hela hans yttre strålar nonchalans, och han småler lite arrogant åt min
förvånade min. Jag börjar angeläget förklara varför det är så viktigt med
rökstopp, jag berättar om hans kraftigt försämrade förutsättningar för
läkning av hjärtmuskeln och den höga risken att drabbas av ytterligare en
hjärtinfarkt, för att inte tala om risken för i princip alla andra sjukdomar
som är kraftigt förhöjd av rökning.

Linjerna i hans ansikte börjar långsamt formas om till ett uttryck som jag
nästan skulle vilja kalla hotfullt. ”Lilla doktorn tror väl inte själv på allt det
där? Det är bara skitsnack, du överdriver. Jag vet att det inte är röken som
gjort mig sjuk, det är alla kemikalier.”

Jag börjar enträget informera om alla de studier som enhälligt visar mot
samma sak, att rökning är oerhört skadligt, men han avbryter mig
irriterat. ”Det är ju kemikalier överallt, se i luften, alla avgaser, i vattnet,
överallt! En liten cigg då och då gör ingen jävla skada. Ge hit mina papper
nu så jag kan gå hem, jag har inte tid med att lyssna på ditt tjafs!”

Jag tappar nästan andan, hur vågar han? Jag märker att min anhämtning
är snabb, nästan som att jag har sprungit, och jag känner mina handflator
bli alldeles våta av svett. Adrenalinpåslaget är ett faktum - jag är
ursinning. ”Andas… andas…” tänker jag och räcker fram hans papper.
”Varsågod” väser jag fram mellan sammanbitna tänder. ”Lycka till!” säger
jag ironiskt, vänder på klacken och går ut ur rummet.

”Jäkla idiot” muttrar jag tyst. Nu hade jag verkligen behövt den där
förebilden…

Klockan 17.00

”Fan!” svär jag inombords när jag kastar en hastig blick på klockan. Jag
sitter mitt i ett patientsamtal och kan inte sluta nu, patientens dotter
verkar ha hundratals obesvarade frågor kvar medan patienten själv mest
sitter och ler i sin egen drömvärld. Jag avundas henne, själv måste jag vara
på alerten och svara på alla de frågor som kommer mot mig i svindlande
fart. ”En fråga i taget!” skrattar jag ansträngt och fortsätter leverera svar
på svar. Skrattet fastnar i halsen, men jag lägger mycket energi på att vara
välvilligt inställd. Jag är så trött, oerhört trött. Just idag hade det varit
skönt att få komma hem i tid, få slänga mig på soffan och småslumrandes
krama en kudde. Men nej, inte tänka på det nu. Fokus.

När alla frågor besvarats ett dussin gånger med allt mindre tålamod och
leende från min sida, kramar jag vänligt men bestämt patientens och
dotterns hand och säger att nu är jag tvungen att gå till nästa patient. ”Nu
får ni ta hand om er, och så får ni lycka till fortsättningsvis” avslutar jag
och släpar mig tillbaka till läkarexpeditionen, detta rum som stundtals är
mitt fängelse men i stunder som denna också min fristad.

Jag har redan missat tåget, och nu är det ingen idé att jäkta. Istället ska
jag återigen försöka ringa Marianne, patienten med biverkningarna, och
passa på att tala lite extra med de patienter som inte blev utskrivna idag.
Jag suckar och drar ut hårsnodden ur mitt blonda hår som fått ett distinkt
märke, en lustig vågform, just där hårsnodden suttit. Jag masserar min
hårbotten, den strama hästsvansen har genom sitt drag framkallat en
spänningshuvudvärk och jag fäster håret i en lös knut i nacken istället. Det
ser lite ovårdat ut, men vid det här klockslaget struntar jag i det.

Jag grämer mig över att ha missat tåget idag igen. Ska det alltid vara
såhär? Kommer jag för all framtid - eller nåväl, all min yrkesverksamma
framtid - behöva jobba på övertid? Kommer jag aldrig kunna sluta när jag
ska, kommer jag bli den där föräldern som alltid hämtar sina barn på dagis
sist av alla?

Där sitter de små med sina heltäckande overaller på, fötterna
är nedstoppade i prickiga gummistövlar, och väntar på att mamma ska
komma och hämta dem, möter mig med tårfyllda ögon och blossande
kinder. Sedan när de blir äldre kommer de med ett rungande raseri
anklaga mig för att aldrig finnas där, att jag varit en frånvarande förälder
och att de nu minsann tänker börja supa och knarka och leva rövare bara
för att straffa mig.

Kommer detta att bli min framtid? För det finns alltid någon bland alla
dessa patienter som behöver mer tid, behöver tala med sin doktor,
behöver få mer information, lindring och tröst. Mitt samvete säger mig
dagligen att jag måste stanna kvar, jag måste ge patienten den tid och
närvaro som han eller hon behöver. Jag måste finnas där, som läkare, för
mina patienter. Min perfektionistiska sida gör inte heller mitt liv enklare,
även om det säkerligen gagnar patienterna, för jag måste kontrollera att
alla medicinlistor flera gånger för att se att allt blivit rätt, och jag lägger
ned stor tid och möda på att patienterna ska känna sig hörda och sedda.

Men det finns ett pris.

För tillfället har jag inga barn, jag riskerar ingen
gråt och inga anklagelser för att jag kommer hem sent, men jag har
vänner och en sambo som gärna vill träffa mig. Dessutom har jag ju mig
själv att tänka på, även om jag har en tendens att glömma bort just detta
lilla ansvarsområde. Även jag har behov, som allt oftare får lämna
företräde för andras, såsom behov av träning, vila och andra hälsosamma
aktiviteter. Jag har också andra begär, såsom att titta på TV, gå ut och
dansa eller att ta ett glas vin med en kär vän. Jag försöker desperat
klämma in alla mina behov och begär i min vardag för att göra den mer
lättsam, försöker att minska den tyngd och det allvar som börjar ta över
allt mer.

Läkaryrket är ett kall, du inte bara arbetar som läkare, du ÄR läkare med
allt vad det innebär. Man får hög status, tryggad inkomst och ofta en
givande vardag och mycken tacksamhet i utbyte mot att du gifter dig med
ditt yrke. Läkaryrket blir ditt liv och allting kretsar där kring. Är priset värt
att betala? Jag känner mitt kall, jag vill vara läkare, men inte på bekostnad
av mina framtida barn… De har inte förtjänat det. Egentligen inte heller på
bekostnad av mig själv, helst skulle jag vilja vara läkare enbart på vardagar
från åtta till fem. Men detta känns skamligt att erkänna, det är sådant
man inte får yppa högt, för då är man ingen riktig läkare…

Och hur skulle man då få en AT-tjänst? Konkurrensen gör att de vid
tillsättningen av tjänsterna väljer den som är mest lämpad. Jag tror att det
vill säga den som är mest stresstålig och som ställer sig klart positivt till att
arbeta långa jourer och extrapass om det skulle behövas, inte den som
helst jobbar åtta timmar om dagen och drömmer om barn och ett
familjeliv. Man får inte vara dum, det gäller att spela sina kort rätt i
dagens samhälle.

Jag har många gånger upplevt att äldre läkare anser att läkarstudenter
och unga läkare är slöa och bara klagar när de vill ha kortare arbetstider
och färre jourer. ”Har man gett sig in i leken får man leken tåla” och ”har
man valt att bli läkare så köper man hela paketet”.

Under min akutplacering på läkarutbildningen sade min handledare att som läkare
ska man vara beredd att jobba en hel dag utan att varken hinna äta eller
gå på toaletten, och att de läkare som sjukskriver sig för ryggont eller
liknande borde skämmas. Hon sade att vi alla måste dra vårt strå till
stacken.

Det kan uppfattas som ett logiskt sätt att tänka, men jag upplever att man
glömt vem det är som bär ansvaret för den rådande situationen. Under en
kort period kan man låta läkarna jobba övertid på övertid, men så
småningom kommer sjukskrivningarna bland vårdpersonalen strömma in.

Är det den enskilde läkarens ansvar att bära situationen, att bita ihop och
göra jobbet, eller är det sjukhuschefens ansvar att värna om sin personal?
Politikernas ansvar att göra vården till en mer hälsosam arbetsplats
genom utökade resurser? Men ingen tar sitt ansvar och läkarna klagar
inte då de tjänar mer pengar på sin övertid och gör karriär genom att bli
uppskattade för sin flitighet och goda arbetsmoral.

Jag har aldrig sett mig själv som en karriärist. Mitt mål med att bli läkare
har alltid varit att jag ska få ett meningsfullt arbete där jag kan hjälpa
andra människor och samtidigt trivas med mitt jobb. Jag vill ha ett arbete
som utvecklar mig, som får mig att växa, och som bistår mig till att bli den
personen jag vill vara. Det är dessutom en fördel att det är en säker
arbetsmarknad där jag kan vara trygg i att jag alltid kommer att vara
behövd, oavsett vad som händer kommer jag ha en plats att fylla och jag
kommer med största sannolikhet aldrig behöva stå utan arbete.

Men den verklighet som har mött mig på sjukhuset motsvarar inte mina
förväntningar på hur det skulle vara att vara läkare. En värld med långa
tunga jourpass, konstant tidspress och resursbrist ingick inte i min dröm.
För det var just en dröm för mig att bli doktor, när jag var liten låg jag en
vecka på sjukhus efter en allvarlig ridolycka och det var då drömmen
föddes i min lilla hjärna. Min framtidsdröm var kraftigt romantiserad, men
trots det vill jag fortfarande inte riktigt ge upp den –min utopi om att få
hjälpa människor samtidigt som jag själv får utrymme att må bra.

Jag har ett stort behov av space, utrymme, och kanske blir det min
undergång som läkare. Förutom behovet av tid för att handla, laga mat,
tvätta och städa så behöver jag dessutom utrymme för umgänge med
nära och kära, jag behöver vila och tid för träning, yoga och meditation.

Jag längtar ständigt efter att få vara ute i naturen, att få vandra i skogen
eller att få stilla blicka ut över havet. Jag önskar att dygnet hade fler
timmar, att veckorna hade fler dagar och att årstiderna hade fler månader
att förfoga över så att möjligheterna till att få vila och uppleva livet blev
större.

Jag får ibland höra att jag i så fall valt fel yrke. Vill man bli läkare är det en
dygd att jobba mycket, man ska gärna ta fler jourpass än nödvändigt, och
man ska arbeta hårt. Men i min värld innebär det att jag måste trycka
undan mitt känsloliv och ignorera kroppens signaler. Hur ska jag då kunna
känna medkänsla och ha förstånd till att hjälpa mina patienter om jag inte
har någon kontakt med mitt eget inre? Hur ska jag kunna uppmana till
stressreducerat leverne, hälsosam kost och daglig motion om jag själv
stressar, pressar mig själv till mitt yttersta, äter dålig mat på
oregelbundna tider samt aldrig har tid eller ork över för träning och
rekreation?

Klockan 18.00

Äntligen! Min svarta faran skär genom kurvorna och i sagolik samklang
ilar vi fram genom staden. Det är underbart att känna vindens fläkt i
ansiktet och mitt frigjorda hår piskar bakom mitt huvud. Cykeln följer min
tanke och lyder min minsta vink, och de ilskna bilarna tutar där vi far fram.
Men vi bryr oss inte, vi kör vidare, snabbare, snävare, och med allt mindre
hänsyn till dem runtomkring.

Jag har alltid varit vårdslös i trafiken, närapå livsfarlig, och kanske är det
tur att jag ännu inte försökt ta körkort. Det är något med den kittlande
farten, det oförutsägbara och farliga, som lockar mig. Kanske för att det
påminner om hur jag galopperade fram på mina hästar när jag var liten,
jag växte upp på hästryggen och det fanns alltid ett ännu högre och ännu
mer utmanande hinder att ta mig över. För att kunna hoppa riktigt höga
hinder måste man ha en stor dos vilja och minst lika mycket våga, annars
blir en fullkomlig krasch ofrånkomlig, och många gånger har jag ridit med
livet som insats.

Jag älskade mina hästar och det finns mycket vackert i det nära
förhållande man får till sin tävlingshäst, utan ömsesidig omtanke och
respekt mellan häst och ryttare har man ingen chans i denna sport, men
tävlandet tärde på mig och gnagde bort min tro på mig själv. Mina nerver
tålde inte pressen av allas förväntningar på att jag skulle lyckas. Min mage
vände sig ut och in av nervositeten inför en tävling. Ju högre upp i
klasserna jag kom desto värre blev det. I samma takt som hindren blev
högre, bredare och mer komplicerade gav mitt självförtroende mer och
mer vika. Men mina föräldrar hade satsat både tid och pengar och krävde
att jag skulle bli bäst, hamna högst på rankingen och ta mig vidare.

Att jag skulle vinna många tävlingar var inte enbart för familjens goda
namn och ryktes skull. Vi bodde ute på landet, på en stor hästgård mitt
ute i ingenstans, där den närmsta grannen bodde mer än en kilometer
bort. Fågelvägen. Detta innebar att jag kunde skrika och gapa, samt
sjunga för fullhals utan att någon hörde mig, något jag tog tillvara på
under min uppväxt genom att med jämna mellanrum ge mig hän åt Ronja
Rövardotters vårskri. Denna gränslösa frihet, utan grannar som klagade på
mitt ylande, var också mitt fängelse – det fanns inga bussförbindelser så
långt ut på landet, och mina föräldrar hade sällan tid eller lust att köra mig till
närmaste byhåla med en busshållplats.

Avsaknaden av tid gällde dock inte enbart mina föräldrar, utan minst lika
mycket mig själv då jag skulle träna, rida in och tävla familjens hästar. Jag
hade aldrig något val, och att träffa vänner fanns inte på kartan.
Hela min existens handlade om att prestera, att göra det som andra ville
att jag skulle göra, och var jag inte dem till lags blev jag straffad. Jag led av
att inte känna mig sedd, men när jag försökte få mina föräldrar att förstå
blev jag tillrättavisad. Den dagen jag bad om att få sluta rida och slippa
tävla replikerade min mamma att hon inte älskade mig mer. Ett par dagar
efter min artonårsdag packade jag mina få ägodelar och stack hemifrån,
för att därefter inte sätta min fot i mitt barndomshem på många långa år.

Uppväxten på landet var självfallet inte bara svart som sot och kall som is,
det fanns varma stunder som jag lär mig att uppskatta mer och mer med tidens gång. På många sätt är jag tacksam för att jag fått växa upp på landet med de vackra vyerna, bergen och skogarna, de milslånga åkrarna. Det är en ynnest att ha den närheten till naturen och att få leva i symbios
med underbara djur som hundar, hästar och katter. Den oändligt friska
luften har säkerligen gjort gott för både kropp och själ, och jag har en
stark tro på att det är därför jag inte har några allergier eller liknande
besvär.

Det har varit ett privilegium att ha fått springa fritt och leka ute på
ängarna, det fanns inga gränser för vad min fantasi kunde åstadkomma.
Materialet till mina fantasier fanns ständigt runtomkring mig i form av
dundrande åskoväder och skyar, luddiga moln som bredde ut sig från
horisont till horisont samt enorma regnbågar och stjärnklara nätter. Jag
har, till skillnad från många andra i dagens samhälle, fått uppleva världen i
en fullkomlig stillhet. Jag tänker på de stunder då jag vilande på rygg ute
på åkern, bland de gyllene axen och de små sköra blekgröna grässtråna
som kittlade kinden, blickade upp mot den blå himlen och var fullkomligt
närvarande.

Nej, uppväxten på landet var inte bara svart som sot och kall som is, men
den gjorde mig till ett ensamt barn.

Klockan 19.00

”Mamma? Mamma? Macka!”

En liten gosse med rosiga kinder blickar upp på sin mamma under brättet
på sin krokodilkeps. Hans blonda lockar sticker ut under kepsen som en
liten änglagloria, och han är alldeles rödbrun och kladdig runt munnen.

”Mamma? Macka?” Pojkens mamma, som ser ut att vara höggravid,
skrattar och plockar upp en smörgås som fallit ned bredvid pojken i
barnvagnen. ”Hittade du inte den? Du lade ju den här!” Han börjar
mumsa förnöjt på sin smörgås samtidigt som han betraktar sin omvärld
med nyfiken blick. Han möter min ett par gånger, och ler stort med bröd,
smör och sylt mellan tänderna varje gång han får min uppmärksamhet.

Plötsligt öppnas tågdörren och in kommer en stor brun långhårig hund
som placerar sig med sin husse i mittgången. Den lille pojken ser storögt på hunden, och mitt i sin förvåning tappar han återigen sin smörgås. Mamman ser trött ut, men hon ler och plockar upp
smörgåsen, tar bort något hårstrå eller liknande och ger den till pojken
som frånvarande börjar tugga igen.

Jag undrar hur det är att vara hon.

Jag längtar efter att befinna mig i hennes situation, den biologiska klockan
tickar och hela min kropp uppmanar mig att bejaka mina instinkter.
Samtidigt säger mitt huvud att jag måste ta vara på tiden jag har, det finns
så många saker jag vill göra innan jag bildar familj. Men jag har en oro i
mitt bröst, en känsla av att åren springer iväg. Jag har gått en lång
utbildning med flera uppehåll och jag har haft lång tid på mig att växa
upp, men ändå känner jag mig ännu inte vuxen.

Min största rädsla är att inte kunna få barn. Jag tänker ibland på alla mina tidigare år av
ohälsosamt leverne, på alla de gifter som samlats i min kropp efter all
skräpmat och oåterhållsamt drickande. Jag är glad att jag tidigt slutade
feströka, jag kan inte ens minnas varför jag började. Jag inser att min
rädsla för infertilitet är obefogad, men trots det är jag livrädd att det ska hända mig. Under läkarutbildningen spenderade jag en dag på fertilitetscentrum, och särskilt ett patientmöte gjorde stort intryck på mig.

Det var en kvinna, blott 34 år gammal, som visserligen hade rökt i hela sitt
vuxna liv men hade nu inte längre några menstruationer. Vår
undersökning visade att hon inte hade några ägg kvar i sina äggstockar, de
var slut. För mig var det ofattbart, hon är inte så många år äldre än jag! Kvinnan blev förkrossad, men kunde åtminstone glädja sig över det faktum att hon skaffat barn tidigt i livet och hade en elvaårig son sedan
ett tidigare äktenskap.

”Mamma? Mamma?”

Hunden och dess ägare har just stigit av tåget och pojken vaknar upp ur
sin hänförelse. ”Mamma! Macka?” Mamman tittar upp från sin tidning
och skakar på huvudet. ”Nej, min lille älskling. Mackan är slut, du har ju
ätit upp den!” Pojken ser förvånat på henne, sedan tittar han snabbt ned
på sina händer, undersöker sina spretande fingrar efter tecken på att
smörgåsen verkligen inte längre finns.

”Slut?” upprepar han med en
förundrad min. Mamman skrattar och klappar honom på kinden, ger
honom en pekbok och återgår till sin tidning.

Mitt hjärta bultar varmt i mitt bröst och mina ögon tåras. All lycka till er,
tänker jag.


fortsättning följer...

Clinical Story; del 3

Fortsättning på Clinical Story - en fiktiv dagboksberättelse.

Klockan 13.00

”Du kan ju sätta på nytt kaffe själv! Alla förutsätter hela tiden att någon
annan ska göra det, och när det inte finns något kaffe efter lunch så går ni
och tar från patienternas kaffetermos istället. Och inte plockar ni ut ur
diskmaskinen heller. Jag sätter på kaffe till klockan två, sen har jag faktiskt
bättre saker för mig än att passa upp på er hela dagarna.”

Den lite äldre undersköterskan, hon som alltid har sina glasögon
nonchalant uppe på huvudet som om hon befann sig på Sturegallerian i
Stockholm, ser på mig med en utmanande blick. Jag har just tagit mig en
hastig svängom in i personalrummet för att se om jag kan få med mig en
kopp kaffe på vägen tillbaka till läkarexpeditionen, men jag gjorde
misstaget att fråga henne om hon visste om det fanns patientkaffe - precis
samma kaffe, bara i en annan termos - nu när personalkaffet var slut. Jag
borde vetat bättre, jag har aldrig fått ett trevligt svar från denna cyniska
kvinna med sin bistra syn på livet.

Hennes ansikte bär alltid ett något barskt uttryck, med en konstant rynka
mellan ögonbrynen, lätt hängande mungipor och en slapp haka med
utmärkande linjer som ytterligare förbistrar hennes uppsyn. Hon är några
kilo för tung för sin benstomme, och verkar ha en tendens till
tunnhårighet trots att hon är kvinna. ”Hon hatar mig”, tänker jag och
möter hennes blick.

”Jag hinner inte” svarar jag. ”Ibland har jag så mycket att göra att jag inte
ens hinner äta lunch eller sitta ner i lugn och ro på hela dagen. Vissa dagar
hinner jag inte ens gå på toaletten. Du måste förstå att jag inte hinner.”
Men jag vet att egentligen så hinner jag, alla hinner, det är en fråga om
prioriteringar, och jag säger inte det jag egentligen tänker – att en läkares
tid är alldeles för dyrbar för att stå och plocka ut ur diskmaskinen eller
koka kaffe. Det är inte en läkares uppgift, och det är kanske inte heller
undersköterskans uppgift men när jag själv arbetade som undersköterska
gjorde jag det utan att klaga.

”Jag hinner inte heller” fnyser hon, lutar sig tillbaka i soffan och börjar
demonstrativt bläddra i en Svensk damtidning. ”Hinner inte, my ass”
tänker jag och stegar ut ur personalrummet, smyger förbi det tomma
uppehållsrummet för patienter och tar mig en kopp kaffe.

Jag förstår henne på sätt och vis, hon tror att jag anser mig förmer och
kanske tror hon att jag tycker hon ska passa upp på mig för att jag är
läkare och hon är undersköterska. Hon tror säkerligen att jag sitter inne
på min läkarexpedition hela dagarna utan att göra något vettigt, kanske
tror hon att jag surfar på Facebook eller Youtube, eller möjligen tror hon
att jag i hemlighet pratar i telefon med min bästa kompis, tuggar
tuggummi och blåser stora rosa bubblor dagarna i ända.

Många inser inte vilket hästjobb det är att vara underläkare, hur man
arbetar under konstant stress och hur man plågas av sina bristande
kunskaper. Hela tiden slits man mellan att vilja läsa på sina patienter för
att bli mer kunnig och att hinna med allt det administrativa arbete som är
läkarens uppgift på en avdelning. Det sista jag hinner är att sitta och
bläddra i Svensk damtidning.

Jag slår mig ned framför mitt överfulla skrivbord, till bredden fyllt med
gula post it-lappar. Jag har tur, påminner jag mig själv. Alla underläkare
har inte ett eget skrivbord eller egen dator på sin arbetsplats så som jag
har, det är inte ens säkert man har sin egen telefon. På något sätt känner
jag mig ändå uppskattad, jag har en värdefull plats att fylla, som ett litet
litet kugghjul i ett stort maskineri. Utan underläkare skulle den här
avdelningen, ja hela sjukhuset, falla ihop. Jag vet ingen chef eller
överläkare som erkänner underläkarnas enorma betydelse i
organisationen, det är sällan man blir visad uppskattning, men oss
underläkare emellan är det underförstått att sjukhuset fullkomligt hade
havererat utan oss – det är vi som står för det löpande arbetet medan
överläkarna står för expertisen.

Klockan 14.00

Bäste Lars, du har vårdats inneliggande på avdelning 53 efter att du sökt
vård akut på grund av successivt ökande andnöd och hosta, och på lungröntgen såg vi klara fynd av en lunginflammation. Du hade även feber och din snabbsänka var ordentligt förhöjd. Här på sjukhuset har du
vårdats med intravenös vätska och antibiotika, din feber har gått ner och
dina blodprover har normaliserats. Din andning har klart förbättrats sedan
du kom in till sjukhuset. Du blir idag utskriven från avdelningen och ska
fortsätta med antibiotika i tablettform i ytterligare 5 dagar. Den fortsatta
planeringen...

Jag diktar klart dokumentet och klickar på Skriv ut. Äntligen! Alla skriftliga
intyg som ska tas med till patienterna i eftermiddag är färdigskrivna, och
jag tror att jag ska hinna med en snabb kopp kaffe innan min
utskrivningsturné. Väl utanför läkarexpeditionen hejdas jag av en
mansröst bakom mig. ”Doktorn? Doktorn?”

Jag vänder mig om och ser sjuan tre komma stödd på sin rullator i korridoren. ”Kommer du snart och
skriver ut mig? Min fru är här och vi vill gärna köra hem nu.” jag tvekar
först, men ler sedan mot honom. ”Självklart. Jag kommer.”

En stund senare återvänder jag till samma plats och beger mig till
personalrummet. Redan utanför den halvöppna dörren känner jag den
runda doften av nattsvart kaffe, och jag hör ett lätt sorl där innanför. Jag
öppnar dörren och med ens blir det alldeles tyst, allas blickar riktade mot
mig, och något outtalat hänger i luften. Jag känner att jag måste bryta den
besvärade stämningen och säger glatt ”Hej hej!”, ett försök att verka
harmlös och välvillig. ”Finns det något kaffe kvar?” fortsätter jag och mitt
leende besvaras av de flesta, men någon rodnar och en annan inte verkar
veta vart göra av sina händer.

Jag är säker på att de talade om mig.

”Jadå!” ler en av undersköterskorna, det är den lilla söta med det
vansinnigt röda håret, det är som att hon doppat hela huvudet i Falu
rödfärg, och hon gestikulerar mot bordet mitt i rummet. ”Det finns fika
också, det är hon femman två som bjuder på tårta idag.” De andra börjar
småprata och allt återgår till det normala. Jag ler tillbaka, och slappnar av.
Det brukar inte vara så spänd stämning i personalrummet, jag har
ansträngt mig från dag ett för att vara delaktig i samtalen och personlig
med sköterskorna, och jag anar att det beror på den sura undersköterskan
som fortsatt har sina glasögon uppe på huvudet.

”Varför har hon aldrig dem framför ögonen där de borde fylla sin
funktion?” tänker jag syrligt, men skakar sedan av mig min irritation. Jag
vet hur lätt det är att gnata på avdelningsläkaren i dennes frånvaro, att
skapa ett vi och de - perspektiv och genom att öka avståndet mellan
yrkesgrupperna försöka känna en större samhörighet inom den egna
gruppen. Jag vet att det är lätt att raljera över läkarens sätt och lynne, jag
har själv gjort det flertalet gånger, och jag kan tänka mig att
undersköterskan ville få utlopp för sitt missnöje över att jag inte biföll
hennes uppmaning tidigare. Jag undrar bara om hon hade agerat på
samma vis om jag hade varit en äldre överläkare, gärna man, för där
verkar auktoriteten sätta stopp för elakt prat.

Jag ignorerar oroskänslan i mellangärdet, jag tycker inte om konflikter,
och tar för mig av tårtan. Det är lika bra att bara strunta i vad hon än kan
ha sagt och inte ge henne rätt genom att agera tillknäppt.”Så fin!” säger
jag samtidigt som jag skär igenom lager efter lager av mörk chokladcrème,
sockerkaka, marsipan och grädde, toppad med krossade pistagenötter.
”Helt otroligt, vad generösa de är våra patienter. Vi har ju fått kakor typ
varje dag den här veckan” fortsätter jag och räcker över tårtspaden till en
av sjuksköterskorna som med hungrande blick verkar redo att ta en andra
omgång.

”Ja, man blir tjock av att jobba här” skrattar den lilla rödhåriga och
klappar sig på magen. ”Äsch, din mage ska ju bli större och större. Du äter
ju för två!” utbrister en av sjuksköterskorna och alla skrattar, till och med
den sura undersköterskan. ”Min mage ska då inte växa än på ett tag”
fnissar jag och hugger in på min tårtbit. ”Men det går bara inte att låta bli
en sådan här tårta.”

Det är inte ofta jag hinner ta paus för fika, men när jag väl gör det är det
så skönt att få prata med någon utan att det ska behöva handla om jobb,
även om det till syvende och sist oftast gör det ändå. När man väl tar sig
den välbehövliga rasten och det står oemotståndliga bakverk på bordet så
krävs det mycket viljestyrka att stå emot. De godvilliga patienterna vet
inte vad de utsätter oss för när de är så generösa, för lika mycket som
man känner att man behöver den där tårtbiten för att orka med resten av
dagen, och inte minst för att lysa upp tillvaron en smula, lika mycket lider
man efteråt när samvetskvalen kommer marscherande och drar en i
hullet - ”Se så tjock du har blitt! Ätit lite för mycket godsaker, va?”
”Äh, håll käften” säger jag till mina samvetskval och tar en tugga till.

Klockan 15.00

En lätt knackning på dörren.

”Åh nej” tänker jag. Min mage har satt sig på tvären efter all tårta, den
knorrar och bråkar, och jag orkar inte ge något trevligt bemötande ifall
någon nu öppnar den där förbannade dörren och ber mig göra någonting
annat än att sitta här på min läkarexpedition och beta av mina post itlappar.
Det är som att min mage står i direkt anslutning till min hjärna,
som siamesiska tvillingar som ofrånkomligt påverkas av varandra. Den
enas oro blir den andras lidande, och vice versa.

Strax efter knackningen öppnas dörren och in kommer sjuksköterskan
med de glada ögonen. Jag slappnar av, jag behöver inte ha någon trevlig
fasad framför henne. Hon är varm och omtänksam, och fantastisk med
patienterna…

Hon har dock nyligen klippt sig den mest underliga frisyr jag någonsin
skådat, en slags hockeyfrilla där underhåret är färgat mörkbrunt,
överhåret ljusare och där en ensam roströd slinga flammar upp i hennes
lugg som svansen på en räv. ”Gud så fräckt!” hade de andra kollegorna
sagt när hon kom med sitt nya svall häromdagen. Själv hade jag tigit och
bara lett ett så vänt leende som möjligt och tänkt ”säg ingenting, säg
ingenting, säg ingenting”.

”Här kommer jag med en lapp till!” skrattar hon och ger mig en gul post itlapp
med ett telefonnummer. ”Det är en patient som var inneliggande här
förra veckan, han ville prata med doktorn. Jag sade att du skulle ringa upp
när du fick tid...” hon blickar över mitt hav av post it-lappar. ”... men du
verkar ha rätt mycket att göra idag”. Jag ler och skakar på huvudet. Hur
hamnade jag i den här situationen, är det såhär det ska vara? Jag känner
mig fastbunden vid mitt skrivbord, med ena handen som klistrad på
diktafonen och den andra flygande mellan tangentbordet och
avdelningens telefon.

”Ja du Madeleine...” suckar jag och ler lite bekymrat. ”Jag föreställde mig
att jag skulle jobba som läkare den här sommaren, att min inlärningskurva
skulle skjuta i höjden med raketfart och att jag skulle vara en jäkel på att
tolka EKG efter detta, men jag kommer inte loss ifrån den här datorn. Jag
känner mig mer som sekreterare och administrativ assistent än en
doktor.”

Hon klappar mig på axeln. ”En dag kommer du också bli specialist och
överläkare” försäkrar hon och hennes skrattrynkor dansar i hennes
ögonvrår. ”Och den dagen kommer du att ta hand om dina underläkare
och se till de får massa mer undervisning och tid med patienterna, eller
hur?” Hon kramar min axel med eftertryck innan hon vänder sig och går
ut. I dörren stannar hon upp och ler mot mig igen. ”jag tycker du är
jätteduktig, det ska du veta. Du jobbar ju inte så länge till nu, vad är
planen efter sommaren?”

Vad är min plan? Studera sista året på läkarutbildningen, återgå från
underläkare till läkarstudent, och sedan ta examen. Därefter måste jag göra AT, den omdiskuterade Allmänna Tjänstgöringen som alla läkare
måste gå igenom för att få sin legitimation. Jag har inget emot AT,
tvärtom, jag tycker det är bra att det finns ett system där man har rätt till
handledning och utbildning. Det som jag tycker är ett problem är den hets
som uppstår vid ansökningsperioden, det är tio till tjugo sökande per ATplats
och rivaliteten väcks i allas reptilhjärnor, plötsligt är det kollegiala
inte längre lika viktigt som hävd och självutmärkelse.

Dessutom måste de flesta vikariera som underläkare innan de får en ATtjänst,
precis så som jag gör just nu, med obefintlig handledning samt
oklara arbetsuppgifter och ansvarsområden. När vi skulle söka
underläkarvikariat inför sommaren var konkurrensen ett faktum,
anställningsstopp på sjukhusen gjorde att få kunde få de vikariat de ville
ha och många var ovilliga att dela med sig av sina kontakter och
mailadresser. För tänk så skulle den andre snuva en på det eftertraktade
jobbet?

”Jag ska söka AT, men jag har ingen aning vad jag ska göra om jag inte får
jobb. Jag får väl söka hit igen och hoppas på det bästa” svarar jag. ”Då
hoppas jag du kommer tillbaka hit” ler hon uppmuntrande och stänger
dörren om sig.

Jag återgår till mitt skrivbord, och försöker få någon slags struktur i allt
som ska göras de närmsta timmarna genom att dela upp post it-lapparna i
olika grupper. Jag är glad att jag i alla fall kom på idén med dessa
anteckningar, de har gjort mitt liv betydligt enklare. Dels så ser övrig
vårdpersonal att jag inte rullar tummarna inne på läkarexpeditionen, dels
så riskerar jag inte glömma någon av de angelägna uppgifter som jag
absolut måste göra innan dagen är slut. I början på sommaren var allt ett
enda kaos, jag kunde inte hålla reda på vad som var viktigast att göra
precis just nu och vad som kunde vänta, vilka patienter som skulle på vilka
undersökningar, vilka konsulter som skulle tillkallas till vilka rum, och min
hjärna jobbade frenetiskt för att få grepp om situationen.

Jag minns en av de första dagarna då jag grät på vägen hem efter att ha
arbetat hela dagen i ett enda inferno. Min kunskap och erfarenhet hade
inte räckt en millimeter på vägen, jag hade varit tvungen att ringa till
överläkaren och fråga om allt. Det var omöjligt att hålla reda på de
femton inneliggande patienterna som alla behövde min uppmärksamhet.
Jag kämpade för att hinna med, och jag inbillade mig att alla
sjuksköterskorna såg mig som fullkomligt inkompetent. Jag kände mig
värdelös och korkad, och jag bannade mig själv för att jag inte hade börjat
en vecka tidigare och jobbat gratis för att få mer koll och kontroll än vad
jag nu hade.

Jag hade skickat ett sms till en av mina vänner som även hon vikarierade
som underläkare men på annan ort. ”Vad fan har vi gett oss in på? Helt
ensam på avd idag, folk frågat mig om saker jag inte har en aning om,
skrivit ut fem patienter, skickat massor av remisser. Femton pat på avd
och jag ensam underläkare. Helt slut. Fullkomlig förvirring. Vill bara skita i
det här och säga upp mig.”

Hennes svar hade kommit snart. ”Det är världens bästa jobb! Det känns
kanske lite tungt och förvirrande i början, men du kommer snart in i det.
Jag stortrivs!”

Jag hade suttit i min vanmakt och stirrat på hennes sms. Jag var oerhört
förvånad, jag trodde att vi skulle vara bundsförvanter i denna misär och
att jag skulle få medhåll att jobbet som underläkare var skit. Men här
påstod hon att det var världens bästa jobb. ”Vad är det för fel på mig?”
tänkte jag, tårarna fyllde mina ögon och rann ner från mina kinder trots
mina händers försök att torka bort dem innan de kommit så långt.

Men snart hade det lilla kuvertet på mobilen blinkat till igen, och jag läste
en fortsättning på hennes sms.
”Men det låter ju helt absurt så som du har
det, så ska det inte vara! Vi har en veckas intro, och på min avd har jag sju pat. Två utskrivn idag = mkt att göra. Förstår det känns tungt. Stå ut, kämpa på! Hoppas det blir bättre snart.”

Jag ruskar på huvudet och tar mig tillbaka till nuet, det finns ingen tid för
fantasier nu. Jag drar upp axlarna mot öronen, kramar dem mot halsen så
att det knastrar och knakar i mjukdelarna, innan jag till slut släpper ned
dem igen och försöker slappna av. ”Okej, let's go” mumlar jag tyst och
plockar upp den första post it-lappen.


fortsättning följer...