fortsättning Clinical story

fortsättning Clinical Story - en fiktiv dagboksberättelse..

Klockan 24.00

Jag borde gå och lägga mig, jag vet, jag ska bara…

Prokrastineringen är total, jag sitter och klickar runt på internet, klick,
klick, klick.

Jag måste gå och lägga mig nu, men jag har så många tankar i huvudet, så
mycket som snurrar där inne. Jag klickar upp min blogg och börjar skriva.
Skriver om dagen, om tidigare dagar, om kommande dagar. Skriver om
tankar och känslor, om förhoppningar och rädslor.

Varför bloggar jag? Vad får jag ut av det, egentligen?

Je pense, donc je suis.

Jag tänker, alltså är jag. I mitt fall handlar det snarare om att jag
skriver, alltså finns jag. Genom att sätta ord på mina tankar och känslor så
kan jag betrakta dem med en mer nykter blick, och genom att förmedla
dem vidare ut i det oändliga nätverk vi kallar Internet så får jag en
tillbakakoppling från andra människor. Vissa håller med mig, säger att jag
är vis och klok, och tackar mig för bloggen. De påstår att den hjälper dem i
deras vardag, och att mina tankar har väckt tankar hos dem själva, tankar
de aldrig tänkt förut. När jag får sådana kommentarer blir jag alldeles
varm och lycklig, jag känner mig sammanlänkad med hela vida världen,
och jag älskar alla levande varelser med en brännande kärlek.

Men det finns även de som inte alls håller med om det jag skriver, som
textar anonyma inlägg om att jag är en ”irriterande självgod kossa som
bara ska gå och dränka mig själv någonstans”, att mina texter är ”skit”och
att jag är ”en vek jävel som borde skärpa mig och lägga min tid på att
göra något mer vettigt.” De dagar jag läser sådana kommentarer vill jag
genast stänga ner bloggen, rensa alla spår av mig själv och mina tankar på
nätet, och aldrig någonsin skriva en rad igen. Men på något sätt så väger
de positiva kommentarerna tyngre än de negativa, och snart klickar jag
återigen upp min blogg och skriver om det som susar mellan mina öron.

I början var jag oerhört personlig på bloggen, jag skrev om mig själv och
min uppväxt, jag förklarade vad som gjorde mig ledsen och vad som
gjorde mig glad, och jag beskrev min vardag som läkarstudent. Jag lade
upp bilder på mig själv och mitt namn syntes på förstasidan. Efter att ha
fått en synnerligen hotfull kommentar så bestämde jag mig först att
stänga ner hela bloggen, men ångrade mig och anonymiserade den
istället. Det var för mycket av min själ nedpräntat i dessa sidor efter sidor
av tankar på nätet, och det kändes sorgligt att de inte skulle få lov att

finnas kvar.

Samtidigt som jag ibland tycker jag själv är patetisk som behöver så
mycket kontakt med omvärlden genom bloggen - kan jag inte prata med
mina vänner istället? - så känner jag mig samtidigt feg när jag inte vågar
stå för mina åsikter med namn och bild. Men att blogga om sådant som
verkligen betyder någonting innebär att blotta sig, att fläka ut sitt inre
inför en anonym människa framför en annan datorskärm var som helst i
världen. Min blogg har läsare på andra sidan jordklotet. Samtidigt finns
det studenter på min utbildning som läser bloggen, och efter ett tag
började jag inbilla mig att människor jag aldrig sett förut såg på mig med
en igenkännande blick. De känner mig redan, och jag vet inte ens vilka de
är. Jag började inse att det finns en risk att det jag skriver kan påverka
såväl mitt privata som mitt professionella liv. Bäst att vara anonym.

Någon som inte är anonym med sina självutlämnande texter är Ann
Heberlein. Innan sommaren läste jag en av hennes böcker, Ett gott liv. Jag
har inte vågat läsa någon av hennes böcker tidigare, även om jag varit
frestad att läsa Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, för jag är rädd att
ryckas med i den mörka sorgsna ensamma värld som tillhör någon som
gett upp. Så uppfattade i alla fall jag bokens titel. Det är inte den mest
ljusa och hoppfulla titel man kan tänka sig på en bok, inte heller titeln En
liten bok om ondska. Men ända sedan den dag då jag hörde henne
sommarprata i Sveriges radio så har jag beundrat henne djupt. Hon har
ett fantastiskt språk, varje mening bara duns-dunsar rätt in i djupet i mitt
bröst.

Ann Heberlein blottar sig själv fullkomligt, det är som att hon säger Hej
världen, det här är jag och ni får gilla det eller låta bli. Det kan inte vara
lätt att veta att vart hon än går finns det människor som vet vem hon är.
Alla vet hennes historia, alla känner hennes sjukdom, alla har läst om
hennes plågor och hennes tankar om livet. Själv vet hon ingenting om sina
betraktare, hon vet inte vad de tänker eller tycker om henne. Jag skulle
känna mig oerhört skör och bräcklig i hennes kläder och vågar inte utsätta
mig för samma öde. Men det är samtidigt inspirerande att någon vågar
tala så öppet om det som är obekvämt och tabu. Vi lever i ett samhälle
där man förväntas putsa på sin fasad och polera sin fernissa tills ingen kan
ana annat än att man är och alltid varit en perfekt människa. Det finns
inget utrymme för misslyckande, och sanningen anses sällan mer
intressant än den välrepeterade roll man lärt sig spela i livet drama.

Jag förundras över Ann Heberleins rättframhet och ärlighet, och jag
beundrar hennes mod. Samtidigt undrar jag ibland om hon verkligen är
modig eller bara dumdristig? Gamarna sätter sina käftar och klor i hennes
kött, tuggar i sig hennes innersta och spottar sedan ut det som blir över,
samtidigt som horder av beundrare trampar ner hennes trösklar med
egna berättelser om övergrepp och lidande, trakasserier och psykisk
sjukdom.

Jag önskar ibland att hon varit mer anonym och skyddat sitt eget skinn.
Risken är att de ser endast den svaga Ann Heberlein, den sköra Ann
Heberlein. Vad många inte förstår är att man kan vara svag och skör ena
dagen men vara stark som få dagen därpå. Vi människor har så mycket
mer kapacitet än vad man kan tro. Våra personligheter är inte stöpta i
sten, och det vi gör, tänker och känner behöver inte alltid vara det samma
som de människor vi är innerst inne.

Klockan 01.00

”Är du fortfarande vaken?”

Min pojkvän som så försiktigt gått in i sovrummet för att inte väcka mig
blir förskräckt när jag hälsar honom med klarvaken röst. Jag har inte
kunnat somna, tankarna virvlar i huvudet.

”Jag känner mig lite orolig. Vad som kommer att hända sen… Vad ska det
bli av mig? Kommer jag att få AT? Kommer jag vara tvungen att flytta?
Kommer du att kunna få jobb och flytta med mig?”

”Det löser sig” säger han och kryper ner i sängen. Han kramar mig hårt
och kysser mig på kinden. ”Det måste lösa sig.”

Klockan 02.00

I drömmens värld dansar minnena fritt, de undslipper mina vakande ögon.
Trots jag förträngt allt som var mitt, de bryter sig loss ur medvetandets
glödgade tång.

Ett minne vecklar ut sina spröda vingar, en praktfull skrud men ändå
skör.Genomskinliga färger, min blick de tvingar att se det jag flytt, alltid på
språng.

Sökande strålar av sol genom skira trädkronor lyser, men löven suckar
tungt. Vid tanken på vintern små gnagare ryser, medan rödstjärten
fryntligt sjunger sin flyttsång.

Det ena frodas, det andra faller. Mönstret påminner om hur det var förr,
då mitt hjärta skakade revbenens galler, bönade att inte väntan skulle bli
alltför lång.

Krisen var en best jag var tvungen att gränsla, ty dess horn sprättade upp
mitt bröst.Jag letade länge efter min självkänsla, men istället blev jag
bitter och vrång.

Den ena hösten gav mig liv, den andra blev min död.
Tur att tiden tog sitt initiativ att färdas baklänges just denna gång.