Måndagen den 17e maj

Snart dags att åka hem!

Så sitter man här inomhus i Colombo, utan en chans att gå ut då det återigen är monsunregn, blixtrar och dunder. Det är helt otroligt, i början när jag kom hit (och mest satt inomhus på faculty office eller var på klinik) var det helt fantastiskt väder varje dag och regnade om nätterna. Nu den senaste veckan har det regnat och varit molnigt hela dagarna, och värst var det i fredags när jag höll i min presentation – då regnade det så mycket att alla vägarna blev blockerade av vattenmassorna, bilarna kunde inte köra, och det blev värsta trafikkaoset.

I förrgår var det molnigt men uppehåll, så då åkte jag till Mount Lavinia för lite sol och bad. Tur! För igår regnade det hela dagen, och nu när jag vaknade på morgonen var inte prognosen bättre – trodde det fortfarande var natt för att det var så  mörkt! Himlen är täckt av mörka moln och ösregn… Jag satt hemma i princip hela dagen igår, men ville verkligen ta mig till ett internetcafé (det finns inget i närheten). Hade tur då kvinnan i huset, Chandrika, kom hem just då och kunde säga till sin driver att köra mig. Efter ett par timmars nätsurfande och efter att äntligen fått prata med Erik så var det dags att bege sig hemåt. Återigen hade jag tur – regnet hade minskat tillräckligt så att jag i alla fall kunde fälla upp mitt paraply och gå hem. Vilket var skönt – har knappt fått någon motion alls här!

När jag var hemma vid huset igår och ringde på porten för att släppas in hörde jag något, och när jag vände mig om var det en man i blåa kläder som stod och sade något till mig. Han stod för långt ifrån för att jag skulle kunna höra vad han sade, men jag gav honom en ilsken blick, sade nej och viftade bestämt bort med handen. För jag kände nämligen igen honom!

Samme person (jag minns honom mycket tydligt, samma kläder och han har ett speciellt utseende) hade nämligen följt efter mig och börjat prata med mig när jag var på väg hem från Majestic city (där internetcaféet är) två dagar tidigare. Då var jag inte säker på om han verkligen förföljde mig, för vi gick samma väg från MC och vidar epå Havelock Road, och han såg till att hela tiden hålla samma takt som jag, ökade jag takten så gjorde han det med. Om han gick förbi mig så sänkte han takten för att hamna bredvid, och varje gång frågade han då något. Jag ignorerade honom totalt och fortsatte gå, och när jag väl kom hem till huset den gången såg jag inte honom. Men nu hade han alltså följt efter mig igen utan att jag märkt det och följt med mig ner i gränden där hsuet ligger. Lite obehagligt!

Men men… Sådant händer vart man än går, det finns alltid skumma människor, även när jag bodde i Paris fick jag stalkers efter mig. Dessutom har denna snubben inte försökt sig på någonting annat än att prata, till skillnad från den gången i Paris där en man som hade följt efter mig försökte bryta sig in i min trappuppgång (!)

Nåväl.

Apropå bristen på motion här, helt otroligt vad snabbt det går att komma ur form! Hemma tränar jag flera dagar i veckan, men här har jag inte gjort annat än suttit suttit och suttit. Jag har försökt att gå, men att promenera på en övertrafikerad gata i 40 graders hetta är inte jättekul, efter två sekunder badar man i svett och ytterligare en stund senare är man svimfärdig. Och sen dessutom, ända sedan jag kom hit har jag i princip blivit tvångsmatad av mina tanter ;) och det är inte bättre i det nya huset jag bor i nu, de vill hela tiden bjuda mig på nya treats! Till frukost dukar deras betjänt upp värsta buffén bara för min skull (de andra i huset äter inte frukost) vilket gör att om jag inte äter av det rostade brödet, de nygräddade pannkakorna och omeletten så kommer de bara att slänga alltihop. Han dukar dessutom fram sju-åtta olika sorters pålägg, flingor, kaffe med varm mjölk, juice, uppskuren fruktsallad osv. osv. Det var frukosten det! Sen därefter kommer lunchen, ris med fyra olika grytor. Till mellanmål trugar de mig med nötter, chips, choklad... och sen till slut till middag så måste jag få uppleva den seri lankesiska matkulturen så då får jag allt mellan himmel och jord. Ja det är bara att tacka och ta emot, blir sjukt bortskämd!

I fredags efter min presentation åkte vi till Hilton inne i stan för att äta middag, och de bjöd på buffé. Jag bad om att få betala min del av notan, för de skämmer redan bort mig så mycket med boende, mat och allt… flera gånger har jag bett om att få betala för maten, men de insisterar på att bjuda..

Nåväl. Jag ska kanske inte ha dåligt samvete, för de ser mig som sin gäst och vill inte att jag ska betala. Och de har det verkligen gott ställt, bor i en stor lyxig villa, har flera vräkiga bilar med privata chaufförer och två tjänare (fast den ene som är kock är tydligen alkoholiserad och flytt fältet, åkte tydligen iväg dagen innan jag kom och inte synts till sen dess.) De är faktiskt riktigt fina människor, trogna buddhister och pratar om att de ”jobbar mycket och tjänar mycket pengar, men framför allt ser de sin business som en service till människor”. De driver en egen privat förlossningsklinik, där de erbjuder inseminationer för de som inte kan få barn och förlossning där maken kan få vara med (detta finns inte att tillgå på de offentliga sjukhusen).

Jag hade i alla fall med mig en jättefin bok om Sverige, med vackra bilder, berättelser och recept som jag gav dem samma dag som jag kom hit, så jag känner att jag har gett dem något i alla fall, även om det är en piss i havet mot allt de ger till mig. Samtidigt finns det inte riktigt något jag kan ge till dem tillbaka – de har hur mycket choklad och liknande som helst i kylskåpet, som ingen av dem vill äta för de vill gå ner i vikt. Och de har hela huset fullt med massa småpryttlar och saker. Nu har de i alla fall en fin bok om Sverige de kan lägga fram som blädderex när de får gäster ;)

Nu ska jag fortsätta skriva på min uppsats i brist på bättre saker att göra (det finns inget att göra i Colombo när det regnar så här, förutom att shoppa…) men klockan tre ska jag unna mig en massagebehandling! Sonen till paret jag bor hos har ordnat så att en bil kommer och hämtar mig (tack snälla för det!) och sen får vi se hur jag kommer hem. Det är verkligen inte priser liknande de i Thailand, snarare som i Sverige då en ryggmassage kostar 4500 rupees dvs lite mer än 300 kr. Men jag känner att jag måste ge mig själv något trevligt att göra idag, inte bara jobba jobba jobba med tanke på den långa flygresan hem imorgon. Och sen har jag lite rupees kvar eftersom att de varit så snälla och bjudit mig på all mat sen jag flyttade hit till det nya huset.

Nu blir det dock andra bullar – dags att byta språk och skriva om maternell och neonatal mortalitet och morbiditet i Sverige och Sri Lanka!