Åh vad jag längtar efter att höra de orden. Att få komma iväg, och att äntligen få landa i Sri Lanka. Jag är strandsatt.
Som tur är så sitter jag fast hemma i Sverige, och hade inte hunnit börja min resa till andra sidan jordklotet när vulkanen på Island började spy ut aska över hela Europa. Ve och fasa för att sitta fast på London Heathrow till exempel, och varken kunna komma hem eller komma vidare. Jag känner verkligen för de stackars människor som har fastnat på det viset!
Jag kom som sagt aldrig iväg, igår skulle jag ha åkt från Köpenhamn via London till Colombo men självklart var allt inställt. Kanske är detta för det bästa, för hade mitt flyg från köpenhamn inte varit inställt till London hade jag verkligen fått problem, då inga plan kommer att lyfta till Sri Lanka innan nästa vecka. Nu hoppas jag att situationen stillas och att all flygtrafik ska kunna löpa som normalt igen. I så fall kanske jag trots allt kommer iväg till Sri Lanka på tisdag. Jag har dock fått veta att jag då inte längre har något boende i Sri lanka och antagligen måste ta in på hotell, men det är ju inte mycket att göra åt.
Varför denna resan är så viktig för mig är för att hela min kandidatuppsats ju hänger på att jag kommer iväg! För hur ska jag kunna undersöka mödra- och förlossningsvården i Sri Lanka om jag inte kan komma dit? Och det är för sent att byta ämne nu, det är bara en månad kvar tills uppsatsen ska vara klar och inlämnad. Jag har planerat den här resan sen i oktober förra året, jag har lagt ned massor av tid och kraft för att försöka ro bara projektets utformning och genomförbarhet i hamn.
Nej inshallah så får jag hoppas på att få åka om en vecka, då kommer allt att lösa sig till det bästa för min del.
Man blir ju dock lite rädd, hur ska det gå i framtiden? Hur länge kommer detta att fortgå? Kommer jag att möta samma problem när jag ska åka till Indien i höst? Kommer jag att kunna komma hem från Sri Lanka eller kommer jag bli strandsatt där? Kommer jag att förlora alla mina surt förvärvade pengar för att flygbolagen går i konkurs?
Suck. Vad kan vi lära oss av allt det här?
Jo att naturen är överlägsen människan, har alltid varit och kommer alltid vara oavsett hur många uppfinningar vi skapar för att lura oss själva att tro att vi kan kontrollera våra liv.
Och framför allt kanske just det är läxan. Man kan aldrig kontrollera sin omgivning, och man kan aldrig veta säkert hur framtiden kommer att te sig, inte ens morgondagen. Man blir påmind om sin litenhet och om sin obetydlighet. Man blir också påmind om sin skörhet, hur lätt det är att rucka på ett människoöde, hur ödets nyck kan förändra ett människoliv med en handvändning. Och åtminstone jag blir påmind om min egen dödlighet - vem vet hur länge jag kommer att leva? Om jag skulle dö imorgon, skulle jag då på min dödsbädd vara nöjd över hur jag har levt mitt liv? Har jag visat för alla mina nära hur mycket jag älskar dem?
Och då på något sätt, så förvandlas denna retlighet och denna ilska över vulkanens utbrott och MITT öde, MIN förlust och MIN orättvisa till en känsla av förtröstan. Jag lever och jag är relativt frisk, jag är omgiven av människor som bryr sig om mig och som jag bryr mig om, och jag har fortfarande alla möjligheter framför mig. Uppsatsen, pengarna, resan... Tja allt det där är ändå världsliga förluster, som just nu känns tunga att bära men som i det stora hela bara är en fis på tvären.
Nåväl.
Jag har i uppsatsens namn haft praktik på Mödravårdcentral och Förlossningsavdelning här i Sverige, närmare bestämt på KK i Lund. Det måste jag säga har varit en fantastisk upplevelse, och har gett mig en rejäl fingervisning mot vad jag tror jag skulle vilja arbeta med i framtiden.
Först på mödravårdscentral fick jag träffa gravida i alla dess former, allt från nyligen upptäckta förstföderskor till de höggravida flerbarnsmammor som nu "bara vill få ut ungen". Jag har gått bredvid barnmorskorna och har fascinerats över hur nära inpå livet de kommer dessa kvinnor, och hur fantastiskt det är att de får följa deras graviditeter vecka ut och vecka in. De får en otrolig närhet till sina patienter, de får ett slags förhållande till varandra och jag kan tänka mig att vissa av dessa kvinnor faktiskt känner sig riktigt sedda och omhändertagna för första gången i sina liv (ifall de inte har en trygg och stabil familjebakgrund, vilket ju blir allt vanligare i detta nutida Sverige).
Likadant på Förlossningsavdelningen fick jag gå bredvid barnmorskorna för att se de vaginala förlossningarna, och detta var faktiskt en ännu större upplevelse. Jag fick se hur värkarbetet kom igång, och följa kvinnans och hennes mans kamp att stå ut tills själva förlossningen verkligen satte fart. Och sen att få se hur först den lilla skalpen med det glesa håret började skymtas långt där inne, till hur barnets huvud till slut med mammans högljudda krystningar kom ut och "plopp" så ramlar hela barnet ut ur mammans kropp, alldeles gråblek och slemmig. Och tyst.... tystnad.... det varade bara någon sekund, men kändes som den längsta sekunden någonsin, tills "mmmmmwwwwwwwwåååäääääääääääääääääääääääääähhhhhhhhhhh"
Och en timme senare låg det lilla bebisen där och plirade, alldeles rosig om kinderna, med aktiva små armar och ben som sprattlade som en fisk när vi lyfte den bort från sin mammas trygga famn till vågen för vägning och mätning. Ett helt perfekt litet barn, med tio fingrar och tio tår, som bara nyss kommit ut från mammas mage och nu helt plötsligt bara vet att det ska andas trots att inte ett andetag tagits under dess nästan nio månader långa liv. Helt otroligt. Ett mirakel! Det var verkligen rörande också att se att barnmorskan som trots allt jobbat med detta i tjugo-trettio år också fick tårar i ögonen...
Men så kommer man då till verkligheten, när man lite senare träffar läkaren på mottagningen. Det var visserligen på kvällen, så hon var jourhavande läkare, men hon hade helt ensam ansvaret för hela KK-huset, dvs gyn.akuten, förlossning, BB, och neonatal.
Vad händer om en person måste kejsarsnittas, samtidigt som en måste förlösas med sugklocka, och en bebis på neonatal hamnar i ett kritiskt läge på samma gång?
Jo då är det denna ensamma läkare som ska ta hand om allt, en bakjour finns visserligen, men det är en enorm press.
Det är lite detta jag vill komma till - vad kommer mitt framtida arbete som läkare att innebära? Om jag väljer denna väg, dvs gynekologi och obstetrik, ja då har jag oroliga gravida med preeklampsi och diverse andra graviditetskomplikationer, jag har kejsarsnitt och instrumentella förlossningar, och jag har sjuka och eventuella döende små nyfödda att se fram emot. Det är när något allvarligt händer, vid en komplikation, som en läkare kallas in. Läkaren kommer bara att få ta hand om de oroliga, nervösa, spända och lidande mammorna. Kommer man någonsin få se det där underbara leendet hos en gravid som får veta att hon väntar ett alldeles perfekt, sunt och friskt litet barn?
Samtidigt får man kanske återigen komma tillbaka till - varför vill jag bli läkare egentligen? Jo för att jag vill hjälpa människor. och det är ju just dessa mammor vars graviditeter inte är som en dans på rosor som kommer att behöva min hjälp. Det är dessa som jag ska ibland bota, oftast lindra och alltid trösta.
En sak är i alla fall säker: om jag nu varit tveksam om mitt karriärsval tidigare - dvs ska jag verkligen bli läkare? - så är jag det inte nu längre. Jag har många gånger tänkt att jag skulle bli psykolog istället, men det är inget som säger att jag inte kan läsa till en terapeut-utbildning dessutom. Och framför allt så har jag nu funnit mitt område (om jag inte hinner hitta något annat som är än mer givande, det vet man ju aldrig :).
Om det är något som jag brinner för, så är det bekämpning av orättvisor och att hjälpa utsatta kvinnor. Som gynekolog är jag övertygad om att jag skulle kunna göra detta. Jag är också oerhört fascinerad av barn, och skulle som barnläkare säkert kunna göra stor nytta - barnmisshandel är till exempel kraftigt underdiagnostiserat.
Nu är klockan som vanligt alldeles för mycket, det är dags att komma igång med dagen. Men först en halvtimmes meditation!
Hasta la vista, baby.
